Thomas Piketty rättvänd

Nedanstående publicerades först som läsarrecension på Amazon och sedan både på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida.

Thomas Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget och har legat på bästsäljarlistorna både i The New Tork Times och på Amazon.

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda sida av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx.

I sin bok argumenterar Piketty för att de förmögna kapitalisternas sparande och kapitalackumulation leder till att lönerna sjunker. Det kapital som ackumuleras gör ingenting för att öka produktionen, hävdar han (s. 228, 358, passim). Allt som det åstadkommer är, enligt vad han påstår, att öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och samtidigt i lika mån minska den andel som går till löner (s. 361). Eftersom ingen ytterligare produktion kommer till stånd, blir effekten av den ändrade fördelningen en motsvarande förändring i absoluta termer, d.v.s. realvinsterna ökar medan reallönerna minskar.

För att undvika sådan ändlös destruktiv kapitalackumulation och dess ty åtföljande ”ojämlikhetsspiral” förespråkar Piketty en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året (s. 512f, 572).

Vad Piketty hävdar angående vinst- och löneandelarna vederläggs nu helt enkelt genom att man föreställer sig en ökning av kapitalisternas sparande och investeringar och sedan iakttar konsekvenserna både för lönebetalningar och för mängden vinst i det ekonomiska systemet. Man kommer att finna att lönebetalningarna med nödvändighet ökar och att vinstbeloppet med nödvändighet minskar, resultat som är diametralt motsatta vad Piketty hävdar.

Anta alltså att vinstbeloppet i det ekonomiska systemet från början är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan behövas för att 200 enheter ska vara lika med det samlade vinstbelopp som för tillfället är rådande.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Därmed är den genomsnittliga vinstkvoten från början 10 procent.

Och anta nu till sist att kapitalisterna, som fram till nu har konsumerat sina 200 enheter i vinst, bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem. De gör nu ett ytterligare penningutlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken andel av dessa 100 enheter som än betalas ut i form av löner, ökar de med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till affärsmännens samlade produktionskostnader som dras ifrån försäljningsintäkterna och därmed i lika mån minska de samlade vinsterna.

Kostnadsökningen kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att de helt och hållet spenderas på saker som inte kapitaliseras, som t.ex. i typfallet kostnader för försäljning och allmänna och administrativa kostnader, i vilket fall de omedelbart visar sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att de helt och hållet spenderas på konstruktion av byggnader med en avskrivningsperiod på 40 år, i vilket fall det skulle ta 40 år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men i vilketdera fallet kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i lika mån minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, är m.a.o. uppochnedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar, som ökar proportionen mellan ackumulerat kapital och inkomster, ökar den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner och minskar den andel som består av vinster.

Till yttermera visso tjänar den större tillgång på kapitalvaror som blir resultatet av övergången till en högre proportion mellan kapital och inkomster till att höja arbetets produktivitet och öka den totala produktionen, inbegripet en ännu större tillgång på kapitalvaror. Med tekniskt framåtskridande som kompenserar den minskande avkastningen på en växande tillgång på kapitalvaror kan kapitalackumulationen i fysiska termer potentiellt fortsätta i all oändlighet utan ytterligare ökningar i proportionen mellan kapital och inkomster. Men en högre proportion skulle förstärka denna process. Detta beror på att, försåvitt som det utgör en rikligare tillgång på besparingar, möjliggör det för det ekonomiska systemet att genomföra kostsammare tekniska framsteg och därmed öka det tekniska framåtskridandets bidrag till kapitalackumulationen.

Pikettys program är ett program för renodlad ekonomisk förstörelse. Amerika och världen, framför allt världens löntagare, behöver ett avskaffande av skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulationen och produktionsökningen. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Turning Piketty Right Side Up

Översättning: Per-Olof Samuelsson

$ $ $

Appendix

En tidigare bloggpost består av Reismans kommentarer till en artikel om Piketty i The New York Times; eftersom den berör samma ämne översätter jag den bloggposten också. Innehållet bör i och för sig vara bekant från tidigare artiklar jag översatt, men det förtjänar att upprepas.

Jag har gjort följande kommentarer som svar på en artikel som stod att läsa igår [20 april 2014] i New York Times av Steven Erlanger under rubriken ”Taking On Adam Smith (and Karl Marx)”. Erlangers artikel är väsentligen en recension av Thomas Pikettys bok Capital in the Twenty-First Century, som förefaller vara sista skriket bland många professionella ekonomer. Boken har av [Paul] Krugman utnämnts till ”en av vattendelarna inom det ekonomiska tänkandet”.

Kommentar 1:

Erlangers artikel har titeln ”Taking On Adam Smith (and Karl Marx)”. Tillåt mig föreslå ett annat perspektiv än Pikettys ur vilket man kan ta sig an dessa båda gestalter. Nämligen det faktum att de båda begår samma djupgående misstag.

Misstaget är uppfattningen att den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst är löner, och att vinster uppträder först senare i och med att kapitalisterna och deras kapital uppträder som ett oförtjänt och orättvist avdrag från lönerna.

Sanningen är att när arbetarna i Smiths ”sakernas ursprungliga tillstånd” eller Marx motsvarande ”enkla cirkulation” producerar och säljer sådana saker som skor och brödlimpor, är deras inkomster inte löner. De är försäljningsintäkter. Och just därför att det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg i avsikt att få in försäljningsintäkterna, finns det inga penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter. Därmed är försäljningsintäkterna i sin helhet vinst. Vinst är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.

Vad kapitalisterna och deras inköp i avsikt att sälja har ansvaret för är inte förekomsten av vinster utan förekomsten av löner och andra produktionskostnader och därmed en minskning av den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Och precis som Columbus och inte hans besättning ges det primära ansvaret för upptäckten av Amerika, så är det företagarna och kapitalisterna som är de primära producenterna under moderna förhållanden. Vinsten är inkomsten från deras huvudsakligen intellektuella arbete.

Kommentar 2:

De rikas rikedom är inte orsaken till de fattigas fattigdom, utan snarare till att de fattiga blir mindre fattiga, ja rentav rika. De rikas rikedom investeras i produktionsmedel, vilka är grundvalen för tillgången på produkter som är tillgängliga för var och en genom köp. Deras rikedom – deras kapital – är också källan till efterfrågan på arbetskraft och därmed också till löner. Ju större de rikas kapital är, desto större är tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, m.a.o. desto högre är reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Var skulle du helst bo och arbeta? I ett samhälle vars produktionsmedel bestod av ett antal gårdar med getter, åtföljd av en motsvarande liten efterfrågan på arbetskraft, eller i ett samhälle fullt av bolag med många miljarder dollar som producerar en motsvarande tillgång på produkter och konkurrerar om din arbetskraft?

Under den senaste generationen eller mer har det ekonomiska framåtskridandet avsevärt bromsats, och många människor har det ekonomiskt sämre än de hade det förr. Varför skulle detta komma som en överraskning? Producenter kämpar under det ständigt växande trycket av statliga regleringar: nu så mycket som 700 000 sidor bara på federal nivå.

Massiv kreditexpansion som kommit in på aktie- och fastighetsmarknaderna har skapat artificiell ojämlikhet, eftersom den driver upp priserna på aktier och fastigheter, vilka i övervägande grad ägs av de rika. Den har också orsakat massiva kapitalförluster genom sådant som att man byggt miljoner hus, vilkas köpare inte hade råd att betala för dem.

Kommentar 3:

I motsats till vad Piketty hävdar implicerar det faktum att avkastningen på kapital är högre än takten i det ekonomiska framåtskridandet inte alls att de rikas förmögenheter kommer att växa snabbare än storleken på det ekonomiska systemet i allmänhet.

De rikas förmögenheter kan endast växa i den mån som de sparar och investerar utifrån sin relativt höga avkastning. Men i den mån de gör det tenderar det ekonomiska framåtskridandet att öka och avkastningsgraden tenderar att minska.

Det ekonomiska framåtskridandet tenderar att öka försåvitt som besparingarna leder till större tillgång på kapitalvaror, vilket leder till ökad produktion, inbegripet ytterligare produktion av kapitalvaror. Avkastningsgraden på kapital tenderar att minska, därför att de större utgifterna för kapitalvaror (och arbetskraft) visar sig både som större kapitalackumulation och som en ökning av den samlade mängden produktionskostnader i det ekonomiska systemet, vilket leder till en minskning av det samlade vinstbeloppet.

Våra problem idag är till stor del resultatet av statliga handlingsprogram som tjänar till att hålla sparandet och efterfrågan på kapitalvaror nere. Bland dessa program finns bolagsskatten och den progressiva personliga inkomstskatten, fastighetsskatten, kroniska budgetunderskott, socialförsäkringssystemet och inflation av penningmängden. I den mån som dessa program kan reduceras kommer efterfrågan på och produktionen av och tillgången på kapitalvaror att öka och därigenom återställa det ekonomiska framåtskridandet, och det samlade vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten kommer att minska.

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Smith, Marx, and Piketty: Reisman’s New York Times Comments on Steven Erlanger’s Article “Taking on Adam Smith (and Karl Marx)”

Översättning: Per-Olof Samuelsson

Advertisements

%d bloggare gillar detta: