Vederläggning av Smith och Marx

Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Det följande är ett anförande som George Reisman höll när han tilldelades ett hedersdoktorat vid Universidad Francisco Marroquin i Guatemala den 9 juli 2013. Har publicerats på Reismans egen blogg (27 januari 2014) och också på kanadensiska Misesinstitutets hemsida (21 mars 2014). Det finns också en videoupptagning av anförandet. – En fullständig och utförlig vidareutveckling av grunderna för denna artikel och dess harmonisering med ”österrikisk” ekonomi återfinns i kapitel 11 och 14–17 i Capitalism: A Treatise on Economics.[1]

Vicepresident Calzada (president Calzada från och med nästa månad), rektor Castillo, skattmästare Parellada och vänner.

Jag vill tacka Universidad Francisco Marroquin i dessa dess tre högsta tjänstemäns person för den stora ära som förlänats mig i form av ett samhällsvetenskapligt hedersdoktorat.

Universidad Francisco Marroquin är en sällsynt fyrbåk i en värld som intellektuellt håller på att bli allt mörkare. Det är en relativt ny fyrbåk, grundat 1971 av framlidne Manuel Ayau, den ledande förespråkaren för frihet i Latinamerika och UFM:s förste president. (Det gläder mig att kunna säga att min fru och jag träffade president Ayau i San Diego år 1987, när han var gästföreläsare vid en sommarkonferens arrangerad av vår organisation The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology.) Förhoppningsvis kommer Universidad Francisco Marroquins exempel att inspirera etablerandet av andra universitet världen över som engagerar sig för att upprätthålla den individuella frihetens och kapitalismens värde.

Jag vet att den hedersbetygelse jag just fått är desto värdefullare eftersom den tidigare tilldelats män av sådan kaliber som Henry Hazlitt, F.A. Hayek, Leonard Read och William H. Hutt. Alla dessa män har varit mina lärare genom sina skrifter, i all synnerhet Henry Hazlitt.[2]

Jag skulle nu också vilja ta emot denna hedersbetygelse inte bara å mina egna vägnar utan också å de båda lärares vägnar som varit de mest framstående i mitt liv: Ludwig von Mises och Ayn Rand. Mises var inspirationskällan för det mesta jag vet och betraktar som viktigt inom ekonomin och samhällsfilosofin. Hans övergripande och enastående bedrift var att presentera ett utömmande, djupgående, intellektuellt kraftfullt och kompromisslöst försvar för laissez-faire-kapitalismen. Detta var något som ingen annan någonsin gjort förut och som var i trängande behov av att göras – mer än någonting annat i världen, om individens rättigheter och Förenta staternas grundprinciper skulle upprätthållas. Ayn Rand fyllde i hög grad ut denna kunskap, framför allt genom att förklara de individuella rättigheternas exakta natur. Utöver detta lärde jag mig också en hel del annat av henne, vilket jag har beskrivit i min bok Capitalism.

$ $ $

Det första jag vill åstadkomma under den tid som står till mitt förfogande är att förklara vad jag betraktar som en av de viktigaste av mina egna nyskapande bidrag till ekonomin, nämligen min demonstration att vinster inte är något avdrag från löner.

Uppfattningen att vinster är ett avdrag från löner går tillbaka till Adam Smith, som av många anses vara den ledande förespråkaren för kapitalismen. I The Wealth of Nations hävdar Smith att löner är den primära och ursprungliga inkomstformen och att vinsterna tas ifrån vad som naturligen och rättmätigen tillhör löntagarna.

Han postulerar ett sakernas tillstånd som han ibland kallar ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland ”sakernas ursprungliga tillstånd”.

I detta sakernas tillstånd föreställer han sig att arbetarna producerar och säljer sina produkter, och att den inkomst de erhåller från försäljningen av sina produkter är löner. Han föreställer sig att det ännu inte finns några affärsmän eller kapitalister med i bilden. Bara kroppsarbetare. Han antar att eftersom arbetarna utför arbete, måste den inkomst de erhåller med nödvändighet vara löner. Arbete och löner är för honom oskiljaktiga begrepp. När arbete utförs måste inkomsten från det vara löner, tror han.

Förhållandena i hans påstådda ”sakernas ursprungliga tillstånd” framstår för honom som en sorts ekonomisk Edens lustgård, försåvitt som han tror att situationen utgör ekonomisk rättvisa. Han tror att det är rättvist, eftersom de arbetare som framställer produkterna får behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Deras löner är, påstår han, 100 procent av värdet av de produkter de producerar.

Men sedan kommer den ekonomiska versionen av fallet från Edens lustgård. Affärsmän och kapitalister uppträder på scenen. Och eftersom de förser med kapital och måste gottgöras för att de gör det, i form av att göra vinst på sitt kapital, är arbetarna inte längre i stånd att behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Kapitalisternas vinster dras från vad som ursprungligen helt och hållet gick till arbetarna som löner.

The Wealth of Nations kom ut år 1776. Nittio år senare, år 1867, utkom Karl Marx Das Kapital.[3]

Marx tog över dessa idéer från Smith och förde dem vidare. Han argumenterade också för att vinster, tillsammans med alla andra inkomster som inte var löner, utgjorde ett avdrag från lönerna, och att detta avdrag började i och med att det tillkom kapitalister och deras kapital.

Marx skiljer sig från Smith i det att han går vidare och utvecklar ”utsugningsteorin”. Smith försåg endast med utsugningsteorins ramverk. Inom detta ramverk framställde Marx en utstuderad analys, där han försökte visa att naturen och omfattningen av detta förmenta avdrag av vinster från löner var jämförbart med den process varmed en slavägare drog vinning av att äga en slav, och att löntagarna under kapitalismen i själva verket praktiskt taget var slavar. (Detta är källan till uttrycken ”löneslav” och ”löneslaveri”.)

Det som gjorde arbetarna under kapitalismen till slavar var enligt Marx det faktum att, liksom slavarna, allt de producerade utöver den del som fordrades för att hålla dem vid liv togs ifrån dem av kapitalisterna. Faktum är att kapitalisterna, enligt Marx, inte bara var villiga och hade förmågan att pressa ut vinster ända därhän att de drev ned lönerna till blotta existensminimum, utan också att deras vinstbegär motiverade dem att förlänga arbetstiden till det maximum som var uthärdligt för människor och samtidigt göra arbetsförhållandena omänskliga och driva småbarn ned i gruvorna.

Än i denna dag är detta den populära uppfattningen av vinstmotivets verkningar, om det inte hålls tillbaka av sådant som fackföreningar, lagar om minimilöner och maximala arbetstider och lagar om barnarbete. Jag tror att praktiskt taget alla medlemmar av Demokratiska partiet och kanske hälften eller fler av Republikanska partiets medlemmar tror att detta är de förhållanden som skulle bli resultatet i avsaknad av fackföreningar och sådana lagar. När det kommer till förståelsen av hur laissez-faire-kapitalismen, d.v.s. en kapitalism som är fri från sådana statsingripanden, fungerar, är det stora flertalet människor idag marxister och har varit det sedan slutet av 1800-talet.

Det är nu omöjligt för mig att fullständigt besvara alla dessa trosuppfattningar inom loppet av ett anförande så kort som detta. Men jag försäkrar er att jag besvarar dem fullständigt i min bok Capitalism.

Jag ska börja med att demolera utsugningsteorins ramverk – uppfattningen att alla inkomster ursprungligen är löner och att kapitalisternas framträdande leder till att vinster som företeelse införs och att de utgör ett avdrag från vad som från början helt och hållet var löner.

Allt vi behöver göra för att åstadkomma denna demolering är att inse att när en arbetare säljer en produkt, som t.ex. en limpa bröd eller ett par skor, får han inte någon lön. Det finns helt enkelt inga löner med i bilden. En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. En gång till: En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. Som kontrast är pengar som betalas i utbyte mot arbetets produkter en försäljningsintäkt. De arbetare som framställer produkter som de sedan säljer erhåller inte löner. De erhåller försäljningsintäkter.

Vad arbetarna i Smiths ursprungstillstånd och i Marx motsvarighet, som han kallade ”enkel cirkulation” – vad dessa arbetare erhåller är alltså inte löner utan försäljningsintäkter.

Och eftersom det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg för att köpa något som skulle göra tjänst i produktionen av de varor arbetarna säljer, finns det inga penningkostnader att dra ifrån de försäljningsintäkter dessa arbetare erhåller.

Låt mig stanna upp ett ögonblick här. Produktionskostnader är alltid en återspegling av de penningutlägg som görs i syfte att få in försäljningsintäkter. Dessa utlägg görs av kapitalister. Faktum är att Marx och Smith håller med om att det väsentliga draget i den kapitalistiska verksamheten är att köpa i avsikt att sälja med vinst. När det inte finns några kapitalister görs inga sådana köp. Men om det inte görs några sådana köp, kan det inte finnas några penningkostnader. Samtidigt och av samma skäl betalas inga löner i produktionen. Löner som betalas i produktionen är de pengar kapitalisterna betalar arbetarna för att framställa de produkter som kapitalisterna planerar att sälja.

Den oundvikliga implikationen av detta är att i den utgångspunkt som Smith och Marx har valt, nämligen att arbetare producerar och säljer produkter i frånvaro av kapitalister, är dessa arbetares inkomster vinster, inte löner. Dessa arbetare har försäljningsintäkter, men de har inga produktionskostnader i pengar att dra från sina försäljningsintäkter, eftersom ingen har agerat kapitalistiskt och lagt ut några pengar för att få in dessa försäljningsintäkter. Härav följer att 100 procent av dessa arbetares försäljningsintäkter är vinster.

Det följer vidare att – så långt ifrån att ha ansvaret för skapandet av vinster och avdraget av vinster från löner – är det som kapitalisterna i själva verket har ansvaret för skapandet av löner och produktionskostnader, inbegripet produktionskostnader på grund av penningutlägg för sådana kapitalvaror som material och verktyg, och därmed för en minskning av den del av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ett sannfärdigt uttalande, i direkt opposition till Smith och Marx, är att kapitalisterna skapar löner och minskar den andel av inkomsterna i det ekonomiska systemet som utgör vinst.

$ $ $

Jag har fram till nu fastställt att vinster är en inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under de förhållanden som Smith och Marx postulerat som sin utgångspunkt, ja, faktiskt den enda sådana inkomsten under dessa förhållanden, eftersom inga löner betalas i produktionen utan förekomsten av kapitalister.

Är nu vinster som görs av kapitalister, snarare än av kroppsarbetarna i Smiths ”ursprungstillstånd” – är dessa vinster också en inkomst som kan tillskrivas utförande av arbete, nämligen kapitalisternas arbete, de människor som förtjänar dem under de förhållanden som följer efter ”sakernas ursprungliga tillstånd”?

Kan de vinster som görs av affärsvärldens giganter, från John D. Rockefeller och Henry Ford ända fram till Steve Jobs och Bill Gates, förstås som att de förtjänats på grundval av deras arbete? För deras kroppsarbete kanske inte sträcker sig längre än till att anteckna sina tankar, diktera memoranda till sina underordnade och läsa rapporter.

Anmärkningsvärt nog ges en huvudsaklig ledtråd till svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av de uppfattningar jag har kritiserat. Här påpekar han att det som driver det ekonomiska systemet framåt och bestämmer hur stor del av arbetskraften som används är kapitalisternas olika planer och projekt, kapitalister som använder sitt kapital i syfte att göra vinst.[4]

Jag menar att detta helt på egen hand kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. Det fångar in den väsentliga beståndsdelen i att vara producent, nämligen att förse de medel som fordras för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska producera det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör den det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[5]

$ $ $

Nu tror jag att jag fram till nu har lyckats, både med att demolera utsugningsteorins ramverk och att demonstrera det faktum att kapitalisternas vinster är en fullt välförtjänt inkomst som kan tillskrivas deras arbete tack vare att de försett sina företag med deras mål och med den högsta nivån av vägledande och styrande intelligens som fordras för att uppnå dessa mål.

Jag vill nu demonstrera, i kortast och väsentligast möjliga drag, hur kapitalismen verkar på diametralt motsatt sätt mot vad utsugningsteorin hävdar angående löner, arbetstider och arbetsförhållanden.

Det är så här det går till. Nämligen att produktionen av varor per arbetare under kapitalismen fortlöpande tenderar att öka, detta på grundval av kombinationen av sparande och investeringar, huvudsakligen av kapitalister, och det vinstmotiv och den konkurrens som driver kapitalisterna.

Detta är källan till progressivt stigande reallöner. Följaktligen har den genomsnittlige löntagaren råd att köpa mer och mer allteftersom tiden går.

En stor fördel med att kunna köpa mer är att man är i en position där man har råd att tjäna mindre. Under de första åren av den industriella revolutionen var det för många människor nödvändigt att arbeta 80 timmar i veckan för att tjäna tillräckligt att leva på. (Dessförinnan överlevde många sådana människor inte. De dog av undernäring och åtföljande sjukdomar.) En generation eller två senare, efter det att produktionen per arbetare tack vare kapitalisterna hade fördubblats eller tredubblats, kom genomsnittsarbetaren att vara i en position där han hade råd att acceptera en kortare arbetsveckas lägre förtjänster. Faktum är att han hade råd att acceptera lägre löner i högre proportion mot vad hans arbetstid förkortades. Detta gjorde det faktiskt lönsamt för arbetsgivare att förkorta arbetsveckan, med eller utan några lagar eller regleringar som fordrade det.

På samma grundval hade människorna råd att hålla sina barn hemma längre. Detta berodde på att barnens arbetsinkomster mindre och mindre fordrades för att familjerna skulle kunna överleva. På så vis försvann barnarbetet så småningom, med eller utan lagstiftning.

Och, återigen på samma grundval, kom arbetarna att mer och mer ha råd att bära kostnaderna för förbättringar i arbetsförhållandena av ett slag som gagnade dem men inte betalade för sig själva genom förbättra effektiviteten. De hade råd att acceptera lägre arbetsinkomster som åtföljde mer önskvärda arbeten.

$ $ $

Min allmänna slutsats är mycket enkel. Den är att, tvärtemot vad Smith, Marx och den förhärskande allmänna opinionen hävdar, det existerar en djup intresseharmoni mellan löntagare och kapitalister. Kapitalister inte bara förtjänar sina inkomster, utan under processens lopp gagnar de alla andra. De betalar löner och använder sin rikedom i produktionen av allt fler och allt bättre produkter som löntagarna får råd att köpa. Ju fler och större kapitalisterna är, desto större är efterfrågan på arbetskraft och desto större tillgången på produkter. Vars och ens verkliga egenintresse ligger i att kapitalisterna är fria att göra de vinster de till fullo förtjänar och använder dem till att ackumulera så mycket rikedom som möjligt, ty denna rikedom tjänar var och en som säljer sin arbetskraft och köper produkter.

Försvaret för kapitalismen är emellertid praktiskt taget okänt. Och när det framförs, betraktas det med stor misstänksamhet, eftersom marxismens inflytande är så ingrott att det i vida kretsar tas för givet att kapitalismen inte kan gagna någon annans intressen än en handfull kapitalisters, vilka man menar suger ut merparten av mänskligheten.

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla.[6] Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Universidad Francisco Marroquin ligger i framkant för den enorma och livsviktiga intellektuella förändring som är av nöden. Jag är stolt över det erkännande jag har fått av det för mina bidrag till denna sak.

Copyright © 2014 George Reisman.

Originalets titel: Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages, as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Också i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[2]) Leonard Read (1898–1983) var grundare av Foundation for Economic Education; kanske mest känd för sin essä I, Pencil. – William H. Hutt (1899–1988) var en engelsk ekonom, senare verksam i Sydafrika. (Hazlitt och Hayek är förmodligen alltför välkända för att fordra någon presentation.) Ö.a.

[3]) Det är väl något av en skandal att det fortfarande inte finns någon fullständig översättning av Adam Smiths bok till svenska, båda kraftigt förkortade; medan Marx bok i sin helhet översatts till svenska två gånger. Ö.a.

[4]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här återfinns på s. 111 i den samling utdrag ur boken som publicerats under titeln Den osynliga handen. Så här skriver Smith:

Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mer betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.

Reisman själv tar upp detta på s. 479f i Capitalism. Ö.a.

[5]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här finns återgivet i Den osynliga handen, s. 47:

Man skulle kanske kunna tro att kapitalprofiter bara är en annan benämning på lönen för en viss sorts arbete, nämligen arbetet att övervaka och leda. Profiterna är emellertid alldeles annorlunda […] Profiterna regleras helt och hållet av värdet av det insatta kapitalet, och deras storlek varierar i förhållande till storleken av detta kapital.

Reisman själv tar upp detta i Capitalism, s. 476, 480–482. Ö.a.

[6]) Se om detta Öppet brev till Warren Buffett. Ö.a.

Annonser

Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär

Detta är en föreläsning som George Reisman höll vid en konferens om ”fascismens ekonomi” arrangerad av Misesinstitutet år 2005 och som senare publicerades på Misesinstitutets hemsida.

Mitt syfte idag är att ta upp endast två huvudpunkter: (1) Att visa varför Nazityskland var en socialistisk stat, inte en kapitalistisk. Och (2) att visa varför socialismen som sådan, förstådd som ett ekonomiskt system grundat på offentligt ägande av produktionsmedlen, fordrar en totalitär diktatur.

Identifikationen av Nazityskland som en socialistisk stat var ett av Ludwig von Mises stora bidrag.

När man erinrar sig att ordet ”nazist” var en förkortning för ”der Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei” – i översättning: Det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet – kanske Mises identifikation inte förefaller så värst anmärkningsvärd. För vad skulle man vänta sig för ekonomiskt system i ett land som styrs av ett parti med ordet ”socialistisk” i sitt namn, om inte socialism?

Icke desto mindre tänker sig praktiskt taget ingen, bortsett från Mises och hans läsare, Nazityskland som en socialistisk stat. Det är mycket vanligare att man tror att den utgjorde en form av kapitalism, vilket är vad kommunister och alla andra marxister har hävdat.

Grunden till att man hävdar att Nazityskland var kapitalistiskt var det faktum att de flesta industrier i Nazityskland föreföll vara lämnade i privat ägo.

Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.

Statligt ägande av produktionsmedlen de facto, som Mises kallade det, implicerades logiskt av sådana grundläggande kollektivistiska principer, som nazisterna omfattade, som att det gemensamma bästa kommer före det privata bästa, och att den enskilde finns till som ett medel för Statens ändamål. Om den enskilde är ett medel för Statens ändamål är förstås hans egendom det också. Precis som han ägs av Staten ägs också hans egendom av Staten.

Men vad som specifikt etablerade de facto-socialism i Nazityskland var införandet av pris- och lönekontroller år 1936. Dessa infördes som svar på den inflation av penningmängden som regimen genomförde från den tid den kom till makten i början av år 1933. Naziregimen utökade penningmängden som ett medel att finansiera de stora ökningar av statens utgifter som fordrades för dess program med offentliga arbeten, subventioner och återupprustning. Pris- och lönekontrollerna infördes som svar på de stigande priser som började bli resultatet av inflationen.

Effekten av kombinationen av inflation och pris- och lönekontroller är bristsituationer, d.v.s. en situation där de mängder av varor människor försöker köpa är större än de mängder som är tillgångliga för försäljning.

Bristerna resulterar i sin tur i ekonomiskt kaos. Det är inte bara det att konsumenter som visar sig i butikerna tidigt på dagen är i en position att köpa hela varulagret och lämna de konsumenter som kommer senare utan någonting alls – en situation som stater typiskt svarar på med att införa ransonering. Brister resulterar i kaos i hela det ekonomiska systemet. De introducerar slumpmässighet i fördelningen av tillgångar mellan geografiska områden, i fördelningen av en produktionsfaktor mellan dess olika produkter, i fördelningen av arbetskraft och kapital mellan de olika grenarna av det ekonomiska systemet.

När man ställs inför kombinationen av priskontroller och bristsituationer är effekten av en minskning av tillgången på en vara inte, som den skulle vara på en fri marknad, att priset höjs och lönsamheten ökar, vilket därmed verkar för att hejda minskningen av tillgången eller att vända den, ifall den gått för långt. Priskontrollen förhindrar prishöjningen och därmed ökningen i lönsamhet. På samma gång hindrar de brister som orsakats av priskontrollen ökningar i tillgången från att minska priset och lönsamheten. När det finns en brist är effekten av en ökning av tillgången blott och bart en minskning av bristens kännbarhet. Först när bristen är helt eliminerad nödvändiggör en ökning av tillgången en minskning av priset och åstadkommer en minskning av lönsamheten.

Resultatet är att kombinationen av priskontroller och bristsituationer möjliggör slumpartade förflyttningar av tillgångar utan några effekter på pris och lönsamhet. I denna situation kan produktion av de trivialaste och oviktigaste varor, t.o.m. smyckestenar, utvidgas på bekostnad av produktionen av de viktigaste varor som det råder det mest trängande behov av, som t.ex. mediciner som räddar liv, utan någon effekt på någondera varans pris eller lönsamhet. Priskontroller skulle hindra produktionen av medicinerna från att bli lönsammare allteftersom tillgången på dem minskade, medan en brist t.o.m. på smyckestenar skulle hindra produktionen av dem från att bli mindre lönsam allteftersom tillgången på dem ökade.

Som Mises visade skulle staten, för att handskas med sådana oavsiktliga effekter av dess priskontroller, antingen behöva avskaffa priskontrollerna eller ta till ytterligare åtgärder, nämligen just att kontrollera vad som produceras, i vilka mängder, med vilka metoder och till vilka det distribueras, som jag nämnde tidigare. Kombinationen av priskontroller med denna ytterligare uppsättning kontroller utgör socialisering de facto av det ekonomiska systemet. För detta innebär att staten då utövar alla ägandets väsentliga befogenheter.

Detta var den socialism som nazisterna inrättade. Och Mises kallar den socialism enligt det tyska eller nazistiska mönstret, som kontrast till Sovjetunionens mer uppenbara socialism som han kallade socialism enligt det ryska eller bolsjevikiska mönstret.

Naturligtvis gör socialismen inte slut på det kaos som orsakas av att prissystemet förstörs. Den förevigar det. Och om den införs utan att det tidigare förekommit priskontroller, är dess effekt att införa just detta kaos. Detta beror på att socialismen i själva verket inte är något positivt ekonomiskt system. Den är blott och bart en negation av kapitalismen och dess prissystem. Som sådan är socialismens väsenskärna en och samma som det ekonomiska kaos som blir resultatet av att man förstör prissystemet genom pris- och lönekontroller. (Jag vill påpeka att den bolsjevikiska socialismens införande av ett system med produktionskvoter, med uppmuntran överallt att överskrida kvoterna, är en säker formel för universell brist, precis sådan som existerar under allomfattande pris- och lönekontroller.)

Som mest ändrar socialismen bara kaosets riktning. Statens kontroll över produktionen kan möjliggöra större produktion av vissa varor som är av speciell vikt för den själv, men den gör det endast på bekostnad av att anställa förödelse i hela det övriga ekonomiska systemet. Detta beror på att staten inte har något sätt att veta vilka effekterna blir på det övriga ekonomiska systemet av att den säkrar produktion av de varor vid vilka den lägger speciell vikt.

Fordringarna för att genomdriva ett system av pris- och lönekontroller kastar en hel del ljus över socialismens totalitära natur – mest uppenbart, givetvis, över den tyska eller nazistiska varianten av socialismen, men också och därutöver över den sovjetiska varianten.

Vi kan börja med det faktum att säljares ekonomiska egenintresse, när de arbetar under priskontroller, är att kringgå priskontrollerna och höja sina priser. Köpare som annars inte skulle kunna erhålla varor är villiga, ja, t.o.m. angelägna, att betala dessa högre priser som en metod att försäkra sig om de varor de vill ha. Vad ska under dessa omständigheter hindra priserna från att stiga och en omfattande svart marknad att utvecklas?

Svaret är en kombination av stränga straff tillsammans med stor sannolikhet att åka fast och sedan faktiskt drabbas av dessa straff. Blotta böter kommer förmodligen inte att vara särskilt avskräckande. De kommer helt enkelt att betraktas som en extra affärskostnad. Om staten menar allvar med sina priskontroller, är det nödvändigt för den att ålägga straff jämförbara med straffen för grova brott.

Men bara att sådana straff förekommer är inte nog. Staten måste göra det verkligt farligt att göra transaktioner på den svarta marknaden. Den måste få folk att frukta att om de gör en sådan transaktion kommer de på något sätt att bli upptäckta av polisen och faktiskt hamna i fängelse. För att skapa denna fruktan måste staten skapa en armé av spioner och hemliga informatörer. Till exempel måste staten få en butiksinnehavare och hans kund att frukta att om de inlåter sig på någon transaktion på den svarta marknaden, kan någon annan kund i butiken rapportera dem.

Eftersom många transaktioner på den svarta marknaden kan utföras privat och i hemlighet, måste staten också få var och en som funderar på att göra en sådan transaktion att frukta för att motparten kan visa sig vara en polisagent som försöker locka honom i en fälla. Staten måste få människor att frukta t.o.m. sådana de gjort affärer med under lång tid, ja, t.o.m. deras vänner och släktingar, eftersom de också skulle kunna visa sig vara informatörer.

Och slutligen måste staten för att kunna få fällande domar lägga beslutet om oskuld eller skuld när det gäller transaktioner på den svarta marknaden i händerna på en administrativ tribunal eller på polisagenterna på platsen. Den kan inte förlita sig på juryrättegångar, eftersom det är osannolikt att många jurymedlemmar kan befinnas villiga att förklara någon skyldig i fall där en person kanske måste sitta i fängelse i flera år för brottet att sälja några kilo kött eller ett par skor till ett pris som ligger över pristaket.

Sammanfattningsvis är därför fordringarna bara för att genomdriva bestämmelser om priskontroll att man inför en totalitär stats väsentliga kännetecken, nämligen inrättandet av kategorin ”ekonomiska brott”, där den fredliga strävan efter materiellt egenintresse behandlas som en brottshandling, och inrättandet av en totalitär polisapparat proppfull av spioner och informatörer och med befogenhet att godtyckligt anhålla och fängsla människor.

Det står klart att genomdrivandet av priskontroller fordrar en stat som liknar Tyskland under Hitler eller Sovjetunionen under Stalin, där praktiskt taget vem som helst kan visa sig vara polisspion och där det finns en hemlig polis som har befogenhet att anhålla och fängsla människor. Om staten är ovillig att gå så långt, då visar sig dess priskontroller i samma mån omöjliga att genomdriva och kollapsar helt enkelt. Den svarta marknaden antar då stora proportioner.  (I förbigående sagt är inget av detta avsett att antyda att priskontroller var orsaken till det skräckvälde nazisterna inrättade. Nazisterna påbörjade sitt skräckvälde långt innan de genomförde priskontroller. Resultat var att de genomförde priskontroller i en miljö som förberetts för deras genomdrivande.)

Aktivitet på den svarta marknaden leder till att andra brott begås. Under de facto-socialism leder produktion och försäljning av varor på den svarta marknaden till att man trotsar statens bestämmelser gällande produktion och distribution, lika väl som till att man trotsar dess priskontroller. Till exempel avser staten att just de varor som säljs på den svarta marknaden ska distribueras i enlighet med dess plan, och inte på den svarta marknaden. Staten avser likaledes att de produktionsfaktorer som används för att producera dessa varor ska användas i enlighet med dess plan och inte för syftet att tillgodose den svarta marknaden.

Under ett system med de jure-socialism, ett sådant som existerade i Sovjetryssland, där landets lagar öppet och explicit gör staten till ägare av produktionsmedlen, innebär all aktivitet på den svarta marknaden med nödvändighet förskingring eller stöld av statlig egendom. Till exempel ansåg man att fabriksarbetare eller arbetsledare i Sovjetryssland som tillverkade produkter som de sålde på den svarta marknaden stal råmaterial som staten försett dem med.

Dessutom är i varje typ av socialiststat, nazistisk eller kommunistisk, statens ekonomiska plan en del av landets högsta lag. Vi har alla en god idé om hur kaotisk socialismens så kallade planeringsprocess är. Att den ytterligare rubbas av att arbetare eller arbetsledare lägger beslag på material och tillgångar för att producera för den svarta marknaden är något som en socialiststat logiskt är berättigad att betrakta som en sabotagehandling mot dess nationella ekonomiska plan. Och sabotage är vad en socialistisk stats lagar faktiskt betraktar det som. Följaktligen medför aktivitet på den svarta marknaden i ett socialistiskt land ofta dödsstraff.

Jag tror nu att ett grundläggande faktum som förklarar det allomfattande skräckvälde man finner under socialismen är det ofattbara dilemma i vilket en socialistisk stat försätter sig i förhållande till den stora mängden av sina medborgare. Å ena sidan tar den det fullständiga ansvaret för den enskildes ekonomiska välbefinnande. Den ryska eller bolsjevikiska formen av socialism tillstår öppet detta ansvar – detta är den huvudsakliga källan till dess popularitet. Å andra sidan gör en socialistisk stat, på alla sätt man kan tänka sig, ett otroligt fuskverk av sitt jobb. Den gör den enskildes liv till en mardröm.

Varenda dag i livet måste medborgaren i en socialistisk stat tillbringa tid i ändlösa köer. För honom är de problem amerikaner upplevde under 1970-talets bensinbrist normala; fast han upplever dem inte i relation till bensin – för han äger inte någon bil och har inget hopp om att någonsin äga en – utan i relation till enkla klädesplagg, till grönsaker, t.o.m. till bröd. Än värre är att han ofta tvingas arbeta med något han inte själv valt och som han därför säkert måste hata. (För när det råder brist kommer staten att bestämma fördelningen av arbetskraft precis som den bestämmer fördelningen av de materiella produktionsfaktorerna.) Och han lever under otroligt trångbodda villkor, utan att knappt någonsin ha en chans till privatliv. (När det råder bostadsbrist blir personer inackorderade i andras hem; familjer tvingas dela lägenheter. Och ett system av inrikespass och inrikesvisa införs för att begränsa den alltför svåra bostadsbristen i landets mera åtråvärda delar.) För att uttrycka det milt måste en person som lever under sådana omständigheter sjuda av förbittring och hat.

Mot vem skulle det nu vara mest logiskt för en medborgare i en socialistisk stat att rikta sin förbittring och sitt hat än mot själva socialiststaten? Samma socialiststat som har proklamerat sitt ansvar för deras liv, har lovat dem ett lycksaligt liv, och som faktiskt bär ansvaret för att ha gett dem ett liv som är ett helvete. Faktum är att ledarna för en socialistisk stat lever i ytterligare ett dilemma, i det att de dagligen uppmuntrar folket att tro att socialismen är ett perfekt system och att dess dåliga resultat endast kan vara onda människors verk. Om detta vore sant, vilka skulle rimligen dessa onda människor vara, om inte härskarna själva, som inte bara har gjort livet till ett helvete utan har fördärvat ett påstått perfekt system för att göra det?

Följaktligen måste härskarna i en socialistisk stat leva i skräck för folket. Enligt logiken i deras handlingar och deras läror borde folkets kokande och sjudande förbittring välla upp och svälja dem i en blodig hämndorgie. Härskarna känner det på sig, även om de inte öppet medger det; och därför är de huvudsakligen angelägna om att hålla locket på över medborgarna.

Följaktligen är det sant men helt otillräckligt att bara säga sådana saker som att socialismen saknar pressfrihet och yttrandefrihet. Naturligtvis saknar den dessa friheter. Om staten äger alla tidningar och bokförlag, om den bestämmer för vilka syften tidningar och tidningspapper ska göras tillgängliga, då kan uppenbarligen ingenting tryckas som staten inte vill ha tryckt. Om den äger alla möteslokaler, kan inga offentliga tal eller föreläsningar hållas som staten inte vill ska hållas. Men socialismen går mycket längre än bara till avsaknad av tryck- och yttrandefrihet.

En socialistisk stat förintar dessa friheter helt och hållet. Den omvandlar pressen och varje offentligt forum till ett medel för hysterisk propaganda för egen räkning, och förföljer obarmhärtigt var och en som vågar avvika så mycket som en tum från dess officiella partilinje.

Dessa fakta orsakas av de socialistiska härskarnas skräck för folket. För att skydda sig själva måste de beordra propagandaministeriet och den hemliga polisen att arbeta dygnet runt. Det förra för att ständigt avleda folkets uppmärksamhet från socialismens och de socialistiska härskarnas ansvar för folkets misär. Den senare för att undanröja och tysta var och en som ens antydningsvis skulle kunna hävda att socialismen eller dess härskare bär ansvaret – att undanröja var och en som börjar visa tecken på att tänka själv. Det är på grund av härskarnas skräck och deras desperata behov att hitta syndabockar för socialismens misslyckanden som pressen i ett socialistiskt land alltid är full av historier om utländska komplotter och sabotage, och om korruption och misskötsel från underordnade ämbetsmäns sida, och varför det periodvis är nödvändigt att avslöja storskaliga inhemska komplotter och att offra betydelsefulla ämbetsmän och hela partifalanger i gigantiska utrensningar.

Det är på grund av deras skräck och deras desperata behov att krossa varje antydan om ens potentiell opposition som socialismens härskare inte vågar tillåta ens rent kulturella verksamheter som inte står under statens kontroll. För om människor så mycket som samlas för en konstutställning eller en poesiafton som inte kontrolleras av staten, måste härskarna frukta att det sprids farliga idéer. Alla oauktoriserade idéer är farliga idéer, eftersom de kan leda människor till att börja tänka själva och därmed börja tänka på socialismens och dess härskares natur. Härskarna måste frukta om en handfull människor spontant samlas i ett rum och använda hemliga polisen och dess apparat av spioner, informatörer och terror antingen för att sätta stopp för sådana möten eller för att förvissa sig om att innehållet är alldeles oskyldigt ur statens synvinkel.

Socialismen kan inte härska länge utan terror. Så snart som den släpper efter på terrorn, kommer förbittring och fientlighet mot härskarna logiskt att välla upp. Därmed är grunden lagd för en revolution eller ett inbördeskrig. Faktum är att i avsaknad av terror, eller rättare sagt en tillräcklig grad av terror, skulle socialismen kännetecknas av en ändlös serie revolutioner och inbördeskrig, allteftersom varje ny härskargupp visade sig vara lika oförmögen att få socialismen att fungera med framgång som dess föregångare dessförinnan. Man måste oundvikligen dra slutsatsen att den terror man upplever i de socialistiska länderna inte helt enkelt var onda människors, som t.ex. Stalins, verk, utan härrör från det socialistiska systemets natur. Stalin kunde komma i förgrunden därför att hans ovanliga beredvillighet och förslagenhet i bruket av terror var de specifika kännetecken som mest fordrades av en socialistisk härskare för att stanna vid makten. Han nådde toppen genom en process av socialistiskt naturligt urval: urvalet av de värsta.

Jag måste föregripa ett möjligt missförstånd av min tes att socialismen är totalitär till sin natur. Detta gäller de påstått socialistiska länder son styrs av socialdemokrater, som t.ex. Sverige och de andra skandinaviska länderna, som helt klart inte är totalitära diktaturer.

I sådana fall är det nödvändigt att inse att, förutom att dessa länder inte är totalitära, är de inte heller socialistiska. Deras styrande partier må hylla socialismen som sin filosofi och som sitt slutmål, men det är inte socialismen de har genomfört som sitt ekonomiska system. Deras faktiska ekonomiska system är en hämmad marknadsekonomi, som Mises kallade det. Även om det i viktiga avseenden är mer hämmat än vårt eget, är deras ekonomiska system väsentligen ett som liknar vårt, såtillvida som den kännetecknande drivande kraften i produktionen och den ekonomiska verksamheten inte är statliga dekret utan privata ägares initiativ, privata ägare som motiveras av utsikten till privat vinning.

Skälet till att socialdemokrater inte inrättar socialism när de kommer till makten är att de är ovilliga att göra vad som skulle fordras. Att inrätta socialism som ekonomiskt system fordrar en omfattande stöld – produktionsmedlen måste tas ifrån sina ägare och lämnas över till staten. Sådant beslagtagande kommer praktiskt taget med säkerhet att provocera kraftigt motstånd från ägarnas sida, motstånd som endast kan övervinnas med bruk av omfattande tvång.

Kommunisterna var och är villiga att tillämpa sådant tvång, vilket Sovjetryssland vittnar om. Deras karaktär är densamma som karaktären hos beväpnade rånare som är beredda att begå mord om det är nödvändigt för att genomföra rånet. Som kontrast liknar socialdemokraterna till sin karaktär snarare ficktjuvar, som kan prata om att en vacker dag göra den stora stöten, men som i själva verket är ovilliga att utföra det nödvändiga dödandet och därför ger upp vid minsta tecken på allvarligt motstånd.

Vad nazisterna beträffar behövde de i allmänhet inte döda för att beslagta andra tyskars än judars egendom. Detta berodde, som vi har sett, på att de inrättade socialism i lönndom, genom priskontroller, vilket tjänade till att behålla det yttre skenet av privat ägande. De privata ägarna berövades därmed sin egendom utan att veta om det och kände därför inte något behov av att försvara den med våld.

Jag tror att jag har visat att socialism – verklig socialism – är totalitär till själva sin natur.

I Förenta staterna har vi för närvarande inte socialism i någon form. Och vi har inte diktatur, än mindre då totalitär diktatur.

Vi har också ännu inte fascism, även om vi rör oss i den riktningen. Bland de väsentliga beståndsdelar som fortfarande saknas finns enpartistyre och censur. Vi har fortfarande yttrande- och pressfrihet och fria val, även om båda har undergrävts och deras fortsatta existens inte kan garanteras.

Vad vi har är en hämmad marknadsekonomi som blir alltmer hämmad av allt fler statliga ingrepp och som kännetecknas av en allt större avsaknad av individuell frihet. Tillväxten i statens ekonomiska intervention är synonym med avsaknad av individuell frihet, eftersom den innebär att man i allt större omfattning initierar bruket av fysiskt tvång för att få människor att göra vad de inte frivilligt väljer att göra eller hindrar dem från att göra det de frivilligt väljer att göra.

Eftersom den enskilde är den som bäst kan bedöma sina egna intressen och, åtminstone som regel, strävar efter att göra det som ligger i hans intresse att göra och att undvika att göra det som skadar hans intressen, följer att ju mer omfattande de statliga ingreppen är, desto större blir omfattningen av att individerna hindras från att göra vad som gagnar dem och i stället tvingas göra sådant som åsamkar dem förluster.

I Förenta staterna idag uppgår statens utgifter, federala, delstatliga och lokala, till nästan hälften av penninginkomsterna för den del av befolkningen som inte arbetar för staten. Femton federala regeringsdepartement och ett mycket större antal federala regleringsorgan, i många fall tillsammans med motsvarigheter på delstatlig och lokal nivå, inkräktar rutinmässigt i praktiskt taget varje område av den enskilde medborgarens liv. På otaliga sätt beskattas, tvingas och hindras han.

Effekten av sådana massiva statliga ingrepp är arbetslöshet, stigande priser, sjunkande reallöner, ett behov att arbeta längre och hårdare och växande ekonomisk otrygghet. En ytterligare effekt är växande vrede och förbittring.

Fastän statens interventionspolitik är den logiska måltavlan för den vrede och den förbittring människor känner, är det i stället typiskt att de riktas mot affärsmännen och de rika. Detta är ett misstag som till största delen underblåses av ett okunnigt och avundsjukt intellektuellt etablissemang och av okunniga och avundsjuka media.

Och i överensstämmelse med denna attityd har sedan aktiemarknadsbubblans kollaps, en bubbla som i själva verket skapades av Federal Reserves kreditexpansionspolitik och sedan stacks hål på genom att den temporärt övergav denna politik, har statliga åklagare antagit vad som förefaller vara en synnerligen hämndlysten policy mot företagsledare som gjort sig skyldiga till finansiell oärlighet, som om de genom sina handlingar vore ansvariga för de omfattande förluster som blev resultatet av bubblans kollaps. Så t.ex. dömdes en tidigare chef för ett stort telekommunikationsbolag nyligen till tjugofem års fängelse[1].

Andra stora företagsledare har drabbats på liknande sätt.

Än mer olycksbådande är att statens makt att väcka åtal för brott har blivit likvärdig med makten att förstöra ett företag, så som var fallet med Arthur Andersen, den stora revisionsfirman. Hotet att använda denna makt var sedan tillräckligt för att tvinga stora försäkringsmäklarfirmor i Förenta staterna att byta ut sina företagsledningar för att tillfredsställa  delstaten New Yorks chefsåklagare. Det finns inget annat sätt att beskriva sådana tendenser än som domar och straff utan rättegång och som statlig utpressning. Detta är stora steg längs en mycket farlig väg.

Lyckligtvis finns det fortfarande tillräckligt mycket frihet i Förenta staterna för att omintetgöra all den skada som gjorts. Framför allt finns friheten att nämna den offentligt och att fördöma den.

Mer grundläggande är att det finns frihet att analysera och vederlägga de idéer som ligger bakom de destruktiva åtgärder som har antagits eller kan komma att antas. Och det är detta som är avgörande. För den grundläggande faktor som ligger bakom interventionismen och givetvis också socialismen, den må vara av den nazistiska eller den kommunistiska sorten, är inget annat än felaktiga idéer, framför allt felaktiga idéer om ekonomi och filosofi.

Det finns nu en omfattande och växande samling litteratur som presenterar sunda idéer inom dessa båda livsviktiga områden. Enligt min bedömning är de båda viktigaste författarna inom denna litteratur Ludwig von Mises och Ayn Rand. Omfattande kunskap om deras författarskap är en oundgänglig förutsättning för framgång i förvaret av den enskildes frihet och den fria marknaden.

Detta institut, Ludwig von Misesinstitutet, är världens ledande centrum för spridningen av Mises idéer. Det presenterar ett ständigt flöde av analyser grundade på hans idéer, analyser som publiceras i dess akademiska publikationer, dess böcker och tidskrifter, och i dess dagliga nyhetsartiklar på nätet som handlar om dagsfrågorna. Det utbildar högskole- och universitetsstudenter och unga lärare i hans idéer och relaterade idéer hos andra medlemmar av den ”österrikiska” ekonomiska skolan. Det gör detta genom ”The Mises Summer University”, ”The Austrian Scholars Conferences” och en mångfald seminarier.

Två huvudsakliga sätt att kämpa för friheten är att utbilda sig själv så väl att man kan tala och skriva lika artikulerat till dess försvar som de forskare som är knutna till detta institut, eller, om man inte har tid eller böjelse att ägna sig åt sådana verksamheter, att stödja institutet ekonomiskt i dess livsviktiga arbete i så stor omfattning man kan.

Det är möjligt att vända utvecklingen. Ingen person kan göra det ensam. Men ett stort och växande antal intelligenta människor som är utbildade i den ekonomiska frihetens sak och som talar ut och argumenterar till dess försvar närhelst det är möjligt är i stånd att gradvis forma attityderna i vår kultur och därmed dess politiska och ekonomiska systems natur.

Ni som lyssnar till detta är redan involverade i detta stora arbete. Jag hoppas ni kommer att fortsätta och intensifiera ert engagemang.

Copyright © 2005 George Reisman.

Originalets titel: Why Nazism Was Socialism and Why Socialism Is Totalitarian. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

[1]) Bernard Ebbers, chef för WorldCom. Ö.a.

Platonsk konkurrens

Denna uppsats publicerades i The Objectivist, augusti–september 1968 och har senare också utgivits som pamflett; originalet finns också att läsa på George Reismans hemsida. En utvidgad version av uppsatsen ingår i Capitalism: A Treatise on Economics (kap. 10, avsnitt 10).

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är en central beståndsdel både inom samtida ekonomisk teori och i [amerikanska] justitiedepartementets antitrustavdelnings praktik. ”Ren och fullkomlig konkurrens” är den måttstock varmed samtida ekonomiska teoretiker och justitiedepartementets jurister bestämmer sig för om en industri är ”konkurrensutsatt” eller ”monopolistisk” och vad man ska göra om de finner att den inte är ”konkurrensutsatt”.

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. Om detta är svårt att tro, beakta följande stycke i en ofta använd ekonomisk lärobok av professor Richard Leftwich:

Som kontrast kan det förekomma intensiv rivalitet mellan två bilförsäljare eller mellan två bensinstationer i samma stad. Den ene säljarens handlingar påverkar den andres marknad; följaktligen existerar inte ren konkurrens i detta fall.[1]

Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism. Det som med rätta kallas konkurrens vilar på separata, oberoende individers verksamhet, individer som äger och utbyter privategendom i strävan efter sitt egenintresse. Den uppstår när två eller flera sådana individer blir rivaler om samma affärsområde. Begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår däremot från en ideologi som utplånar existensen av individer, privategendom och utbyte. Det är en produkt av ett sätt att nalkas ekonomin som grundar sig på vad Ayn Rand har kännetecknat som ”stampremissen”.[2]

Stampremissen dominerar samtida ekonomisk teori, och som Miss Rand skriver, ”delas [den] i lika mån av kapitalismens fiender och dess förkämpar…” Länken mellan begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” och stambegreppet om människan är ett stambegrepp om egendom, om priser och om kostnader.

Enligt samtida ekonomi betraktas ingen egendom som verkligt privat. Som mest menar man att egendom hålls i förvaltarskap för dess påstått verkliga ägare, ”samhället” eller ”konsumenterna”. ”Samhället”, påstår man, har rätt till varje producents egendom och finner sig i att han fortsätter att vara ägare endast så länge som ”samhället” erhåller vad det eller dess talesmän bland professorerna anser vara maximalt möjliga behållning. Som professor C.E. Ferguson, en anhängare av läran om ”ren och fullkomlig konkurrens”, förklarar i sin lärobok:

Vid varje tidpunkt innehar ett samhälle en samling resurser som antingen ägs individuellt eller kollektivt, beroende på ifrågavarande samhälles politiska organisation. Ur social synvinkel är målsättningen för den ekonomiska verksamheten att få ut så mycket som möjligt från denna existerande samling resurser.[3]

Enligt detta stambegrepp om egendom har ”samhället” rätt till etthundra procent av varje försäljares lager och till att dra nytta av etthundra procents användning av hans fabriker och utrustning. Utövandet av denna påstådda rättighet ska endast begränsas av hänsynen till ”samhällets” påstådda alternativa behov. Alltså ska en producent behålla någon del av sitt lager endast om det kommer att tjäna ett större behov hos ”samhället” i framtiden än i nuet. Han ska producera till mindre än hundra procent av sin kapacitet endast i den mån som det finns något mer trängande behov av ”samhällets” arbetskraft, material och bränsle inom något annat produktionsområde än vad han själv skulle ha behov av.

Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det. (För en redogörelse för upphovet till detta påstådda ideal, se Ludwig von Mises, Human Action.[4]) I enlighet med detta ”ideal” bryter den samtida ekonomin ut begreppen pris och kostnad från det sammanhang som utgörs av individer som ägnar sig åt fritt utbyte av privategendom och förvränger dem så att de passar in i en socialistisk diktators perspektiv. Den betraktar systemet med priser och kostnader som det medel varmed producenterna i en kapitalistisk ekonomi kan ledas till att förse ”samhället” med optimal användning och ”allokering” av dess ”resurser”.

Ett pris betraktas inte som en säljares monetära belöning som han förtjänar i det fria utbytet av hans privategendom, utan som ett sätt att ransonera hans produkter bland de medlemmar av ”samhället” eller de ”suveräna konsumenter” som råkar önska sig dem. Priser rättfärdigas på den grundvalen att de är ett sätt att ransonera som är överlägset statens utgivande av kuponger och statliga prioriteringar. Faktum är att själva ransoneringen av professor George Stigler i hans populära lärobok beskrivs som ”ransonering utan priser”, där priser påstås vara den form av ransonering som existerar under kapitalismen.[5]

Likaledes är en kostnad, enligt samtida ekonomi, inte ett penningutlägg som görs av en köpare för att erhålla varor eller tjänster genom fritt utbyte, utan värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” måste avstå från genom att erhålla någon viss vara eller tjänst. Om detta skriver professor Ferguson:

Den sociala kostnaden för att använda ett knippe resurser för att producera en enhet av vara X är det antal enheter av vara Y som måste uppoffras under processen. Resurser används för att producera både X och Y (och alla andra varor). De resurser som används i produktionen av X kan inte användas för att producera Y eller någon annan vara. För att använda ett populärt krigstidsexempel: Om man använder fler resurser till att producera kanoner, betyder det färre resurser till att producera smör. Den sociala kostnaden för kanoner är den mängd smör man avstår från.[6]

På grundval av detta kostnadsbegrepp menar samtida ekonomi att den enda relevanta produktionskostnaden är ”marginalkostnaden”. Som regel och på ett ungefär, för begreppet kan endast approximeras, anses ”marginalkostnaden” vara kostnaden för den arbetskraft, det material och det bränsle som behövs för att producera ytterligare en enhet av en produkt. Deras värde förmodas representera värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” avstår från för att erhålla denna ytterligare enhet.

Begreppet ”marginalkostnad” utesluter kostnaden för existerande fabriker och maskiner. Skälet till att dessa utesluts är att dessa tillgångar är ”här”, de har betalats i det förflutna, och därför betraktas kostnaden för dem inte som någon angelägenhet för ”samhället” i nuet.

Alla priser bör enligt detta synsätt vara knapphetspriser, d.v.s. priser som bestäms av nödvändigheten att balansera en begränsad tillgång mot en jämförelsevis obegränsad efterfrågan.

Tillgång betyder, i det sammanhang som utgörs av denna lära, de varor som är här – i säljarnas ägo – och de potentiella varor som säljarna skulle producera med sina existerande fabriker och sin existerande utrustning, om de inte tog någon begränsning av sin produktion utom ”marginalkostnaden” under övervägande. Efterfrågan betyder den uppsättning kvantiteter som köparna kommer att ta vid varierande priser. Varje pris förmodas bestämmas vid vilken punkt som än fordras för att ge köparna den fulla tillgången i denna bemärkelse och begränsa deras efterfrågan efter tillgångens storlek.

Kärnan i denna pristeori är idén att varje säljares varor och användningen av hans fabriker och utrustning tillhör ”samhället” och bör vara gratis för ”samhällets” medlemmar, om inte och förrän ett pris fordras för att ”ransonera” dem och fördela dem mellan de konsumenter som tävlar om dem och har alltför hög efterfrågan på dem. Dessförinnan anses de vara gratisvaror, som luft och solsken, och varje värde de ändå har anses vara resultatet av ”artificiell, monopolistisk begränsning av tillgången” – av ett uppsåtligt, illvilligt undanhållande av varor från ”samhället” från de privata förvaltarnas sida. Men därefter begränsas det värde de kan uppnå endast av den vikt köparna lägger vid dem.

Enligt detta synsätt antas varje pris vara ett index på intensiteten av ”samhällets” behov av eller begär efter en vara – ett index på varans ”marginella samhällsnytta”.

På så sätt leder den stambundna synen på egendom, på priser och på kostnader till den syn på konkurrens som omfattas av den samtida ekonomin.

Konkurrens ses som det medel varmed priserna drivs ned antingen till likhet med ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de endast överskrider ”marginalkostnaden” med det extra belopp som är nödvändigt för att ”ransonera” nyttan av fabriker och utrustning som arbetar med full kapacitet.

Detta är inte konkurrens sådan som den existerar i verkligheten. Den konkurrens som äger rum under kapitalismen fungerar så att den helt enkelt reglerar priserna i enlighet med de fullständiga produktionskostnaderna och vinstkraven. Den fungerar inte så att den driver ned priserna till ”marginalkostnadernas” nivå eller till den punkt där de representerar en ”knapphet” på kapacitet. Den sorts ”konkurrens” som fordras för att göra det är av ett mycket speciellt slag. Den är bokstavligt talat inte av denna världen. Den är ”ren” och ”fullkomlig”.

Ingen har någonsin definierat ”ren och fullkomlig konkurrens” – proceduren är att blott och bart presentera en lista över betingelser som den fordrar. En tämligen fullständig lista över dessa betingelser presenteras av professor Clair Wilcox (som inte är någon förespråkare för kapitalism) som om den vore en definition av ”ren och fullkomlig konkurrens”. Han skriver:

Fordringarna för fullkomlig konkurrens är fem: För det första måste den vara man handlar med tillhandahållas i stor mängd och varje enhet måste vara så lik varje annan enhet att köparna lätt kan byta från en säljare till en annan för att kunna dra fördel av ett lägre pris. För det andra måste den marknad i vilken varan köps och säljs vara välorganiserad, handeln måste vara kontinuerlig, och de som handlar med den måste vara så välinformerade att varje enhet som säljs vid samma tillfälle säljs för samma pris. För det tredje måste säljarna vara talrika, varje säljare måste vara liten, och den mängd som tillhandahålls av någon av dem måste vara en så obetydlig del av det totala utbudet att ingen ökning eller minskning i hans tillverkning märkbart kan påverka marknadspriset… För det fjärde får det inte finnas någon inskränkning i någon säljares eller köpares oberoende, det må vara enligt sedvänja, kontrakt, hemliga överenskommelser, fruktan för motåtgärder från konkurrenter eller åläggande av offentlig kontroll. Var och en måste vara fri att agera i sitt eget intresse utan hänsyn till några av de andras intressen. För det femte måste marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan. Det får inte finnas någon friktion som hindrar kapitalrörelser från industri till industri, från produkt till produkt eller från företag till företag; investeringar måste snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden; tillgång till marknaden måste beviljas alla säljare och alla köpare inom och utom landet. Slutligen får det inte finnas något hinder för uteslutning från marknaden; bankrutt måste tillåtas förstöra dem som saknar styrkan att överleva.[7]

För att sammanfatta dessa betingelser: enhetliga produkter som erbjuds av alla säljare i samma industri, fullkomlig kunskap, varje säljares kvantitativa obetydlighet, ingen fruktan för motåtgärder från konkurrenter som svar på ens handlingar, ständiga prisändringar, och fullkomlig lätthet att investera och dra tillbaka sina investeringar.

För att förstå det påstådda behovet av alla dessa betingelser och vad de skulle betyda i verkligheten är det nödvändigt att projicera dem på ett konkret exempel. Detta görs vanligtvis inte alls, och det görs aldrig till fullo – om det gjordes, skulle varken teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” eller prisransoneringsteorin kunna föras fram. Så jag ska använda ett eget exempel, som inte kommer att vara av det slag som teorins anhängare använder, men som exakt kommer att uttrycka dessa teoriers innebörd.

Föreställ dig en biograf med 500 platser. Filmen ska precis börja; biografmaskinisten, platsanvisarna och kassören är alla på plats. ”Samhället” har den påstådda rätten att ta 500 sittplatser i besittning. Om de inte alla är tagna i besittning för denna föreställning, kan ingen framtida tillfredsställelse erhållas genom att man lagrar sittplatserna för framtida bruk. Sittplatserna, biografen, filmen, de nödvändiga arbetarna är ”här”. ”Samhället”, får man förmoda, ”har dem”, och nu kräver det hela behållningen av sin påstådda egendom.

Om filmen inte visas är det enda som ”samhället” kan spara den elektriska ström som skulle kunna göras tillgänglig någon annanstans, eller det kol som måste förbrukas för att generera strömmen. Kostnaderna för bigrafen, filmen, arbetarna är alla ”nedplöjda kostnader” – ”vatten över dammen”[8], som läroböckerna säger – och eftersom ”gjort är gjort” är det enda som nu räknas för ”samhället” kostnaden för elströmmen.

Biografen bör enligt stamransoneringsteorin ta ett inträdespris som garanterar försäljning av 500 biljetter för föreställningen. Om horder av människor står i kö för att komma in, bör den höja priset till vilken punkt som än fordras för att endast 500 personer ska ha råd med det. Om alla personerna i kön har identiskt lika inkomster, samma hälsotillstånd och är lika känsliga till sin natur, kommer ett sådant pris, förmodar man, att betyda att de 500 personer som helst vill se filmen kommer att få se den. Om de är olika i dessa avseenden, så förmodas detta redan vara en ”ofullkomlighet”, som professor Wilcox skulle säga, i ”marknadsmekanismens” rättvisa.

Men om det i stället är få personer som står i kö, bör biografen börja minska sitt inträdespris. Den måste fortsätta att minska inträdespriset tills den har dragit till sig 500 kunder. Om ett inträdespris på bara två cent fordras för att dra till sig så många kunder, då, får man förmoda, är detta det pris som bör tas, förutsatt bara att kassans intäkter täcker kostnaden för den elektriska strömmen.

Om biografen envisas med att ta sitt standardpris på, låt oss säga, en dollar och då säljer färre än 500 biljetter, då är den enligt stamransoneringsläran, skyldig till att ”administrera” sitt pris och till ”monopolistisk begränsning av tillgången”. Den ägnar sig åt ”priskontroll” – något som strider mot ”lagarna om tillgång och efterfrågan” – och åt att skapa en ”artificiell knapphet” på sittplatser genom att ”monopolistiskt” undanhålla en del av sitt utbud från marknaden för att behålla ett högt pris på de sittplatser till vilka de säljer biljetter.

Om biografen inte kan sälja 500 biljetter ens för en cent per biljett, då måste den enligt denna teori antingen öppna dörrarna gratis eller också ställa in föreställningen. I detta fall är en sittplats på bio, menar man, en gratisvara – den är inte längre ”knapp” i förhållande till efterfrågan på den, och därför finns det inte längre något behov av ett pris eftersom det inte längre finns något behov av att ransonera biografplatser. Om det finns 100 personer som vill se filmen och som är beredda att göra det värt besväret för biografägaren, bör han kanske visa filmen – enligt vad samtida ekonomi skulle hävda – förutsatt att han säljer de återstående 400 biljetterna för vilket pris som än behövs för att bli av med dem, inklusive noll. Detta skulle emellertid vara en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismen” – prisdiskriminering. Den ”ideala lösningen” i ett sådant fall, menar man, skulle vara att låta staten nationalisera biografen, inte ta något betalt och subventionera förlusten.

I processen att justera priset för att dra till sig kunder får biografen givetvis inte skicka ut någon på gatan för att berätta för folk om den film den visar eller vilket pris den tar. Det skulle vara en annan ”ofullkomlighet” – reklam. Reklam är enligt denna teori ett slösaktigt och illasinnat sätt att ”skapa efterfrågan” – det får ”konsumenterna” att agera annorlunda än de i själva verket vill agera. Så när biografen sänker sitt pris måste den vara noga med att inte visa det för tydligt. Att helt enkelt ändra priset vid kassan bör vara nog.

Fastän reklam från biografens sida är en ”ofullkomlighet” fordrar emellertid ”fullkomlighet” att alla biografens potentiella kunder besitter fullkomlig och ögonblicklig kunskap om dess prisändringar och om den film som visas. Det är en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismens” funktion om personer som just ska till att besöka andra biografer, eller kör runt i sina bilar, eller älskar med varandra, inte ögonblickligen erhåller information om prisändringarna, så att de snabbt kan ändra sina planer. Och, får man förmoda, det är en ”ofullkomlighet” om de inte redan har sett filmerna många, många gånger  – för att vara fullkomligt informerade om dem.

Eftersom biografägaren vill ”maximera vinsten”, kommer han inte att agera i enlighet med teorins tribalistiska föreskrifter. Men, argumenterar man, han skulle göra det, om kunskapen vore fullkomlig och automatisk, om människor faktiskt rusade fram och tillbaka mellan biograferna som svar på minimala prisskillnader, och om ett antal ytterligare betingelser också vore uppfyllda. Om det till exempel funnes 401 identiskt lika biografer i samma grannskap, som alla visar samma film, och alla är i samma läge vad beträffar tomma sittplatser, då kommer, argumenterar man, den listige och klipske ”vinstmaximerande” affärsmannen att resonera som följer: ”Med mitt standardpris på en dollar kan jag bara sälja 100 biljetter idag. Men om jag tar 99,999…9 cent (det är ett standardantagande i teorin att alla ekonomiska fenomen är matematiskt kontinuerliga och därmed kan behandlas med differentialkalkyl) kan jag sälja alla 500 biljetterna. För som svar på denna obetydliga prisändring, som ligger oändligt nära mitt nuvarande pris, kan jag dra till mig en kund från var och en av de 400 andra biograferna. Detta skulle vara mycket bra för mig, och inga av de andra biografägarna skulle egentligen lägga märke till förlusten av bara en kund, och därför skulle ingen matcha mitt lägre pris. Så det är vad jag tänker göra.”

Samma tanke skulle emellertid, antar man, samtidigt rusa genom huvudena hos de andra 400 biografägarna, och därför skulle allas pris justeras precis så mycket, och ingen kommer i slutändan att ha några ytterligare kunder som lockats från andra biografer. Varje biograf kan dra till sig en procent av en ytterligare kund som annars inte skulle ha gått på bio, men det är allt.

Samma process upprepas vid det infinitesimalt lägre priset, allteftersom varje biografägare försöker ”maximera vinsten”, ledd av idén att hans obetydliga prisändring kommer att dra en obemärkt mängd affärer från var och en av många konkurrenter, som inte kommer att sänka priserna som svar på hans agerande. Denna process av oändligt små prissänkningar förmodas utföras med oändlig snabbhet – förmodligen genom den ”automatiska marknadsmekanismen” – och därför sjunker priset ögonblickligen till den punkt där vars och ens biografsalong är fullsatt.

Enligt teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” är det stora antalet säljare den huvudbetingelse som fordras för att driva priserna antingen till ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de reflekterar en ”knapphet” av den kapacitet som finns ”här”. Om den enskilde säljaren vore en betydande del av marknaden och vore i en position där han tar hand om en stor del av de affärer som görs av hans konkurrenter, då, förmodar man, skulle han aldrig sänka sitt pris, därför att han skulle veta att andra som resultat av hans agerande kommer att förlora så mycket affärer att de kommer att behöva matcha hans sänkning och att han därför i grund och botten endast lämnas med det lägre priset. När det finns ett stort antal små säljare, matchas också varje prissänkning, men, så lyder argumentet, inte på grund av ens egen prissänkning, utan därför att de andra säljarna leds att sänka sina priser oberoende av varandra, vägledda av exakt samma tanke.

Betydelsen av att alla säljare har en identisk produkt förmodas ligga i kundernas större lyhördhet för prisändringar. Om varje biograf visade olika filmer, är det inte troligt att kunderna skulle byta mellan olika biografer som svar på oändligt små prisskillnader, och därför skulle en biografägare ha mindre incitament att sänka sitt pris. Den betydelse man knyter till fullkomlig kunskap är liknande.

Detta porträtt av en ekonomiskt fullkomlig värld är emellertid ännu inte komplett. Det återstår ytterligare två huvudsakliga fordringar om ”samhället” ska erhålla den maximala behållningen från sina ”knappa resurser”. Det måste, som professor Wilcox uttrycker saken, vara möjligt för investeringar att ”snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden…” Denna betingelse skulle förverkligas om filmerna visades i tält och med projektorer som använde levande ljus i stället för elektricitet. Då skulle biografägarna närhelst efterfrågan ändrades bara behöva ta ner eller resa upp sina biografer och tända eller blåsa ut de levande ljusen.

Detta skulle vara ”fullkomning”, men ännu inte riktigt i dess fulla ”renhet”. För dessutom måste, som professor Wilcox säger, ”marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan”. Detta skulle förverkligas om man, sedan man lämnat biografen gått för att äta middag på en restaurang, inte fick en meny utan fick sitta framför en teleprinterremsa – och erbjöds ett ”future contract” på dessert; och om man efteråt, när man lämnat restaurangen och promenerat tillbaka till sin lägenhet, man inte skulle veta om man har råd att bo i den över natten eller om hyran på takvåningar hade kollapsat. Först då skulle världen vara ”rent fullkomlig”.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Ironiskt nog tog detta försök fart inom ekonomin under slutet av 1800-talet (och har vunnit i inflytande alltsedan dess) genom viktorianska ekonomers ansträngningar att vederlägga Karl Marx teorier angående värde och pris. Prisransoneringsteorin framfördes som ett alternativ till den marxistiska arbetsvärdeteorin. Ironin ligger i att läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” ligger till vänster om marxismen.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster. Argumentet från anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är inte att affärsmännen gör orimliga vinster genom någon sorts ”monopol”, utan att de är ”monopolistiska” när de vägrar att sälja sina produkter med förlust – vilket affärsmännen skulle behöva göra om de behandlade sina fabriker och sin utrustning som kostnadsfria naturtillgångar som erhåller värde endast när de råkar vara ”knappa”.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” förvrider verklighetens fakta i större omfattning än kapitalismens traditionella kritiker. Dessa kritiker insåg att konkurrens är en grundbeståndsdel i kapitalismen, men de fördömde den. Kapitalismen, hävdade de, styrs av ”djungelns lag”, av principerna om ”skoningslöshet[9]” och ”de starkares överlevnad”. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår från samma grund som dessa tidigare kritiker och är fullständigt enig med dem i deras invändningar mot sådana kännetecken för konkurrensprocessen som de kontinuerliga produktförbättringarna, mångfalden av produkter, reklam och förekomsten av outnyttjad kapacitet. Båda skolorna betraktar alla dessa kännetecken på konkurrens som ett ”slöseri” med ”samhällets knappa resurser”.

Men läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” betraktar dessa kännetecken som ”ofullkomligheter” och angriper kapitalismen på den grundvalen att kapitalismen saknar konkurrens.

Varje industri, hävdar den, är ”ofullkomligt konkurrensutsatt” (med nätt och jämt möjligt undantag för sädesodling). Varje industri är skyldig till ”monopolistisk konkurrens” eller ”oligopol”. Med professor Bachs ord:

Det finns ett spektrum från ren konkurrens till rent monopol. När det finns en stor mängd säljare av produkter som bara är en smula differentierade, men inte tillräckligt många för att göra marknaden fullkomligt konkurrensutsatt, kallar vi situationen ”monopolistisk konkurrens”.

Och:

När det bara finns ett fåtal konkurrerande producenter, så att varje producent måste ta med i beräkningen vad varje annan producent gör, kallar vi situationen ”oligopol”, vilket betyder få säljare.[10]

Begreppen ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” är oskiljaktiga, både i teorin och i praktiken. Som exempel på ”monopolistisk konkurrens” anger professor Bach Kellogg och Post när det gäller frukostflingor, och RCA och Philco[11] när det gäller TV-apparater – fastän dessa industrier är fullt ut lika ”oligopolistiska” som bil- eller stålindistrin. (Även små detaljhandelsföretag, ett populärare exempel på ”monopolistisk konkurrens”, kan klassificeras som ”oligopol”, eftersom det bara finns ett fåtal av ett givet slag inom ett givet område.) I vilket fall som helst omfattar dessa båda begrepp praktiskt taget alla industrier med undantag för det fåtal som kallas ”rena monopol”.

Den konkurrens som kapitalismen anklagas för att sakna – som resultat av ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” – kallas priskonkurrens. Priskonkurrensens natur, som samtida ekonomer ser den, indikeras i ett annat stycke ur professor Bachs lärobok:

Analytiskt sett är det avgörande med oligopol det lilla antalet säljare, vilket gör det absolut nödvändigt för var och en att noga väga andras reaktioner på hans eget pris, produktion och försäljningspolicy. Resultatet är ett starkt tryck att undvika priskonkurrens eller att undvika den utan hemliga överenskommelser.[12]

Kapitalismen anklagas för att sakna priskonkurrens på följande grunder: om det finns få säljare på en marknad, måste varje säljare som sänker sitt pris ta det faktum med i beräkningen att andra säljare kommer att matcha hans prissänkning – så han kanske klarar sig bättre om han avstår från att sänka priset; alltså kommer priserna inte att drivas ned till ”marginalkostnadens” nivå eller till den punkt där de ”ransonerar” behållningen av ”knapp” kapacitet.

Betänk den evasion som inryms i anklagelsen att kapitalismen saknar priskonkurrens. För varje årtionde sedan begynnelsen av den industriella revolutionen har varor inte bara blivit bättre utan också billigare – om inte alltid räknat i papperspengar (vilkas värde hela tiden minskat på grund av statens politik), så om man räknar med det arbete och den ansträngning som måste läggas ner för att tjäna dem. Vad är det som har fått producenter att sänka sina priser under de senaste tvåhundra åren? Bortsuddat.

Verklig priskonkurrens är en allestädes närvarande företeelse i en kapitalistisk ekonomi. Men den skiljer sig fullständigt från den sorts prissättning som läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” föreställer sig. Den är inte en produkt av en mängd kortsynta, obetydliga små lurendrejare, av vilka var och en agerar för att sänka sitt pris i hopp om att inga av de andra kommer att lägga märke till hans agerande. En konkurrent i verkliga livet som sänker sitt pris lever inte i en värld av råttor där han hoppas kunna kila iväg med en munsbit av tusentals andra råttors ost, bara för att finna att de också har vägletts av samma dumhet, med resultatet att alla har mindre ost.

Den producent som sänker sitt pris är fullt medveten om dess effekt på andra konkurrenter och att de kommer att försöka matcha hans pris. Han agerar med kunskap om att några av dem inte kommer att ha råd med sänkningen, medan han själv har råd med den, och att han så småningom kommer att ta över deras affärer. Han kan ha råd med sänkningen när och om hans produktiva effektivitet är större än deras, vilket sänker hans kostnader till en nivå som de inte kan matcha.

Förmågan att sänka produktionskostnaderna är grunden till priskonkurrens. Den möjliggör för en effektiv producent som sänker sina priser att vinna de flesta nya kunder inom sitt område; hans lägre kostnader blir källan till ytterligare vinster, och att återinvestera dessa gör det möjligt för honom att utöka sin kapacitet. Dessutom gör hans förmåga att minska kostnaderna det möjligt för honom att förebygga potentiell konkurrens från utomstående som kan frestas ge sig in på hans område, lockade av hoppet att göra vinster med höga priser, men som inte kan matcha hans kostnadseffektivitet och följaktligen hans lägre priser. Alltså är priskonkurrensen under kapitalismen resultatet av en tävlan i effektivitet, kompetens, förmåga.

Priskonkurrens är inte någon självuppoffrande nedskärning av priserna till ”marginalkostnaden” eller till deras justering dag för dag, minut för minut, till fordringarna för att ”ransonera knapp kapacitet”. Den är att priserna sätts – kanske bara en gång om året – av de effektivaste producenterna med de lägsta kostnaderna, motiverade av deras eget egenintresse. Priskonkurrensens omfattning varierar i direkt proportion till dessa producenters storlek och ekonomiska förmåga. Det är företag som Ford, General Motors och A&P[13] – inte någon sädesodlare eller arrendator av mikroskopisk storlek – som är ansvariga för priskonkurrens. Det väldiga Fordbolagets priskonkurrens sänkte priset på bilar från en nivå där de endast kunde vara leksaker för de rika till en nivå där en lågavlönad arbetare kunde ha råd att äga en bil. General Motors priskonkurrens var så intensiv att företag som Kaiser och Studebaker inte kunde möta dem. A&P:s priskonkurrens var så framgångsrik att anhängare av ”ren och fullkomlig konkurrens” aldrig har slutat klaga över alla de små speceriaffärer som har varit tvungna att slå igen.

Konkurrens är det medel varmed fortlöpande framåtskridande och förbättring åstadkoms. Och ingenting kan vara renare och fullkomligare – i dessa termers rationella bemärkelse – än den konkurrens som äger rum under kapitalismen.

Idealet för läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är emellertid en helt och hållet stillastående ekonomi – det ”statiska tillståndet” som det kallas – i vilken produktion och konsumtion består av en ändlös upprepning av samma rörelser. (För en värdefull diskussion av detta ”ideals” inflytande på samtida ekonomi, se Ludwig von Mises, Human Action.[14])

Det är i namn av detta ”ideal” som anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” angriper det ständiga införandet av nya eller förbättrade produkter, den ständigt växande mångfalden av produkter och den reklam som fordras för att hålla människor underrättade om vad som erbjuds.

Och endast med utgångspunkt från detta ”ideal” kan man deklarera att outnyttjad kapacitet är ”slöseri” – för endast i ett ”statiskt tillstånd” skulle det inte finnas något behov av någon outnyttjad kapacitet.

En kapitalistisk ekonomi är inte ”statisk”. Producenterna vet att de måste svara på ändrade förhållanden. De strävar alltid efter att ha en marginal av outnyttjad kapacitet som kan föras in i produktionen om och när det behövs. Under kapitalismen fordrar det normala produktionstillståndet innehav av extra maskiner och verktyg inom varje industri för att möta varje ändring i efterfrågan som går att förutse. Detta är inget ”slöseri”, inte mer än det faktum att konsumenterna under kapitalismen äger fler skjortor än dem som de råkar ha på sig.

Vad läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” eftersträvar är att avskaffa konkurrensen mellan producenter. Dess ”ideal” är ett tillstånd i vilket ingen producent är i stånd att ta affärerna ifrån någon annan producent. Om en person producerar med full kapacitet, kan han inte möta en enda ytterligare köpares efterfrågan, än mindre konkurrera om denna efterfrågan. Och om han inte producerar med full kapacitet och tar ut ett pris som är lika med hans ”marginalkostnad”, kan han ändå inte konkurrera om några ytterligare köpares efterfrågan, eftersom han är förbjuden att ”differentiera” sin produkt eller göra reklam för den.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” strävar efter att ersätta konkurrensen mellan producenter i skapandet av rikedom med konkurrens mellan konsumenterna i form av en huggsexa om ett fixerat förråd av existerande rikedom. Den eftersträvar ett sakernas tillstånd i vilket ingen ytterligare köpare kan erhålla en produkt utan att beröva någon annan köpare de varor han önskar – för detta är vad konkurrens med full kapacitet skulle betyda. Den strävar efter att göra människor till konkurrenter i konsumtion snarare än i produktion. Den strävar efter att omforma mänskliga varelsers konkurrens till en konkurrens mellan djur som slåss om en statisk mängd byte. Med andra ord: när den fördömer kapitalismen, fördömer den det faktum att kapitalismen inte styrs av djungelns lag.

Anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är medvetna om det faktum att deras lära inte går att tillämpa på verkligheten. Detta bekymrar dem inte. Deras synsätt uttrycks av professor Wilcox, som i förbigående observerar (i ett stycke som direkt följer efter hans påstådda definition – den lista över betingelser som jag citerade tidigare):

Fullkomlig konkurrens, definierad på detta sätt, existerar förmodligen inte, har aldrig existerat och kan aldrig existera … Verklig konkurrens avviker alltid i högre eller lägre grad från fullkomlighetens ideal. Fullkomlig konkurrens är alltså bara ett begrepp, en måttstock varmed vi kan mäta de olika grader av ofullkomlighet som kännetecknar de verkliga marknader på vilka varor köps och säljs.

Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.[15]

Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.

Copyright © 1968 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Platonic Competition. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Richard H. Leftwich, The Price System and Resource Allocation, 3. ed., Holt, Rinehart and Winston, Inc., New York, 1966, s. 24.

[2]) Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, The New American Library, New York, 1966, s. 7 (svensk översättning: Kapitalismen: det okända idealet, Lindfors, Köping, 1984, s. 14.)

[3]) C.E. Ferguson, Microeconomic Theory, Richard D. Irwin, Inc., Homewood, Illinois, 1966, s. 163f.

[4]) Human Action, s. 689–693, avsnittet “The Historical Origin of the Socialist Idea”. Ö.a.

[5]) George J. Stigler, The Theory of Price, revised edition, The Macmillan Company, New York, 1952, s. 83.

[6]) Ferguson, a.a., s. 164.

[7]) Clair Wilcox, ”The Nature of Competition”, omtryckt i Joel Dean, Managerial Economics, Prentice-Hall Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1951, s. 49.

[8]) Det engelska uttrycket ”water over the dam” (eller ”water under the bridge”) betyder saker som skett i det förflutna och som man nu inte kan göra något åt. Tyvärr har inte lyckats komma på något bra svenskt idiomatiskt uttryck för detta. Ö.a.

[9]) På engelska “dog-eat-dog”; ett utryck om vilket Ayn Rand sagt att det inte är tillämpligt på kapitalismen eller ens på hundar.(Möjligen skulle man kunna mynta begreppet ”hundslagsmålskonkurrens” på svenska.) Ö.a.

8) George Leland Bach, Economics: An Introduction to Analysis and Policy, 6. ed., Prentice-Hall, Inc., New Jersey, 1968, s. 337.

9) RCA: Radio Corporation of America. Philco: Philadelphia Storage Battery Company. Ö.a.

10) A.a., s. 361.

[13]) A&P (The Great Atlantic & Pacific Tea Company) är en detaljhandelskedja i USA som vid den tid detta skrevs var den framgångsrikaste i USA. Ö.a.

[14]) Human Action, s. 250 (avsnittet om ”The Stationary Economy”); s. 350–357 (“Logical Catallactics Versus Mathematical Catallactics”).

[15]) Mer om detta i Ayn Rands uppsats ”Amerikas förföljda minoritet: storföretagen” i Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.

Den giftiga miljörörelsen

Nyligen togs ett populärt importerat mineralvatten ur marknaden, därför att man tagit stickprov som visade att det innehöll 35 miljarddelar bensen. Fastän denna mängd var så liten att den för bara femton år sedan skulle ha varit omöjlig att ens upptäcka, ansågs det att omsorgen om allmänhetens hälsa fordrade att produkten drogs in.

Ett sådant fall är naturligtvis inte ovanligt nuförtiden. Utifrån förekomsten av miljarddelar av något giftigt ämne drar man rutinmässigt slutsatsen att detta ska betraktas som en orsak till dödsfall bland människor. Och varje gång antalet projicerade dödsfall överskrider ett på miljonen (eller färre), kräver miljövännerna att staten avlägsnar det stötande bekämpnings- eller konserveringsmedlet eller den påstådde bäraren av giftig förorening från marknaden. De gör så, fastän en riskfaktor av en på miljonen är en tredjedel så stor som risken att ett flygplan störtar ned från himlen på ens hem.

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. Begrunda till exempel följande citat från David M. Graber, forskningsbiolog inom National Park Service, i hans stort uppslagna bokrecension i Los Angeles Times av Bill McKibbens The End of Nature:

Detta [människans ”gradvisa omskapande av jorden”] gör det som händer inte mindre tragiskt för dem av oss som sätter värde på det vilda för dess egen skull, inte för det värde det skänker mänskligheten. Jag för min del kan inte tillönska vare sig mina barn eller resten av jordens växt- och djurliv en tam planet, den må vara monstruös eller – hur otroligt detta än må vara – välvillig. McKibben är biocentriker, och det är jag också. Vi är inte intresserade av någon särskild arts eller oreglerad älvs eller något ekosystems nytta för mänskligheten. De har ett egenvärde, mer värde – för mig – än någon annan människa eller en miljard människor.

Mänsklig lycka och i synnerhet mänsklig fruktsamhet är inte lika viktiga som en vild och frisk planet. Jag känner samhällsvetare som påminner mig om att människorna är en del av naturen, men det är inte sant. Någonstans på vägen – för omkring en miljard år sedan, eller kanske en halv – bröt vi kontraktet och blev till en kräftsvulst. Vi har blivit till ett plågoris för oss själva och för jorden.

Det är kosmiskt osannolikt att den utvecklade världen skulle välja att sluta med sin fossila energiförbrukningsorgie, och Tredje världen med sin självmordsmässiga markförbrukning. Till dess att homo sapiens väljer att återansluta sig till naturen kan somliga av oss endast hoppas på att rätt virus ska dyka upp.

Medan Graber öppet önskar att en miljard människor ska dö, citerar McKibben, den författare han recenserar, med gillande John Muirs välsignelse över alligatorer och beskriver den som ett ”lämpligt epigram” för sin egen ”ödmjuka ansats”:

Ärade representanter för den äldre skapelsens stora ödlor, må ni länge njuta av era liljor och er säv, och då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt!

Sådana uttalanden utgör rent, oblandat gift. De uttrycker idéer och önskningar som, om de ledde till handling, skulle betyda fasa och död för enorma mängder mänskliga varelser.

Sådana uttalanden, och andra liknande, görs av framträdande medlemmar av miljörörelsen. Vikten av sådana uttalanden låter sig inte förminskas genom att man bara tillskriver dem någon liten ytterlighetsflygel inom miljörörelsen. Faktum är att även om sådana uppfattningar var tecken på hur bara fem eller tio procent av miljörörelsen tänker – den flygel som utgörs av ”djupekologerna” eller ”Earth First!” – skulle de utgöra en giftighetsgrad hos miljörörelsen som helhet uppgående, inte till miljarddelar eller ens miljondelar, utan till hundradelar, vilket givetvis är en enormt mycket högre giftighetsgrad än vad som bedöms utgöra en fara för mänskligt liv i praktiskt taget varje annat fall där det rör sig om ett dödligt gift.

Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar. Detta framgår klart av det faktum att huvuddelen av miljörörelsen inte kommer med någon grundläggande eller signifikant kritik mot hrr Graber och McKibben eller deras gelikar. Faktum är att John Muir, vars önskan att alligatorer ”då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt” McKibben citerar med gillande, var grundare av Sierraklubben, som stolt erkänner detta faktum. Sierraklubben är förstås den ledande miljöorganisationen och betraktas som den mest respektabla.

Det finns emellertid någonting som är mycket viktigare än Sierraklubbens genealogi – något som ger en förklaring i termer av grundprinciper på varför huvuddelen av ekologirörelsen inte angriper vad man skulle tro bara är en ytterlighetsflygel. Detta är en filosofisk grundpremiss som rörelsens huvuddel delar med dess påstådda ytterlighetsflygel och som logiskt implicerar hat mot människan och allt hon åstadkommer. Nämligen premissen att naturen besitter ett egenvärde – d.v.s. att naturen är värdefull i och för sig själv, oavsett om den bidrar till mänskligt liv och välbefinnande.

Denna människofientliga premiss, att naturen har ett egenvärde, går i Västerlandet så långt tillbaka som till den helige Franciscus av Assisi, som trodde på alla levande varelsers likaberättigande: människor, boskap, fåglar, fiskar och reptiler. Faktum är att Franciscus av Assisi, just på grundval av denna filosofiska frändskap, och på önskan av ekologirörelsens huvuddel, officiellt förklarats som ekologins skyddshelgon av romersk-katolska kyrkan.

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Man bör inse att det i vad som just sagts är logiskt implicit att när man inrättar ett offentligt ämbete som det som nyligen föreslagits i Kalifornien, en ”miljöombudsman”, är detta liktydigt med ett ämbete med titeln Förnekare av Mänskliga Värden. Ett sådant ämbetes arbete skulle bestå i att hindra människor från att uppnå sina värden, utan något annat skäl än att hon var människa och att hon ville uppnå dem.

Naturligtvis är inte miljörörelsen alltigenom giftig. Mycket få människor skulle lyssna till den om så vore. Som jag sagt är dess giftighetsgrad bara åtskilliga tiondelar. Inblandat med giftet, och liggande över det som ett slags sockerglasyr, finns förespråkandet av en mängd åtgärder med det uttalade syftet att främja mänskligt liv och välbefinnande, och bland dessa några som, om man betraktar dem isolerade, faktiskt skulle kunna uppnå detta syfte. Problemet är att blandningen är giftig. Och när man sväljer miljörörelsen, sväljer man därför oundvikligen gift.

Givet rörelsens bakomliggande nihilism är det förvisso inte möjligt att utan vidare godta några av dess anspråk på att försöka förbättra mänskligt liv och välbefinnande, speciellt när deras rekommendationer, om man följer dem, skulle åsamka människor stora försakelser eller kostnader. Faktiskt skulle ingenting kunna vara absurdare eller farligare än att ta råd om hur man ska förbättra sitt liv och välbefinnande från dem som önskar se en död och vilkas tillfredsställelse kommer från mänsklig fasa, vilket givetvis, som jag har visat, är exakt vad man önskar inom miljörörelsen – öppet och av princip. Denna slutsats är, det måste jag betona, giltig oavsett en individs vetenskapliga eller akademiska meriter. Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant. Kongressutskott som tar emot vittnesmål från påstådda expertvittnen i fråga om lagstiftningsförslag på miljöområdet måste självfallet vara medvetna om detta faktum och aldrig glömma det.

Det är inte ägnat att förvåna att i praktiskt taget varje fall har de påståenden som gjorts av miljövännerna visat sig vara falska eller helt enkelt absurda. Betänk till exempel det nyligen aktuella exemplet med Alar, ett kemiskt besprutningsmedel som i många år använts på äpplen för att bevara deras färg och hålla dem färska. Här visade det sig att t.o.m. om miljövännernas påståenden faktiskt hade varit sanna, och att bruket av Alar skulle resultera i 4,2 dödsfall per miljon under en livstid på sjuttio år, skulle detta inte betyda annat än att förtäringen av äpplen besprutade med Alar skulle ha varit mindre farlig än att åka till snabbköpet för att köpa äpplena! (Tänk efter: 4,2 dödsfall per miljon under en sjuttioårsperiod betyder att under ett år vilket som helst i Förenta staterna med dess folkmängd av ungefär 250 miljoner människor, skulle cirka femton dödsfall gå att tillskriva Alar! Detta är det resultat man får genom att multiplicera 4,2 per miljon med 250 miljoner och sedan dividera med 70. Under samma ettårsperiod inträffar cirka femtiotusen dödsfall i trafikolyckor i Förenta staterna, de flesta inom några kilometer från offrens hem, och otvivelaktigt betydligt mer än femton på resor till eller från snabbköpet.) Icke desto mindre följdes detta av en panik, som i sin tur följdes av ett kraftigt fall i försäljningen av äpplen, ekonomisk ruin för ett oräkneligt antal äppelodlare, och till att Alar praktiskt taget försvann.

Före paniken över Alar hade vi paniken över asbest. Enligt tidskriften Forbes visar det sig att, i de former som normalt används i Förenta staterna, är asbest en tredjedel så sannolik dödsorsak som att träffas av blixten.

Så har vi den påstådda skada som åsamkas sjöar av surt regn. Enligt Policy Review visar det sig att försurningen av sjöarna inte har varit resultatet av surt regn, utan av att man upphört med skogsavverkning i de påverkade områdena, och att den alkaliska avrinning som åstadkommits genom denna avverkning därmed försvunnit. Denna avrinning hade gjort naturligt sura sjöar icke-sura under ett antal generationer.

Utöver dessa fall har det förekommit hysteri kring dioxin i marken vid Times Beach, Missouri, trikloretylen i dricksvattnet i Woburn, Massachussetts, kemikalier i Love Canal, och radioaktiv strålning vid Three Mile Island. Enligt prof. Bruce Ames, en av världens ledande cancerexperter, visade det sig att den mängd dioxin som någon skulle ha fått i sig i Times Beach var mycket mindre än den mängd som fordras för att göra någon skada, och att den faktiska dioxinskadan för Times Beach’ invånare i själva verket var mindre än av att dricka ett glas öl. (De amerikanska miljöskyddsmyndigheterna reducerade senare sin egen bedömning av dioxinfaran med en faktor av femton sextondelar.) I fallet Woburn visade det sig enligt Ames att den anhopning av leukemifall som inträffade där var statistiskt slumpmässig, och att dricksvattnet där i själva verket var säkrare än det nationella genomsnittet och inte, som hade hävdats, orsak till leukemifallen. Vad gäller Love Canal, rapporterar Ames, visade det sig vid granskning att cancerfrekvensen bland tidigare invånare inte hade legat över genomsnittet. (Det är nödvändigt att använda uttrycket ”tidigare invånare”, eftersom staden förlorade större delen av sin befolkning i den panik och den tvångsevakuering som orsakades av miljövännernas påståenden.) När det gäller Three Mile Island har inte en enda invånare dött eller ens blivit utsatt för någon extra stråldos som resultat av olyckan där. Dessutom är cancerfrekvensen, enligt studier som rapporterats i The New York Times, bland invånarna där inte större än normalt och har inte ökat.

Före dessa hysterier förekom det påståenden om att Lake Erie höll på att dö, och om kvicksilverförgiftning av tonfisk. Hela tiden har Lake Erie varit i högsta grad vid liv och producerade t.o.m. nära rekordmängder fisk under just den tid då påståendena om dess död gjordes. Kvicksilvret i tonfisken var resultatet av den naturliga förekomsten av kvicksilver i havsvattnet; och vittnesbörd från museer visade att liknande kvicksilverhalter hade förekommit i tonfisk sedan förhistorisk tid.

Och nu har ytterligare ett av miljövännernas påståenden kullkastats i och med att en känd klimatforskare, prof. Robert Pease, har visat att det är omöjligt för freoner att förstöra stora mängder ozon i stratosfären, eftersom relativt få av dem ens är i stånd att nå stratosfären till att börja med. Han visar också att det mångomsusade ”ozonhålet” över Antarktis varje höst är ett naturligt fenomen som existerat långt innan freonerna var uppfunna och till största delen är ett resultat av det faktum att det under den långa antarktiska natten inte finns något ultraviolett solljus som kan skapa nytt ozon.

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. Det är ingenting annat än en undanflykt och en ogiltig slutledning att hoppa från upptäckten av verkningarna av att mata råttor eller möss med doser som motsvarar hundra gånger eller mer än vad någon människa någonsin skulle inmundiga och sedan dra slutsatser om verkningarna på människor som förbrukar normala mängder. Farhågor om att miljarddelar av den ena eller andra kemikalien ska orsaka ensiffriga dödsfall per miljon vilar inte på vetenskap utan på inbillning. Sådana påståenden har ingenting att göra vare sig med faktiska experiment eller med kausalitetsbegreppet.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör. Den process varmed en sådan slutsats dras, och dess grad av egentlig, seriös vetenskaplighet, är väsentligen densamma som när några universitetsstudenter samlas i en lya för att munhuggas: den består praktiskt taget inte i något annat än godtyckliga antaganden, manipulationer, gissningar och rent munväder. Under en sådan munhuggning kan man börja med de kända konsekvenserna av att ett kassaskåp på ett kvarts ton ramlar ned från tionde våningen i huvudet på någon otursförföljd förbipasserande fotgängare, och därifrån övergå till att spekulera över de tänkbara konsekvenserna i en miljon fall av andra fotgängare som råkar tappa en chokladpralin eller en jordnöt från handen eller munnen ner på skon, och komma till slutsatsen att 4,2 av dem kommer att dö.

Vidare, som jag redan påpekat: i kontrast till procedurerna under en sådan munhuggning fastställer förnuftet och den verkliga vetenskapen orsaker som till sin natur är universella. När till exempel genuina dödsorsaker, som arsenik, stryknin eller kulor, angriper människokroppens livsviktiga organ, blir resultatet med absolut säkerhet döden i alla fall utom en handfull per miljon. När någonting faktiskt är orsak till någon verkan, är det så i varje fall utan undantag där specificerade betingelser råder, och är det inte endast i fall där de specificerade betingelserna inte föreligger, som t.ex. om en person har byggt upp motståndskraft mot gift eller bär en skottsäker väst. Sådana påståenden som att tusen olika saker var och en orsakar cancer i en handfull fall bevisar ingenting utom att de verkliga orsakerna ännu inte är kända – och därutöver att kunskapsteorin bakom modern vetenskap brutit samman. (Detta kunskapsteoretiska sammanbrott, kan jag tillägga, började accelerera radikalt praktiskt taget samma dag under 60-talet som då staten tog över det mesta av den vetenskapliga forskningen i Förenta staterna och började att i stor skala finansiera statistiska studier som surrogat för upptäckandet av orsaker.)

När miljövännerna gör sina påståenden, ignorerar de uppsåtligt sådana fakta som att dödliga cancerframkallande ämnen, gifter och radioaktiv strålning existerar i naturen. Så mycket som hälften av de kemikalier man finner i naturen är cancerframkallande, när man matar djur med dem i massiva doser – samma proportion som gäller för människotillverkade kemikalier när de inges i massiva doser. (Orsaken till den resulterande cancern är, enligt prof. Ames, egentligen inte kemikalierna, vare sig de naturliga eller de människotillverkade, utan den upprepade förstörelse av vävnad som orsakas av de massivt överdrivna doser i vilka kemikalierna inges, som t.ex. när man matar råttor med sackarin i en mängd jämförbar med vad människor skulle få om de drack åttahundra burkar lågkaloriläsk om dagen.) Arsenik, ett av de dödligaste gifterna, är ett naturligt förekommande kemiskt grundämne. Oleander, en av de vackraste av växter, är också ett dödligt gift, liksom många andra växter och örter. Radium och uran med all sin radioaktivitet återfinns i naturen. Faktum är att hela naturen till någon grad är radioaktiv. Om miljövännerna inte blundade för vad som existerar i naturen, om de inte förknippade allt negativt uteslutande med människan, om de tillämpade på naturen den måttstock för säkerhet de hävdar är nödvändig när det gäller människans aktiviteter, skulle de vara tvungna att fly i skräck från naturen. De skulle behöva använda hälften av världen till att konstruera skyddande kärl eller barriärer mot alla de påstått cancerframkallande, giftiga och radioaktiva ämnen som utgör andra hälften av världen.

Det skulle vara ett djupt misstag att avfärda miljövännernas upprepade falska påståenden som blott och bart ett fall av den lille pojken som skrek varg. Det är ett fall av att vargen skriker om och om igen om påstådda faror för den lille pojken. Den enda verkliga faran är att lyssna på vargen.

Ett direkt vittnesbörd om miljörörelsens uppsåtliga oärlighet kommer från en av dess ledande representanter, Stephen Schneider, som är väl känd för sina förutsägelser om global katastrof. I tidskriften Discover för oktober 1989 citeras han (med gillande) som följer:

… För att göra detta behöver vi brett stöd för att fånga allmänhetens fantasi. Detta inbegriper givetvis att få mängder av mediatäckning. Så vi måste erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden, och hålla inne med alla tvivel vi må hysa. Detta ”dubbla etiska dilemma”, i vilket vi ofta finner oss själva, kan inte lösas upp av någon formel. Var och en av oss måste bestämma var den rätta balansen ligger mellan att vara effektiv och att vara ärlig.

I avsaknad av verifikation från källor som är totalt oberoende och obesmittade av miljörörelsen måste därför alla dess anspråk på att sträva efter att förbättra mänskligt liv och välbefinnande på det ena eller andra specifika sättet helt enkelt betraktas som lögner, vilkas faktiska syfte är att vålla onödiga försakelser eller lidanden. Inom kategorin illvilliga lögner faller alla miljörörelsens påståenden om att vi måste överge vår industricivilisation, eller någon betydande del därav, för att kunna hantera farorna med påstådd global uppvärmning, uttunning av ozonskiktet, eller uttömning av naturresurserna. Alla påståenden som utgör förkastelsedomar över vetenskap, teknik eller industricivilisation, i namn av att tjäna mänskligt liv och välbefinnande, är i själva verket liktydiga med att hävda att vår överlevnad och vårt välbefinnande är beroende av att vi överger förnuftet. (Vetenskap, teknik och industri är ledande produkter av förnuftet och är oskiljaktiga från det.) Inga sådana påståenden ska tas som något annat än ytterligare bevis på miljörörelsens hat mot människonaturen och människolivet, förvisso inte som bevis på någon verklig fara för mänskligt liv och välbefinnande.

Det är viktigt att inse att när miljövännerna talar om ”miljöförstöring” som resultat av ekonomisk verksamhet är deras påståenden genomsyrade av egenvärdesläran. Vad de verkligen menar är därför i mycket stor utsträckning blott och bart förstörelse av påstådda egenvärden i naturen, som t.ex. djungler, öknar, klippformationer och djurarter, som antingen inte är av något värde för människan eller också är fientliga mot människan. Detta är deras begrepp om ”miljö”. Om man, i kontrast mot miljövännerna, med ”miljö” menar människans omgivning – de yttre materiella betingelserna för mänskligt liv – då blir det klart att alla människans produktiva aktiviteter har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö – ja, faktiskt att detta är deras väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart om man inser att hela världen fysiskt inte består av annat än kemiska grundämnen. Dessa grundämnen förstörs aldrig. De återkommer helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner, på olika platser. Bortsett från vad som gått förlorat i några få rymdraketer är mängden av varje kemiskt grundämne på jorden idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll, har flyttats omkring som aldrig förr på ett sätt som förbättrar mänskligt liv och välbefinnande. Så till exempel har en del av världens järn och koppar flyttats från jordens inre, där det inte var till någon nytta, för att nu utgöra byggnader, broar, bilar och miljontals andra saker till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa kemiska föreningar och omkombinerats i andra, i en process som frigör energi till att värma och lysa upp hem, driva bilar, flygplan, fartyg och tåg och på otaliga andra sätt tjäna mänskligt liv. Härav följer: försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet på dessa sätt gör dem nyttiga för henne, har hennes miljö i motsvarande grad förbättrats.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö.

Begrunda ytterligare några exempel. För att leva måste människan kunna förflytta sin person och sina varor från en plats till en annan. Om en vild skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring i hennes miljö när människan flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av träden i skogen till något annat ställe och lägger ned de kemiska grundämnen hon tagit någon annanstans ifrån så att de utgör en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring av de yttre, materiella villkoren för hennes liv. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivning – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens grundbeståndsdelar på ett sätt som ställer dem i ett nyttigare förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

All ekonomisk verksamhet har därför förbättring av miljön som sitt allenarådande syfte – den syftar uteslutande till att förbättra de yttre, materiella betingelserna för mänskligt liv. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Så mycket om miljövännernas påståenden om att människan förstör miljön. Endast ur perspektivet att naturen besitter ett påstått egenvärde, och att människan inget värde har, kan människans förbättring av miljön kallas miljöförstörelse.

Miljövännernas påståenden på senare tid om den nära förestående förstörelsen av ”planeten” är helt och hållet resultatet av egenvärdeslärans inflytande. Vad miljövännerna i själva verket är rädda för är inte att planeten eller dess förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöras, utan att dess ökande förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöra dess omfattande, ännu existerande ”vildhet”. De står inte ut med tanken att jorden helt och hållet ska komma under människans kontroll, att dess djungler och öknar ersätts av gårdar, betesmarker och människoplanterade skogar, som människan vill. De står inte ut med tanken att jorden skulle bli människans örtagård. Med McKibbens ord: ”Problemet är att naturen, den oberoende kraft som har omgett oss sedan våra tidigaste dagar, inte kan samexistera med vår folkmängd och våra vanor. Vi kan mycket väl vara i stånd att skapa en värld som kan försörja vår folkmängd och våra vanor, men det blir en konstgjord värld…” (Min kursivering.)

Miljörörelsens giftighet implicerar att man måste iaktta en livsviktig princip i samband med alla åtgärder rörelsen förespråkar och som kanske faktiskt befrämjar mänskligt liv och välbefinnande, t.ex. dem som kräver minskad smog, rening av floder, sjöar och stränder, och så vidare. Principen är att man inte heller här på minsta vis får göra gemensam sak med miljörörelsen. Man måste nogsamt och samvetsgrant undvika att förespråka ens någonting som är genuint gott under dess egid eller banér. Att göra så är att befrämja dess ondska – att bli smittad av dess gift och sprida smittan vidare. I miljövännernas händer tjänar t.o.m. bekymmer över sådana genuina problem som smog och förorenade floder som ett vapen att angripa industricivilisationen. Miljörörelsen går till väga som om problemen med smuts härrörde från industricivilisationen, som om smuts inte vore det allt genomsyrande mänskliga livsvillkoret i förindustriella samhällen, och som om industricivilisationen utgjorde ett fall från hälsosammare betingelser i det förflutna.

Principen om icke-samarbete med miljörörelsen, om radikalast möjliga åtskillnad från den, måste följas för att undvika den sorts katastrofala konsekvenser som tidigare under detta århundrade åstadkoms av människor i Ryssland och Tyskland, vilka började som i grunden oskuldsfulla och med goda avsikter. Fastän kommunisternas och nazisternas verkliga mål och program inte var någon hemlighet, insåg många människor inte att sådana uttalanden och deras bakomliggande filosofi måste tas på allvar. Som resultat gjorde de gemensam sak med kommunisterna eller nazisterna i ansträngningar att uppnå vad de trodde var värdiga, specifika mål, framför allt mål som föll under rubriken lindring av fattigdom. Men att arbeta sida vid sida med Lenin och Stalin eller Hitler och Himmler och deras likar ledde inte till det slags liv dessa människor hade hoppats uppnå. Det tjänade emellertid till att uppnå dessa monsters blodiga mål. Och på vägen förlorade de som kanske börjat som tämligen oskuldsfulla mycket snart sin oskuld och slutade i varierande grad helt enkelt som monstrens medbrottslingar.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Redan har ett stort antal i övrigt goda människor enrollerats i miljövännernas kampanj för att strypa energiproduktionen. Detta är en kampanj som, i den mån den lyckas, endast kan vålla mänsklig försakelse och leda till att maskin- och motorkraft ersätts med människors begränsade muskelkraft. Det är i själva verket en kampanj som inget mindre eftersträvar än att omintetgöra den industriella revolutionen och en återgång till tidigare århundradens fattigdom, smuts och misär.

Den industriella revolutionens kärna, dess mest utmärkande drag, är bruket av människotillverkad kraft. Till dragdjurens relativt klena muskler och mänskliga varelsers ännu klenare muskler, och till de relativt små mängder användbar kraft som kunde utvinnas från naturen i form av vind och fallande vatten, lade den industriella revolutionen människotillverkad kraft. Den gjorde detta, först i form av ånga som alstrats genom förbränning av kol, och senare i form av petroleumbaserade inre förbränningsprocesser och elkraft baserad på förbränning av vilket fossilt bränsle som helst, eller på kärnkraft.

Denna människotillverkade kraft är den huvudsakliga grunden till alla ekonomiska förbättringar som uppnåtts under de senaste tvåhundra åren. Det är dess bruk som gör det möjligt för oss mänskliga varelser att med våra armar och händer åstadkomma de häpnadsväckande produktiva resultat vi faktiskt åstadkommer. Till våra armars och händers svaga krafter läggs den enormt mycket större kraft som frigörs av dessa energikällor. Bruket av energi, arbetets produktivitet och levnadsstandarden är oskiljaktigt sammanflätade, och de båda senare är helt och hållet beroende av det förstnämnda.

Det är därför inte ägnat att förvåna att, till exempel, Förenta staterna åtnjuter världens högsta levnadsstandard. Detta är ett direkt resultat av det faktum att Förenta staterna har världens högsta energiförbrukning per capita. Förenta staterna är, mer än något annat land, det land där intelligenta mänskliga varelser har ordnat så att motordrivna maskiner åstadkommer resultat för dem. Alla ytterligare betydande ökningar i arbetets produktivitet och i levnadsstandarden, både här i Förenta staterna och världen över, kommer likaledes att vara beroende av människotillverkad kraft och av den ökande energiförbrukning denna möjliggör. Vår förmåga att åstadkomma mer och mer med samma begränsade muskelkraft hos våra lemmar kommer helt och hållet att vara beroende av vår förmåga att öka dessa krafter mer och mer med hjälp av ännu mer sådan energi.

I total opposition mot den industriella revolutionen och alla de förunderliga resultat den åstadkommit är miljörörelsens huvudsakliga mål att hindra tillväxten av den ena källan till människotillverkad kraft efter den andra och ytterst att minska produktionen av människotillverkad kraft tills den praktiskt taget upphör att existera, och på så sätt omintetgöra den industriella revolutionen och ekonomiskt föra världen tillbaka till medeltiden. Det ska inte finnas någon kärnkraft. Enligt miljövännerna utgör den en dödsstråle. Det ska inte heller finnas någon kraft som baserar sig på fossila bränslen. Enligt miljörörelsen orsakar den ”föroreningar” och numera också global uppvärmning och måste därför överges. Det ska inte heller finnas särskilt mycket vattenkraft. Enligt miljövännerna förstör byggandet av de nödvändiga dammarna växtplatser och djurliv med egenvärde.

Endast tre saker får tillåtas som energikällor enligt miljövännerna. Två av dessa, ”solkraft” och vindkraft, är såvitt vi kan se i praktiken helt oanvändbara som betydande energikällor. Om de på något sätt skulle bli praktiskt användbara, skulle miljövännerna otvivelaktigt finna skäl att angripa dem. Den tredje tillåtna energikällan, ”energisparande”, är en självmotsägelse. ”Energisparande” är inte någon energikälla. Dess verkliga innebörd är helt enkelt att använda mindre. Energisparande är att bruka energi på ett ställe endast till priset av att man avstår från bruket av energi på något annat ställe.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret. Det kan inte bli något annat resultat för den industrialiserade världens ekonomiska system än försvagning och till sist död, om dess energitillgångar mer och mer stryps.

Ett stort antal människor har enrollerats i kampanjen mot energi av fruktan för att världens genomsnittliga medeltemperatur kan stiga några grader under det närmaste århundradet, huvudsakligen som resultat av förbränning av fossila bränslen. Om så verkligen skulle vara fallet skulle den enda lämpliga lösningen vara att se till att fler och bättre luftkonditioneringssystem funnes tillgängliga. (Och likaledes, om det verkligen skulle förekomma någon uttunning av ozonskiktet, skulle den lämpliga lösningen, för att undvika de ytterligare fall av hudcancer som man påstår skulle orsakas av att man utsätts för intensivare solljus, vara att se till att fler solglasögon, hattar och sololjor fanns tillgängliga.) Den skulle inte vara att försöka kväva och förstöra den industriella civilisationen.

Om man inte förstod dess bakomliggande motiv skulle miljörörelsens tillflykt till fruktan för global uppvärmning kunna förefalla förvånande, i ljuset av alla de tidigare farhågor rörelsen har påstått sig hysa. Dessa farhågor, ifall nu någon skulle ha glömt det, har handlat om hur det skulle kunna bli en ny istid som resultat av samma industriella utveckling som nu förmodas resultera i global uppvärmning, och det påstådda skapandet av en ”nukleär vinter” som resultat av människans användning av kärnsprängämnen.

Vi bör minnas vad Paul Ehrlich sagt och vilka otroliga påståenden han gjort i samband med ”växthuseffekten”. Under den första vågen av ekologisk hysteri förklarade denne ”vetenskapsman”:

För ögonblicket kan vi inte förutsäga vad resultatet på det hela taget kommer att bli för vårt klimat av att vi använder atmosfären som soptipp. Vi vet dock att mycket små förändringar i någondera riktningen av jordens medeltemperatur skulle kunna bli mycket allvarliga. Blir det några grader svalare kan vi ha en ny istid över oss, med snabba och drastiska effekter på de tempererade regionernas jordbruksproduktivitet. Blir det några grader varmare skulle i stället istäcket runt polerna smälta och kanske höja havens vattennivå med 80 meter. Är det någon som vill hänga med på en gondoltur till Empire State Building?

Den ökning av havens vattennivå på 80 meter som Ehrlich förutsade skulle bli resultatet av global uppvärmning har reducerats en smula. Enligt McKibben antas det ”värsta möjliga scenariot” vara 3,6 meter år 2100, och omkring 2,3 meter anses mera sannolikt. Enligt en FN-panel av påstådda vetenskapsmän antas det vara 64 cm. (Inte ens denna mera begränsade förutspådda höjning hindrade FN-panelen från att kräva en omedelbar 60-procentig minskning av koldioxidutsläppen för att försöka förhindra den.)

Av kanske ännu större vikt är den ständiga och djupa misstro mot vetenskap och teknik som miljörörelsen uppvisar. Miljörörelsen hävdar att man inte kan lita på vetenskapen och tekniken när det gäller att bygga en säker kärnkraftsanläggning, att framställa ett säkert bekämpningsmedel, eller ens baka en säker brödlimpa om denna brödlimpa innehåller kemiska konserveringsmedel. När det gäller global uppvärmning visar det sig emellertid att det finns ett område där miljörörelsen uppvisar den mest hisnande tilltro till vetenskapens och teknikens tillförlitlighet, ett område där tills nyligen ingen – inte ens vetenskapens och teknikens ståndaktigaste anhängare – någonsin hade tänkt sig att hysa särskilt mycket tilltro alls. Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren.

Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss.

Mycket nära samband med detta har en annan omständighet som kan förefalla häpnadsväckande. Denna handlar om klokhet och försiktighet. Oavsett vetenskapsmäns och ingenjörers försäkringar, grundade i varje detalj på fysikens bäst etablerade lagar – om reservsystem, felsäkra system, inneslutningsbyggnader lika säkra som u-båtsbunkrar, djupförsvar, o.s.v. – när det gäller kärnkraften är miljörörelsen ovillig att spela hasard och riskera att ofödda barn femtio generationer in i framtiden ska kunna utsättas för skadlig radioaktiv strålning. Men på grundval av en väderleksrapport är den villig att skrota den moderna världens ekonomiska system – att bokstavligt talat kasta bort industricivilisationen. (Den 60-procentiga minskning av koldioxidutsläppen som FN-panelen påyrkar skulle i sig själv vara fullständigt förödande, helt och hållet bortsett från alla ytterligare sådana åtgärder som säkert skulle följa.)

Innebörden av detta vanvett är att industricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder. För all del, mycket dåligt väder. Om vi förstör den energibas vi behöver för att producera och hantera den byggnadsutrustning vi behöver för att bygga starka, välgjorda, bekväma hus åt hundratals miljoner människor, kommer vi att bli bättre tryggade mot vind och regn, påstår miljörörelsen, än om vi behåller och utökar denna energibas. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera kylskåp och luftkonditionering, kommer vi att få ett bättre skydd mot varmt väder än om vi behåller och utökar denna förmåga, hävdar miljörörelsen. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera traktorer och skördetröskor, att konservera och frysa mat, att bygga och driva sjukhus och producera medicin, kommer vi att trygga vår tillgång till mat och vår hälsa bättre än om vi behåller och utökar denna förmåga, försäkrar miljörörelsen.

Det ligger i själva verket en anmärkningsvärd ny princip underförstådd här beträffande hur människan kan hantera sin miljö. I stället för att vidta åtgärder gentemot naturen, som vi alltid har trott att vi måste göra, ska vi hädanefter kontrollera naturkrafterna mer till vår fördel genom overksamhet. Om vi inte handlar kommer det i själva verket aldrig att uppstå några hotande naturkrafter av betydelse! De hotande naturkrafterna är inte en produkt av naturen, utan av oss! Så talar miljörörelsen.

Alla miljörörelsens vanvettigheter blir begripliga när man fattar naturen av dess bakomliggande destruktiva bevekelsegrund. De uttalas inte i människans intresse, för hennes livs och välbefinnandes skull, utan för syftet att leda henne till självförstörelse.

Det måste betonas att även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera (precis som produktionen av ett tillräckligt förråd av vete eller spikar – vilket hela socialistvärldens erfarenhet så tydligt visar). Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri.

Faktum är att om de nödvändiga justeringarna fick lov att göras skulle det förmodligen visa sig att om det faktiskt skedde en global uppvärmning skulle den, när det kommer till kritan, visa sig ytterst välgörande för människan. Till exempel finns det tecken som tyder på att den skulle uppskjuta nästa istid med tusen år eller mer, och att den högre koldioxidhalt i atmosfären som förmodas orsaka uppvärmningsprocessen skulle vara ytterst välgörande för jordbruket.

Antingen global uppvärmning inträffar eller ej är det säkert att naturen själv förr eller senare kommer att åstadkomma stora klimatförändringar. För att hantera dessa förändringar och praktiskt taget alla andra förändringar, av vad orsak de än må uppstå, behöver människan absolut frihet för individen, och hon behöver vetenskap och teknik. Men ett ord: hon behöver den industricivilisation som byggs upp av kapitalismen.

Detta för mig tillbaka till de möjligtvis verkligt goda målsättningar som blandas ihop med miljörörelsen, som t.ex. önskan om renare miljö och bättre hälsa. Om man vill förespråka sådana målsättningar utan att hjälpa de potentiella massmördarna inom miljörörelsen att uppnå sina mål, måste man först av allt utan förbehåll acceptera det mänskliga förnuftets, vetenskapens, teknikens och industricivilisationens värden och aldrig angripa dessa värden. De utgör den oundgängliga grunden för att uppnå renare miljö, bättre hälsa och längre liv.

Under de senaste två århundradena har lojaliteten mot dessa värden gjort det möjligt för Västerlandets människor att göra slut på hungersnöd och farsoter och att utrota sådana fruktade sjukdomar som kolera, difteri, smittkoppor, tuberkulos och tyfus, bland andra. Svälten har kommit till en ända därför att den industricivilisation som miljövännerna hyser ett sådant hat mot har producerat det största överflöd och den största mångfald av matvaror som världshistorien skådat och skapat det transportsystem som behövs för att göra alla delaktiga av dem. Samma hatade civilisation har producerat de järn- och stålrör och kemiska reningssystem och pumpsystem som gör det möjligt för var och en att ha ögonblicklig tillgång till säkert dricksvatten, varmt eller kallt, varje minut av dygnet. Den har producerat de avloppssystem och de bilar som har avlägsnat smutsiga avfallsprodukter från människor och djur från städernas gator.

Sådana förbättringar har, tillsammans med den enorma minskning av trötthet och utmattning som möjliggjorts av användningen av arbetsbesparande maskiner, resulterat i en radikal minskning av dödligheten och ökning av medellivslängden, från mindre än trettio år före den industriella revolutionens begynnelse till mer än sjuttiofem år för närvarande. Likaså har ett genomsnittligt nyfött barn i Amerika idag större chans att leva till sextiofem års ålder än ett genomsnittligt nyfött barn i ett icke-industrialiserat samhälle att leva till fem års ålder.

Under den industriella revolutionens tidigaste år åtföljdes förbättringsprocessen av förekomsten av koldamm i städerna, något som människorna villigt accepterade som en biprodukt till att inte behöva frysa och att kunna ha alla ett industrisamhälles andra förmåner. Senare framsteg i form av elektricitet och naturgas har radikalt reducerat detta problem. De som önskar ytterligare framsteg på denna väg bör förespråka frihet att vidareutveckla kärnkraften, som inte åstadkommer särskilt mycket utsläpp av något slag i atmosfären. Men kärnkraften är den energiform miljörörelsen hatar mest av alla.

En annan väsentlig sak för ytterligare förbättringar i renlighet och hälsa och för naturresursernas långsiktiga tillgänglighet är utvidgandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, speciellt av mark och naturresurser. Privata ägare har som drivfjäder att använda sin egendom på ett sätt som maximerar dess långsiktiga värde och att, närhelst så är möjligt, förbättra sin egendom. I överensstämmelse härmed bör man söka efter vägar att utsträcka det privata ägandets princip till sjöar, floder, stränder och t.o.m. till delar av havet. Privatägda sjöar, floder och stränder skulle nästan säkert vara rena sjöar, floder och stränder. Privatägda, elektroniskt avskärmade oceanrancher skulle garantera ett överflöd av nästan allt användbart som står att finna i eller under havet. De vidsträckta markområden som nu ägs av Förenta staternas regering i de västra delstaterna och i Alaska bör förvisso privatiseras.

Men vad som är viktigast i det nuvarande sammanhanget, där miljörörelsen får verka nästan utan motstånd, är att var och en som är rädd för att bli fysiskt smittad genom att utsättas för en eller annan påstått giftig kemikalie bör ta sig i akt för att få en outplånlig fläck på själva sin tillvaro genom att utsätta sig för miljörörelsens dödliga gift. Det är detta man löper risk att göra genom att svälja miljörörelsens propaganda och låta sig vägledas av den. Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Det är viktigt att förklara varför det finns så få intellektuella som är beredda att bekämpa miljörörelsen och varför det finns så många som står på dess sida.

Jag tror att det hat mot människan och den misstro mot förnuftet som miljörörelsen uppvisar i betydande grad är en psykologisk projektion av många samtida intellektuellas hat mot sig själva och misstro mot sitt eget förnuft, vilket i sin tur är en följd av att de burit ansvaret för den förödelse som vållats av socialismen. Som ansvariga för socialismen har de förvisso varit ”ett plågoris för världen”, och om socialismen verkligen hade representerat förnuft och vetenskap, vilket de fortfarande gärna vill tro, hade det funnits skäl att misstro förnuftet och vetenskapen.

Enligt min uppfattning är miljövännernas ”gröna” rörelse blott och bart kommunisternas och socialisternas gamla ”röda” rörelse, berövad sin vetenskapliga fasad. Den enda skillnad jag ser mellan de gröna och de röda är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning” och ”monopol”. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. Enligt min uppfattning är miljörörelsen och ekologin ingenting annat än socialismens intellektuella dödsrossling i Västerlandet, den sista dödsryckningen hos en rörelse som för bara några årtionden sedan ivrigt såg fram mot resultaten av att lamslå individers handlande med hjälp av ”social ingenjörskonst” och som nu försöker lamslå individers handlande genom att förbjuda all slags ingenjörskonst. De gröna står, vill jag mena, om möjligt ett snäpp lägre än de röda.

Även om socialismens sammanbrott är en viktig utlösande faktor bakom miljörörelsens framväxt finns det också andra, mer grundläggande orsaker.

Miljörörelsen är den ledande yttringen av den tidvattenvåg av irrationalism som håller på att uppsluka vår kultur. Under de senaste två århundradena har förnuftets tillförlitlighet som medel att uppnå kunskap varit under ständig attack, ledd av en serie filosofer från Immanuel Kant till Bertrand Russell. Som följd härav har tilltron till förnuftet minskat allt mer. Som ytterligare en följd har människans filosofiska status, som den varelse som kännetecknas av att inneha förnuft, varit på nedåtgående. Under de senaste två generationerna har, allteftersom verkningarna av denna process mer och mer nått den breda allmänheten, förtroendet för förnuftets tillförlitlighet och människans filosofiska status sjunkit så djupt att man numera praktiskt taget inte längre ser någon grund för att radikalt skilja mellan människor och djur. Detta är förklaringen till att den helige Franciscus av Assisis och miljövännernas lära om likställdhet mellan människor och djur nu accepteras praktiskt taget utan motstånd.

Människors beredvillighet att acceptera den härmed nära förbundna egenvärdesläran är också en följd av den tilltagande irrationalismen. Ett ”egenvärde” är ett värde som man accepterar utan något skäl, utan att ställa frågor. Det är ett ”värde” utformat för människor som gör som de blir tillsagda och som inte tänker. Som kontrast är ett rationellt värde ett värde som man endast accepterar av det skälet att man förstår hur det tjänar det självklart önskvärda yttersta ändamål som utgörs av ens eget liv och ens egen lycka.

Förnuftets kulturella förfall har skapat det växande hat och den växande fientlighet varur miljörörelsen hämtar sin näring, liksom också dess ledares och anhängares oresonliga farhågor. I den mån människor överger förnuftet måste de leva i skräck inför verkligheten, eftersom de inte har något annat sätt att handskas med den än genom förnuftet. Av samma skäl blir de mer och mer frustrerade, eftersom förnuftet är deras enda medel att lösa problem och uppnå de resultat de vill uppnå. Dessutom leder övergivandet av förnuftet till mer och mer lidande som följd av andras oförnuft, inbegripet deras bruk av fysiskt tvång. Under de omständigheter som skapas av rationalitetens sammanbrott mångfaldigas därför snabbt besvikelser och känslor av hat och fientlighet, medan kyligt omdöme, rationella måttstockar och civiliserat beteende försvinner. I en sådan kulturell miljö uppträder monstruösa ideologier och jämsides med dem monster i människohamn, redo att omsätta dem i praktiskt handlande. Miljörörelsen är förstås just en sådan rörelse.

Men om det av dessa skäl inte längre finns många intellektuella som är redo att ta upp kampen för mänskliga värden – i huvudsak för de värden som utgörs av människans intellekt, människan som förnuftsvarelse och den industricivilisation hon har skapat och som hon behöver – så mycket större beröm förtjänar då var och en som nu är villig att stå upp för dessa värden och genom att så göra axlar den intellektuelles mantel.

Det finns förvisso mycket arbete för sådana ”nya intellektuella” att uträtta.

På en nivå gäller arbetet direkt miljörörelsen.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om vad miljörörelsen i själva verket står för och vad de riskerar att förlora, och redan har förlorat, till följd av dess växande inflytande. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för energikrisen och det därav följande höga priset på olja och oljeprodukter, vilket är resultatet av dess systematiska och synnerligen framgångsrika kampanj mot tillgång på nya energislag. De måste göras medvetna om dess därav följande ansvar för att arabiska schejker berikats på bekostnad av att hundratals miljoner människor världen över utarmats, inbegripet många miljoner här i Förenta staterna. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för Mellanösterns terroriststaters enormt ökade rikedom, makt och inflytande, som kommer sig av det höga oljepris som den har vållat och det därav följande behovet att föra ett krig i området.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om hur miljörörelsen stadigt har gjort livet svårare för dem. Man måste visa dem hur människor som följd av dess existens har hindrats från att vidta den ena nödvändiga och relativt enkla åtgärden efter den andra, som t.ex. att bygga kraftverk och vägar, förlänga flygplatsernas start- och landningsbanor, och t.o.m. anlägga nya soptippar. Man måste visa dem hur miljörörelsens historia är en historia av förstörelse: av kärnkraftsindustrin, av Johns Manville Company [ett företag som tillverkade asbest och därför tvingades i konkurs, ö.a.], av tranbärs- och äppelodlare, av sågverk och avverkningsföretag, av pappersbruk, av smältverk, av kolgruvor, av stålverk, av tonfiskfiskare, av oljefält och oljeraffinaderier – för att nu bara nämna dem man lättast kommer att tänka på. Man måste visa dem hur miljörörelsen varit orsak till hänsynslösa kränkningar av den privata äganderätten och därmed till att oräkneliga tunnland mark inte utnyttjats till gagn för mänskliga varelser och därmed till att otaliga hus och fabriker inte blivit byggda. Man måste visa dem hur miljörörelsen, som följd av alla de nödvändiga åtgärder den förbjuder eller fördyrar, har varit en huvudorsak till den markanta försämringen av de villkor under vilka människor nu måste leva sina liv i Förenta staterna – att den är orsaken till att familjer tjänar mindre och måste betala mer och som följd härav berövas förmågan att äga sitt eget hem eller ens klara sig utan att behöva arbeta bra mycket mer än vad som förr var nödvändigt.

Sammanfattningsvis behöver man visa det amerikanska folket att miljörörelsen till sin verkliga natur är ett elakartat skadedjur, som ständigt träder emellan människan och det arbete hon måste utföra för att uppehålla och förbättra sitt liv.

Om och när en sådan förståelse uppstår hos det amerikanska folket kommer det att bli möjligt att sätta in det rätta botemedlet. Detta skulle inbegripa upphävandet av varje lag och förordning som på minsta vis är besudlad av egenvärdesläran, som t.ex. ”the endangered species act”. Det skulle också inbegripa  att man upphäver alla lagar som fordrar att människotillverkade kemikalier bannlyses blott och bart därför att en statistisk korrelation med cancer hos laboratoriedjur kan fastställas när djuren matas med kemikalierna i massiva och i sig själva destruktiva doser. Botemedlets övergripande syfte och natur skulle vara att bryta miljörörelsens kvävande grepp och göra det möjligt för människan i Förenta staterna att återuppta ökningen av sina produktiva krafter under de återstående åren av detta århundrade och i det nya århundrade som ligger framför oss.

Förutom allt detta livsviktiga arbete finns det en andra och ännu viktigare nivå på vilken de nya intellektuella måste verka. Denna innefattar ironiskt nog en form av upprensning av miljön – den filosofiska, intellektuella och kulturella miljön.

Vad det kulturella godtagandet av en så irrationell lära som miljörörelsens gör klart är att den industrialiserade världens verkliga problem inte är ”miljöförorening” utan filosofisk korruption. Västerlandets så kallade intellektuella huvudfåra har blivit nedsmutsad med ett helt uppbåd av intellektuella giftämnen som kommer från undergrävandet av förnuftet och människans status och som ytterligare bidrar till denna dödsbringande process. Bland dessa finns förutom miljörörelsen kollektivismen i dess olika former: marxism, rasism, nationalism och feminism; samt kulturell relativism, determinism, logisk positivism, existentialism, lingvistisk analys, behaviorism, freudianism, keynesianism och fler därtill.

Dessa läror är intellektuella giftämnen eftersom de utgör en systematisk attack mot en eller flera huvudaspekter av fordringarna för mänskligt liv och välbefinnande. Marxismen resulterar i den sorts katastrofala förhållanden som nu råder i Östeuropa och Sovjetunionen. Kollektivismen i alla dess varianter förnekar individens fria vilja och rationalitet och menar att hans idéer, karaktär och livsintressen ska tillskrivas hans medlemskap i ett kollektiv: nämligen hans medlemskap i en ekonomisk klass, rasgrupp, nationalitet eller kön, alltefter vilken specifik variant av kollektivismen det gäller. Eftersom dessa läror betraktar idéer som bestämda av medlemskap i en grupp förnekar de själva möjligheten av kunskap. Deras verkan är att skapa konflikter mellan medlemmarna av olika grupper: till exempel mellan företagare och löntagare, svarta och vita, engelsktalande och fransktalande, män och kvinnor.

Determinismen, läran att människans handlingar kontrolleras av krafter hon själv inte råder över, och existentialismen, den filosofi som går ut på att människan är fången i ett ”mänskligt villkor” av oundviklig misär, leder människor till att inte göra de val de kunde ha gjort och som skulle ha förbättrat deras liv. Kulturell relativism förnekar den moderna civilisationens objektiva värde och undergräver därmed både människors värdering av den moderna civilisationen och deras villighet att arbeta hårt för att uppnå personliga värden i dess sammanhang. Denna lära gör människor blinda för det objektiva värdet av sådana fantastiska framsteg som bilar och elektriskt ljus och bereder därmed marken för den moderna civilisationens uppoffring för sådana dimmiga och jämförelsevis fullständigt triviala värden som ”ren luft”.

Den logiska positivismen förnekar möjligheten att veta någonting med säkerhet om den verkliga världen. Den lingvistiska analysen betraktar sanningssökande som en trivial lek med ord. Behaviorismen förnekar medvetandets existens. Freudianismen betraktar vårt medvetna själsliv (”egot”) som omgivet av det undermedvetnas stridande krafter i form av ett ”id” och ett ”superego” och därmed som oförmöget att utöva något egentligt inflytande på individens beteende. Keynesianismen betraktar krig, jordbävningar och pyramidbyggen som källor till välstånd. Den betraktar statliga budgetunderskott och inflation av penningmängden i fredstid som en bra ersättning för dessa påstått välgörande företeelser. Dess verkningar är, som det rådande ekonomiska tillståndet i Förenta staterna vittnar om, urgröpning av pengarnas köpkraft, av besparingar och kapitalackumulation och av kreditväsendet.

Man kan se dessa intellektuella giftämnen guppa upp och ned i den ”intellektuella huvudfåran” precis som man kan se avfallsprodukter flyta omkring i en smutsig flod. Faktum är att de fyller den intellektuella huvudfåran. Varje högskola och universitet i Västerlandet är en filosofisk kloak av dessa läror, en kloak i vilken intellektuellt hjälplösa studenter sitter nedsänkta i flera år och sedan släpps ut att smitta ned resten av samhället. Dessa irrationalistiska läror och andra liknande utgör den filosofiska substansen i nutidens humanistutbildning.

Det står klart att den mest angelägna uppgift som Västerlandet, och de nya intellektuella som måste ta på sig dess ledarroll, står inför är en filosofisk och intellektuell upprensning. Utan en sådan kan den västerländska civilisationen helt enkelt inte överleva. Den kommer att dödas av miljörörelsens gift.

För att åstadkomma denna upprensning duger endast de kraftigaste filosofiska och intellektuella rengöringsmedel – rengöringsmedel av industriell styrkegrad. Dessa rengöringsmedel är framför allt Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter. Dessa intellekt, som båda reser sig högt över mängden, är var och en för sig de ledande förespråkarna för förnuftet och för kapitalismen under 1900-talet. En filosofisk och intellektuell upprensning fordrar att alla eller de flesta av deras skrifter införs på högskolor och universitet som en väsentlig del av deras grundkurs, och att det som inte tas med i grundkursen tas med i mer avancerade program. Att införliva Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter och ge dem en framträdande plats i kursplanerna är det centrala mål som var och en bör arbeta för som hyser omsorg om sin kulturella miljö och denna miljös inverkan på ens liv och välbefinnande. Först sedan detta mål uppnåtts kommer det att finnas någon möjlighet att högskolor och universitet upphör att vara centra för civilisationsförstörande intellektuella farsoter. Först sedan det har uppnåtts i stor skala, vid de ledande högskolorna och universiteten, kan det finnas någon möjlighet att den intellektuella huvudfåran en dag ska bli ren nog för att rationella människor ska kunna dricka av dess vatten.

2000-talet borde bli det århundrade då människan börjar kolonisera solsystemet, inte en återgång till medeltidens mörker. Vilket det kommer att bli beror på i vilken omfattning nya intellektuella kan lyckas återställa förnuftets och kapitalismens värden till den kulturella miljön.

Copyright © 1990 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: The Toxicity of Environmentalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.