De en procenten och de nittionio

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 19 oktober 2011 under den något otympliga rubriken How a Highly Productive and Provident One Percent Provides the Standard of Living of a Largely Ignorant and Ungrateful Ninety-Nine Percent och två dagar senare på Misesinstitutets hemsida under den något mindre otympliga rubriken In Praise of the Capitalist 1 percent. Den ingår också i Reismans bok The Benevolent Nature of Capitalism and Other Essays, tillgänglig som Kindlebok.

De protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen och dess talrika kloner på andra håll i landet och världen över mässar om att 1 procent av befolkningen äger all rikedomen och lever på bekostnad av de återstående 99 procenten. Den lösning de uppenbarligen implicerar är att de 99 procenten ska lägga beslag på de 1 procentens rikedom och använda den till sitt eget gagn hellre än att tillåta att den fortsätter att användas till gagn för de 1 procenten, vilka påstås vara ovärdiga och giriga kapitalistiska utsugare. Med andra ord är de protesterandes implicita program socialism och omfördelning av rikedomen.

Om vi lämnar åsido att rörelsens påstående är överdrivet, är det sant att en relativt liten minoritet faktiskt äger den vida större delen av landets rikedom. Hur överdrivna än siffrorna ”1 procent” och ”99 procent” än må vara, tjänar de ändå till att sätta detta faktum i starkast möjliga belysning.

Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.

De protesterande inser inte detta, därför att de ser världen genom en intellektuell lins som inte är tillämplig på livet under kapitalismen och dess marknadsekonomi. De ser en värld som fortfarande finns på sina håll och som fanns överallt för några århundraden sedan av självförsörjande bondefamiljer där var och en producerar för sin egen konsumtion och inte har någon väsentlig anknytning till marknader.

Om man i en sådan värld ser en bondes åker eller hans lada eller plog eller arbetsdjur, och frågar sig vem dessa produktionsmedel tjänar, är svaret bonden och hans familj och ingen annan. I en sådan värld kan, bortsett från någon tillfällig välgörenhetsgåva från ägarna, de som inte äger produktionsmedlen inte dra någon nytta av produktionsmedlen, om inte och förrän de själva på något vis blir ägare till produktionsmedlen. De kan inte dra nytta av andras produktionsmedel annat än om de ärver dem eller lägger beslag på dem.

I de protesterandes värld har produktionsmedlen väsentligen samma status som konsumtionsvaror, vilka som regel bara är till gagn för sina ägare. Det är på grund av detta som de som delar de protesterandes mentalitet typiskt avbildar kapitalisterna som feta män med tallrikar överfulla av mat, medan de breda massorna av lönearbetare lever nära svältgränsen. Enligt denna mentalitet är omfördelning av rikedom endast en fråga om att ta från kapitalisternas överfulla tallrikar och ge till de svältande arbetarna.

I den moderna värld där vi faktiskt lever är, i motsats till sådana trosföreställningar, kapitalisternas rikedom helt enkelt inte i någon större omfattning i form av konsumtionsvaror. Inte bara är den i överväldigande grad i form av produktionsmedel, utan dessa produktionsmedel används också i produktionen av varor och tjänster som säljs på marknaden. Helt olikt de förhållanden som rådde bland de självförsörjande bondefamiljerna är de fysiska förmånstagarna till kapitalisternas produktionsmedel alla medlemmar av den breda konsumerande allmänhet som köper kapitalisternas produkter.

Till exempel drar var och en i en kapitalistisk ekonomi som köper produkter från General Motors eller Exxon Mobil nytta av deras produktionsmedel, och detta utan att äga så mycket som en enda aktie i dessa företag: köparen av en bil från GM drar nytta av den GM-fabrik som producerade denna bil; köpare av bensin från Exxon drar nytta av dess oljekällor, oljeledningar och tankbilar. Dessutom drar alla som köper GMs eller Exxons kunders produkter nytta av deras produktionsmedel, försåvitt som deras produktionsmedel indirekt bidrar till deras kunders produkter. Till exempel har kunder i speceriaffärer vilkas varor levereras i lastbilar som tillverkats av GM eller drivs med dieselolja som producerats i Exxons raffinaderier nytta av existensen av GMs lastbilsfabriker och Exxons raffinaderier. Till och med de som köper produkter från GMs och Exxons konkurrenter, eller från dessa konkurrenters kunder, drar nytta av existensen av GMs och Exxons produktionsmedel. Detta beror på att GMs och Exxons produktionsmedel resulterar i en rikligare och därmed billigare tillgång på den sorts varor konkurrenterna säljer.

Med andra ord gagnas vi alla, 100 procent av oss, av de hatade kapitalisternas rikedom. Vi gagnas utan att själva vara kapitalister, eller utan att vara kapitalister i någon större omfattning. De protesterande hålls bokstavligen vid liv på grundval av de kapitalisters rikedom som de hatar. Som jag just påpekat tillhandahåller det hatade Exxonbolagets oljefält och oljeledningar det bränsle som driver de traktorer och lastbilar som är väsentliga för produktion och leverans av den mat de protesterande äter. De protesterande och alla andra kapitalisthatare hatar grundvalarna för sin egen tillvaro.

Nyttan av kapitalisternas produktionsmedel för dem som inte äger produktionsmedlen sträcker sig inte bara till köparna av dessa produktionsmedels produkter utan också till säljarna av den arbetskraft som anställs för att arbeta med dessa produktionsmedel. Kapitalisternas rikedom är med andra ord källan både till tillgången på produkter som de som inte äger produktionsmedlen köper och till efterfrågan på den arbetskraft som de som inte äger produktionsmedlen säljer. Härav följer att ju fler kapitalister det finns och ju större deras rikedom är, desto större är både tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, och därmed är också priserna desto lägre och lönerna desto högre, m.a.o. desto högre är vars och ens levnadsstandard. Ingenting är mer i genomsnittspersonens egenintresse än att leva i ett samhälle som är fullt av kapitalister som är mångmiljardärer och deras bolag, alla sysselsatta med att använda sin väldiga rikedom till att producera de produkter han köper och att konkurrera om den arbetskraft han säljer.

Icke desto mindre är den värld de protesterande trånar efter en värld där kapitalister som är miljardärer och deras företag har bannlysts och ersatts av små, fattiga producenter som inte skulle vara särskilt mycket rikare än de själva, vilket vill säga utfattiga. De förväntar sig att i en värld av sådana producenter, producenter som saknar det kapital som erfordras för att producera särskilt mycket av någonting, än mindre då bedriva massproduktion av den moderna kapitalismens tekniskt avancerade produkter, ska de på något vis ha det ekonomiskt bättre än de har det idag. Uppenbarligen kan de protesterande inte vara mer vilseledda.

Utöver att de inte inser att de så kallade 1 procentens rikedom är grundvalen för de så kallade 99 procentens levnadsstandard, inser de protesterande inte heller att ”girigheten” hos dem som söker bli en del av de 1 procenten, eller att förbättra sin position inom dessa 1 procent, är vad som tjänar till att fortlöpande förbättra de 99 procentens levnadsstandard.

Detta gäller naturligtvis inte för rikedom som har förvärvats med sådana medel som att erhålla statliga subventioner eller att hindra konkurrens genom skyddstullar och annan statlig inblandning. Detta är metoder som möjliggörs av den omfattning i vilken staten tillåts avvika från en policy av strikt laissez-faire och därigenom godtyckligt belöna eller straffa företag.

Bortsett från sådana avvikelser ackumuleras affärsförmögenheter genom de höga vinster som genereras genom införandet av nya och förbättrade produkter och effektivare och billigare produktionsmetoder, vilket följs av omfattande sparande och återinvestering av dessa höga vinster.

Till exempel byggde framlidne Steve Jobs förmögenhet på $6 miljarder på den grundvalen att Jobs hade gjort det möjligt för Apple Computer att introducera sådana nya och förbättrade produkter som iPod, iPhone och iPad och sedan i stor omfattning spara och återinvestera den andel av vinsterna som kom honom till del.

Två nära relaterade punkter behöver betonas. Först att de förmögenheter som ackumuleras på detta sätt i allmänhet tjänar i den mer storskaliga produktionen av just de produkter som tillhandahöll de vinster utifrån vilka ackumulationen har ägt rum. Så till exempel tjänade Jobs miljarder till stor del i produktionen av Apples produkter. På liknande sätt användes Henry Fords på sin tid stora personliga förmögenhet, som han förtjänat på grundval av att ha introducerat stora förbättringar i bilproduktionens effektivitet, vilka sänkte priset för en ny bil från omkring $10 000 vid 1900-talets början till $300 vid mitten av 20-talet, till att möjliggöra produktion av miljontals bilar av märket Ford.

För det andra är de höga vinster som förtjänas på nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder temporära. Så snart som produktionen av den nya produkten eller användningen av den nya produktionsmetoden blir till norm inom en industri, erbjuder den inte längre någon exceptionell lönsamhet. Faktum är att ytterligare förbättringar om och om igen gör tidigare förbättringar rent ut sagt olönsamma. Till exempel är den första generationen iPhone, som var synnerligen lönsam för bara några år sedan, numera olönsam eller kommer snart att bli det, eftersom ytterligare framsteg har gjort den föråldrad.

Som följd härav fordrar ackumuleringen av stora affärsförmögenheter i allmänhet att man introducerar en serie förbättringar av produkterna eller produktionsmetoderna. Detta är vad som fordras för att bibehålla höga vinstnivåer när man står inför konkurrens. Till exempel har Intels förmåga att bibehålla sina höga vinstnivåer över åren berott på dess förmåga att introducera den ena betydande förbättringen efter den andra i sina datorchips. Nettoeffekten har varit att datoranvändare har dragit nytta av förbättring efter förbättring, inte bara utan ökad kostnad utan med en drastisk nedgång i priserna på datorchips. Försåvitt som höga vinster grundar sig på låga produktionskostnader driver konkurrensen ned priserna så att de motsvarar de lägre kostnadsnivåerna, vilket gör det nödvändigt att uppnå ännu större kostnadsminskningar för att bibehålla de höga vinsterna.

Samma utfall gäller förstås inte bara Intel och mikroprocessorer utan även för den övriga datorindustrin, där gigabytes av datorminne och terabytes av datalagring på hårddiskar nu säljs för priser som ligger under megabytes av datorminne och hårddiskutrymme för bara ett par årtionden sedan. Faktum är att om man vet vad man ska leta efter gäller principen om allt fler och bättre produkter till allt billigare och billigare priser genom hela det ekonomiska systemet. Den är förhanden i produktionen av mat, kläder och husrum lika väl som inom de högteknologiska industrierna och i praktiskt taget alla industrier däremellan.

Den är förhanden i dessa industrier fastän statens inflation av penningmängden har fått priserna på deras produkter att stiga kraftigt över åren. Trots detta har priserna, ifall de beräknas i termer av den mängd arbete genomsnittspersonen måste lägga ned för att tjäna de löner som behövs för att köpa dessa produkter, fallit kraftigt.

Detta kan ses i det faktum att genomsnittsarbetaren idag arbetar 40 timmar i veckan, medan en arbetare för omkring hundra år sedan arbetade 60 timmar i veckan. För dessa 40 arbetstimmar erhåller dagens genomsnittsarbetare de varor och tjänster som utgör den genomsnittliga levnadsstandarden år 2011, vilken inbegriper sådana saker som en bil, ett kylskåp, luftkonditionering, centralvärme, större och bättre bostadsutrymme, mer och bättre mat och kläder, modern medicin och tandvård, filmer, en dator, en mobil, en TV-apparat, tvättmaskin och torktumlare, mikrovågsugn, och så vidare. Genomsnittsarbetaren år 1911 hade antingen inte dessa saker alls eller hade mycket färre av dem och av sämre kvalitet.

Om vi beskriver de varor och tjänster dagens genomsnittsarbetare erhåller för sina 40 arbetstimmar som 10 gånger mer än dem som genomsnittsarbetaren av år 1911 erhöll för sina 60 arbetstimmar, då följer det att, uttryckt i termer av den mängd arbete som behöver utföras idag för att kunna köpa varor och tjänster som motsvarar 1911 års levnadsstandard, har priserna fallit till två tredjedelar av en tiondel av deras nivå år 1911, d.v.s. till en femtondel av deras nivå år 1911, vilket vill säga med 93 1/3 procent.

Kapitalism – laissez-faire-kapitalism – är det ideala ekonomiska systemet. Den förkroppsligar individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Dess resultat är fortlöpande förbättring av allas materiella välbefinnande, vilket yttrar sig i i ökad livslängd och ständigt förbättrad levnadsstandard.

Den ekonomiska stagnation och nedgång, de problem med massarbetslöshet och ökande fattigdom som vi har upplevt i Förenta staterna under senare år, är en följd av kränkningar av individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Staten har snärjt det ekonomiska systemet i ett växande nät av förlamande regler och regleringar som hindrar produktion av varor och tjänster som människor vill ha, samtidigt som den tvingat fram produktion av varor och tjänster som människor inte vill ha, och gjort produktionen av praktiskt taget allting allt dyrare än den vad behöver vara. Till exempel gör förbud mot produktion av kärnkraft, olja, kol och naturgas kostnaderna för energi högre, och när man ställs inför mindre energi tillgänglig för användning i produktionen, fordras det att man utför mer mänskligt arbete för att producera en viss given kvantitet av varor. Detta resulterar i att färre varor finns tillgängliga för att belöna utförandet av en given kvantitet arbete.

Okontrollerade statliga penningutgifter och därmed åtföljande budgetunderskott och lån, tillsammans med skatter på inkomster, fastigheter och kapitalvinster, alla riktade mot penningtillgångar som annars i stor omfattning skulle ha sparats och investerats, dränerar det ekonomiska systemet på kapital. De tjänar därför till att hindra ökningen både av tillgången på varor och den efterfrågan på arbetskraft som mer kapital i affärsvärldens händer skulle ha möjliggjort. De har nu gått långt nog för att faktiskt minska tillgången på kapital i det ekonomiska systemet i jämförelse med det förflutna.

Kapitalackumulationen skadas också, och kan i slutändan vändas till kapitalförstöring, genom verkningarna av ytterligare statliga regleringar genom att öka produktionskostnaderna och därmed minska effektiviteten. Detta gäller praktiskt taget alla de regleringar som ålagts av The Environmental Protection Agency, The Occupational Safety and Health Administration, The Consumer Product Safety Commission, The National Labor Relations Board, The Food and Drug Administration och olika andra statliga myndigheter. Effekten av deras regleringar är att för varje given mängd arbete som utförs i det ekonomiska systemet blir det färre produkter än vad som annars skulle ha producerats.

Allt som tjänar till att minska förmågan att producera i allmänhet tjänar nu också till att minska förmågan att producera kapitalvaror i synnerhet. På grund av sådan statlig inblandning resulterar varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av kapitalvaror i mindre tillverkning av kapitalvaror, precis som varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av konsumtionsvaror resulterar i mindre tillverkning av konsumtionsvaror. Som allra minst tjänar den minskade tillgången på kapitalvaror till att minska takten i det ekonomiska framåtskridandet. En minskning av tillgången på producerade kapitalvaror som är stor nog att hindra att något läggs till den tidigare existerande tillgången på kapitalvaror, och därmed sätta stopp för kapitalackumulationen, får det ekonomiska framåtskridandet att tvärstanna. En ännu större minskning, en som gör att tillgången på producerade kapitalvaror blir mindre än den tillgång som förbrukas i produktionen, utgör kapitalförstöring och därmed en nedgång i det ekonomiska systemets förmåga att producera. Som jag påpekat förefaller Förenta staterna redan ha nått dithän.

Problemet med kapitalförstöring har allvarligt förvärrats som följd av den massiva kreditexpansion som framkallats av The Federal Reserve System [amerikanska centralbanken] och dess policy av ”lätta pengar” och artificiellt låga räntesatser. Denna policy ledde först till en stor bubbla på aktiemarknaden och sedan till en väldig bostadsbubbla, allteftersom stora mängder nyskapade pengar vällde in över aktiemarknaden och senare över bostadsmarknaden. Mellan dessa båda bubblor gick miljarder dollar av kapital förlorade. I båda fallen inträffade enorm överkonsumtion, i det att människor skyndade att köpa sådana saker som nya bilar, större hushållsapparater, semestrar och alla möjliga lyxvaror som de inte skulle ha trott sig ha råd med i frånvaro av kreditexpansionens verkningar, och ofta gjorde sig ordentligt skuldsatta under processens lopp.

I det förra fallet var det den artificiella ökningen av aktiepriserna som vilseledde människor till att tro att de hade råd med dessa saker. I det senare fallet var det den artificiella ökningen av bostadspriserna som åstadkom detta resultat. Den skenbara rikedomen försvann när aktiepriserna föll och sedan igen, senare, när bostadspriserna föll. Under bostadsbubblan byggdes dessutom miljoner bostäder för människor som inte hade råd att betala för dem. Allt detta utgjorde en enorm kapitalförlust och därmed en förlust av affärsvärldens förmåga att producera och anställa arbetskraft. Det är denna kapitalförlust som bär ansvaret för vårt nuvarande massarbetslöshetsproblem.

Trots denna kapitalförlust skulle arbetslösheten kunna elimineras. Men givet denna kapitalförlust är vad som skulle fordras för att åstadkomma detta sänkta löner. Emellertid görs dessa lönesänkningar praktiskt taget olagliga som följd av lagar om minimilöner och lagstiftning till förmån för facket. Dessa lagar hindrar arbetsgivare från att erbjuda de lägre löner som skulle kunna göra att de arbetslösa kan återanställas.

Hur ironiskt det än må vara visar det sig alltså att praktiskt taget alla de problem som de protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen klagar över är en följd av att man antagit handlingsprogram som de stöder och är glödande anhängare av. Det är deras mentalitet och den marxism som genomsyrar den, och de statliga handlingsprogram som är resultatet av den, som bär ansvaret för det de klagar över. De protesterande är i själva verket i den positionen att de är flagellanter utan att veta om det. De piskar sig själva till höger och vänster, och som balsam för sina sår kräver de fler piskor och kedjor. De ser inte detta, eftersom de inte har lärt sig göra den kopplingen att de, genom att kränka affärsmännens och kapitalisternas frihet och lägga beslag på och konsumera deras rikedom, d.v.s. använda vapen av smärta och lidande mot denna lilla hatade grupp, förstör själva grunden för sitt eget välbefinnande.

Hur mycket de protesterande än må förtjäna att lida som resultat av den skada som vållas av att deras egna idéer antagits, skulle det vara mycket bättre om de vaknade upp till den moderna världen och kom att förstå kapitalismens verkliga natur och sedan riktade sin vrede mot de måltavlor som förtjänar den. I så fall skulle de kunna komma med något verkligt bidrag till det ekonomiska välbefinnandet, inbegripet deras eget.

Copyright © 2011 George Reisman. Översättning: Per-Olof Samuelsson

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

Advertisements

%d bloggare gillar detta: