En nybörjarlektion om naturresurser och miljö

Denna uppsats publicerades på Reismans blogg 27 oktober 2010 samt på Misesinstitutets hemsida 10 november 2010.

Det finns ett grundläggande faktum här i världen som har djupgående implikationer för tillgången på naturresurser och för förhållandet mellan produktion och ekonomisk verksamhet å ena sidan och för människans miljö å den andra. Detta faktum är att hela jorden består av tätt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter vare sig på eller inuti jorden som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Varenda skopa jord, varifrån den än kommer, visar sig vid analys ingenting annat vara än en blandning av grundämnen, från aluminium till zirkonium. Om man mäter från där atmosfären slutar 6500 kilometer ovanför jordytan och ända ner till jordens medelpunkt utgör de kemiska grundämnen som jorden består av 420 miljarder kubikkilometer.

Denna enorma mängd kemiska grundämnen är den tillgång på naturresurser som naturen förser oss med. Därtill kommer all den energi som finns inuti jorden och i dess omgivning, från solen och den värme som miljarder kubikkilometer flytande järn i jordens inre förser oss med, till de tektoniska plattor som utgör dess skorpa och de orkaner och tromber som sprider sig över dess yta.

Som sådan är förstås denna tillgång på naturresurser till stor del till ingen nytta. Vad som är viktigt ur produktionens och den ekonomiska verksamhetens synvinkel är den underavdelning av naturresurserna som besitter egenskaper, identifierade av mänsklig intelligens, som kan tjäna mänskliga behov och önskemål och över vilka människor har vunnit makt att faktiskt styra den mot tillfredsställandet av sina behov och önskemål och att göra det utan att lägga ner omåttliga mängder arbete.[1] Detta är tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser.

Tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser är alltid endast en liten bråkdel av den totala tillgång på naturresurser som naturen förser oss med. Med undantag för naturgas uppgår t.o.m. nu, efter mer än två århundraden av snabbt ekonomiskt framåtskridande, den totala tillgången på mineraler som varje år utvunnits av människan till betydligt mindre än 40 kubikkilometer. Detta är en takt som skulle kunna upprätthållas under de närmaste 100 miljoner åren innan den uppgick till tillnärmelsevis 1 procent av den tillgång som jorden utgör. (Dessa uppskattningar följer av sådana fakta som att den totala årliga globala produktionen av olja, järn, kol och aluminium uppgår till 1,85, 0,22, 0,8 respektive 0,05 kubikkilometer, grundat på antalet producerade enheter och den mängd som ingår i en kubikmeter. Produktionen av naturgas uppgår till mer än 1125 kubikkilometer men minskar till 1,77 kubikkilometer när den kondenseras till vätska.) Likaså är hela den energitillgång som människosläktet producerar under ett år fortfarande vida mindre än den som genereras av en enda orkan.

I ljuset av dessa fakta är det inte ägnat att förvåna att tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser inte är något fixerat och givet eller att människans ekonomiska verksamheter inte tömmer ut dem. Tvärtom utgör de inte bara en mycket liten bråkdel av de naturresurser naturen förser oss med, utan också en bråkdel som kan bli avsevärt större under avsevärd tid framöver. Gruvdriften kan fortsätta i 100 gånger så stor omfattning som idag under en miljon år och ändå ta mindre än 1 procent av jorden i anspråk.

Tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser vidgas allteftersom människans kunskap om naturen och hennes fysiska kontroll över den vidgas. Den vidgas allteftersom vetenskapen och tekniken går framåt och ökar hennes tillgång på kapitalvaror.

Till exempel var tillgången på järn som en ekonomiskt användbar naturresurs för stenåldersmänniskorna noll. Järnet blev en ekonomiskt användbar naturresurs först efter det att man upptäckt användningar för det och man insåg att järn kunde bidra till mänskligt liv och välbefinnande genom att smidas till olika föremål. Tillgången på ekonomiskt användbart järn var en sak när man bara kunde utvinna det genom att gräva fram det med skyfflar. Den blev avsevärt mycket större när grävmaskiner och ångskovlar ersatte handskyfflarna. Den blev ännu större när man kom på metoder att rena det från kemiska föreningar som innehåller svavel. Och så har det varit, och så kommer det att förbli med varje ekonomiskt användbar naturresurs. Tillgången på dem har ökat och kan fortsätta att öka under obestämd tid framöver.

Det faktum att jorden består av kemiska grundämnen som människan varken skapar eller förstör implicerar att, ur naturvetenskapens synvinkel, produktionen och den ekonomiska verksamheten kan förstås som att den endast utgör förändringar i de kemiska grundämnenas lokalisering och kombinationer. Så till exempel innebär produktion av bilar att en del av världens järn flyttas från sådana platser som Mesabi Range i Minnesota till resten av landet och, under denna process, att järnet skiljs från sådana grundämnen som syre och svavel och att det i stället kombineras med andra grundämnen som krom och nickel.

De förändringar i de kemiska grundämnenas lokalisering och kombinationer som utgör produktion och ekonomisk verksamhet är inte alls slumpartade utan inriktar sig snarare just på att förbättra de kemiska grundämnenas relation till mänskligt liv och välbefinnande. Det järn som finns i bilar och maskiner och i de stålbalkar som bär upp byggnader och broar står i ett vida mer användbart och värdefullare förhållande till mänskligt liv och välbefinnande än vad järn nere i jorden gör. Detsamma gäller om olja och kol när de kan användas till att värma och lysa upp bostäder och ge energi till människans verktyg och maskiner. Detsamma gäller om förhållandet mellan alla kemiska grundämnen som har kommit att utgöra material för produkter jämfört med samma grundämnen när de ligger i jorden.

Försåvitt som produktionens och den ekonomiska verksamhetens väsenskärna är att förbättra förhållandet mellan de kemiska grundämnen som jorden består av och människans liv och välbefinnande, är den också med nödvändighet att förbättra människans miljö, som ingenting annat är än dessa alldeles desamma kemiska grundämnen och den energi de alstrar. Uppfattningen att produktion och ekonomisk verksamhet skadar miljön vilar på att man övergett människan och hennes liv som källan till värde här i världen och att man ersatt dem med en icke-mänsklig värdemätare – d.v.s. tron att naturen har ett inneboende värde.

Med människan och hennes liv som värdemätare förbättras miljön när den fylls av hus, bondgårdar, fabriker och vägar, vilka alla direkt eller indirekt tjänar till att göra hennes liv lättare. När naturen i och för sig ses som värdefull, då skadas miljön närhelst människan skapar något av detta eller gör någonting som helst som förändrar naturens rådande tillstånd, för då förstör hon påstådda egenvärden.

En sista slutsats man kan dra är att ett ledande problem idag inte är miljöföroreningar utan filosofisk korruption. Det är denna som ligger bakom tron att just förbättring av människolivets yttre materiella villkor på något sätt skulle vara skadlig för miljön.[2]


Copyright © 2010 George Reisman.

Originalets titel: A Primer on Natural Resources and the Environment.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1] För vidareutveckling av detta, se Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises. Ö.a.

[2] Bortsett från sifferexemplen behandlas punkterna i denna nybörjarlektion utförligare i Den giftiga miljörörelsen. Ö.a.

Annonser

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Denna artikel grundar sig på ett föredrag som hölls vid Ludwig von Mises Institute’s Austrian Scholar’s Conference 2001. Den publicerades första gången i skriftlig form på Misesinstitutets hemsida 20 april 2001 under rubriken Environentalism Refuted, och senare under titeln Environmentalism in the Light of Menger and Mises på Reismans egen blogg 27 maj 2007. En kortare version, där inledningen uteslutits, publicerades i The Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, no 2.

I

Miljörörelsen är en produkt av socialismens kollaps i en värld som är okunnig om Mises’ bidrag – en värld som inte vet vad han har sagt som logiskt skulle förklara socialismens kollaps och, än viktigare, kapitalismens framgång.

På grund av okunnighet om Mises bidrag fortsätter det stora flertalet intellektuella, liksom också den breda allmänheten, som har utsatts för det utbildningssystem som har utformats och letts av dessa intellektuella, att tro sådana saker som att vinstmotivet är orsak till svältlöner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och barnarbete; och till monopol, inflation, depressioner, krig, imperialism och rasism. Samtidigt tror de att sparande är hamstring och orsak till arbetslöshet och depressioner, vilket man också påstår om ekonomiskt framåtskridande i form av effektivitetsförbättringar. Och enligt samma logik betraktar de krig och förstörelse som nödvändiga för att förhindra arbetslöshet under kapitalismen. Dessutom tror de att pengar är roten till allt ont och att konkurrens är ”djungelns lag” och ”de starkares överlevnad”. Ekonomisk ojämlikhet, tror de, bevisar att framgångsrika affärsmän och kapitalister spelar samma samhällsroll i kapitalismen som slavägare och feodala aristokrater gjorde under tidigare epoker och därmed är den logiska och rättmätiga grunden till ”klasskrig”.

Verklig, positiv kunskap om vinstmotivet och prissystemet, om sparande och kapitalackumulation, om pengar, ekonomisk konkurrens och ekonomisk ojämlikhet, och om den intresseharmoni mellan människor som är en följd av att dessa ledande drag hos kapitalismen verkar tillsammans – all denna kunskap saknas nästan helt och hållet hos det stora flertalet av dagens intellektuella. För att erhålla denna kunskap skulle det vara nödvändigt för dem att läsa och studera Mises, som med bred marginal är den viktigaste källan till sådan kunskap . Men det har de inte gjort.

Okunnighet om Mises’ idéer – uppsåtlig evasion av hans idéer – har gjort det möjligt för de senaste tre generationerna av intellektuella att fortsätta inbilla sig att kapitalismen är en ”produktionsanarki”, ett system av ohejdad ondska, ren galenskap och fortlöpande strider och konflikter, medan socialismen är ett system av rationell planering och ordning, av moral och rättvisa, och av slutlig universell harmoni för mänskligheten. I ungefär ett och ett halvt århundrade har de intellektuella sett socialismen som förnuftets och vetenskapens system och som slutmålet för allt socialt framåtskridande. På grundval av allt de tror, och tror att de vet, kan det stora flertalet intellektuella än i denna dag inte låta bli att tro att socialismen borde lyckas och kapitalismen misslyckas.

Okunniga om Mises’ bidrag var de intellektuella helt och hållet oförberedda på socialismens världsomfattande kollaps, vilken blev alltmer uppenbar under 1900-talets sista årtionden och som kulminerade i att de kommunistiska regimerna i Östeuropa och forna Sovjetunionen störtades. I det att deras okunnighet gjort dem djupt depraverade har de uppenbarligen valt att tolka socialismens obestridliga misslyckande, inte som ett bevis på sin egen okunnighet utan som ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. De tror att socialismen är det samhällssystem som impliceras av förnuftet och vetenskapen. De sluter sig till att dess misslyckande endast kan vara ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. Sådant är det tillstånd av okunnighet som följer av okunnighet om Mises bidrag.

Åtminstone så här mycket måste här sägas om det faktiska förhållandet mellan socialism och förnuft. Förnuftet är ett individuellt, inte ett kollektivt attribut. Som Mises upprepade gånger sagt: ”Endast individen tänker. Endast individen handlar.” Så långt ifrån att vara någon sorts system som fordras eller ens tillnärmelsevis stöds av förnuftet innebär socialismen att allas förnuft utom den högste diktatorns undertrycks med tvång. Han ensam ska tänka och planera, medan alla andra bara ska lyda och utföra hans order. Ett system där en människa eller ett fåtal människor dristar sig att etablera ett monopol på bruket av förnuft måste naturligtvis misslyckas. Detta misslyckande kan förvisso inte kallas ett förnuftets misslyckande. Det kan inte mer kallas ett förnuftets misslyckande än det skulle kunna kallas ett misslyckande för de mänskliga benen, om en människa eller en handfull människor på något sätt skulle beröva resten av människosläktet förmågan att använda sina ben och sedan givetvis fann sina egna ben otillräckliga för att bära upp människosläktets vikt. Så långt ifrån är socialismens misslyckande ett förnuftets misslyckande att det skulle vara mycket riktigare att beskriva det som ett dårskapens misslyckande: dårskapen att tro att en människas eller en handfull människors tänkande och planering skulle kunna ersätta tio- eller hundratals miljoner människors tänkande och planering, människor som samarbetar under kapitalismen och dess arbetsdelning och prissystem. (Eftersom de intellektuella aldrig brytt sig om att läsa Mises vet de förstås inte ens att vanliga människor i själva verket ägnar sig åt ekonomisk planering, planering som integreras och harmoniseras av prissystemet. Ur de intellektuellas avgrundsdjupt okunniga perspektiv är vanliga människor huvudlösa kycklingar. Att tänka och planera förmodas vara handlingar som endast statstjänstemän kan utföra.)

På grund av okunnighet om Mises’ bidrag kan man inte vänta sig att särskilt många människor ska veta att nazismen var en av socialismens huvudformer[1] och att därför de femton miljoner eller fler mord för vilka den var ansvarig ska skyllas på socialismen. Om vi lämnar nazismen och alla dess mord åsido, var den marxistiska ”vetenskapliga” socialismen ansvarig för mer än åttio miljoner mord under 1900-talet: trettio miljoner i forna Sovjetunionen, femtio miljoner i Kommunistkina och otaliga miljoner fler i satellitstaterna. Det stora flertalet inom det intellektuella etablissemanget tog aldrig dessa senare massmord särskilt allvarligt och betraktade dem förvisso inte som orsakade av socialismens natur. (De tog däremot de mord som begicks av nazisterna på allvar, och i sin okunnighet skyllde de dessa på kapitalismen.) Till och med när president Reagan i slutet av 1900-talet, långt efter det att det stora flertalet av dessa mord hade begåtts och var kända för världen, karaktäriserade Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, kunde det intellektuella etablissemanget inte komma med något annat svar än att kritisera honom för att vara ohövlig, odiplomatisk och bufflig.

Verkligheten är nu att det stora flertalet intellektuella under de senaste åtskilliga generationerna har blod på händerna. Moraliskt talat har de åtminstone, genom att yrka på etablerandet av socialism och/eller genom att förneka eller ignorera de resulterande blodiga konsekvenserna, varit medskyldiga till massmord, antingen i förhand eller i efterhand.

Och faktum är att de intellektuella har någon form av medvetenhet om sin skuld. För inte bara skyller de socialismens misslyckande på förnuftet och vetenskapen, utan de betraktar nu också förnuftet och vetenskapen och den teknologi som är resultatet av dem, som djupt farliga företeelser, som om de, och inte socialismen och de intellektuella som gjort socialismen möjlig, har varit ansvariga för massmorden. Faktum är att samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på ”social ingenjörskonst” har tagit den sociala ingenjörskonstens misslyckande så långt att de nu motsätter sig ingenjörskonst av praktiskt taget vad slag det vara må. Samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på totalitär kontroll över alla människolivets aspekter i syfte att bringa ordning i vad som annars, som de påstod, vore kaos, yrkar nu på en policy av laissez-faire – av respekt för naturliga harmonier. Det är förstås inte en policy av laissez-faire mot människor, vilka ska kontrolleras så hårt som någonsin. Inte heller är det förstås en policy som erkänner någon sorts ekonomiska harmonier mellan människor. Nej, det är en policy av laissez-faire mot den orörda naturen; de påstådda harmonier som ska respekteras är de så kallade ekosystemens.

Men samtidigt som de intellektuella har vänt sig mot förnuft, vetenskap och teknik, fortsätter de att stödja socialismen och naturligtvis att motsätta sig kapitalismen. De gör det nu i form av miljörörelsen. Man bör inse att miljörörelsens mål att sätta globala gränsvärden för utsläppen av koldioxid och andra kemikalier, så som fordras i Kyotoavtalet, med lätthet lånar sig till etablerandet av världsomfattande centralplanering med avseende på ett stort antal av de väsentliga produktionsmedlen. Faktum är att en explicit bro mellan socialismen och miljörörelsen tillhandahålls av en av miljörörelsens mest framträdande teoretiker, Barry Commoner, som också var det gröna partiets förste presidentkandidat.

Bron tar formen av ett försök till ekologisk validering av en av de första idéer hos Karl Marx som bör förkastas – nämligen Marx förutsägelse att lönearbetarna fortlöpande skulle bli allt fattigare under kapitalismen. Commoner försöker rädda denna idé genom att argumentera för att vad som hitintills hindrat Marx förutsägelse från att slå in bara är att kapitalismen temporärt har kunnat exploatera miljön. Men denna process, hävdar han, måste nu nå vägs ände, och som resultat härav kommer den påstått inneboende konflikten mellan kapitalisterna och arbetarna nu att framträda med full kraft. (För dem som är intresserade citerar jag Commoner utförligt i Capitalism (s. 101).)

Beträffande den väsentliga likheten mellan miljörörelsen och socialismen skrev jag:

Den enda skillnad jag kan se mellan den gröna miljörörelsen och kommunisternas och socialisternas gamla röda rörelse är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning”, ”monopol” och depressioner. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet, surt regn och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. … [Och i slutändan] vill både de röda och de gröna att någon ska lida och dö; de förra kapitalisterna och de rika, för, som det påstås, lönearbetarnas och de fattigas skull; de senare en stor del av hela mänskligheten för, som det påstås, de lägre djurens och den själlösa naturens skull. (S. 102.)[2]

Om världens intellektuella hade varit öppna för möjligheten att de haft fel om kapitalismens och socialismens natur – djupt och förödande fel – och hade gjort sig besväret att läsa och förstå Mises verk för att lära sig hur och varför de haft fel, skulle socialismen ha dött en gång för alla med Sovjetunionen, och hela världen skulle nu röra sig mot laissez-faire-kapitalism och ett ekonomiskt framåtskridande och välstånd utan motstycke. I stället har de intellektuella valt att pracka på världen miljörörelsens läror som ett sista försök att förstöra kapitalismen och rädda socialismen.

II

Allt jag sagt fram till nu ska förstås som en introduktion. Substansen av mitt föredrag avser jag ska vara en vederläggning av miljörörelsens två huvudpåståenden och sedan en kritik av dess huvudsakliga handlingsprogram. Miljövännernas två huvudpåståenden, som jag tar för givet redan är väl kända, är (1) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande är omöjligt på grund av den nära förestående uttömningen av naturresurserna (det är från denna idé som slagordet ”reduce, reuse, recycle” kommer), och (2) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande, ja, faktiskt mycket av det ekonomiska framåtskridande vi har haft fram till nu, är destruktivt för miljön och därför farligt. Miljövännernas huvudsakliga handlingsprogram är förbudet mot individuellt handlande i eget intresse försåvitt som biprodukten av sådant handlande när det utförs i massiv skala påstås skada miljön. Det ledande konkreta exemplet på detta handlingsprogram är det nu pågående försöket att tvinga individer att ge upp sådana saker som sina bilar och luftkonditionerare på den grundvalen att biprodukten av att hundratals miljoner eller miljarder människor använder sådana apparater är att förorsaka global uppvärmning. Och detta samma exempel är förstås för närvarande det ledande exemplet på det ekonomiska framåtskridandets påstådda faror.

Grunden för min kritik mot miljövännernas huvudpåståenden är Carl Mengers varuteori. Grunden för min kritik mot deras huvudsakliga handlingsprogram är den anda av individualism som genomsyrar Ludwig von Mises skrifter.

I sin Principles of Economics utvecklar Menger två aspekter av sin varuteori som är synnerligen relevanta för kritiken mot miljövännernas två huvudpåståenden. Den första aspekten är hans insikt att vad som gör att vad som annars blott och bart skulle varit ting till varor inte är tingens inneboende egenskaper utan en människotillverkad relation mellan tingens fysiska egenskaper och tillfredsställandet av mänskliga behov eller önskemål. Menger beskriver fyra fordringar som alla samtidigt måste vara uppfyllda för att ett ting ska bli en vara eller, som han ofta uttrycker saken, ha ”varukaraktär”.

Han skriver:

Om ett ting ska bli en vara eller med andra ord om det ska förvärva varukaraktär, måste alla fyra av de följande fordringarna samtidigt vara uppfyllda:

1. Ett mänskligt behov.

2. Sådana egenskaper som gör tinget i stånd att bringas i ett kausalt förhållande till tillfredsställandet av detta behov.

3. Mänsklig kunskap om detta kausalsamband.

4. Tillräckligt herravälde över tinget för att inrikta det på tillfredsställandet av detta behov. (S. 52.)

Det måste betonas att de båda sista av dessa fordringar är människotillverkade. Mänsklig kunskap om kausalsambandet mellan yttre materiella ting och tillfredsställandet av mänskliga behov måste upptäckas av människan. Och tillräckligt herravälde över yttre materiella ting för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov måste etableras av människan. Till största delen etableras det genom en process av kapitalackumulation och ökande arbetsproduktivitet.

Allt detta har omedelbar bäring på frågan om naturresurser. Det implicerar att de resurser naturen förser oss med, som t.ex. järn, aluminium, kol, olja och så vidare, på intet sätt automatiskt är varor. Deras varukaraktär måste skapas av människan genom att upptäcka kunskap om de av deras respektive egenskaper som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och sedan genom att etablera tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Till exempel blev järn, som funnits i jorden sedan planetens tillkomst och under hela den tid människan funnits på jorden, inte en vara förrän långt efter det att stenåldern tagit slut. Olja, som har funnits i jorden i miljoner år, blev inte en vara förrän vid artonhundratalets mitt, när användningar för den upptäcktes. Aluminium, radium och uran blev också varor först under det senaste ett eller ett och ett halvt århundradena.

Ett exempel på att varukaraktär skapas först efter etablerandet av tillräckligt herravälde för att inrikta den resurs naturen förser oss med på tillfredsställandet av ett mänskligt behov skulle vara att oljefyndigheter ligger djupare än vad existerande borrningsutrustning kan nå. Allteftersom borrningsutrustningen förbättrades etablerades herravälde över fyndigheter som ligger allt djupare och djupare. Dessa fyndigheter, i den mån som de var kända, blev då till varor, vilket de tidigare inte varit. Ett liknande fall är att under några år efter skapandet av oljans varukaraktär var de oljefyndigheter som innehöll avsevärda mängder svavel obrukbara för produktionen av oljeprodukter och var därför inte varor. Deras varukaraktär skapades först när Rockefeller och Standard Oil utvecklade processen att bryta ned oljemolekyler, vilket sedan gjorde svavelhaltiga fyndigheter användbara.

Den andra aspekten av Mengers varuteori som är synnerligen relevant för kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är hans princip att utgångspunkten både för varukaraktär och varornas värde ligger inom oss – inom mänskliga varelser – och radierar ut från oss till materiella ting och etablerar varukaraktär och värde, för det första för sådana ting som direkt tillfredsställer våra behov, som föda och kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av första ordningen”, och för det andra medlen att producera varor av första ordningen, som t.ex. mjöl för att baka bröd och tyg för att sy kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av andra ordningen”. Varukaraktär och värdet av varor fortskrider sedan från varor av andra ordningen till varor av tredje ordningen, som t.ex. vete, som används för att göra mjöl, och bomullsgarn som används för att göra det tyg man syr kläder av. Därifrån fortskrider de till varor av fjärde ordningen, som t.ex. den utrustning och den mark som används för att odla vetet och den råbomull varav bomullsgarnet görs. Alltså radierar varukaraktären och varornas värde, enligt Mengers synsätt, utåt från mänskliga varelser och deras behov till yttre ting som befinner sig allt längre bort från det direkta tillfredsställandet av mänskliga behov.

Med Mengers egna ord: ”Varukaraktären hos varor av högre ordning härleds från varukaraktären hos de motsvarande varorna av lägre ordning.” (S. 63.) Och: ”värdet av varor av högre ordning bestäms alltid och undantagslöst av det emotsedda värdet av de varor av lägre ordning i vilkas produktion de tjänar”. (S. 150.) Och vad gäller värdet av varor av första ordningen: ”Det värde en hushållande individ tillskriver en vara är lika med vikten av den särskilda tillfredsställelse som är beroende av hans herravälde över varan.” (S. 146.) ”Den bestämmande faktorn … är … storleken av vikten av de tillfredsställelser med avseende på vilka vi är medvetna om att vara beroende av herravälde över varan.” (S. 147.)

Enligt Mengers syn står det klart att produktionsprocessen utgör ett fortskridande från varor av högre ordning till varor av lägre ordning, d.v.s. från varor som är mer avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor, till varor som är mindre avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor. Produktionsprocessen framträder omisskännligen som en process av fortlöpande ökning av nyttan, allteftersom den rör sig närmare och närmare till sitt slutmål och slutändamål: tillfredsställandet av mänskliga behov.

För att tillämpa Mengers synpunkter på kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är det först nödvändigt att betona det faktum att enligt hans syn på saken är naturens bidrag till naturresurserna implicit mycket mindre än vad man i allmänhet antar. Enligt det förhärskande synsättet är vad naturen försett oss med de naturresurser som människan utnyttjar, det vill säga exempelvis alla järn- och kolgruvorna, alla olje- och naturgasfälten, och så vidare. På samma gång är enligt det förhärskande synsättet människans enda anknytning till dessa, vad man påstår, helt och hållet naturgivna naturresurser att hon förbrukar dem utan att ha något sätt att ersätta dem. Det anses till exempel allmänt att medan människan producerar sådant som bilar och kylskåp är hennes enda anknytning till de naturresurser som används i produktionen av dem, som t.ex. järnmalm, bara att förbruka dem utan någon möjlighet att ersätta dem.

Som jag säger är enligt Mengers synsätt naturens bidrag till naturresurserna mycket mindre än man vanligen antar. Vad naturen försett oss med är enligt Menger materien och de fysiska egenskaperna hos dessa gruvor och fyndigheter, men den har inte försett oss med några av dessas varukaraktär. Faktiskt fanns det en tid då inga av dem var varor.

Naturresursernas varukaraktär är enligt Menger skapade av människan, när hon upptäcker de egenskaper de besitter som gör dem i stånd att tillfredsställa mänskliga behov, och när hon vinner tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Allt som behöver läggas till Mengers syn på det mänskliga skapandet av naturresursernas varukaraktär är en precis, explicit insikt om omfattningen av de ting Menger syftar på som naturen har försett oss med och som ännu inte är varor men som, under lämpliga omständigheter, kan bli varor, eller åtminstone från sfären av de ting som i större omfattning kan fås att erhålla varukaraktär tack vare människans bidrag till processen. Med andra ord, vad exakt har naturen försett oss med, med avseende på vilket människan skulle kunna upptäcka kausalsamband med tillfredsställandet av hennes behov och som hon skulle kunna vinna tillräckligt herravälde över större andelar av för att inrikta sådana ting på tillfredsställandet av hennes behov?

Mitt svar på denna fråga är att vad naturen har försett oss med är materia och energi – materia i form av alla kemiska grundämnen, både kända och hittills okända, och energi, i alla dess varierande former. Jag kallar dessa naturens bidrag för ”de naturresurser som naturen försett oss med”. Naturresurser i den mycket trängre bemärkelsen ”varor”, så som Menger använder termen, hämtas från denna praktiskt taget oändliga sfär som naturen förser oss med. Naturresurser som är varor i Mengers bemärkelse är naturresurser som naturen förser oss med som människan gjort användbara och tillgängliga tack vare att hon upptäckt egenskaper som de besitter som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och tack vare att hon vunnit tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Vad som är viktigt här är att fatta distinktionen mellan de båda bemärkelserna av uttrycket ”naturresurser”. Först finns det de naturresurser naturen förser oss med. Sådana naturresurser är materia, i alla dess elementära former, och energi i alla dess former. Och sedan, för det andra, finns naturresurser hämtade från denna sfär som människan har förlänat varukaraktär.

Vi är redan förtrogna med det faktum att ett framträdande kännetecken hos naturresurserna i den första bemärkelsen, d.v.s. av naturresurser sådana som naturen förser oss med, är att inga av dem till sin natur är varor – att deras uppnående av varukaraktär väntar på handlande från människans sida. Ytterligare ett lika viktigt kännetecken hos naturresurserna så som naturen förser oss med dem, och som nu så starkt som möjligt måste betonas, är i vilken enorm mängd de existerar. Faktum är att för alla praktiska syften är de oändliga. Strängt taget är de ett och detsamma som all materia och all energi i universum. Detta är den fulla omfattningen av de naturresurser naturen förser oss med.

Alltså är i en bemärkelse – bemärkelsen användbara, tillgängliga naturresurser, d.v.s. varor så som Menger definierar termen – naturens bidrag noll. Praktiskt taget ingenting kommer till oss från naturen som är färdiggjort som en användbar, tillgänglig naturresurs – som en vara i Mengers bemärkelse. I en annan bemärkelse är däremot de naturresurser som kommer från naturen – materia i form av alla kemiska grundämnen, kända och ännu okända, och energi i alla dess former – praktiskt taget oändliga till sin omfattning. I denna bemärkelse är naturens bidrag gränslösa.

Även om vi uteslutande begränsar vår horisont till planeten Jorden, vilket förvisso inte behöver vara vår yttersta gräns, är storleken på de naturresurser naturen förser oss med ofattbart enorm. Den är ingenting mindre än jordens hela massa och all den energi som därtill hör, från åskväder i atmosfären, där ett enda åskväder laddar ur mer energi än vad mänskligheten producerar under ett helt år, till den oerhörda hetta man finner vid jordens medelpunkt i miljoner kubikkilometer av smält järn och nickel. Ja, de naturresurser naturen förser oss med enbart här på jorden sträcker sig från jordatmosfärens övre gräns, 6500 kilometer rätt ner, ända till dess medelpunkt. Denna enorma massa består av solitt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter på jorden, vare sig på dess yta eller någonstans under dess yta, som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Detta är naturens bidrag till de naturresurser som finns på vår planet. Det indikerar den otroligt enorma omfattningen av vad som finns därute som väntar på att människan ska omvandla  det  till naturresurser som besitter varukaraktär.

Och detta för mig till vad jag betraktar som den revolutionerande syn på naturresurserna som impliceras av Mengers varuteori. Nämligen att människan inte bara skapar naturresursernas varukaraktär – genom att skaffa sig kunskap om deras användbara egenskaper och sedan skapa deras användbarhet och tillgänglighet genom att etablera det nödvändiga herraväldet över dem – utan hon har också förmågan att fortsätta i det oändliga att öka tillgången på naturresurser som besitter varukaraktär. Hon vidgar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser – m.a.o. naturresurser som besitter varukaraktär – allteftersom hon vidgar sin kunskap om och fysiska makt över naturen.

Den förhärskande synen, som dominerar miljövännernas och konservationisternas[3] tänkande, att det finns ett knappt och dyrbart förråd av naturresurser som människans produktiva verksamhet endast tjänar till att uttömma, är felaktig. Sett i sitt fullständiga sammanhang tjänar människans produktiva verksamhet till att öka tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser genom att omvandla en större, fastän fortfarande obetydlig, bråkdel av naturen till naturresurser som besitter varukaraktär. Den väsentliga frågan vad beträffar naturresurser är vilken bråkdel av den praktiskt taget oändliga naturen som människan besitter tillräcklig kunskap om och tillräckligt fysiskt herravälde över för att kunna inrikta den på tillfredsställandet av sina behov. Denna bråkdel kommer verkligen alltid att vara mycket liten och kommer alltid att kunna utökas betydligt mycket mera.

Tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser vidgas allteftersom människan vidgar sin kunskap om och sin fysiska makt över världen och universum. Fram till nu har människans fysiska makt över världen, även om den vidgats avsevärt i jämförelse med vad den var under tidigare århundraden, väsentligen begränsats till de ungefär 30 procent av jordytan som inte täcks av havsvatten, och där har den ytterligare begränsats till djup som fortfarande mäts i meter, inte i kilometer. Människan skrapar bokstavligen ännu bara på jordens yta, och dessutom på den vida mindre delen av ytan. Och ingenstans handskas hon med naturen på långt när så kraftfullt eller effektivt som hon någon gång kan komma att göra.

Betänk, utöver de tidigare givna exemplen med avseende på järn, olja, aluminium, radium och uran, implikationerna för tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser om människan blir i stånd att driva gruvor på större djup med mindre ansträngning; att förflytta större jordmassor med mindre ansträngning, att bryta ned kemiska föreningar som det tidigare inte varit i hennes makt att bryta ned, eller att göra det med mindre ansträngning; att vinna tillgång till regioner av jorden som tidigare varit otillgängliga; eller att förbättra sin tillgång till redan tillgängliga regioner. Alla dessa saker ökar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser. De gör naturligtvis detta tack vare att de skapar vad Menger beskriver som tillräckligt herravälde över tingen för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov. De ger alla varukaraktär till vad som dessförinnan blott och bart varit ting.

Som jag skrev i Capitalism:

Idag är, som en följd av sådana framsteg, tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser enormt mycket större än den var vid den industriella revolutionens början eller ens för bara en eller två generationer sedan. Idag kan människan lättare bedriva gruvdrift på tusen fots djup än hon i det förflutna kunde göra på tio fots djup, tack vare sådana framsteg som mekanisk borrutrustning, högexplosiva sprängämnen, stålförstärkta gruvschakt och moderna pumpar och maskiner. Idag kan en enda arbetare som sköter en bulldozer eller en ångskovel förflytta mer jord än hundratals arbetare som i det förflutna använde handskovlar. Framsteg i nedbrytningsmetoder har gjort det möjligt att erhålla ren malm från föreningar som tidigare var helt och hållet omöjliga att arbeta med eller åtminstone alltför kostsamma att arbeta med. Förbättringar i frakt och i järnvägs- och motorvägsbyggande har möjliggjort tillgång till låg kostnad till högklassiga mineralfyndigheter i regioner som tidigare varit otillgängliga eller alltför kostsamma att utnyttja.

Och jag tillade:

Det finns ingen gräns för de ytterligare framsteg som är möjliga. Minskingar i kostnaden för att utvinna olja från skiffer och tjärhaltig sand kan potentiellt vidga tillgången på ekonomiskt användbar olja till många gånger vad den är idag. Väte, det rikligast förekommande grundämnet i universum, kan visa sig vara en ekonomisk bränslekälla i framtiden. Atom- och vätesprängämnen, laser, satellitövervakningssystem och faktisk själva rymdresorna öppnar för obegränsade möjligheter att öka tillgången på ekonomiskt användbara mineraltillgångar. Framsteg i gruvteknologin som skulle göra det ekonomiskt möjligt med gruvor på ett djup av, låt oss säga, tiotusen fot, i stället för de nuvarande mycket mer begränsade djupen, eller att bedriva gruvdrift under världshaven, skulle öka den del av jordmassan som är tillgänglig för människan så mycket att alla tidigare tillgångar på tillgängliga mineraler skulle förefalla obetydliga i jämförelse. (S. 64.)

Huvudpoängen här är att, om man följer Mengers insikter om varornas natur, går tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturresurser att utvidga. Den utvidgas som en del av samma process varmed människan ökar produktionen av och tillgången på alla andra varor, nämligen vetenskapligt och tekniskt framåtskridande och sparande och kapitalackumulation.

Situationen är i grunden denna. Naturen överlämnar jorden åt oss som en enorm solitt packad boll av kemiska grundämnen. Den har också försett oss med jämförelsevis otroliga energimängder tillsammans med denna massa av kemiska grundämnen. Om det förutom och utöver detta massiva bidrag från naturen står motiverad mänsklig intelligens – den sorts motiverad mänsklig intelligens som ett fritt kapitalistiskt samhälle så mycket uppmuntrar, med dess utsikter att tjäna en betydande personlig förmögenhet som följd av nästan varje betydande framsteg – kan det råda föga tvivel om utgången: människan kommer att lyckas med att fortskridande utvidga den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. hon kommer att lyckas med att fortskridande vidga tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

Sannolikheten för att hon ska lyckas förstärks kraftigt av två nära relaterade fakta: den mänskliga kunskapens progressiva natur, och kapitalackumulationens progressiva natur i ett kapitalistiskt samhälle, vilket naturligtvis också är ett rationellt lika väl som ett fritt samhälle. I ett sådant samhälle växer beståndet av vetenskaplig och teknisk kunskap från generation till generation, allteftersom varje ny generation börjar med all den ackumulerade kunskap som förvärvats av tidigare generationer och sedan kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen. Dessa nya bidrag utökar det kunskapsbestånd som förs vidare till nästa generation, som sedan i sin tur kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen, och så vidare, utan att det finns någon fixerad gräns för ackumulationen av kunskap annat än om vi skulle bli allvetande.

På liknande sätt växer i ett sådant samhälle beståndet av kapitalvaror från generation till generation. Det större bestånd av kapitalvaror som ackumulerats under någon generation på grundval av en tillräckligt låg grad av tidspreferens och därmed motsvarande hög grad av sparande och omsorg om framtiden, tillsammans med en fortsatt hög produktivitet hos kapitalvarorna på grundval av avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar till att inte bara producera ett större och bättre utbud av konsumtionsvaror utan också ett jämförelsevis större och bättre utbud av kapitalvaror. Detta större och bättre utbud av kapitalvaror, som fortsätter på samma grundval av låg tidspreferens och avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar sedan till att ytterligare utöka och förbättra utbudet inte bara av konsumtionsvaror utan också av kapitalvaror. Resultatet är fortsatt kapitalackumulation, på vars grundval människan, från generation till generation, är i stånd att konfrontera naturen i besittning av växande förmåga till fysiskt herravälde över den.

På grundval både av progressivt växande kunskap om naturen och progressivt växande fysisk makt över naturen, utvidgar människan fortlöpande den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

III

Jag övergår nu till den andra aspekten av Mengers varuteori som har avseende på kritiken mot miljörörelsens väsentliga lärosatser, nämligen hans syn på produktionsprocessen som en process av kontinuerligt ökande av nyttan allteftersom den rör sig från varor av högre ordning till varor av lägre ordning.

Allt som behöver läggas till Mengers synsätt är att återigen inse det faktum att jorden är en enorm boll av tätt packade kemiska grundämnen. Dessa kemiska grundämnen utgör nu människans externa materiella omgivningar, m.a.o. hennes miljö. De är människolivets externa materiella villkor.

När man håller dessa fakta i minnet blir det klart att produktionsprocessen, och all ekonomisk verksamhet, så långt ifrån att utgöra en fara för människans miljö, så som miljövännerna hävdar, har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö, ja faktiskt att detta är dess väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart så snart som man inser att hela världen fysiskt inte bara består av ingenting annat än kemiska grundämnen, utan också att dessa grundämnen aldrig förstörs. De återuppträder helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner och på olika platser.

Som jag skrev i Capitalism:

Bortsett från vad som har gått förlorat i ett fåtal raketer är mängden av varje kemiskt grundämne i världen idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll har flyttats omkring som aldrig förr på ett sådant sätt att de förbättrat mänskligt liv och välbefinnande. Till exempel har en del av världens järn och koppar förflyttats från jordens inre, där de inte var till någon nytta, så att de nu utgör byggnader, broar, bilar och en miljon och en andra saker som är till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa föreningar och återkombinerats i andra i en process som frigör energi för att ge värme och lyse åt våra hem, driva maskinerna i industrin, bilar, flygplan, fartyg och järnvägståg, och på otaliga andra sätt tjäna det mänskliga livet. Det följer att försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet gör dem användbara för henne på dessa sätt, förbättras i motsvarande grad hennes miljö.

Betänk fler exempel. För att leva behöver människan vara i stånd att förflytta sig själv och sina varor från en plats till en annan. Om en vildvuxen skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring av människans miljö när hon flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av skogens träd någon annanstans och placerar de kemiska grundämnen som förts någon annanstans ifrån för att bli till en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring i hennes yttre materiella livsvillkor. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivningar – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens beståndsdelar på ett sätt som får dem att stå i ett mer användbart förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

Alltså har all ekonomisk verksamhet som sitt enda syfte att förbättra miljön – den syftar uteslutande till att förbättra människolivets yttre, materiella villkor. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin omgivning till sig själv och därmed förbättrar den. (S. 90.)

Om någon skulle fråga hur det kommer sig att miljövännerna kunde missa det faktum att just produktion och ekonomisk verksamhet utgör de medel varmed människan förbättrar sin miljö, är svaret att miljövännerna inte delar Mengers (eller den västerländska civilisationens) utgångspunkt vad gäller värde – nämligen värdet av mänskligt liv och välbefinnande. Enligt deras synsätt är utgångspunkten vad gäller värde naturens påstådda ”egenvärde” – d.v.s. det påstådda värdet av naturen i och för sig själv, helt bortsett från varje samband med mänskligt liv och välbefinnande. Detta påstådda egenvärde förstörs varje gång människan ändrar någonting som helst i det förutvarande naturtillståndet.

När miljövännerna talar om ”miljöskador” i samband med sådant som att röja djungler, spränga klippformationer, eller förlusten av den ena eller andra växt- eller djurarten som inte har något känt eller förutsebart värde för människan, är vad de i själva verket i slutanalysen menar förlusten av det påstådda egenvärde sådana saker utgör, och inte någon som helst faktisk förlust för människan. Tvärtom är de angelägna att offra mänskligt liv och välbefinnande för att bevara sådana påstådda egenvärden. För dem är ”miljön” inte människans omgivningar som får sitt värde av sitt förhållande till människan, utan naturen i och för sig som får sitt värde från sig själv – m.a.o. som, påstår man, besitter ”egenvärde”.

Naturligtvis poserar miljövännerna också ofta som anhängare av mänskligt liv och välbefinnande, och vid sådana tillfällen riktar de sin eld mot olika jämförelsevis smärre negativa biprodukter av produktion och ekonomisk verksamhet, som t.ex. lokalt försämrad luft- eller vattenkvalitet, samtidigt som de totalt negligerar de enorma positiva effekterna, vilka givetvis är av överväldigande mycket större betydelse.

Vad som garanterar att den positiva nyttan av produktion och ekonomisk verksamhet vida överväger allt negativt som är förknippat med deras biprodukter är principen om respekt för individens rättigheter. Även om denna princip på intet vis alltid respekteras, fordrar den att ens produktion och ekonomiska verksamhet inte bara gagnar en själv utan också att, försåvitt som några andra människor är involverade i processen, användningen av deras arbetskraft och egendom endast får erhållas med deras frivilliga samtycke. Och för att säkerställa deras frivilliga samtycke måste förstås deras samarbete göras värt besväret för dem.

Om jag till exempel önskar uppföra en byggnad, kommer inte bara jag att gagnas av den utan också alla de som arbetar för mig med att bygga den och alla de som förser mig med material och utrustning för att bygga den. Det kommer också byggnadens köpare eller hyresgäster att göra – om jag bygger den i syfte att sälja den eller hyra ut den. Dessutom får ingen tredje parts egendom eller person skadas av min handling. Till exempel riskerar jag allvarliga legala straff om jag uppför min byggnad på ett sätt som underminerar en grannbyggnads grund eller gör den osäker för förbipasserande.

De huvudsakliga klagomål som miljövännerna för närvarande kommer med gäller det faktum att jag värmer upp och luftkonditionerar min byggnad – förvisso inte jag som isolerad individ, utan som en av många tio- eller hundratals miljoner individer som använder fossila bränslen eller freoner. När mänskligheten gör detta påstås den vara skyldig till brottet att öka mängden koldioxid och andra växthusgaser och därigenom orsaka ”global uppvärmning”, eller att öka mängden ozonförstörande molekyler i den övre atmosfären och därigenom orsaka fler fall av hudcancer. Och eftersom mänskligheten påstås vara skyldig på dessa sätt, antar miljövännerna att jag som enskild människa måste förhindras, om inte helt och hållet förbjudas, att använda fossila bränslen och freoner, även om jag som en enda enskild individ är helt och hållet ur stånd att orsaka någon av de påstådda effekterna; och detsamma är förstås, mutatis mutandis, sant om varje annan individ.

IV

Här vill jag övergå till den enorma anda av individualism som man finner hos Ludwig von Mises. Endast individer tänker och endast individer handlar, säger Mises (Human Action, s. 113). Det följer förstås att det bara är för sina egna handlingar som en individ bör hållas ansvarig. Sonen bör inte bestraffas för faderns synder; en medlem av en ras eller nation eller ekonomisk klass bör inte hållas ansvarig för gärningar som begåtts av några andra medlemmar av denna ras, nation eller ekonomiska klass.

Och så bör det också vara när det gäller någon påstådd miljöskada. Om en individ eller ett enskilt affärsföretag är ur stånd att på egen hand orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må i en tillräcklig skala för att vålla någon annan specifik individ eller specifika individer någon skada, då finns det absolut ingen rättmätig grund i Mises individualistiska filosofi för att förbjuda hans handling.

Som jag säger i Capitalism:

Att förbjuda en individs handlande i ett sådant fall är att hålla honom ansvarig för något som han i själva verket helt enkelt inte har ansvaret för. Det är i princip exakt detsamma som att straffa honom för något han inte gjort. (S. 91.)

Individen bör inte straffas för konsekvenser som endast kan inträffa som följd av hur den bredare kategori eller grupp som han är medlem av handlar, men som inte inträffar som följd av hans egna handlingar. Även om det är sant att den kombinerade effekten av åtskilliga miljarder människors handlingar är att orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet (ingendera av dessa påståenden har i själva verket bevisats – påståendet om global uppvärmning har samma grad av visshet som en väderleksprognos som sträcker sig över de närmaste 100 åren!), men även om, som jag säger, dessa påståenden vore sanna, skulle det alltså fortfarande inte följa att det funnes någon rättmätig grund för att förbjuda någon specifik individ eller några specifika individer att handla på sätt som, endast när miljarder individer tillsammans gör det, resulterade i global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må.

Om global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må verkligen är konsekvenser av hur människosläktet taget som kollektiv handlar, men inte av hur varje given individ handlar, inklusive hur något givet enskilt privat affärsföretag handlar, då är det rätta sättet att betrakta dem som en motsvarighet till naturkatastrofer. Eftersom de inte orsakas av enskilda mänskliga varelsers handlande, är de motsvarigheten till handlingar som inte moraliskt orsakas av mänskliga varelser alls, m.a.o. en motsvarighet till naturkatastrofer.

När vi väl ser sakerna i detta ljus blir det klart vad det lämpliga gensvaret på sådana förändringar i miljön är, vare sig det gäller global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, eller global nedkylning och förtätning av ozonskiktet, eller någonting annat naturen kan komma med. Det är detsamma som människans lämpliga gensvar på naturen i allmänhet. Nämligen att enskilda mänskliga varelser måste vara fria att handskas med naturen till sin egen maximala enskilda fördel, med den enda begränsningen att inte initiera bruket av fysiskt tvång mot andra mänskliga varelsers person eller egendom. Genom att följa denna princip kommer människan att handskas med alla de negativa naturkrafter som är resultatet av biprodukter av hennes egen sammantagna verksamhet på exakt samma framgångsrika sätt som hon regelbundet handskas med de primära naturkrafterna.

Vi åtnjuter en otroligt fantastisk industricivilisation vars natur indikeras av det faktum att, tack vare den, ett enormt antal människor kan färdas med häpnadsväckande hastighet i hundratals kilometer i sträck i sina egna personbilar och samtidigt lyssna på symfoniorkestrar – ja, faktiskt flyga över hela kontinenter på några få timmar i jetplan, samtidigt som de ser på filmer och dricker martini; kan promenera in i mörklagda rum och låta ljuset flöda genom att trycka på en knapp; kan öppna en kylskåpsdörr och njuta av läcker och hälsosam föda som kommit från hela världen; kan göra allt detta och så mycket mera. Detta är vad vi har. Detta, och mycket, mycket mer är vad människor överallt skulle kunna ha om de vore intelligenta nog att etablera ekonomisk frihet och kapitalism.

Men detta räknas som praktiskt taget intet försåvitt som miljövännerna anbelangar. De är redo att kasta bort alltihop därför att, påstår de, det orsakar global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, m.a.o. dåligt väder. Och det bästa sättet, säger de, för oss att undvika sådant dåligt väder, och därmed kontrollera naturen mer till vår fördel, är att överge den moderna industricivilisationen och kapitalismen.

Det lämpliga svaret till miljövännerna är att vi inte kommer att offra en hårsmån av industricivilisationen, och att om global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet verkligen hör till dess konsekvenser, kommer vi att acceptera dem och ta itu med dem – med sådana rimliga medel som fler och bättre luftkonditionerare och solskydd, inte genom att ge upp våra luftkonditionerare, kylskåp och bilar.

Det mer grundläggande svaret till miljövännerna är att det lämpliga gensvaret på förändringar i miljön, det må vara global uppvärmning eller en ny istid, är ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska frihet. Förr eller senare kommer sådana miljöförändringar att inträffa – om inte i detta nya århundrade eller ens i detta nya årtusende, så förvisso någon gång i en mer avlägsen framtid. När detta händer kommer det att fordra enorma förändringar i den mänskliga ekonomiska verksamheten. Somliga områden som för närvarande används för vissa syften kommer att bli oanvändbara för dessa syften. Det kan tänkas att de till och med blir obeboeliga. Andra områden som för närvarande är obeboeliga eller nätt och jämt beboeliga kommer att bli mycket mer önskvärda. Stora förändringar i väldiga områdens komparativa fördelar kommer att äga rum, och på dessa måste människorna vara fria att svara.

Som jag skrev i Capitalism:

Även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera … Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Fabriker, affärer och hus behöver alla förr eller senare ersättas. Inför en förändring i olika lokaliteters relativa önskvärdhet skulle ersättningsmönstret också skilja sig. Kanske skulle vissa ersättningar behöva göras tidigare än vad som annars vore fallet. Förvisso skulle vissa markvärden falla och andra stiga. Vad som än hände skulle individer svara på ett sätt som minimerade deras förluster och maximerade deras vinstmöjligheter. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och det forna Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri. (S. 88–89.)

Ett rationellt svar på möjligheten av storskaliga miljöförändringar är att etablera individers ekonomiska frihet att handskas med dem, om och när de kommer. Kapitalismen och den fria marknaden är de väsentliga medlen att göra detta, inte förlamande statliga regleringar och ”miljöpolitik”. Och både i etablerandet av ekonomisk frihet och varje annan mer betydande aspekt av svaret till miljörörelsen måste Ludwig von Mises och Carl Mengers filosofi leda vägen.

Copyright © 2001 George Reisman. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[2] Detta avsnitt i Capitalism är en utvidgad version av Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen Ö.a..

[3] Konservationist: ”En som utövar eller förespråkar bevarande av naturresurserna.” (Översatt från The American Heritage Dictionary.) – En möjlig svensk översättning skulle vara ”naturresursbevarare”, men det blir lite väl otympligt. Ö.a.

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Ett av miljörörelsens huvudkrav, framfört som väsentligt för att bekämpa global uppvärmning, är åläggandet av en massiv nedskärning av de globala utsläppen av koldioxid, åtföljt av en frysning av dessa utsläpp vid den skarpt reducerade nivå som ålagts.

I denna anda eftersträvar Storbritanniens Sternrapport[1], som publicerades hösten 2006, en minskning på 25% till år 2050. Förenta nationernas ”Intergovernmental Panel on Climate Change” [IPCC] går betydligt längre och har yrkat på en minskning på 60%.

Sådana uttalanden kan göras öppet och upprepade gånger endast därför att det överväldigande flertalet människor inte gör sig besväret att förstå implikationerna. De gör inte det, eftersom vad som fordras för att göra det är en kombination av att göra kopplingar mellan olika fakta och att utföra beräkningar. Detta är aktiviteter som allmänt uppfattas som betungande. Icke desto mindre är tänkande på denna nivå väsentligt, om människor ska förstå implikationerna av miljörörelsens krav.

I rent verbala termer är dessa implikationer att miljörörelsen eftersträvar förstörelse av den moderna världens energibas, tillsammans med eliminering eller radikal minskning av tillgången på alla varor och tjänster som är beroende av denna energibas. Den eftersträvar detta därför att dessa varor och den energi de är beroende av medför utsläpp av koldioxid i atmosfären. Ifrågavarande varor och tjänster är luftkonditionering, bilar, flygresor, bostäder, mat, kläder, kylskåp och frysar, TV-apparater, telefoner, tvättmaskiner, torktumlare, böcker, datorer – allting som är beroende av produktion och användning av olja, kol eller naturgas, vilka alla släpper ut koldioxid i atmosfären när de förbränns. Förstörelsen av energibasen och av produktionen av varor och tjänster impliceras av det faktum att för att kunna skära ned utsläppen av koldioxid är det nödvändigt att skära ned produktionen och användningen av energi i dessa former. Men att skära ned produktionen och användningen av energi minskar produktionen av varor och tjänster.

Jag övergår nu till miljörörelseförstörelsens aritmetik och ska beräkna omfattningen av den minskning av koldioxidutsläppen per person som inryms i miljörörelsens krav. Detta kommer att tjäna som en vägledning till omfattningen av minskningen i produktionen och användningen av energi per person, och därmed som en vägledning till minskningen i produktionen av varor och tjänster per person. Genom att gå tillväga på detta sätt kommer det att bli mycket lätt att bevisa att miljörörelsen eftersträvar förstörelse av den moderna världens energibas, tillsammans med eliminering eller radikal minskning av tillgången på alla varor och tjänster som är beroende av den.

Låt mig börja med den minskning på 25% av de globala koldioxidutsläppen som Sternrapporten yrkar på. Att tillämpa den världen över skulle implicera en minskning på 25% av koldioxidutsläppen här i Förenta staterna år 2050. Men Förenta staternas folkmängd detta år beräknas vara ungefär 400 miljoner. Eftersom Förenta staternas folkmängd för närvarande är 300 miljoner, betyder det att fyra tredjedelar av Förenta staternas nuvarande befolkning skulle förväntas endast generera tre fjärdedelar av de nuvarande koldioxidutsläppen. Tre fjärdedelar delat med fyra tredjedelar är nio sextondelar, eller 56,25%. Detta skulle vara den beräknade per capita-nivån av koldioxidutsläpp i Förenta staterna år 2050, d.v.s. en minskning på 43,75% från dagens nivå.

Om minskningen av de globala koldioxidutsläppen ska vara 60% snarare än 25%, då kommer, med samma ökning av folkmängden, minskningen av utsläpp per capita i Förenta staterna att vara på en nivå som man kommer fram till genom att dividera 40% (de utsläpp som finns kvar efter minskning på 60%) med fyra tredjedelar. Eftersom division med fyra tredjedelar alltid är multiplikation med tre fjärdedelar, skulle minskningen per capita vara på en nivå av 30% av dagens utsläpp i stället för 56,25%. Minskningen per capita av utsläppen i Förenta staterna skulle vara 70% snarare än 43,75%.

Men det finns ytterligare en betydande minskning i Förenta staternas koldioxidutsläpp per capita att ta med i beräkningen, nämligen att medan de globala utsläppen kommer att minskas med 25% eller 60%, kommer utsläppen i Kina, Indien och resten av den så kallade tredje världen att tillåtas fortsätta öka, tills det, får man förmoda, råder likhet i utsläpp per capita världen över.

Även om Förenta staterna för närvarande endast har 5% av världens befolkning, förbrukar Förenta staterna 25% av världens energitillgångar och är ansvarigt för ungefär 25% av världens koldioxidutsläpp. Om vi antar att Förenta staternas folkmängd fortsätter att vara 5% av världens folkmängd, skulle uppnåendet av global likhet i koldioxidutsläpp per capita fordra en minskning av Förenta staternas energiförbrukning från nuvarande 25% ned till 5%, vilket motsvarar folkmängdens storlek. Detta implicerar en ytterligare minskning på 80% i utsläpp per capita i Förenta staterna. Detta därför att 5% delat med 25% är 20%; ett fall ned till 20% av den ursprungliga procentsatsen är en minskning på 80% från den ursprungliga procentsatsen.

Denna ytterligare nedgång på 80% i koldioxidutsläpp per capita skulle vara tillämplig på de redan mycket avsevärda nedgångar i procenttal som beräknats ovan. Så t.ex. skulle, med en nedskärning på 25% i globala utsläpp, nedgången i Förenta staterna bli 20% av 56,25%, d.v.s. ned till 11,25%. Detta skulle förstås bli en minskning på 88,75% i koldioxidutsläpp per capita i Förenta staterna. Med en nedskärning på 60% i globala utsläpp skulle nedgången i Förenta staterna bli 20% av 30%, d.v.s. ned till 6%. Detta skulle vara en minskning på 94% i koldioxidutsläpp per capita i Förenta staterna.

Oavsett om minskningen av koldioxidutsläppen per capita går ned till 6% eller 11,25%, och oavsett om några få procents minskning kan undvikas genom att man utvinner ytterligare energi från vind- och solkraft (miljövänner tillåter inte kärnkraft, som de betraktar som en dödsstråle och motsätter sig ännu mer än de motsätter sig koldioxidutsläpp, inte heller tillåter de vattenkraft i den mån den hindrar fiskars vandringar), är den uppenbara implikationen ekonomisk förödelse. Det är förödelse av produktionen och användningen av energi och förödelse av produktionen av allt som är beroende av denna energi.

Implikationerna av att genomdriva miljörörelsens krav inbegriper dem som jag har diskuterat i tidigare artiklar i detta ämne. I termer av individers liv är de av exakt det slag som beskrivits i de tidningsartiklar jag citerar i ”After the Hideous Light Bulbs”. De inbegriper också sådana paradoxer som att försöka bekämpa den globala uppvärmningen genom att förstöra luftkonditionering, kylskåp och frysar. (Jag presenterade just denna paradox i ”Environmentalist Zen”. Att den är närvarande i miljörörelsen är något som bör vara skriande uppenbart från den här artikeln.)

Det följer att försåvitt som någonting kan tjäna som en murbräcka för att få människor att acceptera miljörörelsens agenda av förstörelse och utarmning, behöver man bjuda det starkast möjliga motstånd. Så är fallet med den organiserade kampanj som nu är på gång för att få människor att acceptera användning av lågenergilampor i stället för traditionella glödlampor. Som ett förspel till lagstiftning om saken subventioneras för närvarande försäljningen av dessa lampor kraftigt av företag som försöker ställa sig in hos miljörörelsen, detta för att kunna mildra den skada de väntar sig att de annars skulle råka ut för. Det bör vara uppenbart att det är nödvändigt att bekämpa accepterandet av dessa lågenergilampor, så som jag hävdar i ”Say No to the Hideous Light Bulbs”.

Det råder idag ett enormt allmänt tryck att göra gemensam sak med miljörörelsen. Företag som länge hade motsatt sig den ilar den nu till mötes. Motståndet håller på att förflyktigas. Där det fortfarande finns allvarliga motståndsfickor tjänar smädelser från miljörörelsens sida till att underminera deras effektivitet. Detta har till exempel varit fallet med avseende på den brittiska TV-dokumentären ”The Great Global Warming Swindle”, som presenterar talrika vetenskapliga experters uppfattningar om klimatet och orsakerna till klimatförändringarna som motsätter sig miljörörelsens anspråk att den globala uppvärmningen orsakas av koldioxidutsläppen.

Den allmänna anslutningen till en så fasansfullt destruktiv rörelse som miljörörelsen påminner om hur människor ilade att ansluta sig till Hitler och nazistpartiet i Tyskland åren 1932 och 1933, när väl deras seger vid valurnorna tycktes bli oundviklig och när de sedan faktiskt kom till makten. Men seriösa människor som har förstahandsuppfattningar grundade på deras eget självständiga omdöme ändrar sig inte bara därför att andra har ändrat uppfattning.

Nazismen var en katastrof. Miljörörelsen har potential att bli en ännu större katastrof – en vida större katastrof än nazismen: en som kommer att resultera i att miljarder dör snarare än miljoner dör. Detta beror på att den är den diametrala motsatsen till ekonomisk liberalism i global skala. I kontrast till liberalismen och dess lära att alla människors rätt förstådda egenintressen är i harmoni med varandra, menar miljörörelsen att det råder den djupast tänkbara konflikt mellan människor. Den implicerar att man kan erhålla stor ekonomisk vinning genom att miljarder medmänniskor dör, ja faktiskt att de överlevandes välbefinnande och välstånd är beroende av att dessa miljarder utrotas.

Ur miljörörelsens depraverade perspektiv är det därför till exempel så att om de globala koldioxidutsläpp som är lika med 25% av de nuvarande utsläppen skulle försvinna, därför att de som var ansvariga för dem upphörde att existera, skulle det inte finnas något behov av den globala nedskärning av utsläppen som Sternrapporten yrkar på, och därmed inte något behov av någon minskning i de överlevandes ekonomiska välbefinnande (förutsatt, givetvis, att deras antal inte ökade). Om ännu fler utsläpp kunde elimineras genom att eliminera ännu fler människor, skulle det finnas plats för verklig ekonomisk förbättring bland de överlevande, enligt miljörörelsen. Det är uppenbart att ju större massmord man uppmanar till, desto större blir det påstådda behovet att begränsa koldioxidutsläppen.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

Copyright © 2007 George Reisman.

Originalets titel: The Arithmetic of Environmentalist Devastation. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[1]) Sternrapporten eller Stern Review har fått sitt namn efter sin författare, Nicholas Stern. Ö.a.

Den giftiga miljörörelsen

Nyligen togs ett populärt importerat mineralvatten ur marknaden, därför att man tagit stickprov som visade att det innehöll 35 miljarddelar bensen. Fastän denna mängd var så liten att den för bara femton år sedan skulle ha varit omöjlig att ens upptäcka, ansågs det att omsorgen om allmänhetens hälsa fordrade att produkten drogs in.

Ett sådant fall är naturligtvis inte ovanligt nuförtiden. Utifrån förekomsten av miljarddelar av något giftigt ämne drar man rutinmässigt slutsatsen att detta ska betraktas som en orsak till dödsfall bland människor. Och varje gång antalet projicerade dödsfall överskrider ett på miljonen (eller färre), kräver miljövännerna att staten avlägsnar det stötande bekämpnings- eller konserveringsmedlet eller den påstådde bäraren av giftig förorening från marknaden. De gör så, fastän en riskfaktor av en på miljonen är en tredjedel så stor som risken att ett flygplan störtar ned från himlen på ens hem.

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. Begrunda till exempel följande citat från David M. Graber, forskningsbiolog inom National Park Service, i hans stort uppslagna bokrecension i Los Angeles Times av Bill McKibbens The End of Nature:

Detta [människans ”gradvisa omskapande av jorden”] gör det som händer inte mindre tragiskt för dem av oss som sätter värde på det vilda för dess egen skull, inte för det värde det skänker mänskligheten. Jag för min del kan inte tillönska vare sig mina barn eller resten av jordens växt- och djurliv en tam planet, den må vara monstruös eller – hur otroligt detta än må vara – välvillig. McKibben är biocentriker, och det är jag också. Vi är inte intresserade av någon särskild arts eller oreglerad älvs eller något ekosystems nytta för mänskligheten. De har ett egenvärde, mer värde – för mig – än någon annan människa eller en miljard människor.

Mänsklig lycka och i synnerhet mänsklig fruktsamhet är inte lika viktiga som en vild och frisk planet. Jag känner samhällsvetare som påminner mig om att människorna är en del av naturen, men det är inte sant. Någonstans på vägen – för omkring en miljard år sedan, eller kanske en halv – bröt vi kontraktet och blev till en kräftsvulst. Vi har blivit till ett plågoris för oss själva och för jorden.

Det är kosmiskt osannolikt att den utvecklade världen skulle välja att sluta med sin fossila energiförbrukningsorgie, och Tredje världen med sin självmordsmässiga markförbrukning. Till dess att homo sapiens väljer att återansluta sig till naturen kan somliga av oss endast hoppas på att rätt virus ska dyka upp.

Medan Graber öppet önskar att en miljard människor ska dö, citerar McKibben, den författare han recenserar, med gillande John Muirs välsignelse över alligatorer och beskriver den som ett ”lämpligt epigram” för sin egen ”ödmjuka ansats”:

Ärade representanter för den äldre skapelsens stora ödlor, må ni länge njuta av era liljor och er säv, och då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt!

Sådana uttalanden utgör rent, oblandat gift. De uttrycker idéer och önskningar som, om de ledde till handling, skulle betyda fasa och död för enorma mängder mänskliga varelser.

Sådana uttalanden, och andra liknande, görs av framträdande medlemmar av miljörörelsen. Vikten av sådana uttalanden låter sig inte förminskas genom att man bara tillskriver dem någon liten ytterlighetsflygel inom miljörörelsen. Faktum är att även om sådana uppfattningar var tecken på hur bara fem eller tio procent av miljörörelsen tänker – den flygel som utgörs av ”djupekologerna” eller ”Earth First!” – skulle de utgöra en giftighetsgrad hos miljörörelsen som helhet uppgående, inte till miljarddelar eller ens miljondelar, utan till hundradelar, vilket givetvis är en enormt mycket högre giftighetsgrad än vad som bedöms utgöra en fara för mänskligt liv i praktiskt taget varje annat fall där det rör sig om ett dödligt gift.

Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar. Detta framgår klart av det faktum att huvuddelen av miljörörelsen inte kommer med någon grundläggande eller signifikant kritik mot hrr Graber och McKibben eller deras gelikar. Faktum är att John Muir, vars önskan att alligatorer ”då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt” McKibben citerar med gillande, var grundare av Sierraklubben, som stolt erkänner detta faktum. Sierraklubben är förstås den ledande miljöorganisationen och betraktas som den mest respektabla.

Det finns emellertid någonting som är mycket viktigare än Sierraklubbens genealogi – något som ger en förklaring i termer av grundprinciper på varför huvuddelen av ekologirörelsen inte angriper vad man skulle tro bara är en ytterlighetsflygel. Detta är en filosofisk grundpremiss som rörelsens huvuddel delar med dess påstådda ytterlighetsflygel och som logiskt implicerar hat mot människan och allt hon åstadkommer. Nämligen premissen att naturen besitter ett egenvärde – d.v.s. att naturen är värdefull i och för sig själv, oavsett om den bidrar till mänskligt liv och välbefinnande.

Denna människofientliga premiss, att naturen har ett egenvärde, går i Västerlandet så långt tillbaka som till den helige Franciscus av Assisi, som trodde på alla levande varelsers likaberättigande: människor, boskap, fåglar, fiskar och reptiler. Faktum är att Franciscus av Assisi, just på grundval av denna filosofiska frändskap, och på önskan av ekologirörelsens huvuddel, officiellt förklarats som ekologins skyddshelgon av romersk-katolska kyrkan.

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Man bör inse att det i vad som just sagts är logiskt implicit att när man inrättar ett offentligt ämbete som det som nyligen föreslagits i Kalifornien, en ”miljöombudsman”, är detta liktydigt med ett ämbete med titeln Förnekare av Mänskliga Värden. Ett sådant ämbetes arbete skulle bestå i att hindra människor från att uppnå sina värden, utan något annat skäl än att hon var människa och att hon ville uppnå dem.

Naturligtvis är inte miljörörelsen alltigenom giftig. Mycket få människor skulle lyssna till den om så vore. Som jag sagt är dess giftighetsgrad bara åtskilliga tiondelar. Inblandat med giftet, och liggande över det som ett slags sockerglasyr, finns förespråkandet av en mängd åtgärder med det uttalade syftet att främja mänskligt liv och välbefinnande, och bland dessa några som, om man betraktar dem isolerade, faktiskt skulle kunna uppnå detta syfte. Problemet är att blandningen är giftig. Och när man sväljer miljörörelsen, sväljer man därför oundvikligen gift.

Givet rörelsens bakomliggande nihilism är det förvisso inte möjligt att utan vidare godta några av dess anspråk på att försöka förbättra mänskligt liv och välbefinnande, speciellt när deras rekommendationer, om man följer dem, skulle åsamka människor stora försakelser eller kostnader. Faktiskt skulle ingenting kunna vara absurdare eller farligare än att ta råd om hur man ska förbättra sitt liv och välbefinnande från dem som önskar se en död och vilkas tillfredsställelse kommer från mänsklig fasa, vilket givetvis, som jag har visat, är exakt vad man önskar inom miljörörelsen – öppet och av princip. Denna slutsats är, det måste jag betona, giltig oavsett en individs vetenskapliga eller akademiska meriter. Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant. Kongressutskott som tar emot vittnesmål från påstådda expertvittnen i fråga om lagstiftningsförslag på miljöområdet måste självfallet vara medvetna om detta faktum och aldrig glömma det.

Det är inte ägnat att förvåna att i praktiskt taget varje fall har de påståenden som gjorts av miljövännerna visat sig vara falska eller helt enkelt absurda. Betänk till exempel det nyligen aktuella exemplet med Alar, ett kemiskt besprutningsmedel som i många år använts på äpplen för att bevara deras färg och hålla dem färska. Här visade det sig att t.o.m. om miljövännernas påståenden faktiskt hade varit sanna, och att bruket av Alar skulle resultera i 4,2 dödsfall per miljon under en livstid på sjuttio år, skulle detta inte betyda annat än att förtäringen av äpplen besprutade med Alar skulle ha varit mindre farlig än att åka till snabbköpet för att köpa äpplena! (Tänk efter: 4,2 dödsfall per miljon under en sjuttioårsperiod betyder att under ett år vilket som helst i Förenta staterna med dess folkmängd av ungefär 250 miljoner människor, skulle cirka femton dödsfall gå att tillskriva Alar! Detta är det resultat man får genom att multiplicera 4,2 per miljon med 250 miljoner och sedan dividera med 70. Under samma ettårsperiod inträffar cirka femtiotusen dödsfall i trafikolyckor i Förenta staterna, de flesta inom några kilometer från offrens hem, och otvivelaktigt betydligt mer än femton på resor till eller från snabbköpet.) Icke desto mindre följdes detta av en panik, som i sin tur följdes av ett kraftigt fall i försäljningen av äpplen, ekonomisk ruin för ett oräkneligt antal äppelodlare, och till att Alar praktiskt taget försvann.

Före paniken över Alar hade vi paniken över asbest. Enligt tidskriften Forbes visar det sig att, i de former som normalt används i Förenta staterna, är asbest en tredjedel så sannolik dödsorsak som att träffas av blixten.

Så har vi den påstådda skada som åsamkas sjöar av surt regn. Enligt Policy Review visar det sig att försurningen av sjöarna inte har varit resultatet av surt regn, utan av att man upphört med skogsavverkning i de påverkade områdena, och att den alkaliska avrinning som åstadkommits genom denna avverkning därmed försvunnit. Denna avrinning hade gjort naturligt sura sjöar icke-sura under ett antal generationer.

Utöver dessa fall har det förekommit hysteri kring dioxin i marken vid Times Beach, Missouri, trikloretylen i dricksvattnet i Woburn, Massachussetts, kemikalier i Love Canal, och radioaktiv strålning vid Three Mile Island. Enligt prof. Bruce Ames, en av världens ledande cancerexperter, visade det sig att den mängd dioxin som någon skulle ha fått i sig i Times Beach var mycket mindre än den mängd som fordras för att göra någon skada, och att den faktiska dioxinskadan för Times Beach’ invånare i själva verket var mindre än av att dricka ett glas öl. (De amerikanska miljöskyddsmyndigheterna reducerade senare sin egen bedömning av dioxinfaran med en faktor av femton sextondelar.) I fallet Woburn visade det sig enligt Ames att den anhopning av leukemifall som inträffade där var statistiskt slumpmässig, och att dricksvattnet där i själva verket var säkrare än det nationella genomsnittet och inte, som hade hävdats, orsak till leukemifallen. Vad gäller Love Canal, rapporterar Ames, visade det sig vid granskning att cancerfrekvensen bland tidigare invånare inte hade legat över genomsnittet. (Det är nödvändigt att använda uttrycket ”tidigare invånare”, eftersom staden förlorade större delen av sin befolkning i den panik och den tvångsevakuering som orsakades av miljövännernas påståenden.) När det gäller Three Mile Island har inte en enda invånare dött eller ens blivit utsatt för någon extra stråldos som resultat av olyckan där. Dessutom är cancerfrekvensen, enligt studier som rapporterats i The New York Times, bland invånarna där inte större än normalt och har inte ökat.

Före dessa hysterier förekom det påståenden om att Lake Erie höll på att dö, och om kvicksilverförgiftning av tonfisk. Hela tiden har Lake Erie varit i högsta grad vid liv och producerade t.o.m. nära rekordmängder fisk under just den tid då påståendena om dess död gjordes. Kvicksilvret i tonfisken var resultatet av den naturliga förekomsten av kvicksilver i havsvattnet; och vittnesbörd från museer visade att liknande kvicksilverhalter hade förekommit i tonfisk sedan förhistorisk tid.

Och nu har ytterligare ett av miljövännernas påståenden kullkastats i och med att en känd klimatforskare, prof. Robert Pease, har visat att det är omöjligt för freoner att förstöra stora mängder ozon i stratosfären, eftersom relativt få av dem ens är i stånd att nå stratosfären till att börja med. Han visar också att det mångomsusade ”ozonhålet” över Antarktis varje höst är ett naturligt fenomen som existerat långt innan freonerna var uppfunna och till största delen är ett resultat av det faktum att det under den långa antarktiska natten inte finns något ultraviolett solljus som kan skapa nytt ozon.

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. Det är ingenting annat än en undanflykt och en ogiltig slutledning att hoppa från upptäckten av verkningarna av att mata råttor eller möss med doser som motsvarar hundra gånger eller mer än vad någon människa någonsin skulle inmundiga och sedan dra slutsatser om verkningarna på människor som förbrukar normala mängder. Farhågor om att miljarddelar av den ena eller andra kemikalien ska orsaka ensiffriga dödsfall per miljon vilar inte på vetenskap utan på inbillning. Sådana påståenden har ingenting att göra vare sig med faktiska experiment eller med kausalitetsbegreppet.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör. Den process varmed en sådan slutsats dras, och dess grad av egentlig, seriös vetenskaplighet, är väsentligen densamma som när några universitetsstudenter samlas i en lya för att munhuggas: den består praktiskt taget inte i något annat än godtyckliga antaganden, manipulationer, gissningar och rent munväder. Under en sådan munhuggning kan man börja med de kända konsekvenserna av att ett kassaskåp på ett kvarts ton ramlar ned från tionde våningen i huvudet på någon otursförföljd förbipasserande fotgängare, och därifrån övergå till att spekulera över de tänkbara konsekvenserna i en miljon fall av andra fotgängare som råkar tappa en chokladpralin eller en jordnöt från handen eller munnen ner på skon, och komma till slutsatsen att 4,2 av dem kommer att dö.

Vidare, som jag redan påpekat: i kontrast till procedurerna under en sådan munhuggning fastställer förnuftet och den verkliga vetenskapen orsaker som till sin natur är universella. När till exempel genuina dödsorsaker, som arsenik, stryknin eller kulor, angriper människokroppens livsviktiga organ, blir resultatet med absolut säkerhet döden i alla fall utom en handfull per miljon. När någonting faktiskt är orsak till någon verkan, är det så i varje fall utan undantag där specificerade betingelser råder, och är det inte endast i fall där de specificerade betingelserna inte föreligger, som t.ex. om en person har byggt upp motståndskraft mot gift eller bär en skottsäker väst. Sådana påståenden som att tusen olika saker var och en orsakar cancer i en handfull fall bevisar ingenting utom att de verkliga orsakerna ännu inte är kända – och därutöver att kunskapsteorin bakom modern vetenskap brutit samman. (Detta kunskapsteoretiska sammanbrott, kan jag tillägga, började accelerera radikalt praktiskt taget samma dag under 60-talet som då staten tog över det mesta av den vetenskapliga forskningen i Förenta staterna och började att i stor skala finansiera statistiska studier som surrogat för upptäckandet av orsaker.)

När miljövännerna gör sina påståenden, ignorerar de uppsåtligt sådana fakta som att dödliga cancerframkallande ämnen, gifter och radioaktiv strålning existerar i naturen. Så mycket som hälften av de kemikalier man finner i naturen är cancerframkallande, när man matar djur med dem i massiva doser – samma proportion som gäller för människotillverkade kemikalier när de inges i massiva doser. (Orsaken till den resulterande cancern är, enligt prof. Ames, egentligen inte kemikalierna, vare sig de naturliga eller de människotillverkade, utan den upprepade förstörelse av vävnad som orsakas av de massivt överdrivna doser i vilka kemikalierna inges, som t.ex. när man matar råttor med sackarin i en mängd jämförbar med vad människor skulle få om de drack åttahundra burkar lågkaloriläsk om dagen.) Arsenik, ett av de dödligaste gifterna, är ett naturligt förekommande kemiskt grundämne. Oleander, en av de vackraste av växter, är också ett dödligt gift, liksom många andra växter och örter. Radium och uran med all sin radioaktivitet återfinns i naturen. Faktum är att hela naturen till någon grad är radioaktiv. Om miljövännerna inte blundade för vad som existerar i naturen, om de inte förknippade allt negativt uteslutande med människan, om de tillämpade på naturen den måttstock för säkerhet de hävdar är nödvändig när det gäller människans aktiviteter, skulle de vara tvungna att fly i skräck från naturen. De skulle behöva använda hälften av världen till att konstruera skyddande kärl eller barriärer mot alla de påstått cancerframkallande, giftiga och radioaktiva ämnen som utgör andra hälften av världen.

Det skulle vara ett djupt misstag att avfärda miljövännernas upprepade falska påståenden som blott och bart ett fall av den lille pojken som skrek varg. Det är ett fall av att vargen skriker om och om igen om påstådda faror för den lille pojken. Den enda verkliga faran är att lyssna på vargen.

Ett direkt vittnesbörd om miljörörelsens uppsåtliga oärlighet kommer från en av dess ledande representanter, Stephen Schneider, som är väl känd för sina förutsägelser om global katastrof. I tidskriften Discover för oktober 1989 citeras han (med gillande) som följer:

… För att göra detta behöver vi brett stöd för att fånga allmänhetens fantasi. Detta inbegriper givetvis att få mängder av mediatäckning. Så vi måste erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden, och hålla inne med alla tvivel vi må hysa. Detta ”dubbla etiska dilemma”, i vilket vi ofta finner oss själva, kan inte lösas upp av någon formel. Var och en av oss måste bestämma var den rätta balansen ligger mellan att vara effektiv och att vara ärlig.

I avsaknad av verifikation från källor som är totalt oberoende och obesmittade av miljörörelsen måste därför alla dess anspråk på att sträva efter att förbättra mänskligt liv och välbefinnande på det ena eller andra specifika sättet helt enkelt betraktas som lögner, vilkas faktiska syfte är att vålla onödiga försakelser eller lidanden. Inom kategorin illvilliga lögner faller alla miljörörelsens påståenden om att vi måste överge vår industricivilisation, eller någon betydande del därav, för att kunna hantera farorna med påstådd global uppvärmning, uttunning av ozonskiktet, eller uttömning av naturresurserna. Alla påståenden som utgör förkastelsedomar över vetenskap, teknik eller industricivilisation, i namn av att tjäna mänskligt liv och välbefinnande, är i själva verket liktydiga med att hävda att vår överlevnad och vårt välbefinnande är beroende av att vi överger förnuftet. (Vetenskap, teknik och industri är ledande produkter av förnuftet och är oskiljaktiga från det.) Inga sådana påståenden ska tas som något annat än ytterligare bevis på miljörörelsens hat mot människonaturen och människolivet, förvisso inte som bevis på någon verklig fara för mänskligt liv och välbefinnande.

Det är viktigt att inse att när miljövännerna talar om ”miljöförstöring” som resultat av ekonomisk verksamhet är deras påståenden genomsyrade av egenvärdesläran. Vad de verkligen menar är därför i mycket stor utsträckning blott och bart förstörelse av påstådda egenvärden i naturen, som t.ex. djungler, öknar, klippformationer och djurarter, som antingen inte är av något värde för människan eller också är fientliga mot människan. Detta är deras begrepp om ”miljö”. Om man, i kontrast mot miljövännerna, med ”miljö” menar människans omgivning – de yttre materiella betingelserna för mänskligt liv – då blir det klart att alla människans produktiva aktiviteter har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö – ja, faktiskt att detta är deras väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart om man inser att hela världen fysiskt inte består av annat än kemiska grundämnen. Dessa grundämnen förstörs aldrig. De återkommer helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner, på olika platser. Bortsett från vad som gått förlorat i några få rymdraketer är mängden av varje kemiskt grundämne på jorden idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll, har flyttats omkring som aldrig förr på ett sätt som förbättrar mänskligt liv och välbefinnande. Så till exempel har en del av världens järn och koppar flyttats från jordens inre, där det inte var till någon nytta, för att nu utgöra byggnader, broar, bilar och miljontals andra saker till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa kemiska föreningar och omkombinerats i andra, i en process som frigör energi till att värma och lysa upp hem, driva bilar, flygplan, fartyg och tåg och på otaliga andra sätt tjäna mänskligt liv. Härav följer: försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet på dessa sätt gör dem nyttiga för henne, har hennes miljö i motsvarande grad förbättrats.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö.

Begrunda ytterligare några exempel. För att leva måste människan kunna förflytta sin person och sina varor från en plats till en annan. Om en vild skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring i hennes miljö när människan flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av träden i skogen till något annat ställe och lägger ned de kemiska grundämnen hon tagit någon annanstans ifrån så att de utgör en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring av de yttre, materiella villkoren för hennes liv. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivning – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens grundbeståndsdelar på ett sätt som ställer dem i ett nyttigare förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

All ekonomisk verksamhet har därför förbättring av miljön som sitt allenarådande syfte – den syftar uteslutande till att förbättra de yttre, materiella betingelserna för mänskligt liv. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Så mycket om miljövännernas påståenden om att människan förstör miljön. Endast ur perspektivet att naturen besitter ett påstått egenvärde, och att människan inget värde har, kan människans förbättring av miljön kallas miljöförstörelse.

Miljövännernas påståenden på senare tid om den nära förestående förstörelsen av ”planeten” är helt och hållet resultatet av egenvärdeslärans inflytande. Vad miljövännerna i själva verket är rädda för är inte att planeten eller dess förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöras, utan att dess ökande förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöra dess omfattande, ännu existerande ”vildhet”. De står inte ut med tanken att jorden helt och hållet ska komma under människans kontroll, att dess djungler och öknar ersätts av gårdar, betesmarker och människoplanterade skogar, som människan vill. De står inte ut med tanken att jorden skulle bli människans örtagård. Med McKibbens ord: ”Problemet är att naturen, den oberoende kraft som har omgett oss sedan våra tidigaste dagar, inte kan samexistera med vår folkmängd och våra vanor. Vi kan mycket väl vara i stånd att skapa en värld som kan försörja vår folkmängd och våra vanor, men det blir en konstgjord värld…” (Min kursivering.)

Miljörörelsens giftighet implicerar att man måste iaktta en livsviktig princip i samband med alla åtgärder rörelsen förespråkar och som kanske faktiskt befrämjar mänskligt liv och välbefinnande, t.ex. dem som kräver minskad smog, rening av floder, sjöar och stränder, och så vidare. Principen är att man inte heller här på minsta vis får göra gemensam sak med miljörörelsen. Man måste nogsamt och samvetsgrant undvika att förespråka ens någonting som är genuint gott under dess egid eller banér. Att göra så är att befrämja dess ondska – att bli smittad av dess gift och sprida smittan vidare. I miljövännernas händer tjänar t.o.m. bekymmer över sådana genuina problem som smog och förorenade floder som ett vapen att angripa industricivilisationen. Miljörörelsen går till väga som om problemen med smuts härrörde från industricivilisationen, som om smuts inte vore det allt genomsyrande mänskliga livsvillkoret i förindustriella samhällen, och som om industricivilisationen utgjorde ett fall från hälsosammare betingelser i det förflutna.

Principen om icke-samarbete med miljörörelsen, om radikalast möjliga åtskillnad från den, måste följas för att undvika den sorts katastrofala konsekvenser som tidigare under detta århundrade åstadkoms av människor i Ryssland och Tyskland, vilka började som i grunden oskuldsfulla och med goda avsikter. Fastän kommunisternas och nazisternas verkliga mål och program inte var någon hemlighet, insåg många människor inte att sådana uttalanden och deras bakomliggande filosofi måste tas på allvar. Som resultat gjorde de gemensam sak med kommunisterna eller nazisterna i ansträngningar att uppnå vad de trodde var värdiga, specifika mål, framför allt mål som föll under rubriken lindring av fattigdom. Men att arbeta sida vid sida med Lenin och Stalin eller Hitler och Himmler och deras likar ledde inte till det slags liv dessa människor hade hoppats uppnå. Det tjänade emellertid till att uppnå dessa monsters blodiga mål. Och på vägen förlorade de som kanske börjat som tämligen oskuldsfulla mycket snart sin oskuld och slutade i varierande grad helt enkelt som monstrens medbrottslingar.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Redan har ett stort antal i övrigt goda människor enrollerats i miljövännernas kampanj för att strypa energiproduktionen. Detta är en kampanj som, i den mån den lyckas, endast kan vålla mänsklig försakelse och leda till att maskin- och motorkraft ersätts med människors begränsade muskelkraft. Det är i själva verket en kampanj som inget mindre eftersträvar än att omintetgöra den industriella revolutionen och en återgång till tidigare århundradens fattigdom, smuts och misär.

Den industriella revolutionens kärna, dess mest utmärkande drag, är bruket av människotillverkad kraft. Till dragdjurens relativt klena muskler och mänskliga varelsers ännu klenare muskler, och till de relativt små mängder användbar kraft som kunde utvinnas från naturen i form av vind och fallande vatten, lade den industriella revolutionen människotillverkad kraft. Den gjorde detta, först i form av ånga som alstrats genom förbränning av kol, och senare i form av petroleumbaserade inre förbränningsprocesser och elkraft baserad på förbränning av vilket fossilt bränsle som helst, eller på kärnkraft.

Denna människotillverkade kraft är den huvudsakliga grunden till alla ekonomiska förbättringar som uppnåtts under de senaste tvåhundra åren. Det är dess bruk som gör det möjligt för oss mänskliga varelser att med våra armar och händer åstadkomma de häpnadsväckande produktiva resultat vi faktiskt åstadkommer. Till våra armars och händers svaga krafter läggs den enormt mycket större kraft som frigörs av dessa energikällor. Bruket av energi, arbetets produktivitet och levnadsstandarden är oskiljaktigt sammanflätade, och de båda senare är helt och hållet beroende av det förstnämnda.

Det är därför inte ägnat att förvåna att, till exempel, Förenta staterna åtnjuter världens högsta levnadsstandard. Detta är ett direkt resultat av det faktum att Förenta staterna har världens högsta energiförbrukning per capita. Förenta staterna är, mer än något annat land, det land där intelligenta mänskliga varelser har ordnat så att motordrivna maskiner åstadkommer resultat för dem. Alla ytterligare betydande ökningar i arbetets produktivitet och i levnadsstandarden, både här i Förenta staterna och världen över, kommer likaledes att vara beroende av människotillverkad kraft och av den ökande energiförbrukning denna möjliggör. Vår förmåga att åstadkomma mer och mer med samma begränsade muskelkraft hos våra lemmar kommer helt och hållet att vara beroende av vår förmåga att öka dessa krafter mer och mer med hjälp av ännu mer sådan energi.

I total opposition mot den industriella revolutionen och alla de förunderliga resultat den åstadkommit är miljörörelsens huvudsakliga mål att hindra tillväxten av den ena källan till människotillverkad kraft efter den andra och ytterst att minska produktionen av människotillverkad kraft tills den praktiskt taget upphör att existera, och på så sätt omintetgöra den industriella revolutionen och ekonomiskt föra världen tillbaka till medeltiden. Det ska inte finnas någon kärnkraft. Enligt miljövännerna utgör den en dödsstråle. Det ska inte heller finnas någon kraft som baserar sig på fossila bränslen. Enligt miljörörelsen orsakar den ”föroreningar” och numera också global uppvärmning och måste därför överges. Det ska inte heller finnas särskilt mycket vattenkraft. Enligt miljövännerna förstör byggandet av de nödvändiga dammarna växtplatser och djurliv med egenvärde.

Endast tre saker får tillåtas som energikällor enligt miljövännerna. Två av dessa, ”solkraft” och vindkraft, är såvitt vi kan se i praktiken helt oanvändbara som betydande energikällor. Om de på något sätt skulle bli praktiskt användbara, skulle miljövännerna otvivelaktigt finna skäl att angripa dem. Den tredje tillåtna energikällan, ”energisparande”, är en självmotsägelse. ”Energisparande” är inte någon energikälla. Dess verkliga innebörd är helt enkelt att använda mindre. Energisparande är att bruka energi på ett ställe endast till priset av att man avstår från bruket av energi på något annat ställe.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret. Det kan inte bli något annat resultat för den industrialiserade världens ekonomiska system än försvagning och till sist död, om dess energitillgångar mer och mer stryps.

Ett stort antal människor har enrollerats i kampanjen mot energi av fruktan för att världens genomsnittliga medeltemperatur kan stiga några grader under det närmaste århundradet, huvudsakligen som resultat av förbränning av fossila bränslen. Om så verkligen skulle vara fallet skulle den enda lämpliga lösningen vara att se till att fler och bättre luftkonditioneringssystem funnes tillgängliga. (Och likaledes, om det verkligen skulle förekomma någon uttunning av ozonskiktet, skulle den lämpliga lösningen, för att undvika de ytterligare fall av hudcancer som man påstår skulle orsakas av att man utsätts för intensivare solljus, vara att se till att fler solglasögon, hattar och sololjor fanns tillgängliga.) Den skulle inte vara att försöka kväva och förstöra den industriella civilisationen.

Om man inte förstod dess bakomliggande motiv skulle miljörörelsens tillflykt till fruktan för global uppvärmning kunna förefalla förvånande, i ljuset av alla de tidigare farhågor rörelsen har påstått sig hysa. Dessa farhågor, ifall nu någon skulle ha glömt det, har handlat om hur det skulle kunna bli en ny istid som resultat av samma industriella utveckling som nu förmodas resultera i global uppvärmning, och det påstådda skapandet av en ”nukleär vinter” som resultat av människans användning av kärnsprängämnen.

Vi bör minnas vad Paul Ehrlich sagt och vilka otroliga påståenden han gjort i samband med ”växthuseffekten”. Under den första vågen av ekologisk hysteri förklarade denne ”vetenskapsman”:

För ögonblicket kan vi inte förutsäga vad resultatet på det hela taget kommer att bli för vårt klimat av att vi använder atmosfären som soptipp. Vi vet dock att mycket små förändringar i någondera riktningen av jordens medeltemperatur skulle kunna bli mycket allvarliga. Blir det några grader svalare kan vi ha en ny istid över oss, med snabba och drastiska effekter på de tempererade regionernas jordbruksproduktivitet. Blir det några grader varmare skulle i stället istäcket runt polerna smälta och kanske höja havens vattennivå med 80 meter. Är det någon som vill hänga med på en gondoltur till Empire State Building?

Den ökning av havens vattennivå på 80 meter som Ehrlich förutsade skulle bli resultatet av global uppvärmning har reducerats en smula. Enligt McKibben antas det ”värsta möjliga scenariot” vara 3,6 meter år 2100, och omkring 2,3 meter anses mera sannolikt. Enligt en FN-panel av påstådda vetenskapsmän antas det vara 64 cm. (Inte ens denna mera begränsade förutspådda höjning hindrade FN-panelen från att kräva en omedelbar 60-procentig minskning av koldioxidutsläppen för att försöka förhindra den.)

Av kanske ännu större vikt är den ständiga och djupa misstro mot vetenskap och teknik som miljörörelsen uppvisar. Miljörörelsen hävdar att man inte kan lita på vetenskapen och tekniken när det gäller att bygga en säker kärnkraftsanläggning, att framställa ett säkert bekämpningsmedel, eller ens baka en säker brödlimpa om denna brödlimpa innehåller kemiska konserveringsmedel. När det gäller global uppvärmning visar det sig emellertid att det finns ett område där miljörörelsen uppvisar den mest hisnande tilltro till vetenskapens och teknikens tillförlitlighet, ett område där tills nyligen ingen – inte ens vetenskapens och teknikens ståndaktigaste anhängare – någonsin hade tänkt sig att hysa särskilt mycket tilltro alls. Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren.

Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss.

Mycket nära samband med detta har en annan omständighet som kan förefalla häpnadsväckande. Denna handlar om klokhet och försiktighet. Oavsett vetenskapsmäns och ingenjörers försäkringar, grundade i varje detalj på fysikens bäst etablerade lagar – om reservsystem, felsäkra system, inneslutningsbyggnader lika säkra som u-båtsbunkrar, djupförsvar, o.s.v. – när det gäller kärnkraften är miljörörelsen ovillig att spela hasard och riskera att ofödda barn femtio generationer in i framtiden ska kunna utsättas för skadlig radioaktiv strålning. Men på grundval av en väderleksrapport är den villig att skrota den moderna världens ekonomiska system – att bokstavligt talat kasta bort industricivilisationen. (Den 60-procentiga minskning av koldioxidutsläppen som FN-panelen påyrkar skulle i sig själv vara fullständigt förödande, helt och hållet bortsett från alla ytterligare sådana åtgärder som säkert skulle följa.)

Innebörden av detta vanvett är att industricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder. För all del, mycket dåligt väder. Om vi förstör den energibas vi behöver för att producera och hantera den byggnadsutrustning vi behöver för att bygga starka, välgjorda, bekväma hus åt hundratals miljoner människor, kommer vi att bli bättre tryggade mot vind och regn, påstår miljörörelsen, än om vi behåller och utökar denna energibas. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera kylskåp och luftkonditionering, kommer vi att få ett bättre skydd mot varmt väder än om vi behåller och utökar denna förmåga, hävdar miljörörelsen. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera traktorer och skördetröskor, att konservera och frysa mat, att bygga och driva sjukhus och producera medicin, kommer vi att trygga vår tillgång till mat och vår hälsa bättre än om vi behåller och utökar denna förmåga, försäkrar miljörörelsen.

Det ligger i själva verket en anmärkningsvärd ny princip underförstådd här beträffande hur människan kan hantera sin miljö. I stället för att vidta åtgärder gentemot naturen, som vi alltid har trott att vi måste göra, ska vi hädanefter kontrollera naturkrafterna mer till vår fördel genom overksamhet. Om vi inte handlar kommer det i själva verket aldrig att uppstå några hotande naturkrafter av betydelse! De hotande naturkrafterna är inte en produkt av naturen, utan av oss! Så talar miljörörelsen.

Alla miljörörelsens vanvettigheter blir begripliga när man fattar naturen av dess bakomliggande destruktiva bevekelsegrund. De uttalas inte i människans intresse, för hennes livs och välbefinnandes skull, utan för syftet att leda henne till självförstörelse.

Det måste betonas att även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera (precis som produktionen av ett tillräckligt förråd av vete eller spikar – vilket hela socialistvärldens erfarenhet så tydligt visar). Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri.

Faktum är att om de nödvändiga justeringarna fick lov att göras skulle det förmodligen visa sig att om det faktiskt skedde en global uppvärmning skulle den, när det kommer till kritan, visa sig ytterst välgörande för människan. Till exempel finns det tecken som tyder på att den skulle uppskjuta nästa istid med tusen år eller mer, och att den högre koldioxidhalt i atmosfären som förmodas orsaka uppvärmningsprocessen skulle vara ytterst välgörande för jordbruket.

Antingen global uppvärmning inträffar eller ej är det säkert att naturen själv förr eller senare kommer att åstadkomma stora klimatförändringar. För att hantera dessa förändringar och praktiskt taget alla andra förändringar, av vad orsak de än må uppstå, behöver människan absolut frihet för individen, och hon behöver vetenskap och teknik. Men ett ord: hon behöver den industricivilisation som byggs upp av kapitalismen.

Detta för mig tillbaka till de möjligtvis verkligt goda målsättningar som blandas ihop med miljörörelsen, som t.ex. önskan om renare miljö och bättre hälsa. Om man vill förespråka sådana målsättningar utan att hjälpa de potentiella massmördarna inom miljörörelsen att uppnå sina mål, måste man först av allt utan förbehåll acceptera det mänskliga förnuftets, vetenskapens, teknikens och industricivilisationens värden och aldrig angripa dessa värden. De utgör den oundgängliga grunden för att uppnå renare miljö, bättre hälsa och längre liv.

Under de senaste två århundradena har lojaliteten mot dessa värden gjort det möjligt för Västerlandets människor att göra slut på hungersnöd och farsoter och att utrota sådana fruktade sjukdomar som kolera, difteri, smittkoppor, tuberkulos och tyfus, bland andra. Svälten har kommit till en ända därför att den industricivilisation som miljövännerna hyser ett sådant hat mot har producerat det största överflöd och den största mångfald av matvaror som världshistorien skådat och skapat det transportsystem som behövs för att göra alla delaktiga av dem. Samma hatade civilisation har producerat de järn- och stålrör och kemiska reningssystem och pumpsystem som gör det möjligt för var och en att ha ögonblicklig tillgång till säkert dricksvatten, varmt eller kallt, varje minut av dygnet. Den har producerat de avloppssystem och de bilar som har avlägsnat smutsiga avfallsprodukter från människor och djur från städernas gator.

Sådana förbättringar har, tillsammans med den enorma minskning av trötthet och utmattning som möjliggjorts av användningen av arbetsbesparande maskiner, resulterat i en radikal minskning av dödligheten och ökning av medellivslängden, från mindre än trettio år före den industriella revolutionens begynnelse till mer än sjuttiofem år för närvarande. Likaså har ett genomsnittligt nyfött barn i Amerika idag större chans att leva till sextiofem års ålder än ett genomsnittligt nyfött barn i ett icke-industrialiserat samhälle att leva till fem års ålder.

Under den industriella revolutionens tidigaste år åtföljdes förbättringsprocessen av förekomsten av koldamm i städerna, något som människorna villigt accepterade som en biprodukt till att inte behöva frysa och att kunna ha alla ett industrisamhälles andra förmåner. Senare framsteg i form av elektricitet och naturgas har radikalt reducerat detta problem. De som önskar ytterligare framsteg på denna väg bör förespråka frihet att vidareutveckla kärnkraften, som inte åstadkommer särskilt mycket utsläpp av något slag i atmosfären. Men kärnkraften är den energiform miljörörelsen hatar mest av alla.

En annan väsentlig sak för ytterligare förbättringar i renlighet och hälsa och för naturresursernas långsiktiga tillgänglighet är utvidgandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, speciellt av mark och naturresurser. Privata ägare har som drivfjäder att använda sin egendom på ett sätt som maximerar dess långsiktiga värde och att, närhelst så är möjligt, förbättra sin egendom. I överensstämmelse härmed bör man söka efter vägar att utsträcka det privata ägandets princip till sjöar, floder, stränder och t.o.m. till delar av havet. Privatägda sjöar, floder och stränder skulle nästan säkert vara rena sjöar, floder och stränder. Privatägda, elektroniskt avskärmade oceanrancher skulle garantera ett överflöd av nästan allt användbart som står att finna i eller under havet. De vidsträckta markområden som nu ägs av Förenta staternas regering i de västra delstaterna och i Alaska bör förvisso privatiseras.

Men vad som är viktigast i det nuvarande sammanhanget, där miljörörelsen får verka nästan utan motstånd, är att var och en som är rädd för att bli fysiskt smittad genom att utsättas för en eller annan påstått giftig kemikalie bör ta sig i akt för att få en outplånlig fläck på själva sin tillvaro genom att utsätta sig för miljörörelsens dödliga gift. Det är detta man löper risk att göra genom att svälja miljörörelsens propaganda och låta sig vägledas av den. Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Det är viktigt att förklara varför det finns så få intellektuella som är beredda att bekämpa miljörörelsen och varför det finns så många som står på dess sida.

Jag tror att det hat mot människan och den misstro mot förnuftet som miljörörelsen uppvisar i betydande grad är en psykologisk projektion av många samtida intellektuellas hat mot sig själva och misstro mot sitt eget förnuft, vilket i sin tur är en följd av att de burit ansvaret för den förödelse som vållats av socialismen. Som ansvariga för socialismen har de förvisso varit ”ett plågoris för världen”, och om socialismen verkligen hade representerat förnuft och vetenskap, vilket de fortfarande gärna vill tro, hade det funnits skäl att misstro förnuftet och vetenskapen.

Enligt min uppfattning är miljövännernas ”gröna” rörelse blott och bart kommunisternas och socialisternas gamla ”röda” rörelse, berövad sin vetenskapliga fasad. Den enda skillnad jag ser mellan de gröna och de röda är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning” och ”monopol”. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. Enligt min uppfattning är miljörörelsen och ekologin ingenting annat än socialismens intellektuella dödsrossling i Västerlandet, den sista dödsryckningen hos en rörelse som för bara några årtionden sedan ivrigt såg fram mot resultaten av att lamslå individers handlande med hjälp av ”social ingenjörskonst” och som nu försöker lamslå individers handlande genom att förbjuda all slags ingenjörskonst. De gröna står, vill jag mena, om möjligt ett snäpp lägre än de röda.

Även om socialismens sammanbrott är en viktig utlösande faktor bakom miljörörelsens framväxt finns det också andra, mer grundläggande orsaker.

Miljörörelsen är den ledande yttringen av den tidvattenvåg av irrationalism som håller på att uppsluka vår kultur. Under de senaste två århundradena har förnuftets tillförlitlighet som medel att uppnå kunskap varit under ständig attack, ledd av en serie filosofer från Immanuel Kant till Bertrand Russell. Som följd härav har tilltron till förnuftet minskat allt mer. Som ytterligare en följd har människans filosofiska status, som den varelse som kännetecknas av att inneha förnuft, varit på nedåtgående. Under de senaste två generationerna har, allteftersom verkningarna av denna process mer och mer nått den breda allmänheten, förtroendet för förnuftets tillförlitlighet och människans filosofiska status sjunkit så djupt att man numera praktiskt taget inte längre ser någon grund för att radikalt skilja mellan människor och djur. Detta är förklaringen till att den helige Franciscus av Assisis och miljövännernas lära om likställdhet mellan människor och djur nu accepteras praktiskt taget utan motstånd.

Människors beredvillighet att acceptera den härmed nära förbundna egenvärdesläran är också en följd av den tilltagande irrationalismen. Ett ”egenvärde” är ett värde som man accepterar utan något skäl, utan att ställa frågor. Det är ett ”värde” utformat för människor som gör som de blir tillsagda och som inte tänker. Som kontrast är ett rationellt värde ett värde som man endast accepterar av det skälet att man förstår hur det tjänar det självklart önskvärda yttersta ändamål som utgörs av ens eget liv och ens egen lycka.

Förnuftets kulturella förfall har skapat det växande hat och den växande fientlighet varur miljörörelsen hämtar sin näring, liksom också dess ledares och anhängares oresonliga farhågor. I den mån människor överger förnuftet måste de leva i skräck inför verkligheten, eftersom de inte har något annat sätt att handskas med den än genom förnuftet. Av samma skäl blir de mer och mer frustrerade, eftersom förnuftet är deras enda medel att lösa problem och uppnå de resultat de vill uppnå. Dessutom leder övergivandet av förnuftet till mer och mer lidande som följd av andras oförnuft, inbegripet deras bruk av fysiskt tvång. Under de omständigheter som skapas av rationalitetens sammanbrott mångfaldigas därför snabbt besvikelser och känslor av hat och fientlighet, medan kyligt omdöme, rationella måttstockar och civiliserat beteende försvinner. I en sådan kulturell miljö uppträder monstruösa ideologier och jämsides med dem monster i människohamn, redo att omsätta dem i praktiskt handlande. Miljörörelsen är förstås just en sådan rörelse.

Men om det av dessa skäl inte längre finns många intellektuella som är redo att ta upp kampen för mänskliga värden – i huvudsak för de värden som utgörs av människans intellekt, människan som förnuftsvarelse och den industricivilisation hon har skapat och som hon behöver – så mycket större beröm förtjänar då var och en som nu är villig att stå upp för dessa värden och genom att så göra axlar den intellektuelles mantel.

Det finns förvisso mycket arbete för sådana ”nya intellektuella” att uträtta.

På en nivå gäller arbetet direkt miljörörelsen.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om vad miljörörelsen i själva verket står för och vad de riskerar att förlora, och redan har förlorat, till följd av dess växande inflytande. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för energikrisen och det därav följande höga priset på olja och oljeprodukter, vilket är resultatet av dess systematiska och synnerligen framgångsrika kampanj mot tillgång på nya energislag. De måste göras medvetna om dess därav följande ansvar för att arabiska schejker berikats på bekostnad av att hundratals miljoner människor världen över utarmats, inbegripet många miljoner här i Förenta staterna. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för Mellanösterns terroriststaters enormt ökade rikedom, makt och inflytande, som kommer sig av det höga oljepris som den har vållat och det därav följande behovet att föra ett krig i området.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om hur miljörörelsen stadigt har gjort livet svårare för dem. Man måste visa dem hur människor som följd av dess existens har hindrats från att vidta den ena nödvändiga och relativt enkla åtgärden efter den andra, som t.ex. att bygga kraftverk och vägar, förlänga flygplatsernas start- och landningsbanor, och t.o.m. anlägga nya soptippar. Man måste visa dem hur miljörörelsens historia är en historia av förstörelse: av kärnkraftsindustrin, av Johns Manville Company [ett företag som tillverkade asbest och därför tvingades i konkurs, ö.a.], av tranbärs- och äppelodlare, av sågverk och avverkningsföretag, av pappersbruk, av smältverk, av kolgruvor, av stålverk, av tonfiskfiskare, av oljefält och oljeraffinaderier – för att nu bara nämna dem man lättast kommer att tänka på. Man måste visa dem hur miljörörelsen varit orsak till hänsynslösa kränkningar av den privata äganderätten och därmed till att oräkneliga tunnland mark inte utnyttjats till gagn för mänskliga varelser och därmed till att otaliga hus och fabriker inte blivit byggda. Man måste visa dem hur miljörörelsen, som följd av alla de nödvändiga åtgärder den förbjuder eller fördyrar, har varit en huvudorsak till den markanta försämringen av de villkor under vilka människor nu måste leva sina liv i Förenta staterna – att den är orsaken till att familjer tjänar mindre och måste betala mer och som följd härav berövas förmågan att äga sitt eget hem eller ens klara sig utan att behöva arbeta bra mycket mer än vad som förr var nödvändigt.

Sammanfattningsvis behöver man visa det amerikanska folket att miljörörelsen till sin verkliga natur är ett elakartat skadedjur, som ständigt träder emellan människan och det arbete hon måste utföra för att uppehålla och förbättra sitt liv.

Om och när en sådan förståelse uppstår hos det amerikanska folket kommer det att bli möjligt att sätta in det rätta botemedlet. Detta skulle inbegripa upphävandet av varje lag och förordning som på minsta vis är besudlad av egenvärdesläran, som t.ex. ”the endangered species act”. Det skulle också inbegripa  att man upphäver alla lagar som fordrar att människotillverkade kemikalier bannlyses blott och bart därför att en statistisk korrelation med cancer hos laboratoriedjur kan fastställas när djuren matas med kemikalierna i massiva och i sig själva destruktiva doser. Botemedlets övergripande syfte och natur skulle vara att bryta miljörörelsens kvävande grepp och göra det möjligt för människan i Förenta staterna att återuppta ökningen av sina produktiva krafter under de återstående åren av detta århundrade och i det nya århundrade som ligger framför oss.

Förutom allt detta livsviktiga arbete finns det en andra och ännu viktigare nivå på vilken de nya intellektuella måste verka. Denna innefattar ironiskt nog en form av upprensning av miljön – den filosofiska, intellektuella och kulturella miljön.

Vad det kulturella godtagandet av en så irrationell lära som miljörörelsens gör klart är att den industrialiserade världens verkliga problem inte är ”miljöförorening” utan filosofisk korruption. Västerlandets så kallade intellektuella huvudfåra har blivit nedsmutsad med ett helt uppbåd av intellektuella giftämnen som kommer från undergrävandet av förnuftet och människans status och som ytterligare bidrar till denna dödsbringande process. Bland dessa finns förutom miljörörelsen kollektivismen i dess olika former: marxism, rasism, nationalism och feminism; samt kulturell relativism, determinism, logisk positivism, existentialism, lingvistisk analys, behaviorism, freudianism, keynesianism och fler därtill.

Dessa läror är intellektuella giftämnen eftersom de utgör en systematisk attack mot en eller flera huvudaspekter av fordringarna för mänskligt liv och välbefinnande. Marxismen resulterar i den sorts katastrofala förhållanden som nu råder i Östeuropa och Sovjetunionen. Kollektivismen i alla dess varianter förnekar individens fria vilja och rationalitet och menar att hans idéer, karaktär och livsintressen ska tillskrivas hans medlemskap i ett kollektiv: nämligen hans medlemskap i en ekonomisk klass, rasgrupp, nationalitet eller kön, alltefter vilken specifik variant av kollektivismen det gäller. Eftersom dessa läror betraktar idéer som bestämda av medlemskap i en grupp förnekar de själva möjligheten av kunskap. Deras verkan är att skapa konflikter mellan medlemmarna av olika grupper: till exempel mellan företagare och löntagare, svarta och vita, engelsktalande och fransktalande, män och kvinnor.

Determinismen, läran att människans handlingar kontrolleras av krafter hon själv inte råder över, och existentialismen, den filosofi som går ut på att människan är fången i ett ”mänskligt villkor” av oundviklig misär, leder människor till att inte göra de val de kunde ha gjort och som skulle ha förbättrat deras liv. Kulturell relativism förnekar den moderna civilisationens objektiva värde och undergräver därmed både människors värdering av den moderna civilisationen och deras villighet att arbeta hårt för att uppnå personliga värden i dess sammanhang. Denna lära gör människor blinda för det objektiva värdet av sådana fantastiska framsteg som bilar och elektriskt ljus och bereder därmed marken för den moderna civilisationens uppoffring för sådana dimmiga och jämförelsevis fullständigt triviala värden som ”ren luft”.

Den logiska positivismen förnekar möjligheten att veta någonting med säkerhet om den verkliga världen. Den lingvistiska analysen betraktar sanningssökande som en trivial lek med ord. Behaviorismen förnekar medvetandets existens. Freudianismen betraktar vårt medvetna själsliv (”egot”) som omgivet av det undermedvetnas stridande krafter i form av ett ”id” och ett ”superego” och därmed som oförmöget att utöva något egentligt inflytande på individens beteende. Keynesianismen betraktar krig, jordbävningar och pyramidbyggen som källor till välstånd. Den betraktar statliga budgetunderskott och inflation av penningmängden i fredstid som en bra ersättning för dessa påstått välgörande företeelser. Dess verkningar är, som det rådande ekonomiska tillståndet i Förenta staterna vittnar om, urgröpning av pengarnas köpkraft, av besparingar och kapitalackumulation och av kreditväsendet.

Man kan se dessa intellektuella giftämnen guppa upp och ned i den ”intellektuella huvudfåran” precis som man kan se avfallsprodukter flyta omkring i en smutsig flod. Faktum är att de fyller den intellektuella huvudfåran. Varje högskola och universitet i Västerlandet är en filosofisk kloak av dessa läror, en kloak i vilken intellektuellt hjälplösa studenter sitter nedsänkta i flera år och sedan släpps ut att smitta ned resten av samhället. Dessa irrationalistiska läror och andra liknande utgör den filosofiska substansen i nutidens humanistutbildning.

Det står klart att den mest angelägna uppgift som Västerlandet, och de nya intellektuella som måste ta på sig dess ledarroll, står inför är en filosofisk och intellektuell upprensning. Utan en sådan kan den västerländska civilisationen helt enkelt inte överleva. Den kommer att dödas av miljörörelsens gift.

För att åstadkomma denna upprensning duger endast de kraftigaste filosofiska och intellektuella rengöringsmedel – rengöringsmedel av industriell styrkegrad. Dessa rengöringsmedel är framför allt Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter. Dessa intellekt, som båda reser sig högt över mängden, är var och en för sig de ledande förespråkarna för förnuftet och för kapitalismen under 1900-talet. En filosofisk och intellektuell upprensning fordrar att alla eller de flesta av deras skrifter införs på högskolor och universitet som en väsentlig del av deras grundkurs, och att det som inte tas med i grundkursen tas med i mer avancerade program. Att införliva Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter och ge dem en framträdande plats i kursplanerna är det centrala mål som var och en bör arbeta för som hyser omsorg om sin kulturella miljö och denna miljös inverkan på ens liv och välbefinnande. Först sedan detta mål uppnåtts kommer det att finnas någon möjlighet att högskolor och universitet upphör att vara centra för civilisationsförstörande intellektuella farsoter. Först sedan det har uppnåtts i stor skala, vid de ledande högskolorna och universiteten, kan det finnas någon möjlighet att den intellektuella huvudfåran en dag ska bli ren nog för att rationella människor ska kunna dricka av dess vatten.

2000-talet borde bli det århundrade då människan börjar kolonisera solsystemet, inte en återgång till medeltidens mörker. Vilket det kommer att bli beror på i vilken omfattning nya intellektuella kan lyckas återställa förnuftets och kapitalismens värden till den kulturella miljön.

Copyright © 1990 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: The Toxicity of Environmentalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.