Pikettys Kapital: Fel teori/destruktivt program

Preludium till Piketty: Förenta staternas regerings angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemet

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Inflationen och den fortlöpande höjning av fastighetspriserna den ger näring åt har lett till att fastigheter som bebos av sina ägare, en konsumtionsvara precis lika mycket som ens personbil eller ens möbler, har kommit att betraktas som en kapitalvara och därmed ett investeringsmedel, vilket därigenom har avlett avsevärda summor bort från verkliga investeringar och till bostadsköp. Massiv kreditexpansion som vällt in över fastighetsmarknaden har under det senaste årtiondet resulterat i att miljoner hus har byggts för köpare som inte hade råd att betala för dem, vilket därmed utgör en massiv olönsam överföring av rikedom och förorsakar en motsvarande brist i producenternas kapital genom hela det ekonomiska systemet. Och inflationen har lett till artificiellt ökade vinster och motsvarande höjda skatter på dessa vinster, trots det faktum att de ytterligare vinsterna behövs bara för att möta den ökning i ersättningskostnaderna som blir resultatet av inflationen och alltså inte alls är någon sorts genuina vinster.

Den omfattande kapitalförlust som blir resultatet av allt detta återspeglas inte bara i recessionen/depressionen nyligen, utan också av den mycket mer omfattande utplåningen av Förenta staternas industriella bas och att denna ersatts av ”rostbältet”[1]. Som en följd av denna ödeläggelse har folkmängden i en gång stora amerikanska städer, som t.ex. Detroit, St. Louis, Cleveland och Pittsburgh decimerats. En stor del av Detroit är nu på gränsen till att återgå till åkermark.

Det är sant att konkurrens från utlandet parat med stora hinder för konkurrens inom landet, i all synnerhet statligt sanktionerade påtvingade förhandlingar med fackföreningar, spelat en avsevärd roll. Men sådan ödeläggelse skulle inte ha ägt rum om de biljoner dollar som under årens lopp beslagtagits eller på annat sätt absorberats av Förenta staternas regering på bekostnad av sparande och investeringar, och de ytterligare biljoner som förslösats som resultat av regeringens politik, i stället hade varit tillgängliga för den amerikanska ekonomin som kapital.

Bristen på kapital har förvärrats av en stadigt växande lista av statligt ålagda regler och föreskrifter som skrivits och genomdrivits av dussintals statliga myndigheter och nu uppgår till mer än 700 000 sidor. (Bland dessa finns förstås de som påtvingar förhandlingar med fackföreningar.) Dessa regler och föreskrifter existerar för syftet att tvinga företagen att göra sådant som är olönsamt eller hindra dem från att göra sådant som är lönsamt. I båda fallen är effekten högre produktionskostnader än nödvändigt, för att, om man måste göra sådant som är olönsamt, betyder det vanligen att man måste ådra sig onödiga ytterligare kostnader, samtidigt som, om man hindras från att göra sådant som är lönsamt, betyder det ofta att man hindras från att göra sådant som är mindre kostsamt.

Högre produktionskostnader betyder i sin tur mindre effektiv produktion och därmed mindre avkastning på samma kapital. Den minskade avkastningen betyder inte bara minskat utbud av konsumtionsvaror utan också minskat utbud av kapitalvaror. (Kapitalvaror är, inte mindre än konsumtionsvaror, en regelmässig produkt av det ekonomiska systemet, och tillgången på dem påverkas av allt som påverkar produktionen i allmänhet.[2]) Alltså har vi ett sammansatt problem, där mindre kapital producerar färre kapitalvaror per enhet. Detta innebär en tvåfaldig minskning av tillgången på kapitalvaror, och denna minskning är fortlöpande, eftersom färre kapitalvaror under en period resulterar i motsvarande färre kapitalvaror under nästa period, lika väl som färre konsumtionsvaror.

Statens massiva angrepp på kapitaltillgången har börjat omvandla det amerikanska ekonomiska systemet från ett system av fortlöpande ekonomiskt framåtskridande och allmänt stigande levnadsstandard till ett system av stagnation och rentav förfall. Människor är chockerade och upprörda när de ser levnadsstandarden sjunka. De hade trott att medan den fysiska naturen må vara bräcklig och kan ta skada t.o.m. om en enda växt- eller djurart går förlorad, var det ekonomiska systemet oförstörbart. Ingen skatt och ingen reglering var någonsin för mycket för det. Kostnaden skulle alltid på något vis komma från de rikas vinster, inte från den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard, ens om de ständigt upprepade merkostnaderna snabbt kom att överskrida alla vinsterna i det ekonomiska systemet.

Allteftersom människorna har lärt sig att det ekonomiska systemet inte är oförstörbart, har de i vrede och harm vänt sig mot den ”ekonomiska ojämlikheten”, som om det vore andras kvarvarande rikedom som var orsaken till deras fattigdom, snarare än det faktum att andra, tack vare staten, inte har tillräckligt med kapital att försörja och anställa dem på ett sätt som de skulle gilla.

Pikettys destruktiva program

Mitt under både detta angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemets kapitaltillgång och dess förmåga att producera och den ogrundade förbittring mot den ekonomiska ojämlikheten som har väckts till liv av den utarmning som orsakats av detta angrepp har nu en viss Thomas Piketty trätt fram. Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget, inklusive recensioner i The New Tork Times, Newsweek, Time Magazine, The Daily Beast, The Huffington Post och på andra håll, som har varit allt från ytterst positiva till glödande. Hans bok har legat på bästsäljarlistorna både i The Times och på Amazon.

Piketty yrkar på mått och steg som avsiktligt är utformade så att de ytterligare hindrar kapitalackumulationen och rentutav leder till kapitaldekumulation. Nämligen en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året. Detta program ska genomföras för att ”undvika en ändlös ojämlikhetsspiral”.[3]

Översyn av Piketty

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda rad av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx. Och även om Piketty visar förtrogenhet med vissa aspekter av David Ricardos teorier, visar han ingen kännedom alls om Ricardos viktiga bidrag till teorin om kapitalackumulation, ett bidrag som helt på egen hand raserar grunden för hans uppfattningar om ämnet.[4]

Som resultat förespråkar Piketty sitt program på en grundval av okunnighet om kapitalets väsentliga roll i produktionen, vilken är att öka arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Han har heller aldrig lärt sig att friheten att ackumulera stora förmögenheter är nödvändig för att utveckla nya produkter och nya industrier, vilket är väsentligt för det ekonomiska framåtskridandet. Tänk efter vad effekten skulle ha varit på bilindustrins utveckling, om Henry Ford skulle ha blivit utsatt för 80 procents inkomstskatt och 10 procents kapitalskatt, och på oljeindustrin om Rockefeller hade hindrats från att ackumulera det kapital som behövdes för att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar han byggde, och på utvecklingen av varje större ny industri. Deras utveckling skulle ha avbrutits av brist på kapital.

Pikettys okunnighet är så djupgående att han tror att kapitalackumulation inte bara inte höjer reallönerna utan minskar dem genom att, påstår han, öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och i motsvarande mån minska den andel som går till löner, samtidigt som den allmänna totalsumman av vad som produceras förblir oförändrad eller endast ökar blygsamt, och då inte tack vare några bidrag som kapitalet ger till produktionen.[5] Detta påstådda resultat, att kapitalisterna blir rikare på bekostnad av att arbetarna blir fattigare, är vad hans destruktiva program för konfiskatorisk beskattning är avsett att förhindra. Hans doktrin kan jämföras med en påstådd nutritionist som hävdar sig ha upptäckt att ätande bär ansvaret för viktminskning och att staten måste få människor att äta mindre för att undvika att de blir för magra. Eller en läkare som hävdar sig ha upptäckt att mediciner är källan till sjukdom och att de måste bannlysas för att främja hälsan. Som jag kommer att visa är sanningen att kapitalackumulation inte bara tjänar till att fortlöpande höja reallönerna och den allmänna levnadsstandarden, utan också verkar till att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och att minska den andel som går till vinster.

Pikettys okunnighet beträffande kapital förvärras av hans okunnighet och förvirrade idéer vad gäller vinst och vinstkvot. Han tror t.ex. att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten, när det i själva verket inte har något kausalsamband med vinstkvoten utan fastmer med tillgången på varor, inbegripet, viktigast av allt, tillgången på kapitalvaror, som det ökar och vilkas priser det tjänar till att minska. Piketty förväxlar den ökande tillgång och de sjunkande priser på kapitalvaror som orsakas av tekniskt framåtskridande med sjunkande vinstkvot. Detta samtidigt som han hävdar, vilket är helt självmotsägande, att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten.[6] Som resultat av dessa förväxlingar har han ingen förståelse av vad som faktiskt bestämmer vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet, saker som jag kommer att förklara längre fram.

Pikettys okunnighet vad beträffar kapital och vinster förvärras ytterligare av hans okunnighet beträffande sparande, både bruttosparande (d.v.s. sparande utifrån företagens försäljningsintäkter) och nettosparande (d.v.s. sparande utifrån vinster och löner). Han gör ingen skillnad mellan nettosparande som äger rum i frånvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och nettosparande som äger rum i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Därför är han inte i en position där han kan inse att nettosparandet i det förra fallet nödvändigtvis kommer till en ända och att kapitalackumulationen och det ekonomiska framåtskridandet därefter helt enkelt fortskrider på grundval av ökande produktion som åtföljs av sjunkande priser både på kapitalvaror och konsumtionsvaror. Inte heller är han i stånd att inse att i det senare fallet, medan nettobesparingarna vidmakthålls gör de det bara med en faktor som samtidigt har till effekt att höja penninginkomsterna i hela det ekonomiska systemet och därigenom fortfarande hindrar varje möjlighet för de ackumulerade besparingarna och kapitalet att potentiellt växa utan gräns i relation till den rådande penninginkomsten, ett påstående som är själva kärnan i hans doktrin.[7]

Och hans okunnighet vad beträffar kapital hindrar honom förstås från att inse att kapitalackumulation, vare sig den åstadkoms genom att samma totala kapitalsumma i termer av pengar åtföljs av fortlöpande sjunkande priser på kapitalvaror eller genom att ökade tillgångar på kapitalvaror åtföljs av en växande kapitalsumma i termer av pengar, är vad som ligger bakom det ekonomiska framåtskridandet, stigande reallöner och allmän levnadsstandard.

Pikettys okunnighet om kapitalets roll i produktionen

Som sagt ser Piketty helt enkelt inte ytterligare kapital som nödvändigt för ökning av produktionen och stigande levnadsstandard. Han tror att det på något vis bara är ett medel för att skapa ökande ekonomisk ojämlikhet och i själva verket en minskning av löntagarnas levnadsstandard och att ökningen därför behöver inskränkas med tvång. Han avfärdar varje behov av ytterligare kapitalackumulation, när han skriver om ”strukturell tillväxt” och ”produktivitetstillväxt” vilka, menar han, inte har något samband med kapitalackumulation.

Han skriver:

Kom ihåg att tillväxten mäter den långsiktiga strukturella tillväxttakten, vilken är summan av produktivitetstillväxten och befolkningstillväxten. Enligt Marx, liksom enligt alla 1800-talets – och det tidiga 1900-talets – ekonomer, innan Robert Solow skrev sitt arbete om tillväxten på 1950-talet, var själva idén om strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt, inte klart identifierad eller formulerad. På den tiden var den implicita hypotesen att produktionstillväxten, och speciellt tillverkningstillväxten, huvudsakligen förklarades av ackumulationen av industrikapital. Med andra ord ökade tillverkningen endast och allenast därför att varje arbetare backades upp av mer maskineri och utrustning och inte därför att produktiviteten som sådan (för en given mängd arbetskraft och kapital) ökade. Idag vet vi att långsiktig strukturell tillväxt endast är möjlig tack vare produktivitetstillväxt. Men detta var inte uppenbart på Marx tid på grund av avsaknad av historiskt perspektiv och bra data.[8]

Piketty, och Solow före honom, erkänner bara en dimension av kapitaltillgången, nämligen förhållandet mellan kapitalets monetära värde och nationalinkomsten, ett förhållande som Piketty kallar förhållandet kapital/inkomst. Om detta förhållande inte ökar finns det inte, menar de, någon kapitalackumulation. (Så som det uttrycks i detta förhållande är kapitalet i det ekonomiska systemet lika med summan av varje företags kontantinnehav, plus inköpsvärdet av dess varulager och arbete under utförande, plus inköpsvärdet av dess fabriker och utrustning minus ackumulerade årliga avskrivningar. Nationalinkomsten är summan av vinster, inbegripet ränteutbetalning, och löner och arvoden eller, kortare uttryckt, vinster plus löner.)

De lägger märke till att ekonomiskt framåtskridande, d.v.s. ökande tillgång på varor och tjänster per capita, inte beror av en fortlöpande ökning av detta förhållande. Det kan fortsätta med ett oförändrat förhållande mellan kapital och inkomst. Solow tillskrev detta helt enkelt det tekniska framåtskridandet till skillnad från kapitalackumulation. Piketty tillskriver det en oförklarad ”produktivitetstillväxt”, varmed, får jag anta, han icke desto mindre menar tekniskt framåtskridande. (Om detta inte är vad han menar, då har hans tillväxtteori ingen grund alls.) Det är på denna grundval som Piketty, liksom Solow, avfärdar kapitalackumulation som orsak till ekonomisk tillväxt.

Ingen av dem inser att ökningen i kapitaltillgången har en andra dimension, nämligen ökningar i tillgången på kapitalvaror som äger rum utan någon ökning i förhållandet kapital/inkomst.[9] De kan inte inse inte bara att kapitalackumulation kan äga rum när förhållandet kapital/inkomst är oförändrat, utan också att storleken på detta förhållande är viktigt för takten i denna kapitalackumulation, och att kapitalackumulationen är väsentlig för införandet av tekniska framsteg.

Faktum är att Piketty, efter att på så vis med orätt ha kopplat bort det ekonomiska framåtskridandet från kapitalackumulationen, går så långt som till att föreställa sig möjligheten av snabb produktivitetstillväxt i fullständig frånvaro av kapitalanvändning. Han skriver:

Som sagt är det fullkomligt möjligt att föreställa sig ett samhälle där kapitalet inte har någon användning (annat än att tjäna som ett rent värdeförråd utan någon avkastning alls), men där människor skulle välja att inneha en hel del kapital för att förekomma, låt oss säga, någon framtida katastrof eller stor festlighet eller helt enkelt för att de är väldigt tålmodiga och har en generös attityd till framtida generationer. Om dessutom produktivitetstillväxten i detta samhälle är snabb, antingen på grund av konstant innovation eller därför att landet snabbt kommer ikapp tekniskt mer avancerade länder, då kan tillväxttakten mycket väl vara påtagligt högre än avkastningen på kapital.[10]

Här ger Piketty uttryck för sin uppfattning att det är möjligt att ha snabb produktivitetstillväxt och att ta till sig mer avancerade länders teknologier inte bara utan att använda ytterligare kapital utan också utan att använda något kapital alls.

För Piketty är ”kapital” ett ord utan innehåll – en tom symbol att manipulera. Han inser inte att det omfattar alla de varor som är färdiga att köpas av människor, tillsammans med de affärer och lagerlokaler som ska innehålla dessa varor, och tillsammans med de fabriker, gårdar och gruvor och allt annat däremellan som är källan till dessa varor. Han begriper inte att kapitalet är grunden för tillgången på de varor människor köper och för efterfrågan på den arbetskraft som människor säljer. Endast därför att han inte har något seriöst begrepp om kapital kan han inbilla sig att det kanske inte har ”några användningsområden” och att ökning av det är skadligt snarare än väsentligt.

Kapitalackumulationens och det tekniska framåtskridandets faktiska roll

Medan den teori om ekonomiskt framåtskridande som Piketty lägger fram består i att hävda att det ekonomiska framåtskridandet är resultatet, antingen av en helt oförklarad ”produktivitetstillväxt” eller en produktivitetstillväxt som grundar sig på tekniskt framåtskridande frikopplat från kapitalackumulation, är sanningen den att en ökning av arbetets produktivitet och ty åtföljande ekonomiskt framåtskridande nästan alltid fordrar en ökning av tillgången på fysiska kapitalvaror jämfört med tillgången på arbetskraft. Till exempel är större tillgång på järnmalm per stålarbetare väsentlig för att stålarbetarna ska kunna producera mer stål per arbetare, liksom också större och bättre tillgång på kapitalvaror i form av de fabriker och den utrustning som används av stålarbetarna. Detsamma är naturligtvis sant om de tillämpliga tillgångarna på kapitalvaror inom varje produktionsområde.

Det måste betonas att kapitalvaror är en reguljär produkt av det ekonomiska systemet precis lika mycket som konsumtionsvaror, och att de används i produktionen av kapitalvaror icke mindre än i produktionen av konsumtionsvaror. Med detta i åtanke blir det klart att en engångsökning i tillgången på kapitalvaror som åstadkommits genom sparande och en ty åtföljande ökning av förhållandet mellan kapital och inkomst kan tjäna till att möjliggöra en ytterligare ökning i tillgången på kapitalvaror, och att denna process kan upprepas i det oändliga. Detta beror på att kapitalvarorna används reproduktivt. Det vill t.ex. säga att stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier bidrar till produktionen av stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier tillsammans med alla de andra varor i vilkas produktion de direkt eller indirekt tjänar. Faktum är att om det ekonomiska systemet inte ska börja förfalla måste den existerande tillgången på kapitalvaror åtminstone vara tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukats i produktionen.

För att fortsatt kapitalackumulation ska äga rum på grundval av en engångsökning av sparandet och förhållandet kapital/inkomst är allt som fordras två saker. Först att en tillräcklig andel av produktionen ägnas produktionen av kapitalvaror, d.v.s. en större andel än vad som blott och bart fordras för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen. Om en sådan andel åstadkoms och bibehålls eller ej är beroende av efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror i det ekonomiska systemet, vilket i sin tur är beroende av graden av bruttosparande i jämförelse med konsumtionsutgifter i det ekonomiska systemet.

För det andra att den sjunkande avkastning som åtföljer användningen av successiva ökningar av kapitalvarorna tillsammans med samma mängder arbetskraft uppvägs av tekniskt framåtskridande. Vad detta betyder är till exempel att gång efter annan sådana saker som ökande mängder järn och stål som är tillgängliga per arbetare åtföljs av att ångdrivna skovlar gjorda av järn och stål ersätter konventionella skovlar gjorda av järn och stål. Om man utrustade en arbetare med 1000 eller 10 000 konventionella skovlar, skulle det inte öka hans produktion utöver vad han kan producera genom att bara använda en enda skovel, medan däremot samma mängd järn och stål som finns i så många skovlar, om den i stället är i form av en ångdriven skovel, mycket dramatiskt kan öka hans produktion. Sådant tekniskt framåtskridande är väsentligt för den fortlöpande ökningen av tillgången på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande fordras för kapitalackumulation

Alltså är det tekniska framåtskridandets roll i att höja levnadsstandarden inte alls något som är klart och tydligt skilt från kapitalackumulation. Sanningen är att tekniskt framåtskridande är ett väsentligt krav för all storskalig kapitalackumulation. Till exempel skulle, i frånvaro av de senaste två århundradenas tekniska framåtskridande, tillgången på kapitalvaror idag inte radikalt kunna överskrida den tillgång på kapitalvaror som fanns i början av 1800-talet, oavsett hur stort sparandet var och hur stort förhållandet var mellan kapital och inkomst. I frånvaro av tekniskt framåtskridande skulle den tidens maximalt möjliga sparande kanske ha kunnat möjliggöra några mer eller mindre avsevärda förbättringar av segelfartyg, vagnar, kanaler och liknande, men inte produktion av ångfartyg, järnvägar och motorfordon, än mindre då kraftverk, elektricitet och alla de kapitalvaror som är beroende av elektricitet. Alla dessa former av ytterligare tillgångar på kapitalvaror var beroende av förekomsten av tekniskt framåtskridande.

Det är tekniskt framåtskridande som gör det möjligt för kapitalackumulationen och den resulterande höjningen av den allmänna levnadsstandarden att fortsätta i det oändliga och i oförminskad takt. Det är tekniskt framåtskridande som bibehåller produktiviteten i de växande tillgångarna på kapitalvaror. Genom att bibehålla denna produktivitet i produktionen av själva kapitalvarorna bidrar det till kapitalackumulationen och, genom kapitalackumulationen, till det ekonomiska framåtskridandet. Alltså är det inte alls fallet, så som Solow och Piketty tror, att tekniskt framåtskridande är någon ersättning eller något surrogat för kapitalackumulationen. Tvärtom gör det dess bidrag till en väsentlig beståndsdel i kapitalackumulationsprocessen.

Hur ett högre förhållande kapital/inkomst bidrar

Även om det står klart att en fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och nationalinkomst inte är nödvändig för att uppnå ekonomiskt framåtskridande, är storleken på detta förhållande mycket viktig. Allt annat lika är det ekonomiska systemet mer kapabelt att dra fördel av det tekniska framåtskridandet, ju högre detta förhållande är.

Tekniska framsteg skiljer sig vida vad gäller kostnaden för att införa dem. De samlade tekniska framsteg som var nödvändiga för att bygga en tunnel under Engelska kanalen räknas bland de dyraste att införa. De som innefattas i vad som fordras för att öppna en restaurang av blygsam storlek räknas bland de billgaste att införa. Ju högre förhållandet kapital/inkomst är i ett land, desto rikligare är dess tillgängliga förråd av ackumulerade besparingar. Och därför är det desto troligare att det är i en position där det har råd att genomföra kostsamma tekniska framsteg och därmed att uppnå de fördelar de kan tillhandahålla den ytterligare produktionen av kapitalvaror. Följaktligen är takten i det ekonomiska framåtskridandet snabbare ju högre förhållandet kapital/inkomst är.

För att relatera detta tillbaka till diskussionen i början av denna uppsats, om hur staten dränerar det ekonomiska systemet på tillgångar som annars skulle ha sparats och investerats, är det nu möjligt att förstå effekten i termer av att vi nu har ett vida lägre förhållande kapital/inkomst och därmed vida lägre ekonomisk framåtskridandetakt än vi annars skulle ha haft. Effekten har varit att minska vår förmåga att införa tekniska framsteg som jämförelsevis är kostsammare och därför kräver större kapitalsummor att genomföra. Denna brist på kapital har inte bara berövat oss införandet av dessa framsteg utan också de ytterligare tillgångar på kapitalvaror som skulle ha blivit resultatet av att vi infört dem.

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt. Å ena sidan är tekniskt framåtskridande, tack vare att det uppväger minskande avkastning från ytterligare tillgångar på kapitalvaror, nödvändigt för fortlöpande kapitalackumulation utan någon fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och inkomst. Samtidigt är kapitalackumulation nödvändig för förmågan att införa tekniska framsteg. Att kapitalackumulation är nödvändig för att införa tekniska framsteg handlar inte bara om ett högre förhållande mellan kapital och nationalinkomst utan också, och mycket oftare, helt enkelt om en större tillgång på kapitalvaror som inte speglar ett sådant högre förhållande utan bara en tillräcklig kapitalackumulation på grundval av tidigare införanden av tekniska framsteg. Till exempel kunde Förenta staterna införa de tekniska framsteg som utgjorde elektronikindustrin, därför att det fanns en tidigare existerande grundval i form av en elektrisk och en kemisk industri och de olika metallindustrierna, för att nämna några få. Förenta staterna kunde förvisso inte ha infört sådana tekniska framsteg ett århundrade tidigare på grundval av den då mycket mindre tillgången på kapitalvaror.

Som Mises observerade i sitt seminarium är nästan alla de senaste århundradenas tekniska framsteg tillgängliga för och kan till fullo förstås av ingenjörer t.o.m. i världens allra fattigaste hörn. Vad som hindrar dessa framsteg från att genomföras är inte någon brist på teknisk kunskap utan brist på kapital. En bonde i Indien som har sett en traktor på TV kan därför med lätthet förstå värdet av att använda en. Vad som hindrar honom från att använda en är förvisso inte någon brist på teknisk kunskap. Det är förvisso inte så att han inte vet hur man kör en traktor eller med lätthet kunde lära sig det. Vad som hindrar honom är att han inte har råd med en traktor. Han äger inte det kapital som behövs för att köpa en traktor och kan inte hitta någon som kan låna ut pengarna. Detta är en brist på kapital som förmodligen inte skulle kunna gottgöras av någon höjning av det lokala förhållandet kapital/inkomst. Den återspeglar generationer av otillräcklig lokal kapitalackumulation.[11]

Pikettys vinstteori

Pikettys okunnighet om kapitalackumulationens roll i det ekonomiska framåtskridandet står i nära samband med den förhärskande vitt spridda okunnigheten beträffande vad som bestämmer vinstkvoten, en okunnighet som han till fullo delar. De flesta samtida ekonomer tror med orätt att tekniskt framåtskridande, genom att höja kapitalvarornas fysiska produktivitet, har till effekt att höja vinstkvoten på kapitalet, medan ökningar i tillgången på kapitalvaror har till effekt att minska vinstkvoten.

Piketty skriver:

Enligt de enklaste ekonomiska modellerna … ska avkastningsgraden på kapitalet vara exakt lika med kapitalets ”marginalproduktivitet” (d.v.s. den ytterligare produktion som beror av en ytterligare enhet av kapital) … I varje fall bestäms avkastningsgraden på kapital av dessa båda krafter: för det första teknik (vad används kapitalet till?) och för det andra överflödet av kapital (alltför mycket kapital tar död på avkastningen på kapitalet).[12]

De som stödjer läran om kapitalets marginalproduktivitet behöver förklara hur de få dollar i ytterligare vinst som någon förtjänar någonstans tack vare investeringen av ytterligare $100 kan omvandlas till biljoner dollar i vinst i det ekonomiska systemet.

Som visats ovan är det tekniska framåtskridandets faktiska roll att bibehålla förmågan till ytterligare tillgångar på kapitalvaror för att öka produktionen, inklusive förmågan att producera fler kapitalvaror. Vinstkvoten bestäms varken av det tekniska framåtskridandet eller av tillgången på kapitalvaror. En växande tillgång på kapitalvaror orsakar lägre priser på kapitalvaror, inte en lägre vinstkvot. Tekniskt framåtskridande orsakar växande tillgång på varor, inklusive kapitalvaror, och därmed ännu lägre priser. Det orsakar inte högre vinstkvot, inte heller orsakar det lägre vinstkvot (d.v.s. tack vare att det ökar tillgången på kapitalvaror).

Som jag kommer att visa bestäms vinstkvoten av allmänna faktorer som verkar genom hela det ekonomiska systemet, nämligen av ”nettokonsumtion” och nettoinvestering, vilken senare speglar ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet, medan den förra speglar den rådande graden av tidspreferens.[13]

Pikettys fruktan för sparande och högre förhållanden kapital/inkomst

Som påpekats tror Piketty att en ökning i förhållandet kapital/inkomst inte bara inte bidrar till det ekonomiska framåtskridandet och den högre levnadsstandarden utan i själva verket är skadlig. I hans ögon tjänar den bara till att öka den ekonomiska ojämlikheten och den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna, och samtidigt minskar den andel som går till löntagarna.

Det bakomliggande problemet är enligt Piketty att avkastningsgraden (vinsten) överskrider tillväxtgraden. Han skriver:

Om dessutom avkastningsgraden på kapitalet förblir betydligt högre än tillväxtgraden under en längre tidsperiod (vilket är mera sannolikt när tillväxtgraden är låg, även om detta inte är automatiskt), då är risken för skillnader i fördelningen av rikedom mycket hög. Denna fundamentala ojämlikhet, som jag ska beteckna som a > t (där a står för den genomsnittliga årliga avkastningsgraden på kapital, inbegripet vinster, utdelningar, räntor, jordräntor och andra kapitalinkomster, uttryckt som procent av dess totalvärde, och t står för tillväxtgraden i ekonomin, d.v.s. den årliga ökningen av inkomsterna eller produktionen), kommer att spela en avgörande roll i denna bok. På sätt och vis sammanfattar detta den övergripande logiken i mina slutsatser.[14]

Han vidareutvecklar senare:

Låt mig nu övergå till konsekvenserna av a > t för dynamiken i fördelningen av rikedom. Det faktum att avkastningen på kapital är påtagligt och stadigvarande större än tillväxttakten är en stark kraft för en ojämlikare fördelning av rikedomen. Om t.ex. t = 1 procent och a = 5 procent, behöver förmögna individer endast återinvestera [lite mer än – GR] en femtedel av sin årliga kapitalinkomst för att säkerställa att deras kapital kommer att växa snabbare än den genomsnittliga inkomsten. Under dessa betingelser är de enda krafter som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå följande. För det första, om de rikas förmögenheter växer snabbare än den genomsnittliga inkomsten, kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga, vilket i det långa loppet skulle leda till en minskning av kapitalets avkastningsgrad. Icke desto mindre kan denna mekanism ta decennier på sig för att verka, speciellt i en öppen ekonomi där de förmögna kan ackumulera utländska tillgångar, så som var fallet i Storbritannien och Frankrike under 1800-talet och fram till början av Första världskriget.[15]

Den andra kraft ”som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå” nämns i närmast följande, ganska bisarra mening som läsaren kan bedöma som han vill: ”I princip kommer denna process alltid till en ända (när de som äger utländska tillgångar tar över hela planeten), men detta kan uppenbarligen ta tid.”

Följande exempel illustrerar den sorts situation som Piketty tror måste bli resultatet av att kapitalisterna ackumulerar kapital snabbare än det ekonomiska systemet kan växa. Anta alltså att förhållandet mellan ackumulerat kapital och nationalinkomst i ekonomin som helhet från början är 3, och att avkastningsgraden på kapitalet är 5 procent. I detta fall kommer kapitalisterna att erhålla 15 procent av nationalinkomsten, d.v.s. 5 procent av ett kapital som är tre gånger så stort som nationalinkomsten. Samtidigt kommer löntagarna att erhålla de återstående 85 procenten av nationalinkomsten.

Anta nu att kapitalisterna börjar spara utifrån sina vinster och efter någon tid lyckas med att fördubbla förhållandet kapital/inkomst i ekonomin som helhet till 6. Om vinstkvoten inte sjunker, skulle 30 procent av nationalinkomsten nu gå till kapitalisterna, vilket endast lämnar 70 procent åt löntagarna. I en situation med föga eller ingen tillväxt i den samlade produktionen skulle löntagarna klart och tydligt vara förlorare i ett sådant fall. Förändringen i den procentuella fördelningen skulle betyda att kapitalisterna får mer och löntagarna mindre i absoluta, inte bara relativa termer.

Piketty är villig att medge att vinstkvoten kan sjunka något. Han tror emellertid att fallet i vinstkvoten kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst. Om alltså t.ex. vinstkvoten sjunker till, låt oss säga, 4 procent, kommer det fördubblade förhållandet kapital/inkomst ändå att ha lyckats med att höja kapitalisternas andel av nationalinkomsten från 15 procent till 24 procent (4 procent av kapital som är 6 gånger så stort som nationalinkomsten), samtidigt som det i motsvarande grad minskar löntagarnas andel från 85 procent till 76 procent. Om det är föga eller ingen tillväxt i ekonomin, kommer detta utfall återigen att betyda att kapitalisterna vinner på bekostnad av en motsvarande eller nästan motsvarande förlust från löntagarnas sida. Möjligheten att kapitalackumulationen själv resulterar i tillväxt ignoreras helt enkelt, på grundval av Pikettys övertygelse att förhållandet kapital/inkomst och kapitalvaror inte spelar någon nödvändig roll i produktionen. Kom ihåg att det är ”strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt” som enligt Piketty producerar tillväxt, inte kapitalackumulationen.[16]

Under betingelser av föga eller ingen tillväxt betyder alltså varje betydande förändring av inkomstandelarna en mer eller mindre motsvarande förändring av realinkomsterna. Med andra ord: allteftersom kapitalisterna ackumulerar kapital får de enligt Piketty mer och mer, och arbetarna får mindre och mindre.

Piketty noterar att ”den ekonomiska tillväxten var praktiskt taget noll under en stor del av människans historia; om vi kombinerar demografisk tillväxt med ekonomisk tillväxt, kan vi säga att den ekonomiska tillväxttakten från äldsta tider och fram till 1600-talet aldrig överskred 0,1–0,2 procent under någon längre tid”. (S. 353.) Det måste observeras att enligt Pikettys teori om a > t som grundval för kapitalackumulation i jämförelse med inkomsterna [inkomsten] borde denna period ha varit en period av enorm kapitalackumulation jämfört med inkomsterna [inkomsten], ty inte bara var tillväxttakten mycket låg; vinstkvoten var också betydligt högre än i modern tid. Ingenting skulle alltså ha varit lättare än att besparingarna utifrån denna höga vinstkvot skulle överskrida periodens låga tillväxttakt.

Naturligtvis kännetecknades perioden förvisso inte av kapitalackumulation. Barbarinvasioner följda av århundraden av feodalkrig och allmän otrygghet vad gäller privategendom – och lägg därtill den kortsiktiga mentalitet som råder i en era behärskad av fruktan och vidskepelse – förhindrade all betydande kapitalackumulation under perioden som helhet. Faktum är att det förmodligen inte var förrän på 1400-talet som Europa uppnådde den ekonomiska nivå som uppnåtts under antiken. Det står klart från den ekonomiska historien att överskottet av a över t i och för sig självt absolut ingenting implicerar vad gäller kapitalackumulation. Det är förvånande att inte bara Piketty utan alla hans beundrare inte tycks ha lagt märke till detta gapande hål i tillämpningen av hans teori på historien.

Piketty tror att idag, d.v.s. sedan 1700-talet, är den långsiktiga normala tillväxttakten mellan 1 och 1,5 procent och ”att en tillväxttakt i produktionen per capita i trakten av 1 procent är extremt snabb”.[17] Det är inte ägnat att förvåna att det uppenbarligen inte faller Piketty in att ge äran för den jämförelsevis kraftiga ökningen i tillväxttakten sedan 1700-talet till kapitalismen och dess bakomliggande värden: framför allt förnuft, frihet och trygghet till egendom, värden som gav upphov till ett betydligt högre förhållande kapital/inkomst och en fortlöpande våg av produktiva innovationer. Och naturligtvis är en tillväxttakt på 1 eller 1,5 procent mycket mindre än den tillväxttakt som uppnåddes i Förenta staterna från dess grundande och fram till de senaste fyrtio åren eller så.

Pikettys motsägelse angående kapitalets produktiva bidrag

För att kunna fastslå att kapitalackumulation resulterar i en ökning av den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna och en motsvarande minskning av den andel som går till löntagarna måste Piketty visa varför ökningar i förhållandet kapital/inkomst ska förväntas vara större än något åtföljande fall i avkastningsgraden på kapital. Om till exempel en fördubbling av förhållandet kapital/inkomst åtföljdes av en halvering eller mer i avkastningsgraden på kapital, skulle den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna inte öka; den skulle förbli densamma eller minska, medan den andel som går till löntagarna skulle förbli densamma eller öka. Det är därför av avgörande vikt för Piketty att visa varför en höjning av förhållandet kapital/inkomst skulle överskrida varje åtföljande minskning i avkastningsgraden på kapital.

Detta är hans demonstration:

Vad beträffar kapitalets andel i den nationella och globala inkomsten, vilken anges av lagen α = a x β [översättning: kapitalets andel av nationalinkomsten är lika med avkastningsgraden på kapital gånger förhållandet kapital/inkomst – GR], tyder erfarenheten på att den förutsägbara höjningen i förhållandet kapital/inkomst inte nödvändigtvis kommer att leda till någon betydande minskning i avkastningen på kapital. Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett. Det troligaste resultatet är därför att den minskade avkastningsgraden kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst, så att kapitalets andel kommer att öka.[18]

Läsaren bör lägga märke till att Piketty nu har tillkännagivit att ”Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett”. Det är häpnadsväckande att dessa ”många användningsområden” där arbetskraft kan ersättas med kapital, d.v.s. resultera i samma produktion som tills nu fordrade arbetskraft, fortfarande, enligt vad han påstår, inte utgör fall där kapitalackumulationen bidrar till den ekonomiska tillväxten, trots det faktum att det inte går att förneka att produktionen ökar när kapitalet tar arbetskraftens plats och att den undanträngda arbetskraften tjänar till att öka produktionen på annat håll. Samma motsägelse uppträder på s. 223–224, där Piketty försäkrar att ”eftersom kapitalet har många användningsområden, kan man ackumulera enorma belopp utan att reducera dess avkastning till noll”. Ändå förefaller inget av dessa användningsområden vara att öka produktionen i det ekonomiska systemet och därmed öka tillväxttakten.

Piketty behöver dessa hänvisningar till kapitalets produktiva bidrag för att kunna fastslå vad han säger, att en höjning i förhållandet kapital/inkomst kommer att resultera i en ökning av den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna. Samtidigt måste han förneka kapitalets produktiva bidrag för att kunna behålla sina uppfattningar om vad som orsakar och inte orsakar tillväxt och sin tro att det samlade beloppet av realinkomsterna inte kommer att växa i någon betydande grad allteftersom kapitalet ackumuleras. Detta sistnämnda är väsentligt för hans ståndpunkt att kapitalisterna kommer att vinna mer och mer på löntagarnas bekostnad. Om Piketty erkände att ökningen av kapitalet resulterade i motsvarande ökning av produktionen, skulle allt han säger om ständigt ökande ekonomisk ojämlikhet falla bort. Detta fall , så som han beskriver det, beror av att vinstkvoten överskrider tillväxttakten. Ju mer den överskrider tillväxttakten, desto lättare är det, menar han, för kapitalisterna att spara i en omfattning som överskrider tillväxttakten och därigenom sätta igång ”en ändlös ojämlikhetsspiral”.[19] Men om kapitalisternas sparande resulterar i motsvarande ekonomisk tillväxt, kan denna ojämlikhetsspiral inte alls komma igång.

Så Piketty kan inte medge att kapitalackumulationen faktiskt bidrar till tillväxten. Men det är nödvändigt för honom att kapitalet ger ett betydande produktivt bidrag för att fastställa att det behövs så mycket mer av det att varje minskning av vinstkvoten kommer att mer än uppvägas av en ökning av mängden kapital.

Så vad han gör är att underförstått erkänna kapitalets produktiva bidrag och sedan omedelbart glömma bort att han har gjort det. På så sätt kan han argumentera för att betydande, ja, faktiskt obegränsade, ökningar av förhållandet kapital/inkomst kan äga rum med mindre än proportionerliga minskningar av vinstkvoten, och sedan på samma gång argumentera för att de inte åtföljs av någon betydande ekonomisk tillväxt. Detta är förstås en stor motsägelse: att bejaka kapitalets bidrag till produktionen och förneka kapitalets bidrag till produktionen.

Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst

Piketty är bekymrad över att det inte finns någon fast gräns för höjningen av förhållandet kapital/inkomst och för ökningen av kapitalisternas andel av nationalinkomsten på bekostnad av löntagarnas andel. Han skriver:

När det inte förekommer någon strukturell tillväxt och tillväxttaken t i produktiviteten och folkmängdsökningen är noll, stöter vi på en logisk motsägelse som ligger mycket nära vad Marx beskrev. Om sparkvoten s är positiv, vilket betyder att kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög, då kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga. Mer allmänt: om t ligger nära noll, tenderar det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst β = s / t att gå mot oändligheten. Och om β [förhållandet kapital/inkomst] är extremt stort, då måste avkastningen på kapital a bli mindre och mindre och mer och mer närma sig noll, eller också kommer kapitalets andel av inkomsten, α = a x β, till sist att uppsluka hela nationalinkomsten.

Här förmodas man föreställa sig att förhållandet kapital/inkomst stiger till kanske 10, sedan till 20, 50, 90 och t.o.m. ännu mer, medan vinstkvoten faller till 3 procent, 2 procent, 1 procent och ännu mindre. I detta scenario fortsätter vinstandelen av nationalinkomsten att stiga, till 30 procent (10 x 3 procent), sedan till 40 procent (20 x 2 procent), sedan till 50 procent (50 x 1 procent), och till sist kanske till närmare 90 procent, vilket lämnar löneandelen vid 70 procent, sedan 60 procent, sedan 50 procent och till sist kanske bara 10 procent eller mindre.

Han fortsätter:

Den dynamiska inkonsekvens som Marx påpekade motsvarar alltså en verklig svårighet, varifrån den enda logiska utvägen är strukturell tillväxt, vilken är det enda sättet att balansera kapitalackumulationsprocessen (i viss omfattning). Endast permanent produktivitets- och befolkningstillväxt kan kompensera det permanenta tillägget av nya kapitalenheter, så som lagen β = s / t klargör. Annars gräver kapitalisterna verkligen sin egen grav; antingen sliter de varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa den sjunkande vinstkvoten (till exempel genom att föra krig om de bästa koloniala investeringarna, så som Tyskland och Frankrike gjorde under Marockokriserna 1905 och 1911), eller också tvingar de arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering. I vilket fall som helst undergrävs kapitalet av sina inneboende motsägelser.[20]

Tillåt mig peka ut en annan ”logisk utväg” än ”strukturell tillväxt” från att avkastningsgraden på kapital, enligt vad som påstås, måste närma sig noll eller att ”kapitalets andel av inkomsten” måste ”uppsluka hela nationalinkomsten”. Den verkliga ”utvägen” är insikten att kapitalisternas påstådda sparande skulle resultera i ständigt ökande förhållanden kapital/inkomst helt enkelt inte äger rum och inte kan äga rum.

Tvärtemot vad Piketty säger är det inte så att ”kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år” och förvisso inte ”för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög”. De sparar försåvitt som det är nödvändigt att göra det för att uppnå den balans de önskar mellan att sörja för framtiden och att konsumera i nuet. När de väl uppnått denna balans, slutar de spara.

Föreställ er till exempel en förmögen kapitalist som får en avkastning på 4 procent på en förmögenhet av $100 miljoner av investerat kapital, och som för närvarande konsumerar hela sin inkomst på $4 miljoner om året. Han konsumerar inte mindre och ökar därför inte sitt kapital ytterligare, därför att han är till freds med det faktum att hans förmögenhet är tillräcklig för att upprätthålla 25 år av sådan konsumtion. Att lägga $1 miljon till sin försörjning för framtiden på bekostnad av att minska sin nuvarande konsumtion med $1 miljon skulle lägga mindre till hans välbefinnande än vad minskningen av hans konsumtion skulle ta ifrån det. Resultatet är att han inte sparar mer än vad han redan har sparat. Han förhindras att spara mer av sin tidspreferens, d.v.s. sin preferens för konsumtion i nuet framför ytterligare försörjning för framtiden.

Givet hans tidspreferens är vad som är nödvändigt för att få denne kapitalist att spara mer en ökning av hans inkomst, så att hans inkomst överskrider de $4 miljoner han har bedömt sig ha råd att konsumera. Om det till exempel vid slutet av året visat sig att han fått en avkastning på 10 procent, d.v.s. en inkomst på $10 miljoner i stället för $4 miljoner, implicerar hans konsumtion av $4 miljoner ett sparande i nuet på $6 miljoner. Nästa år är hans kapital $106 miljoner, tillsammans med en fortsatt inkomst av $10 miljoner och en tidspreferens som begränsar hans kapitalackumulation till 25 gånger hans nuvarande konsumtion, och detta implicerar en konsumtion av $4,24 miljoner och ett sparande på $5,76 miljoner. Detta sparande från kapitalistens sida ökar inte förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med vad det var från början. Faktum är att ökningen av hans inkomst har tjänat till att kraftigt minska förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst. Detta var 25:1 ($100 miljoner i kapital och $4 miljoner i inkomst). Nu är det föga mer än 10:1 ($106 miljoner i kapital och $10 miljoner i inkomst). Om hans inkomst nu stadigvarande skulle vara $10 miljoner om året, skulle det vara nödvändigt med många år av omfattande sparande för att återställa förhållandet 25:1 mellan ackumulerat kapital och inkomst. Han skulle behöva spara ända därhän att hans kapital växer till $250 miljoner. Vid denna punkt skulle en årlig konsumtion på 4 procent jämfört med hans ackumulerade kapital göra slut på de $10 miljonerna i inkomst, och ytterligare nettosparande skulle upphöra.

Inget av det sparande som är nödvändigt för att öka denne kapitalists kapital från $100 miljoner till $250 miljoner utgör någon ökning i förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med detta förhållandes utgångsvärde. Det är nödvändigt bara för att kunna återställa det tidigare rådande förhållandet när man nu ställs inför en högre inkomst. Det är vad som är nödvändigt för att hans förmögenhet ska vara tillräcklig för 25 års konsumtion under betingelser där hans konsumtion skulle öka så mycket att den uttömmer hans nu högre inkomst.

Piketty har fått allt om bakfoten. Kapitalisternas sparande höjer inte kontinuerligt förhållandet kapital/inkomst för att sedan fordra ”strukturell tillväxt” utan samband med kapitalackumulation och som kan eller inte kan äga rum för att hindra förhållandet kapital/inkomst från att stiga utan gräns. Tvärtom är sparandet resultatet av en stigande inkomst och är nödvändig för att återställa samma förhållande mellan kapital och inkomst som måste vara rådande för att konsumtion av hela inkomsten ska stämma överens med ett givet förhållande mellan försörjning för framtiden och konsumtion i nuet.

Naturligtvis skulle varje ökning i det förhållande kapitalisterna väljer mellan sitt kapital och sin konsumtion, d.v.s. i detta fall en ökning utöver förhållandet 25:1 orsaka en ökning av produktionen och bidra till ett snabbare ekonomiskt framåtskridande, vad Piketty än säger. Men som jag har visat finns det alltid en punkt där tidspreferensen hindrar kapitalisterna från att ytterligare höja detta förhållande, och det finns absolut ingen anledning att anta, än mindre frukta, något ändlöst fall i tidspreferensen från kapitalisternas sida.

Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen

Pikettys huvudtes är att kapitalismen verkar till att öka vinsterna på bekostnad av lönerna, och att den gör det genom ackumulationen av allt mer kapital som intjänar en allt större andel av nationalinkomsten som vinst och i motsvarande grad minskar den andel av nationalinkomsten som förblir löner. Dessutom påstår han, som redan visats, att lönerna minskar inte bara i termer av pengar och löntagarnas andel av nationalinkomsten, utan också i reella termer. Enligt Piketty beror detta på att kapitalackumulationen ingenting gör för att öka totalsumman av vad som produceras, med resultat att en lägre löneandel betyder att färre verkliga varor och tjänster går till löntagarna.

Som jag har förklarat är sanningen att ju högre förhållandet mellan kapital och inkomst är, desto mottagligare är det ekonomiska systemet för införandet av tekniska framsteg och desto mer är det därför i stånd att åstadkomma produktionsökningar. Produktionsökningarna är förstås inte bara ökningar av produktionen av konsumtionsvaror utan också i produktionen av kapitalvaror. Den ökande produktionen av kapitalvaror möjliggör sedan införandet av fler tekniska framsteg och ännu fler ökningar i tillgången på både konsumtionsvaror och kapitalvaror i en process som kan fortsätta utan någon fast gräns.

Resultatet är en stadig ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande ökar tillgången på producerade varor i jämförelse med det antal arbetare som producerar dem. Resultatet av detta är stadigt sjunkande priser i jämförelse med löner, och detta sker t.o.m. mitt under en ökande penningmängd och spenderingsvolym som är stor nog att höja priserna; i detta fall överstiger ökningen av penninglönerna prisökningarna, med resultat att priserna fortfarande sjunker i jämförelse med lönerna. Effekten är med andra ord en fortlöpande ökning av reallönerna och den genomsnittliga levnadsstandarden.

Dessutom, helt motsatt vad Piketty säger, bör man inse att kapitalismen till sin natur har till effekt att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och samtidigt minska den andel som går till vinster. En höjning av förhållandet kapital/inkomst ger exakt detta resultat.

Dessa slutsatser kan demonstreras med hjälp av ett enkelt exempel.

Anta alltså att det totala vinstbeloppet i det ekonomiska systemet till att börja med är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan vara nödvändiga för att 200 enheter ska vara lika med det faktiska för tillfället rådande samlade vinstbeloppet.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Alltså är den genomsnittliga vinstkvoten till en början 10 procent.

Och anta till sist att kapitalisterna, som fram till nu har spenderat sina 200 enheter i vinst på konsumtionsvaror bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem och gör ett ytterligare utlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken del av dessa 100 enheter som än utgörs av löneutbetalningar ökar den med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till företagens samlade produktionskostnader vilka dras från försäljningsintäkterna, vilket därmed i motsvarande grad minskar de samlade vinsterna.

Ökningen av de samlade kostnaderna kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på saker som inte är kapitaliserade, som t.ex. i typfallet försäljning och allmänna och administrativa omkostnader, skulle de omedelbart visa sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på konstruktion av byggnader med ett avskrivningsliv på fyrtio år, skulle det ta fyrtio år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men på det ena eller andra sättet, förr eller senare, kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i motsvarande grad minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Alltså är Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, upp- och nedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar som ökar förhållandet mellan ackumulerat kapital och inkomster ökar löneandelen av nationalinkomsten och minskar vinstandelen.

Högre samlade kostnader är källan till lägre och fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet

Det behöver påpekas, ifall det inte redan är uppenbart, att de högre samlade kostnader som blir resultatet av att kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft är grundvalen för lägre och fortlöpande sjunkande kostnader per enhet. Detta beror på att de, som jag har visat, är grundvalen för en ökning av produktionen, inbegripet produktionen av kapitalvaror. Växande varumängder dividerade med utgifter som är större men stabila på den högre nivån resulterar i fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet.

Pikettys oförmåga att inse att ett högre förhållande kapital/inkomst inte innebär mer vinst utan en ännu lägre vinstkvot

Till yttermera visso: När kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sitt sparande och sina investeringar, sjunker vinstkvoten inte bara tack vare det resulterande fallet i vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, utan också tack vare den ökning av det ackumulerade kapitalet som äger rum. Detta senare är ett resultat som är särskilt ironiskt, eftersom Piketty räknar med att ökningen av det ackumulerade kapitalbeloppet ska uppväga effekten av den sjunkande vinstkvoten. Han föreställer sig aldrig att det ökade ackumulerade kapitalbeloppet i stället självt skulle kunna bidra till en sjunkande vinstkvot. (Ni kommer väl ihåg exemplen på att vinstkvoten sjunker från 5 procent ända ned till 1 procent, men åtföljs av ökningar av det ackumulerade kapitalet som är stora nog att icke desto mindre, vad man påstår, öka vinstandelen av nationalinkomsten?)

I verkligheten är den genomsnittliga vinstkvoten i det ekonomiska systemet aldrig någonting som existerar oberoende av det ackumulerade kapitalbeloppet, så som Piketty tror. Tvärtom speglar den genomsnittliga vinstkvoten det ackumulerade kapitalbeloppet och fungerar som nämnare i ett bråk där vinstbeloppet fungerar som täljare. I den mån som kapitalisternas ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft tjänar till att öka det ackumulerade kapitalbeloppet tjänar de till att förena sig med minskningen av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och ytterligare minska den genomsnittliga vinstkvoten.

Anta alltså att, i exemplet med en ökning av 100 enheter i utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft, att när produktionskostnaderna stiger med 100 enheter, fördubblas det ackumulerade kapitalbeloppet i det ekonomiska systemet från 2000 till 4000. I detta fall skulle vinstkvoten inte bara sjunka till 5 procent, vilket speglar halveringen av vinstbeloppet, utan till 2,5 procent, vilket speglar det ytterligare faktum att nämnaren i det ackumulerade kapitalet har fördubblats. Och ju större den ökning är av det ackumulerade kapital som åtföljer minskningen av vinstbeloppet, desto lägre är vinstkvoten. Om det ackumulerade kapitalet på något sätt ökade till 5000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 2 procent. Om det ökade till 10 000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 1 procent.

Ironiskt nog verkar alltså den höjning av förhållandet kapital/inkomst som Piketty har antagit vara stor nog att mer än uppväga den sjunkande vinstkvot som åtföljer den och därigenom resultera i en ökning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, i stället i motsatt riktning. Den tjänar till att förstärka effekten av det fall i vinstbeloppet som åtföljer en höjning av förhållandet kapital/inkomst. Ju större det ytterligare kapital som ackumuleras i samband med ökningen av utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft är, desto mer sjunker vinstkvoten.

Hade Piketty känt till de faktiska effekterna av en höjning av förhållandet kapital/inkomst på vinstbeloppet och vinstkvoten skulle han ha kunnat skriva en bok som framhäver den gamla standardmarxistiska skrämselpropagandan om en påstått ständigt sjunkande vinstkvot som resultat av kapitalackumulationen. Men då skulle han ha behövt överge sin tes att vinsterna svarar för en ständigt ökande andel av nationalinkomsten som resultat av kapitalackumulationen.

Ingen tendens till sjunkande vinstkvot

Efter att jag väckt spöket till liv att vinstkvoten skulle sjunka, allteftersom kapitalet ackumuleras, är det nödvändigt för mig att omedelbart begrava det igen. Det som sätter stopp för varje sådan process är tidspreferensen. Även om det nu råder en lägre tidspreferens, vilken yttrar sig i att kapitalisternas konsumtion sjunker från 200 penningenheter till 100 penningenheter, finns det fortfarande tidspreferens. Och i enlighet med den nya, lägre tidspreferensen kommer ackumuleringen av ytterligare kapital att ge upphov till ytterligare konsumtion från kapitalisternas sida. Med en grad av tidspreferens som fordras för att sörja för 20 år av konsumtion i en takt av 100 penningenheters konsumtion om året (20 år är den siffra som impliceras av ett antaget ackumulerat kapital på 2000) kan alltså kapitalackumulationen inte fortskrida därhän att det ackumulerade kapitalbeloppet fördubblas samtidigt som kapitalisternas konsumtion förblir oförändrad. Långt innan denna punkt har nåtts skulle deras konsumtion öka i takt med ackumulationen av ytterligare kapital. De ursprungliga ytterligare utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft skulle minska proportionellt allteftersom kapitalisternas konsumtion ökade. Tilläggen till det ackumulerade kapitalet skulle upphöra genom en samfälld process, där produktionskostnaderna stiger mot en nivå av nya och ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft som själv minskade. En ny jämvikt skulle uppnås, kanske med ett totalt ackumulerat kapital i det ekonomiska systemet på 3000 och konsumtion från kapitalisternas sida på 150.

Jämfört med utgångspunkten skulle detta fortfarande utgöra en minskning av vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten, åtföljd av en ökning i förhållandet kapital/inkomst och en ökning av den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner.

De verkliga effekterna av kapitalisternas verksamheter

Det är alltså, i motsats till vad Piketty säger, helt enkelt inte möjligt att en ökning av vinstandelen och minskning av löneandelen i det ekonomiska systemet skulle vara något som åtföljer en minskning av kapitalisternas tidspreferens och den därav följande höjningen i förhållandet kapital/inkomst. Följaktligen är det inte möjligt att kapitalackumulationen tjänar till att berika kapitalisterna på löntagarnas bekostnad. Sanningen är den rakt motsatta. Effekten av kapitalisternas verksamheter är både att öka den andel av nationalinkomsten som går till löntagarna och att fortlöpande öka arbetets produktivitet. En ytterligare effekt är en fortlöpande minskning av priserna jämfört med lönerna och därmed en fortlöpande höjning av reallönerna.

Och slutligen föreligger det inte heller någon fara för att kapitalackumulationen tjänar till att minska vinstkvoten ner till noll eller ens i närheten av noll, så som Pikettys ledstjärna Marx hävdade. I motsats till vad Piketty säger, är det inte så att kapitalisterna ”gräver sin egen grav”. Det finns ingen ständigt sjunkande vinstkvot som tvingar dem att ”slita varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa [den]”. Inte heller är det så att de ”tvingar arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering”. Under inga omständigheter är det så att kapitalet ”undergrävs av sina inneboende motsägelser”.[21] Men Piketty undergrävs förvisso av sina motsägelser och misstag. Han är 180 grader fel ute.

Uppnystning av Pikettys villfarelser: Ökningen av penningmängden som orsaken till fortlöpande nettosparande och nettoinvestering[22]

Tidigare diskussion implicerar att tidspreferensen sätter gränser för sparande och för hur högt förhållandet kapital/inkomst är. Det är nödvändigt att jämka samman denna sanning med det iakttagbara faktum att nästan varje år äger nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering rum och att resultatet är att det totala värdet av det ackumulerade kapitalet fortsätter att öka.

Sammanjämkningen är enkel. Fortlöpande nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering och därav följande fortlöpande ökningar i värdet av det ackumulerade kapitalet är resultatet av fortlöpande ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Spenderingsökningen ökar vinsterna och lönerna. Vinsterna ökar utöver den konsumtionsnivå som dikteras av tidspreferensen och det tidigare ackumulerade kapitalet. Allt eller nästan allt av ökningen sparas och investeras, detta för att bibehålla den relation mellan kapital och konsumtion som ålagts av tidspreferensen, precis som i det exempel jag tidigare gav, där den kapitalist vars vinstkvot ökade från 4 procent till 10 procent av hans förmögenhet på $100 miljoner. På samma sätt ökar lönehöjningarna löntagarnas inkomster i jämförelse med deras tidigare existerande försörjning för framtiden i form av ackumulerade besparingar. Om de önskar bibehålla samma relation mellan sina nu högre inkomster och sina besparingar, behöver de öka sina ackumulerade besparingar, vilket fordrar att de sätter igång att spara utifrån sina inkomster.

Det är alltså inte en oavbrutet sjunkande tidspreferens som håller nettosparandet och nettoinvesteringen igång, utan ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen. Tidspreferensen kan förbli densamma i det oändliga och nettosparandet och nettoinvesteringarna fortlöpande fortsätta jämsides med den oförändrade tidspreferensen, helt enkelt därför att ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen höjer penninginkomsterna.

(Detta betyder förstås inte att om man översvämmar det ekonomiska systemet med nytillkomna pengar det skulle resultera i en massiv ökning av sparkvoten. I den mån som pengarnas köpkraft skulle hotas av en sådan policy kan resultatet mycket väl bli en minskning av sparandet i termer av dessa pengar [termer?], eftersom människor förlorar önskan att behålla dem eller skriva kontrakt som är betalbara med dessa pengar.)

Piketty har fått det om bakfoten när han antar en positiv sparkvot som både är stadigvarande och oberoende av tillväxttakten. Tillväxt – d.v.s. i just detta sammanhang tillväxt i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och följaktligen i penninginkomsten – är vad som bär ansvaret för den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering. Stoppa ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen, så kommer både nettosparandet och nettoinvesteringen uttryckt i pengar att upphöra, precis som de gjorde i det ovan givna exemplet där kapitalisterna minskar sina konsumtionsutgifter med 100 enheter och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft med samma belopp.

Det Piketty påstår är ”kapitalismens andra fundamentallag” kollapsar

Sparkvoten är inte någon långsiktig fixerad och oberoende variabel som söker efter en orsakslös, slumpartad tillväxt. Tvärtom är växande penningmängd och den resulterande ökningen av penninginkomsterna den oberoende variabel som nödvändiggör sparande utifrån inkomster för att kunna bibehålla varje givet förhållande kapital/inkomst. För att vända på ett exempel som Piketty använder är det en tillväxttakt på 2 procent, uttryckt i pengar, som nödvändiggör en sparkvot på 12 procent, om ett förhållande kapital/inkomst på 6 ska bibehållas. Det är inte alls så att utgångspunkten är en sparkvot på 12 procent som skulle leda till ett oändligt förhållande kapital/inkomst i avsaknad av en slumpartad tillväxt i inkomsterna.[23]

Pikettys påstådda ”kapitalismens andra fundamentallag: β = s / t”, d.v.s. hans påstående att förhållandet kapital/inkomst tenderar att vara lika med sparkvoten (s) dividerad med tillväxttakten (t), kollapsar alltså.[24] Den kollapsar för det första därför att i avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen är de nödvändiga långsiktiga värdena av både s och t, uttryckt i pengar, noll, medan värdet av det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst är en konstant som bestäms av den rådande tidspreferensen. Den kollapsar för det andra därför att i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, är det värdet av t (här tillväxttakten i penningmängden och spenderingsvolymen) tillsammans med det förhållande mellan kapital och konsumtion som bestäms av den för tillfället rådande tidspreferensen, som bestämmer s. Återigen är inte s någon sorts fixerad, oberoende variabel. Den är produkten av ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen tillsammans med den för tillfället rådande tidspreferensen, sådan den yttrar sig i förhållandet mellan kapital och konsumtion.

Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Nettoinvesterings- eller den monetära komponenten i vinsten

För att förstärka insikten om penningtillgångens roll i den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering bör man inse att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen systematiskt verkar till att lägga likvärdiga summor både till vinstmängden i det ekonomiska systemet och till mängden nettoinvesteringar i det ekonomiska systemet. När de upphör, upphör också dessa tillägg förr eller senare.

Vinst är försäljningar minus kostnader. Den samlade vinsten är skillnaden mellan totalsumman av alla företagens försäljningsintäkter i det ekonomiska systemet och totalsumman av alla de produktionskostnader som dras från dessa försäljningsintäkter. Nettoinvestering är skillnaden mellan produktionsutgifter och just dessa samma kostnader.

Produktionsutgifter är de utgifter affärsföretagen gör för kapitalvaror och arbetskraft. Dessa utgifter utgör tillägg till företagens kapitaltillgångar försåvitt som de antingen tar formen av utgifter för byggnader, fabriker och utrustning eller tillgångar i form av varulager eller arbete under utförande. Produktionskostnader i form av avskrivningskostnader och kostnader för sålda varor utgör avdrag från företagens kapitaltillgångar. Skillnaden mellan de tillägg som utgörs av produktionsutgifter och de avdrag som utgörs av produktionskostnaderna är nettoförändringen i dessa tillgångar, d.v.s. nettoinvestering.[25]

I närvaro av ökande penningmängd och spenderingsvolym släpar produktionskostnaderna med nödvändighet efter produktionsutgifterna. Det är detta som vidmakthåller förekomsten av nettoinvestering. Produktionskostnaderna speglar de lägre nivåer av produktionsutgifter som gjorts under tidigare tidsperioder. Dagens produktionsutgifter är större än fjolårets, och nästa års kommer att bli ännu större. Kostnaderna, som speglar tidigare års mindre produktionsutgifter, kan inte hålla jämn takt med de nuvarande produktionsutgifterna, när dessa utgifter ökar.

Vinstbeloppet i det ekonomiska systemet speglar mängden nettoinvesteringar praktiskt taget dollar för dollar. Detta beror på att de inte bara är subtrahender – d.v.s. de produktionskostnader som dras ifrån på samma sätt i båda fallen. Men också minuenderna – d.v.s. i det ena fallet mängden försäljningsintäkter och i det andra mängden produktionsutgifter – skiljer sig inte särskilt mycket. [26] En beståndsdel i produktionsutgifterna är utgifter för kapitalvaror. Dessa utgifter är också en identisk beståndsdel av försäljningsintäkterna. Vad ett företag lägger ut på att köpa kapitalvaror erhåller andra företag i lika mån, när de säljer dessa kapitalvaror. Vad t.ex. Ford lägger ut på kapitalvaror när företaget köper valsat stål erhåller stålets säljare som försäljningsintäkter.

Den andra beståndsdelen i produktionsutgifterna är förstås löneutbetalningar. Man tar inte särskilt mycket miste, om man antar att dessa lönebetalningar visar sig som den huvudsakliga källan till den återstående beståndsdelen i försäljningsintäkterna, vilken är de penningintäkter som kommer från försäljningen av konsumtionsvaror. I den mån som produktionsutgifterna överskrider produktionskostnaderna och därigenom genererar nettoinvestering, överskrider alltså de försäljningsintäkter som genereras av produktionsutgifterna dessa produktionskostnader med samma belopp. Alltså speglar vinstbeloppet i det ekonomiska systemet mängden nettoinvesteringar.[27]

Nettokonsumtionskomponenten i vinsten

Emellertid överskrider försäljningsintäkterna produktionsutgifterna. Eftersom, som ovan visats, utgifterna för kapitalvaror är en beståndsdel både av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna, låter sig överskottet av försäljningsintäkter över produktionsutgifterna sig reduceras till skillnaden mellan de återstående beståndsdelarna av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna. Det vill säga att det är lika med det belopp varmed de försäljningsintäkter som utgörs av utgifter för konsumtion överskrider de löner som betalas av företagen och sedan konsumeras av de arbetstagare som erhåller dem.

Källan till detta överskott är affärsmännens och kapitalisternas utgifter för konsumtion, som finansieras av sådana medel som utdelningar, räntebetalningar och uttag av tillgångar från sina företag av partners och ensamägare. Jag kallar detta överskott nettokonsumtion.[28]

Nationalinkomsten och nettonationalprodukten är identiska

Som man kan lära sig i praktiskt taget varje lärobok i ”makroekonomi” är nationalinkomsten, utöver att den är summan av vinster plus löner, också summan av konsumtion plus nettoinvestering, d.v.s. nettonationalprodukten. (Nettonationalprodukten skiljer sig från bruttonationalprodukten väsentligen bara genom att avdrag för avskrivningar dras ifrån den senare.)

Det verkliga skälet till denna identitet är helt enkelt en ändring i den ordning i vilken underkomponenterna intäkter/utgifter som utgör nationalinkomsten respektive nettonationalprodukten läggs till. För att komma fram till nationalinkomsten läggs de till efter typer av intäkter. För att komma fram till nettonationalprodukten läggs de till efter typer av utgifter. I nationalinkomsten inbegriper alltså försäljningsintäkterna både försäljningsintäkter från konsumtionsvaror och försäljningsintäkter från kapitalvaror. Löner inbegriper löner som betalas av konsumenter (främst staten) plus löner som betalas av affärsföretag. I nettonationalprodukten läggs de försäljningsintäkter som betalas av konsumenter till de löner som betalas av konsumenter för att komma fram till konsumtion, medan de löner som betalas av affärsföretagen läggs till utgifterna för kapitalvaror för att komma fram till produktionsutgifter. I nationalinkomsten dras kostnaderna från försäljningsintäkterna. I nettonationalprodukten dras de från produktionsutgifterna.

Reduktioner till konsumtion

I långvarig avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen och därmed nettoinvesteringens försvinnande kommer vinstbeloppet i det ekonomiska systemet att vara lika med nettokonsumtionen enbart. När nettoinvesteringarna är lika med noll låter sig nationalinkomsten samtidigt reduceras till att vara lika med konsumtionen enbart. När nationalinkomsten är lika med konsumtionen enbart förekommer inget sparande.

Därmed är en av huvudpunkterna i detta avsnitt bevisad. Den fortsatta förekomsten av nettosparande och nettoinvestering är resultatet av ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga som förmodas öka förhållandena kapital/inkomst utan gräns, och som Piketty oroar sig över, existerar helt enkelt inte. Den hejdas av tidspreferensen. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga och som faktiskt existerar är en produkt av ökande penningmängd och spenderingsvolym. De verkar blott och bart i riktning av att återställa det långsiktiga förhållande kapital/inkomst som motsvarar den rådande tidspreferensen, den som skulle råda i avsaknad av ytterligare ökningar i penningmängden. De verkar inte till att beständigt öka detta förhållande. Faktum är, som visats ovan, att det sparande som äger rum som resultat av ökningar i penningmängden existerar i ett sammanhang där de resulterande vinst- och löneökningarna tjänar till att minska förhållandet kapital/inkomst.[29]

Den monetära komponenten i vinstkvoten behöver inte innebära inflation

Man bör inse att nettoinvesteringskomponenten eller den monetära komponenten i vinsterna och vinstkvoten på intet sätt med nödvändighet tyder på inflation. (Man bör tänka sig inflation, inte som en ökning i penningmängden utan endast som en ökning som är snabbare än ökningen av tillgången på guld/silver.) Under kapitalism och guldmyntfot skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen vara tämligen blygsam, och ökningen i produktionen av och tillgången på varor skulle lätt kunna vara lika med eller rentav överskrida den, så som den gjorde under hela 1800-talet. I detta fall skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen inte resultera i stigande priser och skulle faktiskt kunna åtföljas av sjunkande priser, så som var fallet under 1800-talet. Men i vilken mån den än förekom skulle den ändå räknas in i vinstkvoten. Det skulle fortfarande finnas en nettoinvesterings- eller monetär komponent.[30]

Det bör utifrån detta vara uppenbart att, medan vinstkvoten uttryckt i pengar innehåller en viktig beståndsdel som inte bestäms av någonting annat än ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen, innehåller den reella vinstkvoten, d.v.s. den kvot som speglar vad man vinner i termer av köpkraft, en beståndsdel som är lika med ökningstakten i produktionen av och tillgången på varor. Om ökningstakten i produktionen och tillgången är lika med eller överskrider ökningstakten i pengar och spendering, förblir priserna stabila eller sjunker, vilket resulterar i att den ytterligare monetära vinsten också är en ytterligare realvinst. Under kapitalism och guldmyntfot utgör den monetära beståndsdelen i vinstkvoten nästan med visshet en realvinst och med stor sannolikhet underskattas den i den mån som priserna sjunker.

Försåvitt som realvinstkvoten består av ökningen i produktionen gagnar den uppenbarligen alla, och på intet vis bara kapitalisterna. Den stora merparten av kapitalisternas monetära vinst är bara en sorts markör, som betecknar ökningen i den rikedom som är på väg till att tillfredsställa konsumenternas behov och till att göra tjänst i den framtida produktionen. Dessutom, som ovan visats, ju mer kapitalisterna skär ned sin konsumtion för att kunna spara och investera, desto större är den andel av den ökande tillgången på konsumtionsvaror som produceras som går till löntagarna.

Varför sparande i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot

Det faktum att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet har ansvaret både för den fortsatta förekomsten av nettosparande och för tillägget av en motsvarande positiv beståndsdel i vinstkvoten förklarar varför det sparande som äger rum i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot. I det väsentliga: Knappt har sparandet lagt något till värdet av det ackumulerade kapitalet, och de investeringar det finansierat lagt något till de samlade produktionskostnaderna, förrän den fortsatta ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen ytterligare ökar produktionsutgifterna, försäljningsintäkterna och vinsterna. Alltså är, som jag skrivit på ett annat ställe, ”det nettosparande som äger rum som en regelmässig, fortlöpande företeelse i det ekonomiska systemet något som åtföljer en vinstkvot som inte bara minskas tack vare dess existens utan i själva verket höjs tack vare samma orsak som ligger bakom dess existens. Försåvitt som nettosparandet mestadels fortsätter åtföljs det alltså av en vinstkvot som är högre, inte lägre, än vad den skulle vara i dess frånvaro. Faktum är att det är just den förhöjda vinstkvoten som är källan till det mesta av nettosparandet.”[31]

Så mycket för Pikettys och Marx farhågor att sparandet skulle driva avkastningsgraden mot noll och därigenom utgöra en process varmed kapitalisterna ”gräver sin egen grav”.

Skatter som minskar sparandet och investeringarna ökar vinsterna och minskar lönerna

Det är också viktigt att inse att vinsterna och räntorna i det ekonomiska systemet artificiellt ökas i jämförelse med lönerna tack vara alla statliga ingrepp som hindrar sparande och investeringar. Det har fastslagits att penningmedel som sparas och investeras förr eller senare visar sig i boksluten som produktionskostnader, vilket därmed minskar den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Härav följer att, försåvitt som skatter och statliga budgetunderskott tjänar till att minska volymen av sparande och investeringar i det ekonomiska systemet, tjänar de också till att minska de samlade produktionskostnader som måste dras från försäljningsintäkterna när man räknar ut vinsten. Eftersom de samlade försäljningsintäkterna förblir desamma, försåvitt som ökningen av statens spendering på konsumtionsvaror uppväger både fallet i spenderingen på kapitalvaror och fallet i löntagarnas spendering på konsumtionsvaror, som är resultatet av fallet i de löner som betalas av affärsföretagen, blir effekten en motsvarande höjning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och en motsvarande höjning av den genomsnittliga vinstkvoten. Och eftersom det är vinsten som styr räntan, ökar också räntebeloppet och räntekvoten.

Pikettys program skulle öka vinstbeloppet och vinstkvoten

Det följer vidare av det ovannämnda att Pikettys program av konfiskatorisk beskattning av inkomster och kapital är ett program för minskade löneutbetalningar och utgifter för kapitalvaror, och därmed av de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och därför ett program för att öka vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet. Det är också ett program för att fortlöpande minska tillgången på kapitalvaror och därmed av arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden.

För att kapitalisterna ska vålla den skada som Piketty säger att de kommer att vålla, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad han fruktar att de kommer att göra

Dessutom visar det sig att om kapitalisterna själva skulle öka vinstandelen och minska löneandelen av nationalinkomsten, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad Piketty fruktar att de ska göra. Nämligen att inte spara och investera, utan sluta spara och i stället konsumera. Om kapitalisternas tidspreferens steg och de ökade sina utgifter för konsumtion genom att använda penningmedel som gjorts tillgängliga genom att de minskat sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft, skulle de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna förr eller senare sjunka i samma omfattning, och vinsterna skulle i lika mån öka. Som resultat av de större utgifterna för konsumtionsvaror i jämförelse med utgifterna för kapitalvaror skulle förstås produktionen av konsumtionsvaror öka på bekostnad av produktionen av kapitalvaror. Ett ytterligare resultat skulle bli minskad förmåga att producera vare sig konsumtionsvaror eller kapitalvaror i framtiden, beroende på den minskning av tillgången på kapitalvaror som skulle orsakas av de åtgärder han föreslår.

Om skiftet i den relativa produktionen av kapitalvaror och konsumtionsvaror gick ända därhän till att produktionen av kapitalvaror inte längre var tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen, skulle produktionen, inbegripet tillgången på producerade kapitalvaror, krympa från år till år. Det ekonomiska systemet skulle försättas i ett tillstånd av tillbakagång.

Det verkliga förhållandet mellan vinster och sparande var något som Adam Smith förstod när han skrev:

Men profitkvoten stiger inte, som räntan och lönen, med en samhällelig högkonjunktur och sjunker inte när lågkonjunktur råder i samhället. Tvärtom är profitkvoten naturligt låg i rika och hög i fattiga länder, och den är alltid högst i sådana länder som snabbast är på väg mot förfall.[32]

Piketty är ute efter att illustrera sanningen i Adam Smiths uttalande genom att driva Förenta staterna, och så mycket av den övriga världen som må vara dåraktig nog att anta de mått och steg han anbefaller, betydligt längre i riktning mot ”att vara snabbast på väg mot förfall”. Han vet så lite om vinstkvoten och vad som bestämmer den att han tror att ju mer vinstkvoten överskrider tillväxttakten, desto större är den skada kapitalisternas sparande innebär.[33] Vad det innebär är i själva verket raka motsatsen, nämligen en konsumtionsnivå från kapitalisternas sida som är så hög, och en sparande- och investeringsnivå från kapitalisternas sida som är så låg, att ingen tillväxt kan äga rum och ersätts av ekonomiskt förfall.

Kontra Piketty: Till försvar för en ojämlikhet i inkomsterna på 1000:1

En kritik av Piketty skulle inte vara fullständig utan att ta upp hans fientlighet mot de höga lönerna för verkställande direktörer och andra höga chefer inom affärsföretagen.[34]

År 2012 var medianinkomsten i Förenta staterna ungefär $51 000. Samma år tjänade sex verkställande direktörer mer än $51 miljoner, d.v.s. 1000 gånger så mycket. Piketty menar att det är en skriande orättvisa om en chef tjänar 100 gånger den genomsnittliga inkomsten.[35]

Jag ska här inte slösa bort någon tid på att rättfärdiga ojämlikheter på 100:1. I stället ska jag med en gång rättfärdiga de ojämlikheter på 1000:1 som representeras av vad landets högst betalda verkställande direktörer tjänar.

Dessa verkställande direktörer har ansvaret för att leda tiotusentals arbetstagares arbete och användningen av tiotals miljarder dollar i kapital. De bestämmer vad dessa arbetare producerar och hur de producerar det. Alltså har deras beslut enorma konsekvenser. Det är rimligt att de belönas i en skala som står i proportion till omfattningen av deras beslut. En inkomst på $50 miljoner för en verkställande direktör är bara 1 procent av ett kapital på $5 miljarder eller $5 miljarder i försäljningsintäkter, och det kapital och de försäljningsintäkter de faktiskt har ansvaret för är mycket större. Penningförvaltare tjänar rutinmässigt en högre procent på de pengar de förvaltar. Fastighetsmäklare tjänar i typfallet 6 procent av priset på de hus de säljer. Med en ersättning av bara 1 procent, ja faktiskt mindre än så, i den mån som de kapitalbelopp och försäljningsintäkter det faktiskt rör sig om är större än $5 miljarder, kan man hävda att dessa verkställande direktörer är underbetalda.

Viktigast av allt: Det är väsentligt att de verkställande direktörernas makt att fatta beslut vägleds av att de har ett stort ägarintresse i de företag de styr. För att fungera som de ska behöver de motiveras, inte bara av önskan att göra vinster, utan också av önskan att undvika förluster. För att uppleva denna önskan så som den behöver upplevas behöver de ha ett stort ägarintresse i de företag de leder. De höga inkomster de betalas är det medel varmed de förvärvar detta ägarintresse. Det typiska är att mycket eller det mesta av deras inkomster betalas till dem antingen i form av aktier i eller köpoptioner på företagets aktier.

Genom att verkställande direktörer och andra höga chefer får extremt höga inkomster verkar kapitalismen ironiskt nog till att åstadkomma något som påstådda förkämpar för arbetarnas rättigheter och ”social rättvisa” skulle kunna tänkas förespråka. Den åstadkommer nämligen en överföring av en betydande del av ägandet av produktionsmedlen från mer eller mindre passiva kapitalister till de arbetare som utför själva arbetet med att leda företagen, d.v.s. de arbetare som tillhandahåller den övergripande vägledande och styrande intelligensen i företagets verksamheter och som, vilket är en rättvis belöning, nu blir betydande kapitalister. Som resultat av de kraftfulla ägarincitament som ges till dem som leder företagen kan förstås de passiva kapitalisterna förväntas klara sig bättre än de annars skulle ha gjort.

Genom att möjliggöra förvärvet av en betydande ägarandel i sina företag löser de verkställande direktörernas och andra höga chefers höga löner ett annat problem som vänstern länge klagat på. Nämligen det påstådda skiljandet av ägande och kontroll, ett problem som togs upp så tidigt som 1932 av Berle och Means.[36] I den mån som detta problem är verkligt (och konfiskatoriska inkomst- och arvsskatter gör det verkligt), löses det av de verkställande chefernas höga inkomster. Ty det ägarintresse som blir resultatet betyder att ägandet ges till dem som har kontrollen.

Ännu ett klagomål som kapitalismens kritiker kommer med löses, nämligen den påstådda omöjligheten att starta nya företag som fordrar betydande kapital, som t.ex. ett nytt bilföretag. Höga chefers höga inkomster, till stor del sparade och investerade, skulle kunna ge stommen till det nödvändiga kapitalet för sådana investeringar. Tio eller tjugo höga chefer i ett existerande bilföretag skulle till exempel mycket väl vara i en sådan ställning att de under årens lopp kan ackumulera åtskilliga hundra miljoner dollar sinsemellan och därmed, kanske med hjälp av banklån, vara i en position där de faktiskt kan starta ett sådant nytt företag. Deras ackumulation skulle vara än mer säkerställd, om det inte fanns någon personlig inkomstsskatt.

Och till sist, som en följd av omfattningen av deras verksamheter, finner verkställande direktörer gång efter annan att de tusentals arbetare som deras företag anställer och deras tjänster inte längre är nödvändiga. Detta är till exempel fallet när tekniska framsteg och ökad kapitaltillgång gör det möjligt att uppnå samma resultat med mindre arbetskraft. Att spara så mycket arbetskraft är ett enormt produktivt bidrag inte bara ur de företags synpunkt som de verkställande direktörerna arbetar för, och för dessa företags aktieägares, utan också ur det ekonomiska systemets synpunkt som helhet och den genomsnittlige medlemmen av det ekonomiska systemet, eftersom de arbetare som inte längre behövs för dessa företag nu är tillgängliga för att uppnå en allmän utvidgning av produktionen i det ekonomiska systemet, om och när de anställs någon annanstans. Jämsides med detta är de penningmedel som inte längre fordras för att betala deras löner tillgängliga att betala löner någon annanstans i det ekonomiska systemet.

Dessa verkställande direktörer förtjänar förvisso att belönas väl för sådana betydande produktiva bidrag. Samtidigt kommer emellertid de arbetare de friställt temporärt att vara arbetslösa och få det sämre. Det finns alls inget orättvist i något av detta. De verkställande direktörerna och deras tidigare anställda är inte medlemmar av samma kärnfamilj bestämda att dela ljuvt och lett tillsammans. De är separata, oberoende parter, var och en med klart och tydligt åtskilda egenintressen, men var och en med det gemensamma egenintresset att de alla är fria att fredligt eftersträva sina egenintressen, en princip som tjänar till att fortlöpande öka allas levnadsstandard. Om och när de arbetare som friställts lyckas finna andra arbeten som ger lika mycket betalt som de arbeten de förlorat, kommer de att gagnas i sin egenskap av konsumenter som nu betalar lägre priser, och detta t.o.m. av den förbättring som gjort dem friställda. Och de gagnas förvisso av alla andra arbetsbesparande förbättringar som äger rum, har ägt rum eller kommer att äga rum var som helst i det ekonomiska systemet. Genom att öka tillgången på producerade produkter i jämförelse med tillgången på den arbetskraft som producerar dem, och därigenom minska priserna i jämförelse med lönerna, är sådana förbättringar grundvalen för alla de ökningar av den allmänna levnadsstandarden som har ägt rum eller kommer att äga rum.[37]

Kontra Piketty: Det allmänna intresset av ojämlikhet i rikedom och inkomster

När det gäller frågan om ekonomisk ojämlikhet lever Piketty i en värld av 1800-talsromaner. Han har dussintals hänvisningar till Jane Austens och Honoré de Balzacs romaner, där den ärvda rikedomen har en framträdande roll. Han tror att dessa romaners värld är kapitalismens värld, vilket motsägs av det faktum att i det främsta kapitalistiska landet, Förenta staterna, har varje generations stora förmögenheter inte varit en produkt av arv utan förtjänades av dem som ägde dem. Astors, Vanderbilts, Carnegies, Morgans, Rockefellers, Fords och i våra dagar Gates och Buffetts förmögenheter var inte ärvda. De byggdes upp av dessa personer. Och deras arvingars rikedom går stadigt tillbaka i relativ storlek allteftersom nästa generations stora innovatörer träder fram på scenen och bygger upp ännu större förmögenheter.

Piketty och den övriga egalitära rörelsen vet ingenting om hur stora förmögenheter förvärvas under kapitalismen, inte heller om deras ekonomiska betydelse. Faktum är att de byggs upp genom att man förtjänar mycket höga vinstkvoter under många år och sparar och återinvesterar den stora merparten av dessa vinster. Det är detta som möjliggör de mycket höga sammantagna tillväxttakter under många år som är nödvändiga för att gå från relativt blygsamma initiala investeringar till stora förmögenheter längre fram.

För att tjäna de höga vinstkvoterna är viktiga innovationer nödvändiga, i all synnerhet att man inför nyare och bättre produkter eller effektivare och billigare metoder att producera existerande produkter. Och eftersom en hög vinstkvot drar till sig konkurrenter, vilkas konkurrens sedan drar ned denna vinstkvot mot den allmänna eller genomsnittliga nivån, är det nästan alltid nödvändigt att de som bygger upp förmögenheterna inför ytterligare innovationer för att kunna bibehålla sina höga vinstkvoter. Som regel är det nödvändigt för dem att införa en hel serie innovationer under den period då de bygger upp sina förmögenheter.

Och allteftersom vinsterna sparas och återinvesteras blir effekten att förmögenheterna tjänar till att leverera behållningarna av innovationerna till den köpande allmänheten, för de används till att producera de produkter som frambringar innovationerna. Så till exempel gjorde Rockefeller sin förmögenhet genom att hela tiden minska produktionskostnaden och priset på oljeprodukter och vidga omfattningen av de producerade oljeprodukterna. Allteftersom hans förmögenhet växte, användes den till att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar och andra produktionsmedel som förde den förbättrade och effektivare producerade tillgången på oljeprodukter till den köpande allmänheten. Både i sitt ursprung, de stora vinsterna, och i dispositionen av dem, kapitalinvesteringarna, gav alltså hans förmögenhet den köpande allmänheten enorma behållningar.

Detsamma var sant om Henry Fords stora förmögenhet: han började med ett kapital på $25 000 år 1903 och dog med ett kapital på $1 miljard år 1946. Det som gjorde att han förtjänade denna förmögenhet var sådana stora innovationer som löpande bandet och utbytbara massproducerade delar och att han kunde minska kostnaden för att producera bilar och förbättra deras kvalitet ända därhän att man på 1920-talet kunde skaffa sig en vida bättre bil för $300 än man kunde skaffa sig för $10 000 vid början av århundradet. De vinster Ford gjorde på sina innovationer plöjdes i överväldigande omfattning tillbaka i Ford Motor Company, där de visade sig som de fabriker, löpande band, utrustning och tillgångar som var nödvändiga för att producera miljoner sådana nya bilar.

Fastän dessa sanningar, när man väl nämnt dem, är praktiskt taget självklara, är jämlikhetsförespråkarna omedvetna om dem. De tar kapitalismens produkter för givna och har ingen bättre idé om hur de kommit till än vad Piketty har när han föreställer sig en ekonomi som fungerar, ja rentav växer, utan användning av något kapital alls.[38] Sanningen är faktiskt att jämlikhetsförespråkarna betraktar kapital och kapitalvaror som om de vore konsumtionsvaror, det vill säga som varor varav behållningen uteslutande går till deras ägare och som kan vara till gagn för dem som inte har turen att vara deras ägare endast genom att dessa senare blir deras ägare.

Jämlikhetsförespråkarna inser inte den enkla sanningen att det i en kapitalistisk ekonomi inte är nödvändigt att äga kapital eller kapitalvaror för att kunna dra nytta av dem. Allt som är nödvändigt är att man är fri att köpa produkterna. Var och en som köper bensin eller värmeolja drar till exempel nytta av oljeraffinaderier och oljeledningar. Var och en som köper eller hyr en bil drar nytta av bilfabrikerna och stålverken. Under kapitalismen och dess produktion för marknaden drar var och en nytta av det kapital som ägs av andra. Han drar denna nytta när han köper produkterna av detta kapital.

Nära relaterat till denna behållning av privatägt kapital för den köpande allmänheten, är dessutom det faktum att privatägt kapital är källan till efterfrågan på genomsnittspersonens arbetskraft. Det är källan till både tillgången på de varor han köper och till efterfrågan på den arbetskraft han säljer. Det är förstås denna efterfrågan på arbetskraft hos dem som inte äger produktionsmedlen som möjliggör deras inköp.

Även om den genomsnittlige samhällsmedlemen inte personligen äger några produktionsmedel erhåller han ändå den stora merparten av behållningen av produktionsmedlens existens. Han erhåller den i sin egenskap av köpare av produkter och säljare av arbetskraft.

Det är visserligen sant att det är mer önskvärt att vara en förmögen kapitalist än bara en genomsnittlig arbetstagare. Men den verkliga skillnaden är mycket mindre än vad man antar. Den mäts varken med storleken av kapitalistens kapital eller av storleken av hans vinst. Den fördel som hans kapital utgör är nästan helt och hållet av psykologisk natur. Den är kunskapen om att kapitalet finns där om han behöver det. Normalt ska hans kapital inte röras utan utökas, och när det rörs är det nästan alltid i jämförelsevis blygsam omfattning.

Hans vinst är inte heller måttet på hans fördel. Detta beror på att, i den mån som han sparar och återinvesterar sin vinst, tjänar vinsten, liksom det kapital som den förenats med, köparna av de produkter han säljer och de löntagare vilkas arbetskraft han köper. Den faktiska förverkligade fördelen med att vara en förmögen kapitalist är den omfattning i vilken den gör det möjligt för honom att konsumera mer än genomsnittspersonen. Men t.o.m. detta är en grov överskattning av omfattningen av hans direkta personliga behållning. Detta beror på att en stor del av en förmögen kapitalists konsumtion troligen är av ett slag som också har till effekt gagn för ett mer eller mindre betydande antal andra människor, ofta inbegripet hela samhället. Detta är fallet i den mån som hans konsumtion tar sig sådana former som att finansiera vetenskaplig forskning, universitet, bibliotek, orkestrar, operahus, sjukhus och liknande, saker som kan vara av största personliga värde för en individ, när han väl är i en position där han har råd att finansiera dem. Precis som en diamant kan vara, och vanligen är, av större personligt värde än en liter vatten, när man redan har allt vatten man behöver för något ändamål, kan finansieringen av sådana saker vara av större personligt värde än fler av de saker man vanligen konsumerar, när man redan har stort överflöd av dessa vanliga saker.

Alltså är resultatet när allt kommer omkring att i termer av faktisk direkt personlig konsumtion skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk.

Genomsnittspersonen är inte kapabel att göra stora innovationer och bygga upp nya industrier eller revolutionera existerande industrier. Men om han lever i ett samhälle där privategendomen är tryggad får han lika fullt behållningen av dem. Allt han behöver för att erhålla denna behållning är att ha tillräcklig intelligens och kunskap för att förstå att hans ekonomiska välbefinnande beror av att de som är mera kapabla än han har friheten att fredligt utöva sina större förmågor. Han behöver förstå att han inte har någon rätt till deras egendom som förser honom med vad han behöver och anställer honom, att det är långt ifrån rättvist att lägga beslag på deras egendom i namn av ”social rättvisa” och ”omfördelning av rikedom och inkomst” – att det är stöld och inte kan göra mer gott än en mobb som plundrar en butik.

Varje medlem av en sådan mobb kan agera i tron att det är ”rättvist” att han tar en eller ett par saker från butiken, som har så många saker medan han har så få. Men effekten kommer att bli att det sedan inte finns någon butik, vilket resulterar i att var och en kommer att ha mycket mindre än han annars skulle ha haft. Till yttermera visso gör det ingen skillnad om, i stället för att plundra butiken, ”omfördelarna” får staten att beskatta butiken eller dess ägare och fördelar intäkterna till dem som skulle ha plundrat den och som nu kan köpa vad de annars skulle ha plundrat. I detta fall började butiken med sina pengar och sina varor och slutar med bara sina pengar. Det är exakt så som den började och slutade i det fall där den blev plundrad.

Pikettys data har fundamentala brister

Pikettys data är bristfälliga i fyra huvudsakliga avseenden. För det första: liksom praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten ger han otillräckligt erkännande åt den roll som spelas av att statsunderstödd kreditexpansion översvämmar aktie- och fastighetsmarknaderna och därigenom driver upp priserna på aktier och fastigheter. Eftersom det ligger i sakens natur att dessa tillgångar i mycket större omfattning ägs av rika snarare än av fattiga är effekten att i motsvarande grad öka skillnaden mellan deras ekonomiska ställning.

För det andra, och återigen likt praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten, tar han sig aldrig tid att diskutera omfattningen av denna ojämlikhet efter det att en bubbla på aktie- eller fastighetsmarknaden har spruckit, när många av de förmögenheter som blivit resultatet av kreditexpansionen utplånas och affärsföretagen i hela det ekonomiska systemet drabbas av kraftigt minskade vinster eller rentutav förluster och antalet konkurser skjuter i höjden.

För det tredje, och detta är en ännu större brist, är hans uppskattningar av mängden kapital i det ekonomiska systemet systematiskt uppblåsta med en faktor två. Detta beror på att han i kapitalet räknar in husägande, som han beskriver som att det svarar för ”hälften av nationalförmögenheten”. ”Bostadsfastigheter”, säger han, ”kan ses som en kapitaltillgång som ger ’boendetjänster’, vilkas värde mäts av deras motsvarighet i hyror”.[39]

Men i själva verket är husägande en konsumtionsvara precis lika mycket som ens bil, ens möbler eller ens hushållsapparater. En väsentlig skillnad mellan en kapitalvara och en konsumtionsvara är att köpet av den förra tjänar till att få in de medel som är nödvändiga för att bibehålla och till sist ersätta den, tillsammans med en vinst, en vinst som bidrar till ens förmåga att köpa konsumtionsvaror.

I motsats härtill inbringar konsumtionsvaror i normala fall inte medel som gör det möjligt att bibehålla och ersätta dem. Dessa medel måste komma från en källa som är klart och tydligt skild från konsumtionsvaran, som t.ex. i typfallet ett arbete, ett företag man äger eller att man får utdelningar eller räntor. De utgör därför en förbrukning av penningmedel snarare än en källa till penningmedel. Det är detta som gör dem till konsumtionsvaror.

Som jag tidigare nämnt: det som får en bostad att se ut som en kapitalvara är statens policy av ständig inflation av penningmängden. Detta höjer systematiskt bostadspriserna och gör det möjligt för folk att anta att ett bostadsköp kommer att visa sig vara en investering som går med vinst när de till sist säljer den.

Även om inflationen gör det möjligt att sälja bostäder för mer än man betalt för dem, räcker den monetära vinningen i verkligheten och i det långa loppet i typfallet inte till för att kompensera för de prisökningar som ägt rum under tiden. Föreställ dig alltså till exempel att priserna, inbegripet priserna för nya bostäder, under en trettioårsperiod har tredubblats. Allt annat lika måste ökningen av priset för en trettio år gammal bostad vara avsevärt lägre än ökningen av priset för en ny bostad, helt enkelt därför att den är trettio år gammal och har blivit avsevärt nedsliten. Om priset för den bara har fördubblats betyder det en tredjedels förlust i köpkraft.

Naturligtvis kan bostadsägaren ändå faktiskt vinna på det, ifall han finansierat sitt köp med ett inteckningslån. Om han till exempel lånat, låt oss säga $80 000 av ett inköpspris på $100 000 år 1984, skulle det vara tänkbart att han år 2014 har två gånger sin ursprungliga investering efter det att han tagit hänsyn till prishöjningarna. När han sålt sin bostad för dubbla inköpspriset, skulle värdet minus skulderna vara $120 000, även om skulden på inteckningslånet vore oförändrat. Efter det att man räknat in tredubblingen av priserna skulle detta utgöra motsvarigheten till $40 000 i köpkraft vid tiden för köpet.

Men i detta fall skulle bostadsägarens vinst vara på bekostnad av en mycket mer än likvärdig förlust för den som gett inteckningslånet. Långivaren, som började med en köpkraft på $80 000, har nu, sedan priserna tredubblats, en köpkraft av bara en tredjedel av detta belopp, d.v.s. $26 667. Detta utgör en förlust på $53 333 i köpkraft. Han har inte bara förlorat de $20 000 i köpkraft som bostadsägaren har vunnit, utan utöver detta drabbas han av en ytterligare förlust på $33 333 som speglar den förlust i köpkraft som utgörs av själva bostaden. Det står klart att köpet av bostaden på det hela taget innebär en förlust eller, rättare sagt, konsumtion.

För det fjärde och sista: att klassificera husägande som en kapitalvara leder till en vrångbild, nämligen att man uppfinner en inkomst som man förtjänat på det kapital som påstås ha investerats i denna vara. Detta är den ”motsvarighet till hyror” som Piketty nämner. Vad detta innebär är att man föreställer sig att bostadsägaren hyr sin bostad – av sig själv – för den hyra som för tillfället är rådande på marknaden för en sådan bostad. Denna fiktiva hyra behandlas sedan som en sorts försäljningsintäkt för bostadsägaren. Bostadsägarens utgifter för underhåll, reparationer, allmännyttiga tjänster[40] och liknande behandlas som kostnader som ska dras från denna låtsasförsäljningsintäkt. Resultatet är en påstådd nettohyra eller vinst. Alla dessa ”vinster” läggs sedan till de vinster som gjorts av affärsföretagen och räknas in i den påstådda växande skillnaden mellan vinster och löner.

Piketty skulle med lätthet kunna utvidga vinstandelen av nationalinkomsten ännu mer genom att tillämpa samma procedur på alla varaktiga konsumtionsvaror som det finns en hyresmarknad för, främst av allt bilar, möbler, hushållsapparater, ja t.o.m. kläder. Då skulle det bli ännu fler vinster i jämförelse med löner och ett ännu värre påstått problem beträffande storleken av förhållandet kapital/inkomst.

Man måste anta att Pikettys data om vinster också är bristfälliga därför de inbegriper tillräknade räntebetalningar[41]. Att inbegripa dessa är standardpraxis i samtida beräkningar av nationalinkomsten. I denna fiktion påstår man att bankkunder som ränta erhåller inte bara den ränta de faktiskt erhåller, utan hela beloppet av de räntor bankerna tjänar på deras lån innan några avdrag gjorts för bankens kostnader. Detta blåser förstås ytterligare upp det vinstbelopp som man tror existerar i det ekonomiska systemet.

Jag kan inte säga vilka andra misstag som kan finnas i Pikettys data. Men det är hursomhelst inte data som räknas här. Kontrollerade experiment är omöjliga i ekonomin. Ekonomer har inte olika planeter eller olika länder som de kan göra identiska i alla avseenden utom ett och sedan iaktta vilka ytterligare skillnader som följer. Resultatet härav är att vilka data som än existerar avspeglar myriader orsaker vilkas verkningar inte kan isoleras experimentellt.

Lyckligtvis är laboratorieexperiment inte bara omöjliga inom ekonomin, de är också onödiga. Det är möjligt att upptäcka omfattande ekonomisk kunskap genom att tillämpa aritmetikens lagar och deduktiva resonemang på sådan axiomatisk kunskap som det faktum att människor föredrar fler varor framför färre varor och därmed lägre priser framför högre priser och högre inkomster framför lägre inkomster.

Vinst som den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Demonstrationen tidigare i denna uppsats av att när kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och använder de resulterande besparingarna till att öka sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror stiger lönebeloppet i det ekonomiska systemet och vinstbeloppet sjunker behöver vidareutvecklas.[42] För den drabbar de djupaste grundvalarna för den antikapitalistiska mentalitet som Piketty representerar. Nämligen uppfattningen att vinster är ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen, helt och hållet var löner, och att vinsterna är oförtjänta. Den implicerar ingenting mindre än att motsatsen är sann, att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst och är helt välförtjänta.

Sambandet mellan denna demonstration och denna slutsats består i att vända på det exempel jag använde. Anta alltså i stället för att kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och ökar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 penningenheter att de gör raka motsatsen. De minskar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 och använder medlen till att öka sina utgifter för konsumtionsvaror med 100. I detta fall sjunker de totala lönebetalningarna i det ekonomiska systemet och vinsterna stiger med 100. Ökningen av vinsterna inträffar därför att de samlade produktionskostnaderna förr eller senare sjunker med 100, vilket speglar minskningen av 100 i utgifterna för arbetskraft och kapitalvaror, samtidigt som de samlade försäljningsintäkterna i det ekonomiska systemet förblir desamma. De samlade försäljningsintäkterna förblir desamma försåvitt som kapitalisternas ökade spendering för konsumtionsvaror uppväger både den sjunkande spenderingen för kapitalvaror och löntagarnas sjunkande spendering för konsumtionsvaror som blir resultatet av de sjunkande lönerna.

Föreställ er att kapitalisternas sjunkande spendering för arbetskraft och kapitalvaror och ökande spendering för konsumtionsvaror går så långt att det inte längre förekommer någon spendering alls för arbetskraft eller kapitalvaror, utan bara spendering för konsumtionsvaror. Kapitalisterna skulle inte längre vara kapitalister, men de skulle fortfarande vara säljare av produkter och fortfarande ha försäljningsintäkter. De varor som produceras skulle förstås vara ytterligt primitiva. Avsaknaden av spendering för arbetskraft och kapitalvaror skulle praktiskt taget innebära avsaknad av arbetsdelning i produktionen av en vara, eftersom varan skulle behöva produceras utan hjälp av anställd arbetskraft och utan hjälp av tidigare producerade produkter som köpts från andra.

Vare därmed hur som helst: i en situation där det finns försäljningsintäkter och ingen spendering alls för syftet att få in dessa försäljningsintäkter, kommer produktionskostnaderna i pengar att vara noll, och därmed skulle alla försäljningsintäkterna vara vinst. Samtidigt kommer, när spenderingen för kapitalvaror och arbetskraft är noll, penningvärdet av det investerade kapitalet att sjunka till noll. Vinstkvoten kommer då att vara oändlig, eftersom ett positivt vinstbelopp – vinst som motsvarar försäljningsintäkterna – divideras med ett kapitalvärde som är noll.

Hur bisarr en sådan situation än må tyckas vara, är den icke desto mindre utgångspunkten för två av världens mest berömda ekonomiska författare: Adam Smith och Karl Marx. Smith beskriver ibland situationen som ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland som ”sakernas ursprungliga tillstånd”.[43] Marx beskriver den som ”enkel cirkulation”, d.v.s. försäljning av varor V för pengar P, följd av användingen av de erhållna pengarna för köp av andra varor V. Hans formel för enkel cirkulation är V-P-V.[44]

Skillnaden mellan deras beskrivning och min är att de felaktigt tror att den inkomst som förekommer när försäljningsintäkterna och produktionskostnaderna i pengar är noll, på något vis är löner snarare än vinster. De tror att det är löner, därför att de kroppsarbetare som producerar vad som än kan produceras under sådana förhållanden utför arbete, och arbetsinkomsten förmodas automatiskt och utan att ifrågasättas vara löner. Sanningen är förstås att arbetarnas inkomster i en sådan situation inte är löner, utan vinster! De är försäljningsintäkter varifrån noll kostnader dras. Alltså är vinster, inte löner, den ursprungliga formen av arbetsinkomst.

Efter att felaktigt ha antagit att arbetarnas inkomster är löner går Smith och Marx vidare och drar slutsatsen att vinster tillkommer först senare, när kapitalisterna och deras kapital uppträder på scenen, och då utgör ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen var löner. Sanningen är förstås att kapitalisterna, så långt ifrån att dra vinster från löner, har ansvaret för förekomsten av löner och utgifter för kapitalvaror, vilka sedan visar sig som produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och i motsvarande grad minskar vinsterna. Vinster är inte något avdrag från någonting. Lönerna och de andra kostnaderna är ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka från början var helt och hållet vinst.

Ironiskt nog kan sanningen i saken uttryckas med Marx formel för ”kapitalistisk cirkulation”. Här börjar produktionen med ett utlägg av pengar P, som används till att köpa arbetskraft och kapitalvaror för ändamålet att producera varor V, vilka är avsedda att säljas för en större penningsumma P’. Detta uttrycks i Marx formel för kapitalistisk cirkulation, som är P-V-P’.

Denna formel kan användas för att uttrycka vad jag har kallat ”den ekonomiska graden av kapitalism”, nämligen förhållandet mellan P och P’.[45] Smiths tidiga och primitiva tillstånd och Marx enkla cirkulation utgör en ekonomisk grad av kapitalism som är noll, d.v.s. P=0/P’. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, desto högre är förhållandet mellan P och P’.

Det exempel jag använde mot Piketty gick väsentligen bara ut på att visa vilka effekter en högre ekonomisk grad av kapitalism har på förhållandet mellan löner och vinster. En ökning av P speglar dels en ökning av företagens lönebetalningar och dels en ökning av utgifterna för kapitalvaror. Eftersom P’, som representerar de samlade försäljningsintäkterna, stannar vid samma belopp, resulterar ökningen av P i en motsvarande minskning av vinsterna i det ekonomiska systemet så snart som produktionskostnaderna stiger så att de blir lika med den nu högre nivån på P. Inom P’ sjunker den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror, medan den del som utgörs av utgifter för kapitalvaror stiger. Inom den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror ökar den andel som kommer från lönebetalningar, medan den andel som kommer från kapitalisterna minskar. Försäljningsintäkternas övergripande totalsumma förblir densamma.

Den högre ekonomiska graden av kapitalism verkar till förmån för löntagarna på två sätt. Den höjer löneandelen av nationalinkomsten och, vilket är viktigare, den kan, om den är hög nog, i enlighet med de principer om kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande som tidigare förklarats, skapa utrymme för en fortlöpande ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande har till effekt att öka tillgången på konsumtionsvaror i jämförelse med tillgången på arbetskraft och därigenom fortlöpande till att sänka priserna i jämförelse med lönerna och därigenom fortlöpande öka reallönerna.

Jag har visat att under de förhållanden som Smith och Marx tagit till sin utgångspunkt kan vinsterna som inkomst tillskrivas utförandet av arbete och rentav den enda inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under dessa förhållanden, för om det inte finns några kapitalister, betalas det inga löner i produktionen, eftersom löner är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter.

Nu är frågan: är de vinster som görs av kapitalisterna – av dem som säljer produkter under förhållanden av ”kapitalistisk cirkulation” – en inkomst som kan tillskrivas kapitalisternas utförande av arbete? Kan de vinster som stora företagsledare gör, sådana som Ford och Rockefeller och Gates och Jobs, förstås som att de förtjänats på grundval av deras utförande av arbete, trots det faktum att de utför minimalt med kroppsarbete, begränsat till sådant som att nedteckna sina tankar, diktera memoranda och läsa rapporter?

Anmärkningsvärt nog ges det väsentliga svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av sin felaktiga uppfattning att inkomsterna för de arbetare som producerar produkter i ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” är löner. Här säger han till läsaren:

Det är det kapital som används för profitens skull som sysselsätter merparten av den nyttiga arbetskraften i varje samhälle. Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mera betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.[46]

Smith har nämnt det väsentliga faktum att det är kapitalisternas vinstmotiverade planer och projekt, som driver det ekonomiska systemet och reglerar och styr hur dess arbetskraft används. Utövandet av denna funktion kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. De förser de medel som används för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens. Detta är väsentligen vad varje arbetare gör, även om de flesta arbetare gör det i mycket mindre skala.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska göra det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Att vinsterna är arbetsinkomst motsägs inte av att de varierar med storleken på det investerade kapitalet

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör de det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[47]

Smith hade helt klart fel när han drog denna slutsats. Resultat ska alltid tillskrivas arbete, eftersom det är arbetet som förser de medel som används för att uppnå dem med vägledande och styrande intelligens. Det är på denna grundval som vi säger att en arbetare som använder en ångskovel gräver ett hål inte mindre än en arbetare som använder en konventionell skovel. Här varierar resultatet dramatiskt med de medel som används, men det ska ändå alltid tillskrivas arbetet, eftersom det är arbetet som förser med den vägledande och styrande intelligensen. På precis samma sätt är det affärsmännens och kapitalisternas arbete som förser organisationer av människor med vägledande och styrande intelligens, människor som inom ramen för en organisation förser med ytterligare vägledande och styrande intelligens. Innehavet av större kapital gör det möjligt för en affärsman att anställa och utrusta en större och kraftfullare organisation för att genomföra sina planer och projekt. Ändå är planerna och projekten och resultaten hans. Alla andras bidrag äger rum inom den ram som han tillhandahåller och övervakar.[48]

Ekonomisk ojämlikhet och en världshistoria i två scenarier

Man kan förstå kontroversen om ekonomisk ojämlikhet och mycket av världshistorien genom att föreställa sig två mycket olika scenarier. I Scenario Ett är alla jämlika. Var och en bor i en jordkula eller liknande utan elektricitet eller rinnande vatten. Svält och undernäring, sjukdom och död grasserar. Hungersnöd och farsoter är ständigt närvarande hot. Men det råder social ”rättvisa”, eftersom alla är jämlika.

I Scenario Två bor praktiskt taget alla, t.o.m. de fattigaste, i ett modernt hus eller en modern lägenhet, med elektricitet, rinnande vatten, ett kylskåp, en ugn, värme och luftkonditionering. De har TV, mobil, dator och t.o.m. bil. Problemet är övervikt, inte svält. Men somliga människor är mycket rikare än andra. Deras stora rikedom investeras i de produktionsmedel som förser var och en med alla dessa varor och mycket mer, och utgör källan till deras löner; och de åtnjuter förstås personligen fler och bättre av alla dessa varor än genomsnittspersonen.

Men Scenario Två är oförenligt med ”social rättvisa”. Det förmodas utgöra orättvisa, eftersom det kränker någon sorts påstådd gudomlig rätt för alla att vara jämlika. Förekomsten av ekonomisk ojämlikhet anses vara omoralisk, därför att den är djupt stötande för många människor, i synnerhet för yrkesintellektuella som grovt överskattar sina intellektuella krafter och förmågor. Den håller upp verklighetens spegel och ger sådana människor en glimt av det faktum att många av dem som de betraktar som intellektuellt underlägsna i själva verket är bättre än dem. Detta är ett faktum som de inte står ut med att erkänna och som de känner sig tvungna att förstöra. Så i den ”sociala rättvisans” namn nedsvärtar, rånar och mördar de de förmögna kapitalister de hatar, kapitalister vilkas enda brott, när de skapar välstånd för alla, är att avslöja sådana människors enorma självöverskattning.

Sammanfattning

Piketty försöker uppsåtligt förhindra kapitalackumulation genom inkomstskatt som är så hög som 80 procent. Han försöker förstöra kapital som redan har ackumulerats genom att beskatta det med så mycket som 10 procent om året. Om han förslag genomfördes skulle de utgöra ett stort tillägg till de destruktiva krafter som redan är i arbete i vårt land och är ansvariga för vårt existerande tillstånd av stagnation och förfall. De skulle driva det ekonomiska systemet ner i ett vida mer dramatiskt förfall. Kampen om den ekonomiska ojämlikheten skulle flytta från klagomål över att andra har fler bostäder och bilar till klagomål över att andra har mer potatis eller ris.

Piketty yrkar på dessa destruktiva åtgärder, åtminstone delvis, därför att han är enormt okunnig om ekonomisk teori. Den ledande gestalten bland hans intellektuella källor är Karl Marx, tydligen följd av Robert Solow. Mises och Böhm-Bawerk är frånvarande, och likaså, när det handlar om kapital, Ricardo. Resultatet är att Piketty inte har någon förståelse av kapitalets roll i produktionen och en synnerligen förvirrad förståelse av vinstteorin och teorin om sparande och investeringar.

Amerika och världen, och framför allt världens löntagare, har behov av att skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulation och produktionsökningar avskaffas. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Om det genomfördes skulle det program Piketty yrkar på vara lika förödande till sina konsekvenser som hans kunskap om sund ekonomisk teori är obetydlig. Hans boks popularitet och framgång är ett mått på vår tids ekonomiska okunnighet. De rekommendationer boken har fått bör tas som bevis på hur ekonomiskt okunniga de som har gett dem är.


Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Piketty’s Capital: Wrong Theory/Destructive Program

Översättning: Per-Olof Samuelsson


[1]) ”Rostbältet” är ett område i Förenta staterna som ungefär sträcker sig från New York till Chicago och som kännetecknas av ett stort antal nedlagda industrier; innan dessa lades ned kallades området ”tillverkningsbältet”. Ö.a.

[2]) Se härom nedan, fotnot 9.

[3]) Thomas Piketty, Capital in the Twenty-First Century, Kindle ed. (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2014), s. 512f och 572. Verket kommer hädanefter att hänvisas till som Piketty, Capital.

[4]) Se nedan, fotnot 9 och den tillhörande diskussionen i texten.

[5]) Piketty, Capital, s. 25, 228, 233, 361, passim.

[6]) Se nedan, texten i diskussionen under rubriken ”Pikettys vinstteori”.

[7]) A.a., s. 9ff, 27, 228f.

[8]) A.a., s. 228.

[9]) Båda dimensionerna var väl förstådda av den store brittiske klassiske ekonomen David Ricardo. I sin Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper, kapitlet ”Värden och rikedomar”, skrev Ricardo:

Kapitalet är den del av ett lands välstånd som investeras med framtida produktion i åtanke och kan ökas på samma sätt som välståndet. Ett extra kapital kommer att producera framtida välstånd i lika hög grad, vare sig det resulterar ur förbättringar av skickligheten och maskinerna, eller ur en mer produktiv användning av inkomsterna … [S. 222 i den svenska översättningen.]

Med ”mer produktiv användning av inkomsterna” menar Ricardo förstås sparande och investeringar.

[Den svenska översättningen avviker något från originalet, som säger ”reproduktiv användning av mer inkomster” i stället för ”mer produktiv användning av inkomsterna”, men jag tror inte det har någon betydelse för innebörden. Ö.a.]

[10]) Piketty, Capital, s. 358. Mina kursiveringar.

[11]) De idéer som framläggs i de senaste tio styckena eller så utvecklas fullständigare i författarens Capitalism: A Treatise on Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1996), s. 622–642. Hädanefter kommer denna bok att kallas Reisman, Capitalism.

[12]) Piketty, Capital, s. 212.

[13]) Se nedan, ”Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Den monetära eller nettoinvesteringskomponenten i vinsten” och ”Nettokonsumtionskomponenten i vinsten”. Se vidare också Reisman, Capitalism, kap. 16.

[14]) Piketty, Capital, s. 25.

[15]) A.a., s. 361. Se också s. 571.

[16]) A.a., s. 228.

[17]) A.a., s. 95.

[18]) A.a., s. 233.

[19]) Se återigen de stycken som ovan citerats från s. 25 och 361.

[20]) Piketty, Capital, s. 228.

[21]) Samma ställe.

[22]) De begrepp som diskuteras i detta avsnitt vidareutvecklas och tillämpas i Reisman, Capitalism. Se särskilt kap. 11, 12 och 15–18.

[23]) Se Piketty, Capital, s. 166.

[24]) Samma ställe.

[25]) Produktiva utlägg som består av försäljningskostnader och allmänna eller administrativa kostnader är inte tillägg till företagens kapitaltillgångar. De är kostnader som omedelbart ska dras från försäljningsintäkterna. När de dras från produktionsutgifterna, är deras nettovärde noll.

[26]) I uttrycket a-b är a minuend och b subtrahend. Ö.a.

[27]) Jag måste här påpeka att produktiva utlägg och inte utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen i det ekonomiska systemet och att den möjliggörs genom sparande utifrån försäljningsintäkter. Produktiva utlägg är närvarande även när nettosparandet och nettoinvesteringarna är noll eller t.o.m. när de är negativa. Produktionsutgifternas roll skyms av det faktum att de uppträder i samband med nettoinvesteringar, vilka förstås är skillnaden mellan utgifterna och de kostnader som dras ifrån dem. Begreppet produktiva utlägg förekommer inte i nutida ekonomi, vilken hävdar att utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen och att det är ett misstag att erkänna förekomsten av produktiva utlägg, ett misstag som de kallar ”dubbelräkning”. [En utförlig vederläggning av denna idé finns att läsa i Reisman, Capitalism, s. 674–682. Ö.a.]

[28]) Försåvitt som vinstkvoten på kapital är lika med vinstmängden dividerad med mängden kapital, och vinstmängden är lika med summan av nettokonsumtionen plus nettoinvesteringarna, kan vinstkvoten uttryckas som summan av nettokonsumtionskvoten och nettoinvesteringskvoten, d.v.s. summan av mängden nettokonsumtion dividerad med mängden kapital plus mängden nettoinvesteringar dividerad med mängden kapital.

[29]) Se ovan, de fyra sista styckena i texten under rubriken ”Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst”.

[30]) Denna diskussion visar att sjunkande priser som orsakas av ökad produktion kan förekomma jämsides med att vinstkvoten faktiskt höjs tack vare ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det är klart illegitimt att beskriva sådana fallande priser som ”deflation”. Se om detta ämne Reisman, Capitalism, s. 573–580. [Se också Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Ö.a.]

[31]) Reisman, Capitalism, s. 836f.

[32]) Adam Smith, Wealth of Nations, Cannan ed., bok I, kap. 11. [S. 111 i översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval. Med ”ränta” avses här jordränta. Ö.a.] Hädanefter kommer denna bok att kallas Smith, Wealth of Nations.

[33]) Piketty, Capital, s. 361.

[34]) Hans uppfattningar om detta står att läsa i Piketty, Capital, s. 302–304, 318–320, 333–336 och på andra ställen.

[35]) A.a., s. 319f.

[36]) Adolf Berle och Gardiner Means, The Modern Corporation and Private Property (New York: Transaction Publishers, 1932).

[37]) För vidareutveckling av denna diskussion, se Reisman, Capitalism, s. 345–348.

[38]) Se ovan, fotnot 10, och den tillhörande diskussionen i texten.

[39]) Piketty, Capital, s. 48.

[40]) Någon bättre översättning av engelskans ”utilities” har jag inte kunnat komma på; men vad som avses är sådant som el, vatten och avlopp, telefonledningar, fjärrvärme, m.m., m.m. Ö.a.

[41]) På engelska ”imputed interest payments”. Vad det innebär – att dessa räntebetalningar är fiktiva – bör framgå av texten i resten av stycket. Jag kan nämna att Reisman tar upp en liknande fiktion, ”imputed income” eller ”tillräknad inkomst”, i Capitalism, s. 456–459. (Och att ”tillräkning” är den korrekta översättningen bekräftas av att det på tyska heter ”Zurechnung”.) Ö.a.

[42]) Se ovan, diskussionen i texten under rubriken ”Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen”.

[43]) Smith, Wealth of Nations, bok I, kap. 8. [S. 63ff i den svenska översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval.]

[44]) Se Karl Marx, Capital, övers. från 3. tyska uppl. av Samuel Moore och Edward Aveling; Frederick Engels, red.; omarbetad och utvidgad i enlighet med 4. tyska uppl. av Ernest Untermann (New York: 1906), vol. 1, del 2, kap. 4; (omtryckt, New York: Random House, The Modern Library), s. 163–173. [I den senaste svenska översättningen är detta s. 124–152. Ö.a.]

[45]) Reisman, Capitalism, s. 479, passim.

[46]) Smith, Wealth of Nations, bok 1, kap. 11. [Översättningen hämtad från Den osynliga handen. Adam Smith i urval, s. 110; övers. Dagmar Lagerberg.]

[47]) De senaste fem styckena är hämtade från min bloggpost 24 februari 2013 under titeln ”Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013”. [På svenska under rubriken Vederläggning av Smith och Marx. Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst. Ö.a.]

[48]) För vidareutveckling av denna punkt, se Reisman, Capitalism, s. 480–483.

Thomas Piketty rättvänd

Nedanstående publicerades först som läsarrecension på Amazon och sedan både på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida.

Thomas Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget och har legat på bästsäljarlistorna både i The New Tork Times och på Amazon.

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda sida av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx.

I sin bok argumenterar Piketty för att de förmögna kapitalisternas sparande och kapitalackumulation leder till att lönerna sjunker. Det kapital som ackumuleras gör ingenting för att öka produktionen, hävdar han (s. 228, 358, passim). Allt som det åstadkommer är, enligt vad han påstår, att öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och samtidigt i lika mån minska den andel som går till löner (s. 361). Eftersom ingen ytterligare produktion kommer till stånd, blir effekten av den ändrade fördelningen en motsvarande förändring i absoluta termer, d.v.s. realvinsterna ökar medan reallönerna minskar.

För att undvika sådan ändlös destruktiv kapitalackumulation och dess ty åtföljande ”ojämlikhetsspiral” förespråkar Piketty en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året (s. 512f, 572).

Vad Piketty hävdar angående vinst- och löneandelarna vederläggs nu helt enkelt genom att man föreställer sig en ökning av kapitalisternas sparande och investeringar och sedan iakttar konsekvenserna både för lönebetalningar och för mängden vinst i det ekonomiska systemet. Man kommer att finna att lönebetalningarna med nödvändighet ökar och att vinstbeloppet med nödvändighet minskar, resultat som är diametralt motsatta vad Piketty hävdar.

Anta alltså att vinstbeloppet i det ekonomiska systemet från början är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan behövas för att 200 enheter ska vara lika med det samlade vinstbelopp som för tillfället är rådande.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Därmed är den genomsnittliga vinstkvoten från början 10 procent.

Och anta nu till sist att kapitalisterna, som fram till nu har konsumerat sina 200 enheter i vinst, bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem. De gör nu ett ytterligare penningutlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken andel av dessa 100 enheter som än betalas ut i form av löner, ökar de med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till affärsmännens samlade produktionskostnader som dras ifrån försäljningsintäkterna och därmed i lika mån minska de samlade vinsterna.

Kostnadsökningen kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att de helt och hållet spenderas på saker som inte kapitaliseras, som t.ex. i typfallet kostnader för försäljning och allmänna och administrativa kostnader, i vilket fall de omedelbart visar sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att de helt och hållet spenderas på konstruktion av byggnader med en avskrivningsperiod på 40 år, i vilket fall det skulle ta 40 år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men i vilketdera fallet kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i lika mån minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, är m.a.o. uppochnedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar, som ökar proportionen mellan ackumulerat kapital och inkomster, ökar den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner och minskar den andel som består av vinster.

Till yttermera visso tjänar den större tillgång på kapitalvaror som blir resultatet av övergången till en högre proportion mellan kapital och inkomster till att höja arbetets produktivitet och öka den totala produktionen, inbegripet en ännu större tillgång på kapitalvaror. Med tekniskt framåtskridande som kompenserar den minskande avkastningen på en växande tillgång på kapitalvaror kan kapitalackumulationen i fysiska termer potentiellt fortsätta i all oändlighet utan ytterligare ökningar i proportionen mellan kapital och inkomster. Men en högre proportion skulle förstärka denna process. Detta beror på att, försåvitt som det utgör en rikligare tillgång på besparingar, möjliggör det för det ekonomiska systemet att genomföra kostsammare tekniska framsteg och därmed öka det tekniska framåtskridandets bidrag till kapitalackumulationen.

Pikettys program är ett program för renodlad ekonomisk förstörelse. Amerika och världen, framför allt världens löntagare, behöver ett avskaffande av skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulationen och produktionsökningen. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Turning Piketty Right Side Up

Översättning: Per-Olof Samuelsson

$ $ $

Appendix

En tidigare bloggpost består av Reismans kommentarer till en artikel om Piketty i The New York Times; eftersom den berör samma ämne översätter jag den bloggposten också. Innehållet bör i och för sig vara bekant från tidigare artiklar jag översatt, men det förtjänar att upprepas.

Jag har gjort följande kommentarer som svar på en artikel som stod att läsa igår [20 april 2014] i New York Times av Steven Erlanger under rubriken ”Taking On Adam Smith (and Karl Marx)”. Erlangers artikel är väsentligen en recension av Thomas Pikettys bok Capital in the Twenty-First Century, som förefaller vara sista skriket bland många professionella ekonomer. Boken har av [Paul] Krugman utnämnts till ”en av vattendelarna inom det ekonomiska tänkandet”.

Kommentar 1:

Erlangers artikel har titeln ”Taking On Adam Smith (and Karl Marx)”. Tillåt mig föreslå ett annat perspektiv än Pikettys ur vilket man kan ta sig an dessa båda gestalter. Nämligen det faktum att de båda begår samma djupgående misstag.

Misstaget är uppfattningen att den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst är löner, och att vinster uppträder först senare i och med att kapitalisterna och deras kapital uppträder som ett oförtjänt och orättvist avdrag från lönerna.

Sanningen är att när arbetarna i Smiths ”sakernas ursprungliga tillstånd” eller Marx motsvarande ”enkla cirkulation” producerar och säljer sådana saker som skor och brödlimpor, är deras inkomster inte löner. De är försäljningsintäkter. Och just därför att det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg i avsikt att få in försäljningsintäkterna, finns det inga penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter. Därmed är försäljningsintäkterna i sin helhet vinst. Vinst är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.

Vad kapitalisterna och deras inköp i avsikt att sälja har ansvaret för är inte förekomsten av vinster utan förekomsten av löner och andra produktionskostnader och därmed en minskning av den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Och precis som Columbus och inte hans besättning ges det primära ansvaret för upptäckten av Amerika, så är det företagarna och kapitalisterna som är de primära producenterna under moderna förhållanden. Vinsten är inkomsten från deras huvudsakligen intellektuella arbete.

Kommentar 2:

De rikas rikedom är inte orsaken till de fattigas fattigdom, utan snarare till att de fattiga blir mindre fattiga, ja rentav rika. De rikas rikedom investeras i produktionsmedel, vilka är grundvalen för tillgången på produkter som är tillgängliga för var och en genom köp. Deras rikedom – deras kapital – är också källan till efterfrågan på arbetskraft och därmed också till löner. Ju större de rikas kapital är, desto större är tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, m.a.o. desto högre är reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Var skulle du helst bo och arbeta? I ett samhälle vars produktionsmedel bestod av ett antal gårdar med getter, åtföljd av en motsvarande liten efterfrågan på arbetskraft, eller i ett samhälle fullt av bolag med många miljarder dollar som producerar en motsvarande tillgång på produkter och konkurrerar om din arbetskraft?

Under den senaste generationen eller mer har det ekonomiska framåtskridandet avsevärt bromsats, och många människor har det ekonomiskt sämre än de hade det förr. Varför skulle detta komma som en överraskning? Producenter kämpar under det ständigt växande trycket av statliga regleringar: nu så mycket som 700 000 sidor bara på federal nivå.

Massiv kreditexpansion som kommit in på aktie- och fastighetsmarknaderna har skapat artificiell ojämlikhet, eftersom den driver upp priserna på aktier och fastigheter, vilka i övervägande grad ägs av de rika. Den har också orsakat massiva kapitalförluster genom sådant som att man byggt miljoner hus, vilkas köpare inte hade råd att betala för dem.

Kommentar 3:

I motsats till vad Piketty hävdar implicerar det faktum att avkastningen på kapital är högre än takten i det ekonomiska framåtskridandet inte alls att de rikas förmögenheter kommer att växa snabbare än storleken på det ekonomiska systemet i allmänhet.

De rikas förmögenheter kan endast växa i den mån som de sparar och investerar utifrån sin relativt höga avkastning. Men i den mån de gör det tenderar det ekonomiska framåtskridandet att öka och avkastningsgraden tenderar att minska.

Det ekonomiska framåtskridandet tenderar att öka försåvitt som besparingarna leder till större tillgång på kapitalvaror, vilket leder till ökad produktion, inbegripet ytterligare produktion av kapitalvaror. Avkastningsgraden på kapital tenderar att minska, därför att de större utgifterna för kapitalvaror (och arbetskraft) visar sig både som större kapitalackumulation och som en ökning av den samlade mängden produktionskostnader i det ekonomiska systemet, vilket leder till en minskning av det samlade vinstbeloppet.

Våra problem idag är till stor del resultatet av statliga handlingsprogram som tjänar till att hålla sparandet och efterfrågan på kapitalvaror nere. Bland dessa program finns bolagsskatten och den progressiva personliga inkomstskatten, fastighetsskatten, kroniska budgetunderskott, socialförsäkringssystemet och inflation av penningmängden. I den mån som dessa program kan reduceras kommer efterfrågan på och produktionen av och tillgången på kapitalvaror att öka och därigenom återställa det ekonomiska framåtskridandet, och det samlade vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten kommer att minska.

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Smith, Marx, and Piketty: Reisman’s New York Times Comments on Steven Erlanger’s Article “Taking on Adam Smith (and Karl Marx)”

Översättning: Per-Olof Samuelsson

Vederläggning av Smith och Marx

Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Det följande är ett anförande som George Reisman höll när han tilldelades ett hedersdoktorat vid Universidad Francisco Marroquin i Guatemala den 9 juli 2013. Har publicerats på Reismans egen blogg (27 januari 2014) och också på kanadensiska Misesinstitutets hemsida (21 mars 2014). Det finns också en videoupptagning av anförandet. – En fullständig och utförlig vidareutveckling av grunderna för denna artikel och dess harmonisering med ”österrikisk” ekonomi återfinns i kapitel 11 och 14–17 i Capitalism: A Treatise on Economics.[1]

Vicepresident Calzada (president Calzada från och med nästa månad), rektor Castillo, skattmästare Parellada och vänner.

Jag vill tacka Universidad Francisco Marroquin i dessa dess tre högsta tjänstemäns person för den stora ära som förlänats mig i form av ett samhällsvetenskapligt hedersdoktorat.

Universidad Francisco Marroquin är en sällsynt fyrbåk i en värld som intellektuellt håller på att bli allt mörkare. Det är en relativt ny fyrbåk, grundat 1971 av framlidne Manuel Ayau, den ledande förespråkaren för frihet i Latinamerika och UFM:s förste president. (Det gläder mig att kunna säga att min fru och jag träffade president Ayau i San Diego år 1987, när han var gästföreläsare vid en sommarkonferens arrangerad av vår organisation The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology.) Förhoppningsvis kommer Universidad Francisco Marroquins exempel att inspirera etablerandet av andra universitet världen över som engagerar sig för att upprätthålla den individuella frihetens och kapitalismens värde.

Jag vet att den hedersbetygelse jag just fått är desto värdefullare eftersom den tidigare tilldelats män av sådan kaliber som Henry Hazlitt, F.A. Hayek, Leonard Read och William H. Hutt. Alla dessa män har varit mina lärare genom sina skrifter, i all synnerhet Henry Hazlitt.[2]

Jag skulle nu också vilja ta emot denna hedersbetygelse inte bara å mina egna vägnar utan också å de båda lärares vägnar som varit de mest framstående i mitt liv: Ludwig von Mises och Ayn Rand. Mises var inspirationskällan för det mesta jag vet och betraktar som viktigt inom ekonomin och samhällsfilosofin. Hans övergripande och enastående bedrift var att presentera ett utömmande, djupgående, intellektuellt kraftfullt och kompromisslöst försvar för laissez-faire-kapitalismen. Detta var något som ingen annan någonsin gjort förut och som var i trängande behov av att göras – mer än någonting annat i världen, om individens rättigheter och Förenta staternas grundprinciper skulle upprätthållas. Ayn Rand fyllde i hög grad ut denna kunskap, framför allt genom att förklara de individuella rättigheternas exakta natur. Utöver detta lärde jag mig också en hel del annat av henne, vilket jag har beskrivit i min bok Capitalism.

$ $ $

Det första jag vill åstadkomma under den tid som står till mitt förfogande är att förklara vad jag betraktar som en av de viktigaste av mina egna nyskapande bidrag till ekonomin, nämligen min demonstration att vinster inte är något avdrag från löner.

Uppfattningen att vinster är ett avdrag från löner går tillbaka till Adam Smith, som av många anses vara den ledande förespråkaren för kapitalismen. I The Wealth of Nations hävdar Smith att löner är den primära och ursprungliga inkomstformen och att vinsterna tas ifrån vad som naturligen och rättmätigen tillhör löntagarna.

Han postulerar ett sakernas tillstånd som han ibland kallar ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland ”sakernas ursprungliga tillstånd”.

I detta sakernas tillstånd föreställer han sig att arbetarna producerar och säljer sina produkter, och att den inkomst de erhåller från försäljningen av sina produkter är löner. Han föreställer sig att det ännu inte finns några affärsmän eller kapitalister med i bilden. Bara kroppsarbetare. Han antar att eftersom arbetarna utför arbete, måste den inkomst de erhåller med nödvändighet vara löner. Arbete och löner är för honom oskiljaktiga begrepp. När arbete utförs måste inkomsten från det vara löner, tror han.

Förhållandena i hans påstådda ”sakernas ursprungliga tillstånd” framstår för honom som en sorts ekonomisk Edens lustgård, försåvitt som han tror att situationen utgör ekonomisk rättvisa. Han tror att det är rättvist, eftersom de arbetare som framställer produkterna får behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Deras löner är, påstår han, 100 procent av värdet av de produkter de producerar.

Men sedan kommer den ekonomiska versionen av fallet från Edens lustgård. Affärsmän och kapitalister uppträder på scenen. Och eftersom de förser med kapital och måste gottgöras för att de gör det, i form av att göra vinst på sitt kapital, är arbetarna inte längre i stånd att behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Kapitalisternas vinster dras från vad som ursprungligen helt och hållet gick till arbetarna som löner.

The Wealth of Nations kom ut år 1776. Nittio år senare, år 1867, utkom Karl Marx Das Kapital.[3]

Marx tog över dessa idéer från Smith och förde dem vidare. Han argumenterade också för att vinster, tillsammans med alla andra inkomster som inte var löner, utgjorde ett avdrag från lönerna, och att detta avdrag började i och med att det tillkom kapitalister och deras kapital.

Marx skiljer sig från Smith i det att han går vidare och utvecklar ”utsugningsteorin”. Smith försåg endast med utsugningsteorins ramverk. Inom detta ramverk framställde Marx en utstuderad analys, där han försökte visa att naturen och omfattningen av detta förmenta avdrag av vinster från löner var jämförbart med den process varmed en slavägare drog vinning av att äga en slav, och att löntagarna under kapitalismen i själva verket praktiskt taget var slavar. (Detta är källan till uttrycken ”löneslav” och ”löneslaveri”.)

Det som gjorde arbetarna under kapitalismen till slavar var enligt Marx det faktum att, liksom slavarna, allt de producerade utöver den del som fordrades för att hålla dem vid liv togs ifrån dem av kapitalisterna. Faktum är att kapitalisterna, enligt Marx, inte bara var villiga och hade förmågan att pressa ut vinster ända därhän att de drev ned lönerna till blotta existensminimum, utan också att deras vinstbegär motiverade dem att förlänga arbetstiden till det maximum som var uthärdligt för människor och samtidigt göra arbetsförhållandena omänskliga och driva småbarn ned i gruvorna.

Än i denna dag är detta den populära uppfattningen av vinstmotivets verkningar, om det inte hålls tillbaka av sådant som fackföreningar, lagar om minimilöner och maximala arbetstider och lagar om barnarbete. Jag tror att praktiskt taget alla medlemmar av Demokratiska partiet och kanske hälften eller fler av Republikanska partiets medlemmar tror att detta är de förhållanden som skulle bli resultatet i avsaknad av fackföreningar och sådana lagar. När det kommer till förståelsen av hur laissez-faire-kapitalismen, d.v.s. en kapitalism som är fri från sådana statsingripanden, fungerar, är det stora flertalet människor idag marxister och har varit det sedan slutet av 1800-talet.

Det är nu omöjligt för mig att fullständigt besvara alla dessa trosuppfattningar inom loppet av ett anförande så kort som detta. Men jag försäkrar er att jag besvarar dem fullständigt i min bok Capitalism.

Jag ska börja med att demolera utsugningsteorins ramverk – uppfattningen att alla inkomster ursprungligen är löner och att kapitalisternas framträdande leder till att vinster som företeelse införs och att de utgör ett avdrag från vad som från början helt och hållet var löner.

Allt vi behöver göra för att åstadkomma denna demolering är att inse att när en arbetare säljer en produkt, som t.ex. en limpa bröd eller ett par skor, får han inte någon lön. Det finns helt enkelt inga löner med i bilden. En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. En gång till: En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. Som kontrast är pengar som betalas i utbyte mot arbetets produkter en försäljningsintäkt. De arbetare som framställer produkter som de sedan säljer erhåller inte löner. De erhåller försäljningsintäkter.

Vad arbetarna i Smiths ursprungstillstånd och i Marx motsvarighet, som han kallade ”enkel cirkulation” – vad dessa arbetare erhåller är alltså inte löner utan försäljningsintäkter.

Och eftersom det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg för att köpa något som skulle göra tjänst i produktionen av de varor arbetarna säljer, finns det inga penningkostnader att dra ifrån de försäljningsintäkter dessa arbetare erhåller.

Låt mig stanna upp ett ögonblick här. Produktionskostnader är alltid en återspegling av de penningutlägg som görs i syfte att få in försäljningsintäkter. Dessa utlägg görs av kapitalister. Faktum är att Marx och Smith håller med om att det väsentliga draget i den kapitalistiska verksamheten är att köpa i avsikt att sälja med vinst. När det inte finns några kapitalister görs inga sådana köp. Men om det inte görs några sådana köp, kan det inte finnas några penningkostnader. Samtidigt och av samma skäl betalas inga löner i produktionen. Löner som betalas i produktionen är de pengar kapitalisterna betalar arbetarna för att framställa de produkter som kapitalisterna planerar att sälja.

Den oundvikliga implikationen av detta är att i den utgångspunkt som Smith och Marx har valt, nämligen att arbetare producerar och säljer produkter i frånvaro av kapitalister, är dessa arbetares inkomster vinster, inte löner. Dessa arbetare har försäljningsintäkter, men de har inga produktionskostnader i pengar att dra från sina försäljningsintäkter, eftersom ingen har agerat kapitalistiskt och lagt ut några pengar för att få in dessa försäljningsintäkter. Härav följer att 100 procent av dessa arbetares försäljningsintäkter är vinster.

Det följer vidare att – så långt ifrån att ha ansvaret för skapandet av vinster och avdraget av vinster från löner – är det som kapitalisterna i själva verket har ansvaret för skapandet av löner och produktionskostnader, inbegripet produktionskostnader på grund av penningutlägg för sådana kapitalvaror som material och verktyg, och därmed för en minskning av den del av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ett sannfärdigt uttalande, i direkt opposition till Smith och Marx, är att kapitalisterna skapar löner och minskar den andel av inkomsterna i det ekonomiska systemet som utgör vinst.

$ $ $

Jag har fram till nu fastställt att vinster är en inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under de förhållanden som Smith och Marx postulerat som sin utgångspunkt, ja, faktiskt den enda sådana inkomsten under dessa förhållanden, eftersom inga löner betalas i produktionen utan förekomsten av kapitalister.

Är nu vinster som görs av kapitalister, snarare än av kroppsarbetarna i Smiths ”ursprungstillstånd” – är dessa vinster också en inkomst som kan tillskrivas utförande av arbete, nämligen kapitalisternas arbete, de människor som förtjänar dem under de förhållanden som följer efter ”sakernas ursprungliga tillstånd”?

Kan de vinster som görs av affärsvärldens giganter, från John D. Rockefeller och Henry Ford ända fram till Steve Jobs och Bill Gates, förstås som att de förtjänats på grundval av deras arbete? För deras kroppsarbete kanske inte sträcker sig längre än till att anteckna sina tankar, diktera memoranda till sina underordnade och läsa rapporter.

Anmärkningsvärt nog ges en huvudsaklig ledtråd till svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av de uppfattningar jag har kritiserat. Här påpekar han att det som driver det ekonomiska systemet framåt och bestämmer hur stor del av arbetskraften som används är kapitalisternas olika planer och projekt, kapitalister som använder sitt kapital i syfte att göra vinst.[4]

Jag menar att detta helt på egen hand kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. Det fångar in den väsentliga beståndsdelen i att vara producent, nämligen att förse de medel som fordras för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska producera det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör den det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[5]

$ $ $

Nu tror jag att jag fram till nu har lyckats, både med att demolera utsugningsteorins ramverk och att demonstrera det faktum att kapitalisternas vinster är en fullt välförtjänt inkomst som kan tillskrivas deras arbete tack vare att de försett sina företag med deras mål och med den högsta nivån av vägledande och styrande intelligens som fordras för att uppnå dessa mål.

Jag vill nu demonstrera, i kortast och väsentligast möjliga drag, hur kapitalismen verkar på diametralt motsatt sätt mot vad utsugningsteorin hävdar angående löner, arbetstider och arbetsförhållanden.

Det är så här det går till. Nämligen att produktionen av varor per arbetare under kapitalismen fortlöpande tenderar att öka, detta på grundval av kombinationen av sparande och investeringar, huvudsakligen av kapitalister, och det vinstmotiv och den konkurrens som driver kapitalisterna.

Detta är källan till progressivt stigande reallöner. Följaktligen har den genomsnittlige löntagaren råd att köpa mer och mer allteftersom tiden går.

En stor fördel med att kunna köpa mer är att man är i en position där man har råd att tjäna mindre. Under de första åren av den industriella revolutionen var det för många människor nödvändigt att arbeta 80 timmar i veckan för att tjäna tillräckligt att leva på. (Dessförinnan överlevde många sådana människor inte. De dog av undernäring och åtföljande sjukdomar.) En generation eller två senare, efter det att produktionen per arbetare tack vare kapitalisterna hade fördubblats eller tredubblats, kom genomsnittsarbetaren att vara i en position där han hade råd att acceptera en kortare arbetsveckas lägre förtjänster. Faktum är att han hade råd att acceptera lägre löner i högre proportion mot vad hans arbetstid förkortades. Detta gjorde det faktiskt lönsamt för arbetsgivare att förkorta arbetsveckan, med eller utan några lagar eller regleringar som fordrade det.

På samma grundval hade människorna råd att hålla sina barn hemma längre. Detta berodde på att barnens arbetsinkomster mindre och mindre fordrades för att familjerna skulle kunna överleva. På så vis försvann barnarbetet så småningom, med eller utan lagstiftning.

Och, återigen på samma grundval, kom arbetarna att mer och mer ha råd att bära kostnaderna för förbättringar i arbetsförhållandena av ett slag som gagnade dem men inte betalade för sig själva genom förbättra effektiviteten. De hade råd att acceptera lägre arbetsinkomster som åtföljde mer önskvärda arbeten.

$ $ $

Min allmänna slutsats är mycket enkel. Den är att, tvärtemot vad Smith, Marx och den förhärskande allmänna opinionen hävdar, det existerar en djup intresseharmoni mellan löntagare och kapitalister. Kapitalister inte bara förtjänar sina inkomster, utan under processens lopp gagnar de alla andra. De betalar löner och använder sin rikedom i produktionen av allt fler och allt bättre produkter som löntagarna får råd att köpa. Ju fler och större kapitalisterna är, desto större är efterfrågan på arbetskraft och desto större tillgången på produkter. Vars och ens verkliga egenintresse ligger i att kapitalisterna är fria att göra de vinster de till fullo förtjänar och använder dem till att ackumulera så mycket rikedom som möjligt, ty denna rikedom tjänar var och en som säljer sin arbetskraft och köper produkter.

Försvaret för kapitalismen är emellertid praktiskt taget okänt. Och när det framförs, betraktas det med stor misstänksamhet, eftersom marxismens inflytande är så ingrott att det i vida kretsar tas för givet att kapitalismen inte kan gagna någon annans intressen än en handfull kapitalisters, vilka man menar suger ut merparten av mänskligheten.

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla.[6] Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Universidad Francisco Marroquin ligger i framkant för den enorma och livsviktiga intellektuella förändring som är av nöden. Jag är stolt över det erkännande jag har fått av det för mina bidrag till denna sak.

Copyright © 2014 George Reisman.

Originalets titel: Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages, as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Också i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[2]) Leonard Read (1898–1983) var grundare av Foundation for Economic Education; kanske mest känd för sin essä I, Pencil. – William H. Hutt (1899–1988) var en engelsk ekonom, senare verksam i Sydafrika. (Hazlitt och Hayek är förmodligen alltför välkända för att fordra någon presentation.) Ö.a.

[3]) Det är väl något av en skandal att det fortfarande inte finns någon fullständig översättning av Adam Smiths bok till svenska, båda kraftigt förkortade; medan Marx bok i sin helhet översatts till svenska två gånger. Ö.a.

[4]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här återfinns på s. 111 i den samling utdrag ur boken som publicerats under titeln Den osynliga handen. Så här skriver Smith:

Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mer betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.

Reisman själv tar upp detta på s. 479f i Capitalism. Ö.a.

[5]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här finns återgivet i Den osynliga handen, s. 47:

Man skulle kanske kunna tro att kapitalprofiter bara är en annan benämning på lönen för en viss sorts arbete, nämligen arbetet att övervaka och leda. Profiterna är emellertid alldeles annorlunda […] Profiterna regleras helt och hållet av värdet av det insatta kapitalet, och deras storlek varierar i förhållande till storleken av detta kapital.

Reisman själv tar upp detta i Capitalism, s. 476, 480–482. Ö.a.

[6]) Se om detta Öppet brev till Warren Buffett. Ö.a.

Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin

Denna uppsats publicerades ursprungligen i en festskrift till F.A. Hayek, The Political Economy of Freedom: Essays in Honor of F.A. Hayek; redigerad av Kurt R. Leube och Albert H. Zlabinger (München & Wien, Philosophia Verlag, The International Carl Menger Library, 1985). I sin ursprungliga form är den tillgänglig som pamflett från The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology. Föreliggande version innehåller några smärre ändringar i ordalydelsen och några stycken har lagts till; noterna är också uppdaterade för att få med hänvisningar till verk som publicerats efter 1985, framför allt Reismans egen Capitalim: A Treatise of Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1995) (fortsättningsvis endast Capitalism) samt hans översättning av Böhm-Bawerks uppsats Value, Cost and Marginal Utility. Denna version finns att läsa både på Reismans egen hemsida och på Misesinstitutets hemsida; den finns också att läsa i pdf-format. – Författaren vill påpeka att Capitalism behandlar detta ämne betydligt utförligare, speciellt i kapitel 10 och 12.

I mer än ett århundrade har en av de populäraste ekonomiska lärorna i världen varit exploaterings- eller utsugningsteorin[1]. Enligt denna teori är kapitalismen praktiskt taget ett system av slavarbete som ensidigt tjänar en jämförelsevis liten handfull företagares och kapitalisters intressen, företagare och kapitalister som, drivna av omättlig girighet och maktlystnad, lever som parasiter på massornas arbete.

Denna syn på kapitalismen har inte rubbats det minsta av den stadiga höjning av den genomsnittliga levnadsstandarden som ägt rum i de kapitalistiska länderna sedan den industriella revolutionen tog sin början. Höjningen av levnadsstandarden tillskrivs inte kapitalismen utan just de intrång som har gjorts i kapitalismen. Människor tillskriver fackföreningar och social lagstiftning det ekonomiska framåtskridandet, och också vad de betraktar som förbättrad personlig etik från arbetsgivarnas sida. Likaså bävar de vid tanken att det inte skulle finnas fackföreningar, vid tanken på ett samhälle utan lagar om minimilöner, maximal arbetstid och barnarbete – vid tanken på ett samhälle där inga lagliga hinder står i vägen för arbetsgivare att eftersträva sitt egenintresse. I avsaknad av sådan lagstiftning, tror människor, skulle lönerna sjunka tillbaka till vad som behövs för blotta livsuppehället; kvinnor och barn skulle återigen arbeta i gruvorna; och arbetstiderna skulle bli så långa och så hårda som det är möjligt för mänskliga varelser att uthärda – allt till gagn för kapitalisterna, precis som Marx hävdade.

Utsugningsteorin och den klassiska ekonomins kullkastande

Det är uppenbart att utsugningsteorin är en av de kraftfullaste faktorer som har verkat för att leda världen längs Vägen till träldom – som titeln på professor Hayeks bok så träffande beskriver trenden mot socialism[2]. Faktum är att utsugningsteorins fördärvliga inflytande går långt utöver det direkta och uppenbara stöd den ger socialismen. Den har också bidragit till socialismens triumf på subtilare sätt. Den spelade en stor och kanske avgörande roll i kullkastandet av den brittiska klassiska ekonomin. Smiths och Ricardos system uppfattades som att de oundvikligen implicerar utsugningsteorins väsentliga grundsatser. Utsugningsteorins motståndare kände sig därför, vilket är fullt förståeligt, förpliktade att avfärda ett så perverst system. Och avfärda det var vad de gjorde. Tillsammans med ”arbetsvärdeteorin” och den ”järnhårda lönelagen”[3] avfärdade de sådana ytterligare inslag i den klassiska politiska ekonomin som läran om lönefonden och dess korollarium att sparande och kapital är källan till nästan alla penningutlägg i det ekonomiska systemet. Två generationer senare möjliggjorde övergivandet av de klassiska lärorna om sparande att man accepterade keynesianismen och den policy som utgörs av inflation, budgetunderskott och ständigt expanderande statliga penningutlägg. På ett liknande paradoxalt sätt ledde övergivandet av den klassiska läran att produktionskostnaden, snarare än tillgång och efterfrågan, direkt (om inte ytterst) bestämmer priserna för de flesta tillverkade eller bearbetade varor, med ungefär samma tidsfördröjning till förkunnandet av lärorna om ”ren och fulländad konkurrens”, ”oligopol”, ”monopolistisk konkurrens” och ”administrerade priser” med deras implicita krav på radikal antitrustpolitik eller fullständiga nationaliseringar för att ”tygla missförhållandena inom storföretagen”. På så sätt har utsugningsteorins inflytande även på dessa båda vägar tjänat till att främja socialismens sak.

Faktum är att utsugningsteorin har varit så framgångsrik när det gäller att misskreditera den klassiska ekonomin att om man ens antyder att produktionskostnaden direkt kan bestämma priserna, riskerar man att klandras både för att vara okunnig om allt ekonomin lärt ut sedan 1870 och för att sympatisera med marxismen. Därför är det i detta sammanhang viktigt att påpeka att Böhm-Bawerk och Wieser var väl medvetna om det faktum att produktionskostnaden ofta direkt bestämmer priset. De menade bara att bestämmandet av de priser som utgör kostnaderna grundar sig på tillgång och efterfrågan (en position som i förbigående sagt ligger mycket nära John Stuart Mills) och därmed på principen om avtagande marginalnytta.[4] De flesta av Böhm-Bawerks och Wiesers efterföljare tycks tyvärr i denna sak vara mer påverkade av Jevons än av Böhm-Bawerk och Wieser.[5]

Mitt syfte här är att visa hur den klassiska ekonomin lätt kan kasta av sig de aspekter av den som i det förflutna faktiskt bidragit till utsugningsteorin. Och, än mer, att visa hur den faktiskt kan lägga grunden för en fundamental och radikal kritik av utsugningsteorin. Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas, speciellt med avseende på kritiken av keynesianismen och de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens. (Den exakta naturen av dessa tillämpningar är ett alltför omfattande ämne att behandlas vid detta tillfälle. Jag har emellertid försökt förklara detta på annat håll.[6])

Utsugningsteorins begreppsram

Det finns tre aspekter av den klassiska ekonomin som bidrar till utsugningsteorin. De båda bäst kända är förstås arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen. Något mindre framträdande, men inte mindre viktig, är den begreppsram inom vilken utsugningsteorin framförs. Denna ram är uppfattningen att löner är den ursprungliga och primära inkomstformen, från vilken vinster och alla andra inkomstformer som inte är löner uppkommer som ett avdrag med tillkomsten av kapitalism och företagare och kapitalister. Denna begreppsram leder lätt till att man hävdar löntagarens rätt till hela produkten eller dess fulla värde. Den grundar sig i sin tur även på uppfattningen att all inkomst som beror av utförandet av arbete är löner och att alla som arbetar är löntagare. Det är på grundval av dessa uppfattningar som Adam Smith börjar sitt kapitel om löner i Folkens välstånd med orden:

Arbetsprodukten utgör den naturliga ersättningen eller lönen för arbete. I det ursprungliga tillstånd som föregår både tillägnandet av jord och ackumulationen av kapital tillhör arbetsprodukten i sin helhet arbetaren. Denne har varken jordägare eller husbonde att dela med sig till.

Adam Smith fortsätter lite längre fram:

Men detta ursprungliga tillstånd, där hela den egna arbetsprodukten tillföll arbetaren, skulle inte kunna sträcka sig längre än marktillägnandets och kapitalackumulationens inledningsskede. Det hade således upphört långt innan de mest betydande förbättringarna av arbetets produktivkrafter hade kommit till stånd, och det skulle inte tjäna något till att ytterligare efterforska vilka effekter detta tillstånd skulle ha kunnat få på arbetsersättningen eller lönen.

Så snart som jord blev enskild egendom, kräver jordägaren en andel av nästan hela den produktion som arbetaren kan odla eller samla in från den. Jordägarens ränta utgör det första avdraget från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Det är sällan fallet att den person som plöjer marken har möjlighet att försörja sig själv tills han bärgar skörden. Sin försörjning får han vanligen från en arbetsgivares kapital, det vill säga från den bonde som har honom i sin tjänst och som inte skulle ha något intresse av att anställa honom om han inte själv skulle få del i produktionen av hans arbete, det vill säga om han inte förväntade sig att få sitt kapital ersatt med profit. Denna profit utgör ett andra avdrag från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Produktionen av nästan allt annat arbete är belagd med samma avdrag av profit. Inom alla hantverk och manufakturer är flertalet arbetare i behov av en arbetsgivare som kan hålla dem med arbetsmaterial samt lön och underhåll tills arbetet är färdigt. Arbetsgivaren har del i produktionen av deras arbete, eller i det värde som detta arbete tillför de råvaror på vilka det läggs ned, och i denna andel består hans profit.[7]

I dessa stycken framför Adam Smith klart och tydligt vad jag kallar läran om lönernas primat. Med detta menas läran att i en förkapitalistisk ekonomi – det ”tidiga och primitiva samhällsstadiet” – i vilket arbetare helt enkelt producerar och säljer varor och inte köper i avsikt att sälja, är de inkomster arbetare erhåller löner. Löner är den ursprungliga inkomsten, enligt Smith. Alla inkomster i ett förkapitalistiskt samhälle förmodas vara löner, och inga inkomster förmodas vara vinster, enligt Smith, eftersom arbetare är de enda inkomstmottagarna. På samma gång framför Smith förstås den korollära läran att vinster uppkommer först med kapitalismens ankomst och är ett avdrag från vad som naturligt och implikationsvis rättmätigen är löner.

Dessa läror utgör, som jag säger, utsugningsteorins begreppsram. De är utgångspunkten för Marx.

I en förkapitalistisk ekonomi kännetecknas produktionen, säger Marx, av sekvensen V-P-V. I detta sakernas tillstånd producerar en arbetare en vara V, säljer den för pengar P, och köper sedan andra varor V. I detta sakernas tillstånd finns det ingen utsugning, för det finns inga vinster, inget ”mervärde”; all inkomst är, får man förmoda, löner. Mervärde, vinster, uppkommer enligt Marx först med kapitalismens utveckling. Här gäller sekvensen P-V-P’. I denna sekvens lägger kapitalisten ut en penningsumma P på att köpa material och maskiner och på att betala löner. En vara V produceras, som sedan säljs för en penningsumma, P’, som är större än den som lades ut för att tillverka varan. Skillnaden mellan de pengar kapitalisten lägger ut och de pengar han erhåller för produkten är hans vinst eller mervärde.[8]

Vinster uppstår alltså, enligt både Smith och Marx, först med kapitalismen, och är ett avdrag från vad som naturligen och rätteligen tillhör löntagaren.

Detta är ännu inte själva utsugningsteorin, endast utsugningsteorins begreppsram. Det är en ram som är vid nog att inbegripa Marx, utsugningsteorins ledande förespråkare, och Böhm-Bawerk, dess främste kritiker.

Inom denna ram tillämpar Marx arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen och kommer fram till utsugningsteorin. Inom samma ram tillämpar Böhm-Bawerk diskonteringsmetoden[9] och kommer fram till en kritik av utsugningsteorin.[10] Båda använder sina respektive läror för att förklara vad som möjliggör det påstådda avdraget av vinster från löner och vad som bestämmer storleken på detta avdrag.

Böhm-Bawerks förklaring är att varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden och att löntagaren behandlas rättvist när han ges en mindre penningsumma i nuet än vad hans framtida produkt kommer att vara värd. Marx förklaring är att kapitalisten godtyckligt betalar löntagaren en lön som motsvarar det antal timmar som fordras för att producera löntagarens livsförnödenheter och säljer löntagarens produkt till ett pris som motsvarar det – större – antal timmar som löntagaren arbetar.

Enligt min uppfattning är nu det grundläggande stället att ifrågasätta utsugningsteorin inte arbetsvärdeteorin eller den järnhårda lönelagen utan just dess begreppsram – läran om lönernas primat och att vinster utgör avdrag från löner. Till yttermera visso är det just den klassiska ekonomin själv som tillhandahåller medlen att göra detta ifrågasättande. För den klassiska ekonomin implicerar att det är falskt att hävda att löner är den ursprungliga inkomstformen och att vinster är ett avdrag från dem. Detta blir uppenbart så snart som vi definierar våra termer i linje med de klassiska ekonomerna.

”Vinst” är överskottet av intäkter från försäljningen av produkter jämfört med penningkostnaderna för att producera dem – jämfört med – det måste upprepas – penningkostnaderna för att producera dem.

En ”kapitalist” är en som köper i avsikt att senare sälja för vinst.

”Löner” är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete – inte för arbetets produkt utan för utförandet av själva arbetet.

På grundval av dessa definitioner följer att om det bara finns arbetare som producerar och säljer sina produkter, är de pengar som de erhåller när de säljer sina produkter inte löner. ”Efterfrågan på varor”, för att citera John Stuart Mill, ”är inte efterfrågan på arbete.”[11] När man köper varor betalar man inte löner, och när man säljer varor erhåller man inte löner.

I den förkapitalistiska ekonomin, ifall någon sådan ekonomi någonsin verkligen existerat, är alla inkomstmottagare i produktionsprocessen arbetare. Men dessa arbetares inkomster är inte löner. De är i själva verket vinster. Faktum är att alla inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i den förkapitalistiska ekonomin är vinster eller ”mervärde”; inga inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i en sådan ekonomi är löner. För vad arbetarna i en förkapitalistisk ekonomi erhåller är intäkter från försäljning av produkter. Men de har inga produktionskostnader i pengar att dra ifrån dessa försäljningsintäkter, för de har inte agerat som kapitalister. De har inte köpt någonting i syfte att möjliggöra sina försäljningsintäkter, och därför har de inga penningkostnader. Skillnaden mellan intäkterna från försäljningen av produkter och noll produktionskostnader i pengar är hela omfattningen av försäljningsintäkterna.

Alltså erhåller endast arbetare i den förkapitalistiska ekonomin inkomster och det finns inget penningkapital. Men alla inkomster som arbetarna erhåller är vinster och inga är löner. I sekvensen V-P-V är allt ”mervärde” – hundra procent av försäljningsintäkterna och en oändlig procent av penningkapitalet, som ju uppgår till noll. I sekvensen P-V-P’ är en mindre proportion av inkomsterna ”mervärde” – i den mån som P är stort i jämförelse med P’.

Samma slutsats, att alla inkomster i den förkapitalistiska ekonomin är vinster och att inga inkomster är löner, kan man komma fram till via Ricardos grundligt missförstådda sats att ”vinsterna stiger allteftersom lönerna faller och faller allteftersom lönerna stiger”. De löner som betalas i produktionen betalas enligt Ricardo av kapitalister, inte av konsumenter. Om det, som i den förkapitalistiska ekonomin, inte finns några kapitalister, då betalas inga löner i produktionen, och om inga löner betalas i produktionen, då måste hela den inkomst som erhålls vara vinst.

Smith och Marx har fel. Löner är inte den primära inkomstformen i produktionen. Vinster är det. För att löner ska kunna finnas i produktionen måste det finnas kapitalister. Det är inte kapitalisternas framträdande som frambringar vinster som företeelse. Vinster existerar före deras framträdande. Kapitalisternas framträdande frambringar företeelserna löner och produktionskostnader i pengar.

Följaktligen är de vinster som existerar i ett kapitalistiskt samhälle inte något avdrag från vad som ursprungligen var löner. Tvärtom är lönerna och de andra penningkostnaderna ett avdrag från försäljningsintäkterna – från vad som ursprungligen helt och hållet var vinst. Kapitalismens effekt är att skapa löner och att minska vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistisk ekonomin är – ju mer som köps i avsikt att sälja i relation till försäljningsintäkterna, desto högre blir lönerna och desto lägre blir vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna.

Alltså utarmar inte kapitalisterna löntagarna, utan gör det möjligt för människor att vara löntagare. För de är ansvariga, inte för vinster som företeelse, utan för löner som företeelse. De har ansvaret för själva förekomsten av löner i produktionen av produkter för försäljning. Utan kapitalister skulle det enda sättet för någon att överleva vara genom att producera och sälja sina egna produkter, det vill säga genom att erhålla vinster. Men för att producera och sälja sina egna produkter skulle man behöva äga sin egen mark och producera eller ha ärvt sina egna verktyg och sitt eget material. Relativt få människor skulle kunna överleva på detta sätt. Förekomsten av kapitalister gör det möjligt för människor att leva genom att sälja sitt arbete snarare än att försöka sälja produkterna av sitt arbete. Alltså finns det i själva verket mellan löntagare och kapitalister den största möjliga intresseharmoni, för kapitalisterna skapar löner och förmågan för människor att överleva och blomstra som löntagare. Och om löntagare önskar en högre proportionell andel löner och en lägre proportionell andel vinster, då bör de önska sig en högre ekonomisk grad av kapitalism – de bör önska sig fler och större kapitalister.

Historisk bekräftelse av den teori jag framför här kan hittas i professor Hayeks inledning till Capitalism and the Historians. Där finner vi sådana uttalanden som: ”Den verkliga historien om sambandet mellan kapitalismen och proletariatets uppkomst är nästan raka motsatsen till vad dessa teorier om expropriering av massorna antyder.” Och: ”Det proletariat som kapitalismen kan sägas ha ’skapat’ var därför inte en del av befolkningen som skulle ha existerat utan den och som den sänkte till en lägre nivå; det var en ökad befolkning som kunde växa fram genom de nya anställningsmöjligheter som kapitalismen tillhandahöll.”[12]

Den korrekta teorin, likaväl som den historiska verkligheten, är raka motsatsen till läran om lönernas primat.

Vinster och arbete:
Företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag

I en förkapitalistisk ekonomi är arbetsinkomsten vinst; alltså är vinst uppenbarligen en arbetsinkomst. I en kapitalistisk ekonomi finns det också många fall där vinster uppenbarligen är en arbetsinkomst: alla de fall där företagarna utför arbete i sina egna företag, antingen som arbetsledare eller som kroppsarbetare. Ändå har praxis inom ekonomin – utan att beakta bokföringen och själva affärsverksamheten – varit att klassificera all sådan inkomst som lön och att reservera termen vinst (varav det mesta har kommit att kallas ränta) för att beskriva inkomst som erhållits tack vare ägande av kapital.

Jag ska argumentera för att i en kapitalistisk, lika väl som i en förkapitalistisk, ekonomi är vinster fortfarande en arbetsinkomst – en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete – och att det är så även om vinsterna till största delen erhålls som avkastning på kapital och tenderar att variera med mängden investerat kapital.

Att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet är fullkomligt förenligt med att de kan tillskrivas deras arbete som erhåller dem, för i en kapitalistisk ekonomi tenderar deras arbete som erhåller vinsterna att vara av övervägande intellektuell natur – ett arbete som består i att tänka, planera och fatta beslut. Samtidigt utgör kapitalet det medel varmed företagarna och kapitalisterna genomför sina planer – det är deras medel att köpa medhjälpares arbete och att utrusta dessa medhjälpare och förse dem med arbetsmaterial. Alltså tjänar innehavet av kapital till att mångfaldiga effektiviteten i företagarnas och kapitalisternas arbete, för ju mer kapital de innehar, i desto större skala kan de genomföra sina idéer. Till exempel kan en företagare som kommer på en bättre metod att producera någonting tillämpa denna bättre metod i tio gånger så stor skala, om han äger tio fabriker än om han bara äger en. Det faktum att samma arbete från hans sida i det ena fallet leder till tio gånger vinsten jämfört med det andra fallet är fullt förenligt med att hela vinsten ändå kan tillskrivas hans arbete.

Att de sammantagna vinsterna varierar med tidens gång är också i fullkomlig överensstämmelse med det faktum att de är en produkt av företagarnas och kapitalisternas arbete. Vinsternas relation till tidens gång härrör från det faktum att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet per tidsperiod. Om man kan erhålla vinster i proportion till sitt kapital under en viss given tidsperiod, och om då investering för en längre tidsperiod ska vara konkurrenskraftig, måste man tjäna de vinster som man skulle ha kunnat tjäna under den kortare perioden plus de vinster man skulle ha kunnat tjäna genom att återinvestera sitt kapital och vinsterna på det.

Man bör inse att också löner, som ingen bestrider ska tillskrivas löntagarnas arbete, varierar med annat än löntagarnas arbetsinsatser – till exempel med teknik och kapitaltillgång och med konkurrensförhållandena inom andra industrier. För att en inkomst ska kunna tillskrivas arbete, är det på intet vis nödvändigt att utförandet av arbete är den enda faktor som bestämmer dess storlek. Med en sådan måttstock skulle faktiskt praktiskt taget ingenting kunna tillskrivas mänskligt arbete utöver vad människor skulle kunna producera med sina bara händer. Inkomst ska tillskrivas utförandet av arbete, trots att den varierar med de medel som används och med andra yttre omständigheter, enligt principen att det är människans arbete som tillhandahåller den styrande och vägledande intelligensen i produktionen. Det är endast på denna grundval som en arbetare som använder en grävmaskin, för att ta ett exempel, får äran för att ha grävt det hål han grävt, icke mindre än en arbetare som använder sina bara händer, för han styr och vägleder grävmaskinen.

Styrande och vägledande intelligens, inte muskelansträngning, är det mänskliga arbetets väsentliga kännetecken. Som Mises säger: ”Vad som producerar produkten är inte slitet och mödan i sig själva, utan det faktum att slitet vägleds av förnuftet.”[13] Styrande och vägledande intelligens i produktionen tillhandahålls förstås av företagare och kapitalister på en högre nivå än av löntagare – en omständighet som förstärker vinsternas och vinsttagarnas primära produktiva status i jämförelse med löner och löntagare.

Jag skulle vilja påpeka att när man tillskriver vinsterna företagarnas och kapitalisternas arbete är detta också fullkomligt förenligt med att de samtidigt speglar den allmänna tidspreferensen i det ekonomiska systemet. Tidspreferensens verkan är att bestämma den allmänna avkastningsgraden på kapitalet, vilken sedan företagarna och kapitalisterna tjänar in eller ej på grundval av sina egna produktiva prestationer. Kanske en användbar analogi är det faktum att konsumenternas efterfrågan bestämmer arbetarnas allmänna inkomster, om de besitter en given grad av skicklighet i jämförelse med arbetare av en annan grad av skicklighet. Och samtidigt är ändå varje enskild arbetare ansvarig för sina egna inkomster. Detta är bara en omformulering av principen att inkomst ska tillskrivas arbete, även om den också varierar med andra faktorer. När det gäller vinster är en av dessa faktorer, som fungerar som en allmän determinant, tidspreferensen.

Den exakta naturen av företagarnas och kapitalisternas arbete behöver förklaras. Väsentligen är den att höja det manuella arbetets produktivitet, och därmed reallönerna, genom att skapa, samordna och förbättra arbetsdelningens effektivitet.

Företagare och kapitalister skapar arbetsdelning genom att grunda och organisera affärsföretag och tillhandahålla kapital. Affärsföretag är arbetsdelningens centrala enheter: de utgör en extern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika företag och industrier, och en intern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika avdelningar, underavdelningar och enskilda arbetare inom företagen. Kapitaltillförsel är oumbärlig för arbetsdelningens existens i dess vertikala aspekt, det vill säga en följd av arbetare som var och en tar vid där en annan slutar. I avsaknad av kapitaltillförsel skulle arbetarna behöva vänta på betalning från de slutliga konsumenterna. I många fall, som t.ex. produktion av utrustning för varaktigt bruk, uppförande av byggnader och, än mer, fabriker som producerar utrustning för varaktigt bruk, inbegripet utrustning för varaktigt bruk för uppförande av fler sådana fabriker, skulle detta innebära en väntetid som sträcker sig utöver arbetarnas livstid och t.o.m. utöver deras barns livstid. Kapitaltillförseln introducerar därför en nödvändig uppdelning av betalningar, kan man säga, som möjliggör för producenter att få betalt inom en rimlig tidsperiod efter arbetets utförande. Och ju mer kapitalistiskt – ju mer kapitalintensivt – det ekonomiska systemet är, desto större är den andel av arbetskraften som kan användas i produktionen av konsumtionsvaror som ligger längre fram i tiden.[14]

Företagare och kapitalister samordnar arbetsdelningen när de söker undvika förluster och erhålla högre avkastning på sitt kapital hellre än lägre avkastning. För i och med att de gör det, leds de att försöka undvika att expandera någon industri för mycket i jämförelse med andra industrier och samtidigt att försäkra sig om att någon industri som är otillräckligt expanderad i jämförelse med andra industrier ytterligare expanderas. Detta är en huvudsaklig aspekt av innebörden i principen, så väl utvecklad av de klassiska ekonomerna, att det finns en tendens mot en enhetlig vinstkvot på det kapital som investeras inom alla industrigrenar.[15] Dessutom utgör företagarnas och kapitalisternas driftsledande arbete en samordning av den interna arbetsdelningen i deras företag.

Slutligen förbättrar företagarna och kapitalisterna kontinuerligt produktionseffektiviteten som följd både av sin konkurrensinriktade strävan efter exceptionellt stora vinster och sitt sparande och sina investeringar i syfte att ackumulera personliga förmögenheter. Det enda sättet att tjäna exceptionellt stora vinster när det råder legal konkurrensfrihet är genom att vara nydanare i produktionen av bättre produkter eller av lika bra men billigare produkter. De exceptionellt stora vinsterna från varje given innovation försvinner sedan, allteftersom konkurrenterna börjar ta upp den och gör den till en industris normala standard. Detta fordrar att man introducerar upprepade innovationer som ett villkor för att fortsätta att tjäna exceptionellt stora vinster. På detta sätt tenderar hela utbytet av varje innovation att skickas vidare till konsumenterna i form av bättre produkter och lägre priser, medan de exceptionellt stora vinsterna är helt och hållet övergående när det gäller varje enskild innovation och ett permanent fenomen endast försåvitt som förbättringen är kontinuerlig.[16]

Företagarnas och kapitalisternas sparande för att ackumulera personliga förmögenheter verkar för att uppnå ekonomiskt framåtskridande genom att säkerställa att en tillräckligt hög andel av det ekonomiska systemets förmåga att producera ägnas produktionen av kapitalvaror, med resultatet att varje års produktion kan börja med existensen av fler kapitalvaror än som var tillgängliga året innan. Deras sparande och investeringar har denna effekt därigenom att de ökar efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror och därmed gör större relativ produktion av kapitalvaror lönsam. (En ytterligare aspekt av detta sparande och dessa investeringar är att efterfrågan på arbetskraft ökas jämfört med efterfrågan på konsumtionsvaror.)

I ljuset av dessa fakta angående naturen av företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag är det möjligt att revidera den klassiska läran om arbetsvärdeteorin på ett sätt som hjälper till att förklara en stadig höjning av reallönerna och som gör den så kallade järnhårda lönelagen ogiltig. Och detta helt enkelt på följande vis: Genom att stadigt höja det manuella arbetets produktivitet minskar företagarna och kapitalisterna konstant den mängd arbete som fordras för att producera praktiskt taget varje vara. Effekten av detta är att stadigt minska priserna i jämförelse med lönerna, m.a.o. att höja reallönerna.

Man bör inse att samma resultat följer om vi betraktar både löner och priser som bestämda av tillgång och efterfrågan i den klassiska bemärkelsen – d.v.s. som förhållandet mellan utgifterna och den sålda kvantiteten. Om man betraktar det i detta ljus, ökar en förbättring av arbetets produktivitet tillgången på varor i förhållande till tillgången på arbetskraft och minskar därmed priserna i förhållande till lönerna. Man bör också inse att denna beskrivning av sakernas tillstånd införlivar både läran om lönefonden och Ricardos lära om distinktionen mellan ”värde och rikedomar”[17] – den förra i implikationen att det finns en klart avgränsad och given efterfrågan på arbetskraft; den senare i iakttagelsen att höjningen av reallönerna inte härrör från en höjning av penninginkomsterna utan från ett prisfall, vilket är den naturliga konsekvensen av större produktionsförmåga.[18] Att medge att priserna bestäms av mängden arbetskraft som fordras för att producera varor leder alltså inte alls till utsugningsteorin, förutsatt att man tillägger att företagarna och kapitalisterna är ansvariga för den fortlöpande minskningen av denna kvantitet och därmed för en fortlöpande minskning av priserna i förhållande till lönerna.

Det måste naturligtvis göras kristallklart, något som de klassiska ekonomerna aldrig lyckades göra, att mängden arbetskraft som bestämmande för priserna är strikt begränsad till kategorin reproducerbara produkter. Viktiga priskategorier bestäms på intet vis av detta – framför allt lönerna. Sådana priser bestäms av tillgång och efterfrågan – av marginalnyttan, inbegripet marginella produkters nytta. Inte heller är lönerna ens indirekt kopplade till ”kostnaden för produktion av arbetskraft”.

Befolkningstillväxten i ett samhälle med arbetsdelning och fri marknad fordrar inte att man odlar upp allt sämre mark under förhållanden av minskande avkastning, tills man når den punkt där arbetsproduktiviteten på den ”sist uppodlade marken” endast ger existensminimum, som Ricardo ofta, men inte alltid, hävdade.[19] Tvärtom betyder befolkningstillväxten i ett sådant samhälle (ett samhälle som är kapitalistiskt i termens fulla bemärkelse, d.v.s. inbegriper ekonomisk frihet) att arbetsdelningen kan vidareutvecklas och att de grenar av den som handlar om upptäckten av ny kunskap och dess tillämpning på produktionen kan bedrivas i större skala. Effekten av en ökande folkmängd i ett sådant samhälle är därför i själva verket att höja arbetsproduktiviteten och reallönerna.

Denna slutsats menar jag följer av Adam Smiths princip att ”arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning”.[20] Den vilar också på det faktum att privat ägande av mark och naturtillgångar ger incitament att stadigt öka markens produktivitet, med resultatet att allteftersom tiden går ger de sämsta lantbruken och gruvorna mer än de bästa lantbruken och gruvorna tidigare gett, och den punkt varifrån avkastningen minskar blir stadigt högre.

När man väl har insett att penninglönerna strikt bestäms av tillgång och efterfrågan, då blir det klart att löntagarens förmodade villighet att arbeta för minimal lön hellre än dö av svält, och kapitalistens villighet, allt annat lika, att betala lägre löner hellre än högre löner, båda är irrelevanta för den lön arbetaren faktiskt får. Lönen bestäms av efterfrågan och tillgången på arbetskraft.. Den kan inte falla lägre än vad som motsvarar den punkt där det råder full sysselsättning. Om den sjunker under denna punkt, skapas en brist på arbetskraft, vilket gör att det ligger i de arbetsgivares egenintresse som kan och vill betala högre lön att erbjuda högre löner, så att de inte förlorar anställda till andra arbetsgivare som inte kan eller vill betala lika mycket.

Dessutom utgör ett lönefall mot den punkt där det råder full sysselsättning inte någon möjlighet att uppnå existensminimumlöner bakvägen, så att säga, eftersom det åtföljs av ett fall både i varupriserna och i bördan att försörja de arbetslösa. Lönefallet implicerar ett prisfall både enligt principen om produktionskostnad och enligt principen om tillgång och efterfrågan, för de lägre lönerna betyder inte bara lägre kostnader utan också högre sysselsättning, och därför mer produktion, och därför att en större tillgång på varor kommer ut på marknaden. Prisfallet tillsammans med en minskning av bördan att försörja de arbetslösa betyder nästan säkert en höjning av de reallöner man faktiskt får ut.

Den ökande arbetsproduktivitet och de motsvarande sjunkande varupriser som företagare och kapitalister åstadkommer äger rum i detta sammanhang där lönerna bestäms av den oberoende tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Allteftersom varupriserna sjunker, sjunker alltså inte lönerna, och därför stiger reallönerna. (Om, ifall penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet förblir desamma, tillgången på arbetskraft ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, sjunker penninglönerna, men priserna sjunker mera.) I den mån som penningmängden ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, ökar förstås både efterfrågan på arbetskraft och på produkter. Som följd härav kan ökningen av reallönerna åtföljas av stigande penninglöner och av konstanta eller rentav stigande varupriser. Men förhållandet mellan löner och priser kommer att spegla förändringen i arbetsproduktiviteten, för denna minskar varupriserna i jämförelse med lönerna, medan ökningen i penningmängden påverkar båda mer eller mindre lika. (Under guldmyntfot skulle vi få en måttlig ökningstakt i penningmängden, vilken förmodligen skulle åtföljas av fallande priser och stigande penninglöner.)

Så mycket för den ”järnhårda lönelagen” i alla dess varianter.

Även inom området reproducerbara produkter är mängden arbetskraft förstås på intet vis det enda som bestämmer priset. Som Ricardo själv förklarade i avsnitt 4–6 i sitt kapitel om värde, är den tidsperiod under vilken de sammantagna vinsterna måste påverka lönerna innan slutprodukten säljs till konsumenterna en annan viktig prisdeterminant.[21][22] (Enligt min mening är Ricardos diskussion av tidsfaktorn i vissa avseenden t.o.m. insiktsfullare än Böhm-Bawerks. Efter att ha läst dessa avsnitt finns det förvisso alla skäl att tro att han skulle ha varit fullständigt enig med alla de väsentliga punkterna i Böhm-Bawerks Karl Marx and the Close of His System.[23] Faktum är att många människor kan finna Ricardos uttalande till McCulloch anmärkningsvärt: ”Jag tänker ibland att om jag på nytt skulle skriva det kapitel om värde som står i min bok, skulle jag tillstå att varors relativa värde regleras av två orsaker i stället för en, nämligen av den relativa mängd arbetskraft som är nödvändig för att producera ifrågavarande varor, och av vinstkvoten för den tid kapitalet förblev slumrande och till dess att varorna förts ut på marknaden.”[24])

Dessutom är själva lönerna och priserna på de olika material som bestäms av tillgång och efterfrågan ytterligare faktorer som ingår i bestämningen av priserna även i det område där mängden arbetskraft är relevant.[25] Och som tidigare påpekats är förstås bestämningen av priser genom kostnader aldrig den yttersta bestämningen, för de priser som utgör kostnaderna bestäms själva av tillgång och efterfrågan och speglar nyttan av de marginella produkterna, som Böhm-Bawerk så lysande förklarade.[26] Och förvisso finns det varupriser som inte har något samband alls med mängden arbetskraft eller produktionskostnad i någon form, utan uteslutande bestäms av tillgång och efterfrågan, något som Ricardo själv påpekade.[27]

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.

Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) F.A. Hayek, The Road to Serfdom (Chicago: University of Chicago Press, 1944). – Svensk översättning: Vägen till träldom (Stockholm: Timbro, 1996). (Det finns även en äldre översättning från 1944.)

[3]) Den ”järnhårda lönelagen” eller ”the iron law of wages” är idén att reallönerna under fri konkurens om arbetskraften alltid tenderar att falla till vad som utgör existensminimum för en arbetare. Den formulerades i själva verket av den tyske socialisten Ferdinand Lasalle, men man har antagit att den har stöd i de klassiska ekonomernas, framför allt Ricardos, läror. Ö.a.

[4]) Se Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i Hunckes och Sennholz översättning, 3 volymer (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1959), vol. II, s. 168–176, s. 248–256; vol. III, s. 97–115; av samme författare, ”Wert, Kosten und Grenznutzen”, Jahrbuch für Nationalökonomie und Statistik, Dritte Folge, Vol. III, 1892, s. 328 [denna uppsats har senare översatts till engelska av George Reisman under titeln ”Value, Cost and Marginal Utility“, Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, n. 3; se också översättarens ”Notes on the Translation“]; Friedrich von Wieser, Ursprung und Hauptgesetze des wirtschaftlichen Werthes, Wien 1884, s. 146–160; av samme författare, Natural Value, London och New York, 1893, s. 78, s. 181n, s. 183; John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Ashley Edition (nytryck, Fairfield, New Jersey: Augustus M. Kelley, 1976), bok III, kap. III–VI; också, George Reisman, Capitalism, s. 200–201, 206–209, 414–416. (För sidnummer i pdf-versionen av Capitalism ska man lägga till 58 sidor.)

[5]) Jevons menade att det enda möjliga sambandet mellan produktionskostnad och pris var via variationer i utbudet. Se W.S. Jevons, The Theory of Political Economy, 4. uppl. (London: Macmillan & Co., 1924), s. 165.

[6]) Kapitel 15 och 18 i Capitalism behandlar uttömmande keynesianismen och dess grundvalar, medan kapitel 10 gör detsamma med med de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens; om det senare, se också min uppsats ”Platonic Competion”, The Objectivist, augusti–september 1968 (nytryck Laguna Hills, California: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology). [Denna uppsats finns också i svensk översättning.]

[7]) Adam Smith, The Wealth of Nations, Cannan Edition, bok I, kap. VIII. – För översättningen har jag anlitat Den osynliga handen. Adam Smith i urval (Stockholm: Ratio, 1994), s. 63f; översättning Dagmar Lagerberg.

[8]) Karl Marx, Das Kapital, vol. 1, del 2, kap. 4. – Svensk översättning: Kapitalet (Lund 1969-1973; övers. Ivan Bohman).

[9]) D.v.s. den förklaring som nämns i nästa stycke, att ”varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden”. Ö.a.

[10]) Marx, a.a., passim¸ Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 259–289, passim.

[11]) John Stuart Mill, Principles of Political Economy, bok 1, kap. 5, avsnitt 9.

[12]) F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 15f.

[14]) Se Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 105ff; Hayek, Prices and Production, revised edition (London: Routledge & Kegan Paul, 1935; nytryck, Fairfield, New Jersey: A.M. Kelley, (1967), passim.

[15]) Se Adam Smith, a.a., bok 1, kap. 10, del 1; David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation, 3. uppl. (London: 1821), kap. 4. [Denna bok finns också i svensk översättning under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper i översättning av Erik Carlquist (Stockholm, Bokförlaget h:ström, 2009).] Se också Reisman, Capitalism, s. 172–180.

[16]) Att framgångsrikt föregripa förändringar i konsumenternas efterfrågan tidigare än andra är också ett viktigt sätt att tjäna exceptionellt stora vinster och tjänar till att kraftigt öka de förmåner man vinner på ekonomiskt framåtskridande. Se om detta Capitalism, s. 179.

[17]) Med ”värde” menar Ricardo värde beräknat i pengar, och med ”rikedomar” pengarnas köpkraft, d.v.s. vad man faktiskt kan köpa för pengarna. Se kapitel 20 i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (s. 218ff i den svenska översättningen). Ö.a.

[18]) Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 7, kap. 20.

[19]) Ricardo, a.a, kap. 5.

[20]) Smith, a.a., bok 1, kap. 3.

[21]) Se Ricardo, a.a., kap. 1.

[22]) Originalet har “… the period of time for which profits must compound on wages …” Det finns tyvärr inte något bra svenska ord för ”compound” i den bemärkelse som är relevant här. Det engelska uttrycket ”compound interest” heter t.ex. ”ränta på ränta” på svenska, inte ”sammantagen ränta” eller ”ränta som samlas på hög”. Men innebörden är att en längre tidsperiod påverkar relationen mellan priser och löner, och att denna påverkan blir större, ju längre tidsperiod det rör sig om. Jag mejlade George Reisman  själv för att förstå innebörden av detta, och han gav mig ett klargörande svar ur vilket jag citerar:

Föreställ dig att produktionen av en produkt fordrar ett utlägg för löner på $1000 som görs 1 år före försäljningen av produkten, och att detta är den enda kostnaden i sammanhanget. Om vinstkvoten är 10 procent skulle försäljningspriset för produkten vara $1100. Om nu 2 år skulle förflyta mellan utlägget för lönerna och försäljningen av produkten, skulle försäljningspriset vara $1210, eftersom det skulle vara nödvändigt att tjäna 10 procent per år under 2 års tid. [Och så vidare för 3, 4 eller fler år.]

Om man [i stället] börjar med priset på produkten som något givet, är det som påverkas de löner man måste betala för att möjliggöra att en viss given vinstkvot realiseras. Med en vinstkvot på t.ex. 10 procent måste en produkt som ska säljas för $1000 produceras för en kostnad (för enkelhets skull bara löner) av $909,91, d.v.s. den summa som multiplicerad med 1,1 är lika med $1000. [Och så vidare för längre tidsperioder.]

Hoppas detta är klargörande för läsarna också. Ö.a.

[23]) Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System, översatt av Alice Macdonald (New York: The Macmillan Company, 1898; nytryck, New York: Augustus M. Kelley, 1949). Denna uppsats finns också omtryckt under titeln “Unresolved Contradiction in the Marxian Economic System” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1962).

[24]) Se The Works and Correspondence of David Ricardo, Piero Sraffa, red. (Cambridge, England: The Syndics of the Cambridge University Press, 1952), vol. 8, s. 194.

[25]) John Stuart Mill kommer mycket nära en korrekt framställning av alla de relevanta faktorerna i sitt kapitel om den slutgiltiga analysen av produktionskostnaden. Se J.S. Mill, a.a., bok 3, kap. 4.

[26]) Se ovan, fotnot 4.

[27]) Se Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 1. [De varor Ricardo själv nämner som exempel på detta är ”vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i mycket begränsad mängd … Ö.a.]

[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.

Kapitalismens välvilliga natur

Denna uppsats [som också är titelessän i George Reismans senaste Kindlebok], presenterades ursprungligen som en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet 19 oktober 2002 under titeln ”Några grundläggande insikter om kapitalismens välvilliga natur”. Den publicerades på institutets nätsida 24 oktober 2002. I denna version har en del ytterligare material tagits med.

Som jag förklarade i min bok Capitalism: A Treatise on Economics är ”kapitalismen ett samhällssystem som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen. Den kännetecknas av strävan efter materiellt egenintresse under frihet och den vilar på en grund av förnuftets kulturella inflytande. Till sin grund och sin väsentliga natur kännetecknas den vidare av sparande och kapitalackumulation, utbyte och pengar, ekonomiskt egenintresse och vinstmotivet, friheten till ekonomisk konkurrens och ekonomisk olikhet, prissystemet, ekonomiskt framåtskridande, och en harmoni mellan det materiella egenintresset hos alla de individer som deltar i det”.

Med ”kapitalismens välvilliga natur” menar jag det faktum att den befrämjar mänskligt liv och välbefinnande och gör det för alla. Det finns många sådana insikter som har utvecklats över mer än tre århundraden av en serie stora tänkare som sträcker sig från John Locke till Ludwig von Mises och Ayn Rand. Jag presenterar så många av dem som jag kan i min bok.

Jag tänker kortfattat diskutera ett dussintal av dessa insikter vilka jag betraktar som de viktigaste och som jag menar tillsammantagna gör försvaret av kapitalismen ovedersägligt. Jag ska diskutera dem i ungefär den ordning som jag tar upp dem i min bok. Låt mig säga att jag ber om ursäkt för att mina diskussioner blir kortfattade. Var och en av de insikter jag går in på skulle i sig själv fordra en längre diskussion än hela den tid som avsatts åt mig för att tala här idag. Jag kan lyckligtvis falla tillbaka på det faktum att jag tror att jag, åtminstone i min bok, har framlagt dem så detaljerat som de förtjänar.

Låt mig nu börja.

1. Individens frihet – ett av kapitalismens väsentliga kännetecken – är grunden till trygghet, både i bemärkelsen personlig säkerhet och ekonomisk trygghet. Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, för det man är fri från är just sådana handlingar som övervåld och misshandel, rån, våldtäkt och mord, vilka alla utgör initierande av fysiskt tvång. Ännu viktigare är förstås att när man är fri är man fri från initierande av fysiskt tvång från statens sida, vilket potentiellt är vida dödligare än några privata kriminella ligor. (Gestapo och KGB, med sitt förslavande av och mord på miljoner får till exempel privata brottslingar att vid jämförelse se nästan snälla ut.)

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. Där det råder frihet råder fred, eftersom det inte förekommer något bruk av tvång: försåvitt som tvång inte initieras fordras ingen användning av tvång i självförsvar eller som vedergällning.

Den ekonomiska trygghet som friheten skänker härrör sig från det faktum att under frihet kan var och en välja att göra vad han bedömer bäst ligga i hans egenintresse utan fruktan att hindras av någon annans fysiska tvång, så länge han inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; samtidigt kan han behålla alla inkomster han tjänar och spara så mycket av dem som han vill och investera sina besparingar på de lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet ökar en individ sin penninginkomst genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han kan erbjuda andra fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är medlet att förmå dem att frivilligt spendera mer av sina tillgångar i att köpa från honom i stället för från konkurrenterna. Därför är frihet grunden till att var och en är så ekonomiskt trygg som hans eget och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

2. En kontinuerlig ökning av tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturtillgångar är möjlig, allteftersom människan omvandlar en större del av den praktiskt taget oändliga naturen till ekonomiska varor och ekonomisk rikedom, på grundval både av växande kunskap om naturen och ökande fysisk makt över den. (För en vidareutveckling av denna viktiga poäng, se kapitel 3 i min bok eller min uppsats ”Environmentalism in the Light of Menger and Mises” i The Quarterly Journal of Austrian Economics, sommaren 2002. [Finns numera också i svensk översättning.])

3. Produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till själva sin natur till att förbättra människans miljö. Detta beror på att, om man ser det ur fysikens och kemins synvinkel, är allt produktion och ekonomisk verksamhet består av att arrangera om samma naturgivna kemiska grundämnen i olika kombinationer och att flytta dem till olika geografiska platser. Det vägledande syftet för detta omarrangemang och denna omplacering är väsentligen inget annat än att få de kemiska grundämnena att stå i ett förbättrat förhållande till mänskligt liv och välbefinnande. Det ställer de kemiska grundämnena i kombinationer och på platser där de ger större nytta och större gagn för mänskliga varelser.

De kemiska grundämnena järn och koppar ställs till exempel i ett betydligt bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de extraheras ur jordens innanmäte och fås att uppträda i sådana produkter som bilar, kylskåp och elkablar. Sådana kemiska grundämnen som kol, väte, syre och kväve ställs i ett bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de kan fås att ge elektriskt lyse och elkraft. Ett stycke marks förhållande till människans liv och välbefinnande förbättras när hon, i stället för att behöva sova på marken i en sovsäck och vidta försiktighetsåtgärder mot ormar, skorpioner och annat djurliv, kan sova i ett välbyggt modernt hem som byggts på marken med alla de nyttigheter och hjälpmedel vi tar för givna.

Totaliteten av de kemiska grundämnena i deras förhållande till människan utgör människans externa, materiella miljö, och just detta är vad produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till att förbättra till själva sin natur.[1]

4. Arbetsdelningen, ett av kapitalismens ledande kännetecken, som endast kan existera i högt utvecklad form under kapitalismen, ger utöver andra avsevärda förmåner enorma vinster från mångfaldigandet av den mängd kunskap som förs in i produktionsprocessen och dess fortlöpande progressiva ökning. Tänk bara efter: varje särskilt yrke och varje underavdelning av ett yrke har sin egen särskilda uppsättning kunskaper. I ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning finns det lika många särskilda kunskapsuppsättningar som kommer in i produktionsprocessen som det finns särskilda arbeten. Totaliteten av denna kunskap verkar till varje individs gagn i hans egenskap av konsument, när han köper de produkter som producerats av andra – och mycket eller det mesta av den också i hans egenskap av producent, försåvitt som hans produktion hjälps av användningen av kapitalvaror som tidigare producerats av andra.

Så t.ex. kan en given individ arbeta, låt oss säga, som snickare. Hans specialiserade uppsättning kunskap är att snickra. Men i sin egenskap av konsument drar han nytta av alla de andra särskilda yrkena genom hela det ekonomiska systemet. Existensen av en sådan utökad uppsättning kunskap är väsentlig för blotta existensen av många produkter – alla produkter som för sin produktion fordrar mer kunskap än vad någon enstaka individ eller ett fåtal individer kan ha. Sådana produkter inbegriper givetvis maskiner, vilka helt enkelt inte skulle produceras i frånvaro av utökad arbetsdelning och den enorma uppsättning kunskap den representerar.

Vidare: i ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning väljer en stor del av de intelligentaste och ambitiösaste samhällsmedlemmarna, som t.ex. genier och andra individer med stor förmåga, att koncentrera sig just på områden som har den effekten att de fortlöpande förbättrar och ökar den kunskapsvolym som tillämpas i produktionen. Detta är effekten av att sådana individer koncentrerar sig på sådana områden som vetenskap, uppfinningar och affärsverksamhet.

5. Åtminstone sedan Adam Smiths och David Ricardos dagar har man känt till att det i en kapitalistisk ekonomi finns en tendens till utjämning av vinstkvoten eller avkastningsgraden av kapitalet, sett över alla grenar av det ekonomiska systemet. När avkastningsgraderna ligger över genomsnittet ger de incitament till och också medel till att intensifiera investeringarna och därigenom få mer produktion och större tillgång, vilka sedan verkar till att sänka priserna och avkastningsgraden. När avkastningsgraderna ligger under genomsnittet, blir resultatet minskade investeringar, minskad produktion och tillgång, vilket följs av en ökning av vinsterna och avkastningsgraden. På så sätt sjunker höga vinstkvoter och lägre vinstkvoter stiger.

Denna princips verkan tjänar inte bara till att hålla de olika grenarna av en kapitalistisk ekonomi i balans med varandra, utan tjänar också till att ge konsumenterna makt att bestämma de olika industriernas relativa storlek, helt enkelt på grundval av deras beteendemönster när det gäller att köpa och att avstå från att köpa, för att använda Mises ord. När konsumenterna spenderar mer ökar vinsterna, och när de spenderar mindre sjunker vinsterna. Som svar på de högre vinsterna ökar investeringarna och produktionen, och som svar på de lägre vinsterna eller förlusterna minskar de. På så sätt fås mönstret för investering och produktion att följa samma mönster som konsumenternas penningutlägg.

Kanske ännu viktigare är att verkan av tendensen mot enhetlig avkastning på det investerade kapitalet tjänar till att åstadkomma ett mönster av fortlöpande förbättring av produkterna och produktionsmetoderna. Varje givet företag kan få en avkastning som ligger över genomsnittet genom att införa en ny eller förbättrad produkt som konsumenterna vill köpa, eller en effektivare och mindre kostsam metod att producera en existerande produkt. Men sedan kommer den höga vinst det åtnjuter att dra till sig konkurrenter, och när väl innovationen blir allmänt antagen, försvinner den höga vinsten, vilket resulterar i att konsumenterna vinner den fulla nyttan av innovationen. I slutändan får de bättre produkter och betalar lägre priser.

Om det företag som gjort innovationen vill fortsätta att göra exceptionella vinster, måste det införa fler innovationer, vilket i slutändan ger samma resultat. Att göra höga vinster under en lång tidsperiod fordrar att man inför en fortlöpande serie innovationer, så att konsumenterna drar den fulla nyttan av alla innovationerna fram till den allra senaste.

6. Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.

Dessutom: tack vare den dynamiska, progressiva aspekten av principen om enhetlig profitkvot eller avkastningsgrad som jag förklarade för en stund sedan ökar det allmänna gagnet för icke-ägarna från privatägda produktionsmedel hela tiden, eftersom de blir i stånd att köpa ännu fler och bättre produkter till hela tiden fallande realpriser. Det kan inte alltför starkt betonas att dessa progressiva vinster och den allmänt stigande levnadsstandard de medför är med absolut nödvändighet beroende av de kapitalistiska institutionerna privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och ekonomisk konkurrens och inte skulle vara möjliga dem förutan. Det är dessa som ligger bakom motiverat och effektivt individuellt initiativ i höjandet av levnadsstandarden.

7. Ett korollarium till den allmänna nyttan av privat ägande av produktionsmedlen är den allmänna nyttan av arvet som institution. Inte bara arvingarna utan också icke-arvingarna drar nytta av dess existens. Icke-arvingarna gagnas därför att arvet som institution uppmuntrar sparande och kapitalackumulation i den mån som den får människor att ackumulera och behålla kapital att överföras till sina arvingar. Resultatet av existensen av detta extra ackumulerade kapital är fler produktionsmedel som producerar för marknaden och därmed fler och bättre produkter för alla att köpa.

Effekten av ytterligare kapital är förstås också ytterligare efterfrågan på arbetskraft och därmed högre löner. Man bör inse att efterfrågan på arbetskraft är ett av de huvudsakliga medel varmed alla privatägda produktionsmedel verkar till gagn för icke-ägarna. Kapital ligger bakom efterfrågan på arbetskraft lika väl som tillgången på produkter.

8. Under kapitalismen är inte bara den enes vinst inte någon annans förlust, försåvitt som den kommer av en ökning av den allmänna totala produktionen, utan också – i de viktigaste fallen, nämligen uppbyggandet av stora industriförmögenheter – är den enes vinst med bestämdhet andras vinst. Detta följer av det faktum att de rent aritmetiska fordringarna för att bygga upp en stor förmögenhet är en kombination av att göra höga vinster på kapitalet under en längre tidsperiod och att spara och återinvestera den allra största delen av den intjänade vinsten år efter år.

Som vi har sett fordras det för att göra höga vinster under en längre tidsperiod, när man står inför konkurrens, att man introducerar en serie betydande innovationer. Dessa innovationer utgör bättre och mindre dyrbara produkter för konsumenterna. Sparandet och återinvesteringen av de vinster man gör på innovationerna utgör ackumulering av produktionsmedlen, vilket också gagnar konsumenterna. Alltså utgör, både till sitt ursprung, i de höga vinsterna och i dispositionen av dem och i ackumuleringen av kapital, stora industriförmögenheter motsvarande vinningar för konsumenterna i allmänhet. När t.ex. Henry Ford på sin tid började med ett kapital på $25000 år 1903 och slutade med ett kapital på $1 miljard år 1946, var detta den andra sidan av det mynt som utgjordes av att genomsnittspersonen blev i stånd att köpa en betydligt bättre och vida effektivare producerad bil – till stor del producerad i fabriker som representerade Fords miljard.

9. Som Mises har visat skiljer sig den ekonomiska konkurrens som äger rum under kapitalismen radikalt från den biologiska konkurrens som är förhärskande i djurriket. Faktum är att dess karaktär är diametralt motsatt. Djurarterna konfronteras med knappa naturgivna försörjningsmedel, vilkas tillgång de är ur stånd att öka. Människan kan, tack vare sitt innehav av förnuft, öka tillgången på allt varav hennes överlevnad och välbefinnande beror. Alltså är, i stället för djurens biologiska konkurrens där de strävar att grabba åt sig begränsade förråd av naturgivna nödvändigheter, där de starka lyckas och de svaga dukar under, den ekonomiska konkurrensen under kapitalismen en konkurrens om vem som mest kan öka tillgången på saker och ting, med resultat att praktiskt taget var och en överlever längre och bättre.

Helt olikt lejonen på savannen[2], som måste konkurrera om en begränsad tillgång på sådana djur som zebror och gaseller, med hjälp av sina sinnen och sina lemmar, konkurrerar producenterna under kapitalismen om en begränsad tillgång på dollar i konsumenternas händer, om vilka de konkurrerar genom att erbjuda de bästa och mest ekonomiska produkter deras intellekt kan tänka ut. Eftersom sådan konkurrens är en konkurrens i det positiva skapandet av ny och ökad rikedom, finns det inga genuina långsiktiga förlorare som resultat av den. Det finns bara vinnare.

Konkurrensen mellan bönder och mellan tillverkare av jordbruksmaskiner gör det möjligt för de hungriga och svaga att äta och att växa sig starka; konkurrensen mellan tillverkare av läkemedelsprodukter gör det möjligt för de sjuka att återfå sin hälsa; konkurrensen mellan tillverkare av glasögon och av hörapparater gör det möjligt för många som annars inte kunde se eller höra att göra det. Så långt från att vara en konkurrens som resulterar i ”de starkares överlevnad” kan konkurrensen inom kapitalismen exaktare beskrivas som en konkurrens som resulterar i allas överlevnad, eller åtminstone fler och fler, under längre och längre tid och hela tiden bättre. Den enda bemärkelse i vilken endast de ”starkaste” överlever är att det är de starkaste produkterna och de starkaste produktionsmetoderna som överlever, till dess att de ersätts av ännu starkare produkter och produktionsmetoder, med de effekter på den mänskliga överlevnaden som jag just beskrivit.

Som Mises också har visat med sin vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar till associationslagen[3], finns det utrymme för alla i den kapitalistiska konkurrensen. Det finns plats även för dem som i varje avseende är mindre kapabla än andra. Faktum är att konkurrensen under kapitalismen, så långt ifrån att vara en fråga om konflikt mellan mänskliga varelser, till stor del är en process av att organisera detta enda stora system för social samverkan som kallas arbetsdelning. Den bestämmer vid vilken punkt i detta allomfattande system av social samverkan varje individ ska ge sitt specifika bidrag – vem som till exempel ska vara ledare för en industri och för hur lång tid, och vem som ska vara vaktmästare, och vem som ska inta alla ställningar däremellan.

I denna konkurrens har varje individ, oavsett hur begränsade hans förmågor är, möjlighet att konkurrera ut alla andra, oavsett hur överlägsna honom de må vara i sina förmågor, för just hans plats. Helt bokstavligt, och detta är något som händer varje dag, är de som inte besitter högre förmågor än vad som fordras för att vara vaktmästare i stånd att utan vidare konkurrera ut världens största produktiva genier – för arbetet som vaktmästare. Till exempel kanske Bill Gates är en så överlägsen individ att han, förutom att kunna revolutionera mjukvaruindustrin, kanske kan städa fem gånger så många kvadratmeter på kontoret på samma tid som någon nu levande vaktmästare, och göra det bättre. Men om Bill Gates kan tjäna en miljon dollar per timme som chef för Microsoft, och man kan finna vaktmästare som är villiga att arbeta för, låt oss säga, $10 i timmen, får deras beredvillighet att utföra arbetet för en hundratusendel av den timlön Gates skulle kräva deras mindre förmåga att bli en så obetydlig faktor att det är de som i detta fall utklassar alla andra.

Det behöver väl inte sägas att samma princip gäller för alla mindre grader av produktiv överlägsenhet. Till exempel: individer som är i stånd att vara dubbelt så effektiva vaktmästare än den genomsnittlige vaktmästaren, men som också är i stånd till att utföra arbete som den genomsnittlige vaktmästaren helt enkelt inte kan utföra och som ger dem mer än dubbelt så mycket per timme i lön är vad den genomsnittlige vaktmästaren tjänar – dessa personer kommer att konkurreras ut av den genomsnittlige vaktmästaren för arbetet som vaktmästare. För det blir billigare att anställa två vanliga vaktmästare än en dubbelt så effektiv vaktmästare som måste betalas mer än de båda vanliga vaktmästarna tillsammans, samtidigt som deras kombinerade arbetsinsats motsvarar hans.

Det finns en viktig implikation i dessa exempel vad gäller ekonomisk olikhet. Nämligen att det är de mindre kapabla människornas förmåga att arbeta för löner som är tillräckligt mycket lägre än de mer kapablas som gör det möjligt för dem att konkurrera ut de mer kapabla och därmed försäkra sig om anställning. Härav följer att alla åtgärder, som t.ex. lagstadgade minimilöner, som försöker tvinga upp de mindre kapablas löner verkar till att undergräva deras förmåga att konkurrera med framgång och därmed tvingar ut dem i arbetslöshet, samtidigt som de berövar det övriga samhället deras tjänster och tvingar mer kapabla arbetare att ta arbeten som kunde ha fyllts av mindre kapabla arbetare.

Utöver det faktum att det under kapitalism finns utrymme för t.o.m. minimalt kapabla människor att sysselsättas i det ekonomiska systemet, är det också så att eftersom produktiva genier är fria att lyckas med att revolutionera produkter och produktionsmetoder, är de med minimala förmågor i stånd att åtnjuta inte bara mat, kläder och tak över huvudet, utan även sådana produkter som bilar, TV-apparater och persondatorer, produkter vilkas själva existens de förmodligen aldrig ens drömt om på egen hand.

De förluster som förknippas med konkurrens är som mest endast kortsiktiga förluster. Till exempel: när väl de smeder och hästuppfödare som gjordes arbetslösa av bilen hittat andra arbeten på jämförbar nivå, var den enda varaktiga effekten på dem att de också, i sin egenskap av konsumenter, kom att åtnjuta bilens fördelar framför hästen. Inte heller svalt de bönder ihjäl som använde mulor, som sedan drevs ut av bönder som använde traktorer, utan måste helt enkelt byta arbete, och när de gjort det, åtnjöt de tillsammans med alla andra både en rikligare tillgång på föda och andra produkter också, produkter som kunde produceras just på grundval av arbetskraft som frigjorts från jordbruket.

Till och med i de fall där ett enstaka exempel på konkurrens resulterar i att en individ måste tillbringa återstoden av sitt liv i en lägre ställning än han tidigare åtnjöt, till exempel om ägaren till en fabrik som tillverkade piskor för hästskjutsar måste leva resten av sitt liv som vanlig löntagare efter att ha blivit utkonkurrerad av bilen – inte ens han kan med rätta hävda att konkurrensen har skadat honom. Det mesta han rimligen kan hävda är bara att från och med nu är de enorma vinningar han erhåller från konkurrensen mindre än de ännu enormare vinningar han erhöll tidigare. För det är konkurrensen som ligger bakom produktion av och tillgång på allt han fortsätter att kunna köpa och som är ansvarig för köpkraften hos varje dollar av hans och alla andras inkomst. Och givetvis fortsätter den att höja hans realinkomst från den nivå från vilken den sjunkit. Faktum är att under kapitalismen höjer konkurrensen fortlöpande den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard över vad till och med de allra rikaste kunde åtnjuta några generationer tidigare. (Så till exempel har den genomsnittlige löntagaren i ett kapitalistiskt land idag en högre levnadsstandard t.o.m. än drottning Victoria, förmodligen i varje avseende utom förmågan att anställa tjänare.)

10. Och nu, återigen med åberopande av Mises, är kapitalismen, så långt ifrån att vara det planlösa kaos och den ”produktionsanarki” som marxisterna påstår den vara, i själva verket ett så grundligt och rationellt planerat ekonomiskt system som det är möjligt att ha. Den planering som äger rum under kapitalismen, utan att knappast någonsin erkännas som sådan, är den planering som görs av varje enskild deltagare i det ekonomiska systemet. Varje individ som tänker på någon ekonomisk verksamhet som skulle vara till gagn för honom och hur han ska genomföra den ägnar sig åt ekonomisk planering. Privatpersoner planerar att köpa hus, bilar, hushållsapparater och t.o.m. matvaror. De planerar vilka arbeten de ska utbilda sig för och var de ska erbjuda och tillämpa de förmågor de har. Företag planerar att införa nya produkter eller att upphöra med existerande produkter; de planerar att ändra sina produktionsmetoder eller att fortsätta att använda de metoder de för närvarande använder; de planerar att öppna eller stänga filialer; de planerar att anställa nya arbetare eller att avskeda arbetare de för närvarande har i sin anställning; de planerar att öka eller minska sina lager.

Man kan finna ännu fler exempel på rutinmässig, vardaglig ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag. Privat ekonomisk planering finns överallt omkring oss och alla ägnar sig åt den. Men för alla utom dem som studerar Mises är den osynlig. För dem som är okunniga om Mises är ekonomisk planering något som hör staten till.

Enorm, allomfattande privat ekonomisk planering inte bara existerar utan samordnas, integreras, harmoniseras också till att åstadkomma ett sammanhängande planerat ekonomiskt system. Det medel varmed detta åstadkoms är prissystemet. All ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag äger rum på grundval av övervägande av priser – priser som utgör kostnader och priser som utgör vinster eller inkomster. Privatpersoner som planerar att köpa varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid priserna för dessa varor och tjänster och är beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Privatpersoner som planerar att sälja varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid de priser de kan vänta sig för sina varor eller tjänster och är också beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Affärsföretag grundar förstås sina planer på överväganden både av försäljningsvinster och av kostnader och därmed av de respektive priser som utgör båda, och är beredda att ändra sina planer som svar på förändringar i lönsamheten.

När min fru och jag först flyttade till Kalifornien planerade vi till exempel att köpa ett hus högt uppe på en kulle med utsikt över Stilla havet. Men sedan vi fick reda på priset för sådana hus beslöt vi snabbt att vi behövde revidera vår plan och i stället leta efter ett hus åtskilliga kilometer in från kusten. På så sätt leddes vi till att ändra vår husköpsplan på ett sätt som fick den att harmoniera med andras planer, andra som också planerade att köpa den sorts hus vi ursprungligen planerade att köpa, men som dessutom var villiga och i stånd till att i sin plan ta med mer pengar än vi var villiga och i stånd till att ta med. Andras högre bud och vårt övervägande av dessa bud åstadkom en harmonisering av vår husköpsplan med deras.

Likaledes kan en naiv nybörjare vid universitetet planera en karriär som fordrar att han som huvudämne väljer medeltida fransk litteratur eller renässanspoesi. Men någon gång innan hans tredje år vid universitetet börjar kommer han att inse att om han envisas med en sådan karriärplan, kan han förvänta sig att leva sitt liv svältande i en vindskupa. Om han å andra sidan ändrar sin karriärplan och börjar studera bokföring eller teknik kan han förvänta sig att leva mycket behagligt. Och så ändrar han sin karriärplan och sin studieplan. När han ändrar sin karriärplan på grundval av ett övervägande av framtida inkomst gör denne student en förändring som bättre stämmer överens med de planer andra i det ekonomiska systemet har. För att utföra andras planer fordrar vida fler revisorers och ingenjörers tjänster än litterära experters tjänster.[4]

Ett sista exempel: konsumenter ändrar sin kostplan och planerar därför, låt oss säga, att äta mer fisk och kyckling och mindre nötkött. Detta resulterar i en motsvarande ändring i deras köpmönster och i vad de avstår från att köpa. För att bibehålla sin lönsamhet måste nu stormarknader och restauranger planera att ändra sina erbjudanden, nämligen att öka de respektive mängderna av fisk och kyckling och av de huvudrätter eller smörgåsar med fisk och kyckling de erbjuder, och minska mängderna av nötkött och av huvudrätter eller smörgåsar med nötkött. Dessa förändringar av planen och motsvarande förändringar av inköpen från stormarknadernas och restaurangernas sida resulterar i ytterligare ändringar av planer och inköp från leverantörernas och underleverantörernas sida, och så vidare, tills hela det ekonomiska systemet har blivit tillräckligt omplanerat för att stämma med förändringarna i konsumenternas planer och inköp.

Prissystemet och det övervägande av kostnader och intäkter från alla individers sida som det medför leder till att det ekonomiska systemet fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i efterfrågan eller tillgång på ett sätt som maximerar vinsterna och minimerar förlusterna och säkerställer att varje enskild produktionsprocess genomförs på ett sådant sätt som maximalt befrämjar produktionen i det övriga ekonomiska systemet.

Till exempel: som resultat av en minskning av tillgången på råolja kommer priset på råolja och på oljeprodukter att stiga. Alla enskilda köpare kommer att överväga de högre priserna i relation till sina egna specifika omständigheter – när det gäller konsumenter deras egna behov och önskemål; när det gäller affärsföretag deras förmåga att skicka vidare prisökningen till kunderna. De kommer alla att överväga alternativen till att använda den olja eller de oljeprodukter som specifikt är tillgängliga för dem. På så sätt kommer var och en av deltagarna, på grundval av sitt eget tänkande och sin egen planering, att minska sin efterfrågan på dessa varor på ett sätt som minst skadar hans välbefinnande. Och på så sätt kommer tänkandet och planeringen hos alla som deltar i det ekonomiska systemet och som använder olja eller oljeprodukter att finnas med i bestämmandet av var och med hur mycket den mängd olja och oljeprodukter som efterfrågas minskar som svar på en ökning av priserna på dem. Detta är helt klart ett fall av att svara på en förlust i tillgången på ett sätt som minimerar förlusten. Minskningen i tillgången kommer att åtföljas av en jämbördig minskning i användningen av den i de minst viktiga av de användningsområden för vilka den tidigare högre tillgången hade varit tillräcklig.

På liknande sätt leder prissystemet och alla deltagares individuella tänkande och planering till maximering av vinningarna från en ökning i tillgången på varje knapp produktionsfaktor. Den ökade tillgången absorberas i de användningsområden där den värderas högst, d.v.s. där den kan absorberas med lägsta prisfall.

Medan kapitalismen är ett ekonomiskt system som är grundligt och rationellt planerat och som fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i de ekonomiska betingelserna, är socialismen ironiskt nog, som Mises har visat, ur stånd till ekonomisk planering. När socialismen förstör prissystemet och dess grundvalar, nämligen privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen, förstör den också den intellektuella arbetsdelning som är väsentlig för rationell ekonomisk planering. Den kommer med det omöjliga kravet att planeringen av det ekonomiska systemet ska genomföras som ett odelbart helt i ett enda intellekt som endast ett allvetande gudomligt väsen skulle kunna besitta.

Vad socialismen representerar är så långt från rationell ekonomisk planering att den i själva verket är ett förbud mot rationell ekonomisk planering. Till att börja med är den till själva sin natur ett förbud mot ekonomisk planering för alla utom diktatorn och de andra medlemmarna av den centrala planeringsmyndigheten. De ska åtnjuta privilegiet att ha monopol på planering i den absurda, praktiskt taget vansinniga tron att deras hjärnor kan uppnå samma allseende och allvetande förmågor som allsmäktiga gudomligheter. Det kan de inte. Så vad socialismen faktiskt representerar är försöket att sätta en människas, eller som mest en handfull människors, tänkande och planering i stället för tio- och hundratals miljoner, ja rentav miljarder, människors tänkande och planering. Till sin natur har detta försök att få så få människors hjärnor att möta så många människors behov inga större utsikter till framgång än ett försök att få så få människors ben att bära så många människors vikt.

För att ha rationell ekonomisk planering fordras allas självständiga tänkande och planering, som verkar i en miljö av privat ägande av produktionsmedlen och prissystemet, m.a.o. kapitalism.

11. Jag övergår nu till frågan om monopol. Socialismen är det monopolistiska systemet. Kapitalismen är frihetens och den fria konkurrensens system.

Som Mises har påpekat är de väsentliga naturgivna fordringarna för mänskligt liv, som t.ex. dricksvatten, odlingsbar mark och de tillgängliga tillgångarna på praktiskt taget alla mineraler som regel tillgängliga i så stora mängder att inte alla tillgängliga källor kan exploateras. Den arbetskraft som fordras är inte tillgänglig. Den används på landområden och mineralfyndigheter som är produktivare eller i de talrika industriella och kommersiella verksamheter där marknadspriserna demonstrerar att användningen av dem är viktigare än produktionen av ytterligare tillgångar på jordbruksvaror eller mineraler.

Under dessa förhållanden och i frånvaro av statlig inblandning är vad som fordras för att göra det möjligt för någon producent (eller kombination av producenter) att bli ensam leverantör av någonting att det pris han tar är för lågt för att göra det mödan värt för andra potentiella leverantörer att ge sig in på området. Ställningen som ensam leverantör tryggas av det låga priset och är inte någon grundval för att ta ut ett högt pris.

Samma poäng gäller väsentligen för fall där nödvändigheten att investera stora mängder kapital kraftigt begränsar antalet leverantörer. Här fordras ett stort kapital för att uppnå låga produktionskostnader per enhet, vilka är nödvändiga för att vara lönsamma vid låga försäljningspriser.

Monopol är i själva verket resultatet av statlig inblandning. Specifikt är det att en marknad eller en del av en marknad reserveras för en eller flera leverantörer med hjälp av initierandet av fysiskt tvång. Exklusiva statliga ensamrätter, skyddstullar och licensieringslagar är exempel.

12. Kapitalismen är det system som leder till ständigt stigande reallöner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade drar inte affärsmän och kapitalister vinster från vad som påstås ursprungligen bara ha varit löner eller vad som påstås naturligt och med rätta ha varit löner. Den ursprungliga och primära formen av inkomst är vinster, inte löner. Manuella arbetare som producerade och sålde produkter antingen i Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” eller i Karl Marx ”enkla cirkulation” förtjänade inte löner utan försäljningsintäkter. När man säljer en limpa bröd eller ett par skor eller vilken annan produkt som helst, betalas man inte en lön utan en försäljningsintäkt. Och just därför att dessa manuella arbetare inte uppförde sig som kapitalister, d.v.s. inte köpte i avsikt att sälja utan gjorde utgifter bara som konsumenter, gjorde de inga utgifter för medlen att producera vilka varor de än må ha sålt, och därför ådrog de sig inga penningkostnader som måste dras från deras försäljningsintäkter; m.a.o., alla deras försäljningsintäkter var vinster, inte löner. Det visar sig att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.[5]

I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade är det först med kapitalisternas och kapitalackumulationens ankomst som löner som företeelse uppstår, tillsammans med efterfrågan på kapitalvaror. Både löner och utgifter för kapitalvaror visar sig som produktionskostnader i pengar som måste dras från försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, d.v.s. ju mer som köps för syftet att förtjäna försäljningsintäkter i jämförelse med försäljningsintäkterna, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna, och därmed är vinsterna lägre i jämförelse med både försäljningsintäkterna och lönerna. Med andra ord: vad kapitalisterna är ansvariga för är inte skapandet av vinsten som företeelse och dess avdrag från lönerna, utan skapandet av löner och penningkostnader och deras avdrag från försäljningsintäkterna, som ursprungligen alla var vinster. Kapitalister är ansvariga för skapandet av löner och för minskningen av den andel av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ju fler och ju rikare kapitalisterna är, desto högre är lönerna jämfört med vinsterna.

Det faktum att löntagare kan vara villiga att arbeta för existensminimum i avsaknad av bättre alternativ, och att affärsmän och kapitalister, liksom varje annan köpare, föredrar att betala mindre hellre än mer, är påståenden som är sanna men helt och hållet irrelevanta för bestämmandet av de löner som löntagarna faktiskt måste acceptera. Dessa löner bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraft, som både är den mest fundamentalt användbara beståndsdelen i det ekonomiska systemet och som det av naturen råder knapphet på.

I denna konkurrens strider det emot varje arbetsgivares egenintresse att tillåta lönerna att sjunka under den punkt som motsvarar full sysselsättning för ifrågavarande sorts arbetskraft på ifrågavarande plats. Sådana låga löner innebär att mängden efterfrågad arbetskraft överskrider den tillgängliga tillgången, d.v.s. att det råder brist på den arbetskraft det gäller. Brist på arbetskraft är jämförlig med en auktion där det fortfarande finns två eller fler som bjuder på samma föremål. Det enda sätt på vilket den budgivare som helst vill ha föremålet kan försäkra sig om det är genom att bjuda över sina rivaler och göra föremålet för dyrt för dem, så att de måste stiga åt sidan och göra det möjligt för honom att försäkra sig om föremålet.

På arbetsmarknaden kan det finnas tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner arbetare. Men knappheten på arbetskraft innebär att det finns potentiella arbeten för långt fler än detta antal. Det faktum att var och en av oss skulle vilja dra nytta av åtminstone tio andras arbetskraft kan tas som en indikation på omfattningen av knappheten på arbetskraft.

När en lönesats sjunker under den punkt som motsvarar full sysselsättning för den sorts arbetskraft det gäller, blir det möjligt för arbetsgivare som inte var i stånd till eller villiga att betala den högre lönen att erhålla arbetskraft på bekostnad av andra arbetsgivare som är i stånd till och villiga att betala den högre lönen. Situationen är exakt densamma som den starkare budgivaren vid en auktion som står inför förlusten av det föremål han önskar till någon annan, svagare budgivare. Sättet att försäkra sig om den arbetskraft han behöver är att höja budet och slå ut konkurrensen från de svagare arbetsgivarna.

När man ställs inför den brist på arbetskraft som uppkommer när det sätts tak på priset på arbetskraft konspirerar faktiskt arbetsgivarna med sina arbetstagare för att undvika lönekontrollernas anda genom att ge falska befordringar. Detta gör det möjligt för dem att hävda att de inte bryter mot kontrollerna fastän de faktiskt gör det.

Givet hur höga penninglönerna är, vilka, som vi har sett, bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om knapp arbetskraft, är nu det som bestämmer reallönerna, d.v.s. de varor och tjänster löntagarna kan köpa med de pengar de tjänar, priserna. Reallönerna bestäms fullt ut lika mycket av priserna som av lönerna. Reallönerna stiger endast när priserna sjunker i jämförelse med lönerna.

Vad som får priserna att falla i jämförelse med lönerna är en ökning av arbetets produktivitet, d.v.s. produktionen per enhet av arbetskraft. En ökning av arbetets produktivitet betyder större tillgång på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft, och därmed lägre priser på konsumtionsvaror jämfört med löner. Om vi på något sätt kunde mäta tillgången på konsumtionsvaror skulle en fördubbling av arbetets produktivitet åstadkomma en fördubbling av tillgången på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft och, om man står inför i allmänhet samma utgifter för att köpa konsumtionsvaror respektive arbetskraft, resulterar detta i en halvering av priserna på konsumtionsvaror, när man står inför i allmänhet samma genomsnittliga löner. Det skulle med andra ord fördubbla reallönerna.

Ökningen av arbetets produktivitet är alltid den väsentliga beståndsdelen i ökningen av reallönerna. Det är den som möjliggör att ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, vilka ansvarar för i genomsnitt högre penninglöner, åtföljs av priser som inte stiger eller inte stiger i samma omfattning som lönerna.

Och det som ansvarar för ökningen av arbetets produktivitet är affärsmännens och kapitalisternas aktiviteter. Deras fortlöpande innovationer och kapitalackumulation ligger bakom ökningen av arbetets produktivitet och därmed av reallönerna.

13. Till sist min sista poäng: ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver skulle säkra ett kapitalistiskt samhälle både mot inflation och mot deflation/depression. Den blygsamma ökningen i tillgången på ädelmetaller, och därmed den blygsamma ökning i spenderingsvolymen som den resulterar i, skulle inte vara i stånd att öka priserna när de ställs inför den betydande takt i vilken produktionen och tillgången på praktiskt taget alla andra varor än ädelmetallerna ökar under kapitalismen. Det troligaste är att priserna skulle tendera att falla så som då gjorde under loppet av 1800-talet.

Fallande priser som beror på ökad produktion utgör emellertid inte deflation. De är inte något tecken på någon minskning av den genomsnittliga vinstkvoten, det vill säga den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Inte heller är de något tecken på någon större svårighet att återbetala skulder. Men en djupdykning av vinsterna och en plötslig ökning av svårigheten att återbetala skulder är väsentliga symptom på deflation/depression.

Faktum är, som jag visar i min bok, att den blygsamma ökning av penningmängden och spenderingsvolymen som äger rum under ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver tjänar till att lägga en positiv komponent till avkastningsgraden och till att göra återbetalning av skulder något lättare, inte svårare. De fallande priser som orsakas av ökande produktion kolliderar inte med detta. När priser faller på grund av ökad produktion inför en ökning av penningmängden och spenderingsvolymen, är den genomsnittlige säljaren i en position att ha en tillgång på varor att sälja som är större i större proportion än vad priserna är lägre och därmed i stånd att tjäna mer pengar, inte mindre.

Genuin deflation, sådan som åtföljer depression, är finansiell kontraktion – det vill säga en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen. Det är detta som utplånar lönsamheten och gör återbetalning av skulder svårare. Men sådan kontraktion är precis vad ett montetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver förhindrar. Det förhindrar det, därför att när väl ädelmetallpengar uppstår, försvinner de inte plötsligt, så som sker med omloppsmedel, när de banker som ger ut dem går omkull[6]. Och eftersom deras ökningstakt är blygsam, leder den inte till någon betydande, artificiell minskning av efterfrågan på kontantinnehav, vilket sedan måste följas av en omkastning när ökningen av penningmängden upphör eller bromsas.

Inte heller åstadkommer det fortlöpande sparande och den fortlöpande kapitalackumulation som äger rum under kapitalismen att avkastningen på kapital minskar. Det nominella sparande som äger rum utifrån penninginkomsterna äger till stor del rum utifrån en avkastningsgrad som förhöjs av ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen och, så länge som penningmängden och spenderingsvolymen fortsätter att blygsamt öka, minskar detta sparande inte avkastningsgraden.

Om det inte förekom någon ökning av penningmängden och spenderingsvolymen skulle avkastningsgraden vara lägre, men stabil på den lägre nivån. Kapitalackumulationen skulle fortskrida helt enkelt på grundval av fallande ersättningspriser, där oförändrade utgifter fortlöpande skulle köpa större mängder kapitalvaror.

Som jag visar i min bok existerar, i ett sådant sammanhang, sparandet helt och hållet på bruttonivån, där det bestämmer sådana livsviktiga saker som till vilken grad det ekonomiska systemet koncentreras på produktion av kapitalvaror i jämförelse med konsumtionsvaror och på produktionsperiodens längd. Därmed avslöjas de väsentliga beståndsdelarna i kapitalackumulationen vara en tillräckligt hög relativ produktion av kapitalvaror och en tillräckligt lång produktionsperiod, tillsammans med tekniskt framåtskridande och allt annat som tjänar till att öka produktionen, framför allt ekonomisk frihet.

Här måste jag av tidsbrist sluta. Jag skulle vilja göra det med att säga att om ni har funnit mitt anförande av idag av intresse, hoppas jag att ni kommer att utforska de saker jag har diskuterat, längre och i mer detalj, i min bok. Dess hela summa och substans kan förstås som en systematisk redogörelse för kapitalismens välvilliga natur.

Copyright © 2002, 2012 George Reisman

Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[1]) Se också om detta ämne, och varför miljövännerna inte lyckas förstå det, diskussionen om hur produktion förbättrar miljön i Den giftiga miljörörelsen.

[2]) Reisman skriver ”i djungeln”, men eftersom både lejonen, zebrorna och gasellerna lever på savannen, har jag tagit mig friheten att här rätta min läromästare. Ö.a.

[3]) ”Associationslagen” är Mises egen term för lagen om komparativa fördelar. Ricardo tillämpade den endast på utrikeshandel; hur den är tillämplig på annat förklaras av Reisman i de följande styckena. Ö.a.

[4]) I den mån som människor värderar att tjäna pengar högre än sin personliga preferens för att ägna sig åt något visst yrke kommer deras preferensskala att sammanfalla med deras som erbjuder pengarna. Givetvis finns det fall där en individ sätter så stort värde på att ägna sig åt något visst yrke att han är villig att acceptera betydligt lägre lön än han skulle kunna tjäna inom andra yrken. Att han inte sätter högre värde på pengar än på tillfredsställelsen att ägna sig åt det yrke han föredrar visar samtidigt att han sätter större värde på tillfredsställsen att ägna sig åt detta yrke än på de preferenser andra ger uttryck åt genom att erbjuda pengar. Därför är, i motsats till den förhärskande uppfattningen att penningbegär är ”själviskt”, det i själva verket i sådana fall den relativa avsaknaden av penningbegär som är mer ”självisk” än penningbegäret, ty försåvitt som man inte sätter värde på att tjäna pengar arbetar man inte för att tillfredsställa andras behov och önskemål. En person som inte alls bryr sig om att tjäna pengar och inte tjänar några bidrar inte med någonting alls till tillfredsställandet av andras behov eller önskemål och står därmed utanför det system av social samverkan som utgörs av arbetsdelningen och bruket av pengar.

[5]) Framtida doktrinhistoriker kan gärna notera att Reisman här för första gången inte åberopar sig på Mises. Principen om ”profitens primat” är Reismans eget revolutionerande bidrag till den ekonomiska vetenskapen. Jag har själv gjort ett blygsamt försök att presentera denna princip i min uppsats Varför behöver vi George Reisman? Ö.a.

[6]) Omloppsmedel är fordringar på pengar som bankerna ska betala när så fordras, men som bankerna i själva verket inte äger. [Eng. ”fiduciary media”; ty. ”Umlaufsmittel”.]

Platonsk konkurrens

Denna uppsats publicerades i The Objectivist, augusti–september 1968 och har senare också utgivits som pamflett; originalet finns också att läsa på George Reismans hemsida. En utvidgad version av uppsatsen ingår i Capitalism: A Treatise on Economics (kap. 10, avsnitt 10).

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är en central beståndsdel både inom samtida ekonomisk teori och i [amerikanska] justitiedepartementets antitrustavdelnings praktik. ”Ren och fullkomlig konkurrens” är den måttstock varmed samtida ekonomiska teoretiker och justitiedepartementets jurister bestämmer sig för om en industri är ”konkurrensutsatt” eller ”monopolistisk” och vad man ska göra om de finner att den inte är ”konkurrensutsatt”.

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. Om detta är svårt att tro, beakta följande stycke i en ofta använd ekonomisk lärobok av professor Richard Leftwich:

Som kontrast kan det förekomma intensiv rivalitet mellan två bilförsäljare eller mellan två bensinstationer i samma stad. Den ene säljarens handlingar påverkar den andres marknad; följaktligen existerar inte ren konkurrens i detta fall.[1]

Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism. Det som med rätta kallas konkurrens vilar på separata, oberoende individers verksamhet, individer som äger och utbyter privategendom i strävan efter sitt egenintresse. Den uppstår när två eller flera sådana individer blir rivaler om samma affärsområde. Begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår däremot från en ideologi som utplånar existensen av individer, privategendom och utbyte. Det är en produkt av ett sätt att nalkas ekonomin som grundar sig på vad Ayn Rand har kännetecknat som ”stampremissen”.[2]

Stampremissen dominerar samtida ekonomisk teori, och som Miss Rand skriver, ”delas [den] i lika mån av kapitalismens fiender och dess förkämpar…” Länken mellan begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” och stambegreppet om människan är ett stambegrepp om egendom, om priser och om kostnader.

Enligt samtida ekonomi betraktas ingen egendom som verkligt privat. Som mest menar man att egendom hålls i förvaltarskap för dess påstått verkliga ägare, ”samhället” eller ”konsumenterna”. ”Samhället”, påstår man, har rätt till varje producents egendom och finner sig i att han fortsätter att vara ägare endast så länge som ”samhället” erhåller vad det eller dess talesmän bland professorerna anser vara maximalt möjliga behållning. Som professor C.E. Ferguson, en anhängare av läran om ”ren och fullkomlig konkurrens”, förklarar i sin lärobok:

Vid varje tidpunkt innehar ett samhälle en samling resurser som antingen ägs individuellt eller kollektivt, beroende på ifrågavarande samhälles politiska organisation. Ur social synvinkel är målsättningen för den ekonomiska verksamheten att få ut så mycket som möjligt från denna existerande samling resurser.[3]

Enligt detta stambegrepp om egendom har ”samhället” rätt till etthundra procent av varje försäljares lager och till att dra nytta av etthundra procents användning av hans fabriker och utrustning. Utövandet av denna påstådda rättighet ska endast begränsas av hänsynen till ”samhällets” påstådda alternativa behov. Alltså ska en producent behålla någon del av sitt lager endast om det kommer att tjäna ett större behov hos ”samhället” i framtiden än i nuet. Han ska producera till mindre än hundra procent av sin kapacitet endast i den mån som det finns något mer trängande behov av ”samhällets” arbetskraft, material och bränsle inom något annat produktionsområde än vad han själv skulle ha behov av.

Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det. (För en redogörelse för upphovet till detta påstådda ideal, se Ludwig von Mises, Human Action.[4]) I enlighet med detta ”ideal” bryter den samtida ekonomin ut begreppen pris och kostnad från det sammanhang som utgörs av individer som ägnar sig åt fritt utbyte av privategendom och förvränger dem så att de passar in i en socialistisk diktators perspektiv. Den betraktar systemet med priser och kostnader som det medel varmed producenterna i en kapitalistisk ekonomi kan ledas till att förse ”samhället” med optimal användning och ”allokering” av dess ”resurser”.

Ett pris betraktas inte som en säljares monetära belöning som han förtjänar i det fria utbytet av hans privategendom, utan som ett sätt att ransonera hans produkter bland de medlemmar av ”samhället” eller de ”suveräna konsumenter” som råkar önska sig dem. Priser rättfärdigas på den grundvalen att de är ett sätt att ransonera som är överlägset statens utgivande av kuponger och statliga prioriteringar. Faktum är att själva ransoneringen av professor George Stigler i hans populära lärobok beskrivs som ”ransonering utan priser”, där priser påstås vara den form av ransonering som existerar under kapitalismen.[5]

Likaledes är en kostnad, enligt samtida ekonomi, inte ett penningutlägg som görs av en köpare för att erhålla varor eller tjänster genom fritt utbyte, utan värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” måste avstå från genom att erhålla någon viss vara eller tjänst. Om detta skriver professor Ferguson:

Den sociala kostnaden för att använda ett knippe resurser för att producera en enhet av vara X är det antal enheter av vara Y som måste uppoffras under processen. Resurser används för att producera både X och Y (och alla andra varor). De resurser som används i produktionen av X kan inte användas för att producera Y eller någon annan vara. För att använda ett populärt krigstidsexempel: Om man använder fler resurser till att producera kanoner, betyder det färre resurser till att producera smör. Den sociala kostnaden för kanoner är den mängd smör man avstår från.[6]

På grundval av detta kostnadsbegrepp menar samtida ekonomi att den enda relevanta produktionskostnaden är ”marginalkostnaden”. Som regel och på ett ungefär, för begreppet kan endast approximeras, anses ”marginalkostnaden” vara kostnaden för den arbetskraft, det material och det bränsle som behövs för att producera ytterligare en enhet av en produkt. Deras värde förmodas representera värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” avstår från för att erhålla denna ytterligare enhet.

Begreppet ”marginalkostnad” utesluter kostnaden för existerande fabriker och maskiner. Skälet till att dessa utesluts är att dessa tillgångar är ”här”, de har betalats i det förflutna, och därför betraktas kostnaden för dem inte som någon angelägenhet för ”samhället” i nuet.

Alla priser bör enligt detta synsätt vara knapphetspriser, d.v.s. priser som bestäms av nödvändigheten att balansera en begränsad tillgång mot en jämförelsevis obegränsad efterfrågan.

Tillgång betyder, i det sammanhang som utgörs av denna lära, de varor som är här – i säljarnas ägo – och de potentiella varor som säljarna skulle producera med sina existerande fabriker och sin existerande utrustning, om de inte tog någon begränsning av sin produktion utom ”marginalkostnaden” under övervägande. Efterfrågan betyder den uppsättning kvantiteter som köparna kommer att ta vid varierande priser. Varje pris förmodas bestämmas vid vilken punkt som än fordras för att ge köparna den fulla tillgången i denna bemärkelse och begränsa deras efterfrågan efter tillgångens storlek.

Kärnan i denna pristeori är idén att varje säljares varor och användningen av hans fabriker och utrustning tillhör ”samhället” och bör vara gratis för ”samhällets” medlemmar, om inte och förrän ett pris fordras för att ”ransonera” dem och fördela dem mellan de konsumenter som tävlar om dem och har alltför hög efterfrågan på dem. Dessförinnan anses de vara gratisvaror, som luft och solsken, och varje värde de ändå har anses vara resultatet av ”artificiell, monopolistisk begränsning av tillgången” – av ett uppsåtligt, illvilligt undanhållande av varor från ”samhället” från de privata förvaltarnas sida. Men därefter begränsas det värde de kan uppnå endast av den vikt köparna lägger vid dem.

Enligt detta synsätt antas varje pris vara ett index på intensiteten av ”samhällets” behov av eller begär efter en vara – ett index på varans ”marginella samhällsnytta”.

På så sätt leder den stambundna synen på egendom, på priser och på kostnader till den syn på konkurrens som omfattas av den samtida ekonomin.

Konkurrens ses som det medel varmed priserna drivs ned antingen till likhet med ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de endast överskrider ”marginalkostnaden” med det extra belopp som är nödvändigt för att ”ransonera” nyttan av fabriker och utrustning som arbetar med full kapacitet.

Detta är inte konkurrens sådan som den existerar i verkligheten. Den konkurrens som äger rum under kapitalismen fungerar så att den helt enkelt reglerar priserna i enlighet med de fullständiga produktionskostnaderna och vinstkraven. Den fungerar inte så att den driver ned priserna till ”marginalkostnadernas” nivå eller till den punkt där de representerar en ”knapphet” på kapacitet. Den sorts ”konkurrens” som fordras för att göra det är av ett mycket speciellt slag. Den är bokstavligt talat inte av denna världen. Den är ”ren” och ”fullkomlig”.

Ingen har någonsin definierat ”ren och fullkomlig konkurrens” – proceduren är att blott och bart presentera en lista över betingelser som den fordrar. En tämligen fullständig lista över dessa betingelser presenteras av professor Clair Wilcox (som inte är någon förespråkare för kapitalism) som om den vore en definition av ”ren och fullkomlig konkurrens”. Han skriver:

Fordringarna för fullkomlig konkurrens är fem: För det första måste den vara man handlar med tillhandahållas i stor mängd och varje enhet måste vara så lik varje annan enhet att köparna lätt kan byta från en säljare till en annan för att kunna dra fördel av ett lägre pris. För det andra måste den marknad i vilken varan köps och säljs vara välorganiserad, handeln måste vara kontinuerlig, och de som handlar med den måste vara så välinformerade att varje enhet som säljs vid samma tillfälle säljs för samma pris. För det tredje måste säljarna vara talrika, varje säljare måste vara liten, och den mängd som tillhandahålls av någon av dem måste vara en så obetydlig del av det totala utbudet att ingen ökning eller minskning i hans tillverkning märkbart kan påverka marknadspriset… För det fjärde får det inte finnas någon inskränkning i någon säljares eller köpares oberoende, det må vara enligt sedvänja, kontrakt, hemliga överenskommelser, fruktan för motåtgärder från konkurrenter eller åläggande av offentlig kontroll. Var och en måste vara fri att agera i sitt eget intresse utan hänsyn till några av de andras intressen. För det femte måste marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan. Det får inte finnas någon friktion som hindrar kapitalrörelser från industri till industri, från produkt till produkt eller från företag till företag; investeringar måste snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden; tillgång till marknaden måste beviljas alla säljare och alla köpare inom och utom landet. Slutligen får det inte finnas något hinder för uteslutning från marknaden; bankrutt måste tillåtas förstöra dem som saknar styrkan att överleva.[7]

För att sammanfatta dessa betingelser: enhetliga produkter som erbjuds av alla säljare i samma industri, fullkomlig kunskap, varje säljares kvantitativa obetydlighet, ingen fruktan för motåtgärder från konkurrenter som svar på ens handlingar, ständiga prisändringar, och fullkomlig lätthet att investera och dra tillbaka sina investeringar.

För att förstå det påstådda behovet av alla dessa betingelser och vad de skulle betyda i verkligheten är det nödvändigt att projicera dem på ett konkret exempel. Detta görs vanligtvis inte alls, och det görs aldrig till fullo – om det gjordes, skulle varken teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” eller prisransoneringsteorin kunna föras fram. Så jag ska använda ett eget exempel, som inte kommer att vara av det slag som teorins anhängare använder, men som exakt kommer att uttrycka dessa teoriers innebörd.

Föreställ dig en biograf med 500 platser. Filmen ska precis börja; biografmaskinisten, platsanvisarna och kassören är alla på plats. ”Samhället” har den påstådda rätten att ta 500 sittplatser i besittning. Om de inte alla är tagna i besittning för denna föreställning, kan ingen framtida tillfredsställelse erhållas genom att man lagrar sittplatserna för framtida bruk. Sittplatserna, biografen, filmen, de nödvändiga arbetarna är ”här”. ”Samhället”, får man förmoda, ”har dem”, och nu kräver det hela behållningen av sin påstådda egendom.

Om filmen inte visas är det enda som ”samhället” kan spara den elektriska ström som skulle kunna göras tillgänglig någon annanstans, eller det kol som måste förbrukas för att generera strömmen. Kostnaderna för bigrafen, filmen, arbetarna är alla ”nedplöjda kostnader” – ”vatten över dammen”[8], som läroböckerna säger – och eftersom ”gjort är gjort” är det enda som nu räknas för ”samhället” kostnaden för elströmmen.

Biografen bör enligt stamransoneringsteorin ta ett inträdespris som garanterar försäljning av 500 biljetter för föreställningen. Om horder av människor står i kö för att komma in, bör den höja priset till vilken punkt som än fordras för att endast 500 personer ska ha råd med det. Om alla personerna i kön har identiskt lika inkomster, samma hälsotillstånd och är lika känsliga till sin natur, kommer ett sådant pris, förmodar man, att betyda att de 500 personer som helst vill se filmen kommer att få se den. Om de är olika i dessa avseenden, så förmodas detta redan vara en ”ofullkomlighet”, som professor Wilcox skulle säga, i ”marknadsmekanismens” rättvisa.

Men om det i stället är få personer som står i kö, bör biografen börja minska sitt inträdespris. Den måste fortsätta att minska inträdespriset tills den har dragit till sig 500 kunder. Om ett inträdespris på bara två cent fordras för att dra till sig så många kunder, då, får man förmoda, är detta det pris som bör tas, förutsatt bara att kassans intäkter täcker kostnaden för den elektriska strömmen.

Om biografen envisas med att ta sitt standardpris på, låt oss säga, en dollar och då säljer färre än 500 biljetter, då är den enligt stamransoneringsläran, skyldig till att ”administrera” sitt pris och till ”monopolistisk begränsning av tillgången”. Den ägnar sig åt ”priskontroll” – något som strider mot ”lagarna om tillgång och efterfrågan” – och åt att skapa en ”artificiell knapphet” på sittplatser genom att ”monopolistiskt” undanhålla en del av sitt utbud från marknaden för att behålla ett högt pris på de sittplatser till vilka de säljer biljetter.

Om biografen inte kan sälja 500 biljetter ens för en cent per biljett, då måste den enligt denna teori antingen öppna dörrarna gratis eller också ställa in föreställningen. I detta fall är en sittplats på bio, menar man, en gratisvara – den är inte längre ”knapp” i förhållande till efterfrågan på den, och därför finns det inte längre något behov av ett pris eftersom det inte längre finns något behov av att ransonera biografplatser. Om det finns 100 personer som vill se filmen och som är beredda att göra det värt besväret för biografägaren, bör han kanske visa filmen – enligt vad samtida ekonomi skulle hävda – förutsatt att han säljer de återstående 400 biljetterna för vilket pris som än behövs för att bli av med dem, inklusive noll. Detta skulle emellertid vara en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismen” – prisdiskriminering. Den ”ideala lösningen” i ett sådant fall, menar man, skulle vara att låta staten nationalisera biografen, inte ta något betalt och subventionera förlusten.

I processen att justera priset för att dra till sig kunder får biografen givetvis inte skicka ut någon på gatan för att berätta för folk om den film den visar eller vilket pris den tar. Det skulle vara en annan ”ofullkomlighet” – reklam. Reklam är enligt denna teori ett slösaktigt och illasinnat sätt att ”skapa efterfrågan” – det får ”konsumenterna” att agera annorlunda än de i själva verket vill agera. Så när biografen sänker sitt pris måste den vara noga med att inte visa det för tydligt. Att helt enkelt ändra priset vid kassan bör vara nog.

Fastän reklam från biografens sida är en ”ofullkomlighet” fordrar emellertid ”fullkomlighet” att alla biografens potentiella kunder besitter fullkomlig och ögonblicklig kunskap om dess prisändringar och om den film som visas. Det är en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismens” funktion om personer som just ska till att besöka andra biografer, eller kör runt i sina bilar, eller älskar med varandra, inte ögonblickligen erhåller information om prisändringarna, så att de snabbt kan ändra sina planer. Och, får man förmoda, det är en ”ofullkomlighet” om de inte redan har sett filmerna många, många gånger  – för att vara fullkomligt informerade om dem.

Eftersom biografägaren vill ”maximera vinsten”, kommer han inte att agera i enlighet med teorins tribalistiska föreskrifter. Men, argumenterar man, han skulle göra det, om kunskapen vore fullkomlig och automatisk, om människor faktiskt rusade fram och tillbaka mellan biograferna som svar på minimala prisskillnader, och om ett antal ytterligare betingelser också vore uppfyllda. Om det till exempel funnes 401 identiskt lika biografer i samma grannskap, som alla visar samma film, och alla är i samma läge vad beträffar tomma sittplatser, då kommer, argumenterar man, den listige och klipske ”vinstmaximerande” affärsmannen att resonera som följer: ”Med mitt standardpris på en dollar kan jag bara sälja 100 biljetter idag. Men om jag tar 99,999…9 cent (det är ett standardantagande i teorin att alla ekonomiska fenomen är matematiskt kontinuerliga och därmed kan behandlas med differentialkalkyl) kan jag sälja alla 500 biljetterna. För som svar på denna obetydliga prisändring, som ligger oändligt nära mitt nuvarande pris, kan jag dra till mig en kund från var och en av de 400 andra biograferna. Detta skulle vara mycket bra för mig, och inga av de andra biografägarna skulle egentligen lägga märke till förlusten av bara en kund, och därför skulle ingen matcha mitt lägre pris. Så det är vad jag tänker göra.”

Samma tanke skulle emellertid, antar man, samtidigt rusa genom huvudena hos de andra 400 biografägarna, och därför skulle allas pris justeras precis så mycket, och ingen kommer i slutändan att ha några ytterligare kunder som lockats från andra biografer. Varje biograf kan dra till sig en procent av en ytterligare kund som annars inte skulle ha gått på bio, men det är allt.

Samma process upprepas vid det infinitesimalt lägre priset, allteftersom varje biografägare försöker ”maximera vinsten”, ledd av idén att hans obetydliga prisändring kommer att dra en obemärkt mängd affärer från var och en av många konkurrenter, som inte kommer att sänka priserna som svar på hans agerande. Denna process av oändligt små prissänkningar förmodas utföras med oändlig snabbhet – förmodligen genom den ”automatiska marknadsmekanismen” – och därför sjunker priset ögonblickligen till den punkt där vars och ens biografsalong är fullsatt.

Enligt teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” är det stora antalet säljare den huvudbetingelse som fordras för att driva priserna antingen till ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de reflekterar en ”knapphet” av den kapacitet som finns ”här”. Om den enskilde säljaren vore en betydande del av marknaden och vore i en position där han tar hand om en stor del av de affärer som görs av hans konkurrenter, då, förmodar man, skulle han aldrig sänka sitt pris, därför att han skulle veta att andra som resultat av hans agerande kommer att förlora så mycket affärer att de kommer att behöva matcha hans sänkning och att han därför i grund och botten endast lämnas med det lägre priset. När det finns ett stort antal små säljare, matchas också varje prissänkning, men, så lyder argumentet, inte på grund av ens egen prissänkning, utan därför att de andra säljarna leds att sänka sina priser oberoende av varandra, vägledda av exakt samma tanke.

Betydelsen av att alla säljare har en identisk produkt förmodas ligga i kundernas större lyhördhet för prisändringar. Om varje biograf visade olika filmer, är det inte troligt att kunderna skulle byta mellan olika biografer som svar på oändligt små prisskillnader, och därför skulle en biografägare ha mindre incitament att sänka sitt pris. Den betydelse man knyter till fullkomlig kunskap är liknande.

Detta porträtt av en ekonomiskt fullkomlig värld är emellertid ännu inte komplett. Det återstår ytterligare två huvudsakliga fordringar om ”samhället” ska erhålla den maximala behållningen från sina ”knappa resurser”. Det måste, som professor Wilcox uttrycker saken, vara möjligt för investeringar att ”snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden…” Denna betingelse skulle förverkligas om filmerna visades i tält och med projektorer som använde levande ljus i stället för elektricitet. Då skulle biografägarna närhelst efterfrågan ändrades bara behöva ta ner eller resa upp sina biografer och tända eller blåsa ut de levande ljusen.

Detta skulle vara ”fullkomning”, men ännu inte riktigt i dess fulla ”renhet”. För dessutom måste, som professor Wilcox säger, ”marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan”. Detta skulle förverkligas om man, sedan man lämnat biografen gått för att äta middag på en restaurang, inte fick en meny utan fick sitta framför en teleprinterremsa – och erbjöds ett ”future contract” på dessert; och om man efteråt, när man lämnat restaurangen och promenerat tillbaka till sin lägenhet, man inte skulle veta om man har råd att bo i den över natten eller om hyran på takvåningar hade kollapsat. Först då skulle världen vara ”rent fullkomlig”.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Ironiskt nog tog detta försök fart inom ekonomin under slutet av 1800-talet (och har vunnit i inflytande alltsedan dess) genom viktorianska ekonomers ansträngningar att vederlägga Karl Marx teorier angående värde och pris. Prisransoneringsteorin framfördes som ett alternativ till den marxistiska arbetsvärdeteorin. Ironin ligger i att läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” ligger till vänster om marxismen.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster. Argumentet från anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är inte att affärsmännen gör orimliga vinster genom någon sorts ”monopol”, utan att de är ”monopolistiska” när de vägrar att sälja sina produkter med förlust – vilket affärsmännen skulle behöva göra om de behandlade sina fabriker och sin utrustning som kostnadsfria naturtillgångar som erhåller värde endast när de råkar vara ”knappa”.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” förvrider verklighetens fakta i större omfattning än kapitalismens traditionella kritiker. Dessa kritiker insåg att konkurrens är en grundbeståndsdel i kapitalismen, men de fördömde den. Kapitalismen, hävdade de, styrs av ”djungelns lag”, av principerna om ”skoningslöshet[9]” och ”de starkares överlevnad”. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår från samma grund som dessa tidigare kritiker och är fullständigt enig med dem i deras invändningar mot sådana kännetecken för konkurrensprocessen som de kontinuerliga produktförbättringarna, mångfalden av produkter, reklam och förekomsten av outnyttjad kapacitet. Båda skolorna betraktar alla dessa kännetecken på konkurrens som ett ”slöseri” med ”samhällets knappa resurser”.

Men läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” betraktar dessa kännetecken som ”ofullkomligheter” och angriper kapitalismen på den grundvalen att kapitalismen saknar konkurrens.

Varje industri, hävdar den, är ”ofullkomligt konkurrensutsatt” (med nätt och jämt möjligt undantag för sädesodling). Varje industri är skyldig till ”monopolistisk konkurrens” eller ”oligopol”. Med professor Bachs ord:

Det finns ett spektrum från ren konkurrens till rent monopol. När det finns en stor mängd säljare av produkter som bara är en smula differentierade, men inte tillräckligt många för att göra marknaden fullkomligt konkurrensutsatt, kallar vi situationen ”monopolistisk konkurrens”.

Och:

När det bara finns ett fåtal konkurrerande producenter, så att varje producent måste ta med i beräkningen vad varje annan producent gör, kallar vi situationen ”oligopol”, vilket betyder få säljare.[10]

Begreppen ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” är oskiljaktiga, både i teorin och i praktiken. Som exempel på ”monopolistisk konkurrens” anger professor Bach Kellogg och Post när det gäller frukostflingor, och RCA och Philco[11] när det gäller TV-apparater – fastän dessa industrier är fullt ut lika ”oligopolistiska” som bil- eller stålindistrin. (Även små detaljhandelsföretag, ett populärare exempel på ”monopolistisk konkurrens”, kan klassificeras som ”oligopol”, eftersom det bara finns ett fåtal av ett givet slag inom ett givet område.) I vilket fall som helst omfattar dessa båda begrepp praktiskt taget alla industrier med undantag för det fåtal som kallas ”rena monopol”.

Den konkurrens som kapitalismen anklagas för att sakna – som resultat av ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” – kallas priskonkurrens. Priskonkurrensens natur, som samtida ekonomer ser den, indikeras i ett annat stycke ur professor Bachs lärobok:

Analytiskt sett är det avgörande med oligopol det lilla antalet säljare, vilket gör det absolut nödvändigt för var och en att noga väga andras reaktioner på hans eget pris, produktion och försäljningspolicy. Resultatet är ett starkt tryck att undvika priskonkurrens eller att undvika den utan hemliga överenskommelser.[12]

Kapitalismen anklagas för att sakna priskonkurrens på följande grunder: om det finns få säljare på en marknad, måste varje säljare som sänker sitt pris ta det faktum med i beräkningen att andra säljare kommer att matcha hans prissänkning – så han kanske klarar sig bättre om han avstår från att sänka priset; alltså kommer priserna inte att drivas ned till ”marginalkostnadens” nivå eller till den punkt där de ”ransonerar” behållningen av ”knapp” kapacitet.

Betänk den evasion som inryms i anklagelsen att kapitalismen saknar priskonkurrens. För varje årtionde sedan begynnelsen av den industriella revolutionen har varor inte bara blivit bättre utan också billigare – om inte alltid räknat i papperspengar (vilkas värde hela tiden minskat på grund av statens politik), så om man räknar med det arbete och den ansträngning som måste läggas ner för att tjäna dem. Vad är det som har fått producenter att sänka sina priser under de senaste tvåhundra åren? Bortsuddat.

Verklig priskonkurrens är en allestädes närvarande företeelse i en kapitalistisk ekonomi. Men den skiljer sig fullständigt från den sorts prissättning som läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” föreställer sig. Den är inte en produkt av en mängd kortsynta, obetydliga små lurendrejare, av vilka var och en agerar för att sänka sitt pris i hopp om att inga av de andra kommer att lägga märke till hans agerande. En konkurrent i verkliga livet som sänker sitt pris lever inte i en värld av råttor där han hoppas kunna kila iväg med en munsbit av tusentals andra råttors ost, bara för att finna att de också har vägletts av samma dumhet, med resultatet att alla har mindre ost.

Den producent som sänker sitt pris är fullt medveten om dess effekt på andra konkurrenter och att de kommer att försöka matcha hans pris. Han agerar med kunskap om att några av dem inte kommer att ha råd med sänkningen, medan han själv har råd med den, och att han så småningom kommer att ta över deras affärer. Han kan ha råd med sänkningen när och om hans produktiva effektivitet är större än deras, vilket sänker hans kostnader till en nivå som de inte kan matcha.

Förmågan att sänka produktionskostnaderna är grunden till priskonkurrens. Den möjliggör för en effektiv producent som sänker sina priser att vinna de flesta nya kunder inom sitt område; hans lägre kostnader blir källan till ytterligare vinster, och att återinvestera dessa gör det möjligt för honom att utöka sin kapacitet. Dessutom gör hans förmåga att minska kostnaderna det möjligt för honom att förebygga potentiell konkurrens från utomstående som kan frestas ge sig in på hans område, lockade av hoppet att göra vinster med höga priser, men som inte kan matcha hans kostnadseffektivitet och följaktligen hans lägre priser. Alltså är priskonkurrensen under kapitalismen resultatet av en tävlan i effektivitet, kompetens, förmåga.

Priskonkurrens är inte någon självuppoffrande nedskärning av priserna till ”marginalkostnaden” eller till deras justering dag för dag, minut för minut, till fordringarna för att ”ransonera knapp kapacitet”. Den är att priserna sätts – kanske bara en gång om året – av de effektivaste producenterna med de lägsta kostnaderna, motiverade av deras eget egenintresse. Priskonkurrensens omfattning varierar i direkt proportion till dessa producenters storlek och ekonomiska förmåga. Det är företag som Ford, General Motors och A&P[13] – inte någon sädesodlare eller arrendator av mikroskopisk storlek – som är ansvariga för priskonkurrens. Det väldiga Fordbolagets priskonkurrens sänkte priset på bilar från en nivå där de endast kunde vara leksaker för de rika till en nivå där en lågavlönad arbetare kunde ha råd att äga en bil. General Motors priskonkurrens var så intensiv att företag som Kaiser och Studebaker inte kunde möta dem. A&P:s priskonkurrens var så framgångsrik att anhängare av ”ren och fullkomlig konkurrens” aldrig har slutat klaga över alla de små speceriaffärer som har varit tvungna att slå igen.

Konkurrens är det medel varmed fortlöpande framåtskridande och förbättring åstadkoms. Och ingenting kan vara renare och fullkomligare – i dessa termers rationella bemärkelse – än den konkurrens som äger rum under kapitalismen.

Idealet för läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är emellertid en helt och hållet stillastående ekonomi – det ”statiska tillståndet” som det kallas – i vilken produktion och konsumtion består av en ändlös upprepning av samma rörelser. (För en värdefull diskussion av detta ”ideals” inflytande på samtida ekonomi, se Ludwig von Mises, Human Action.[14])

Det är i namn av detta ”ideal” som anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” angriper det ständiga införandet av nya eller förbättrade produkter, den ständigt växande mångfalden av produkter och den reklam som fordras för att hålla människor underrättade om vad som erbjuds.

Och endast med utgångspunkt från detta ”ideal” kan man deklarera att outnyttjad kapacitet är ”slöseri” – för endast i ett ”statiskt tillstånd” skulle det inte finnas något behov av någon outnyttjad kapacitet.

En kapitalistisk ekonomi är inte ”statisk”. Producenterna vet att de måste svara på ändrade förhållanden. De strävar alltid efter att ha en marginal av outnyttjad kapacitet som kan föras in i produktionen om och när det behövs. Under kapitalismen fordrar det normala produktionstillståndet innehav av extra maskiner och verktyg inom varje industri för att möta varje ändring i efterfrågan som går att förutse. Detta är inget ”slöseri”, inte mer än det faktum att konsumenterna under kapitalismen äger fler skjortor än dem som de råkar ha på sig.

Vad läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” eftersträvar är att avskaffa konkurrensen mellan producenter. Dess ”ideal” är ett tillstånd i vilket ingen producent är i stånd att ta affärerna ifrån någon annan producent. Om en person producerar med full kapacitet, kan han inte möta en enda ytterligare köpares efterfrågan, än mindre konkurrera om denna efterfrågan. Och om han inte producerar med full kapacitet och tar ut ett pris som är lika med hans ”marginalkostnad”, kan han ändå inte konkurrera om några ytterligare köpares efterfrågan, eftersom han är förbjuden att ”differentiera” sin produkt eller göra reklam för den.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” strävar efter att ersätta konkurrensen mellan producenter i skapandet av rikedom med konkurrens mellan konsumenterna i form av en huggsexa om ett fixerat förråd av existerande rikedom. Den eftersträvar ett sakernas tillstånd i vilket ingen ytterligare köpare kan erhålla en produkt utan att beröva någon annan köpare de varor han önskar – för detta är vad konkurrens med full kapacitet skulle betyda. Den strävar efter att göra människor till konkurrenter i konsumtion snarare än i produktion. Den strävar efter att omforma mänskliga varelsers konkurrens till en konkurrens mellan djur som slåss om en statisk mängd byte. Med andra ord: när den fördömer kapitalismen, fördömer den det faktum att kapitalismen inte styrs av djungelns lag.

Anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är medvetna om det faktum att deras lära inte går att tillämpa på verkligheten. Detta bekymrar dem inte. Deras synsätt uttrycks av professor Wilcox, som i förbigående observerar (i ett stycke som direkt följer efter hans påstådda definition – den lista över betingelser som jag citerade tidigare):

Fullkomlig konkurrens, definierad på detta sätt, existerar förmodligen inte, har aldrig existerat och kan aldrig existera … Verklig konkurrens avviker alltid i högre eller lägre grad från fullkomlighetens ideal. Fullkomlig konkurrens är alltså bara ett begrepp, en måttstock varmed vi kan mäta de olika grader av ofullkomlighet som kännetecknar de verkliga marknader på vilka varor köps och säljs.

Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.[15]

Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.

Copyright © 1968 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Platonic Competition. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Richard H. Leftwich, The Price System and Resource Allocation, 3. ed., Holt, Rinehart and Winston, Inc., New York, 1966, s. 24.

[2]) Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, The New American Library, New York, 1966, s. 7 (svensk översättning: Kapitalismen: det okända idealet, Lindfors, Köping, 1984, s. 14.)

[3]) C.E. Ferguson, Microeconomic Theory, Richard D. Irwin, Inc., Homewood, Illinois, 1966, s. 163f.

[4]) Human Action, s. 689–693, avsnittet “The Historical Origin of the Socialist Idea”. Ö.a.

[5]) George J. Stigler, The Theory of Price, revised edition, The Macmillan Company, New York, 1952, s. 83.

[6]) Ferguson, a.a., s. 164.

[7]) Clair Wilcox, ”The Nature of Competition”, omtryckt i Joel Dean, Managerial Economics, Prentice-Hall Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1951, s. 49.

[8]) Det engelska uttrycket ”water over the dam” (eller ”water under the bridge”) betyder saker som skett i det förflutna och som man nu inte kan göra något åt. Tyvärr har inte lyckats komma på något bra svenskt idiomatiskt uttryck för detta. Ö.a.

[9]) På engelska “dog-eat-dog”; ett utryck om vilket Ayn Rand sagt att det inte är tillämpligt på kapitalismen eller ens på hundar.(Möjligen skulle man kunna mynta begreppet ”hundslagsmålskonkurrens” på svenska.) Ö.a.

8) George Leland Bach, Economics: An Introduction to Analysis and Policy, 6. ed., Prentice-Hall, Inc., New Jersey, 1968, s. 337.

9) RCA: Radio Corporation of America. Philco: Philadelphia Storage Battery Company. Ö.a.

10) A.a., s. 361.

[13]) A&P (The Great Atlantic & Pacific Tea Company) är en detaljhandelskedja i USA som vid den tid detta skrevs var den framgångsrikaste i USA. Ö.a.

[14]) Human Action, s. 250 (avsnittet om ”The Stationary Economy”); s. 350–357 (“Logical Catallactics Versus Mathematical Catallactics”).

[15]) Mer om detta i Ayn Rands uppsats ”Amerikas förföljda minoritet: storföretagen” i Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.

Den giftiga miljörörelsen

Nyligen togs ett populärt importerat mineralvatten ur marknaden, därför att man tagit stickprov som visade att det innehöll 35 miljarddelar bensen. Fastän denna mängd var så liten att den för bara femton år sedan skulle ha varit omöjlig att ens upptäcka, ansågs det att omsorgen om allmänhetens hälsa fordrade att produkten drogs in.

Ett sådant fall är naturligtvis inte ovanligt nuförtiden. Utifrån förekomsten av miljarddelar av något giftigt ämne drar man rutinmässigt slutsatsen att detta ska betraktas som en orsak till dödsfall bland människor. Och varje gång antalet projicerade dödsfall överskrider ett på miljonen (eller färre), kräver miljövännerna att staten avlägsnar det stötande bekämpnings- eller konserveringsmedlet eller den påstådde bäraren av giftig förorening från marknaden. De gör så, fastän en riskfaktor av en på miljonen är en tredjedel så stor som risken att ett flygplan störtar ned från himlen på ens hem.

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. Begrunda till exempel följande citat från David M. Graber, forskningsbiolog inom National Park Service, i hans stort uppslagna bokrecension i Los Angeles Times av Bill McKibbens The End of Nature:

Detta [människans ”gradvisa omskapande av jorden”] gör det som händer inte mindre tragiskt för dem av oss som sätter värde på det vilda för dess egen skull, inte för det värde det skänker mänskligheten. Jag för min del kan inte tillönska vare sig mina barn eller resten av jordens växt- och djurliv en tam planet, den må vara monstruös eller – hur otroligt detta än må vara – välvillig. McKibben är biocentriker, och det är jag också. Vi är inte intresserade av någon särskild arts eller oreglerad älvs eller något ekosystems nytta för mänskligheten. De har ett egenvärde, mer värde – för mig – än någon annan människa eller en miljard människor.

Mänsklig lycka och i synnerhet mänsklig fruktsamhet är inte lika viktiga som en vild och frisk planet. Jag känner samhällsvetare som påminner mig om att människorna är en del av naturen, men det är inte sant. Någonstans på vägen – för omkring en miljard år sedan, eller kanske en halv – bröt vi kontraktet och blev till en kräftsvulst. Vi har blivit till ett plågoris för oss själva och för jorden.

Det är kosmiskt osannolikt att den utvecklade världen skulle välja att sluta med sin fossila energiförbrukningsorgie, och Tredje världen med sin självmordsmässiga markförbrukning. Till dess att homo sapiens väljer att återansluta sig till naturen kan somliga av oss endast hoppas på att rätt virus ska dyka upp.

Medan Graber öppet önskar att en miljard människor ska dö, citerar McKibben, den författare han recenserar, med gillande John Muirs välsignelse över alligatorer och beskriver den som ett ”lämpligt epigram” för sin egen ”ödmjuka ansats”:

Ärade representanter för den äldre skapelsens stora ödlor, må ni länge njuta av era liljor och er säv, och då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt!

Sådana uttalanden utgör rent, oblandat gift. De uttrycker idéer och önskningar som, om de ledde till handling, skulle betyda fasa och död för enorma mängder mänskliga varelser.

Sådana uttalanden, och andra liknande, görs av framträdande medlemmar av miljörörelsen. Vikten av sådana uttalanden låter sig inte förminskas genom att man bara tillskriver dem någon liten ytterlighetsflygel inom miljörörelsen. Faktum är att även om sådana uppfattningar var tecken på hur bara fem eller tio procent av miljörörelsen tänker – den flygel som utgörs av ”djupekologerna” eller ”Earth First!” – skulle de utgöra en giftighetsgrad hos miljörörelsen som helhet uppgående, inte till miljarddelar eller ens miljondelar, utan till hundradelar, vilket givetvis är en enormt mycket högre giftighetsgrad än vad som bedöms utgöra en fara för mänskligt liv i praktiskt taget varje annat fall där det rör sig om ett dödligt gift.

Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar. Detta framgår klart av det faktum att huvuddelen av miljörörelsen inte kommer med någon grundläggande eller signifikant kritik mot hrr Graber och McKibben eller deras gelikar. Faktum är att John Muir, vars önskan att alligatorer ”då och då undfägnas med en munfull skräckslagna människor till efterrätt” McKibben citerar med gillande, var grundare av Sierraklubben, som stolt erkänner detta faktum. Sierraklubben är förstås den ledande miljöorganisationen och betraktas som den mest respektabla.

Det finns emellertid någonting som är mycket viktigare än Sierraklubbens genealogi – något som ger en förklaring i termer av grundprinciper på varför huvuddelen av ekologirörelsen inte angriper vad man skulle tro bara är en ytterlighetsflygel. Detta är en filosofisk grundpremiss som rörelsens huvuddel delar med dess påstådda ytterlighetsflygel och som logiskt implicerar hat mot människan och allt hon åstadkommer. Nämligen premissen att naturen besitter ett egenvärde – d.v.s. att naturen är värdefull i och för sig själv, oavsett om den bidrar till mänskligt liv och välbefinnande.

Denna människofientliga premiss, att naturen har ett egenvärde, går i Västerlandet så långt tillbaka som till den helige Franciscus av Assisi, som trodde på alla levande varelsers likaberättigande: människor, boskap, fåglar, fiskar och reptiler. Faktum är att Franciscus av Assisi, just på grundval av denna filosofiska frändskap, och på önskan av ekologirörelsens huvuddel, officiellt förklarats som ekologins skyddshelgon av romersk-katolska kyrkan.

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Man bör inse att det i vad som just sagts är logiskt implicit att när man inrättar ett offentligt ämbete som det som nyligen föreslagits i Kalifornien, en ”miljöombudsman”, är detta liktydigt med ett ämbete med titeln Förnekare av Mänskliga Värden. Ett sådant ämbetes arbete skulle bestå i att hindra människor från att uppnå sina värden, utan något annat skäl än att hon var människa och att hon ville uppnå dem.

Naturligtvis är inte miljörörelsen alltigenom giftig. Mycket få människor skulle lyssna till den om så vore. Som jag sagt är dess giftighetsgrad bara åtskilliga tiondelar. Inblandat med giftet, och liggande över det som ett slags sockerglasyr, finns förespråkandet av en mängd åtgärder med det uttalade syftet att främja mänskligt liv och välbefinnande, och bland dessa några som, om man betraktar dem isolerade, faktiskt skulle kunna uppnå detta syfte. Problemet är att blandningen är giftig. Och när man sväljer miljörörelsen, sväljer man därför oundvikligen gift.

Givet rörelsens bakomliggande nihilism är det förvisso inte möjligt att utan vidare godta några av dess anspråk på att försöka förbättra mänskligt liv och välbefinnande, speciellt när deras rekommendationer, om man följer dem, skulle åsamka människor stora försakelser eller kostnader. Faktiskt skulle ingenting kunna vara absurdare eller farligare än att ta råd om hur man ska förbättra sitt liv och välbefinnande från dem som önskar se en död och vilkas tillfredsställelse kommer från mänsklig fasa, vilket givetvis, som jag har visat, är exakt vad man önskar inom miljörörelsen – öppet och av princip. Denna slutsats är, det måste jag betona, giltig oavsett en individs vetenskapliga eller akademiska meriter. Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant. Kongressutskott som tar emot vittnesmål från påstådda expertvittnen i fråga om lagstiftningsförslag på miljöområdet måste självfallet vara medvetna om detta faktum och aldrig glömma det.

Det är inte ägnat att förvåna att i praktiskt taget varje fall har de påståenden som gjorts av miljövännerna visat sig vara falska eller helt enkelt absurda. Betänk till exempel det nyligen aktuella exemplet med Alar, ett kemiskt besprutningsmedel som i många år använts på äpplen för att bevara deras färg och hålla dem färska. Här visade det sig att t.o.m. om miljövännernas påståenden faktiskt hade varit sanna, och att bruket av Alar skulle resultera i 4,2 dödsfall per miljon under en livstid på sjuttio år, skulle detta inte betyda annat än att förtäringen av äpplen besprutade med Alar skulle ha varit mindre farlig än att åka till snabbköpet för att köpa äpplena! (Tänk efter: 4,2 dödsfall per miljon under en sjuttioårsperiod betyder att under ett år vilket som helst i Förenta staterna med dess folkmängd av ungefär 250 miljoner människor, skulle cirka femton dödsfall gå att tillskriva Alar! Detta är det resultat man får genom att multiplicera 4,2 per miljon med 250 miljoner och sedan dividera med 70. Under samma ettårsperiod inträffar cirka femtiotusen dödsfall i trafikolyckor i Förenta staterna, de flesta inom några kilometer från offrens hem, och otvivelaktigt betydligt mer än femton på resor till eller från snabbköpet.) Icke desto mindre följdes detta av en panik, som i sin tur följdes av ett kraftigt fall i försäljningen av äpplen, ekonomisk ruin för ett oräkneligt antal äppelodlare, och till att Alar praktiskt taget försvann.

Före paniken över Alar hade vi paniken över asbest. Enligt tidskriften Forbes visar det sig att, i de former som normalt används i Förenta staterna, är asbest en tredjedel så sannolik dödsorsak som att träffas av blixten.

Så har vi den påstådda skada som åsamkas sjöar av surt regn. Enligt Policy Review visar det sig att försurningen av sjöarna inte har varit resultatet av surt regn, utan av att man upphört med skogsavverkning i de påverkade områdena, och att den alkaliska avrinning som åstadkommits genom denna avverkning därmed försvunnit. Denna avrinning hade gjort naturligt sura sjöar icke-sura under ett antal generationer.

Utöver dessa fall har det förekommit hysteri kring dioxin i marken vid Times Beach, Missouri, trikloretylen i dricksvattnet i Woburn, Massachussetts, kemikalier i Love Canal, och radioaktiv strålning vid Three Mile Island. Enligt prof. Bruce Ames, en av världens ledande cancerexperter, visade det sig att den mängd dioxin som någon skulle ha fått i sig i Times Beach var mycket mindre än den mängd som fordras för att göra någon skada, och att den faktiska dioxinskadan för Times Beach’ invånare i själva verket var mindre än av att dricka ett glas öl. (De amerikanska miljöskyddsmyndigheterna reducerade senare sin egen bedömning av dioxinfaran med en faktor av femton sextondelar.) I fallet Woburn visade det sig enligt Ames att den anhopning av leukemifall som inträffade där var statistiskt slumpmässig, och att dricksvattnet där i själva verket var säkrare än det nationella genomsnittet och inte, som hade hävdats, orsak till leukemifallen. Vad gäller Love Canal, rapporterar Ames, visade det sig vid granskning att cancerfrekvensen bland tidigare invånare inte hade legat över genomsnittet. (Det är nödvändigt att använda uttrycket ”tidigare invånare”, eftersom staden förlorade större delen av sin befolkning i den panik och den tvångsevakuering som orsakades av miljövännernas påståenden.) När det gäller Three Mile Island har inte en enda invånare dött eller ens blivit utsatt för någon extra stråldos som resultat av olyckan där. Dessutom är cancerfrekvensen, enligt studier som rapporterats i The New York Times, bland invånarna där inte större än normalt och har inte ökat.

Före dessa hysterier förekom det påståenden om att Lake Erie höll på att dö, och om kvicksilverförgiftning av tonfisk. Hela tiden har Lake Erie varit i högsta grad vid liv och producerade t.o.m. nära rekordmängder fisk under just den tid då påståendena om dess död gjordes. Kvicksilvret i tonfisken var resultatet av den naturliga förekomsten av kvicksilver i havsvattnet; och vittnesbörd från museer visade att liknande kvicksilverhalter hade förekommit i tonfisk sedan förhistorisk tid.

Och nu har ytterligare ett av miljövännernas påståenden kullkastats i och med att en känd klimatforskare, prof. Robert Pease, har visat att det är omöjligt för freoner att förstöra stora mängder ozon i stratosfären, eftersom relativt få av dem ens är i stånd att nå stratosfären till att börja med. Han visar också att det mångomsusade ”ozonhålet” över Antarktis varje höst är ett naturligt fenomen som existerat långt innan freonerna var uppfunna och till största delen är ett resultat av det faktum att det under den långa antarktiska natten inte finns något ultraviolett solljus som kan skapa nytt ozon.

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. Det är ingenting annat än en undanflykt och en ogiltig slutledning att hoppa från upptäckten av verkningarna av att mata råttor eller möss med doser som motsvarar hundra gånger eller mer än vad någon människa någonsin skulle inmundiga och sedan dra slutsatser om verkningarna på människor som förbrukar normala mängder. Farhågor om att miljarddelar av den ena eller andra kemikalien ska orsaka ensiffriga dödsfall per miljon vilar inte på vetenskap utan på inbillning. Sådana påståenden har ingenting att göra vare sig med faktiska experiment eller med kausalitetsbegreppet.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör. Den process varmed en sådan slutsats dras, och dess grad av egentlig, seriös vetenskaplighet, är väsentligen densamma som när några universitetsstudenter samlas i en lya för att munhuggas: den består praktiskt taget inte i något annat än godtyckliga antaganden, manipulationer, gissningar och rent munväder. Under en sådan munhuggning kan man börja med de kända konsekvenserna av att ett kassaskåp på ett kvarts ton ramlar ned från tionde våningen i huvudet på någon otursförföljd förbipasserande fotgängare, och därifrån övergå till att spekulera över de tänkbara konsekvenserna i en miljon fall av andra fotgängare som råkar tappa en chokladpralin eller en jordnöt från handen eller munnen ner på skon, och komma till slutsatsen att 4,2 av dem kommer att dö.

Vidare, som jag redan påpekat: i kontrast till procedurerna under en sådan munhuggning fastställer förnuftet och den verkliga vetenskapen orsaker som till sin natur är universella. När till exempel genuina dödsorsaker, som arsenik, stryknin eller kulor, angriper människokroppens livsviktiga organ, blir resultatet med absolut säkerhet döden i alla fall utom en handfull per miljon. När någonting faktiskt är orsak till någon verkan, är det så i varje fall utan undantag där specificerade betingelser råder, och är det inte endast i fall där de specificerade betingelserna inte föreligger, som t.ex. om en person har byggt upp motståndskraft mot gift eller bär en skottsäker väst. Sådana påståenden som att tusen olika saker var och en orsakar cancer i en handfull fall bevisar ingenting utom att de verkliga orsakerna ännu inte är kända – och därutöver att kunskapsteorin bakom modern vetenskap brutit samman. (Detta kunskapsteoretiska sammanbrott, kan jag tillägga, började accelerera radikalt praktiskt taget samma dag under 60-talet som då staten tog över det mesta av den vetenskapliga forskningen i Förenta staterna och började att i stor skala finansiera statistiska studier som surrogat för upptäckandet av orsaker.)

När miljövännerna gör sina påståenden, ignorerar de uppsåtligt sådana fakta som att dödliga cancerframkallande ämnen, gifter och radioaktiv strålning existerar i naturen. Så mycket som hälften av de kemikalier man finner i naturen är cancerframkallande, när man matar djur med dem i massiva doser – samma proportion som gäller för människotillverkade kemikalier när de inges i massiva doser. (Orsaken till den resulterande cancern är, enligt prof. Ames, egentligen inte kemikalierna, vare sig de naturliga eller de människotillverkade, utan den upprepade förstörelse av vävnad som orsakas av de massivt överdrivna doser i vilka kemikalierna inges, som t.ex. när man matar råttor med sackarin i en mängd jämförbar med vad människor skulle få om de drack åttahundra burkar lågkaloriläsk om dagen.) Arsenik, ett av de dödligaste gifterna, är ett naturligt förekommande kemiskt grundämne. Oleander, en av de vackraste av växter, är också ett dödligt gift, liksom många andra växter och örter. Radium och uran med all sin radioaktivitet återfinns i naturen. Faktum är att hela naturen till någon grad är radioaktiv. Om miljövännerna inte blundade för vad som existerar i naturen, om de inte förknippade allt negativt uteslutande med människan, om de tillämpade på naturen den måttstock för säkerhet de hävdar är nödvändig när det gäller människans aktiviteter, skulle de vara tvungna att fly i skräck från naturen. De skulle behöva använda hälften av världen till att konstruera skyddande kärl eller barriärer mot alla de påstått cancerframkallande, giftiga och radioaktiva ämnen som utgör andra hälften av världen.

Det skulle vara ett djupt misstag att avfärda miljövännernas upprepade falska påståenden som blott och bart ett fall av den lille pojken som skrek varg. Det är ett fall av att vargen skriker om och om igen om påstådda faror för den lille pojken. Den enda verkliga faran är att lyssna på vargen.

Ett direkt vittnesbörd om miljörörelsens uppsåtliga oärlighet kommer från en av dess ledande representanter, Stephen Schneider, som är väl känd för sina förutsägelser om global katastrof. I tidskriften Discover för oktober 1989 citeras han (med gillande) som följer:

… För att göra detta behöver vi brett stöd för att fånga allmänhetens fantasi. Detta inbegriper givetvis att få mängder av mediatäckning. Så vi måste erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden, och hålla inne med alla tvivel vi må hysa. Detta ”dubbla etiska dilemma”, i vilket vi ofta finner oss själva, kan inte lösas upp av någon formel. Var och en av oss måste bestämma var den rätta balansen ligger mellan att vara effektiv och att vara ärlig.

I avsaknad av verifikation från källor som är totalt oberoende och obesmittade av miljörörelsen måste därför alla dess anspråk på att sträva efter att förbättra mänskligt liv och välbefinnande på det ena eller andra specifika sättet helt enkelt betraktas som lögner, vilkas faktiska syfte är att vålla onödiga försakelser eller lidanden. Inom kategorin illvilliga lögner faller alla miljörörelsens påståenden om att vi måste överge vår industricivilisation, eller någon betydande del därav, för att kunna hantera farorna med påstådd global uppvärmning, uttunning av ozonskiktet, eller uttömning av naturresurserna. Alla påståenden som utgör förkastelsedomar över vetenskap, teknik eller industricivilisation, i namn av att tjäna mänskligt liv och välbefinnande, är i själva verket liktydiga med att hävda att vår överlevnad och vårt välbefinnande är beroende av att vi överger förnuftet. (Vetenskap, teknik och industri är ledande produkter av förnuftet och är oskiljaktiga från det.) Inga sådana påståenden ska tas som något annat än ytterligare bevis på miljörörelsens hat mot människonaturen och människolivet, förvisso inte som bevis på någon verklig fara för mänskligt liv och välbefinnande.

Det är viktigt att inse att när miljövännerna talar om ”miljöförstöring” som resultat av ekonomisk verksamhet är deras påståenden genomsyrade av egenvärdesläran. Vad de verkligen menar är därför i mycket stor utsträckning blott och bart förstörelse av påstådda egenvärden i naturen, som t.ex. djungler, öknar, klippformationer och djurarter, som antingen inte är av något värde för människan eller också är fientliga mot människan. Detta är deras begrepp om ”miljö”. Om man, i kontrast mot miljövännerna, med ”miljö” menar människans omgivning – de yttre materiella betingelserna för mänskligt liv – då blir det klart att alla människans produktiva aktiviteter har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö – ja, faktiskt att detta är deras väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart om man inser att hela världen fysiskt inte består av annat än kemiska grundämnen. Dessa grundämnen förstörs aldrig. De återkommer helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner, på olika platser. Bortsett från vad som gått förlorat i några få rymdraketer är mängden av varje kemiskt grundämne på jorden idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll, har flyttats omkring som aldrig förr på ett sätt som förbättrar mänskligt liv och välbefinnande. Så till exempel har en del av världens järn och koppar flyttats från jordens inre, där det inte var till någon nytta, för att nu utgöra byggnader, broar, bilar och miljontals andra saker till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa kemiska föreningar och omkombinerats i andra, i en process som frigör energi till att värma och lysa upp hem, driva bilar, flygplan, fartyg och tåg och på otaliga andra sätt tjäna mänskligt liv. Härav följer: försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet på dessa sätt gör dem nyttiga för henne, har hennes miljö i motsvarande grad förbättrats.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö.

Begrunda ytterligare några exempel. För att leva måste människan kunna förflytta sin person och sina varor från en plats till en annan. Om en vild skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring i hennes miljö när människan flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av träden i skogen till något annat ställe och lägger ned de kemiska grundämnen hon tagit någon annanstans ifrån så att de utgör en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring av de yttre, materiella villkoren för hennes liv. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivning – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens grundbeståndsdelar på ett sätt som ställer dem i ett nyttigare förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

All ekonomisk verksamhet har därför förbättring av miljön som sitt allenarådande syfte – den syftar uteslutande till att förbättra de yttre, materiella betingelserna för mänskligt liv. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Så mycket om miljövännernas påståenden om att människan förstör miljön. Endast ur perspektivet att naturen besitter ett påstått egenvärde, och att människan inget värde har, kan människans förbättring av miljön kallas miljöförstörelse.

Miljövännernas påståenden på senare tid om den nära förestående förstörelsen av ”planeten” är helt och hållet resultatet av egenvärdeslärans inflytande. Vad miljövännerna i själva verket är rädda för är inte att planeten eller dess förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöras, utan att dess ökande förmåga att försörja mänskligt liv ska förstöra dess omfattande, ännu existerande ”vildhet”. De står inte ut med tanken att jorden helt och hållet ska komma under människans kontroll, att dess djungler och öknar ersätts av gårdar, betesmarker och människoplanterade skogar, som människan vill. De står inte ut med tanken att jorden skulle bli människans örtagård. Med McKibbens ord: ”Problemet är att naturen, den oberoende kraft som har omgett oss sedan våra tidigaste dagar, inte kan samexistera med vår folkmängd och våra vanor. Vi kan mycket väl vara i stånd att skapa en värld som kan försörja vår folkmängd och våra vanor, men det blir en konstgjord värld…” (Min kursivering.)

Miljörörelsens giftighet implicerar att man måste iaktta en livsviktig princip i samband med alla åtgärder rörelsen förespråkar och som kanske faktiskt befrämjar mänskligt liv och välbefinnande, t.ex. dem som kräver minskad smog, rening av floder, sjöar och stränder, och så vidare. Principen är att man inte heller här på minsta vis får göra gemensam sak med miljörörelsen. Man måste nogsamt och samvetsgrant undvika att förespråka ens någonting som är genuint gott under dess egid eller banér. Att göra så är att befrämja dess ondska – att bli smittad av dess gift och sprida smittan vidare. I miljövännernas händer tjänar t.o.m. bekymmer över sådana genuina problem som smog och förorenade floder som ett vapen att angripa industricivilisationen. Miljörörelsen går till väga som om problemen med smuts härrörde från industricivilisationen, som om smuts inte vore det allt genomsyrande mänskliga livsvillkoret i förindustriella samhällen, och som om industricivilisationen utgjorde ett fall från hälsosammare betingelser i det förflutna.

Principen om icke-samarbete med miljörörelsen, om radikalast möjliga åtskillnad från den, måste följas för att undvika den sorts katastrofala konsekvenser som tidigare under detta århundrade åstadkoms av människor i Ryssland och Tyskland, vilka började som i grunden oskuldsfulla och med goda avsikter. Fastän kommunisternas och nazisternas verkliga mål och program inte var någon hemlighet, insåg många människor inte att sådana uttalanden och deras bakomliggande filosofi måste tas på allvar. Som resultat gjorde de gemensam sak med kommunisterna eller nazisterna i ansträngningar att uppnå vad de trodde var värdiga, specifika mål, framför allt mål som föll under rubriken lindring av fattigdom. Men att arbeta sida vid sida med Lenin och Stalin eller Hitler och Himmler och deras likar ledde inte till det slags liv dessa människor hade hoppats uppnå. Det tjänade emellertid till att uppnå dessa monsters blodiga mål. Och på vägen förlorade de som kanske börjat som tämligen oskuldsfulla mycket snart sin oskuld och slutade i varierande grad helt enkelt som monstrens medbrottslingar.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Redan har ett stort antal i övrigt goda människor enrollerats i miljövännernas kampanj för att strypa energiproduktionen. Detta är en kampanj som, i den mån den lyckas, endast kan vålla mänsklig försakelse och leda till att maskin- och motorkraft ersätts med människors begränsade muskelkraft. Det är i själva verket en kampanj som inget mindre eftersträvar än att omintetgöra den industriella revolutionen och en återgång till tidigare århundradens fattigdom, smuts och misär.

Den industriella revolutionens kärna, dess mest utmärkande drag, är bruket av människotillverkad kraft. Till dragdjurens relativt klena muskler och mänskliga varelsers ännu klenare muskler, och till de relativt små mängder användbar kraft som kunde utvinnas från naturen i form av vind och fallande vatten, lade den industriella revolutionen människotillverkad kraft. Den gjorde detta, först i form av ånga som alstrats genom förbränning av kol, och senare i form av petroleumbaserade inre förbränningsprocesser och elkraft baserad på förbränning av vilket fossilt bränsle som helst, eller på kärnkraft.

Denna människotillverkade kraft är den huvudsakliga grunden till alla ekonomiska förbättringar som uppnåtts under de senaste tvåhundra åren. Det är dess bruk som gör det möjligt för oss mänskliga varelser att med våra armar och händer åstadkomma de häpnadsväckande produktiva resultat vi faktiskt åstadkommer. Till våra armars och händers svaga krafter läggs den enormt mycket större kraft som frigörs av dessa energikällor. Bruket av energi, arbetets produktivitet och levnadsstandarden är oskiljaktigt sammanflätade, och de båda senare är helt och hållet beroende av det förstnämnda.

Det är därför inte ägnat att förvåna att, till exempel, Förenta staterna åtnjuter världens högsta levnadsstandard. Detta är ett direkt resultat av det faktum att Förenta staterna har världens högsta energiförbrukning per capita. Förenta staterna är, mer än något annat land, det land där intelligenta mänskliga varelser har ordnat så att motordrivna maskiner åstadkommer resultat för dem. Alla ytterligare betydande ökningar i arbetets produktivitet och i levnadsstandarden, både här i Förenta staterna och världen över, kommer likaledes att vara beroende av människotillverkad kraft och av den ökande energiförbrukning denna möjliggör. Vår förmåga att åstadkomma mer och mer med samma begränsade muskelkraft hos våra lemmar kommer helt och hållet att vara beroende av vår förmåga att öka dessa krafter mer och mer med hjälp av ännu mer sådan energi.

I total opposition mot den industriella revolutionen och alla de förunderliga resultat den åstadkommit är miljörörelsens huvudsakliga mål att hindra tillväxten av den ena källan till människotillverkad kraft efter den andra och ytterst att minska produktionen av människotillverkad kraft tills den praktiskt taget upphör att existera, och på så sätt omintetgöra den industriella revolutionen och ekonomiskt föra världen tillbaka till medeltiden. Det ska inte finnas någon kärnkraft. Enligt miljövännerna utgör den en dödsstråle. Det ska inte heller finnas någon kraft som baserar sig på fossila bränslen. Enligt miljörörelsen orsakar den ”föroreningar” och numera också global uppvärmning och måste därför överges. Det ska inte heller finnas särskilt mycket vattenkraft. Enligt miljövännerna förstör byggandet av de nödvändiga dammarna växtplatser och djurliv med egenvärde.

Endast tre saker får tillåtas som energikällor enligt miljövännerna. Två av dessa, ”solkraft” och vindkraft, är såvitt vi kan se i praktiken helt oanvändbara som betydande energikällor. Om de på något sätt skulle bli praktiskt användbara, skulle miljövännerna otvivelaktigt finna skäl att angripa dem. Den tredje tillåtna energikällan, ”energisparande”, är en självmotsägelse. ”Energisparande” är inte någon energikälla. Dess verkliga innebörd är helt enkelt att använda mindre. Energisparande är att bruka energi på ett ställe endast till priset av att man avstår från bruket av energi på något annat ställe.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret. Det kan inte bli något annat resultat för den industrialiserade världens ekonomiska system än försvagning och till sist död, om dess energitillgångar mer och mer stryps.

Ett stort antal människor har enrollerats i kampanjen mot energi av fruktan för att världens genomsnittliga medeltemperatur kan stiga några grader under det närmaste århundradet, huvudsakligen som resultat av förbränning av fossila bränslen. Om så verkligen skulle vara fallet skulle den enda lämpliga lösningen vara att se till att fler och bättre luftkonditioneringssystem funnes tillgängliga. (Och likaledes, om det verkligen skulle förekomma någon uttunning av ozonskiktet, skulle den lämpliga lösningen, för att undvika de ytterligare fall av hudcancer som man påstår skulle orsakas av att man utsätts för intensivare solljus, vara att se till att fler solglasögon, hattar och sololjor fanns tillgängliga.) Den skulle inte vara att försöka kväva och förstöra den industriella civilisationen.

Om man inte förstod dess bakomliggande motiv skulle miljörörelsens tillflykt till fruktan för global uppvärmning kunna förefalla förvånande, i ljuset av alla de tidigare farhågor rörelsen har påstått sig hysa. Dessa farhågor, ifall nu någon skulle ha glömt det, har handlat om hur det skulle kunna bli en ny istid som resultat av samma industriella utveckling som nu förmodas resultera i global uppvärmning, och det påstådda skapandet av en ”nukleär vinter” som resultat av människans användning av kärnsprängämnen.

Vi bör minnas vad Paul Ehrlich sagt och vilka otroliga påståenden han gjort i samband med ”växthuseffekten”. Under den första vågen av ekologisk hysteri förklarade denne ”vetenskapsman”:

För ögonblicket kan vi inte förutsäga vad resultatet på det hela taget kommer att bli för vårt klimat av att vi använder atmosfären som soptipp. Vi vet dock att mycket små förändringar i någondera riktningen av jordens medeltemperatur skulle kunna bli mycket allvarliga. Blir det några grader svalare kan vi ha en ny istid över oss, med snabba och drastiska effekter på de tempererade regionernas jordbruksproduktivitet. Blir det några grader varmare skulle i stället istäcket runt polerna smälta och kanske höja havens vattennivå med 80 meter. Är det någon som vill hänga med på en gondoltur till Empire State Building?

Den ökning av havens vattennivå på 80 meter som Ehrlich förutsade skulle bli resultatet av global uppvärmning har reducerats en smula. Enligt McKibben antas det ”värsta möjliga scenariot” vara 3,6 meter år 2100, och omkring 2,3 meter anses mera sannolikt. Enligt en FN-panel av påstådda vetenskapsmän antas det vara 64 cm. (Inte ens denna mera begränsade förutspådda höjning hindrade FN-panelen från att kräva en omedelbar 60-procentig minskning av koldioxidutsläppen för att försöka förhindra den.)

Av kanske ännu större vikt är den ständiga och djupa misstro mot vetenskap och teknik som miljörörelsen uppvisar. Miljörörelsen hävdar att man inte kan lita på vetenskapen och tekniken när det gäller att bygga en säker kärnkraftsanläggning, att framställa ett säkert bekämpningsmedel, eller ens baka en säker brödlimpa om denna brödlimpa innehåller kemiska konserveringsmedel. När det gäller global uppvärmning visar det sig emellertid att det finns ett område där miljörörelsen uppvisar den mest hisnande tilltro till vetenskapens och teknikens tillförlitlighet, ett område där tills nyligen ingen – inte ens vetenskapens och teknikens ståndaktigaste anhängare – någonsin hade tänkt sig att hysa särskilt mycket tilltro alls. Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren.

Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss.

Mycket nära samband med detta har en annan omständighet som kan förefalla häpnadsväckande. Denna handlar om klokhet och försiktighet. Oavsett vetenskapsmäns och ingenjörers försäkringar, grundade i varje detalj på fysikens bäst etablerade lagar – om reservsystem, felsäkra system, inneslutningsbyggnader lika säkra som u-båtsbunkrar, djupförsvar, o.s.v. – när det gäller kärnkraften är miljörörelsen ovillig att spela hasard och riskera att ofödda barn femtio generationer in i framtiden ska kunna utsättas för skadlig radioaktiv strålning. Men på grundval av en väderleksrapport är den villig att skrota den moderna världens ekonomiska system – att bokstavligt talat kasta bort industricivilisationen. (Den 60-procentiga minskning av koldioxidutsläppen som FN-panelen påyrkar skulle i sig själv vara fullständigt förödande, helt och hållet bortsett från alla ytterligare sådana åtgärder som säkert skulle följa.)

Innebörden av detta vanvett är att industricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder. För all del, mycket dåligt väder. Om vi förstör den energibas vi behöver för att producera och hantera den byggnadsutrustning vi behöver för att bygga starka, välgjorda, bekväma hus åt hundratals miljoner människor, kommer vi att bli bättre tryggade mot vind och regn, påstår miljörörelsen, än om vi behåller och utökar denna energibas. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera kylskåp och luftkonditionering, kommer vi att få ett bättre skydd mot varmt väder än om vi behåller och utökar denna förmåga, hävdar miljörörelsen. Om vi förstör vår förmåga att producera och hantera traktorer och skördetröskor, att konservera och frysa mat, att bygga och driva sjukhus och producera medicin, kommer vi att trygga vår tillgång till mat och vår hälsa bättre än om vi behåller och utökar denna förmåga, försäkrar miljörörelsen.

Det ligger i själva verket en anmärkningsvärd ny princip underförstådd här beträffande hur människan kan hantera sin miljö. I stället för att vidta åtgärder gentemot naturen, som vi alltid har trott att vi måste göra, ska vi hädanefter kontrollera naturkrafterna mer till vår fördel genom overksamhet. Om vi inte handlar kommer det i själva verket aldrig att uppstå några hotande naturkrafter av betydelse! De hotande naturkrafterna är inte en produkt av naturen, utan av oss! Så talar miljörörelsen.

Alla miljörörelsens vanvettigheter blir begripliga när man fattar naturen av dess bakomliggande destruktiva bevekelsegrund. De uttalas inte i människans intresse, för hennes livs och välbefinnandes skull, utan för syftet att leda henne till självförstörelse.

Det måste betonas att även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera (precis som produktionen av ett tillräckligt förråd av vete eller spikar – vilket hela socialistvärldens erfarenhet så tydligt visar). Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri.

Faktum är att om de nödvändiga justeringarna fick lov att göras skulle det förmodligen visa sig att om det faktiskt skedde en global uppvärmning skulle den, när det kommer till kritan, visa sig ytterst välgörande för människan. Till exempel finns det tecken som tyder på att den skulle uppskjuta nästa istid med tusen år eller mer, och att den högre koldioxidhalt i atmosfären som förmodas orsaka uppvärmningsprocessen skulle vara ytterst välgörande för jordbruket.

Antingen global uppvärmning inträffar eller ej är det säkert att naturen själv förr eller senare kommer att åstadkomma stora klimatförändringar. För att hantera dessa förändringar och praktiskt taget alla andra förändringar, av vad orsak de än må uppstå, behöver människan absolut frihet för individen, och hon behöver vetenskap och teknik. Men ett ord: hon behöver den industricivilisation som byggs upp av kapitalismen.

Detta för mig tillbaka till de möjligtvis verkligt goda målsättningar som blandas ihop med miljörörelsen, som t.ex. önskan om renare miljö och bättre hälsa. Om man vill förespråka sådana målsättningar utan att hjälpa de potentiella massmördarna inom miljörörelsen att uppnå sina mål, måste man först av allt utan förbehåll acceptera det mänskliga förnuftets, vetenskapens, teknikens och industricivilisationens värden och aldrig angripa dessa värden. De utgör den oundgängliga grunden för att uppnå renare miljö, bättre hälsa och längre liv.

Under de senaste två århundradena har lojaliteten mot dessa värden gjort det möjligt för Västerlandets människor att göra slut på hungersnöd och farsoter och att utrota sådana fruktade sjukdomar som kolera, difteri, smittkoppor, tuberkulos och tyfus, bland andra. Svälten har kommit till en ända därför att den industricivilisation som miljövännerna hyser ett sådant hat mot har producerat det största överflöd och den största mångfald av matvaror som världshistorien skådat och skapat det transportsystem som behövs för att göra alla delaktiga av dem. Samma hatade civilisation har producerat de järn- och stålrör och kemiska reningssystem och pumpsystem som gör det möjligt för var och en att ha ögonblicklig tillgång till säkert dricksvatten, varmt eller kallt, varje minut av dygnet. Den har producerat de avloppssystem och de bilar som har avlägsnat smutsiga avfallsprodukter från människor och djur från städernas gator.

Sådana förbättringar har, tillsammans med den enorma minskning av trötthet och utmattning som möjliggjorts av användningen av arbetsbesparande maskiner, resulterat i en radikal minskning av dödligheten och ökning av medellivslängden, från mindre än trettio år före den industriella revolutionens begynnelse till mer än sjuttiofem år för närvarande. Likaså har ett genomsnittligt nyfött barn i Amerika idag större chans att leva till sextiofem års ålder än ett genomsnittligt nyfött barn i ett icke-industrialiserat samhälle att leva till fem års ålder.

Under den industriella revolutionens tidigaste år åtföljdes förbättringsprocessen av förekomsten av koldamm i städerna, något som människorna villigt accepterade som en biprodukt till att inte behöva frysa och att kunna ha alla ett industrisamhälles andra förmåner. Senare framsteg i form av elektricitet och naturgas har radikalt reducerat detta problem. De som önskar ytterligare framsteg på denna väg bör förespråka frihet att vidareutveckla kärnkraften, som inte åstadkommer särskilt mycket utsläpp av något slag i atmosfären. Men kärnkraften är den energiform miljörörelsen hatar mest av alla.

En annan väsentlig sak för ytterligare förbättringar i renlighet och hälsa och för naturresursernas långsiktiga tillgänglighet är utvidgandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, speciellt av mark och naturresurser. Privata ägare har som drivfjäder att använda sin egendom på ett sätt som maximerar dess långsiktiga värde och att, närhelst så är möjligt, förbättra sin egendom. I överensstämmelse härmed bör man söka efter vägar att utsträcka det privata ägandets princip till sjöar, floder, stränder och t.o.m. till delar av havet. Privatägda sjöar, floder och stränder skulle nästan säkert vara rena sjöar, floder och stränder. Privatägda, elektroniskt avskärmade oceanrancher skulle garantera ett överflöd av nästan allt användbart som står att finna i eller under havet. De vidsträckta markområden som nu ägs av Förenta staternas regering i de västra delstaterna och i Alaska bör förvisso privatiseras.

Men vad som är viktigast i det nuvarande sammanhanget, där miljörörelsen får verka nästan utan motstånd, är att var och en som är rädd för att bli fysiskt smittad genom att utsättas för en eller annan påstått giftig kemikalie bör ta sig i akt för att få en outplånlig fläck på själva sin tillvaro genom att utsätta sig för miljörörelsens dödliga gift. Det är detta man löper risk att göra genom att svälja miljörörelsens propaganda och låta sig vägledas av den. Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Det är viktigt att förklara varför det finns så få intellektuella som är beredda att bekämpa miljörörelsen och varför det finns så många som står på dess sida.

Jag tror att det hat mot människan och den misstro mot förnuftet som miljörörelsen uppvisar i betydande grad är en psykologisk projektion av många samtida intellektuellas hat mot sig själva och misstro mot sitt eget förnuft, vilket i sin tur är en följd av att de burit ansvaret för den förödelse som vållats av socialismen. Som ansvariga för socialismen har de förvisso varit ”ett plågoris för världen”, och om socialismen verkligen hade representerat förnuft och vetenskap, vilket de fortfarande gärna vill tro, hade det funnits skäl att misstro förnuftet och vetenskapen.

Enligt min uppfattning är miljövännernas ”gröna” rörelse blott och bart kommunisternas och socialisternas gamla ”röda” rörelse, berövad sin vetenskapliga fasad. Den enda skillnad jag ser mellan de gröna och de röda är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning” och ”monopol”. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. Enligt min uppfattning är miljörörelsen och ekologin ingenting annat än socialismens intellektuella dödsrossling i Västerlandet, den sista dödsryckningen hos en rörelse som för bara några årtionden sedan ivrigt såg fram mot resultaten av att lamslå individers handlande med hjälp av ”social ingenjörskonst” och som nu försöker lamslå individers handlande genom att förbjuda all slags ingenjörskonst. De gröna står, vill jag mena, om möjligt ett snäpp lägre än de röda.

Även om socialismens sammanbrott är en viktig utlösande faktor bakom miljörörelsens framväxt finns det också andra, mer grundläggande orsaker.

Miljörörelsen är den ledande yttringen av den tidvattenvåg av irrationalism som håller på att uppsluka vår kultur. Under de senaste två århundradena har förnuftets tillförlitlighet som medel att uppnå kunskap varit under ständig attack, ledd av en serie filosofer från Immanuel Kant till Bertrand Russell. Som följd härav har tilltron till förnuftet minskat allt mer. Som ytterligare en följd har människans filosofiska status, som den varelse som kännetecknas av att inneha förnuft, varit på nedåtgående. Under de senaste två generationerna har, allteftersom verkningarna av denna process mer och mer nått den breda allmänheten, förtroendet för förnuftets tillförlitlighet och människans filosofiska status sjunkit så djupt att man numera praktiskt taget inte längre ser någon grund för att radikalt skilja mellan människor och djur. Detta är förklaringen till att den helige Franciscus av Assisis och miljövännernas lära om likställdhet mellan människor och djur nu accepteras praktiskt taget utan motstånd.

Människors beredvillighet att acceptera den härmed nära förbundna egenvärdesläran är också en följd av den tilltagande irrationalismen. Ett ”egenvärde” är ett värde som man accepterar utan något skäl, utan att ställa frågor. Det är ett ”värde” utformat för människor som gör som de blir tillsagda och som inte tänker. Som kontrast är ett rationellt värde ett värde som man endast accepterar av det skälet att man förstår hur det tjänar det självklart önskvärda yttersta ändamål som utgörs av ens eget liv och ens egen lycka.

Förnuftets kulturella förfall har skapat det växande hat och den växande fientlighet varur miljörörelsen hämtar sin näring, liksom också dess ledares och anhängares oresonliga farhågor. I den mån människor överger förnuftet måste de leva i skräck inför verkligheten, eftersom de inte har något annat sätt att handskas med den än genom förnuftet. Av samma skäl blir de mer och mer frustrerade, eftersom förnuftet är deras enda medel att lösa problem och uppnå de resultat de vill uppnå. Dessutom leder övergivandet av förnuftet till mer och mer lidande som följd av andras oförnuft, inbegripet deras bruk av fysiskt tvång. Under de omständigheter som skapas av rationalitetens sammanbrott mångfaldigas därför snabbt besvikelser och känslor av hat och fientlighet, medan kyligt omdöme, rationella måttstockar och civiliserat beteende försvinner. I en sådan kulturell miljö uppträder monstruösa ideologier och jämsides med dem monster i människohamn, redo att omsätta dem i praktiskt handlande. Miljörörelsen är förstås just en sådan rörelse.

Men om det av dessa skäl inte längre finns många intellektuella som är redo att ta upp kampen för mänskliga värden – i huvudsak för de värden som utgörs av människans intellekt, människan som förnuftsvarelse och den industricivilisation hon har skapat och som hon behöver – så mycket större beröm förtjänar då var och en som nu är villig att stå upp för dessa värden och genom att så göra axlar den intellektuelles mantel.

Det finns förvisso mycket arbete för sådana ”nya intellektuella” att uträtta.

På en nivå gäller arbetet direkt miljörörelsen.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om vad miljörörelsen i själva verket står för och vad de riskerar att förlora, och redan har förlorat, till följd av dess växande inflytande. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för energikrisen och det därav följande höga priset på olja och oljeprodukter, vilket är resultatet av dess systematiska och synnerligen framgångsrika kampanj mot tillgång på nya energislag. De måste göras medvetna om dess därav följande ansvar för att arabiska schejker berikats på bekostnad av att hundratals miljoner människor världen över utarmats, inbegripet många miljoner här i Förenta staterna. De måste göras medvetna om miljörörelsens ansvar för Mellanösterns terroriststaters enormt ökade rikedom, makt och inflytande, som kommer sig av det höga oljepris som den har vållat och det därav följande behovet att föra ett krig i området.

Det amerikanska folket måste göras medvetet om hur miljörörelsen stadigt har gjort livet svårare för dem. Man måste visa dem hur människor som följd av dess existens har hindrats från att vidta den ena nödvändiga och relativt enkla åtgärden efter den andra, som t.ex. att bygga kraftverk och vägar, förlänga flygplatsernas start- och landningsbanor, och t.o.m. anlägga nya soptippar. Man måste visa dem hur miljörörelsens historia är en historia av förstörelse: av kärnkraftsindustrin, av Johns Manville Company [ett företag som tillverkade asbest och därför tvingades i konkurs, ö.a.], av tranbärs- och äppelodlare, av sågverk och avverkningsföretag, av pappersbruk, av smältverk, av kolgruvor, av stålverk, av tonfiskfiskare, av oljefält och oljeraffinaderier – för att nu bara nämna dem man lättast kommer att tänka på. Man måste visa dem hur miljörörelsen varit orsak till hänsynslösa kränkningar av den privata äganderätten och därmed till att oräkneliga tunnland mark inte utnyttjats till gagn för mänskliga varelser och därmed till att otaliga hus och fabriker inte blivit byggda. Man måste visa dem hur miljörörelsen, som följd av alla de nödvändiga åtgärder den förbjuder eller fördyrar, har varit en huvudorsak till den markanta försämringen av de villkor under vilka människor nu måste leva sina liv i Förenta staterna – att den är orsaken till att familjer tjänar mindre och måste betala mer och som följd härav berövas förmågan att äga sitt eget hem eller ens klara sig utan att behöva arbeta bra mycket mer än vad som förr var nödvändigt.

Sammanfattningsvis behöver man visa det amerikanska folket att miljörörelsen till sin verkliga natur är ett elakartat skadedjur, som ständigt träder emellan människan och det arbete hon måste utföra för att uppehålla och förbättra sitt liv.

Om och när en sådan förståelse uppstår hos det amerikanska folket kommer det att bli möjligt att sätta in det rätta botemedlet. Detta skulle inbegripa upphävandet av varje lag och förordning som på minsta vis är besudlad av egenvärdesläran, som t.ex. ”the endangered species act”. Det skulle också inbegripa  att man upphäver alla lagar som fordrar att människotillverkade kemikalier bannlyses blott och bart därför att en statistisk korrelation med cancer hos laboratoriedjur kan fastställas när djuren matas med kemikalierna i massiva och i sig själva destruktiva doser. Botemedlets övergripande syfte och natur skulle vara att bryta miljörörelsens kvävande grepp och göra det möjligt för människan i Förenta staterna att återuppta ökningen av sina produktiva krafter under de återstående åren av detta århundrade och i det nya århundrade som ligger framför oss.

Förutom allt detta livsviktiga arbete finns det en andra och ännu viktigare nivå på vilken de nya intellektuella måste verka. Denna innefattar ironiskt nog en form av upprensning av miljön – den filosofiska, intellektuella och kulturella miljön.

Vad det kulturella godtagandet av en så irrationell lära som miljörörelsens gör klart är att den industrialiserade världens verkliga problem inte är ”miljöförorening” utan filosofisk korruption. Västerlandets så kallade intellektuella huvudfåra har blivit nedsmutsad med ett helt uppbåd av intellektuella giftämnen som kommer från undergrävandet av förnuftet och människans status och som ytterligare bidrar till denna dödsbringande process. Bland dessa finns förutom miljörörelsen kollektivismen i dess olika former: marxism, rasism, nationalism och feminism; samt kulturell relativism, determinism, logisk positivism, existentialism, lingvistisk analys, behaviorism, freudianism, keynesianism och fler därtill.

Dessa läror är intellektuella giftämnen eftersom de utgör en systematisk attack mot en eller flera huvudaspekter av fordringarna för mänskligt liv och välbefinnande. Marxismen resulterar i den sorts katastrofala förhållanden som nu råder i Östeuropa och Sovjetunionen. Kollektivismen i alla dess varianter förnekar individens fria vilja och rationalitet och menar att hans idéer, karaktär och livsintressen ska tillskrivas hans medlemskap i ett kollektiv: nämligen hans medlemskap i en ekonomisk klass, rasgrupp, nationalitet eller kön, alltefter vilken specifik variant av kollektivismen det gäller. Eftersom dessa läror betraktar idéer som bestämda av medlemskap i en grupp förnekar de själva möjligheten av kunskap. Deras verkan är att skapa konflikter mellan medlemmarna av olika grupper: till exempel mellan företagare och löntagare, svarta och vita, engelsktalande och fransktalande, män och kvinnor.

Determinismen, läran att människans handlingar kontrolleras av krafter hon själv inte råder över, och existentialismen, den filosofi som går ut på att människan är fången i ett ”mänskligt villkor” av oundviklig misär, leder människor till att inte göra de val de kunde ha gjort och som skulle ha förbättrat deras liv. Kulturell relativism förnekar den moderna civilisationens objektiva värde och undergräver därmed både människors värdering av den moderna civilisationen och deras villighet att arbeta hårt för att uppnå personliga värden i dess sammanhang. Denna lära gör människor blinda för det objektiva värdet av sådana fantastiska framsteg som bilar och elektriskt ljus och bereder därmed marken för den moderna civilisationens uppoffring för sådana dimmiga och jämförelsevis fullständigt triviala värden som ”ren luft”.

Den logiska positivismen förnekar möjligheten att veta någonting med säkerhet om den verkliga världen. Den lingvistiska analysen betraktar sanningssökande som en trivial lek med ord. Behaviorismen förnekar medvetandets existens. Freudianismen betraktar vårt medvetna själsliv (”egot”) som omgivet av det undermedvetnas stridande krafter i form av ett ”id” och ett ”superego” och därmed som oförmöget att utöva något egentligt inflytande på individens beteende. Keynesianismen betraktar krig, jordbävningar och pyramidbyggen som källor till välstånd. Den betraktar statliga budgetunderskott och inflation av penningmängden i fredstid som en bra ersättning för dessa påstått välgörande företeelser. Dess verkningar är, som det rådande ekonomiska tillståndet i Förenta staterna vittnar om, urgröpning av pengarnas köpkraft, av besparingar och kapitalackumulation och av kreditväsendet.

Man kan se dessa intellektuella giftämnen guppa upp och ned i den ”intellektuella huvudfåran” precis som man kan se avfallsprodukter flyta omkring i en smutsig flod. Faktum är att de fyller den intellektuella huvudfåran. Varje högskola och universitet i Västerlandet är en filosofisk kloak av dessa läror, en kloak i vilken intellektuellt hjälplösa studenter sitter nedsänkta i flera år och sedan släpps ut att smitta ned resten av samhället. Dessa irrationalistiska läror och andra liknande utgör den filosofiska substansen i nutidens humanistutbildning.

Det står klart att den mest angelägna uppgift som Västerlandet, och de nya intellektuella som måste ta på sig dess ledarroll, står inför är en filosofisk och intellektuell upprensning. Utan en sådan kan den västerländska civilisationen helt enkelt inte överleva. Den kommer att dödas av miljörörelsens gift.

För att åstadkomma denna upprensning duger endast de kraftigaste filosofiska och intellektuella rengöringsmedel – rengöringsmedel av industriell styrkegrad. Dessa rengöringsmedel är framför allt Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter. Dessa intellekt, som båda reser sig högt över mängden, är var och en för sig de ledande förespråkarna för förnuftet och för kapitalismen under 1900-talet. En filosofisk och intellektuell upprensning fordrar att alla eller de flesta av deras skrifter införs på högskolor och universitet som en väsentlig del av deras grundkurs, och att det som inte tas med i grundkursen tas med i mer avancerade program. Att införliva Ayn Rands och Ludwig von Mises’ skrifter och ge dem en framträdande plats i kursplanerna är det centrala mål som var och en bör arbeta för som hyser omsorg om sin kulturella miljö och denna miljös inverkan på ens liv och välbefinnande. Först sedan detta mål uppnåtts kommer det att finnas någon möjlighet att högskolor och universitet upphör att vara centra för civilisationsförstörande intellektuella farsoter. Först sedan det har uppnåtts i stor skala, vid de ledande högskolorna och universiteten, kan det finnas någon möjlighet att den intellektuella huvudfåran en dag ska bli ren nog för att rationella människor ska kunna dricka av dess vatten.

2000-talet borde bli det århundrade då människan börjar kolonisera solsystemet, inte en återgång till medeltidens mörker. Vilket det kommer att bli beror på i vilken omfattning nya intellektuella kan lyckas återställa förnuftets och kapitalismens värden till den kulturella miljön.

Copyright © 1990 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: The Toxicity of Environmentalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.