Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation

Detta är den första i en serie artiklar som försöker förse den intelligente lekmannen med tillräckliga kunskaper om sund ekonomisk teori för att göra det möjligt för honom att förstå vad som måste göras för att övervinna den rådande finansiella krisen och återgå till det ekonomiska framåtskridandets och välståndets väg.[1]

En katastrofal ekonomisk sammanblandning, en som nästan universellt delas både och i lika mån av lekmän och professionella ekonomer, är tron att fallande priser utgör deflation och därför måste fruktas och om möjligt förhindras.

En förstasidesartikel i New York Times 1 november 2008 ger ett typiskt exempel på denna sammanblandning. Den tillkännager:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

I motsats till vad Times och så många andra tror är deflation inte fallande priser utan en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. För att säga detsamma med andra ord är deflation en allmänt fallande efterfrågan. Fallande priser är en följd av deflationen, inte själva företeelsen.

Helt bortsett från deflation är fallande priser också en följd av ökningar i produktionen av och tillgången på varor, vilka är ett väsentligt drag i ekonomiskt framåtskridande och stigande levnadsstandard. Under sådana omständigheter åtföljs inte de fallande priserna av någon djupdykning i näringslivets försäljningsintäkter eller vinster, av någon ökning av svårigheten att återbetala skulder eller någon våg av konkurser. Alla dessa företeelser är uteslutande helt enkelt resultatet av deflation, inte av fallande priser.

Faktum är att under en fullödig guldmyntfot med 100-procentiga reserver skulle fallande priser orsakade av ökad produktion troligen åtföljas av en blygsam ökning av vinstkvoten och en något större lätthet att återbetala skulder, båda beroende av ökningen av produktionen av och tillgången på guld och därmed i spenderingen av guld. Under en sådan guldmyntfot faller priserna i den mån som ökningen av produktionen av och tillgången på vanliga varor och tjänster överstiger ökningen i produktionen av och tillgången på guld och den därav följande ökningen i spenderingen i termer av guld.

Även om allt detta säkert kommer som en överraskning för Times och för alla andra som inte förstår deflationens natur, är fallande priser i själva verket så långt ifrån att vara deflation att de är motgiftet mot deflation. Det är de som gör det möjligt för ett ekonomiskt system som har upplevt deflation att återhämta sig från den och därefter åtnjuta det ekonomiska framåtskridandets frukter.

Denna slutsats kan demonstreras sokratiskt med hjälp av en enkel fråga som skulle kunna användas i ett prov i ekonomi för sjätteklassare.

Föreställ er alltså att Bill, före den nuvarande ekonomiska nedgången, brukade gå och handla en gång i veckan på sin lokala stormarknad. När han gick dit hade han råd att lägga ut $10 för mineralvatten. För det då gällande priset, $1 per flaska, kunde han köpa 10 flaskor. Nu när Bill besöker stormarknaden mitt under nedgången har han bara råd att lägga ut $5 för mineralvatten.

Här är frågan: Vid vilket pris per vattenflaska skulle Bill kunna köpa för $5 de 10 vattenflaskor han förut köpte för $10? Svar: 50 cent.

Som denna fråga och svaret på den gör klart gör ett prisfall det möjligt för mindre pengar tillgängliga för utgifter att köpa lika mycket som den tidigare större penningmängden kunde köpa.

Denna poäng gäller även när lägre priser inte resulterar i större köp av just den sak vars pris har fallit. Anta t.ex. att priset för 4 liter mjölk är $8 och nu faller till $4. Ändå behöver inte Bill och hans familj mer än 4 liter under varje given vecka och kommer därför inte att köpa mer mjölk till dess nu lägre pris. Prisfallet hjälper ändå ekonomin att återhämta sig. Det gör det genom att frigöra $4 av Bills pengar för att möjliggöra köp av andra saker som han vill ha men annars inte hade råd med på grund av avsaknaden av tillgängliga penningmedel.

Ett annat liknande exempel är när priset på bensin eller eldningsolja faller, vilket hjälper till att öka människors förmåga att lägga ut pengar på att köpa produkter genom hela det ekonomiska systemet.

Som jag påpekat är deflation, i skarpaste kontrast mot fallande priser, en process av finansiell kontraktion. I den rådande krisen är den en kontraktion av kredit och av den spendering som är beroende av kredit. Ett fall i priserna och naturligtvis också i lönerna är det huvudsakliga medlet att anpassa sig till denna deflation och att övervinna den.

Icke desto mindre står den rådande bisarra sammanblandningen av fallande priser med deflation i vägen för den ekonomiska återhämtningen. Genom att betrakta fallande priser, vilka är deflationens effekt och samtidigt botemedlet mot deflation, som om de själva på något vis var deflation, leds människor till att förväxla lösningen på problemet med det problem som behöver lösas.

På grundval av denna förväxling förespråkar de statliga ingripanden för att förhindra att priserna faller. De priser de vill hindra från att falla varierar från bostadspriser till priser på jordbruksprodukter och andra varor och, framför allt, löner. I den mån som sådana ansträngningar vinner framgång och priserna hindras från att falla är effekten att förhindra den ekonomiska återhämtningen. De förhindrar den ekonomiska återhämtningen genom att hindra den minskade spenderingsnivå som deflationen utgör från att köpa den större mängd varor och tjänster som den skulle kunna köpa till lägre priser och löner.

Precis som fallande priser är så långt ifrån att vara deflation att de är botemedlet mot deflation, så är också förhindrande av prisfall så långt ifrån att förhindra deflation att det i själva verket förvärrar deflationen. Detta beror på att det leder människor till att uppskjuta köp även i sådana fall där de har förmågan att köpa. De uppskjuter sina köp i förväntan om att kunna köpa på bättre villkor senare, när priserna och lönerna har fallit till den nivå som är nödvändig för att möjliggöra ekonomisk återhämtning.

Likaså, när priserna och lönerna till sist faktiskt faller tillräckligt för att möjliggöra ekonomisk återhämtning, kommer det med all säkerhet att ske en ökning av spenderingen i det ekonomiska systemet. Detta beror på att de penningmedel människor hade avstått från att spendera i väntan på att priserna och lönerna skulle falla nu inför det nödvändiga fallet kommer att spenderas. Det nödvändiga fallet i priserna och lönerna leder alltså till ekonomisk återhämtning genom att skapa större köpkraft för en minskad spenderingsvolym. Det åstadkommer också ett partiellt återställande av spenderingen och gör därigenom definitivt slut på deflationen.

Exakt hur långt det är nödvändigt för priserna och lönerna att falla för att uppnå ekonomisk återhämtning beror på den förändring som har ägt rum i vad Mises kallar ”penningrelationen”. Denna är relationen mellan tillgången på pengar och efterfrågan på penninginnehav.

Under boomen ökar inflationen och kreditexpansionen tillgången på pengar och minskar samtidigt efterfrågan på penninginnehav. Sedan, i konjunkturcykelns efterföljande nedgångsfas, ökar efterfrågan på penninginnehav, och tillgången på pengar kan faktiskt minska. Båda dessa faktorer leder till sjunkande total spendering i det ekonomiska systemet och därmed till ett behov av en motsvarande lägre löne- och prisnivå för att uppnå ekonomisk återhämtning.

Hur långt dessa processer skulle kunna gå i våra rådande omständigheter, och vad som skulle kunna göras för att mildra dem på ett sätt som är förenligt med den ekonomiska frihetens princip, är ett för stort ämne att förklara i denna enda artikel.[2] Här måste jag emellertid säga att en minskning av penningmängden helt och hållet kan förhindras och att detta dramatiskt skulle begränsa omfattningen av den sjunkande allmänna spenderingen i det ekonomiska systemet.

Vilka reducerade spenderingsnivåer som den ändrade penningrelationen än kommer att stödja, kan lönernas och prisernas frihet att falla inte bara leda till ekonomisk återhämtning utan till mer än ekonomisk återhämtning. Den kan leda till att var och en som är förmögen och villig att arbeta får anställning, m.a.o. till full sysselsättning. Och den skulle göra detta utan att den genomsnittlige arbetaren i det ekonomiska systemet får sjunkande reallön utan faktiskt får en avsevärt högre reallön. Tyvärr är detta ett för stort ämne att diskutera vidare i denna artikel.[3]

Räddningsaktioner

Innan jag slutar måste jag säga några ord om statens nuvarande ansträngningar att övervinna krisen genom räddningsaktioner [”bailouts”] och deras därmed sammanhängande finansiering genom budgetunderskott. I slutändan är dessa ansträngningar ett försök att övervinna effekterna av en stigande efterfrågan på penninginnehav genom en tillräckligt stor ökning av penningtillgången. I sin kampanj förefaller staten inte bry sig om något annat än att övervinna krisen för stunden, utan hänsyn till det bränsle det ger till nästa kris.

Staten har idag obegränsade maktbefogenheter att skapa pengar. Och därför är det högst sannolikt, givet dess villighet att använda dessa maktbefogenheter och det överväldigande stöd hos allmänheten som finns för att använda dem, att den ökning av penningtillgången som den åstadkommer i slutändan kommer att väga mer än den nuvarande ökningen av allmänhetens efterfrågan på penninginnehav. När och i den mån som detta händer och näringslivets försäljningsintäkter och vinster börjar öka och sysselsättningen och lönerna börjar öka, kommer allmänhetens efterfrågan på penninginnehav återigen att börja minska.

Vid denna punkt kommer den massiva ökning av penningmängden som staten för närvarande åstadkommer att underblåsa kraftigt stigande priser och ge upphov till en ny kris. Denna gång en inflationskris. Då måste staten antingen nöja sig med en ekonomi i Förenta staterna som påminner om det ekonomiska systemet i ett latinamerikanskt land, eller också måste den tygla sin inflation. Om den snabbt väljer det senare, kommer vi att vara tillbaka vid den situation som rådde i början av 1980-talet och måste genomgå en ny ekonomisk kontraktion, fastän förmodligen av mycket större omfattning än då, på grund av de oavslutade affärer som lämnats kvar efter den nuvarande krisen.

Om staten dröjer för länge med att tygla sin inflation, då kan den, när den till sist ändå bestämmer sig för att göra det, ställas inte bara inför priser som stiger lika snabbt som de gjorde i Latinamerika för några årtionden sedan, utan också inför de massiva arbetslöshetssiffror som åtföljde försöken att tygla en så hög inflation. Vid den tiden åtföljdes priser som steg med 20, 30, 50 procent eller mer av jämförelsevis höga arbetslöshetssiffror. (För att förstå hur något sådant kan hända, föreställ dig att den totala spenderingen och priserna båda stiger med, låt oss säga, 50 procent per år. Nu lyckas staten i ett försök att tygla inflationen att minska ökningen i spenderingen till 15 procent. Om höjningen av lönerna och priserna har någon sorts avsevärd tröghet, som t.ex. att fortsätta att vara 40 procent, kommer effekten att bli ett fall i produktionen och sysselsättningen till en nivå som är lika med 1,15/1,4, vilket utgör ett fall på omkring 18 procent. Inom den närmare framtiden kommer arbetslösheten att främjas genom de ytterligare maktbefogenheter staten ger till fackföreningarna, vilka kommer att använda dem till att höja lönerna t.o.m. mitt under en massarbetslöshet, så som de gjorde från 1932 och framåt under den stora depressionen.)

Naturligtvis, givet den rådande beredvilligheten att massivt expandera statens maktbefogenheter för att handskas med kortsiktiga kriser, är det också möjligt att staten kommer att införa pris- och löneregleringar i sina ansträngningar att bekämpa följderna av sin inflation. Om och när regleringarna senare avlägsnas kommer det återigen att inträffa en kris med stigande priser som, om den inte åtföljs av ännu mer inflation, kommer att åtföljas av en stor finansiell kontraktion. Om prisregleringarna inte avlägsnas kommer det ekonomiska systemet att paralyseras och till sist förstöras.

Slutsatsen är att det inte finns någon bra utväg ur den nuvarande krisen annat än att möta den med den fria marknadens metod: ett löne- och prisfall, som i möjligaste mån mildras på sätt som överensstämmer med den ekonomiska frihetens princip. Vad som fordras är en utväg som en gång för alla gör slut på ”boom-bust-cykeln”, inflation och kreditexpansion som följs av deflation och kontraktion. Den fria marknaden, en friare marknad än vi hittills haft, är den enda lösningen på detta.

Både ekonomisk frihet och ekonomisk återhämtning fordrar att priserna och lönerna är fria att falla och att alla lagliga hinder som står i vägen för deras fallande omedelbart avlägsnas. För att detta ska kunna ske måste så många människor som möjligt förstå att fallande priser inte är deflation utan motgiftet mot deflation.

* * *

Post scriptum: Jag måste i korthet ta upp två punkter som jag inte kunde behandla i själva artikeln. En gäller effekten av utsikten för fallande priser på fördröjningen av penningutlägg. Denna fördröjning gäller endast i det fall där prisfallet kommer som svar på fallande efterfrågan, inte på en ökning i produktionen och tillgången. I detta fall faller efterfrågan ännu mer om priserna inte faller, så som jag har visat.

Utsikten för fallande priser som en följd av ökad produktion och tillgång implicerar emellertid inte någon fördröjning av inköpen. Detta beror på att i detta fall är det förväntade prisfallet inte resultatet av någon minskning vare sig i spenderingen eller i något annat viktigt penningaggregat. Tvärtom innebär här det förväntade prisfallet en ökning i den förväntade köpkraften hos alla ackumulerade besparingar lika väl som hos de inkomster som kommer att förtjänas i framtiden. På detta sätt förebådar den ekonomiska framåtskridandeprocessen att man kommer att ha det ekonomiskt bättre i framtiden än i nuet. Effekten av detta är i sin tur att det gör det möjligt för människor att ha råd att konsumera mer i nuet. Detta bildar motvikt mot de vinningar man får genom att vänta med att dra fördel av lägre priser i framtiden. Med andra ord är fallande priser som beror på ökad produktion och tillgång i allt väsentligt neutrala i sin samlade effekt på relationen mellan att spendera för konsumtion i nuet gentemot att spara för framtida konsumtion.

Den andra punkt som behöver tas upp gäller bostadspriser. Det hävdas ofta att fallande bostadspriser bär ansvaret för att banker går omkull, och att fortsatt fallande priser för bostäder måste resultera i att fler banker går omkull, och att de fallande priserna därför måste stoppas.

Fallande bostadspriser är i själva verket lika lite ansvariga för att banker går omkull som fallande priser på åldrande bilar är ansvariga för att banker går omkull. Det faktum att bostadsägare kan vara skyldiga mer för sina bostäder än vad deras bostäder är värda har inget mer grundläggande samband med uteblivna amorteringar på bostadslån än det faktum att många eller de flesta bilar som köpts på avbetalning är värda mindre än de utestående lån man har på dem. Faktum är att själva handlingen att köra en ny bil från försäljningsstället ofta är tillräcklig för att sänka dess återförsäljningsvärde under värdet av det utestående lånet på bilen.

Vad som leder till uteblivna betalningar, det må vara för bostadslån eller billån, är låntagarnas oförmåga eller ovillighet att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, inte bostädernas eller bilarnas marknadsvärde.

Endast årtionden av inflation och kreditexpansion skulle kunna göra det möjligt för människor att tänka på de hus de bor i som en investering. I verkligheten är ett hus en konsumtionsvara, precis som en bil eller ett kylskåp. Den enda skillnaden är att den tappar i värde långsammare än de gör. Endast en lång rad år där inflationen ägde rum snabbare än husen tappade i värde gjorde det möjligt för huspriserna att stiga varje år och att människor kom att betrakta dem som en källa till ekonomisk vinning. Om det inte vore för inflationen och de stigande priser som den åstadkommer skulle det stå helt klart att ens bostad är en förbrukningsvara, förvisso en vara som förbrukas långsamt, men icke desto mindre en förbrukningsvara.

Om det inte vore för inflationen skulle priserna för nya hus inte stiga. De skulle förmodligen t.o.m. falla från ett år till nästa. Dessutom skulle priset för ett hus som var 5, 10 eller 20 år gammalt vara betydligt lägre än priset för ett nybyggt hus. Alltså implicerar t.o.m. konstanta priser för nya hus, än mer då fallande priser för nya hus, att priset för ett hus faller allteftersom det blir äldre. Detta är den normala situationen. Detta är situationen i avsaknad av inflation.

Den accelererade kreditexpansionen under senare år och de snabbt ökande bostadspriserna gjorde det för en tid möjligt att förefalla lönsamt att köpa hus utan någon annan avsikt än att snabbt sälja dem igen. Den fick det också att verka som om människor kunde leva på inteckningsvärdet av sina bostäder genom att ta lån på dem. Frenesin i bostadsbubblan var sådan att när den var som värst hade bara de som låg bland de högsta 15 procenten i inkomster råd att köpa ett genomsnittligt hus.

Det finns ingen anledning att försöka bibehålla konstlat höga bostadspriser och rädda de låntagare och långivare som bar ansvaret för dem. Dessutom måste försöket att göra detta vidmakthålla misstanken att långivarna fortfarande i grund och botten är osunda och att man inte kan räkna med att de ska kunna uppfylla sina egna ekonomiska förpliktelser. Sådana dåliga lån måste banker och andra finansiella institutioner som gjort dem öppet erkänna och få bort ur bokföringen, innan förtroendet inom det ekonomiska systemet kan återställas.

Det fall i bostadspriserna som äger rum behöver gå vidare. Det genomsnittliga bostadspriset är fortfarande avsevärt högre än den genomsnittliga inkomstnivån. Krav på stabiliserade bostadspriser är ett krav på statlig inblandning till förmån för lättsinniga låntagare och långivare, att betalas av skattebetalarna.

De lägre bostadspriser som kommer att bli resultatet av bostadsmarknadens frihet från statlig inblandning kommer att minska storleken på de inteckningar som är nödvändiga för att köpa bostäder. Om ett hus säljs för en halv miljon dollar i stället för en miljon dollar, eller för hundratusen dollar i stället för tvåhundratusen dollar, då kommer beloppet av den inteckningsfinansiering som fordras för att köpa det att i samma mån minska, och bostadsmarknaden kommer att rätta sig efter den minskade allmänna tillgången på tillgänglig kredit.

Copyright © 2009 George Reisman

Originalets titel: Falling Prices Are Not Deflation But the Antidote to Deflation. Svensk översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Originalet finns på Reismans blogg och också på Misesinstitutets nätsida.

De övriga artiklarna i serien är:

Economic Recovery Requires Capital Accumulation Nor Government ”Stimulus Packages”, Part I och Part II.

The Fundamental Obstacles to Economic Recovery: Marxism and Keynesianism

Standing Keynesianism on Its Head

Credit Expansion, Crisis, and the Myth of the Saving Glut

Artiklarna är långa, och det är inte troligt att jag kommer att översätta dem under den närmaste tiden. Men läs dem gärna!

[2]) För en diskussion av detta ämne, se Capitalism: A Treatise on Economics, s. 959–962. – (Detta avsnitt handlar om hur man snabbt och relativt smärtfritt skulle kunna övergå från pappersmyntfot till guldmyntfot. Ö.a.)

[3]) Jag har diskuterat det utförligt i Capitalism; se s. 580–587. – (Avsnittet handlar om arbetslöshet. Ö.a.)

Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen. Den finns också att läsa som pdf-fil.

Idag, den 29 september 2006, var det 125 år sedan ekonomen och samhällsfilosofen Ludwig von Mises föddes; han avled 1973. Mises var min lärare och mentor och inspirationskällan till det mesta jag vet och anser vara viktigt och värdefullt inom dessa områden – till vad som gör det möjligt för mig att förstå de händelser som formar den värld vi lever i. Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla honom, eftersom jag menar att han förtjänar att inta en framträdande plats i den moderna tidens intellektuella historia.

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält. Arbetsdelningens existens och dess framgångsrika funktion beror emellertid på ett avgörande sätt av ett kapitalistiskt samhälles institutioner – d.v.s. av begränsad statsmakt och ekonomisk frihet, privat ägande av land och all annan egendom, utbyte och pengar, sparande och investeringar, ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk konkurrens, och vinstmotivet – institutioner som överallt varit under attack under åtskilliga generationer.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. Betydande brister och inkonsekvenser i Smiths och Ricardos och deras efterföljares skrifter gjorde det möjligt för socialisterna att hävda att de klassiska ekonomerna i själva verket var deras bundsförvanter. Jevons och de tidigare ”österrikiska” ekonomernas – Mengers och Böhm-Bawerks – skrifter var inte tillräckligt uttömmande för att erbjuda socialisterna effektivt motstånd. Bastiat hade försökt göra det, men han dog för tidigt och saknade förmodligen hur som helst det nödvändiga teoretiska djupet.

När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Vad Mises företog sig, och vad som sammanfattar det väsentliga i hans storhet, var att bygga ett intellektuellt försvar för kapitalismen och därmed för civilisationen.

Socialisternas främsta argument var att kapitalismens institutioner endast tjänade en handfull råbarkade ”exploatörers” och ”monopolisters” intressen och motverkade det stora flertalet människors intressen, vilka socialismen skulle tjäna. Medan det enda svar andra kunde ge var att göra upp planer på att beröva kapitalisterna lite mindre av deras förmögenheter än vad socialisterna krävde, eller att yrka på att äganderätten skulle respekteras trots att den var oförenlig med de flesta människors välbefinnande, ifrågasatte Mises allas grundantagande. Han visade att kapitalismen verkar för allas materiella egenintresse, inbegripet icke-kapitalisternas – de så kallade proletärernas. Mises visade att i ett kapitalistiskt samhälle tjänar privatägda produktionsmedel marknaden. Fabrikers och verkstäders fysiska förmånstagare är alla som köper deras produkter. Och, tillsammans med drivfjädern vinst och förlust och den konkurrensfrihet den implicerar, säkerställer förekomsten av privat ägande en ständigt växande tillgång på produkter för alla.

Mises visade alltså att sådana klyschor som att ”fattigdom orsakar kommunism” är absolut nonsens. Det är inte fattigdom, förklarade han, utan fattigdom plus vanföreställningen att kommunism är botemedlet mot fattigdom, som orsakar kommunism. Han visade att om de vilseledda revolutionärerna i underutvecklade länder och i utarmade slumområden förstod ekonomi, skulle varje önskan de skulle kunna ha att bekämpa fattigdom göra dem till förespråkare för kapitalism.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos. För socialism betyder avskaffande av prissystemet och den intellektuella arbetsdelningen; den betyder att allt beslutsfattande koncentreras och centraliseras i händerna på en enda instans: Styrelsen för Central Planering eller den Högste Diktatorn.

Men att planera ett ekonomiskt system går utöver varje enskilt medvetandes förmåga: de olika produktionsfaktorernas antal, varianter och geografiska lägen, de olika tekniska möjligheter som står till buds för dem, och de olika möjligheter till omändringar och kombinationer av vad som kan produceras från dem, ligger långt utöver vad ens det största geni kan hålla i huvudet. Mises visade att ekonomisk planering fordrar samarbete från alla som deltar i det ekonomiska systemet. Den kan endast existera under kapitalismen, där affärsmän varje dag planerar på grundval av vinst- och förlustkalkyler; arbetare på grundval av löner; och konsumenter på grundval av priserna på konsumtionsvaror.

Mises bidrag till debatten mellan kapitalism och socialism – den moderna tidens ledande fråga – är överväldigande. Innan han skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

För människor som lever i ett kapitalistiskt samhälle är bokstavligt talat omgivna av ekonomisk planering, och ändå inser de inte att den existerar. Varje dag är det otaliga affärsmän som planerar att utvidga sina företag eller dra ner på verksamheten, som planerar att införa nya produkter eller upphöra med gamla, som planerar att öppna nya filialer eller stänga existerande, som planerar att ändra sina produktionsmetoder eller fortsätta med samma metoder, som planerar att anställa fler arbetare eller avskeda några av dem de har. Och varje dag finns det otaliga arbetare som planerar att förbättra sina färdigheter, att byta yrke eller arbetsplats eller att fortsätta som de gjort förut; och konsumenter som planerar att köpa hus, bilar, stereoapparater, biffstek eller hamburgare, och hur de ska använda de varor de redan har – till exempel att ta bilen till arbetet eller ta tåget i stället.

Ändå vägrar människor att kalla all denna verksamhet för planering och reserverar termen för en handfull statstjänstemäns kraftlösa ansträngningar, statstjänstemän som, efter att ha förhindrat alla andras planering, dristar sig till att sätta sin egen kunskap och intelligens i tiotals och hundratals miljoner människors kunskaps och intelligens ställe.

Mises identifierade förekomsten av planering under kapitalism, det faktum att den grundar sig på priser (”ekonomiska kalkyler”) och det faktum att priserna tjänar till att samordna och harmonisera alla de miljontals separata, oberoende planerarnas verksamheter.

Han visade att varje individ, genom att vara angelägen om att få inkomster eller avkastningar och om att begränsa sina utgifter, leds till att anpassa sina planer till alla andras planer: Till exempel: en studerande som bestämmer sig för att bli revisor hellre än konstnär, därför att han värdesätter den högre inkomst han kan tjäna som revisor, ändrar sin karriärplan som gensvar på andras planer att köpa revisorstjänster hellre än målningar. En individ som bestämmer sig för att ett hus i ett visst bostadsområde är för dyrt och som därför ger upp sin plan att bo i detta område, är likaledes inbegripen i en process av att anpassa sina planer till andras planer; för det som gör huset alltför dyrt är andras planer att köpa det, andra personer som kan och vill betala mer. Och framför allt visade Mises att varje affärsverksamhet, genom att försöka göra vinster och undvika förluster, leds till att planera sina verksamheter på ett sätt som inte bara tjänar dess egna kunders planer, utan tar med i beräkningen alla andras planer som använder samma produktionsfaktorer genom hela det ekonomiska systemet.

Alltså visade Mises att kapitalismen är ett ekonomiskt system som är rationellt planerat genom alla deltagares kombinerade, egennyttiga ansträngningar. Socialismens misslyckande, visade han, är resultatet av det faktum att den inte utgör ekonomisk planering utan förstörelse av ekonomisk planering, som endast existerar under kapitalismen och prissystemet.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.

Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.