Produktion versus konsumtion

Det finns två grundläggande sätt att se på det ekonomiska livet. Det ena synsättet dominerade 1800-talets ekonomiska filosofi, under inflytande av de brittiska klassiska ekonomerna, som t.ex. Adam Smith och David Ricardo. Det andra synsättet dominerade 1600-talets ekonomiska filosofi, under inflytande av merkantilismen, och har återkommit och dominerar nu 1900-talets ekonomiska filosofi, till stor del under lord Keynes inflytande. Vad som skiljer dessa två synsätt är följande: Under 1800-talet identifierade ekonomerna det ekonomiska livets grundproblem som hur produktionen ska kunna ökas. Underförstått eller uttryckligen uppfattade de grunden både för ekonomisk verksamhet och ekonomisk teori som det faktum att människans liv och välbefinnande är beroende av produktion av rikedomar[1]. Människans natur får henne att behöva rikedomar; hennes mest elementära omdömen får henne att önska rikedomar; problemet, menade de, är att producera dem. Den ekonomiska teorin kunde därför ta önskan att konsumera för given och fokusera uppmärksamheten på med vilka medel och metoder produktionen skulle kunna öka.

Under 1900-talet har ekonomerna återgått till det rakt motsatta synsättet. I stället för att förstå problemet som hur man kontinuerligt ska kunna öka produktionen när man står inför ett obegränsat begär efter rikedomar, som är resultatet av de obegränsade möjligheterna att bättre tillfredsställa människans behov, svävar man i villfarelsen att problemet är att öka begäret att konsumera så att konsumtionen ska kunna avpassas efter produktionen. Den ekonomiska teorin under 1900-talet tar produktionen för given och fokuserar uppmärksamheten på medel och metoder som ska kunna öka konsumtionen. Den förfar som om det ekonomiska livets problem inte vore att producera rikedomar utan att producera konsumtion.

Dessa båda diametralt motsatta och ömsesidigt uteslutande grundpremisser beträffande det ekonomiska livets grundproblem spelar samma roll i den ekonomiska teorin som motstridiga metafysiska läror gör inom filosofin. Punkt för punkt resulterar de i motsatta slutsatser eller i att man för fram motsatta skäl för samma slutsats. På ett så genomgripande och så grundläggande sätt bestämmer de den ekonomiska teorin att de ger upphov till två fullständigt olika ekonomiska tankesystem.

Två sätt att se på sysselsättning

Om man ansluter sig till 1800-talets produktionistiska premiss, inser man först av allt att det inte finns något sådant problem som att ”skapa arbetstillfällen”. Det finns ett problem med att skapa lönande arbeten, men inte arbeten. Hela tiden, menar produktionisten, finns det lika mycket arbete att utföras – lika många potentiella arbetstillfällen – som det finns otillfredsställda mänskliga begär som skulle kunna tillfredsställas med större produktion av rikedomar; och eftersom dessa begär är obegränsade, är den mängd arbete som behöver utföras – antalet potentiella arbetstillfällen – också obegränsad. Att använda fler och bättre maskiner, hävdar produktionisten, orsakar därför inte arbetslöshet. Det gör det bara möjligt för människor att, i den mån de inte föredrar ledighet, producera mer och på så sätt sörja för sina behov fullständigare och på ett bättre sätt. Att förlänga arbetstiden eller att anställa kvinnor, barn, utlänningar eller människor av minoritetsraser eller minoritetsreligioner berövar inte heller någon sysselsättning. Det möjliggör helt enkelt ökad produktion.

Om man ansluter sig till 1900-talets konsumtionistiska premiss, ser man helt annorlunda på maskiner och på att fler människor ges sysselsättning. Man betraktar varje ökning av produktionen som ett hot mot någon del av vad som redan produceras. Man föreställer sig att produktionen begränsas av begäret att konsumera. Man fruktar att detta begär kan vara otillräckligt och att en ökning av produktionen inom vilken del av ekonomin som helst därför måste framtvinga en minskning av produktionen inom någon annan del. Följaktligen fruktar man att det arbete som utförs av maskiner gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av människor, att det arbete som utförs av kvinnor gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av män, att det arbete som utförs av barn gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av vuxna, att det arbete som utförs av judar gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av kristna, att det arbete som utförs av svarta gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av vita, och att somligas extra arbete betyder brist på arbete tillgängligt för andra.

Varken produktionisten eller konsumtionisten önskar långa arbetsdagar eller barnarbete. Här kommer de båda såtillvida fram till samma slutsats. Men deras skäl skiljer sig helt och hållet åt. Konsumtionisten önskar inte dessa saker därför att han tror att det finns problem med vad man ska göra med de resulterande produkterna, om inte andra produkter ska upphöra att produceras och att andra arbetare ska bli arbetslösa. Produktionisten önskar inte långa arbetsdagar eller barnarbete därför att han inte sätter något värde på trötthet eller förtidig utmattning. Problemet är i produktionistens ögon inte vad man ska göra med de ytterligare produkter som produceras med längre arbetsdagar eller med barnarbete – endast ett starkt behov av dessa ytterligare produkter framkallar detta ytterligare arbete – utan hur man ökar arbetets produktivitet till en nivå där människor kan ha råd med mer fritid och att klara sig utan sina barns arbete.

Rikedomar genom knapphet?

Eftersom konsumtionisten föreställer sig att produktionen begränsas av önskan att konsumera (snarare än att konsumtionen begränsas av förmågan att producera), värdesätter han inte rikedomar utan avsaknad av rikedomar. Till exempel föreställde han sig efter Andra världskriget att den relativa avsaknaden av hus, bilar, TV-apparater och kylskåp i Europa var en tillgång för den europeiska ekonomin, eftersom den utgjorde en stor tillgång på oförbrukat konsumtionsbegär, och därmed förmodades säkerställa stark efterfrågan från konsumenternas sida. Likaledes föreställde han sig att det relativa överflödet av dessa varor i Förenta staterna var en belastning för den amerikanska ekonomin, eftersom det utgjorde en förbrukad tillgång på konsumtionsbegär och därmed förmodades säkerställa endast en svag efterfrågan från konsumenternas sida. Konsumtionisten drar slutsatsen att välstånd beror på avsaknad av rikedomar, och att fattigdom följer av överflöd på rikedomar, eftersom denna ovärderliga vara, begäret att konsumera, på vilken tillgången är mer begränsad än tillgången på diamanter, produceras genom avsaknad och konsumeras genom förekomst av rikedomar. Det är enligt denna princip som konsumtionisten uppskattar krig och förstörelse som källor till välstånd och menar att fattigdom under depressioner beror på ”överproduktion”.

Konsumtionisten tror inte att förstörelse av rikedomar är det enda sättet att uppnå välstånd. Även om han tror att det är svårt att genomföra hyser han förhoppningar om att tillgången på hans vara, begäret att konsumera, icke desto mindre kan ökas med positiva mått och steg. Ett sådant mått och steg är ett högt födelsetal. Genom att låta nya människor komma till världen för man också in ett ökat konsumtionsbegär i världen. Att det existerar ett stort antal människor, säger konsumtionisten till affärsmannen, kommer att göra det möjligt för företagen att hitta någon att avyttra sina annars överflödiga varor på. Företagen kommer att blomstra eftersom deras tillgång på varor kommer att finna en motsvarighet i en tillräcklig tillgång på begär efter varor. I avsaknad av ett högt födelsetal, eller tillsammans med ett högt födelsetal, tror konsumtionisten att reklam kan framkalla något nytt begär hos annars övermätta konsumenter. Och, på ett något annat plan, hävdar konsumtionisten att tekniskt framåtskridande kan ge nya användningsområden för en ökande tillgång på kapitalvaror, som annars inte skulle kunna avsättas till investeringar. Eller, om allt annat misslyckas, kan man räkna med att staten ska kunna tillhandahålla obegränsad konsumtion – t.o.m. i avsaknad av begär. Eller kanske ett land, hoppas konsumtionisten, är så lyckligt lottat att det är i fara att angripas av främmande fientliga makter och därför står inför nödvändigheten att upprätthålla ett starkt militärt försvar. I vilketdera fallet föreställer sig konsumtionisten att staten ska kunna främja välståndet genom att byta sin konsumtion mot folkets produkter.

Produktionen begränsar konsumtionen

Produktionisten ser förstås annorlunda på saken. Han hävdar att det alltid utgör en kostnad för föräldrarna att föda och uppfostra barn. När föräldrarna sätter barn till världen måste de lägga ut pengar på dem som de annars skulle ha lagt ut på sig själva. Föräldrarna kan förstås, och kommer förhoppningsvis, att anse att det är bättre och roligare att lägga ut pengar på barnen; men det är ändå en kostnad. Och om de har tillräckligt många barn kommer de att bli fattiga. Detta är ett faktum, hävdar produktionisten, som vem som helst kan observera i vilken stor familj som helst som inte har motsvarande stora inkomster. Förekomsten av barn får inte föräldrarna att lägga ut mer pengar än de annars skulle ha gjort, utan bara att lägga ut dem på andra saker än de annars skulle ha gjort. De köper barnmat, leksaker och cyklar i stället för fler måltider på restaurang, en bättre bil eller dyrare semestrar. Produktionen stimuleras inte. Produktionen tar bara en annan riktning, eftersom efterfrågan blir annorlunda fördelad.

Den enda ökning av produktionen som skulle kunna äga rum, hävdar produktionisten, skulle vara ett resultat av att föräldrarna måste ta extraknäck eller arbeta övertid för att försörja sina barn och ändå kunna behålla sin tidigare levnadsstandard. Och när barnen växer upp kommer den utökade marknad som de förmodas utgöra för hus och bilar och liknande endast att materialiseras i den mån som de själva kan producera motsvarigheten till dessa saker och därigenom tjäna pengar att köpa dem för. Det kommer endast att vara tack vare deras produktion, inte tack vare deras önskan att konsumera, som de kommer att kunna utgöra en utökad marknad.

Reklamen och konsumenten

Reklamen, menar produktionisten, skapar inte någon önskan att konsumera om inget begär efter fler varor annars skulle ha existerat. Det är inte så att människor, ifall reklam inte hade existerat, inte skulle ha en aning om hur de skulle spendera sina pengar. Reklam behövs inte, och skulle inte vara tillräcklig, för att få vegeterande varelser att vakna upp och bli till människor. Vad reklamen gör är att den leder människor till att konsumera annorlunda och på ett bättre sätt än de annars skulle ha gjort. Reklam är ett konkurrensverktyg och, som sådant, finns det för varje konkurrerande produkt vars försäljning ökas av den någon annan konkurrerande produkt vars försäljning minskas av den.

Konsumtionistens inställning till reklam framhäver klart vissa andra korollarier och implikationer av hans grundpremiss. Hans bedömning av reklam, liksom hans bedömning av krig och förstörelse, är ambivalent, och detta med nödvändighet. Å ena sidan godtar han den, på den grundvalen att den genom att skapa konsumtionsbegär skapar det arbete som fordras för att tillfredsställa dessa begär. Men själva denna tro att reklamen skapar begär där absolut inga begär annars skulle ha existerat får honom också att fördöma reklamen. För om det vore sant att människorna i avsaknad av reklam skulle vara fullkomligt nöjda med mycket litet, måste de begär som skapas av reklamen förefalla endast vara ytliga och i grunden onödiga och onaturliga.

Och det är just så här som konsumtionisten betraktar sådana begär. I hans ögon utgör alla begär som människor har efter varor, utöver vad som är nödvändigt för att möjliggöra blott och bar fysisk överlevnad och en vegetativ tillvaro, en onaturlig smak för ”lyxvaror”. Dessa begär anser konsumtionisten vara i sig onödiga. Det enda som rättfärdigar dem är att de skapar arbete. Konsumtionistens uppfattning om merparten av den ekonomiska verksamheten är därför att den utgör meningslös verksamhet, och att list och bedrägeri fordras för att få människor att begära varor som de inte har något behov av, för att få dem att tillbringa sina liv med att producera just dessa varor.

Hur paradoxalt det i förstone än må verka är det produktionisten som sätter värde på konsumtionsbegär. Enligt hans uppfattning är begäret efter ”lyxvaror” viktigt; det är nödvändigt och naturligt; för det är ingenting annat än önskan att tillfredsställa ens inneboende behov (inbegripet behovet av estetisk tillfredsställelse) på ett allt bättre sätt. Det är från den vikt som är förknippad med tillfredsställandet av begäret efter ”lyxvaror”, hävdar produktionisten, som vikten av det arbete som fordras för att producera dem härleds, inte vice versa.

Teknik och kapitalvaror

Värdet av tekniskt framåtskridande, hävdar produktionisten, ligger inte i skapandet av ”avsättning för investeringar” eller ”investeringsmöjligheter” för en växande tillgång på kapitalvaror. Om begreppet kapitalvaror förstås rätt, som en beteckning på alla varor som köparen använder för syftet att producera varor som ska säljas, då, hävdar produktionisten, finns det ingenting sådant som en brist på ”investeringsmöjligheter” för kapitalvaror. Så länge som fler eller bättre konsumtionsvaror begärs, finns det behov av större tillgång på kapitalvaror.

Till exempel fordrar tio miljoner bilar av en given kvalitet att man använder dubbelt så många kapitalvaror – dubbelt så mycket stål, glas, däck, färg, motorer och maskineri – när man producerar dem som fem miljoner bilar. Om bilarnas kvalitet ska förbättras, då fordras en större mängd kapitalvaror för att producera samma antal bilar. Till exempel fordrar ett givet antal bilar av Chevroletkvalitet en större mängd kapitalvaror i produktionen än samma antal bilar av Volkswagenkvalitet; samma antal bilar av Cadillackvalitet fordrar ännu större tillgång på kapitalvaror; och samma antal bilar av Rolls Roycekvalitet fordrar ännu större tillgång.

Identiskt samma princip gäller för hus av olika storlek och kvalitet. En given mängd åttarumshus av given kvalitet fordrar att man använder en större tillgång på kapitalvaror än samma antal sjurumshus av samma kvalitet. Ett givet antal tegelhus fordrar större tillgång på kapitalvaror än samma antal trähus av samma storlek; tegelstenar eller ännu dyrare material utgör större tillgång på kapitalvaror, eftersom en större mängd arbete fordras för att producera dem. Principen gäller för mat och kläder, för möbler och hushållsapparater, för varje vara. Så länge som fler konsumtionsvaror begärs, så länge som inte varje konsumtionsvara som produceras är av allra bästa kända kvalitet, finns det ett behov av större tillgång på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande

Det är inte så att tillgången på kapitalvaror, i avsaknad av tekniskt framåtskridande, skulle fortsätta att expandera men inte hitta ”avsättningar för investeringar”. Det är inte så att vi måste frukta att uteblivet tekniskt framåtskridande ska leda till en störtflod av varor, där varenda bil som produceras kommer att motsvara en Rolls Royce av allra finaste modell, eller att vartenda hus som byggs kommer att vara en palatsliknande herrgårdsbyggnad, eller att varenda kostym som produceras kommer att passa hertigen av Windsor, eller att varenda munsbit mat kommer att vara en sällsynt delikatess, och att vi sedan inte skulle ha en aning om hur vi ska använda vår växande tillgång på kapitalvaror. Tvärtom hävdar produktionisten att vad vi har att frukta av uteblivet tekniskt framåtskridande är att vi inte ska få en ökning av tillgången på kapitalvaror, att vi inte ska vara i stånd att utnyttja någon avsevärd del av de praktiskt taget obegränsade ”avsättningar för investeringar” som redan existerar, inom ramen för känd teknik.

Det tekniska framåtskridandets värde, hävdar produktionisten, ligger i det faktum att det gör det möjligt för oss att anskaffa större tillgång på kapitalvaror, och inte i att det löser problemet vad man ska göra med en större tillgång. De tekniska framsteg som gjorde det möjligt att bygga kanaler och järnvägar under 1800-talet och att utveckla stålindustrin var värdefulla, inte därför att de absorberade kapitalvaror, som konsumtionisten hävdar, utan därför att de möjliggjorde ackumulation av kapitalvaror. Konsumtionisten inser inte att tillgången på kapitalvaror endast kan utvidgas genom att man utvidgar produktionen av dem, och att det är just detta som tekniskt framåtskridande gör möjligt. Hade de tekniska framsteg som möjliggjorde de första järnvägarna på 1830-talet inte ägt rum, skulle den tillgång på kapitalvaror som fordrades för att bygga fler och bättre järnvägar under 1840-talet inte gått att anskaffa; eller, om de hade gått att anskaffa, endast till priset av någon annan industris expansion. Hade inga tekniska framsteg i järnvägsbyggandet gjorts under 1840-talet, skulle tillgången på kapitalvaror under 1850-talet ha varit mindre, både för järnvägar och för alla andra industrier. Och så skulle det ha varit, årtionde för årtionde, om inte tekniska framsteg inom järnvägsbyggandet eller inom någon annan industri hade ägt rum.

För att kapitalackumulationen ska fortsätta under någon tidsperiod är tekniskt framåtskridande oundgängligt. Det är det enda som kan möjliggöra fortlöpande produktionsökningar, och endast fortlöpande produktionsökningar kan möjliggöra fortlöpande kapitalackumulation. Konsumtionisten är inte medveten om att just det som han betraktar som lösningen på hans inbillade problem är källan till vad han inbillar sig vara problemet. Inte heller är han medveten om att när han framför tekniskt framåtskridande som lösningen på problemet vad man ska göra med fler kapitalvaror, ställer han sig själv inför problemet vad man ska göra med den större tillgången på konsumtionsvaror, vilken även han medger är resultatet av tekniskt framåtskridande. Utöver andra bryderier ställs konsumtionisten inför dilemmat att förklara hur det kommer sig att tekniskt framåtskridande kan höja vinstnivån genom att, som han uttrycker det, ”öka efterfrågan på kapital”, samtidigt som det, som han medger, ökar produktionen av konsumtionsvaror, vilket han hävdar sänker vinstnivån genom ”överproduktion”.

Konsumtionism och parasitism

Idén att man gagnar producenten genom att konsumera hans produkt, och detta genom att man ger honom arbetet att möjliggöra ens konsumtion, är, menar produktionisten, absurd. Endast användningen av pengar gör den det minsta plausibel. Om den vore sann, då skulle varje slav som någonsin levt omhulda sin herres varje nyck vars tillfredsställelse fordrat mer arbete av honom. En slav skulle ha varit tacksam om hans herre önskade sig ett större hus, en bättre väg, mer mat, fler fester, och så vidare; för att tillhandahålla honom medlen att tillfredsställa dessa önskningar skulle ha gett honom motsvarande merarbete att utföra.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven. Det är en tro vars absurditet endast motsvaras av den orättvisa den möjliggör. Den är det medel med vilket parasitiska påtryckningsgrupper som utnyttjar staten som plundringsagent försöker narra sina offer att tro att de gagnas och stöds av dem som tar deras produkter och ingenting ger dem i gengäld.

Den enda ekonomiska förmån man kan ge en producent, hävdar produktionisten, består i att man byter sina egna produkter eller tjänster mot hans produkter eller tjänster. Det är genom vad man producerar och erbjuder i utbyte som man gagnar producenterna, inte genom vad man konsumerar. I den mån man konsumerar andras produkter eller tjänster utan att erbjuda produkter eller tjänster i utbyte, konsumerar man på deras bekostnad.

Användningen av pengar gör denna poäng något mindre uppenbar men icke desto mindre sann. När pengar används byter producenterna inte varor och tjänster direkt, utan indirekt. Köparen byter pengar mot en säljares varor. Säljaren byter sedan pengarna mot andra säljares varor, och så vidare. Men varje köpare i serien måste antingen själv ha erbjudit varor och tjänster till salu som motsvarar dem han köper, eller erhållit sina pengar från någon annan som har gjort det.

Det faktum att var och en i en penningekonomi mäter sin behållning med den mängd pengar han erhåller i utbyte mot sina varor eller tjänster tolkas av konsumtionisten som att det innebär att blotta utlägget av pengar är en dygd och att ekonomiskt välstånd står att finna genom att man skapar och spenderar nya och fler pengar – m.a.o. genom inflationspolitik.

Produktionisten genmäler och hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust. Deras förlust, säger produktionisten, tar antingen formen av en åderlåtning av deras kapital, en minskning av deras konsumtion eller utebliven belöning för det ytterligare arbete de utför – en förlust som exakt svarar mot de varor och tjänster som erhållits av de köpare som inte producerar.

När konsumtionisten förespråkar att de som inte producerar ska konsumera, och detta för att säkra producenternas välstånd, är det, hävdar produktionisten, ett patologiskt gensvar på en ekonomisk värld som konsumtionisten inbillar sig vara styrd av patologi. Konsumtionisten har alltid en girigbuks patologi för ögonen. Hans resonemang domineras av tanken på hamstring av kontanter. Han tror att en del av mänskligheten drivs av en ändamålslös passion för oavlönat arbete, vilken för att tillfredsställas fordrar att det finns en annan del av mänskligheten som är angelägen om att ta emot belöningar utan arbete. Detta är innebörden av tron att en grupp människor endast önskar producera och sälja, men inte köpa och konsumera, och slutsatsen att vad som fordras är en annan grupp människor som ska köpa och konsumera men inte producera och sälja. I konsumtionistens värld föreställer man sig att producenterna producerar blott och bart för att skaffa sig pengar. Konsumtionisten står redo att förse dem med pengar i utbyte mot deras varor – han ämnar antingen ta ifrån dem de pengar han tror att de inte skulle lägga ut, och sedan få någon annan att lägga ut dem, eller trycka mer pengar och låta dem ackumulera papper på samma sätt som andra förvärvar sina varor.

Hamstring är inte den enda företeelse som konsumtionisten tar fasta på. Om ingenting i verkligheten duger, är konsumtionisten synnerligen skicklig på att framföra helt och hållet imaginära orsaker till ekonomisk katastrof. Undantagslöst är den lösning han föreslår att de som inte har producerat ska konsumera, och detta för deras skull som har producerat. Målet är alltid att demonstrera parasitismens nödvändighet och välgörande verkningar – att framställa parasitism som källan till allmänt välstånd.

Det ekonomiska livets rationalitet

I ljuset av konsumtionismens överväldigande absurditeter och motsägelser och den grova perversion av värden som den ger upphov till kan man endast dra slutsatsen att stödet för den grundar sig på det intresse som den uppenbarligen tjänar: parasitism. Detta fritar förstås inte ekonomen från skyldigheten att identifiera de särskilda misstagen i varje konsumtionistiskt argument. Det diskvalificerar emellertid varje konsumtionist som ekonom. Ingen vetenskapsman på något område kan acceptera uppfattningen att verkligheten är irrationell eller att det fordras irrationella handlingar för att handskas med den.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.

Denna uppsats publicerades ursprungligen i The Freeman, oktober 1964.

Copyright © 1964, 1991 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Production versus Consumption. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Det tycks inte finnas något bättre ord för ”wealth” på svenska än just ”rikedomar”; men eftersom ”rikedom” på svenska normalt är en synonym för ”förmögenhet”, ”överflöd” eller ”välstånd”, är en kort definition på sin plats. Min engelska ordbok definierar det som ”alla varor och resurser som har ekonomiskt värde”. Och Reismans egen definition i Capitalism är ”materiella varor som tillverkats av människan”. Alla varor som tillverkats av människan, och alla naturresurser som utnyttjas av människan – alla ”ekonomiska varor” – ingår i begreppet ”rikedomar” – till skillnad från ”gratisvaror” som luft, vind, vatten och solsken. Ö.a.

Annonser

Den giftiga miljörörelsen

Nyligen togs ett populärt importerat mineralvatten ur marknaden, därför att man tagit stickprov som visade att det innehöll 35 miljarddelar bensen. Fastän denna mängd var så liten att den för bara femton år sedan skulle ha varit omöjlig att ens upptäcka, ansågs det att omsorgen om allmänhetens hälsa fordrade att produkten drogs in.

Ett sådant fall är naturligtvis inte ovanligt nuförtiden. Utifrån förekomsten av miljarddelar av något giftigt ämne drar man rutinmässigt slutsatsen att detta ska betraktas som en orsak till dödsfall bland människor. Och varje gång antalet projicerade dödsfall överskrider ett på miljonen (eller färre), kräver miljövännerna att staten avlägsnar det stötande bekämpnings- eller konserveringsmedlet eller den påstådde bäraren av giftig förorening från marknaden. De gör så, fastän en riskfaktor av en på miljonen är en tredjedel så stor som risken att ett flygplan störtar ned från himlen på ens hem.

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. Begrunda till exempel följande citat från David M. Graber, forskningsbiolog inom National Park Service, i hans stort uppslagna bokrecension i Los Angeles Times av Bill McKibbens The End of Nature:

Detta [människans ”gradvisa omskapande av jorden”] gör det som händer inte mindre tragiskt för dem av oss som sätter värde på det vilda för dess egen skull, inte för det värde det skänker mänskligheten. Jag för min del kan inte tillönska vare sig mina barn eller resten av jordens växt- och djurliv en tam planet, den må vara monstruös eller – hur otroligt detta än må vara – välvillig. McKibben är biocentriker, och det är jag också. Vi är inte intresserade av någon särskild arts eller oreglerad älvs eller något ekosystems nytta för mänskligheten. De har ett egenvärde, mer värde – för mig – än någon annan människa eller en miljard människor.

Mänsklig lycka och i synnerhet mänsklig fruktsamhet är inte lika viktiga som en vild och frisk planet. Jag känner samhällsvetare som påminner mig om att människorna är en del av naturen, men det är inte sant. Någonstans på vägen – för omkring en miljard år sedan, eller kanske en halv – bröt vi kontraktet och blev till en kräftsvulst. Vi har blivit till ett plågoris för oss själva och för jorden.

Det är kosmiskt osannolikt att den utvecklade världen skulle välja att sluta med sin fossila energiförbrukningsorgie, och Tredje världen med sin självmordsmässiga markförbrukning. Till dess att homo sapiens väljer att återansluta sig till naturen kan somliga av oss endast hoppas på att rätt virus ska dyka upp.

Medan Graber öppet önskar att en miljard människor ska dö, citerar McKibben, den författare han recenserar, med gillande John Muirs välsignelse över alligatorer och beskriver den som ett ”lämpligt epigram” för sin egen ”ödmjuka ansats”:

Ärade representanter för den äldre skapelsens stora ödlor, må ni länge njuta av era liljor och er säv, och då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt!

Sådana uttalanden utgör rent, oblandat gift. De uttrycker idéer och önskningar som, om de ledde till handling, skulle betyda fasa och död för enorma mängder mänskliga varelser.

Sådana uttalanden, och andra liknande, görs av framträdande medlemmar av miljörörelsen. Vikten av sådana uttalanden låter sig inte förminskas genom att man bara tillskriver dem någon liten ytterlighetsflygel inom miljörörelsen. Faktum är att även om sådana uppfattningar var tecken på hur bara fem eller tio procent av miljörörelsen tänker – den flygel som utgörs av ”djupekologerna” eller ”Earth First!” – skulle de utgöra en giftighetsgrad hos miljörörelsen som helhet uppgående, inte till miljarddelar eller ens miljondelar, utan till hundradelar, vilket givetvis är en enormt mycket högre giftighetsgrad än vad som bedöms utgöra en fara för mänskligt liv i praktiskt taget varje annat fall där det rör sig om ett dödligt gift.

Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar. Detta framgår klart av det faktum att huvuddelen av miljörörelsen inte kommer med någon grundläggande eller signifikant kritik mot hrr Graber och McKibben eller deras gelikar. Faktum är att John Muir, vars önskan att alligatorer ”då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt” McKibben citerar med gillande, var grundare av Sierraklubben, som stolt erkänner detta faktum. Sierraklubben är förstås den ledande miljöorganisationen och betraktas som den mest respektabla.

Det finns emellertid någonting som är mycket viktigare än Sierraklubbens genealogi – något som ger en förklaring i termer av grundprinciper på varför huvuddelen av ekologirörelsen inte angriper vad man skulle tro bara är en ytterlighetsflygel. Detta är en filosofisk grundpremiss som rörelsens huvuddel delar med dess påstådda ytterlighetsflygel och som logiskt implicerar hat mot människan och allt hon åstadkommer. Nämligen premissen att naturen besitter ett egenvärde – d.v.s. att naturen är värdefull i och för sig själv, oavsett om den bidrar till mänskligt liv och välbefinnande.

Denna människofientliga premiss, att naturen har ett egenvärde, går i Västerlandet så långt tillbaka som till den helige Franciscus av Assisi, som trodde på alla levande varelsers likaberättigande: människor, boskap, fåglar, fiskar och reptiler. Faktum är att Franciscus av Assisi, just på grundval av denna filosofiska frändskap, och på önskan av ekologirörelsens huvuddel, officiellt förklarats som ekologins skyddshelgon av romersk-katolska kyrkan.

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Man bör inse att det i vad som just sagts är logiskt implicit att när man inrättar ett offentligt ämbete som det som nyligen föreslagits i Kalifornien, en ”miljöombudsman”, är detta liktydigt med ett ämbete med titeln Förnekare av Mänskliga Värden. Ett sådant ämbetes arbete skulle bestå i att hindra människor från att uppnå sina värden, utan något annat skäl än att hon var människa och att hon ville uppnå dem.

Naturligtvis är inte miljörörelsen alltigenom giftig. Mycket få människor skulle lyssna till den om så vore. Som jag sagt är dess giftighetsgrad bara åtskilliga tiondelar. Inblandat med giftet, och liggande över det som ett slags sockerglasyr, finns förespråkandet av en mängd åtgärder med det uttalade syftet att främja mänskligt liv och välbefinnande, och bland dessa några som, om man betraktar dem isolerade, faktiskt skulle kunna uppnå detta syfte. Problemet är att blandningen är giftig. Och när man sväljer miljörörelsen, sväljer man därför oundvikligen gift.

Givet rörelsens bakomliggande nihilism är det förvisso inte möjligt att utan vidare godta några av dess anspråk på att försöka förbättra mänskligt liv och välbefinnande, speciellt när deras rekommendationer, om man följer dem, skulle åsamka människor stora försakelser eller kostnader. Faktiskt skulle ingenting kunna vara absurdare eller farligare än att ta råd om hur man ska förbättra sitt liv och välbefinnande från dem som önskar se en död och vilkas tillfredsställelse kommer från mänsklig fasa, vilket givetvis, som jag har visat, är exakt vad man önskar inom miljörörelsen – öppet och av princip. Denna slutsats är, det måste jag betona, giltig oavsett en individs vetenskapliga eller akademiska meriter. Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant. Kongressutskott som tar emot vittnesmål från påstådda expertvittnen i fråga om lagstiftningsförslag på miljöområdet måste självfallet vara medvetna om detta faktum och aldrig glömma det.

Det är inte ägnat att förvåna att i praktiskt taget varje fall har de påståenden som gjorts av miljövännerna visat sig vara falska eller helt enkelt absurda. Betänk till exempel det nyligen aktuella exemplet med Alar, ett kemiskt besprutningsmedel som i många år använts på äpplen för att bevara deras färg och hålla dem färska. Här visade det sig att t.o.m. om miljövännernas påståenden faktiskt hade varit sanna, och att bruket av Alar skulle resultera i 4,2 dödsfall per miljon under en livstid på sjuttio år, skulle detta inte betyda annat än att förtäringen av äpplen besprutade med Alar skulle ha varit mindre farlig än att åka till snabbköpet för att köpa äpplena! (Tänk efter: 4,2 dödsfall per miljon under en sjuttioårsperiod betyder att under ett år vilket som helst i Förenta staterna med dess folkmängd av ungefär 250 miljoner människor, skulle cirka femton dödsfall gå att tillskriva Alar! Detta är det resultat man får genom att multiplicera 4,2 per miljon med 250 miljoner och sedan dividera med 70. Under samma ettårsperiod inträffar cirka femtiotusen dödsfall i trafikolyckor i Förenta staterna, de flesta inom några kilometer från offrens hem, och otvivelaktigt betydligt mer än femton på resor till eller från snabbköpet.) Icke desto mindre följdes detta av en panik, som i sin tur följdes av ett kraftigt fall i försäljningen av äpplen, ekonomisk ruin för ett oräkneligt antal äppelodlare, och till att Alar praktiskt taget försvann.

Före paniken över Alar hade vi paniken över asbest. Enligt tidskriften Forbes visar det sig att, i de former som normalt används i Förenta staterna, är asbest en tredjedel så sannolik dödsorsak som att träffas av blixten.

Så har vi den påstådda skada som åsamkas sjöar av surt regn. Enligt Policy Review visar det sig att försurningen av sjöarna inte har varit resultatet av surt regn, utan av att man upphört med skogsavverkning i de påverkade områdena, och att den alkaliska avrinning som åstadkommits genom denna avverkning därmed försvunnit. Denna avrinning hade gjort naturligt sura sjöar icke-sura under ett antal generationer.

Utöver dessa fall har det förekommit hysteri kring dioxin i marken vid Times Beach, Missouri, trikloretylen i dricksvattnet i Woburn, Massachussetts, kemikalier i Love Canal, och radioaktiv strålning vid Three Mile Island. Enligt prof. Bruce Ames, en av världens ledande cancerexperter, visade det sig att den mängd dioxin som någon skulle ha fått i sig i Times Beach var mycket mindre än den mängd som fordras för att göra någon skada, och att den faktiska dioxinskadan för Times Beach’ invånare i själva verket var mindre än av att dricka ett glas öl. (De amerikanska miljöskyddsmyndigheterna reducerade senare sin egen bedömning av dioxinfaran med en faktor av femton sextondelar.) I fallet Woburn visade det sig enligt Ames att den anhopning av leukemifall som inträffade där var statistiskt slumpmässig, och att dricksvattnet där i själva verket var säkrare än det nationella genomsnittet och inte, som hade hävdats, orsak till leukemifallen. Vad gäller Love Canal, rapporterar Ames, visade det sig vid granskning att cancerfrekvensen bland tidigare invånare inte hade legat över genomsnittet. (Det är nödvändigt att använda uttrycket ”tidigare invånare”, eftersom staden förlorade större delen av sin befolkning i den panik och den tvångsevakuering som orsakades av miljövännernas påståenden.) När det gäller Three Mile Island har inte en enda invånare dött eller ens blivit utsatt för någon extra stråldos som resultat av olyckan där. Dessutom är cancerfrekvensen, enligt studier som rapporterats i The New York Times, bland invånarna där inte större än normalt och har inte ökat.

Före dessa hysterier förekom det påståenden om att Lake Erie höll på att dö, och om kvicksilverförgiftning av tonfisk. Hela tiden har Lake Erie varit i högsta grad vid liv och producerade t.o.m. nära rekordmängder fisk under just den tid då påståendena om dess död gjordes. Kvicksilvret i tonfisken var resultatet av den naturliga förekomsten av kvicksilver i havsvattnet; och vittnesbörd från museer visade att liknande kvicksilverhalter hade förekommit i tonfisk sedan förhistorisk tid.

Och nu har ytterligare ett av miljövännernas påståenden kullkastats i och med att en känd klimatforskare, prof. Robert Pease, har visat att det är omöjligt för freoner att förstöra stora mängder ozon i stratosfären, eftersom relativt få av dem ens är i stånd att nå stratosfären till att börja med. Han visar också att det mångomsusade ”ozonhålet” över Antarktis varje höst är ett naturligt fenomen som existerat långt innan freonerna var uppfunna och till största delen är ett resultat av det faktum att det under den långa antarktiska natten inte finns något ultraviolett solljus som kan skapa nytt ozon.

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. Det är ingenting annat än en undanflykt och en ogiltig slutledning att hoppa från upptäckten av verkningarna av att mata råttor eller möss med doser som motsvarar hundra gånger eller mer än vad någon människa någonsin skulle inmundiga och sedan dra slutsatser om verkningarna på människor som förbrukar normala mängder. Farhågor om att miljarddelar av den ena eller andra kemikalien ska orsaka ensiffriga dödsfall per miljon vilar inte på vetenskap utan på inbillning. Sådana påståenden har ingenting att göra vare sig med faktiska experiment eller med kausalitetsbegreppet.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör. Den process varmed en sådan slutsats dras, och dess grad av egentlig, seriös vetenskaplighet, är väsentligen densamma som när några universitetsstudenter samlas i en lya för att munhuggas: den består praktiskt taget inte i något annat än godtyckliga antaganden, manipulationer, gissningar och rent munväder. Under en sådan munhuggning kan man börja med de kända konsekvenserna av att ett kassaskåp på ett kvarts ton ramlar ned från tionde våningen i huvudet på någon otursförföljd förbipasserande fotgängare, och därifrån övergå till att spekulera över de tänkbara konsekvenserna i en miljon fall av andra fotgängare som råkar tappa en chokladpralin eller en jordnöt från handen eller munnen ner på skon, och komma till slutsatsen att 4,2 av dem kommer att dö.

Vidare, som jag redan påpekat: i kontrast till procedurerna under en sådan munhuggning fastställer förnuftet och den verkliga vetenskapen orsaker som till sin natur är universella. När till exempel genuina dödsorsaker, som arsenik, stryknin eller kulor, angriper människokroppens livsviktiga organ, blir resultatet med absolut säkerhet döden i alla fall utom en handfull per miljon. När någonting faktiskt är orsak till någon verkan, är det så i varje fall utan undantag där specificerade betingelser råder, och är det inte endast i fall där de specificerade betingelserna inte föreligger, som t.ex. om en person har byggt upp motståndskraft mot gift eller bär en skottsäker väst. Sådana påståenden som att tusen olika saker var och en orsakar cancer i en handfull fall bevisar ingenting utom att de verkliga orsakerna ännu inte är kända – och därutöver att kunskapsteorin bakom modern vetenskap brutit samman. (Detta kunskapsteoretiska sammanbrott, kan jag tillägga, började accelerera radikalt praktiskt taget samma dag under 60-talet som då staten tog över det mesta av den vetenskapliga forskningen i Förenta staterna och började att i stor skala finansiera statistiska studier som surrogat för upptäckandet av orsaker.)

När miljövännerna gör sina påståenden, ignorerar de uppsåtligt sådana fakta som att dödliga cancerframkallande ämnen, gifter och radioaktiv strålning existerar i naturen. Så mycket som hälften av de kemikalier man finner i naturen är cancerframkallande, när man matar djur med dem i massiva doser – samma proportion som gäller för människotillverkade kemikalier när de inges i massiva doser. (Orsaken till den resulterande cancern är, enligt prof. Ames, egentligen inte kemikalierna, vare sig de naturliga eller de människotillverkade, utan den upprepade förstörelse av vävnad som orsakas av de massivt överdrivna doser i vilka kemikalierna inges, som t.ex. när man matar råttor med sackarin i en mängd jämförbar med vad människor skulle få om de drack åttahundra burkar lågkaloriläsk om dagen.) Arsenik, ett av de dödligaste gifterna, är ett naturligt förekommande kemiskt grundämne. Oleander, en av de vackraste av växter, är också ett dödligt gift, liksom många andra växter och örter. Radium och uran med all sin radioaktivitet återfinns i naturen. Faktum är att hela naturen till någon grad är radioaktiv. Om miljövännerna inte blundade för vad som existerar i naturen, om de inte förknippade allt negativt uteslutande med människan, om de tillämpade på naturen den måttstock för säkerhet de hävdar är nödvändig när det gäller människans aktiviteter, skulle de vara tvungna att fly i skräck från naturen. De skulle behöva använda hälften av världen till att konstruera skyddande kärl eller barriärer mot alla de påstått cancerframkallande, giftiga och radioaktiva ämnen som utgör andra hälften av världen.

Det skulle vara ett djupt misstag att avfärda miljövännernas upprepade falska påståenden som blott och bart ett fall av den lille pojken som skrek varg. Det är ett fall av att vargen skriker om och om igen om påstådda faror för den lille pojken. Den enda verkliga faran är att lyssna på vargen.

Ett direkt vittnesbörd om miljörörelsens uppsåtliga oärlighet kommer från en av dess ledande representanter, Stephen Schneider, som är väl känd för sina förutsägelser om global katastrof. I tidskriften Discover för oktober 1989 citeras han (med gillande) som följer:

… För att göra detta behöver vi brett stöd för att fånga allmänhetens fantasi. Detta inbegriper givetvis att få mängder av mediatäckning. Så vi måste erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden, och hålla inne med alla tvivel vi må hysa. Detta ”dubbla etiska dilemma”, i vilket vi ofta finner oss själva, kan inte lösas upp av någon formel. Var och en av oss måste bestämma var den rätta balansen ligger mellan att vara effektiv och att vara ärlig.

I avsaknad av verifikation från källor som är totalt oberoende och obesmittade av miljörörelsen måste därför alla dess anspråk på att sträva efter att förbättra mänskligt liv och välbefinnande på det ena eller andra specifika sättet helt enkelt betraktas som lögner, vilkas faktiska syfte är att vålla onödiga försakelser eller lidanden. Inom kategorin illvilliga lögner faller alla miljörörelsens påståenden om att vi måste överge vår industricivilisation, eller någon betydande del därav, för att kunna hantera farorna med påstådd global uppvärmning, uttunning av ozonskiktet, eller uttömning av naturresurserna. Alla påståenden som utgör förkastelsedomar över vetenskap, teknik eller industricivilisation, i namn av att tjäna mänskligt liv och välbefinnande, är i själva verket liktydiga med att hävda att vår överlevnad och vårt välbefinnande är beroende av att vi överger förnuftet. (Vetenskap, teknik och industri är ledande produkter av förnuftet och är oskiljaktiga från det.) Inga sådana påståenden ska tas som något annat än ytterligare bevis på miljörörelsens hat mot människonaturen och människolivet, förvisso inte som bevis på någon verklig fara för mänskligt liv och välbefinnande.

Det är viktigt att inse att när miljövännerna talar om ”miljöförstöring” som resultat av ekonomisk verksamhet är deras påståenden genomsyrade av egenvärdesläran. Vad de verkligen menar är därför i mycket stor utsträckning blott och bart förstörelse av påstådda egenvärden i naturen, som t.ex. djungler, öknar, klippformationer och djurarter, som antingen inte är av något värde för människan eller också är fientliga mot människan. Detta är deras begrepp om ”miljö”. Om man, i kontrast mot miljövännerna, med ”miljö” menar människans omgivning – de yttre materiella betingelserna för mänskligt liv – då blir det klart att alla människans produktiva aktiviteter har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö – ja, faktiskt att detta är deras väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart om man inser att hela världen fysiskt inte består av annat än kemiska grundämnen. Dessa grundämnen förstörs aldrig. De återkommer helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner, på olika platser. Bortsett från vad som gått förlorat i några få rymdraketer är mängden av varje kemiskt grundämne på jorden idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll, har flyttats omkring som aldrig förr på ett sätt som förbättrar mänskligt liv och välbefinnande. Så till exempel har en del av världens järn och koppar flyttats från jordens inre, där det inte var till någon nytta, för att nu utgöra byggnader, broar, bilar och miljontals andra saker till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa kemiska föreningar och omkombinerats i andra, i en process som frigör energi till att värma och lysa upp hem, driva bilar, flygplan, fartyg och tåg och på otaliga andra sätt tjäna mänskligt liv. Härav följer: försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet på dessa sätt gör dem nyttiga för henne, har hennes miljö i motsvarande grad förbättrats.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö.

Begrunda ytterligare några exempel. För att leva måste människan kunna förflytta sin person och sina varor från en plats till en annan. Om en vild skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring i hennes miljö när människan flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av träden i skogen till något annat ställe och lägger ned de kemiska grundämnen hon tagit någon annanstans ifrån så att de utgör en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring av de yttre, materiella villkoren för hennes liv. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivning – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens grundbeståndsdelar på ett sätt som ställer dem i ett nyttigare förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

All ekonomisk verksamhet har därför förbättring av miljön som sitt allenarådande syfte – den syftar uteslutande till att förbättra de yttre, materiella betingelserna för mänskligt liv. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Så mycket om miljövännernas påståenden om att människan förstör miljön. Endast ur perspektivet att naturen besitter ett påstått egenvärde, och att människan inget värde har, kan människans förbättring av miljön kallas miljöförstörelse.

Miljövännernas påståenden på senare tid om den nära förestående förstörelsen av ”planeten” är helt och hållet resultatet av egenvärdeslärans inflytande. Vad miljövännerna i själva verket är rädda för är inte att planeten eller dess förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöras, utan att dess ökande förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöra dess omfattande, ännu existerande ”vildhet”. De står inte ut med tanken att jorden helt och hållet ska komma under människans kontroll, att dess djungler och öknar ersätts av gårdar, betesmarker och människoplanterade skogar, som människan vill. De står inte ut med tanken att jorden skulle bli människans örtagård. Med McKibbens ord: ”Problemet är att naturen, den oberoende kraft som har omgett oss sedan våra tidigaste dagar, inte kan samexistera med vår folkmängd och våra vanor. Vi kan mycket väl vara i stånd att skapa en värld som kan försörja vår folkmängd och våra vanor, men det blir en konstgjord värld…” (Min kursivering.)

Miljörörelsens giftighet implicerar att man måste iaktta en livsviktig princip i samband med alla åtgärder rörelsen förespråkar och som kanske faktiskt befrämjar mänskligt liv och välbefinnande, t.ex. dem som kräver minskad smog, rening av floder, sjöar och stränder, och så vidare. Principen är att man inte heller här på minsta vis får göra gemensam sak med miljörörelsen. Man måste nogsamt och samvetsgrant undvika att förespråka ens någonting som är genuint gott under dess egid eller banér. Att göra så är att befrämja dess ondska – att bli smittad av dess gift och sprida smittan vidare. I miljövännernas händer tjänar t.o.m. bekymmer över sådana genuina problem som smog och förorenade floder som ett vapen att angripa industricivilisationen. Miljörörelsen går till väga som om problemen med smuts härrörde från industricivilisationen, som om smuts inte vore det allt genomsyrande mänskliga livsvillkoret i förindustriella samhällen, och som om industricivilisationen utgjorde ett fall från hälsosammare betingelser i det förflutna.

Principen om icke-samarbete med miljörörelsen, om radikalast möjliga åtskillnad från den, måste följas för att undvika den sorts katastrofala konsekvenser som tidigare under detta århundrade åstadkoms av människor i Ryssland och Tyskland, vilka började som i grunden oskuldsfulla och med goda avsikter. Fastän kommunisternas och nazisternas verkliga mål och program inte var någon hemlighet, insåg många människor inte att sådana uttalanden och deras bakomliggande filosofi måste tas på allvar. Som resultat gjorde de gemensam sak med kommunisterna eller nazisterna i ansträngningar att uppnå vad de trodde var värdiga, specifika mål, framför allt mål som föll under rubriken lindring av fattigdom. Men att arbeta sida vid sida med Lenin och Stalin eller Hitler och Himmler och deras likar ledde inte till det slags liv dessa människor hade hoppats uppnå. Det tjänade emellertid till att uppnå dessa monsters blodiga mål. Och på vägen förlorade de som kanske börjat som tämligen oskuldsfulla mycket snart sin oskuld och slutade i varierande grad helt enkelt som monstrens medbrottslingar.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Redan har ett stort antal i övrigt goda människor enrollerats i miljövännernas kampanj för att strypa energiproduktionen. Detta är en kampanj som, i den mån den lyckas, endast kan vålla mänsklig försakelse och leda till att maskin- och motorkraft ersätts med människors begränsade muskelkraft. Det är i själva verket en kampanj som inget mindre eftersträvar än att omintetgöra den industriella revolutionen och en återgång till tidigare århundradens fattigdom, smuts och misär.

Den industriella revolutionens kärna, dess mest utmärkande drag, är bruket av människotillverkad kraft. Till dragdjurens relativt klena muskler och mänskliga varelsers ännu klenare muskler, och till de relativt små mängder användbar kraft som kunde utvinnas från naturen i form av vind och fallande vatten, lade den industriella revolutionen människotillverkad kraft. Den gjorde detta, först i form av ånga som alstrats genom förbränning av kol, och senare i form av petroleumbaserade inre förbränningsprocesser och elkraft baserad på förbränning av vilket fossilt bränsle som helst, eller på kärnkraft.

Denna människotillverkade kraft är den huvudsakliga grunden till alla ekonomiska förbättringar som uppnåtts under de senaste tvåhundra åren. Det är dess bruk som gör det möjligt för oss mänskliga varelser att med våra armar och händer åstadkomma de häpnadsväckande produktiva resultat vi faktiskt åstadkommer. Till våra armars och händers svaga krafter läggs den enormt mycket större kraft som frigörs av dessa energikällor. Bruket av energi, arbetets produktivitet och levnadsstandarden är oskiljaktigt sammanflätade, och de båda senare är helt och hållet beroende av det förstnämnda.

Det är därför inte ägnat att förvåna att, till exempel, Förenta staterna åtnjuter världens högsta levnadsstandard. Detta är ett direkt resultat av det faktum att Förenta staterna har världens högsta energiförbrukning per capita. Förenta staterna är, mer än något annat land, det land där intelligenta mänskliga varelser har ordnat så att motordrivna maskiner åstadkommer resultat för dem. Alla ytterligare betydande ökningar i arbetets produktivitet och i levnadsstandarden, både här i Förenta staterna och världen över, kommer likaledes att vara beroende av människotillverkad kraft och av den ökande energiförbrukning denna möjliggör. Vår förmåga att åstadkomma mer och mer med samma begränsade muskelkraft hos våra lemmar kommer helt och hållet att vara beroende av vår förmåga att öka dessa krafter mer och mer med hjälp av ännu mer sådan energi.

I total opposition mot den industriella revolutionen och alla de förunderliga resultat den åstadkommit är miljörörelsens huvudsakliga mål att hindra tillväxten av den ena källan till människotillverkad kraft efter den andra och ytterst att minska produktionen av människotillverkad kraft tills den praktiskt taget upphör att existera, och på så sätt omintetgöra den industriella revolutionen och ekonomiskt föra världen tillbaka till medeltiden. Det ska inte finnas någon kärnkraft. Enligt miljövännerna utgör den en dödsstråle. Det ska inte heller finnas någon kraft som baserar sig på fossila bränslen. Enligt miljörörelsen orsakar den ”föroreningar” och numera också global uppvärmning och måste därför överges. Det ska inte heller finnas särskilt mycket vattenkraft. Enligt miljövännerna förstör byggandet av de nödvändiga dammarna växtplatser och djurliv med egenvärde.

Endast tre saker får tillåtas som energikällor enligt miljövännerna. Två av dessa, ”solkraft” och vindkraft, är såvitt vi kan se i praktiken helt oanvändbara som betydande energikällor. Om de på något sätt skulle bli praktiskt användbara, skulle miljövännerna otvivelaktigt finna skäl att angripa dem. Den tredje tillåtna energikällan, ”energisparande”, är en självmotsägelse. ”Energisparande” är inte någon energikälla. Dess verkliga innebörd är helt enkelt att använda mindre. Energisparande är att bruka energi på ett ställe endast till priset av att man avstår från bruket av energi på något annat ställe.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret. Det kan inte bli något annat resultat för den industrialiserade världens ekonomiska system än försvagning och till sist död, om dess energitillgångar mer och mer stryps.

Ett stort antal människor har enrollerats i kampanjen mot energi av fruktan för att världens genomsnittliga medeltemperatur kan stiga några grader under det närmaste århundradet, huvudsakligen som resultat av förbränning av fossila bränslen. Om så verkligen skulle vara fallet skulle den enda lämpliga lösningen vara att se till att fler och bättre luftkonditioneringssystem funnes tillgängliga. (Och likaledes, om det verkligen skulle förekomma någon uttunning av ozonskiktet, skulle den lämpliga lösningen, för att undvika de ytterligare fall av hudcancer som man påstår skulle orsakas av att man utsätts för intensivare solljus, vara att se till att fler solglasögon, hattar och sololjor fanns tillgängliga.) Den skulle inte vara att försöka kväva och förstöra den industriella civilisationen.

Om man inte förstod dess bakomliggande motiv skulle miljörörelsens tillflykt till fruktan för global uppvärmning kunna förefalla förvånande, i ljuset av alla de tidigare farhågor rörelsen har påstått sig hysa. Dessa farhågor, ifall nu någon skulle ha glömt det, har handlat om hur det skulle kunna bli en ny istid som resultat av samma industriella utveckling som nu förmodas resultera i global uppvärmning, och det påstådda skapandet av en ”nukleär vinter” som resultat av människans användning av kärnsprängämnen.

Vi bör minnas vad Paul Ehrlich sagt och vilka otroliga påståenden han gjort i samband med ”växthuseffekten”. Under den första vågen av ekologisk hysteri förklarade denne ”vetenskapsman”:

För ögonblicket kan vi inte förutsäga vad resultatet på det hela taget kommer att bli för vårt klimat av att vi använder atmosfären som soptipp. Vi vet dock att mycket små förändringar i någondera riktningen av jordens medeltemperatur skulle kunna bli mycket allvarliga. Blir det några grader svalare kan vi ha en ny istid över oss, med snabba och drastiska effekter på de tempererade regionernas jordbruksproduktivitet. Blir det några grader varmare skulle i stället istäcket runt polerna smälta och kanske höja havens vattennivå med 80 meter. Är det någon som vill hänga med på en gondoltur till Empire State Building?

Den ökning av havens vattennivå på 80 meter som Ehrlich förutsade skulle bli resultatet av global uppvärmning har reducerats en smula. Enligt McKibben antas det ”värsta möjliga scenariot” vara 3,6 meter år 2100, och omkring 2,3 meter anses mera sannolikt. Enligt en FN-panel av påstådda vetenskapsmän antas det vara 64 cm. (Inte ens denna mera begränsade förutspådda höjning hindrade FN-panelen från att kräva en omedelbar 60-procentig minskning av koldioxidutsläppen för att försöka förhindra den.)

Av kanske ännu större vikt är den ständiga och djupa misstro mot vetenskap och teknik som miljörörelsen uppvisar. Miljörörelsen hävdar att man inte kan lita på vetenskapen och tekniken när det gäller att bygga en säker kärnkraftsanläggning, att framställa ett säkert bekämpningsmedel, eller ens baka en säker brödlimpa om denna brödlimpa innehåller kemiska konserveringsmedel. När det gäller global uppvärmning visar det sig emellertid att det finns ett område där miljörörelsen uppvisar den mest hisnande tilltro till vetenskapens och teknikens tillförlitlighet, ett område där tills nyligen ingen – inte ens vetenskapens och teknikens ståndaktigaste anhängare – någonsin hade tänkt sig att hysa särskilt mycket tilltro alls. Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren.

Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss.

Mycket nära samband med detta har en annan omständighet som kan förefalla häpnadsväckande. Denna handlar om klokhet och försiktighet. Oavsett vetenskapsmäns och ingenjörers försäkringar, grundade i varje detalj på fysikens bäst etablerade lagar – om reservsystem, felsäkra system, inneslutningsbyggnader lika säkra som u-båtsbunkrar, djupförsvar, o.s.v. – när det gäller kärnkraften är miljörörelsen ovillig att spela hasard och riskera att ofödda barn femtio generationer in i framtiden ska kunna utsättas för skadlig radioaktiv strålning. Men på grundval av en väderleksrapport är den villig att skrota den moderna världens ekonomiska system – att bokstavligt talat kasta bort industricivilisationen. (Den 60-procentiga minskning av koldioxidutsläppen som FN-panelen påyrkar skulle i sig själv vara fullständigt förödande, helt och hållet bortsett från alla ytterligare sådana åtgärder som säkert skulle följa.)

Innebörden av detta vanvett är att industricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder. För all del, mycket dåligt väder. Om vi förstör den energibas vi behöver för att producera och hantera den byggnadsutrustning vi behöver för att bygga starka, välgjorda, bekväma hus åt hundratals miljoner människor, kommer vi att bli bättre tryggade mot vind och regn, påstår miljörörelsen, än om vi behåller och utökar denna energibas. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera kylskåp och luftkonditionering, kommer vi att få ett bättre skydd mot varmt väder än om vi behåller och utökar denna förmåga, hävdar miljörörelsen. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera traktorer och skördetröskor, att konservera och frysa mat, att bygga och driva sjukhus och producera medicin, kommer vi att trygga vår tillgång till mat och vår hälsa bättre än om vi behåller och utökar denna förmåga, försäkrar miljörörelsen.

Det ligger i själva verket en anmärkningsvärd ny princip underförstådd här beträffande hur människan kan hantera sin miljö. I stället för att vidta åtgärder gentemot naturen, som vi alltid har trott att vi måste göra, ska vi hädanefter kontrollera naturkrafterna mer till vår fördel genom overksamhet. Om vi inte handlar kommer det i själva verket aldrig att uppstå några hotande naturkrafter av betydelse! De hotande naturkrafterna är inte en produkt av naturen, utan av oss! Så talar miljörörelsen.

Alla miljörörelsens vanvettigheter blir begripliga när man fattar naturen av dess bakomliggande destruktiva bevekelsegrund. De uttalas inte i människans intresse, för hennes livs och välbefinnandes skull, utan för syftet att leda henne till självförstörelse.

Det måste betonas att även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera (precis som produktionen av ett tillräckligt förråd av vete eller spikar – vilket hela socialistvärldens erfarenhet så tydligt visar). Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri.

Faktum är att om de nödvändiga justeringarna fick lov att göras skulle det förmodligen visa sig att om det faktiskt skedde en global uppvärmning skulle den, när det kommer till kritan, visa sig ytterst välgörande för människan. Till exempel finns det tecken som tyder på att den skulle uppskjuta nästa istid med tusen år eller mer, och att den högre koldioxidhalt i atmosfären som förmodas orsaka uppvärmningsprocessen skulle vara ytterst välgörande för jordbruket.

Antingen global uppvärmning inträffar eller ej är det säkert att naturen själv förr eller senare kommer att åstadkomma stora klimatförändringar. För att hantera dessa förändringar och praktiskt taget alla andra förändringar, av vad orsak de än må uppstå, behöver människan absolut frihet för individen, och hon behöver vetenskap och teknik. Men ett ord: hon behöver den industricivilisation som byggs upp av kapitalismen.

Detta för mig tillbaka till de möjligtvis verkligt goda målsättningar som blandas ihop med miljörörelsen, som t.ex. önskan om renare miljö och bättre hälsa. Om man vill förespråka sådana målsättningar utan att hjälpa de potentiella massmördarna inom miljörörelsen att uppnå sina mål, måste man först av allt utan förbehåll acceptera det mänskliga förnuftets, vetenskapens, teknikens och industricivilisationens värden och aldrig angripa dessa värden. De utgör den oundgängliga grunden för att uppnå renare miljö, bättre hälsa och längre liv.

Under de senaste två århundradena har lojaliteten mot dessa värden gjort det möjligt för Västerlandets människor att göra slut på hungersnöd och farsoter och att utrota sådana fruktade sjukdomar som kolera, difteri, smittkoppor, tuberkulos och tyfus, bland andra. Svälten har kommit till en ända därför att den industricivilisation som miljövännerna hyser ett sådant hat mot har producerat det största överflöd och den största mångfald av matvaror som världshistorien skådat och skapat det transportsystem som behövs för att göra alla delaktiga av dem. Samma hatade civilisation har producerat de järn- och stålrör och kemiska reningssystem och pumpsystem som gör det möjligt för var och en att ha ögonblicklig tillgång till säkert dricksvatten, varmt eller kallt, varje minut av dygnet. Den har producerat de avloppssystem och de bilar som har avlägsnat smutsiga avfallsprodukter från människor och djur från städernas gator.

Sådana förbättringar har, tillsammans med den enorma minskning av trötthet och utmattning som möjliggjorts av användningen av arbetsbesparande maskiner, resulterat i en radikal minskning av dödligheten och ökning av medellivslängden, från mindre än trettio år före den industriella revolutionens begynnelse till mer än sjuttiofem år för närvarande. Likaså har ett genomsnittligt nyfött barn i Amerika idag större chans att leva till sextiofem års ålder än ett genomsnittligt nyfött barn i ett icke-industrialiserat samhälle att leva till fem års ålder.

Under den industriella revolutionens tidigaste år åtföljdes förbättringsprocessen av förekomsten av koldamm i städerna, något som människorna villigt accepterade som en biprodukt till att inte behöva frysa och att kunna ha alla ett industrisamhälles andra förmåner. Senare framsteg i form av elektricitet och naturgas har radikalt reducerat detta problem. De som önskar ytterligare framsteg på denna väg bör förespråka frihet att vidareutveckla kärnkraften, som inte åstadkommer särskilt mycket utsläpp av något slag i atmosfären. Men kärnkraften är den energiform miljörörelsen hatar mest av alla.

En annan väsentlig sak för ytterligare förbättringar i renlighet och hälsa och för naturresursernas långsiktiga tillgänglighet är utvidgandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, speciellt av mark och naturresurser. Privata ägare har som drivfjäder att använda sin egendom på ett sätt som maximerar dess långsiktiga värde och att, närhelst så är möjligt, förbättra sin egendom. I överensstämmelse härmed bör man söka efter vägar att utsträcka det privata ägandets princip till sjöar, floder, stränder och t.o.m. till delar av havet. Privatägda sjöar, floder och stränder skulle nästan säkert vara rena sjöar, floder och stränder. Privatägda, elektroniskt avskärmade oceanrancher skulle garantera ett överflöd av nästan allt användbart som står att finna i eller under havet. De vidsträckta markområden som nu ägs av Förenta staternas regering i de västra delstaterna och i Alaska bör förvisso privatiseras.

Men vad som är viktigast i det nuvarande sammanhanget, där miljörörelsen får verka nästan utan motstånd, är att var och en som är rädd för att bli fysiskt smittad genom att utsättas för en eller annan påstått giftig kemikalie bör ta sig i akt för att få en outplånlig fläck på själva sin tillvaro genom att utsätta sig för miljörörelsens dödliga gift. Det är detta man löper risk att göra genom att svälja miljörörelsens propaganda och låta sig vägledas av den. Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Det är viktigt att förklara varför det finns så få intellektuella som är beredda att bekämpa miljörörelsen och varför det finns så många som står på dess sida.

Jag tror att det hat mot människan och den misstro mot förnuftet som miljörörelsen uppvisar i betydande grad är en psykologisk projektion av många samtida intellektuellas hat mot sig själva och misstro mot sitt eget förnuft, vilket i sin tur är en följd av att de burit ansvaret för den förödelse som vållats av socialismen. Som ansvariga för socialismen har de förvisso varit ”ett plågoris för världen”, och om socialismen verkligen hade representerat förnuft och vetenskap, vilket de fortfarande gärna vill tro, hade det funnits skäl att misstro förnuftet och vetenskapen.

Enligt min uppfattning är miljövännernas ”gröna” rörelse blott och bart kommunisternas och socialisternas gamla ”röda” rörelse, berövad sin vetenskapliga fasad. Den enda skillnad jag ser mellan de gröna och de röda är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning” och ”monopol”. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. Enligt min uppfattning är miljörörelsen och ekologin ingenting annat än socialismens intellektuella dödsrossling i Västerlandet, den sista dödsryckningen hos en rörelse som för bara några årtionden sedan ivrigt såg fram mot resultaten av att lamslå individers handlande med hjälp av ”social ingenjörskonst” och som nu försöker lamslå individers handlande genom att förbjuda all slags ingenjörskonst. De gröna står, vill jag mena, om möjligt ett snäpp lägre än de röda.

Även om socialismens sammanbrott är en viktig utlösande faktor bakom miljörörelsens framväxt finns det också andra, mer grundläggande orsaker.

Miljörörelsen är den ledande yttringen av den tidvattenvåg av irrationalism som håller på att uppsluka vår kultur. Under de senaste två århundradena har förnuftets tillförlitlighet som medel att uppnå kunskap varit under ständig attack, ledd av en serie filosofer från Immanuel Kant till Bertrand Russell. Som följd härav har tilltron till förnuftet minskat allt mer. Som ytterligare en följd har människans filosofiska status, som den varelse som kännetecknas av att inneha förnuft, varit på nedåtgående. Under de senaste två generationerna har, allteftersom verkningarna av denna process mer och mer nått den breda allmänheten, förtroendet för förnuftets tillförlitlighet och människans filosofiska status sjunkit så djupt att man numera praktiskt taget inte längre ser någon grund för att radikalt skilja mellan människor och djur. Detta är förklaringen till att den helige Franciscus av Assisis och miljövännernas lära om likställdhet mellan människor och djur nu accepteras praktiskt taget utan motstånd.

Människors beredvillighet att acceptera den härmed nära förbundna egenvärdesläran är också en följd av den tilltagande irrationalismen. Ett ”egenvärde” är ett värde som man accepterar utan något skäl, utan att ställa frågor. Det är ett ”värde” utformat för människor som gör som de blir tillsagda och som inte tänker. Som kontrast är ett rationellt värde ett värde som man endast accepterar av det skälet att man förstår hur det tjänar det självklart önskvärda yttersta ändamål som utgörs av ens eget liv och ens egen lycka.

Förnuftets kulturella förfall har skapat det växande hat och den växande fientlighet varur miljörörelsen hämtar sin näring, liksom också dess ledares och anhängares oresonliga farhågor. I den mån människor överger förnuftet måste de leva i skräck inför verkligheten, eftersom de inte har något annat sätt att handskas med den än genom förnuftet. Av samma skäl blir de mer och mer frustrerade, eftersom förnuftet är deras enda medel att lösa problem och uppnå de resultat de vill uppnå. Dessutom leder övergivandet av förnuftet till mer och mer lidande som följd av andras oförnuft, inbegripet deras bruk av fysiskt tvång. Under de omständigheter som skapas av rationalitetens sammanbrott mångfaldigas därför snabbt besvikelser och känslor av hat och fientlighet, medan kyligt omdöme, rationella måttstockar och civiliserat beteende försvinner. I en sådan kulturell miljö uppträder monstruösa ideologier och jämsides med dem monster i människohamn, redo att omsätta dem i praktiskt handlande. Miljörörelsen är förstås just en sådan rörelse.

Men om det av dessa skäl inte längre finns många intellektuella som är redo att ta upp kampen för mänskliga värden – i huvudsak för de värden som utgörs av människans intellekt, människan som förnuftsvarelse och den industricivilisation hon har skapat och som hon behöver – så mycket större beröm förtjänar då var och en som nu är villig att stå upp för dessa värden och genom att så göra axlar den intellektuelles mantel.

Det finns förvisso mycket arbete för sådana ”nya intellektuella” att uträtta.

På en nivå gäller arbetet direkt miljörörelsen.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om vad miljörörelsen i själva verket står för och vad de riskerar att förlora, och redan har förlorat, till följd av dess växande inflytande. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för energikrisen och det därav följande höga priset på olja och oljeprodukter, vilket är resultatet av dess systematiska och synnerligen framgångsrika kampanj mot tillgång på nya energislag. De måste göras medvetna om dess därav följande ansvar för att arabiska schejker berikats på bekostnad av att hundratals miljoner människor världen över utarmats, inbegripet många miljoner här i Förenta staterna. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för Mellanösterns terroriststaters enormt ökade rikedom, makt och inflytande, som kommer sig av det höga oljepris som den har vållat och det därav följande behovet att föra ett krig i området.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om hur miljörörelsen stadigt har gjort livet svårare för dem. Man måste visa dem hur människor som följd av dess existens har hindrats från att vidta den ena nödvändiga och relativt enkla åtgärden efter den andra, som t.ex. att bygga kraftverk och vägar, förlänga flygplatsernas start- och landningsbanor, och t.o.m. anlägga nya soptippar. Man måste visa dem hur miljörörelsens historia är en historia av förstörelse: av kärnkraftsindustrin, av Johns Manville Company [ett företag som tillverkade asbest och därför tvingades i konkurs, ö.a.], av tranbärs- och äppelodlare, av sågverk och avverkningsföretag, av pappersbruk, av smältverk, av kolgruvor, av stålverk, av tonfiskfiskare, av oljefält och oljeraffinaderier – för att nu bara nämna dem man lättast kommer att tänka på. Man måste visa dem hur miljörörelsen varit orsak till hänsynslösa kränkningar av den privata äganderätten och därmed till att oräkneliga tunnland mark inte utnyttjats till gagn för mänskliga varelser och därmed till att otaliga hus och fabriker inte blivit byggda. Man måste visa dem hur miljörörelsen, som följd av alla de nödvändiga åtgärder den förbjuder eller fördyrar, har varit en huvudorsak till den markanta försämringen av de villkor under vilka människor nu måste leva sina liv i Förenta staterna – att den är orsaken till att familjer tjänar mindre och måste betala mer och som följd härav berövas förmågan att äga sitt eget hem eller ens klara sig utan att behöva arbeta bra mycket mer än vad som förr var nödvändigt.

Sammanfattningsvis behöver man visa det amerikanska folket att miljörörelsen till sin verkliga natur är ett elakartat skadedjur, som ständigt träder emellan människan och det arbete hon måste utföra för att uppehålla och förbättra sitt liv.

Om och när en sådan förståelse uppstår hos det amerikanska folket kommer det att bli möjligt att sätta in det rätta botemedlet. Detta skulle inbegripa upphävandet av varje lag och förordning som på minsta vis är besudlad av egenvärdesläran, som t.ex. ”the endangered species act”. Det skulle också inbegripa  att man upphäver alla lagar som fordrar att människotillverkade kemikalier bannlyses blott och bart därför att en statistisk korrelation med cancer hos laboratoriedjur kan fastställas när djuren matas med kemikalierna i massiva och i sig själva destruktiva doser. Botemedlets övergripande syfte och natur skulle vara att bryta miljörörelsens kvävande grepp och göra det möjligt för människan i Förenta staterna att återuppta ökningen av sina produktiva krafter under de återstående åren av detta århundrade och i det nya århundrade som ligger framför oss.

Förutom allt detta livsviktiga arbete finns det en andra och ännu viktigare nivå på vilken de nya intellektuella måste verka. Denna innefattar ironiskt nog en form av upprensning av miljön – den filosofiska, intellektuella och kulturella miljön.

Vad det kulturella godtagandet av en så irrationell lära som miljörörelsens gör klart är att den industrialiserade världens verkliga problem inte är ”miljöförorening” utan filosofisk korruption. Västerlandets så kallade intellektuella huvudfåra har blivit nedsmutsad med ett helt uppbåd av intellektuella giftämnen som kommer från undergrävandet av förnuftet och människans status och som ytterligare bidrar till denna dödsbringande process. Bland dessa finns förutom miljörörelsen kollektivismen i dess olika former: marxism, rasism, nationalism och feminism; samt kulturell relativism, determinism, logisk positivism, existentialism, lingvistisk analys, behaviorism, freudianism, keynesianism och fler därtill.

Dessa läror är intellektuella giftämnen eftersom de utgör en systematisk attack mot en eller flera huvudaspekter av fordringarna för mänskligt liv och välbefinnande. Marxismen resulterar i den sorts katastrofala förhållanden som nu råder i Östeuropa och Sovjetunionen. Kollektivismen i alla dess varianter förnekar individens fria vilja och rationalitet och menar att hans idéer, karaktär och livsintressen ska tillskrivas hans medlemskap i ett kollektiv: nämligen hans medlemskap i en ekonomisk klass, rasgrupp, nationalitet eller kön, alltefter vilken specifik variant av kollektivismen det gäller. Eftersom dessa läror betraktar idéer som bestämda av medlemskap i en grupp förnekar de själva möjligheten av kunskap. Deras verkan är att skapa konflikter mellan medlemmarna av olika grupper: till exempel mellan företagare och löntagare, svarta och vita, engelsktalande och fransktalande, män och kvinnor.

Determinismen, läran att människans handlingar kontrolleras av krafter hon själv inte råder över, och existentialismen, den filosofi som går ut på att människan är fången i ett ”mänskligt villkor” av oundviklig misär, leder människor till att inte göra de val de kunde ha gjort och som skulle ha förbättrat deras liv. Kulturell relativism förnekar den moderna civilisationens objektiva värde och undergräver därmed både människors värdering av den moderna civilisationen och deras villighet att arbeta hårt för att uppnå personliga värden i dess sammanhang. Denna lära gör människor blinda för det objektiva värdet av sådana fantastiska framsteg som bilar och elektriskt ljus och bereder därmed marken för den moderna civilisationens uppoffring för sådana dimmiga och jämförelsevis fullständigt triviala värden som ”ren luft”.

Den logiska positivismen förnekar möjligheten att veta någonting med säkerhet om den verkliga världen. Den lingvistiska analysen betraktar sanningssökande som en trivial lek med ord. Behaviorismen förnekar medvetandets existens. Freudianismen betraktar vårt medvetna själsliv (”egot”) som omgivet av det undermedvetnas stridande krafter i form av ett ”id” och ett ”superego” och därmed som oförmöget att utöva något egentligt inflytande på individens beteende. Keynesianismen betraktar krig, jordbävningar och pyramidbyggen som källor till välstånd. Den betraktar statliga budgetunderskott och inflation av penningmängden i fredstid som en bra ersättning för dessa påstått välgörande företeelser. Dess verkningar är, som det rådande ekonomiska tillståndet i Förenta staterna vittnar om, urgröpning av pengarnas köpkraft, av besparingar och kapitalackumulation och av kreditväsendet.

Man kan se dessa intellektuella giftämnen guppa upp och ned i den ”intellektuella huvudfåran” precis som man kan se avfallsprodukter flyta omkring i en smutsig flod. Faktum är att de fyller den intellektuella huvudfåran. Varje högskola och universitet i Västerlandet är en filosofisk kloak av dessa läror, en kloak i vilken intellektuellt hjälplösa studenter sitter nedsänkta i flera år och sedan släpps ut att smitta ned resten av samhället. Dessa irrationalistiska läror och andra liknande utgör den filosofiska substansen i nutidens humanistutbildning.

Det står klart att den mest angelägna uppgift som Västerlandet, och de nya intellektuella som måste ta på sig dess ledarroll, står inför är en filosofisk och intellektuell upprensning. Utan en sådan kan den västerländska civilisationen helt enkelt inte överleva. Den kommer att dödas av miljörörelsens gift.

För att åstadkomma denna upprensning duger endast de kraftigaste filosofiska och intellektuella rengöringsmedel – rengöringsmedel av industriell styrkegrad. Dessa rengöringsmedel är framför allt Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter. Dessa intellekt, som båda reser sig högt över mängden, är var och en för sig de ledande förespråkarna för förnuftet och för kapitalismen under 1900-talet. En filosofisk och intellektuell upprensning fordrar att alla eller de flesta av deras skrifter införs på högskolor och universitet som en väsentlig del av deras grundkurs, och att det som inte tas med i grundkursen tas med i mer avancerade program. Att införliva Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter och ge dem en framträdande plats i kursplanerna är det centrala mål som var och en bör arbeta för som hyser omsorg om sin kulturella miljö och denna miljös inverkan på ens liv och välbefinnande. Först sedan detta mål uppnåtts kommer det att finnas någon möjlighet att högskolor och universitet upphör att vara centra för civilisationsförstörande intellektuella farsoter. Först sedan det har uppnåtts i stor skala, vid de ledande högskolorna och universiteten, kan det finnas någon möjlighet att den intellektuella huvudfåran en dag ska bli ren nog för att rationella människor ska kunna dricka av dess vatten.

2000-talet borde bli det århundrade då människan börjar kolonisera solsystemet, inte en återgång till medeltidens mörker. Vilket det kommer att bli beror på i vilken omfattning nya intellektuella kan lyckas återställa förnuftets och kapitalismens värden till den kulturella miljön.

Copyright © 1990 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: The Toxicity of Environmentalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Om bloggen

George Reisman

Denna blogg kommer att innehålla mina översättningar av uppsatser av George Reisman (som haft vänligheten tillåta mig att översätta allt jag vill översätta av honom). De översättningar jag nu lägger ut finns också på min hemsida. I fortsättningen kommer det att dröja rätt länge innan något nytt läggs ut, eftersom översättningsarbetet är tidsödande och jag mycket annat att göra också.

Att jag gör så här beror på att jag inte är nöjd med utseendet på artiklarna på min hemsida. Det är också möjligt att Reisman kommer att få fler läsare på det här sättet; jag hoppas det i varje fall.

Se också länkarna i sidhuvudet.

Uppdatering december 2013: Jag har också skapat en Facebooksida om denna blogg. Om ni uppskattar den, gå gärna in och klicka på gilla-knappen.

Uppdatering 18 januari 2016: Med början idag kommer Svenska Misesinstitutet att lägga ut ett urval av dessa översättningar.