Platonsk konkurrens

Denna uppsats publicerades i The Objectivist, augusti–september 1968 och har senare också utgivits som pamflett; originalet finns också att läsa på George Reismans hemsida. En utvidgad version av uppsatsen ingår i Capitalism: A Treatise on Economics (kap. 10, avsnitt 10).

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är en central beståndsdel både inom samtida ekonomisk teori och i [amerikanska] justitiedepartementets antitrustavdelnings praktik. ”Ren och fullkomlig konkurrens” är den måttstock varmed samtida ekonomiska teoretiker och justitiedepartementets jurister bestämmer sig för om en industri är ”konkurrensutsatt” eller ”monopolistisk” och vad man ska göra om de finner att den inte är ”konkurrensutsatt”.

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. Om detta är svårt att tro, beakta följande stycke i en ofta använd ekonomisk lärobok av professor Richard Leftwich:

Som kontrast kan det förekomma intensiv rivalitet mellan två bilförsäljare eller mellan två bensinstationer i samma stad. Den ene säljarens handlingar påverkar den andres marknad; följaktligen existerar inte ren konkurrens i detta fall.[1]

Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism. Det som med rätta kallas konkurrens vilar på separata, oberoende individers verksamhet, individer som äger och utbyter privategendom i strävan efter sitt egenintresse. Den uppstår när två eller flera sådana individer blir rivaler om samma affärsområde. Begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår däremot från en ideologi som utplånar existensen av individer, privategendom och utbyte. Det är en produkt av ett sätt att nalkas ekonomin som grundar sig på vad Ayn Rand har kännetecknat som ”stampremissen”.[2]

Stampremissen dominerar samtida ekonomisk teori, och som Miss Rand skriver, ”delas [den] i lika mån av kapitalismens fiender och dess förkämpar…” Länken mellan begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” och stambegreppet om människan är ett stambegrepp om egendom, om priser och om kostnader.

Enligt samtida ekonomi betraktas ingen egendom som verkligt privat. Som mest menar man att egendom hålls i förvaltarskap för dess påstått verkliga ägare, ”samhället” eller ”konsumenterna”. ”Samhället”, påstår man, har rätt till varje producents egendom och finner sig i att han fortsätter att vara ägare endast så länge som ”samhället” erhåller vad det eller dess talesmän bland professorerna anser vara maximalt möjliga behållning. Som professor C.E. Ferguson, en anhängare av läran om ”ren och fullkomlig konkurrens”, förklarar i sin lärobok:

Vid varje tidpunkt innehar ett samhälle en samling resurser som antingen ägs individuellt eller kollektivt, beroende på ifrågavarande samhälles politiska organisation. Ur social synvinkel är målsättningen för den ekonomiska verksamheten att få ut så mycket som möjligt från denna existerande samling resurser.[3]

Enligt detta stambegrepp om egendom har ”samhället” rätt till etthundra procent av varje försäljares lager och till att dra nytta av etthundra procents användning av hans fabriker och utrustning. Utövandet av denna påstådda rättighet ska endast begränsas av hänsynen till ”samhällets” påstådda alternativa behov. Alltså ska en producent behålla någon del av sitt lager endast om det kommer att tjäna ett större behov hos ”samhället” i framtiden än i nuet. Han ska producera till mindre än hundra procent av sin kapacitet endast i den mån som det finns något mer trängande behov av ”samhällets” arbetskraft, material och bränsle inom något annat produktionsområde än vad han själv skulle ha behov av.

Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det. (För en redogörelse för upphovet till detta påstådda ideal, se Ludwig von Mises, Human Action.[4]) I enlighet med detta ”ideal” bryter den samtida ekonomin ut begreppen pris och kostnad från det sammanhang som utgörs av individer som ägnar sig åt fritt utbyte av privategendom och förvränger dem så att de passar in i en socialistisk diktators perspektiv. Den betraktar systemet med priser och kostnader som det medel varmed producenterna i en kapitalistisk ekonomi kan ledas till att förse ”samhället” med optimal användning och ”allokering” av dess ”resurser”.

Ett pris betraktas inte som en säljares monetära belöning som han förtjänar i det fria utbytet av hans privategendom, utan som ett sätt att ransonera hans produkter bland de medlemmar av ”samhället” eller de ”suveräna konsumenter” som råkar önska sig dem. Priser rättfärdigas på den grundvalen att de är ett sätt att ransonera som är överlägset statens utgivande av kuponger och statliga prioriteringar. Faktum är att själva ransoneringen av professor George Stigler i hans populära lärobok beskrivs som ”ransonering utan priser”, där priser påstås vara den form av ransonering som existerar under kapitalismen.[5]

Likaledes är en kostnad, enligt samtida ekonomi, inte ett penningutlägg som görs av en köpare för att erhålla varor eller tjänster genom fritt utbyte, utan värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” måste avstå från genom att erhålla någon viss vara eller tjänst. Om detta skriver professor Ferguson:

Den sociala kostnaden för att använda ett knippe resurser för att producera en enhet av vara X är det antal enheter av vara Y som måste uppoffras under processen. Resurser används för att producera både X och Y (och alla andra varor). De resurser som används i produktionen av X kan inte användas för att producera Y eller någon annan vara. För att använda ett populärt krigstidsexempel: Om man använder fler resurser till att producera kanoner, betyder det färre resurser till att producera smör. Den sociala kostnaden för kanoner är den mängd smör man avstår från.[6]

På grundval av detta kostnadsbegrepp menar samtida ekonomi att den enda relevanta produktionskostnaden är ”marginalkostnaden”. Som regel och på ett ungefär, för begreppet kan endast approximeras, anses ”marginalkostnaden” vara kostnaden för den arbetskraft, det material och det bränsle som behövs för att producera ytterligare en enhet av en produkt. Deras värde förmodas representera värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” avstår från för att erhålla denna ytterligare enhet.

Begreppet ”marginalkostnad” utesluter kostnaden för existerande fabriker och maskiner. Skälet till att dessa utesluts är att dessa tillgångar är ”här”, de har betalats i det förflutna, och därför betraktas kostnaden för dem inte som någon angelägenhet för ”samhället” i nuet.

Alla priser bör enligt detta synsätt vara knapphetspriser, d.v.s. priser som bestäms av nödvändigheten att balansera en begränsad tillgång mot en jämförelsevis obegränsad efterfrågan.

Tillgång betyder, i det sammanhang som utgörs av denna lära, de varor som är här – i säljarnas ägo – och de potentiella varor som säljarna skulle producera med sina existerande fabriker och sin existerande utrustning, om de inte tog någon begränsning av sin produktion utom ”marginalkostnaden” under övervägande. Efterfrågan betyder den uppsättning kvantiteter som köparna kommer att ta vid varierande priser. Varje pris förmodas bestämmas vid vilken punkt som än fordras för att ge köparna den fulla tillgången i denna bemärkelse och begränsa deras efterfrågan efter tillgångens storlek.

Kärnan i denna pristeori är idén att varje säljares varor och användningen av hans fabriker och utrustning tillhör ”samhället” och bör vara gratis för ”samhällets” medlemmar, om inte och förrän ett pris fordras för att ”ransonera” dem och fördela dem mellan de konsumenter som tävlar om dem och har alltför hög efterfrågan på dem. Dessförinnan anses de vara gratisvaror, som luft och solsken, och varje värde de ändå har anses vara resultatet av ”artificiell, monopolistisk begränsning av tillgången” – av ett uppsåtligt, illvilligt undanhållande av varor från ”samhället” från de privata förvaltarnas sida. Men därefter begränsas det värde de kan uppnå endast av den vikt köparna lägger vid dem.

Enligt detta synsätt antas varje pris vara ett index på intensiteten av ”samhällets” behov av eller begär efter en vara – ett index på varans ”marginella samhällsnytta”.

På så sätt leder den stambundna synen på egendom, på priser och på kostnader till den syn på konkurrens som omfattas av den samtida ekonomin.

Konkurrens ses som det medel varmed priserna drivs ned antingen till likhet med ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de endast överskrider ”marginalkostnaden” med det extra belopp som är nödvändigt för att ”ransonera” nyttan av fabriker och utrustning som arbetar med full kapacitet.

Detta är inte konkurrens sådan som den existerar i verkligheten. Den konkurrens som äger rum under kapitalismen fungerar så att den helt enkelt reglerar priserna i enlighet med de fullständiga produktionskostnaderna och vinstkraven. Den fungerar inte så att den driver ned priserna till ”marginalkostnadernas” nivå eller till den punkt där de representerar en ”knapphet” på kapacitet. Den sorts ”konkurrens” som fordras för att göra det är av ett mycket speciellt slag. Den är bokstavligt talat inte av denna världen. Den är ”ren” och ”fullkomlig”.

Ingen har någonsin definierat ”ren och fullkomlig konkurrens” – proceduren är att blott och bart presentera en lista över betingelser som den fordrar. En tämligen fullständig lista över dessa betingelser presenteras av professor Clair Wilcox (som inte är någon förespråkare för kapitalism) som om den vore en definition av ”ren och fullkomlig konkurrens”. Han skriver:

Fordringarna för fullkomlig konkurrens är fem: För det första måste den vara man handlar med tillhandahållas i stor mängd och varje enhet måste vara så lik varje annan enhet att köparna lätt kan byta från en säljare till en annan för att kunna dra fördel av ett lägre pris. För det andra måste den marknad i vilken varan köps och säljs vara välorganiserad, handeln måste vara kontinuerlig, och de som handlar med den måste vara så välinformerade att varje enhet som säljs vid samma tillfälle säljs för samma pris. För det tredje måste säljarna vara talrika, varje säljare måste vara liten, och den mängd som tillhandahålls av någon av dem måste vara en så obetydlig del av det totala utbudet att ingen ökning eller minskning i hans tillverkning märkbart kan påverka marknadspriset… För det fjärde får det inte finnas någon inskränkning i någon säljares eller köpares oberoende, det må vara enligt sedvänja, kontrakt, hemliga överenskommelser, fruktan för motåtgärder från konkurrenter eller åläggande av offentlig kontroll. Var och en måste vara fri att agera i sitt eget intresse utan hänsyn till några av de andras intressen. För det femte måste marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan. Det får inte finnas någon friktion som hindrar kapitalrörelser från industri till industri, från produkt till produkt eller från företag till företag; investeringar måste snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden; tillgång till marknaden måste beviljas alla säljare och alla köpare inom och utom landet. Slutligen får det inte finnas något hinder för uteslutning från marknaden; bankrutt måste tillåtas förstöra dem som saknar styrkan att överleva.[7]

För att sammanfatta dessa betingelser: enhetliga produkter som erbjuds av alla säljare i samma industri, fullkomlig kunskap, varje säljares kvantitativa obetydlighet, ingen fruktan för motåtgärder från konkurrenter som svar på ens handlingar, ständiga prisändringar, och fullkomlig lätthet att investera och dra tillbaka sina investeringar.

För att förstå det påstådda behovet av alla dessa betingelser och vad de skulle betyda i verkligheten är det nödvändigt att projicera dem på ett konkret exempel. Detta görs vanligtvis inte alls, och det görs aldrig till fullo – om det gjordes, skulle varken teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” eller prisransoneringsteorin kunna föras fram. Så jag ska använda ett eget exempel, som inte kommer att vara av det slag som teorins anhängare använder, men som exakt kommer att uttrycka dessa teoriers innebörd.

Föreställ dig en biograf med 500 platser. Filmen ska precis börja; biografmaskinisten, platsanvisarna och kassören är alla på plats. ”Samhället” har den påstådda rätten att ta 500 sittplatser i besittning. Om de inte alla är tagna i besittning för denna föreställning, kan ingen framtida tillfredsställelse erhållas genom att man lagrar sittplatserna för framtida bruk. Sittplatserna, biografen, filmen, de nödvändiga arbetarna är ”här”. ”Samhället”, får man förmoda, ”har dem”, och nu kräver det hela behållningen av sin påstådda egendom.

Om filmen inte visas är det enda som ”samhället” kan spara den elektriska ström som skulle kunna göras tillgänglig någon annanstans, eller det kol som måste förbrukas för att generera strömmen. Kostnaderna för bigrafen, filmen, arbetarna är alla ”nedplöjda kostnader” – ”vatten över dammen”[8], som läroböckerna säger – och eftersom ”gjort är gjort” är det enda som nu räknas för ”samhället” kostnaden för elströmmen.

Biografen bör enligt stamransoneringsteorin ta ett inträdespris som garanterar försäljning av 500 biljetter för föreställningen. Om horder av människor står i kö för att komma in, bör den höja priset till vilken punkt som än fordras för att endast 500 personer ska ha råd med det. Om alla personerna i kön har identiskt lika inkomster, samma hälsotillstånd och är lika känsliga till sin natur, kommer ett sådant pris, förmodar man, att betyda att de 500 personer som helst vill se filmen kommer att få se den. Om de är olika i dessa avseenden, så förmodas detta redan vara en ”ofullkomlighet”, som professor Wilcox skulle säga, i ”marknadsmekanismens” rättvisa.

Men om det i stället är få personer som står i kö, bör biografen börja minska sitt inträdespris. Den måste fortsätta att minska inträdespriset tills den har dragit till sig 500 kunder. Om ett inträdespris på bara två cent fordras för att dra till sig så många kunder, då, får man förmoda, är detta det pris som bör tas, förutsatt bara att kassans intäkter täcker kostnaden för den elektriska strömmen.

Om biografen envisas med att ta sitt standardpris på, låt oss säga, en dollar och då säljer färre än 500 biljetter, då är den enligt stamransoneringsläran, skyldig till att ”administrera” sitt pris och till ”monopolistisk begränsning av tillgången”. Den ägnar sig åt ”priskontroll” – något som strider mot ”lagarna om tillgång och efterfrågan” – och åt att skapa en ”artificiell knapphet” på sittplatser genom att ”monopolistiskt” undanhålla en del av sitt utbud från marknaden för att behålla ett högt pris på de sittplatser till vilka de säljer biljetter.

Om biografen inte kan sälja 500 biljetter ens för en cent per biljett, då måste den enligt denna teori antingen öppna dörrarna gratis eller också ställa in föreställningen. I detta fall är en sittplats på bio, menar man, en gratisvara – den är inte längre ”knapp” i förhållande till efterfrågan på den, och därför finns det inte längre något behov av ett pris eftersom det inte längre finns något behov av att ransonera biografplatser. Om det finns 100 personer som vill se filmen och som är beredda att göra det värt besväret för biografägaren, bör han kanske visa filmen – enligt vad samtida ekonomi skulle hävda – förutsatt att han säljer de återstående 400 biljetterna för vilket pris som än behövs för att bli av med dem, inklusive noll. Detta skulle emellertid vara en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismen” – prisdiskriminering. Den ”ideala lösningen” i ett sådant fall, menar man, skulle vara att låta staten nationalisera biografen, inte ta något betalt och subventionera förlusten.

I processen att justera priset för att dra till sig kunder får biografen givetvis inte skicka ut någon på gatan för att berätta för folk om den film den visar eller vilket pris den tar. Det skulle vara en annan ”ofullkomlighet” – reklam. Reklam är enligt denna teori ett slösaktigt och illasinnat sätt att ”skapa efterfrågan” – det får ”konsumenterna” att agera annorlunda än de i själva verket vill agera. Så när biografen sänker sitt pris måste den vara noga med att inte visa det för tydligt. Att helt enkelt ändra priset vid kassan bör vara nog.

Fastän reklam från biografens sida är en ”ofullkomlighet” fordrar emellertid ”fullkomlighet” att alla biografens potentiella kunder besitter fullkomlig och ögonblicklig kunskap om dess prisändringar och om den film som visas. Det är en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismens” funktion om personer som just ska till att besöka andra biografer, eller kör runt i sina bilar, eller älskar med varandra, inte ögonblickligen erhåller information om prisändringarna, så att de snabbt kan ändra sina planer. Och, får man förmoda, det är en ”ofullkomlighet” om de inte redan har sett filmerna många, många gånger  – för att vara fullkomligt informerade om dem.

Eftersom biografägaren vill ”maximera vinsten”, kommer han inte att agera i enlighet med teorins tribalistiska föreskrifter. Men, argumenterar man, han skulle göra det, om kunskapen vore fullkomlig och automatisk, om människor faktiskt rusade fram och tillbaka mellan biograferna som svar på minimala prisskillnader, och om ett antal ytterligare betingelser också vore uppfyllda. Om det till exempel funnes 401 identiskt lika biografer i samma grannskap, som alla visar samma film, och alla är i samma läge vad beträffar tomma sittplatser, då kommer, argumenterar man, den listige och klipske ”vinstmaximerande” affärsmannen att resonera som följer: ”Med mitt standardpris på en dollar kan jag bara sälja 100 biljetter idag. Men om jag tar 99,999…9 cent (det är ett standardantagande i teorin att alla ekonomiska fenomen är matematiskt kontinuerliga och därmed kan behandlas med differentialkalkyl) kan jag sälja alla 500 biljetterna. För som svar på denna obetydliga prisändring, som ligger oändligt nära mitt nuvarande pris, kan jag dra till mig en kund från var och en av de 400 andra biograferna. Detta skulle vara mycket bra för mig, och inga av de andra biografägarna skulle egentligen lägga märke till förlusten av bara en kund, och därför skulle ingen matcha mitt lägre pris. Så det är vad jag tänker göra.”

Samma tanke skulle emellertid, antar man, samtidigt rusa genom huvudena hos de andra 400 biografägarna, och därför skulle allas pris justeras precis så mycket, och ingen kommer i slutändan att ha några ytterligare kunder som lockats från andra biografer. Varje biograf kan dra till sig en procent av en ytterligare kund som annars inte skulle ha gått på bio, men det är allt.

Samma process upprepas vid det infinitesimalt lägre priset, allteftersom varje biografägare försöker ”maximera vinsten”, ledd av idén att hans obetydliga prisändring kommer att dra en obemärkt mängd affärer från var och en av många konkurrenter, som inte kommer att sänka priserna som svar på hans agerande. Denna process av oändligt små prissänkningar förmodas utföras med oändlig snabbhet – förmodligen genom den ”automatiska marknadsmekanismen” – och därför sjunker priset ögonblickligen till den punkt där vars och ens biografsalong är fullsatt.

Enligt teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” är det stora antalet säljare den huvudbetingelse som fordras för att driva priserna antingen till ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de reflekterar en ”knapphet” av den kapacitet som finns ”här”. Om den enskilde säljaren vore en betydande del av marknaden och vore i en position där han tar hand om en stor del av de affärer som görs av hans konkurrenter, då, förmodar man, skulle han aldrig sänka sitt pris, därför att han skulle veta att andra som resultat av hans agerande kommer att förlora så mycket affärer att de kommer att behöva matcha hans sänkning och att han därför i grund och botten endast lämnas med det lägre priset. När det finns ett stort antal små säljare, matchas också varje prissänkning, men, så lyder argumentet, inte på grund av ens egen prissänkning, utan därför att de andra säljarna leds att sänka sina priser oberoende av varandra, vägledda av exakt samma tanke.

Betydelsen av att alla säljare har en identisk produkt förmodas ligga i kundernas större lyhördhet för prisändringar. Om varje biograf visade olika filmer, är det inte troligt att kunderna skulle byta mellan olika biografer som svar på oändligt små prisskillnader, och därför skulle en biografägare ha mindre incitament att sänka sitt pris. Den betydelse man knyter till fullkomlig kunskap är liknande.

Detta porträtt av en ekonomiskt fullkomlig värld är emellertid ännu inte komplett. Det återstår ytterligare två huvudsakliga fordringar om ”samhället” ska erhålla den maximala behållningen från sina ”knappa resurser”. Det måste, som professor Wilcox uttrycker saken, vara möjligt för investeringar att ”snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden…” Denna betingelse skulle förverkligas om filmerna visades i tält och med projektorer som använde levande ljus i stället för elektricitet. Då skulle biografägarna närhelst efterfrågan ändrades bara behöva ta ner eller resa upp sina biografer och tända eller blåsa ut de levande ljusen.

Detta skulle vara ”fullkomning”, men ännu inte riktigt i dess fulla ”renhet”. För dessutom måste, som professor Wilcox säger, ”marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan”. Detta skulle förverkligas om man, sedan man lämnat biografen gått för att äta middag på en restaurang, inte fick en meny utan fick sitta framför en teleprinterremsa – och erbjöds ett ”future contract” på dessert; och om man efteråt, när man lämnat restaurangen och promenerat tillbaka till sin lägenhet, man inte skulle veta om man har råd att bo i den över natten eller om hyran på takvåningar hade kollapsat. Först då skulle världen vara ”rent fullkomlig”.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Ironiskt nog tog detta försök fart inom ekonomin under slutet av 1800-talet (och har vunnit i inflytande alltsedan dess) genom viktorianska ekonomers ansträngningar att vederlägga Karl Marx teorier angående värde och pris. Prisransoneringsteorin framfördes som ett alternativ till den marxistiska arbetsvärdeteorin. Ironin ligger i att läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” ligger till vänster om marxismen.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster. Argumentet från anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är inte att affärsmännen gör orimliga vinster genom någon sorts ”monopol”, utan att de är ”monopolistiska” när de vägrar att sälja sina produkter med förlust – vilket affärsmännen skulle behöva göra om de behandlade sina fabriker och sin utrustning som kostnadsfria naturtillgångar som erhåller värde endast när de råkar vara ”knappa”.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” förvrider verklighetens fakta i större omfattning än kapitalismens traditionella kritiker. Dessa kritiker insåg att konkurrens är en grundbeståndsdel i kapitalismen, men de fördömde den. Kapitalismen, hävdade de, styrs av ”djungelns lag”, av principerna om ”skoningslöshet[9]” och ”de starkares överlevnad”. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår från samma grund som dessa tidigare kritiker och är fullständigt enig med dem i deras invändningar mot sådana kännetecken för konkurrensprocessen som de kontinuerliga produktförbättringarna, mångfalden av produkter, reklam och förekomsten av outnyttjad kapacitet. Båda skolorna betraktar alla dessa kännetecken på konkurrens som ett ”slöseri” med ”samhällets knappa resurser”.

Men läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” betraktar dessa kännetecken som ”ofullkomligheter” och angriper kapitalismen på den grundvalen att kapitalismen saknar konkurrens.

Varje industri, hävdar den, är ”ofullkomligt konkurrensutsatt” (med nätt och jämt möjligt undantag för sädesodling). Varje industri är skyldig till ”monopolistisk konkurrens” eller ”oligopol”. Med professor Bachs ord:

Det finns ett spektrum från ren konkurrens till rent monopol. När det finns en stor mängd säljare av produkter som bara är en smula differentierade, men inte tillräckligt många för att göra marknaden fullkomligt konkurrensutsatt, kallar vi situationen ”monopolistisk konkurrens”.

Och:

När det bara finns ett fåtal konkurrerande producenter, så att varje producent måste ta med i beräkningen vad varje annan producent gör, kallar vi situationen ”oligopol”, vilket betyder få säljare.[10]

Begreppen ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” är oskiljaktiga, både i teorin och i praktiken. Som exempel på ”monopolistisk konkurrens” anger professor Bach Kellogg och Post när det gäller frukostflingor, och RCA och Philco[11] när det gäller TV-apparater – fastän dessa industrier är fullt ut lika ”oligopolistiska” som bil- eller stålindistrin. (Även små detaljhandelsföretag, ett populärare exempel på ”monopolistisk konkurrens”, kan klassificeras som ”oligopol”, eftersom det bara finns ett fåtal av ett givet slag inom ett givet område.) I vilket fall som helst omfattar dessa båda begrepp praktiskt taget alla industrier med undantag för det fåtal som kallas ”rena monopol”.

Den konkurrens som kapitalismen anklagas för att sakna – som resultat av ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” – kallas priskonkurrens. Priskonkurrensens natur, som samtida ekonomer ser den, indikeras i ett annat stycke ur professor Bachs lärobok:

Analytiskt sett är det avgörande med oligopol det lilla antalet säljare, vilket gör det absolut nödvändigt för var och en att noga väga andras reaktioner på hans eget pris, produktion och försäljningspolicy. Resultatet är ett starkt tryck att undvika priskonkurrens eller att undvika den utan hemliga överenskommelser.[12]

Kapitalismen anklagas för att sakna priskonkurrens på följande grunder: om det finns få säljare på en marknad, måste varje säljare som sänker sitt pris ta det faktum med i beräkningen att andra säljare kommer att matcha hans prissänkning – så han kanske klarar sig bättre om han avstår från att sänka priset; alltså kommer priserna inte att drivas ned till ”marginalkostnadens” nivå eller till den punkt där de ”ransonerar” behållningen av ”knapp” kapacitet.

Betänk den evasion som inryms i anklagelsen att kapitalismen saknar priskonkurrens. För varje årtionde sedan begynnelsen av den industriella revolutionen har varor inte bara blivit bättre utan också billigare – om inte alltid räknat i papperspengar (vilkas värde hela tiden minskat på grund av statens politik), så om man räknar med det arbete och den ansträngning som måste läggas ner för att tjäna dem. Vad är det som har fått producenter att sänka sina priser under de senaste tvåhundra åren? Bortsuddat.

Verklig priskonkurrens är en allestädes närvarande företeelse i en kapitalistisk ekonomi. Men den skiljer sig fullständigt från den sorts prissättning som läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” föreställer sig. Den är inte en produkt av en mängd kortsynta, obetydliga små lurendrejare, av vilka var och en agerar för att sänka sitt pris i hopp om att inga av de andra kommer att lägga märke till hans agerande. En konkurrent i verkliga livet som sänker sitt pris lever inte i en värld av råttor där han hoppas kunna kila iväg med en munsbit av tusentals andra råttors ost, bara för att finna att de också har vägletts av samma dumhet, med resultatet att alla har mindre ost.

Den producent som sänker sitt pris är fullt medveten om dess effekt på andra konkurrenter och att de kommer att försöka matcha hans pris. Han agerar med kunskap om att några av dem inte kommer att ha råd med sänkningen, medan han själv har råd med den, och att han så småningom kommer att ta över deras affärer. Han kan ha råd med sänkningen när och om hans produktiva effektivitet är större än deras, vilket sänker hans kostnader till en nivå som de inte kan matcha.

Förmågan att sänka produktionskostnaderna är grunden till priskonkurrens. Den möjliggör för en effektiv producent som sänker sina priser att vinna de flesta nya kunder inom sitt område; hans lägre kostnader blir källan till ytterligare vinster, och att återinvestera dessa gör det möjligt för honom att utöka sin kapacitet. Dessutom gör hans förmåga att minska kostnaderna det möjligt för honom att förebygga potentiell konkurrens från utomstående som kan frestas ge sig in på hans område, lockade av hoppet att göra vinster med höga priser, men som inte kan matcha hans kostnadseffektivitet och följaktligen hans lägre priser. Alltså är priskonkurrensen under kapitalismen resultatet av en tävlan i effektivitet, kompetens, förmåga.

Priskonkurrens är inte någon självuppoffrande nedskärning av priserna till ”marginalkostnaden” eller till deras justering dag för dag, minut för minut, till fordringarna för att ”ransonera knapp kapacitet”. Den är att priserna sätts – kanske bara en gång om året – av de effektivaste producenterna med de lägsta kostnaderna, motiverade av deras eget egenintresse. Priskonkurrensens omfattning varierar i direkt proportion till dessa producenters storlek och ekonomiska förmåga. Det är företag som Ford, General Motors och A&P[13] – inte någon sädesodlare eller arrendator av mikroskopisk storlek – som är ansvariga för priskonkurrens. Det väldiga Fordbolagets priskonkurrens sänkte priset på bilar från en nivå där de endast kunde vara leksaker för de rika till en nivå där en lågavlönad arbetare kunde ha råd att äga en bil. General Motors priskonkurrens var så intensiv att företag som Kaiser och Studebaker inte kunde möta dem. A&P:s priskonkurrens var så framgångsrik att anhängare av ”ren och fullkomlig konkurrens” aldrig har slutat klaga över alla de små speceriaffärer som har varit tvungna att slå igen.

Konkurrens är det medel varmed fortlöpande framåtskridande och förbättring åstadkoms. Och ingenting kan vara renare och fullkomligare – i dessa termers rationella bemärkelse – än den konkurrens som äger rum under kapitalismen.

Idealet för läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är emellertid en helt och hållet stillastående ekonomi – det ”statiska tillståndet” som det kallas – i vilken produktion och konsumtion består av en ändlös upprepning av samma rörelser. (För en värdefull diskussion av detta ”ideals” inflytande på samtida ekonomi, se Ludwig von Mises, Human Action.[14])

Det är i namn av detta ”ideal” som anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” angriper det ständiga införandet av nya eller förbättrade produkter, den ständigt växande mångfalden av produkter och den reklam som fordras för att hålla människor underrättade om vad som erbjuds.

Och endast med utgångspunkt från detta ”ideal” kan man deklarera att outnyttjad kapacitet är ”slöseri” – för endast i ett ”statiskt tillstånd” skulle det inte finnas något behov av någon outnyttjad kapacitet.

En kapitalistisk ekonomi är inte ”statisk”. Producenterna vet att de måste svara på ändrade förhållanden. De strävar alltid efter att ha en marginal av outnyttjad kapacitet som kan föras in i produktionen om och när det behövs. Under kapitalismen fordrar det normala produktionstillståndet innehav av extra maskiner och verktyg inom varje industri för att möta varje ändring i efterfrågan som går att förutse. Detta är inget ”slöseri”, inte mer än det faktum att konsumenterna under kapitalismen äger fler skjortor än dem som de råkar ha på sig.

Vad läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” eftersträvar är att avskaffa konkurrensen mellan producenter. Dess ”ideal” är ett tillstånd i vilket ingen producent är i stånd att ta affärerna ifrån någon annan producent. Om en person producerar med full kapacitet, kan han inte möta en enda ytterligare köpares efterfrågan, än mindre konkurrera om denna efterfrågan. Och om han inte producerar med full kapacitet och tar ut ett pris som är lika med hans ”marginalkostnad”, kan han ändå inte konkurrera om några ytterligare köpares efterfrågan, eftersom han är förbjuden att ”differentiera” sin produkt eller göra reklam för den.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” strävar efter att ersätta konkurrensen mellan producenter i skapandet av rikedom med konkurrens mellan konsumenterna i form av en huggsexa om ett fixerat förråd av existerande rikedom. Den eftersträvar ett sakernas tillstånd i vilket ingen ytterligare köpare kan erhålla en produkt utan att beröva någon annan köpare de varor han önskar – för detta är vad konkurrens med full kapacitet skulle betyda. Den strävar efter att göra människor till konkurrenter i konsumtion snarare än i produktion. Den strävar efter att omforma mänskliga varelsers konkurrens till en konkurrens mellan djur som slåss om en statisk mängd byte. Med andra ord: när den fördömer kapitalismen, fördömer den det faktum att kapitalismen inte styrs av djungelns lag.

Anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är medvetna om det faktum att deras lära inte går att tillämpa på verkligheten. Detta bekymrar dem inte. Deras synsätt uttrycks av professor Wilcox, som i förbigående observerar (i ett stycke som direkt följer efter hans påstådda definition – den lista över betingelser som jag citerade tidigare):

Fullkomlig konkurrens, definierad på detta sätt, existerar förmodligen inte, har aldrig existerat och kan aldrig existera … Verklig konkurrens avviker alltid i högre eller lägre grad från fullkomlighetens ideal. Fullkomlig konkurrens är alltså bara ett begrepp, en måttstock varmed vi kan mäta de olika grader av ofullkomlighet som kännetecknar de verkliga marknader på vilka varor köps och säljs.

Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.[15]

Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.

Copyright © 1968 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Platonic Competition. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Richard H. Leftwich, The Price System and Resource Allocation, 3. ed., Holt, Rinehart and Winston, Inc., New York, 1966, s. 24.

[2]) Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, The New American Library, New York, 1966, s. 7 (svensk översättning: Kapitalismen: det okända idealet, Lindfors, Köping, 1984, s. 14.)

[3]) C.E. Ferguson, Microeconomic Theory, Richard D. Irwin, Inc., Homewood, Illinois, 1966, s. 163f.

[4]) Human Action, s. 689–693, avsnittet “The Historical Origin of the Socialist Idea”. Ö.a.

[5]) George J. Stigler, The Theory of Price, revised edition, The Macmillan Company, New York, 1952, s. 83.

[6]) Ferguson, a.a., s. 164.

[7]) Clair Wilcox, ”The Nature of Competition”, omtryckt i Joel Dean, Managerial Economics, Prentice-Hall Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1951, s. 49.

[8]) Det engelska uttrycket ”water over the dam” (eller ”water under the bridge”) betyder saker som skett i det förflutna och som man nu inte kan göra något åt. Tyvärr har inte lyckats komma på något bra svenskt idiomatiskt uttryck för detta. Ö.a.

[9]) På engelska “dog-eat-dog”; ett utryck om vilket Ayn Rand sagt att det inte är tillämpligt på kapitalismen eller ens på hundar.(Möjligen skulle man kunna mynta begreppet ”hundslagsmålskonkurrens” på svenska.) Ö.a.

8) George Leland Bach, Economics: An Introduction to Analysis and Policy, 6. ed., Prentice-Hall, Inc., New Jersey, 1968, s. 337.

9) RCA: Radio Corporation of America. Philco: Philadelphia Storage Battery Company. Ö.a.

10) A.a., s. 361.

[13]) A&P (The Great Atlantic & Pacific Tea Company) är en detaljhandelskedja i USA som vid den tid detta skrevs var den framgångsrikaste i USA. Ö.a.

[14]) Human Action, s. 250 (avsnittet om ”The Stationary Economy”); s. 350–357 (“Logical Catallactics Versus Mathematical Catallactics”).

[15]) Mer om detta i Ayn Rands uppsats ”Amerikas förföljda minoritet: storföretagen” i Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.

Annonser

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Ett av miljörörelsens huvudkrav, framfört som väsentligt för att bekämpa global uppvärmning, är åläggandet av en massiv nedskärning av de globala utsläppen av koldioxid, åtföljt av en frysning av dessa utsläpp vid den skarpt reducerade nivå som ålagts.

I denna anda eftersträvar Storbritanniens Sternrapport[1], som publicerades hösten 2006, en minskning på 25% till år 2050. Förenta nationernas ”Intergovernmental Panel on Climate Change” [IPCC] går betydligt längre och har yrkat på en minskning på 60%.

Sådana uttalanden kan göras öppet och upprepade gånger endast därför att det överväldigande flertalet människor inte gör sig besväret att förstå implikationerna. De gör inte det, eftersom vad som fordras för att göra det är en kombination av att göra kopplingar mellan olika fakta och att utföra beräkningar. Detta är aktiviteter som allmänt uppfattas som betungande. Icke desto mindre är tänkande på denna nivå väsentligt, om människor ska förstå implikationerna av miljörörelsens krav.

I rent verbala termer är dessa implikationer att miljörörelsen eftersträvar förstörelse av den moderna världens energibas, tillsammans med eliminering eller radikal minskning av tillgången på alla varor och tjänster som är beroende av denna energibas. Den eftersträvar detta därför att dessa varor och den energi de är beroende av medför utsläpp av koldioxid i atmosfären. Ifrågavarande varor och tjänster är luftkonditionering, bilar, flygresor, bostäder, mat, kläder, kylskåp och frysar, TV-apparater, telefoner, tvättmaskiner, torktumlare, böcker, datorer – allting som är beroende av produktion och användning av olja, kol eller naturgas, vilka alla släpper ut koldioxid i atmosfären när de förbränns. Förstörelsen av energibasen och av produktionen av varor och tjänster impliceras av det faktum att för att kunna skära ned utsläppen av koldioxid är det nödvändigt att skära ned produktionen och användningen av energi i dessa former. Men att skära ned produktionen och användningen av energi minskar produktionen av varor och tjänster.

Jag övergår nu till miljörörelseförstörelsens aritmetik och ska beräkna omfattningen av den minskning av koldioxidutsläppen per person som inryms i miljörörelsens krav. Detta kommer att tjäna som en vägledning till omfattningen av minskningen i produktionen och användningen av energi per person, och därmed som en vägledning till minskningen i produktionen av varor och tjänster per person. Genom att gå tillväga på detta sätt kommer det att bli mycket lätt att bevisa att miljörörelsen eftersträvar förstörelse av den moderna världens energibas, tillsammans med eliminering eller radikal minskning av tillgången på alla varor och tjänster som är beroende av den.

Låt mig börja med den minskning på 25% av de globala koldioxidutsläppen som Sternrapporten yrkar på. Att tillämpa den världen över skulle implicera en minskning på 25% av koldioxidutsläppen här i Förenta staterna år 2050. Men Förenta staternas folkmängd detta år beräknas vara ungefär 400 miljoner. Eftersom Förenta staternas folkmängd för närvarande är 300 miljoner, betyder det att fyra tredjedelar av Förenta staternas nuvarande befolkning skulle förväntas endast generera tre fjärdedelar av de nuvarande koldioxidutsläppen. Tre fjärdedelar delat med fyra tredjedelar är nio sextondelar, eller 56,25%. Detta skulle vara den beräknade per capita-nivån av koldioxidutsläpp i Förenta staterna år 2050, d.v.s. en minskning på 43,75% från dagens nivå.

Om minskningen av de globala koldioxidutsläppen ska vara 60% snarare än 25%, då kommer, med samma ökning av folkmängden, minskningen av utsläpp per capita i Förenta staterna att vara på en nivå som man kommer fram till genom att dividera 40% (de utsläpp som finns kvar efter minskning på 60%) med fyra tredjedelar. Eftersom division med fyra tredjedelar alltid är multiplikation med tre fjärdedelar, skulle minskningen per capita vara på en nivå av 30% av dagens utsläpp i stället för 56,25%. Minskningen per capita av utsläppen i Förenta staterna skulle vara 70% snarare än 43,75%.

Men det finns ytterligare en betydande minskning i Förenta staternas koldioxidutsläpp per capita att ta med i beräkningen, nämligen att medan de globala utsläppen kommer att minskas med 25% eller 60%, kommer utsläppen i Kina, Indien och resten av den så kallade tredje världen att tillåtas fortsätta öka, tills det, får man förmoda, råder likhet i utsläpp per capita världen över.

Även om Förenta staterna för närvarande endast har 5% av världens befolkning, förbrukar Förenta staterna 25% av världens energitillgångar och är ansvarigt för ungefär 25% av världens koldioxidutsläpp. Om vi antar att Förenta staternas folkmängd fortsätter att vara 5% av världens folkmängd, skulle uppnåendet av global likhet i koldioxidutsläpp per capita fordra en minskning av Förenta staternas energiförbrukning från nuvarande 25% ned till 5%, vilket motsvarar folkmängdens storlek. Detta implicerar en ytterligare minskning på 80% i utsläpp per capita i Förenta staterna. Detta därför att 5% delat med 25% är 20%; ett fall ned till 20% av den ursprungliga procentsatsen är en minskning på 80% från den ursprungliga procentsatsen.

Denna ytterligare nedgång på 80% i koldioxidutsläpp per capita skulle vara tillämplig på de redan mycket avsevärda nedgångar i procenttal som beräknats ovan. Så t.ex. skulle, med en nedskärning på 25% i globala utsläpp, nedgången i Förenta staterna bli 20% av 56,25%, d.v.s. ned till 11,25%. Detta skulle förstås bli en minskning på 88,75% i koldioxidutsläpp per capita i Förenta staterna. Med en nedskärning på 60% i globala utsläpp skulle nedgången i Förenta staterna bli 20% av 30%, d.v.s. ned till 6%. Detta skulle vara en minskning på 94% i koldioxidutsläpp per capita i Förenta staterna.

Oavsett om minskningen av koldioxidutsläppen per capita går ned till 6% eller 11,25%, och oavsett om några få procents minskning kan undvikas genom att man utvinner ytterligare energi från vind- och solkraft (miljövänner tillåter inte kärnkraft, som de betraktar som en dödsstråle och motsätter sig ännu mer än de motsätter sig koldioxidutsläpp, inte heller tillåter de vattenkraft i den mån den hindrar fiskars vandringar), är den uppenbara implikationen ekonomisk förödelse. Det är förödelse av produktionen och användningen av energi och förödelse av produktionen av allt som är beroende av denna energi.

Implikationerna av att genomdriva miljörörelsens krav inbegriper dem som jag har diskuterat i tidigare artiklar i detta ämne. I termer av individers liv är de av exakt det slag som beskrivits i de tidningsartiklar jag citerar i ”After the Hideous Light Bulbs”. De inbegriper också sådana paradoxer som att försöka bekämpa den globala uppvärmningen genom att förstöra luftkonditionering, kylskåp och frysar. (Jag presenterade just denna paradox i ”Environmentalist Zen”. Att den är närvarande i miljörörelsen är något som bör vara skriande uppenbart från den här artikeln.)

Det följer att försåvitt som någonting kan tjäna som en murbräcka för att få människor att acceptera miljörörelsens agenda av förstörelse och utarmning, behöver man bjuda det starkast möjliga motstånd. Så är fallet med den organiserade kampanj som nu är på gång för att få människor att acceptera användning av lågenergilampor i stället för traditionella glödlampor. Som ett förspel till lagstiftning om saken subventioneras för närvarande försäljningen av dessa lampor kraftigt av företag som försöker ställa sig in hos miljörörelsen, detta för att kunna mildra den skada de väntar sig att de annars skulle råka ut för. Det bör vara uppenbart att det är nödvändigt att bekämpa accepterandet av dessa lågenergilampor, så som jag hävdar i ”Say No to the Hideous Light Bulbs”.

Det råder idag ett enormt allmänt tryck att göra gemensam sak med miljörörelsen. Företag som länge hade motsatt sig den ilar den nu till mötes. Motståndet håller på att förflyktigas. Där det fortfarande finns allvarliga motståndsfickor tjänar smädelser från miljörörelsens sida till att underminera deras effektivitet. Detta har till exempel varit fallet med avseende på den brittiska TV-dokumentären ”The Great Global Warming Swindle”, som presenterar talrika vetenskapliga experters uppfattningar om klimatet och orsakerna till klimatförändringarna som motsätter sig miljörörelsens anspråk att den globala uppvärmningen orsakas av koldioxidutsläppen.

Den allmänna anslutningen till en så fasansfullt destruktiv rörelse som miljörörelsen påminner om hur människor ilade att ansluta sig till Hitler och nazistpartiet i Tyskland åren 1932 och 1933, när väl deras seger vid valurnorna tycktes bli oundviklig och när de sedan faktiskt kom till makten. Men seriösa människor som har förstahandsuppfattningar grundade på deras eget självständiga omdöme ändrar sig inte bara därför att andra har ändrat uppfattning.

Nazismen var en katastrof. Miljörörelsen har potential att bli en ännu större katastrof – en vida större katastrof än nazismen: en som kommer att resultera i att miljarder dör snarare än miljoner dör. Detta beror på att den är den diametrala motsatsen till ekonomisk liberalism i global skala. I kontrast till liberalismen och dess lära att alla människors rätt förstådda egenintressen är i harmoni med varandra, menar miljörörelsen att det råder den djupast tänkbara konflikt mellan människor. Den implicerar att man kan erhålla stor ekonomisk vinning genom att miljarder medmänniskor dör, ja faktiskt att de överlevandes välbefinnande och välstånd är beroende av att dessa miljarder utrotas.

Ur miljörörelsens depraverade perspektiv är det därför till exempel så att om de globala koldioxidutsläpp som är lika med 25% av de nuvarande utsläppen skulle försvinna, därför att de som var ansvariga för dem upphörde att existera, skulle det inte finnas något behov av den globala nedskärning av utsläppen som Sternrapporten yrkar på, och därmed inte något behov av någon minskning i de överlevandes ekonomiska välbefinnande (förutsatt, givetvis, att deras antal inte ökade). Om ännu fler utsläpp kunde elimineras genom att eliminera ännu fler människor, skulle det finnas plats för verklig ekonomisk förbättring bland de överlevande, enligt miljörörelsen. Det är uppenbart att ju större massmord man uppmanar till, desto större blir det påstådda behovet att begränsa koldioxidutsläppen.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

Copyright © 2007 George Reisman.

Originalets titel: The Arithmetic of Environmentalist Devastation. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[1]) Sternrapporten eller Stern Review har fått sitt namn efter sin författare, Nicholas Stern. Ö.a.

Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen. Den finns också att läsa som pdf-fil.

Idag, den 29 september 2006, var det 125 år sedan ekonomen och samhällsfilosofen Ludwig von Mises föddes; han avled 1973. Mises var min lärare och mentor och inspirationskällan till det mesta jag vet och anser vara viktigt och värdefullt inom dessa områden – till vad som gör det möjligt för mig att förstå de händelser som formar den värld vi lever i. Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla honom, eftersom jag menar att han förtjänar att inta en framträdande plats i den moderna tidens intellektuella historia.

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält. Arbetsdelningens existens och dess framgångsrika funktion beror emellertid på ett avgörande sätt av ett kapitalistiskt samhälles institutioner – d.v.s. av begränsad statsmakt och ekonomisk frihet, privat ägande av land och all annan egendom, utbyte och pengar, sparande och investeringar, ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk konkurrens, och vinstmotivet – institutioner som överallt varit under attack under åtskilliga generationer.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. Betydande brister och inkonsekvenser i Smiths och Ricardos och deras efterföljares skrifter gjorde det möjligt för socialisterna att hävda att de klassiska ekonomerna i själva verket var deras bundsförvanter. Jevons och de tidigare ”österrikiska” ekonomernas – Mengers och Böhm-Bawerks – skrifter var inte tillräckligt uttömmande för att erbjuda socialisterna effektivt motstånd. Bastiat hade försökt göra det, men han dog för tidigt och saknade förmodligen hur som helst det nödvändiga teoretiska djupet.

När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Vad Mises företog sig, och vad som sammanfattar det väsentliga i hans storhet, var att bygga ett intellektuellt försvar för kapitalismen och därmed för civilisationen.

Socialisternas främsta argument var att kapitalismens institutioner endast tjänade en handfull råbarkade ”exploatörers” och ”monopolisters” intressen och motverkade det stora flertalet människors intressen, vilka socialismen skulle tjäna. Medan det enda svar andra kunde ge var att göra upp planer på att beröva kapitalisterna lite mindre av deras förmögenheter än vad socialisterna krävde, eller att yrka på att äganderätten skulle respekteras trots att den var oförenlig med de flesta människors välbefinnande, ifrågasatte Mises allas grundantagande. Han visade att kapitalismen verkar för allas materiella egenintresse, inbegripet icke-kapitalisternas – de så kallade proletärernas. Mises visade att i ett kapitalistiskt samhälle tjänar privatägda produktionsmedel marknaden. Fabrikers och verkstäders fysiska förmånstagare är alla som köper deras produkter. Och, tillsammans med drivfjädern vinst och förlust och den konkurrensfrihet den implicerar, säkerställer förekomsten av privat ägande en ständigt växande tillgång på produkter för alla.

Mises visade alltså att sådana klyschor som att ”fattigdom orsakar kommunism” är absolut nonsens. Det är inte fattigdom, förklarade han, utan fattigdom plus vanföreställningen att kommunism är botemedlet mot fattigdom, som orsakar kommunism. Han visade att om de vilseledda revolutionärerna i underutvecklade länder och i utarmade slumområden förstod ekonomi, skulle varje önskan de skulle kunna ha att bekämpa fattigdom göra dem till förespråkare för kapitalism.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos. För socialism betyder avskaffande av prissystemet och den intellektuella arbetsdelningen; den betyder att allt beslutsfattande koncentreras och centraliseras i händerna på en enda instans: Styrelsen för Central Planering eller den Högste Diktatorn.

Men att planera ett ekonomiskt system går utöver varje enskilt medvetandes förmåga: de olika produktionsfaktorernas antal, varianter och geografiska lägen, de olika tekniska möjligheter som står till buds för dem, och de olika möjligheter till omändringar och kombinationer av vad som kan produceras från dem, ligger långt utöver vad ens det största geni kan hålla i huvudet. Mises visade att ekonomisk planering fordrar samarbete från alla som deltar i det ekonomiska systemet. Den kan endast existera under kapitalismen, där affärsmän varje dag planerar på grundval av vinst- och förlustkalkyler; arbetare på grundval av löner; och konsumenter på grundval av priserna på konsumtionsvaror.

Mises bidrag till debatten mellan kapitalism och socialism – den moderna tidens ledande fråga – är överväldigande. Innan han skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

För människor som lever i ett kapitalistiskt samhälle är bokstavligt talat omgivna av ekonomisk planering, och ändå inser de inte att den existerar. Varje dag är det otaliga affärsmän som planerar att utvidga sina företag eller dra ner på verksamheten, som planerar att införa nya produkter eller upphöra med gamla, som planerar att öppna nya filialer eller stänga existerande, som planerar att ändra sina produktionsmetoder eller fortsätta med samma metoder, som planerar att anställa fler arbetare eller avskeda några av dem de har. Och varje dag finns det otaliga arbetare som planerar att förbättra sina färdigheter, att byta yrke eller arbetsplats eller att fortsätta som de gjort förut; och konsumenter som planerar att köpa hus, bilar, stereoapparater, biffstek eller hamburgare, och hur de ska använda de varor de redan har – till exempel att ta bilen till arbetet eller ta tåget i stället.

Ändå vägrar människor att kalla all denna verksamhet för planering och reserverar termen för en handfull statstjänstemäns kraftlösa ansträngningar, statstjänstemän som, efter att ha förhindrat alla andras planering, dristar sig till att sätta sin egen kunskap och intelligens i tiotals och hundratals miljoner människors kunskaps och intelligens ställe.

Mises identifierade förekomsten av planering under kapitalism, det faktum att den grundar sig på priser (”ekonomiska kalkyler”) och det faktum att priserna tjänar till att samordna och harmonisera alla de miljontals separata, oberoende planerarnas verksamheter.

Han visade att varje individ, genom att vara angelägen om att få inkomster eller avkastningar och om att begränsa sina utgifter, leds till att anpassa sina planer till alla andras planer: Till exempel: en studerande som bestämmer sig för att bli revisor hellre än konstnär, därför att han värdesätter den högre inkomst han kan tjäna som revisor, ändrar sin karriärplan som gensvar på andras planer att köpa revisorstjänster hellre än målningar. En individ som bestämmer sig för att ett hus i ett visst bostadsområde är för dyrt och som därför ger upp sin plan att bo i detta område, är likaledes inbegripen i en process av att anpassa sina planer till andras planer; för det som gör huset alltför dyrt är andras planer att köpa det, andra personer som kan och vill betala mer. Och framför allt visade Mises att varje affärsverksamhet, genom att försöka göra vinster och undvika förluster, leds till att planera sina verksamheter på ett sätt som inte bara tjänar dess egna kunders planer, utan tar med i beräkningen alla andras planer som använder samma produktionsfaktorer genom hela det ekonomiska systemet.

Alltså visade Mises att kapitalismen är ett ekonomiskt system som är rationellt planerat genom alla deltagares kombinerade, egennyttiga ansträngningar. Socialismens misslyckande, visade han, är resultatet av det faktum att den inte utgör ekonomisk planering utan förstörelse av ekonomisk planering, som endast existerar under kapitalismen och prissystemet.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.

Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Frihet

Denna uppsats är ett utdrag ur Capitalism: A Treatise of Economics (kap. 1, avsnitt 2; s. 21–27), och flera fotnoter hänvisar därför till senare delar av boken; den publicerades emellertid separat första gången i The Orange County Register, 11 och 18 juli 1992.

Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. Fysiskt tvång betyder att såra, skada eller på annat sätt fysiskt göra någonting mot eller med någon annans person eller egendom mot dennes vilja. Att initiera fysiskt tvång betyder att påbörja processen – d.v.s. vara först med att använda den. När man är fri är det initierandet av fysiskt tvång från andra människors sida som man är fri från. En individ är till exempel fri, när han är fri från hotet att bli mördad, rånad, angripen, kidnappad eller bedragen.

(Bedrägeri utgör tvång, därför att det innebär att ta ifrån någon egendom mot ägarens vilja; det är en sorts stöld. Om till exempel en bluffreparatör tar ifrån någon en tvättmaskin för att sälja den, samtidigt som han säger att han tar den för att reparera den, är han skyldig till tvång. När han tar den för att sälja den, tar han den mot ägarens vilja. Ägaren auktoriserar honom inte att sälja den, lika lite som han auktoriserar en inbrottstjuv.)

Friheten och staten

För att det ska finnas frihet fordras det att det finns en stat. Staten är den samhällsinstitution vars rättmätiga funktion är att skydda individen från initierandet av tvång. Dess rättmätiga funktion är att agera som ett ombud för individen, ett ombud till vilket han delegerar sin rätt till självförsvar. Den finns till för att möjliggöra ett organiserat, effektivt försvar och avskräckningsmedel mot initierandet av tvång. Genom att placera bruket av defensivt tvång under kontroll av objektiva lagar och procedurregler förhindrar den också att självförsvarsansträngningar förvandlas till aggression. Om till exempel individer kunde bestämma sig för att deras självförsvar fordrade att de kör gatan fram i stridsvagnar, skulle de i själva verket ägna sig åt aggression, eftersom de skulle göra alla andra skräckslagna. Kontroll över allt bruk av tvång, även i självförsvar, är nödvändigt för att människor ska vara tryggade mot aggression.[1]

En effektiv stat etablerar, genom att den minimerar hotet om aggression, existensen av individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att etablera frihet som ett allmänt socialt tillstånd. För ett överväldigande hot mot friheten kvarstår: nämligen aggression från staten själv.

Allt en stat gör vilar på bruket av tvång. Ingen lag är i själva verket lag om den inte backas upp av hotet om tvång. Så länge som det staten gör olagligt endast är handlingar som utgör initierande av tvång, är den frihetens vän och garant. Men i vilken mån staten än gör handlingar som inte utgör initierande av tvång olagliga, är den frihetens fiende och kränkare. När den gör sådana handlingar olagliga, blir den initierare av tvång.

Så även om frihetens existens fordrar statens existens, fordrar den existensen av en mycket specifik stat: nämligen en begränsad stat, en stat som uteslutande begränsas till funktionerna försvar och vedergällning mot initierandet av tvång – det vill säga till att tillhandahålla polis, domstolar och ett nationellt försvar.[2]

I ett helt kapitalistiskt samhälle överskrider inte staten dessa funktioner. Den dikterar till exempel inte priser, löner eller arbetsförhållanden. Den föreskriver inte produktionsmetoder eller vad för slags produkter som kan produceras. Den sysslar inte med någon form av ”ekonomisk reglering”. Den varken bygger hus eller tillhandahåller utbildning, sjukvård, ålderspensioner eller någon annan form av subventioner. Alla ekonomiska behov tillgodoses privat, inbegripet behovet av välgörenhet, när det uppstår. Statens utgifter är följaktligen strikt begränsade; de överskrider inte betalningen av kostnaderna för försvarsfunktionerna. Och därför är beskattningen strikt begränsad; den överskrider inte kostnaderna för försvarsfunktionerna.[3]

Kort sagt kännetecknas kapitalismen i sin logiskt konsekventa form av laissez faire. Staten i ett sådant samhälle är i själva verket blott och bart en nattväktare som den ärlige och fredlige medborgaren har mycket lite kontakt med och från vilken han ingenting har att frukta. De regleringar och kontroller som finns i ett sådant samhälle är inte regleringar och kontroller av den fredlige medborgarens aktiviteter, utan av vanliga brottslingars och statstjänstemäns aktiviteter – de båda klasser av människor som använder fysiskt tvång. Samtidigt som staten under kapitalismen kontrollerar brottslingarna, kontrolleras den själv av en författning, en rättighetsförklaring och maktdelning. Och på så sätt tryggas individens frihet.[4]

Givet statens existens och dess makt att tygla privat bruk av tvång, måste begreppet frihet definieras på ett sätt som lägger särskild tonvikt på medborgarens relation till sin stat. Detta beror på att statens kapacitet att kränka friheten är ojämförligt mycket större än någon privatperson eller något gäng vars aggression den bekämpar. Man behöver bara jämföra Gestapo eller KGB med maffian för att inse hur mycket större den potentiella faran för friheten från statens sida är än från privatpersoner. Staten verkar genom öppna kommunikationslinjer och har till sitt förfogande hela arméer som i modern tid är utrustade med artilleri, stridsvagnar, flygplan, raketer och kärnvapen. Privata gäng utgörs av en relativ handfull individer som verkar i lönndom och som mest kanske är utrustade med maskingevär. Därför måste frihet definieras inte bara som frånvaro av initierandet av fysiskt tvång, utan dessutom, för att belysa dess mest avgörande aspekt, som frånvaro av initierandet av fysiskt tvång från statens sida eller med statens sanktion. Statens själva existens kan lätt trygga individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Den avgörande frågan är individens frihet i relation till staten.

Frihet som grunden för trygghet

Det är viktigt att inse att frihet är grunden för både personlig och ekonomisk trygghet.

Frihetens existens etablerar direkt och omedelbart personlig trygghet i bemärkelsen säkerhet från initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, eftersom det man är fri från just är initierandet av fysiskt tvång.

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. När frihet råder, råder fred, eftersom det inte används tvång: försåvitt som tvång inte initieras, behöver bruket av tvång som försvar eller vedergällning inte äga rum. Fred i denna bemärkelse är ett av frihetens mest önskvärda kännetecken. Ingenting kunde vara värdefullare eller ärofullare.

Det finns emellertid en annan bemärkelse i vilken det kan råda en sorts fred. Här hotar en person eller grupp någon annan med initierande av tvång, och den andre bjuder inget motstånd utan lyder helt enkelt. Detta är slavars och ynkryggars fred. Det är den sorts fred som korrupta intellektuella länge yrkade på att västerlandets relativt fria folk skulle upprätthålla i relation till kommunistvärldens aggression.

Frihet är förutsättningen för ekonomisk trygghet, tillsammans med personlig säkerhet, därför att den är en väsentlig fordring för att individer ska kunna handla efter sitt eget rationella omdöme. När individer äger frihet, kan de beakta sina levnadsförhållanden och sedan välja den handlingsriktning som de bedömer bäst främjar deras ekonomiska välbefinnande och därmed deras ekonomiska trygghet. Dessutom kan de dra nytta av liknande val som görs av dem de gör affärer med.

Under frihet kan var och en välja att göra vad han än bedömer vara mest i sitt eget intresse utan att behöva frukta att bli hindrad av någon annans fysiska tvång, så länge som han själv inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; och samtidigt kan han behålla all inkomst han tjänar och spara så mycket han vill, och investera sina besparingar på det lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet, ökar en individ sina penninginkomster genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han ska erbjuda andra människor fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är sättet att förmå dem att frivilligt lägga ut mer av sina tillgångar på att köpa från honom hellre än från konkurrenterna. Således är friheten grunden till att var och en är så trygg som utövandet av hans eget förnuft och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

Att i detalj demonstrera det faktum att ekonomisk frihet är grunden till ekonomisk trygghet är ett huvudtema i denna bok. Denna bok kommer till exempel att visa att fri konkurrens i själva verket är en huvudkälla till ekonomisk trygghet, snarare än någon sorts hot mot den, och att sådana företeelser som inflation, depressioner och massarbetslöshet – de främsta orsakerna till ekonomisk otrygghet – är resultat av statens kränkningar av den ekonomiska friheten, och inte alls, som man allmänt tror, av den ekonomiska friheten själv.[5]

Den harmoni mellan frihet och trygghet som denna bok förespråkar står naturligtvis i direkt motsättning till det förhärskande synsättet att man för att uppnå ekonomisk trygghet måste inkräkta på den ekonomiska friheten och etablera en välfärdsstat. Förekomsten av ett socialt trygghetssystem i Förenta staterna och i andra länder utgör både en av de främsta konsekvenserna av denna felaktiga uppfattning och tillhandahåller väsentligt bevismaterial beträffande vad som är fel med den.

I den ekonomiska trygghetens namn har individernas frihet att förfoga över sina egna inkomster kränkts, i och med att de har tvingats bidra till det sociala trygghetssystemet. En huvudsaklig konsekvens av detta har varit att en enorm mängd besparingar har tagits från privatpersoner och hamnat i statens händer. Hade dessa besparingar stannat kvar i individernas ägo, skulle de ha investerats och skulle på så sätt ha hjälpt till att finansiera det ekonomiska systemets produktiva verksamheter, som t.ex. genom att sörja för byggande av nya fabriker och inköp av fler och bättre maskiner. I statens händer har dessa besparingar slösats bort på löpande konsumtion. Detta är resultatet av det faktum att staten har ett överväldigande större intresse för sina egna omedelbara finansiella behov än för några privatpersoners framtida ekonomiska trygghet och därför har lagt ut pengarna på att finansiera sina löpande utgifter. Detta har inneburit att dessa besparingar slösats bort och därigenom allvarligt undergrävt hela det ekonomiska systemets produktionsförmåga.

Dessa resultat kommer sig av att det ligger i sakens själva natur att privatpersoner har ett intresse av sin egen långsiktiga framtida ekonomiska trygghet och kommer att sörja för den om de lämnas fria att göra det, medan staten inte har något sådant intresse. Statstjänstemännens intresse ligger i att behålla sitt ämbete och lämna framtidens problem åt sina efterföljare. Därför resulterar kränkningar av den ekonomiska friheten med nödvändighet i att de gör individerna mindre ekonomiskt trygga. Faktum är att individerna, sedan de berövats existensen av verkliga besparingar för att sörja för sin framtida ekonomiska trygghet, nu är i en position där de är beroende av framtida lagstiftares frikostighet, och dessa måste vända sig till framtida skattebetalare för de nödvändiga medlen. Detta arrangemang har mycket mer gemensamt med den fullständiga otryggheten i att leva som tiggare än det har med någon verklig ekonomisk trygghet.[6]

I motsats till alla sådana vanföreställningar visar denna bok att vad som väsentligen fordras för att uppnå ekonomisk trygghet är just ekonomisk frihet.

Den ekonomiska och den politiska frihetens oskiljaktighet

Även om tonvikten i den här boken med nödvändighet ligger på den ekonomiska friheten, ska detta faktum inte på minsta vis tas som att det betyder bristande intresse för eller omsorg om den politiska friheten. Ekonomisk frihet och politisk frihet är oskiljaktiga. De är i själva verket bara olika aspekter av samma sak. Den förmenta dikotomin mellan ekonomisk frihet och politisk frihet, mellan äganderätt och mänskliga rättigheter, saknar grund. Praktiskt taget varje mänsklig verksamhet använder sig av rikedomar[7] – av egendom. Att respektera rätten och friheten att använda egendom är att respektera rätten och friheten att bedriva de verksamheter där egendom används. Att förvägra rätten och friheten att bedriva sådana verksamheter är att förvägra rätten och friheten att använda den egendom det gäller.

Till exempel impliceras yttrandefriheten i en bondes rätt att använda sin betesmark som han finner för gott. Bondens äganderätt inbegriper hans rätt att bjuda in folk till sin mark för att hålla eller lyssna till ett tal. Varje försök från statens sida att stoppa eller hindra ett sådant tal är uppenbart att inkräkta på bondens äganderätt. Äganderätten inbegriper också rätten att bygga möteslokaler och radio- och TV-stationer och att använda dem till att föra fram vilka idéer man än finner för gott. Yttrandefriheten inryms helt och hållet i den ekonomiska friheten för ägarna av den sorts egendom som främjar tal att använda sin egendom som de finner för gott. Likaledes impliceras deras yttrandefrihet som inte äger sådan egendom i deras rätt och frihet att köpa användningen av sådan egendom från dem som faktiskt äger den och är villiga att hyra ut den till dem. Om staten inkräktar på sådant tal inkräktar den i och med det på äganderätten för ägarna av möteslokaler eller radio- eller TV-stationer att använda eller hyra ut sina utrymmen som de finner för gott.

På samma sätt inryms pressfriheten helt och hållet i en individs frihet att sätta sina typer så att de bildar de ord han vill bilda, och sedan använda sina tryckpressar, sitt papper och sitt bläck till att reproducera dessa ord, och att sälja den resulterande produkten till de köpare han väljer. Resefrihet inryms i rätten för en ägare att bygga järnvägar och landsvägar, bilar och flygplan, att köra sin bil vart man behagar, eller köpa en buss-, tåg- eller flygbiljett från vilken villig säljare som helst. Den inryms i friheten att använda sina skor för att vandra över gränsen.

När man förbjuder yttrande-, press- eller resefriheten, förbjuder man egendomsägare att använda sin egendom som det lyster dem. När man respekterar äganderätten respekterar man likaledes dessa friheter. På denna grundval bör man observera ironin i att förmenta konservativa försvarare av äganderätten förespråkar sådant som lagstiftning mot pornografi – en kränkning av tryckpressägarnas äganderätt – och i att förmenta liberala förvarare av medborgerliga rättigheter förespråkar kränkningar av äganderätten.[8]

Det rationella versus det anarkiska frihetsbegreppet

När frihetsbegreppet används rationellt, förutsätter det att verkligheten existerar, och därmed naturlagarna, nödvändigheten att välja mellan alternativ, och det faktum att om man tillgriper tvång, måste man vänta sig att bemötas med tvång. Av särskild vikt är det faktum att det förutsätter nödvändigheten av frivilligt samarbete från var och en som ska hjälpa till i någon verksamhet – inbegripet ägarna till all egendom som kan vara inblandad. Efter det att man tagit närvaron av allt detta för given, fokuserar det rationella frihetsbegreppet därefter på frånvaron av en särskild sak: initierandet av fysiskt tvång – speciellt från statens sida.[9]

I skarpaste kontrast till det rationella frihetsbegreppet står det anarkiska begreppet. Det anarkiska frihetsbegreppet evaderar och försöker utplåna den fundamentala och radikala distinktion som råder mellan två sorters hinder för uppnåendet av ett mål eller uppfyllandet av en önskan: ”hinder” som utgörs av verklighetens vanliga fakta, inbegripet andra människors frivilliga val, och hinder som utgörs av statens hot att använda fysiskt tvång. Enligt tingens natur är det till exempel omöjligt för mig att kvadrera cirklar, gå genom väggar eller vara på två ställen samtidigt. Det är inte heller möjligt för mig, under mitt livs faktiska omständigheter, att vinna nobelpriset i kemi eller en Oscar som årets bäste skådespelare, eller att ge mig in i bil- eller stålindustrin. Det finns alla möjliga saker som jag helt enkelt inte kan göra. Och bland de saker jag kan göra finns det många som jag väljer att inte göra, eftersom jag bedömer att konsekvenserna för mig själv kommer att vara högeligen oönskade. Till exempel kan jag inte godtyckligt bestämma mig för att lämna min arbetsplats mitt i vintern för att ta en solsemester utan att jag med stor sannolikhet blir avskedad. Jag kan inte köra bil på en stadsgata i 150 km/tim, inte heller kan jag slå ned eller döda någon annan, utan att löpa risk att bestraffas för att jag åsidosatt lagen. Och sedan finns det saker som är möjliga för mig att göra och som jag mycket gärna skulle vilja göra, men som skulle fordra andra människors samtycke, ett samtycke som de är ovilliga att ge. Till denna kategori hör sådana saker som att få mina uppfattningar publicerade i The New York Times eller att få med denna bok i kurslitteraturen vid ledande ”liberala” universitet.

Absolut inga av dessa fakta utgör någon kränkning av friheten, något förvägrande av rättigheter, eller något i den stilen. För att någon kränkning av friheten ska existera är det inte tillräckligt bara att någon inte uppnår vad han önskar. Vad som är nödvändigt är att det som specifikt hindrar honom är initierandet av fysiskt tvång, i synnerhet statens hot att använda tvång mot honom som svar på en handling han utfört som inte utgör bruk av tvång.

Det hör emellertid till det anarkiska frihetsbegreppets standardrepertoar att tolka just sådana fakta som en kränkning av friheten och rättigheterna. På grundval av det anarkiska frihetsbegreppet hävdar man att friheten kränks varje gång det finns något som en person, av vad anledning det vara må, inte kan göra, från att flyga till månen, till att ha råd med ett hus eller en universitetsutbildning som ligger utom räckhåll för honom, till att begå mord.[10]

Ironiskt nog accepteras det anarkiska frihetsbegreppet implicit av konservativa och fascister lika väl som av anarkister och hippies. Detta är uppenbart i de argument de för fram när de försöker etablera principen att det är nödvändigt och rätt och riktigt att kränka friheten. Till exempel hävdar de att vi inte tillåter en människa ”friheten” att mörda sin svärmor eller att överskrida fartgränser och ignorera rödljus och därigenom hota andras liv. När de konservativa och fascisterna framför sådana argument, nonchalerar de det faktum att sådana handlingar utgör initierande av tvång och är så långt ifrån att utgöra frihet att förbud mot dem är vad som faktiskt utgör frihet.

Det anarkiska frihetsbegreppet är förstås närvarande i kommunisters och socialisters påståenden att deras yttrandefrihet kränks därför att de hotas med att arresteras när de försöker avbryta en inbjuden talares tal genom att överrösta eller prata i mun på honom. Detta påstående från kommunisters och socialisters sida negligerar det faktum att deras handling utgör bruk av någon annans egendom mot dennes vilja – nämligen att använda möteslokalen mot ägarens eller hyresgästens vilja, som vill att den inbjudne talaren ska tala, inte den som avbryter honom. Det är därför i detta fall kommunisternas och socialisternas handling som utgör en kränkning – en genuin kränkning av yttrandefriheten.

Det följer av denna diskussion av kommunisters och socialisters falska anspråk att ett förbud mot att utan anledning ropa ”elden är lös!” på en fullsatt teater inte ska tolkas som någon form av begränsning av yttrandefriheten. Att utan anledning ropa ”elden är lös!” utgör en kränkning av teaterägarens och de övriga biljettinnehavarnas äganderätt, för det hindrar dem från att använda sin egendom som de önskar. När man ser det rationella frihetsbegreppet i sitt rätta sammanhang, blir det klart att ett förbud mot sådant tal inte är någon kränkning av yttrandefriheten, lika lite som att förbjuda störande häcklare att tala, eller förbjuda en objuden gäst att tala, ifall han skulle få för sig att leverera en harang i ens vardagsrum. Kränkningar av yttrandefriheten inträffar endast när talaren har tillstånd från ägarna till den egendom det gäller och sedan förhindras att tala genom initierande av fysiskt tvång – i synnerhet från statens sida eller från privatpersoner som agerar med statens sanktion.

På grund av de förvirrade idéer som har blandats in i frihetsbegreppet är det nödvändigt att ställa saker till rätta i ett antal viktiga konkreta fall. Så t.ex. kränks inte yttrandefriheten när en person inte får någon inbjudan att tala någonstans, utan när han faktiskt får en inbjudan och hindras av staten (eller av privatpersoner som agerar med statens sanktion) från att acceptera eller använda sig av denna inbjudan. Den kränks just av störande kommunister och socialister som polisen vägrar att avhysa. Ironiskt nog kränks den, när det gäller en teateruppsättning, just när någon utan anledning ropar ”elden är lös!”. Han kränker skådespelarnas yttrandefrihet.

Pressfriheten kränks och det råder censur, inte när en tidning vägrar publicera en nyhetsartikel eller en kolumn som den, av vad skäl det vara må, betraktar som ej värd att publiceras, utan när den är beredd att publicera ett stycke och hindras från att göra det av staten. Så om jag vill få mina synpunkter tryckta i The New York Times, men varken har råd att betala kostnaderna för en annons eller kan övertala redaktören att ge mig spaltutrymme, kränks inte min pressfrihet; jag är inte offer för ”censur”. Men anta att jag har pengar att betala en annons eller att jag kunde övertala redaktören att trycka mina synpunkter, och staten förbjuder det – det skulle vara en kränkning av pressfriheten; det skulle vara censur. Det är en kränkning av min pressfrihet om staten hindrar mig från att stencilera flygblad, om det är allt jag har råd med för att sprida mina idéer. Det råder återigen inte censur när ett TV-programs sponsor vägrar att betala för att sprida idéer som han betraktar som falska och onda, utan när han faktiskt godtar de idéer han ombeds sponsra och ändå hindras från att sponsra dem – till exempel av ett underförstått hot från staten att inte förnya TV-stationens licens, eller att godtyckligt förvägra honom något tillstånd han behöver för någon viktig aspekt av hans affärsverksamhet.[11]

Likadant är det om jag ber en kvinna att gifta sig med mig och hon svarar nej: min frihet kränks inte. Den kränks bara om hon säger ja, och staten sedan hindrar oss från att gifta oss – låt oss säga genom en lag beträffande äktenskap mellan människor av olika ras, religion eller blodgrupp. Eller till sist: om jag vill resa någonstans men saknar förmåga att betala kostnaderna för resan, har min resefrihet inte på något vis kränkts. Men anta att jag faktiskt har förmågan att betala kostnaden och vill betala den, men att staten hindrar mig – låt oss säga med en mur runt min stad (så som det tills nyligen var i Östberlin), en passrestriktion, eller en prisreglering på olja och oljeprodukter som skapar brist på bensin och flygbränsle och på så sätt hindrar mig från att köra bil och flygbolagen från att flyga – då kränks min resefrihet.

Det väsentliga i alla dessa fall är inte det faktum att det finns något som jag av ena eller andra skälet inte kan göra, utan vad det specifikt är som hindrar mig. Endast om det som hindrar mig är initierandet av fysiskt tvång – i synnerhet från statens sida – kränks min frihet.

Senare diskussioner i denna bok kommer att blottlägga det anarkiska frihetsbegreppets inflytande i de förvrängningar som har ägt rum i samband med antitrustlagarna – i begreppen om konkurrensfrihet och etableringsfrihet, och i de relaterade uppfattningarna om privat monopol och privat priskontroll. De kommer också att behandla de förvrängningar man finner i dagens uppfattning om ”rätt till sjukvård”.[12]

Här måste det påpekas att tillämpningen av det anarkiska frihetsbegreppet fungerar som täckmantel för kränkningar av genuin frihet. Om det till exempel är en kränkning av friheten att behöva arbeta för en kapitalist som villkor för att tjäna pengar och kunna leva, och om detta betyder att det råder ”löneslaveri”, som marxisterna kallar det, då förefaller det som att när kommunisterna mördar kapitalisterna, vedergäller de bara mot kapitalisternas aggression – i själva verket mot slavägare.[13] Likaså, om rese- eller flyttfrihet, som det anarkiska frihetsbegreppet hävdar, fordrar att man ska kunna ha råd att resa eller flytta, då kan en delstats krav att man ska ha varit bosatt där i, låt oss säga, ett år som villkor för att få ta emot socialbidrag tolkas som en kränkning av rese- eller flyttfriheten. Att upprätthålla en sådan förment rese- eller flyttfrihet fordrar sedan fortsatt motsvarande förslavning av skattebetalarna, som måste betala för att finansiera den under hot om att hamna i fängelse om de inte gör det.

Vad som är väsentligt att alltid hålla i minnet är att eftersom frihet – verklig frihet – är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång, är varje försök att rättfärdiga någon form av restriktion eller begränsning av friheten i själva verket ett försök att, medvetet eller omedvetet, släppa loss initierandet av fysiskt tvång. Som sådant är det ett försök att släppa loss förstörelse av människans liv och egendom och bör av detta skäl betraktas som monstruöst ont.

Vad som gör det anarkiska frihetsbegreppet så destruktivt är det faktum att det, genom att skilja friheten från rationalitetens sammanhang, inte bara söker etablera en frihet att initiera fysiskt tvång, som i fallen ”löneslaveri” och det anarkiska begreppet om resefrihet, utan också, på grundval av konsekvenserna av ett sådant förvrängt frihetsbegrepp, tillhandahåller ett skenbart rättfärdigande för kränkning av friheten som en rationell principfråga. Till exempel tjänar det anarkiska yttrandefrihetsbegreppet, som hävdar att häcklare kan prata i mun på en föreläsare och därigenom hindra honom från att förmedla sina tankar, inte bara till att legitimera kränkningen av föreläsarens yttrandefrihet, utan måste också, ifall det accepteras som ett giltigt yttrandefrihetsbegrepp, ytterst leda till yttrandefrihetens undergång som en rationell principfråga. För om yttrandefriheten faktiskt medförde att det blev omöjligt att förmedla sina tankar genom att hålla tal, eftersom häcklare hela tiden skulle kunna avbryta talaren, skulle respekten för rationaliteten – för värdet av att förmedla tankar – fordra att yttrandefriheten förnekas.

En sådan ondskefull absurditet uppstår endast på grundval av det anarkiska frihetsbegreppet. Den uppstår inte på grundval av det rationella frihetsbegreppet. Yttrandefrihet betyder rationellt att föreläsaren eller den inbjudne talaren har rätt att tala, och att de som häcklar och avbryter kränker yttrandefriheten. Det rationella frihetsbegreppet etablerar yttrandefrihet just genom att garantera förmedlingen av tankar, inte genom att vara dess fiende. Det är livsviktigt att hålla denna princip i minnet idag i en miljö där många universitetsområden har förvandlats till rena zoologiska trädgårdar, där fega och okunniga administratörer regelmässigt tolererar att talare avbryts av gäng av småbrottslingar som ger sig ut för vara studenter. Sådana universitetsadministratörer sviker därmed sitt ansvar för att bibehålla universiteten som de centra för utbildning och lärande som de enligt sin natur förväntas vara. När de tolererar anarkiska kränkningar av yttrandefriheten i yttrandefrihetens namn, banar de väg för den rent fascistiska förstörelsen av yttrandefriheten i rationalitetens namn.

Frihetens förfall i Förenta staterna

Under nittonhundratalet har friheten i Förenta staterna befunnit sig i förfall. Ett tvåfaldigt mått på detta förfall är det faktum att det nu, med endast lätt överdrift, är så att den genomsnittlige rånaren har mindre att frukta från polis och domstolar än den genomsnittlige framgångsrike affärs- eller yrkesmannen har att frukta av amerikanska skatteverket. Genom att i allt större omfattning tillåta att vanliga brott lämnas obekämpade, har staten i allt större omfattning försummat sin funktion att trygga individens frihet i relation till andra privatpersoner. På samma gång har den själv, allteftersom begränsningarna i dess makt avlägsnats, i allt större omfattning kränkt individens frihet. Statens energi och ansträngningar har mer och mer avletts från att skydda individens frihet till att kränka den.

I viss mån har denna process ägt rum under kodorden att bekämpa ”manschettbrott” i stället för ”våldsbrott”[14]. Den senare typen av brott är genuina brott som innebär initierande av fysiskt tvång. Den förra typen av brott innefattar element av genuin brottslighet, som t.ex. bedrägeri och förskingring, men består huvudsakligen av uppdiktade brott – d.v.s. fullkomligt tillbörliga aktiviteter från affärsmäns och kapitalisters sida som betraktas som brott utifrån marxismens och andra varianter av socialismens förvrängda perspektiv, som t.ex. att ta ut priser som påstås vara ”för höga” eller betala ut löner som påstås vara ”för låga”.

Ett politiskt parti som är för frihet skulle som huvudpunkten i sitt partiprogram ha att ersätta statens undertryckande av affärsmäns och andra fredliga privatpersoners aktiviteter med det rättmätiga undertryckandet av vanliga brottslingars, som t.ex. rånares och mördares aktiviteter. Dess väsentliga mål skulle vara att helt och hållet omdirigera statens energi bort från att lägga sig i medborgarnas fredliga, produktiva aktiviteter till att kraftfullt och effektivt bekämpa vanliga brottslingars destruktiva aktiviteter.

I vilken mån detta kan hända, och därmed frihetens framtid i Förenta staterna, beror först och främst på om frihetsbegreppet blir rätt förstått, och sedan på att det kompromisslöst upprätthålls i varje fall där friheten kränks eller hotas, från att polisen vänder ryggen åt störningar vid universiteten eller t.o.m. öppna upplopp och plundringar i större städer, till granskning av inkomstdeklarationer och den ständigt växande samlingen av statliga regleringar.

Alla de större problem vi nu upplever i Förenta staterna har som ett väsentligt element den inkonsekventa tillämpningen eller det rena övergivandet av landets egen storartade ursprungliga princip om en stat som värnar om individens frihet. Varje kränkning av denna princip – varje handling där staten ingriper i det ekonomiska systemet – utgör bruk av fysiskt tvång, antingen för att hindra individer från att agera i sitt egenintresse eller för att tvinga dem att agera mot sitt egenintresse. Det är inte att undra på att allteftersom frihetskränkningarna mångfaldigas, blir människor mindre och mindre i stånd att tjäna sina egna intressen och därför lider mer och mer. För att det amerikanska folket återigen ska kunna lyckas och blomstra är det väsentligt att Förenta staterna återvänder till sin ärofulla grundläggande princip: individens frihet.

Copyright © 1992, 1996 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Freedom. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Se om detta Ayn Rand, ”Statens natur” i Ayn Rand, The Virtue of Selfishness [Själviskhetens dygd] (New York: New American Library, 1964).

[2]) Se samma ställe.

[3]) I ett helt kapitalistiskt samhälle skulle själva beskattningen vara frivillig. Se om detta Ayn Rand, ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.

[4]) Se återigen Ayn Rand, ”Statens natur” i Själviskhetens dygd.

[5]) Se kap. 9, 12, 13 och 19.

[6]) Problemet med framtida socialbidragstagares (och alla andras) ekonomiska otrygghet förvärras av det faktum att ett av välfärdsstatens oundvikliga tillbehör är fiatpengar, vilket gör att alla kontraktsförbindelser som uttrycks i fasta penningsummor väsentligen blir meningslösa. Se nedan, s. 925–926 och 930–931.

[7]) Det tycks inte finnas något bättre ord för ”wealth” på svenska än just ”rikedomar”; men eftersom ”rikedom” på svenska normalt är en synonym för ”förmögenhet”, ”överflöd” eller ”välstånd”, är en kort definition på sin plats. Min engelska ordbok definierar det som ”alla varor och resurser som har ekonomiskt värde”. Och Reismans egen definition i Capitalism är ”materiella varor som tillverkats av människan”. Alla varor som tillverkats av människan, och alla naturresurser som utnyttjas av människan – alla ”ekonomiska varor” – ingår i begreppet ”rikedomar” – till skillnad från ”gratisvaror” som luft, vind, vatten och solsken. Ö.a.

[8]) Det ska inte behöva sägas att det sammanhang som tas för givet i hänvisningen till lagstiftning mot pornografi är ett där alla inblandade parter är fritt samtyckande vuxna.

[9]) Följande diskussion är väsentligen en tillämpning av principer som framförts av Ayn Rand i hennes kritik av användandet av ordet censur med avseende på privatpersoners handlingar. Se Ayn Rand, ”Människans rättigheter”, i Själviskhetens dygd, speciellt s. 131–134 [i det engelska originalet].

[10]) Se samma ställe, s. 128–130.

[11]) Se samma ställe.

[12]) Se nedan, s. 375–387 och 238.. De kontrasterande innebörderna av rätten till sjukvård diskuteras på s. 380. Se också, beträffande detta sista ämne, George Reismans pamflett The Real Right to Medical Care Versus Socialized Medicine, (Laguna Hills, Calif.: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology).

[13]) För vidare diskussion om de förvrängningar som blandats in i begreppet arbetsfrihet och som finns med i idén om ”löneslaveri”, se nedan, s. 330–332.

[14]) Originalet har ”white-collar crime” och ”blue-collar crime”, men något sådant ord som ”blåställsbrott” har vi inte på svenska. Ö.a.