Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen. Den finns också att läsa som pdf-fil.

Idag, den 29 september 2006, var det 125 år sedan ekonomen och samhällsfilosofen Ludwig von Mises föddes; han avled 1973. Mises var min lärare och mentor och inspirationskällan till det mesta jag vet och anser vara viktigt och värdefullt inom dessa områden – till vad som gör det möjligt för mig att förstå de händelser som formar den värld vi lever i. Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla honom, eftersom jag menar att han förtjänar att inta en framträdande plats i den moderna tidens intellektuella historia.

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält. Arbetsdelningens existens och dess framgångsrika funktion beror emellertid på ett avgörande sätt av ett kapitalistiskt samhälles institutioner – d.v.s. av begränsad statsmakt och ekonomisk frihet, privat ägande av land och all annan egendom, utbyte och pengar, sparande och investeringar, ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk konkurrens, och vinstmotivet – institutioner som överallt varit under attack under åtskilliga generationer.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. Betydande brister och inkonsekvenser i Smiths och Ricardos och deras efterföljares skrifter gjorde det möjligt för socialisterna att hävda att de klassiska ekonomerna i själva verket var deras bundsförvanter. Jevons och de tidigare ”österrikiska” ekonomernas – Mengers och Böhm-Bawerks – skrifter var inte tillräckligt uttömmande för att erbjuda socialisterna effektivt motstånd. Bastiat hade försökt göra det, men han dog för tidigt och saknade förmodligen hur som helst det nödvändiga teoretiska djupet.

När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Vad Mises företog sig, och vad som sammanfattar det väsentliga i hans storhet, var att bygga ett intellektuellt försvar för kapitalismen och därmed för civilisationen.

Socialisternas främsta argument var att kapitalismens institutioner endast tjänade en handfull råbarkade ”exploatörers” och ”monopolisters” intressen och motverkade det stora flertalet människors intressen, vilka socialismen skulle tjäna. Medan det enda svar andra kunde ge var att göra upp planer på att beröva kapitalisterna lite mindre av deras förmögenheter än vad socialisterna krävde, eller att yrka på att äganderätten skulle respekteras trots att den var oförenlig med de flesta människors välbefinnande, ifrågasatte Mises allas grundantagande. Han visade att kapitalismen verkar för allas materiella egenintresse, inbegripet icke-kapitalisternas – de så kallade proletärernas. Mises visade att i ett kapitalistiskt samhälle tjänar privatägda produktionsmedel marknaden. Fabrikers och verkstäders fysiska förmånstagare är alla som köper deras produkter. Och, tillsammans med drivfjädern vinst och förlust och den konkurrensfrihet den implicerar, säkerställer förekomsten av privat ägande en ständigt växande tillgång på produkter för alla.

Mises visade alltså att sådana klyschor som att ”fattigdom orsakar kommunism” är absolut nonsens. Det är inte fattigdom, förklarade han, utan fattigdom plus vanföreställningen att kommunism är botemedlet mot fattigdom, som orsakar kommunism. Han visade att om de vilseledda revolutionärerna i underutvecklade länder och i utarmade slumområden förstod ekonomi, skulle varje önskan de skulle kunna ha att bekämpa fattigdom göra dem till förespråkare för kapitalism.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos. För socialism betyder avskaffande av prissystemet och den intellektuella arbetsdelningen; den betyder att allt beslutsfattande koncentreras och centraliseras i händerna på en enda instans: Styrelsen för Central Planering eller den Högste Diktatorn.

Men att planera ett ekonomiskt system går utöver varje enskilt medvetandes förmåga: de olika produktionsfaktorernas antal, varianter och geografiska lägen, de olika tekniska möjligheter som står till buds för dem, och de olika möjligheter till omändringar och kombinationer av vad som kan produceras från dem, ligger långt utöver vad ens det största geni kan hålla i huvudet. Mises visade att ekonomisk planering fordrar samarbete från alla som deltar i det ekonomiska systemet. Den kan endast existera under kapitalismen, där affärsmän varje dag planerar på grundval av vinst- och förlustkalkyler; arbetare på grundval av löner; och konsumenter på grundval av priserna på konsumtionsvaror.

Mises bidrag till debatten mellan kapitalism och socialism – den moderna tidens ledande fråga – är överväldigande. Innan han skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

För människor som lever i ett kapitalistiskt samhälle är bokstavligt talat omgivna av ekonomisk planering, och ändå inser de inte att den existerar. Varje dag är det otaliga affärsmän som planerar att utvidga sina företag eller dra ner på verksamheten, som planerar att införa nya produkter eller upphöra med gamla, som planerar att öppna nya filialer eller stänga existerande, som planerar att ändra sina produktionsmetoder eller fortsätta med samma metoder, som planerar att anställa fler arbetare eller avskeda några av dem de har. Och varje dag finns det otaliga arbetare som planerar att förbättra sina färdigheter, att byta yrke eller arbetsplats eller att fortsätta som de gjort förut; och konsumenter som planerar att köpa hus, bilar, stereoapparater, biffstek eller hamburgare, och hur de ska använda de varor de redan har – till exempel att ta bilen till arbetet eller ta tåget i stället.

Ändå vägrar människor att kalla all denna verksamhet för planering och reserverar termen för en handfull statstjänstemäns kraftlösa ansträngningar, statstjänstemän som, efter att ha förhindrat alla andras planering, dristar sig till att sätta sin egen kunskap och intelligens i tiotals och hundratals miljoner människors kunskaps och intelligens ställe.

Mises identifierade förekomsten av planering under kapitalism, det faktum att den grundar sig på priser (”ekonomiska kalkyler”) och det faktum att priserna tjänar till att samordna och harmonisera alla de miljontals separata, oberoende planerarnas verksamheter.

Han visade att varje individ, genom att vara angelägen om att få inkomster eller avkastningar och om att begränsa sina utgifter, leds till att anpassa sina planer till alla andras planer: Till exempel: en studerande som bestämmer sig för att bli revisor hellre än konstnär, därför att han värdesätter den högre inkomst han kan tjäna som revisor, ändrar sin karriärplan som gensvar på andras planer att köpa revisorstjänster hellre än målningar. En individ som bestämmer sig för att ett hus i ett visst bostadsområde är för dyrt och som därför ger upp sin plan att bo i detta område, är likaledes inbegripen i en process av att anpassa sina planer till andras planer; för det som gör huset alltför dyrt är andras planer att köpa det, andra personer som kan och vill betala mer. Och framför allt visade Mises att varje affärsverksamhet, genom att försöka göra vinster och undvika förluster, leds till att planera sina verksamheter på ett sätt som inte bara tjänar dess egna kunders planer, utan tar med i beräkningen alla andras planer som använder samma produktionsfaktorer genom hela det ekonomiska systemet.

Alltså visade Mises att kapitalismen är ett ekonomiskt system som är rationellt planerat genom alla deltagares kombinerade, egennyttiga ansträngningar. Socialismens misslyckande, visade han, är resultatet av det faktum att den inte utgör ekonomisk planering utan förstörelse av ekonomisk planering, som endast existerar under kapitalismen och prissystemet.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.

Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.