De ytterst välförtjänt superrika

Ursprungligen publicerad på George Reismans blogg den 22 januari 2014.

I en nyligen publicerad kolumn i The New York Times under titeln ”De oförtjänt rika” skriver Paul Krugman: ”Man ser nästan aldrig apologeter för ojämlikhet som är villiga att tala om de en procenten, än mindre om de verkligt stora vinnarna [de högsta 0,1 procenten].”

Här är mitt helt oapologetiska försvar för extremast möjliga ekonomiska ojämlikhet: byggandet av stora affärsförmögenheter som når upp till miljarder och tiotals miljarder dollar. Sådana förmögenheter ackumuleras av en minoritet som är vida mindre än 0,1 procent av befolkningen.

Jag erbjuder inte något försvar för varenda sådan förmögenhet, bara för dem som byggts på en grundval av produktiv innovation och på att spara och återinvestera avkastningen av sådan innovation. Jag utesluter förmögenheter som byggts på en grundval av statliga subventioner eller statliga regleringar som skadar konkurrenterna och dem som enbart byggts på en grundval av inflation och kreditexpansion.. I dagens ”blandekonomi” har många stora förmögenheter blandade grundvalar. I sådana fall gäller min diskussion endast frimarknadsbeståndsdelen i blandningen.

En stor affärsförmögenhet ackumuleras genom att man gör stora vinster på sitt kapital och i stor utsträckning sparar och återinvesterar dessa höga vinster år efter år. Som illustration: Om man gör 100 procents vinst och sedan sparar och återinvesterar praktiskt taget hela vinsten, uppnår man en fördubbling av kapitalet varje år. Med denna ökningstakt kommer ett ursprungligt kapital på, låt os säga, $1 miljon att på tio år växa ungefär 1000 gånger till lite mer än $1 miljard. Detta är förmögenhetsuppbyggnadens nödvändiga aritmetik: en kombination av en hög vinstprocent och en hög sparande- och återinvesteringsprocent för att åstadkomma en hög sammantagen kapitaltillväxt.

En hög vinstprocent uppnås genom att införa nya, bättre produkter eller genom att producera existerande produkter till lägre kostnad.

Förr eller senare trycker konkurrensen ner en hög vinstprocent till den allmänna nivån. För att fortsätta att förtjäna den fordras ytterligare innovationer.

Till exempel måste Apple för att bibehålla sin höga vinstprocent upprepade gånger förbättra sina produkter och införa betydande nya produkter. För att bibehålla sin höga vinstprocent måste Intel upprepade gånger minska produktionskostnaden för och priset på sina datorprocessorer ända därhän att gigabytes av RAM-minne nu säljs för mindre än megabytes gjorde för en generation sedan.

Hade Apple och Intel stått stilla, skulle deras till en början mycket lönsamma produkter ha gjorts föråldrade av konkurrensen och nu säljas till stora förluster.

De höga vinsterna investeras i allmänhet i medlen att producera just de produkter där innovationerna ägt rum. Till exempel investeras Apples vinster i utvidgad och förbättrad produktion av Apples produkter.

Alltså representerar affärsförmögenheter under kapitalismen allt bättre och allt billigare produkter som produceras med det kapital som dessa förmögenheter utgör.

Förmögenheterna har sitt ursprung i vinster och används som kapital. På båda dessa sätt tjänar de den köpande allmänheten. De betalar också lönerna.

Existensen av förmögenheter under kapitalismen gagnar var och en både i egenskap av köpare av produkter och i egenskap av säljare av arbetskraft.

Förmögenhetsuppbyggnadsprocessen har varit den drivande kraften i det ekonomiska framåtskridandet och den ökande levnadsstandarden i mer än två århundraden. Den är ansvarig för ångmaskinen, bomullstextilindustrin och massproduktionen av kläder och skor, järnvägar och ångfartyg, kolgruvor och produktion av järn och stål, produktion av olja och naturgas, elkraft och elektriskt lyse, bilindustrin, filmer, radio- och TV-apparater och konsumenthjälpmedel av alla de slag, som t.ex. luftkonditionering, kylskåp och tvättmaskiner och nu, i vår tid, sådana saker som persondatorer, läsplattor och smarta mobiler. Vid varje steg vilade förmögenhetsuppbyggnaden på innovationer och sedan ökande och förbättrad produktion på grundval av kapital som ackumulerats från de vinster man gjort på dessa innovationer.

De som har gjort sig förmögenheter genom sådana positiva produktiva bidrag förtjänar dem till fullo. De är i sanning mänsklighetens välgörare.

Fienderna till sådan ekonomisk ojämlikhet är okunniga om ekonomi. De vet ingenting om vinster, innovation eller kapital. De inser inte att genom att ålägga konfiskering av höga vinster och genom att hejda intjänandet av förmögenheter skulle deras policy kväva det ekonomiska framåtskridandet.

Fienderna till sådan ekonomisk ojämlikhet tror att rikedom är en hög med konsumtionsvaror som på något vis bara finns där och kan tas för given. De tror och påstår att kapitalisterna, som de beskriver som fetknoppar, har för mycket av denna hög. En del av den, hävdar de, måste ges till de svältande massorna. På denna grundval leds de till att förespråka en policy av att lägga beslag på kapital för att konsumera det – en policy av att äta utsädet och bli utarmad.

I sin okunnighet drivs den frimarknadsekonomiska ojämlikhetens  fiender av avund och förbittring och biter de händer som föder dem.

Socialism/kommunism är deras filosofi. Stalin och Mao är deras hjältar. Hungersnöd, slavarbetsläger och massdöd är det arv de lämnar efter sig.

Copyright © 2014 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: The Very Deserving Super Rich.

Översättning: Per-Olof Samuelsson

Advertisements

2 Responses to De ytterst välförtjänt superrika

  1. Pingback: Högskattehyckleriet | Hemma hos POS

  2. Pingback: ”Det drabbar ingen fattig” | Hemma hos POS

%d bloggare gillar detta: