Om bloggen

George Reisman

Denna blogg kommer att innehålla mina översättningar av uppsatser av George Reisman (som haft vänligheten tillåta mig att översätta allt jag vill översätta av honom). De översättningar jag nu lägger ut finns också på min hemsida. I fortsättningen kommer det att dröja rätt länge innan något nytt läggs ut, eftersom översättningsarbetet är tidsödande och jag mycket annat att göra också.

Att jag gör så här beror på att jag inte är nöjd med utseendet på artiklarna på min hemsida. Det är också möjligt att Reisman kommer att få fler läsare på det här sättet; jag hoppas det i varje fall.

Se också länkarna i sidhuvudet.

Uppdatering december 2013: Jag har också skapat en Facebooksida om denna blogg. Om ni uppskattar den, gå gärna in och klicka på gilla-knappen.

Vederläggning av Smith och Marx

Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Det följande är ett anförande som George Reisman höll när han tilldelades ett hedersdoktorat vid Universidad Francisco Marroquin i Guatemala den 9 juli 2013. Har publicerats på Reismans egen blogg (27 januari 2014) och också på kanadensiska Misesinstitutets hemsida (21 mars 2014). Det finns också en videoupptagning av anförandet. – En fullständig och utförlig vidareutveckling av grunderna för denna artikel och dess harmonisering med ”österrikisk” ekonomi återfinns i kapitel 11 och 14–17 i Capitalism: A Treatise on Economics.[1]

Vicepresident Calzada (president Calzada från och med nästa månad), rektor Castillo, skattmästare Parellada och vänner.

Jag vill tacka Universidad Francisco Marroquin i dessa dess tre högsta tjänstemäns person för den stora ära som förlänats mig i form av ett samhällsvetenskapligt hedersdoktorat.

Universidad Francisco Marroquin är en sällsynt fyrbåk i en värld som intellektuellt håller på att bli allt mörkare. Det är en relativt ny fyrbåk, grundat 1971 av framlidne Manuel Ayau, den ledande förespråkaren för frihet i Latinamerika och UFM:s förste president. (Det gläder mig att kunna säga att min fru och jag träffade president Ayau i San Diego år 1987, när han var gästföreläsare vid en sommarkonferens arrangerad av vår organisation The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology.) Förhoppningsvis kommer Universidad Francisco Marroquins exempel att inspirera etablerandet av andra universitet världen över som engagerar sig för att upprätthålla den individuella frihetens och kapitalismens värde.

Jag vet att den hedersbetygelse jag just fått är desto värdefullare eftersom den tidigare tilldelats män av sådan kaliber som Henry Hazlitt, F.A. Hayek, Leonard Read och William H. Hutt. Alla dessa män har varit mina lärare genom sina skrifter, i all synnerhet Henry Hazlitt.[2]

Jag skulle nu också vilja ta emot denna hedersbetygelse inte bara å mina egna vägnar utan också å de båda lärares vägnar som varit de mest framstående i mitt liv: Ludwig von Mises och Ayn Rand. Mises var inspirationskällan för det mesta jag vet och betraktar som viktigt inom ekonomin och samhällsfilosofin. Hans övergripande och enastående bedrift var att presentera ett utömmande, djupgående, intellektuellt kraftfullt och kompromisslöst försvar för laissez-faire-kapitalismen. Detta var något som ingen annan någonsin gjort förut och som var i trängande behov av att göras – mer än någonting annat i världen, om individens rättigheter och Förenta staternas grundprinciper skulle upprätthållas. Ayn Rand fyllde i hög grad ut denna kunskap, framför allt genom att förklara de individuella rättigheternas exakta natur. Utöver detta lärde jag mig också en hel del annat av henne, vilket jag har beskrivit i min bok Capitalism.

$ $ $

Det första jag vill åstadkomma under den tid som står till mitt förfogande är att förklara vad jag betraktar som en av de viktigaste av mina egna nyskapande bidrag till ekonomin, nämligen min demonstration att vinster inte är något avdrag från löner.

Uppfattningen att vinster är ett avdrag från löner går tillbaka till Adam Smith, som av många anses vara den ledande förespråkaren för kapitalismen. I The Wealth of Nations hävdar Smith att löner är den primära och ursprungliga inkomstformen och att vinsterna tas ifrån vad som naturligen och rättmätigen tillhör löntagarna.

Han postulerar ett sakernas tillstånd som han ibland kallar ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland ”sakernas ursprungliga tillstånd”.

I detta sakernas tillstånd föreställer han sig att arbetarna producerar och säljer sina produkter, och att den inkomst de erhåller från försäljningen av sina produkter är löner. Han föreställer sig att det ännu inte finns några affärsmän eller kapitalister med i bilden. Bara kroppsarbetare. Han antar att eftersom arbetarna utför arbete, måste den inkomst de erhåller med nödvändighet vara löner. Arbete och löner är för honom oskiljaktiga begrepp. När arbete utförs måste inkomsten från det vara löner, tror han.

Förhållandena i hans påstådda ”sakernas ursprungliga tillstånd” framstår för honom som en sorts ekonomisk Edens lustgård, försåvitt som han tror att situationen utgör ekonomisk rättvisa. Han tror att det är rättvist, eftersom de arbetare som framställer produkterna får behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Deras löner är, påstår han, 100 procent av värdet av de produkter de producerar.

Men sedan kommer den ekonomiska versionen av fallet från Edens lustgård. Affärsmän och kapitalister uppträder på scenen. Och eftersom de förser med kapital och måste gottgöras för att de gör det, i form av att göra vinst på sitt kapital, är arbetarna inte längre i stånd att behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Kapitalisternas vinster dras från vad som ursprungligen helt och hållet gick till arbetarna som löner.

The Wealth of Nations kom ut år 1776. Nittio år senare, år 1867, utkom Karl Marx Das Kapital.[3]

Marx tog över dessa idéer från Smith och förde dem vidare. Han argumenterade också för att vinster, tillsammans med alla andra inkomster som inte var löner, utgjorde ett avdrag från lönerna, och att detta avdrag började i och med att det tillkom kapitalister och deras kapital.

Marx skiljer sig från Smith i det att han går vidare och utvecklar ”utsugningsteorin”. Smith försåg endast med utsugningsteorins ramverk. Inom detta ramverk framställde Marx en utstuderad analys, där han försökte visa att naturen och omfattningen av detta förmenta avdrag av vinster från löner var jämförbart med den process varmed en slavägare drog vinning av att äga en slav, och att löntagarna under kapitalismen i själva verket praktiskt taget var slavar. (Detta är källan till uttrycken ”löneslav” och ”löneslaveri”.)

Det som gjorde arbetarna under kapitalismen till slavar var enligt Marx det faktum att, liksom slavarna, allt de producerade utöver den del som fordrades för att hålla dem vid liv togs ifrån dem av kapitalisterna. Faktum är att kapitalisterna, enligt Marx, inte bara var villiga och hade förmågan att pressa ut vinster ända därhän att de drev ned lönerna till blotta existensminimum, utan också att deras vinstbegär motiverade dem att förlänga arbetstiden till det maximum som var uthärdligt för människor och samtidigt göra arbetsförhållandena omänskliga och driva småbarn ned i gruvorna.

Än i denna dag är detta den populära uppfattningen av vinstmotivets verkningar, om det inte hålls tillbaka av sådant som fackföreningar, lagar om minimilöner och maximala arbetstider och lagar om barnarbete. Jag tror att praktiskt taget alla medlemmar av Demokratiska partiet och kanske hälften eller fler av Republikanska partiets medlemmar tror att detta är de förhållanden som skulle bli resultatet i avsaknad av fackföreningar och sådana lagar. När det kommer till förståelsen av hur laissez-faire-kapitalismen, d.v.s. en kapitalism som är fri från sådana statsingripanden, fungerar, är det stora flertalet människor idag marxister och har varit det sedan slutet av 1800-talet.

Det är nu omöjligt för mig att fullständigt besvara alla dessa trosuppfattningar inom loppet av ett anförande så kort som detta. Men jag försäkrar er att jag besvarar dem fullständigt i min bok Capitalism.

Jag ska börja med att demolera utsugningsteorins ramverk – uppfattningen att alla inkomster ursprungligen är löner och att kapitalisternas framträdande leder till att vinster som företeelse införs och att de utgör ett avdrag från vad som från början helt och hållet var löner.

Allt vi behöver göra för att åstadkomma denna demolering är att inse att när en arbetare säljer en produkt, som t.ex. en limpa bröd eller ett par skor, får han inte någon lön. Det finns helt enkelt inga löner med i bilden. En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. En gång till: En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. Som kontrast är pengar som betalas i utbyte mot arbetets produkter en försäljningsintäkt. De arbetare som framställer produkter som de sedan säljer erhåller inte löner. De erhåller försäljningsintäkter.

Vad arbetarna i Smiths ursprungstillstånd och i Marx motsvarighet, som han kallade ”enkel cirkulation” – vad dessa arbetare erhåller är alltså inte löner utan försäljningsintäkter.

Och eftersom det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg för att köpa något som skulle göra tjänst i produktionen av de varor arbetarna säljer, finns det inga penningkostnader att dra ifrån de försäljningsintäkter dessa arbetare erhåller.

Låt mig stanna upp ett ögonblick här. Produktionskostnader är alltid en återspegling av de penningutlägg som görs i syfte att få in försäljningsintäkter. Dessa utlägg görs av kapitalister. Faktum är att Marx och Smith håller med om att det väsentliga draget i den kapitalistiska verksamheten är att köpa i avsikt att sälja med vinst. När det inte finns några kapitalister görs inga sådana köp. Men om det inte görs några sådana köp, kan det inte finnas några penningkostnader. Samtidigt och av samma skäl betalas inga löner i produktionen. Löner som betalas i produktionen är de pengar kapitalisterna betalar arbetarna för att framställa de produkter som kapitalisterna planerar att sälja.

Den oundvikliga implikationen av detta är att i den utgångspunkt som Smith och Marx har valt, nämligen att arbetare producerar och säljer produkter i frånvaro av kapitalister, är dessa arbetares inkomster vinster, inte löner. Dessa arbetare har försäljningsintäkter, men de har inga produktionskostnader i pengar att dra från sina försäljningsintäkter, eftersom ingen har agerat kapitalistiskt och lagt ut några pengar för att få in dessa försäljningsintäkter. Härav följer att 100 procent av dessa arbetares försäljningsintäkter är vinster.

Det följer vidare att – så långt ifrån att ha ansvaret för skapandet av vinster och avdraget av vinster från löner – är det som kapitalisterna i själva verket har ansvaret för skapandet av löner och produktionskostnader, inbegripet produktionskostnader på grund av penningutlägg för sådana kapitalvaror som material och verktyg, och därmed för en minskning av den del av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ett sannfärdigt uttalande, i direkt opposition till Smith och Marx, är att kapitalisterna skapar löner och minskar den andel av inkomsterna i det ekonomiska systemet som utgör vinst.

$ $ $

Jag har fram till nu fastställt att vinster är en inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under de förhållanden som Smith och Marx postulerat som sin utgångspunkt, ja, faktiskt den enda sådana inkomsten under dessa förhållanden, eftersom inga löner betalas i produktionen utan förekomsten av kapitalister.

Är nu vinster som görs av kapitalister, snarare än av kroppsarbetarna i Smiths ”ursprungstillstånd” – är dessa vinster också en inkomst som kan tillskrivas utförande av arbete, nämligen kapitalisternas arbete, de människor som förtjänar dem under de förhållanden som följer efter ”sakernas ursprungliga tillstånd”?

Kan de vinster som görs av affärsvärldens giganter, från John D. Rockefeller och Henry Ford ända fram till Steve Jobs och Bill Gates, förstås som att de förtjänats på grundval av deras arbete? För deras kroppsarbete kanske inte sträcker sig längre än till att anteckna sina tankar, diktera memoranda till sina underordnade och läsa rapporter.

Anmärkningsvärt nog ges en huvudsaklig ledtråd till svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av de uppfattningar jag har kritiserat. Här påpekar han att det som driver det ekonomiska systemet framåt och bestämmer hur stor del av arbetskraften som används är kapitalisternas olika planer och projekt, kapitalister som använder sitt kapital i syfte att göra vinst.[4]

Jag menar att detta helt på egen hand kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. Det fångar in den väsentliga beståndsdelen i att vara producent, nämligen att förse de medel som fordras för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska producera det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör den det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[5]

$ $ $

Nu tror jag att jag fram till nu har lyckats, både med att demolera utsugningsteorins ramverk och att demonstrera det faktum att kapitalisternas vinster är en fullt välförtjänt inkomst som kan tillskrivas deras arbete tack vare att de försett sina företag med deras mål och med den högsta nivån av vägledande och styrande intelligens som fordras för att uppnå dessa mål.

Jag vill nu demonstrera, i kortast och väsentligast möjliga drag, hur kapitalismen verkar på diametralt motsatt sätt mot vad utsugningsteorin hävdar angående löner, arbetstider och arbetsförhållanden.

Det är så här det går till. Nämligen att produktionen av varor per arbetare under kapitalismen fortlöpande tenderar att öka, detta på grundval av kombinationen av sparande och investeringar, huvudsakligen av kapitalister, och det vinstmotiv och den konkurrens som driver kapitalisterna.

Detta är källan till progressivt stigande reallöner. Följaktligen har den genomsnittlige löntagaren råd att köpa mer och mer allteftersom tiden går.

En stor fördel med att kunna köpa mer är att man är i en position där man har råd att tjäna mindre. Under de första åren av den industriella revolutionen var det för många människor nödvändigt att arbeta 80 timmar i veckan för att tjäna tillräckligt att leva på. (Dessförinnan överlevde många sådana människor inte. De dog av undernäring och åtföljande sjukdomar.) En generation eller två senare, efter det att produktionen per arbetare tack vare kapitalisterna hade fördubblats eller tredubblats, kom genomsnittsarbetaren att vara i en position där han hade råd att acceptera en kortare arbetsveckas lägre förtjänster. Faktum är att han hade råd att acceptera lägre löner i högre proportion mot vad hans arbetstid förkortades. Detta gjorde det faktiskt lönsamt för arbetsgivare att förkorta arbetsveckan, med eller utan några lagar eller regleringar som fordrade det.

På samma grundval hade människorna råd att hålla sina barn hemma längre. Detta berodde på att barnens arbetsinkomster mindre och mindre fordrades för att familjerna skulle kunna överleva. På så vis försvann barnarbetet så småningom, med eller utan lagstiftning.

Och, återigen på samma grundval, kom arbetarna att mer och mer ha råd att bära kostnaderna för förbättringar i arbetsförhållandena av ett slag som gagnade dem men inte betalade för sig själva genom förbättra effektiviteten. De hade råd att acceptera lägre arbetsinkomster som åtföljde mer önskvärda arbeten.

$ $ $

Min allmänna slutsats är mycket enkel. Den är att, tvärtemot vad Smith, Marx och den förhärskande allmänna opinionen hävdar, det existerar en djup intresseharmoni mellan löntagare och kapitalister. Kapitalister inte bara förtjänar sina inkomster, utan under processens lopp gagnar de alla andra. De betalar löner och använder sin rikedom i produktionen av allt fler och allt bättre produkter som löntagarna får råd att köpa. Ju fler och större kapitalisterna är, desto större är efterfrågan på arbetskraft och desto större tillgången på produkter. Vars och ens verkliga egenintresse ligger i att kapitalisterna är fria att göra de vinster de till fullo förtjänar och använder dem till att ackumulera så mycket rikedom som möjligt, ty denna rikedom tjänar var och en som säljer sin arbetskraft och köper produkter.

Försvaret för kapitalismen är emellertid praktiskt taget okänt. Och när det framförs, betraktas det med stor misstänksamhet, eftersom marxismens inflytande är så ingrott att det i vida kretsar tas för givet att kapitalismen inte kan gagna någon annans intressen än en handfull kapitalisters, vilka man menar suger ut merparten av mänskligheten.

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla.[6] Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Universidad Francisco Marroquin ligger i framkant för den enorma och livsviktiga intellektuella förändring som är av nöden. Jag är stolt över det erkännande jag har fått av det för mina bidrag till denna sak.

Copyright © 2014 George Reisman.

Originalets titel: Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages, as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013

Översättning: Per-Olof Samuelsson.

Fotnoter:

[1]) Också i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[2]) Leonard Read (1898–1983) var grundare av Foundation for Economic Education; kanske mest känd för sin essä I, Pencil. – William H. Hutt (1899–1988) var en engelsk ekonom, senare verksam i Sydafrika. (Hazlitt och Hayek är förmodligen alltför välkända för att fordra någon presentation.) Ö.a.

[3]) Det är väl något av en skandal att det fortfarande inte finns någon fullständig översättning av Adam Smiths bok till svenska, båda kraftigt förkortade; medan Marx bok i sin helhet översatts till svenska två gånger. Ö.a.

[4]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här återfinns på s. 111 i den samling utdrag ur boken som publicerats under titeln Den osynliga handen. Så här skriver Smith:

Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mer betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.

Reisman själv tar upp detta på s. 479f i Capitalism. Ö.a.

[5]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här finns återgivet i Den osynliga handen, s. 47:

Man skulle kanske kunna tro att kapitalprofiter bara är en annan benämning på lönen för en viss sorts arbete, nämligen arbetet att övervaka och leda. Profiterna är emellertid alldeles annorlunda […] Profiterna regleras helt och hållet av värdet av det insatta kapitalet, och deras storlek varierar i förhållande till storleken av detta kapital.

Reisman själv tar upp detta i Capitalism, s. 476, 480–482. Ö.a.

[6]) Se om detta Öppet brev till Warren Buffett. Ö.a.

De ytterst välförtjänt superrika

Ursprungligen publicerad på George Reismans blogg den 22 januari 2014.

I en nyligen publicerad kolumn i The New York Times under titeln ”De oförtjänt rika” skriver Paul Krugman: ”Man ser nästan aldrig apologeter för ojämlikhet som är villiga att tala om de en procenten, än mindre om de verkligt stora vinnarna [de högsta 0,1 procenten].”

Här är mitt helt oapologetiska försvar för extremast möjliga ekonomiska ojämlikhet: byggandet av stora affärsförmögenheter som når upp till miljarder och tiotals miljarder dollar. Sådana förmögenheter ackumuleras av en minoritet som är vida mindre än 0,1 procent av befolkningen.

Jag erbjuder inte något försvar för varenda sådan förmögenhet, bara för dem som byggts på en grundval av produktiv innovation och på att spara och återinvestera avkastningen av sådan innovation. Jag utesluter förmögenheter som byggts på en grundval av statliga subventioner eller statliga regleringar som skadar konkurrenterna och dem som enbart byggts på en grundval av inflation och kreditexpansion.. I dagens ”blandekonomi” har många stora förmögenheter blandade grundvalar. I sådana fall gäller min diskussion endast frimarknadsbeståndsdelen i blandningen.

En stor affärsförmögenhet ackumuleras genom att man gör stora vinster på sitt kapital och i stor utsträckning sparar och återinvesterar dessa höga vinster år efter år. Som illustration: Om man gör 100 procents vinst och sedan sparar och återinvesterar praktiskt taget hela vinsten, uppnår man en fördubbling av kapitalet varje år. Med denna ökningstakt kommer ett ursprungligt kapital på, låt os säga, $1 miljon att på tio år växa ungefär 1000 gånger till lite mer än $1 miljard. Detta är förmögenhetsuppbyggnadens nödvändiga aritmetik: en kombination av en hög vinstprocent och en hög sparande- och återinvesteringsprocent för att åstadkomma en hög sammantagen kapitaltillväxt.

En hög vinstprocent uppnås genom att införa nya, bättre produkter eller genom att producera existerande produkter till lägre kostnad.

Förr eller senare trycker konkurrensen ner en hög vinstprocent till den allmänna nivån. För att fortsätta att förtjäna den fordras ytterligare innovationer.

Till exempel måste Apple för att bibehålla sin höga vinstprocent upprepade gånger förbättra sina produkter och införa betydande nya produkter. För att bibehålla sin höga vinstprocent måste Intel upprepade gånger minska produktionskostnaden för och priset på sina datorprocessorer ända därhän att gigabytes av RAM-minne nu säljs för mindre än megabytes gjorde för en generation sedan.

Hade Apple och Intel stått stilla, skulle deras till en början mycket lönsamma produkter ha gjorts föråldrade av konkurrensen och nu säljas till stora förluster.

De höga vinsterna investeras i allmänhet i medlen att producera just de produkter där innovationerna ägt rum. Till exempel investeras Apples vinster i utvidgad och förbättrad produktion av Apples produkter.

Alltså representerar affärsförmögenheter under kapitalismen allt bättre och allt billigare produkter som produceras med det kapital som dessa förmögenheter utgör.

Förmögenheterna har sitt ursprung i vinster och används som kapital. På båda dessa sätt tjänar de den köpande allmänheten. De betalar också lönerna.

Existensen av förmögenheter under kapitalismen gagnar var och en både i egenskap av köpare av produkter och i egenskap av säljare av arbetskraft.

Förmögenhetsuppbyggnadsprocessen har varit den drivande kraften i det ekonomiska framåtskridandet och den ökande levnadsstandarden i mer än två århundraden. Den är ansvarig för ångmaskinen, bomullstextilindustrin och massproduktionen av kläder och skor, järnvägar och ångfartyg, kolgruvor och produktion av järn och stål, produktion av olja och naturgas, elkraft och elektriskt lyse, bilindustrin, filmer, radio- och TV-apparater och konsumenthjälpmedel av alla de slag, som t.ex. luftkonditionering, kylskåp och tvättmaskiner och nu, i vår tid, sådana saker som persondatorer, läsplattor och smarta mobiler. Vid varje steg vilade förmögenhetsuppbyggnaden på innovationer och sedan ökande och förbättrad produktion på grundval av kapital som ackumulerats från de vinster man gjort på dessa innovationer.

De som har gjort sig förmögenheter genom sådana positiva produktiva bidrag förtjänar dem till fullo. De är i sanning mänsklighetens välgörare.

Fienderna till sådan ekonomisk ojämlikhet är okunniga om ekonomi. De vet ingenting om vinster, innovation eller kapital. De inser inte att genom att ålägga konfiskering av höga vinster och genom att hejda intjänandet av förmögenheter skulle deras policy kväva det ekonomiska framåtskridandet.

Fienderna till sådan ekonomisk ojämlikhet tror att rikedom är en hög med konsumtionsvaror som på något vis bara finns där och kan tas för given. De tror och påstår att kapitalisterna, som de beskriver som fetknoppar, har för mycket av denna hög. En del av den, hävdar de, måste ges till de svältande massorna. På denna grundval leds de till att förespråka en policy av att lägga beslag på kapital för att konsumera det – en policy av att äta utsädet och bli utarmad.

I sin okunnighet drivs den frimarknadsekonomiska ojämlikhetens  fiender av avund och förbittring och biter de händer som föder dem.

Socialism/kommunism är deras filosofi. Stalin och Mao är deras hjältar. Hungersnöd, slavarbetsläger och massdöd är det arv de lämnar efter sig.

Copyright © 2014 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: The Very Deserving Super Rich.

Översättning: Per-Olof Samuelsson

Öppet brev till Warren Buffett

Detta öppna brev publicerades på George Reismans blogg 12 juli 2012 och på Misesinstitutets hemsida 26 juli 2012. Det finns också utgivet som Kindlebok, tillsammans med ett utdrag ur Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.

Mr. Warren Buffett
3555 Farnam Street
Suite 1440
Omaha, NE 68131

Mr. Buffett,

Ni har gång efter annan, utan att Ni, vad jag vet, någonsin dementerat det, citerats som följer: ”Jodå, vi har en klasskamp, men det är min klass, den rika klassen, som för den, och vi är på väg att segra.”

Med tanke på det allvarliga i detta uttalande måste jag ställa Er några frågor.

Avser Ni att tas på allvar när Ni uttalar Er? Känner Ni till innebörden i de ord Ni använder? Känner Ni till källan till och implikationerna av de läror Ni gör Er till tolk för?

Läran om klasskamp låter sig härledas ur exploaterings- eller utsugningsteorin[1], vars mest kände förespråkare är Karl Marx. Enligt utsugningsteorin är vinst och ränta, ja, faktiskt alla inkomster utom löner, ett orättvist avdrag från vad som naturligen och rätteligen borde vara löner.

Vad som möjliggör förekomsten av andra inkomster än löner är enligt Marx samma grundläggande faktum som gör det möjligt för en slavägare att dra nytta av att äga en slav. Nämligen det faktum att en arbetare är i stånd att under mindre än en hel arbetsdag producera de förnödenheter han behöver för att kunna ha styrka och energi nog att arbeta en hel arbetsdag.

För att använda ett av Marx egna exempel är en arbetare i stånd att på 6 timmar producera den föda och de andra förnödenheter han behöver för att kunna arbeta 12 timmar. Dessa 6 timmar, eller vilket antal timmar arbetaren än må behöva för att producera sina förnödenheter, kallar Marx ”nödvändig arbetstid”. De timmar arbetaren arbetar utöver den nödvändiga arbetstiden kallar Marx ”merarbetstid”.

Precis som merarbetstiden är källan till slavägarens vinning är den också, enligt Marx, källan till kapitalistens vinst och ränta. När arbetaren arbetar 12 timmar för en kapitalist, lägger hans arbete enligt Marx ett varuvärde som motsvarar 12 arbetstimmar till de material och andra fysiska produktionsmedel som förbrukats för att producera de resulterande produkterna. Om det fordras 48 arbetstimmar för att producera dessa material och andra produktionsmedel, kommer slutprodukten att innehålla dessa 48 arbetstimmar plus de 12 ytterligare timmar av nytillkommet arbete som utförs. Den kommer allt i allt att ha ett värde som motsvarar 60 arbetstimmar.

Alltså har produktionsprocessen enligt Marx resulterat i ett extra värde som motsvarar 12 timmar nytt arbete. Detta extra värde kommer att delas mellan löntagaren och kapitalisten i form av löner å ena sidan och vinst/ränta å den andra. Vad kapitalisten måste betala i lön bestäms enligt Marx genom att tillämpa den påstått universella principen för värdering av varor, nämligen arbetsvärdeteorin. Kapitalisten kommer att betala löntagaren en lön som motsvarar de arbetstimmar som fordras för att producera hans förnödenheter, vilket enligt antagandet är 6 timmar, och kommer att stoppa det värde som lagts till genom arbetarens utförande av 12 timmars arbete i sin egen ficka. Hans vinst/ränta är vad som blir kvar efter att ha dragit ifrån arbetarens löner och motsvarar exakt arbetarens merarbetstid.

Detta exempel kan lätt översättas till monetära termer helt enkelt genom att anta att varje timmas arbete som utförs i produktionen av en produkt motsvarar ett produktvärde av $1. Alltså var materialet och de andra producerade produktionsmedlen värda $48, och de produkter som blir resultatet av användandet av 12 nytillkomna arbetstimmar är värda $60. De 12 nytillkomna arbetstimmarna lägger till $12 i nytt, utökat produktvärde.

Kapitalistens vinst/ränta påstås vara resultatet av det faktum att av de 12 nytillkomna arbetstimmarna med deras motsvarande extra produktvärde av $12 betalar kapitalisten endast $6 i lön, den summa som motsvarar den arbetstid som fordras för att producera de förnödenheter som gör det möjligt för arbetaren att utföra sina 12 arbetstimmar. Kapitalistens vinst/ränta utgör därför ett ”mervärde” som motsvarar ”merarbetstiden”.

Förhållandet mellan mervärde och löner eller mellan merarbetstid och nödvändig arbetstid kallar Marx för ”utsugningsgraden”[2]. I denna illustration är den 100%, d.v.s. $6/$6 eller 6 timmar/6 timmar.

En kombination av girighet och av krafter som för övrigt tenderar att minska vinsten/räntan i förhållande till det investerade kapitalet, säger Marx, driver kapitalisterna att gradvis öka utsugningsgraden. Om arbetarna är i stånd att arbeta 18 timmar om dagen på grundval av förnödenheter som produceras på bara 6 timmar om dagen, då kommer arbetsdagen att förlängas till 18 timmar. Om de löner kapitalisterna betalar sina vuxna manliga arbetare räcker till för att göra det möjligt för dem att försörja hustru och två barn som skulle kunna ersätta honom, kommer kapitalisterna att minska dessa löner och därmed driva in kvinnor och barn i fabrikerna, vilket ger kapitalisterna förmånen av ännu mer merarbetstid och mervärde. Kapitalisterna påstås också eftersträva att göra arbetarnas kost billigare och ersätta vete med, låt oss säga, potatis eller ris och därmed minska den nödvändiga arbetstiden och förlänga den del av arbetsdagen som utgör merarbetstid. Arbetsförhållandena kommer, det behöver väl inte sägas, att bli förfärliga, eftersom en förbättring av dem i allmänhet skulle komma till priset av en minskning av mervärdet.

Detta påstådda sakernas tillstånd av löner som bara räcker till existensminimum, ja, faktiskt mindre än existensminimum, och omänskliga arbetstider och arbetsförhållanden, ända därhän till att småbarn arbetar i gruvorna, är resultatet av kapitalismens verksamhet och av vinstmotivet, säger Marx, på grundval av sin utsugningsteori.

Klasskamp är resultatet av det faktum att kapitalisterna i ljuset av utsugningsteorin ska betraktas som dödsfiender till mänsklighetens överväldigande flertal och förtjänar att ställas mot en mur och skjutas, vilket är precis vad som har hänt gång efter annan när marxister har gripit makten.

Vad är då Er plats, Mr. Buffett?

På grundval av denna redogörelse för det påstådda klasskampens ursprung och natur måste jag fråga Er, Mr. Buffett, hur Ni ser på Er egen ställning i världen. Suger Ni ut arbetarna? Har Ert livsverk bestått i att samla på Er rikedom på ett sätt som i grunden är oskiljaktigt från en slavägares? Har ackumulationen av Era miljarder varit resultatet av att Ni systematiskt stulit arbetarnas rättmätiga löner? Har Ert liv huvudsakligen bestått i ansträngningar som tenderar att göra de arbetare Ni anställt ännu fattigare, och har Ni hindrats från att göra detta endast i den mån som det förekommit sådana åtgärder som fackföreningsvänlig lagstiftning, minimilöner och maximiarbetstimmar?

Är enligt Er syn på saken, Mr. Buffett, Ni och Era medkapitalister i sanning fiender till resten av människosläktet – tarvliga, blodsugande parasiter som förtjänar att dödas för vad Marx utsugningsteori hävdar att de har gjort och varje dag försöker göra i ännu större omfattning? Försöker Ni undfly vad Ni implicit erkänner som ett rättvist straff genom att bara yrka på att president Obama höjer Era skatter och låter Er paradera inför landet som hans ”huskapitalist” när han ger en påstådd skatteförordning – ”Buffettförordningen” – namn efter Er[3]. Har Ni skyndat att hämta den piska han kommer att prygla Er med i hopp om att undvika vad Ni betraktar som det rättvisare straffet att Ni blir skjuten?

Vad Ni behöver veta, Mr. Buffett

Jag skulle vilja, Mr. Buffett, att Ni får veta att vad Ni tror om kapitalismens och vinstens/räntans natur inte har det ringaste samband med kapitalismens och vinstens/räntans verkliga natur. Trots allt vad Ni åstadkommit när det gäller investeringar är Ni lika okunnig om dessa saker som den genomsnittlige fackföreningsmedlemmen eller den genomsnittlige litteraturprofessorn.

Jag hoppas Ni är villig att korrigera Era misstag och missuppfattningar på detta livsviktiga område. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur Ni kan leva med Er själv i ljuset av Era uppfattningar om naturen av Er ekonomiska verksamhet. Det faktum att Ni enligt Er ”Giving Pledge” planerar att skänka bort mer än 99 procent av Er förmögenhet skulle inte sona Era brott, om utsugningsteorin eller läran om klasskamp vore korrekta. Det skulle inte bara vara hela dödvikten av allt som Ni och Er familj personligen har konsumerat under årens lopp och som stulits från andra, från den ice-cream soda det sägs att Ni då och då unnar Er till Ert privata jetplan. Det skulle också vara det faktum att vad Ni än nu skänker bort inte skulle vara någon kompensation för Era verkliga offer, av vilka många nu gått hädan eller är för gamla för att njuta av den så som de skulle kunna ha gjort vid den tid de förtjänade den och Ni berövade dem den och som inte skulle erhålla någonting alls i den mån som Ni skänker bort Er förmögenhet till helt andra människor.

Om Ni å andra sidan lyckas med att korrigera Era misstag på detta område, då kommer Ni nästan säkert att kunna betrakta Er själv i ett starkt positivt ljus som en ytterst produktiv individ, vars ekonomiska aktiviteter i Ert egen intresse och den därav följande stora ackumulerade förmögenheten har tjänat till att förbättra andras liv snarare än skadat dem. Någon som har åstadkommit så mycket som Ni faktiskt har gjort ska inte behöva bära på en massiv oförtjänt skuldbörda, så som Ni tydligen gör.

Kapitalisterna och inte löntagarna är de primära producenterna

Ni inser det inte, Mr. Buffett – knappast någon gör det ännu – men de löntagare som Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna anställer är inte de primära producenterna av de produkter som utsugningsteorin tillskriver dem. Precis som Columbus var den som upptäckte Amerika, inte de sjömän som bemannade hans fartyg och som var hans medhjälpare i förverkligandet av hans – Columbus – planer och projekt, så är också Ni, Mr. Buffett, den primäre producenten av de produkter som produceras av Ert företag Berkshire Hathaway och alla andra företag som Ni kanske äger och som agerar på Ert initiativ och under Ert överinseende. Era anställda, Mr. Buffett, bör med rätta beskrivas som ”medhjälpare” i produktionen av Era produkter. Era vinster eller ränteintäkter är inte något avdrag från vad som rätteligen tillhör dem som löner. De är vad Ni har förtjänat på grundval av Ert huvudsakligen intellektuella arbete att tänka, planera och fatta beslut. Och detsamma gäller förstås alla Era påstådda kapitalistiska ”medutsugare”, nu och i det förgångna, som producerar sina produkter, även om det är med hjälp av andra vilkas arbetskraft de använder för syftet att förverkliga sina planer och därigenom producera sina produkter. Så t.ex. var Henry Ford på sin tid den primäre producenten i Ford Motor Company, Rockefeller i Standard Oil, och numera Gates i Microsoft och Bezoz i Amazon, liksom Ni i Berkshire Hathaway.

Marx hade en betydelsefull idé som i sig själv var helt och hållet korrekt och som kan kasta ytterligare ljus över denna diskussion. Denna idé var hans distinktion mellan vad han kallade ”kapitalistisk cirkulation” och ”enkel cirkulation”. Tyvärr ignorerade och motsade Marx helt och hållet de faktiska implikationerna av denna idé.

Vad Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna ägnar sig åt är kapitalistisk cirkulation. Kapitalistisk cirkulation, som Marx beskrev den, är ett utlägg av pengar, P, för inköp av varor, V, vilka ska användas till att producera produkter som ska säljas för en större summa pengar, P’. Kapitalistisk cirkulation är kort sagt P-V-P’. Om Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna inte existerade, och kapitalistisk cirkulation försvann ur världen, skulle de som finns kvar av dem som nu är i stånd att arbeta som löntagare vara tvungna att leva i en värld av enkel cirkulation, d.v.s. V-P-V. Detta vill säga att de, utan att göra några initiala penningutlägg, skulle försöka att omedelbart producera varor, V, som de skulle sälja för pengar, P, som de i sin tur skulle använda till att köpa andra varor, V.

Kapitalister är inte ansvariga för vinster som företeelse, utan för lönebetalningar och kostnader som företeelse

Marx antog, liksom Adam Smith före honom, felaktigt att i en värld av enkel cirkulation, som Smith kallade ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet”, skulle alla inkomster vara löner, och att vinst/ränta kom till först när kapitalistisk cirkulation uppkom och då var ett avdrag från vad som ursprungligen helt och hållet varit löner. Sanningen är att i en värld av enkel cirkulation är vad som saknas inte vinst/ränta utan de penningutlägg – det ursprungliga P – som används för att betala löner och köpa kapitalvaror och som sedan visar sig som produktionskostnader.

En värld av enkel cirkulation skulle vara en värld utan produktionskostnader i pengar. Det skulle vara en värld där de utgifter för varor som betalas med pengar som erhållits från försäljning av andra varor, eller från nya pengar som utvunnits ur gruvorna, skulle utgöra försäljningsintäkter för säljare som inte hade några penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter, eftersom de inte hade gjort några tidigare penningutlägg för att få in dessa försäljningsintäkter. Det skulle därför vara en värld där arbete var den enda inkomstkällan, men där arbetarnas inkomster var vinster, inte löner. Det skulle vara en värld av arbetare som producerade produkter, hur primitiva och torftiga de än månde vara, för vilka de erhöll försäljningsintäkter, från vilka de inte hade några penningkostnader att dra och som därför utgjorde ren vinst.

Uppkomsten av kapitalistisk cirkulation är alltså inte ansvarig för något avdrag av vinst/ränta från lönerna. Tvärtom är den ansvarig för tillkomsten av lönebetalningar, utgifter för kapitalvaror och produktionskostnader i pengar att dras från försäljningsintäkterna, vilka tidigare helt och hållet varit vinst. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, i bemärkelsen ju högre grad av kapitalistisk cirkulation som förekommer, d.v.s. ju högre förhållandet mellan P och P’ är, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna och desto lägre är vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Samtidigt tjänar det ekonomiska systemets större koncentration på inköp av, och därmed produktion av och tillgång på, kapitalvaror till att höja arbetets produktivitet och öka den allmänna produktionsförmågan. Tillgången på produkter växer i jämförelse med tillgången på arbetskraft, och därmed sjunker priserna i jämförelse med lönerna, vilket resulterar i att reallönerna stiger och fortsätter att stiga så länge som arbetsproduktiviteten fortsätter att öka.

Alltså är sanningen, Mr. Buffett, beträffande förhållandet mellan kapitalister och löntagare raka motsatsen till vad utsugningsteorin hävdar. Nämligen att kapitalister inte drar vinster från löner utan är ansvariga för själva förekomsten av löner. Som produktionskostnader är lönerna ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka i avsaknad av kapitalister skulle ha varit ren vinst. Alltså är kapitalisterna ansvariga för att öka lönerna i jämförelse med vinsterna och att minska vinsterna i jämförelse med lönerna. Samtidigt ökar de, genom att öka produktionen av och tillgången på varor och därmed sänka priserna, köpkraften hos de löner de betalar. Detta är inte någon utsugning av löntagarna utan en enorm fortlöpande förbättring för dem.

Det ekonomiska goda Ni har gjort utan att inse det

Under loppet av Ert liv, Mr. Buffett, har Ni ackumulerat ett enormt stort kapital. Det kapital Ni har ackumulerat tjänar som grund för efterfrågan på en mycket stor mängd arbetskraft och är därmed en källa till högre löner i det ekonomiska systemet än vad som annars skulle existera. Samtidigt är den källan till tillgången på en avsevärd mängd varor och tjänster, vilkas verkan är att göra priserna lägre än de annars skulle varit. Så för mig förefaller det, Mr. Buffett, tvärtemot vad Ni tror om naturen av Er ekonomiska verksamhet, som om Ni faktiskt gjort en betydande mängd gott här i världen. Ni har på ett betydande och positivt sätt bidragit till människornas levnadsstandard i Förenta staterna och den övriga världen.

Ni förefaller inte förstå den positiva inverkan på andra av det sätt på vilket Ni förtjänat det mesta av Er förmögenhet, vilket huvudsakligen har varit att köpa och sälja värdepapper. Ni karaktäriserar Ert arbete som blott och bart att upptäcka ”felaktig prissättning av värdepapper”. Att korrigera denna felaktiga prissättning är i själva verket av stor vikt i det ekonomiska systemet. När Ni köper värdepapper som är undervärderade hjälper Ni till att höja priset på dem och minskar därmed den felaktiga prissättning som förekommer. När Ni säljer värdepapper som är övervärderade hjälper Ni till att sänka priset på dem, vilket återigen minskar den felaktiga prissättning som förekommer. I den mån som Er bedömning är riktig gör Ni vinster, och i den mån Ni sparar dessa vinster är Ni i en position där Ni kan köpa och sälja värdepapper i större omfattning och därmed korrigera felaktiga prissättningar i större omfattning.

När Ni höjer priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att hjälpa företag som bör kunna anskaffa kapital att också göra det; när Ni sänker priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att göra det svårare för företag som inte borde kunna anskaffa kapital att göra det. Som Ni vet fungerar priset på värdepapper på detta sätt, eftersom det bestämmer vilken procent av ägandet i ett företag som behöver ges upp för att skaffa en given mängd kapital, eller hur mycket kapital som kan skaffas fram genom att ge upp en given procent av ägandet. Med andra ord underlättar Ni för företag som kommer att använda det väl att anskaffa kapital och förhindrar anskaffandet av kapital för företag som inte kommer att göra det.

Naturligtvis är inte ens Era bästa insatser, tillsammans med många andras insatser som arbetar på samma sätt, tillräckliga för att motverka de nytillkomna väldiga felaktiga prissättningar som om och om igen förs in i värdepappersmarknaderna av Federal Reserve System. Feds omfattande skapande av pengar och kredit och dess manipulerande av räntorna blåser i motsvarande grad upp värdepapperspriserna, vilka sedan börjar kollapsa så snart som stimulansen försvinner. Under tiden feldirigeras den ekonomiska verksamheten till de områden där de nyskapade pengarna huvudsakligen spenderas.

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter är lättare att se i ett typfall. Här, liksom i Ert fall, har förmögenheten skapats genom en kombination av att göra höga vinster åtföljt av stora besparingar utifrån dessa höga vinster. Detta bestämmer i vilken takt förmögenheten växer. En hög tillväxttakt som fortsätter över många år omvandlar från början små kapitalbelopp till enorma belopp.

Det som leder till de höga vinsterna är framgångsrik innovation, d.v.s. införandet av nya och förbättrade produkter eller effektivare metoder att producera existerande produkter, eller korrekta förutsägelser av förändringar i konsumenternas efterfrågemönster. Er verksamhet bidrar till denna process genom att underlätta anskaffandet av kapital för de företag som kan vara framgångsrika på ett eller flera av dessa sätt, och att förvägra de företag kapital som inte kan det. Effekten är en ökning av den samlade produktionen i det ekonomiska systemet och därmed en ökning av den allmänna levnadsstandarden.

Om och om igen urholkar konkurrensen de höga vinster som åtföljer framgångsrika innovationer. För att kunna fortsätta att göra höga vinster måste man göra en hel serie framgångsrika innovationer. Den kanske mest dramatiska illustrationen av detta är fallet Intel. I början av 1980-talet gjorde Intel höga vinster i kraft av vad som då var den mest avancerade datorprocessorn: nummer 8086. Men mycket snart avlägsnade konkurrensen dessa vinster, och för att fortsätta att vara exceptionellt lönsamt måste Intel utveckla nummer 80286.

Sedan upprepades samma historia med nödvändigheten att ersätta 286 med 386, denna med 486, därefter 586, och en lika stor ytterligare serie förbättringar därefter. Slutresultatet har blivit tiotals (världen över hundratals) miljoner människor som var och en har mer datorkraft på sitt skrivbord än vad som fanns tillgänglig för 50 år sedan med en dator som tog upp ett helt rum eller mer, och till ett pris som är likvärdigt med en tiondels procent eller mindre av priset på datorer för 50 år sedan. Och allt eller praktiskt taget allt det kapital som Intel ackumulerade under sin otroliga innovationsprocess och åtföljande intjänande och sparande av de höga vinsterna används till att producera de datorprocessorer som de nu säljer eller till att utveckla de ännu mer avancerade processorer som de kommer att sälja under kommande år.

Även om det kanske inte så ofta är lika dramatiskt som i fallet Intel har samma mönster varit det förhärskande i det kapitalistiska ekonomiska systemet inom praktiskt taget varje industri sedan den industriella revolutionen tog sin början. Man gjorde höga vinster på att producera bomull genom att använda maskiner för att rensa bomullen, och tyg genom att använda mekaniska vävstolar, och senare genom att använda symaskiner för att producera färdigsydda kläder. Konkurrensen avlägsnade snart dessa höga vinster, och för att göra ytterligare höga vinster på dessa områden måste ytterligare framsteg göras. Under tiden plöjdes de höga vinsterna till stor del tillbaka i storskaligare produktion av bomull och tyg. Slutresultatet blev att genomsnittspersonen i Västerlandet fick nya och bättre kläder till billigare och billigare priser.

Samma historia upprepades inom produktionen av skor, av säd, ångbåtar, järnvägar, kolgruvor, produktion av järn och stål, av naturgas, av olja, livsmedelshantering, elektriskt lyse och elkraft, varmt och kallt rinnande vatten, vattentoaletter, centralvärme, telefoner, bilar, filmer, radioapparater, kylskåp, luftkonditionerare, TV-apparater, antibiotika, alla möjliga andra mediciner, diagnosutrustning, proteser och t.o.m. konstgjorda kroppsdelar, plus ett väldigt antal andra framsteg.  I vart och ett av fallen blev slutresultatet att genomsnittspersonen fick förmånen av produkter eller produktionsmetoder som han på egen hand inte ens hade kunnat föreställa sig, och till priser som han mer och mer hade råd att betala.

Och i vart och ett av de fall där förmögenheter ackumulerades, sparades och investerades i stor omfattning de höga vinster som man gjort och användes till att producera antingen en större mängd av just de produkter som hade gett upphov till vinsterna eller en större mängd andra produkter. Samtidigt tillhandahöll det kapital som förmögenheterna utgjorde tillräckligt höga löner för den genomsnittlige deltagaren i det ekonomiska systemet att ha råd att köpa dessa produkter, tillsammans med kapital för att finansiera den forskning och utveckling som behövdes för ytterligare förbättringar.

De förunderliga resultaten av att bygga upp förmögenheter

Slutresultatet har blivit ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen av idag åtnjuter en levnadsstandard som är långt högre än kungars och kejsares för några generationer sedan, en levnadsstandard som inte bara är långt högre än den som åtnjöts av Alexander den store, Julius Cæsar, Ludvig XIV och Napoleon utan t.o.m. av drottning Victoria som levde ända in på 1900-talet. De hatade kapitalistiska ”utsugarna” har åstadkommit ett ekonomiskt system i vilket åtnjutandet av vetenskapliga och tekniska underverk är en normal del av det dagliga livet. Ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen kan färdas med bil i 110 km/tim. och samtidigt lyssna till världens bästa musik om han så önskar, och allt detta i luftkonditionerad bekvämlighet. Och när han kommer hem till sitt hus eller sin lägenhet, kan han lysa upp mörkret genom att trycka på en knapp, njuta av mat från hela landet och hela världen, vare sig det är säsong eller ej, utan särskilt mycket mer ansträngning än vad som fordras för att öppna kylskåpet. Och medan han äter kan han trycka på en eller ett par knappar och titta på sådant som händer 1500 mil bort eller, genom att trycka på några knappar till, prata med någon på telefon inte bara i närheten utan praktiskt taget var som helst i världen. Och givetvis kan han då och då flyga genom luften på 10 000 meters höjd och titta på en film samtidigt som han dricker en martini, om han så önskar, och inom loppet av några timmar färdas över avstånd som det för några generationer sedan tog månader att färdas över.

Folk pladdrar om att ”stanna upp och lukta på rosorna”. Jag har ett bättre förslag. Då och då borde var och en stanna upp och försöka betrakta vår värld av tekniska under genom ögonen på någon som fötts i ett tidigare århundrade. De borde föreställa sig att någon historisk gestalt som de beundrar på något sätt kunde stiga fram och vara deras gäst under en kort tur runt den moderna världen. Hur förvånad, överväldigad och förbluffad skulle han inte bli! En och annan gång borde vi själva stanna upp och uppleva denna överväldigande häpnad. Vi behöver inse att vår värld, trots alla dess problem och brister, såvitt som det gäller dess materiella produkter verkligen är häpnadsväckande och underbar.

Det ekonomiska system som har producerat alla dessa underbara resultat på grundval av de otaliga enskilda framsteg vad gäller produkter och produktionsmetoder som uppnåtts av vinstmotiverade kapitalister – detta är det ekonomiska system som Ni har fräckheten tillämpa begreppet ”klasskamp” på, som om de som gång på gång höjt massornas levnadsstandard vore i krig med dem. Det är helt enkelt otroligt att någon så skarpsinnig som Ni kan vara så ytterligt blind för fakta här och begå en så monstruös orättvisa mot en klass som inte består av utsugare utan av innovatörer och välgörare.

Vad Ni behöver göra och göra ogjort, Mr. Buffett: ”The Giving Pledge”

Jag menar att det står klart, Mr. Buffet, att när det gäller de mest grundläggande frågorna inom ekonomisk teori och ekonomisk politik är Ni lika fullständigt okunnig som Ni är genialisk när det gäller handel med värdepapper. Ni är i trängande behov av att korrigera Er själv och ta tillbaka Ert skandalösa uttalande om klasskamp.

Ni behöver göra mycket mer. Ni behöver göra den skada ogjord som Ni vållat genom att göra Era medmiljardärer till ett byte för sin egen oförtjänta skuld, genom att vilseleda dem till att tro att de för att sona sina påstådda synder måste ge bort åtminstone hälften av sina förmögenheter. Här talar jag om den så kallade ”Giving Pledge”, där undertecknarna lovar detta. Ni och de andra som undertecknat ”The Giving Pledge” tycks vilja avskaffa arvet som institution (åtminstone till 50 procent) och dess överförande av ackumulerad rikedom till arvingar till förmån för en policy av sonande av fiktiv skuld som går stick i stäv med det omfattande goda Ni faktiskt åstadkommit.

Otroligt nog har Ni lyckats hjälpa till att övertala mer än 80 miljardärer, vilkas miljarder speglar det faktum att de gett sina medmänniskor förmånen, både av en hel serie viktiga innovationer tillsammans med den dagliga förmånen av den rikedom som ackumulerats tack vare dessa innovationer, att de har fått sina förmögenheter gratis, i utbyte mot ingenting. Och att de nu behöver ge tillbaka minst häften av sin påstått oförtjänta rikedom. Ni och de behöver förstå att de redan har gett och dagligen fortsätter att ge, tack vare vad de har åstadkommit och tack vare det kapital de har ackumulerat som resultat av vad de åstadkommit.

Faktum är att om de faktiskt gav bort sitt kapital för att, som det påstås, försörja de fattiga, skulle resultatet bli en allvarlig sänkning av den allmänna levnadsstandarden. Det skulle betyda kapitalförstörelse, en process som består i att äta upp utsädet i en skala som omfattar hela det ekonomiska systemet. Det skulle betyda att efterfrågan på arbetskraft och därmed lönerna skulle vara lägre, liksom också efterfrågan och tillgången på kapitalvaror. Den minskade tillgången på kapitalvaror och den därav följande minskade produktionsförmågan skulle betyda inte bara en minskning i den efterföljande tillgången på konsumtionsvaror utan också i den efterföljande tillgången på kapitalvaror, vilkas produktion också är beroende av den existerande tillgången på kapitalvaror. Som allra minst skulle den framtida ekonomiska framstegstakten minskas. Kapitalförbrukning i tillräckligt stor skala skulle följas av ekonomisk tillbakagång. Vad Ni förespråkar när Ni stöder ”The Giving Pledge”, Mr. Buffett, är en policy av kapitalförstörelse och ekonomisk förstörelse, även om Ni gör det frivilligt. Ni borde ta tillbaka Ert stöd för ”The Giving Pledge” och yrka på att alla de andra undertecknarna gör detsamma.

Men Ni slutar inte med att bara yrka på frivillig förstörelse. Ni vill att staten ska höja skatterna för dem som har de högsta inkomsterna och som sparar och investerar allra mest. Ni önskar alltså minska efterfrågan på arbetskraft och kapitalvaror med tvång.

Varför Era skatter är för höga, inte för låga, Mr. Buffett

Ni pladdrar och pladdrar om den påstådda orättvisan i att de skatter som Er sekreterare betalar utgör en högre procent av hennes inkomst än det väldigt mycket högre totalbeloppet av de skatter Ni betalar utgör av Er inkomst. För att rätta till denna påstådda orättvisa vill Ni att president Obama ska höja Era skatter.

Faktum är, Mr. Buffett, att Era skatter redan är alldeles för höga. Vad som gör Er sammantagna skattebörda till de 17,4 procent som rapporterats av ABC News, medan Er sekreterares skattebörda är 35,8 procent, är det faktum att nästan hela Er inkomst speglar utdelningar eller kapitalvinster. Dessa typer av inkomster beskattades med 15 procent under ifrågavarande taxeringsår. En 15-procentig skatt på utdelningar är ingen låg skattesats; det är i själva verket en del av en mycket hög beskattning av bolagsvinster. Utdelningar beskattas med 15 procent trots det faktum att de vinster utifrån vilka dessa utdelningar betalas själva beskattas med så mycket som 35 procent på federal nivå plus ytterligare 4,2 procent i genomsnitt på delstatsnivå. Faktum är att enligt CNN har Förenta staterna nu de högsta bolagsskatterna i världen.

I den mån som Ni eller någon annan äger aktier är bolagsskatten indirekt en del av Er och deras skattebörda, i vart och ett av fallen i proportion till hur stor procent en individ äger av ett givet företag. Om Ni alltså t.ex. äger 5 procent av ett hypotetiskt Företag X som förtjänar $1 miljard i vinst och betalar $392 miljoner i bolagsskatt, har Ni indirekt $50 miljoner i inkomst och $19,6 miljoner i skatt som behöver inkluderas i beräkningen av Er skattebörda. De utdelningar Ni erhåller från detta företag inräknas i de $50 miljonerna, men de skatter Ni betalar på dessa utdelningar är ett tillägg till Era samlade skatteutgifter. Så om företaget betalade Er en utdelning på, låt oss säga, $10 miljoner, skulle de $1,5 miljoner i skatt som Ni måste betala på denna utdelning läggas till de $19,6 miljoner i bolagsskatt som företaget redan har betalat för Er räkning. Er verkliga skatteprocent, om vi håller oss till detta exempel, är inte 15 procent av $10 miljoner utan den procentsats man får genom att dividera $21,1 miljoner i skattebetalningar med $50 miljoner i bolagsvinst, d.v.s. mer än 42 procent. Detta är förstås en högre skatteprocent än Er sekreterare betalar. Och sådana resultat gäller förstås för alla de aktier Ni får utdelning på.

Innan vi går in på frågan om skatter på kapitalvinster och varför Era skatter redan är alldeles för höga på grund av dem lika väl som på grund av skatten på utdelningar, låt oss för ett ögonblick uppskatta skillnaden mellan det belopp i skatt Ni betalar och det skattebelopp Er sekreterare betalar som motsvarar t.o.m. de 17,4 procent som Ni tror beskriver omfattningen av Er skattebörda.

Ert nettovärde har rapporteras ha varit omkring $47 miljarder år 2010. Låt oss acceptera denna summa och anta att Ni haft ett tämligen bra år 2011 och tjänat 6 procent i kapitalvinster på denna summa. Beloppet på Era inkomster från kapitalvinster skulle då vara ungefär $2,82 miljarder. Denna inkomst beskattas förstås bara i den mån som den realiseras genom försäljning av värdepapper för priser som är högre än vad som betalats för dem. Låt oss anta att hela denna inkomst faktiskt realiserades. Vid 17,4 procent skulle de skatter Ni betalade då vara $490,68 miljoner. Jag vet inte hur mycket Ni betalar Er sekreterare, men låt oss anta att det är $200 000 om året, vilket är extremt högt för praktiskt taget vilken sekreterare som helst. I det fallet skulle Er sekreterares skatter vid 35,8 procent belöpa sig till $71 600. De skatter Ni betalar skulle emellertid vara 6 911 gånger så höga som de skatter hon betalade. (Faktum är att de skulle vara betydligt mycket högre, eftersom varje noggrann beräkning av dem skulle inbegripa Er andel av de skatter som betalas av de bolag Ni äger, vilka, som vi har sett, inte inbegrips i summan 17,4 procent.) Men inte ens denna enorma multipel skulle vara nog för Er, bara därför att procenten av de skatter Er sekreterare betalar är högre än Er.

I ABC:s nyhetsrapport citeras Er sekreterare som följer: ”Varenda en på vårt kontor betalar högre skatt i procent än Warren.” Om man ignorerar underlåtenheten att inbegripa betalningen av bolagsskatter å Era vägnar är detta sant. Men även om detta vore en legitim beräkning, vilket det inte är, än sen? Vad är den procent av sin inkomst som Er sekreterare och alla andra på Ert kontor betalar för vad som helst, från ett kilo äpplen till ett kilo zink, jämfört med den procent av Er inkomst som Ni måste betala? Är den inte typiskt högre i exakt samma mån som Er inkomst är högre? Vill Ni ha det så ordnat att var och en betalar samma procent av sin inkomst för allting? Är det Ert begrepp om rättvisa? Detta skulle vara ett system av perfekt egalitarianism, där var och en hade exakt samma köpkraft som alla andra. Jag är säker på att sanningen är att om Ni någonsin haft en upplevelse där Er sekreterare fick betala $5 för någonting som Ni fick betala $35 000 för, skulle Ni betrakta det som ett fall av mycket allvarlig ”felaktig prissättning”, och Ni skulle inte för ett ögonblick acceptera det. Varför är Ni beredd att acceptera det när det gäller skatter? En avsevärd del av de skatter Er sekreterare och övriga anställda betalar går till socialförsäkringar och Medicare. Ni har inget behov av någondera. Varför skulle Ni tvingas, inte bara att betala för bådadera utan betala flera tusen gånger så mycket för dem som Era anställda betalar?

Det faktum att Ni normalt betalar en lägre procent av Er högre inkomst för allt som både Ni och Era anställda köper är exakt vad som gör det möjligt för Er att köpa mer än de; det är vad som lämnar kvar de medel som fordras för att köpa Ert privata jetplan och de ytterligare värdepapper och andra investeringar Ni lägger till Ert innehav. Säkert accepterar Ni detta. Ni är väl inte kommunist?

Kapitalvinster som biprodukt av inflation

Vi kan nu övergå till den specifika frågan om kapitalvinster. Vad som skapar kapitalvinster genom hela det ekonomiska systemet, viktigast av allt på aktie- och fastighetsmarknaden, är statens kontinuerliga expansion av penningmängden. Mer pengar och större penningutlägg leder till att priserna höjs. Försåvitt som prishöjningen gäller aktier eller fastigheter skapas kapitalvinster.

Dessa vinster borde inte beskattas alls. De är inte genuina vinster. Beviset på att de inte är genuina kan ses i det faktum att, efter att ha betalat skatten på kapitalvinster, kan den som säljer en tillgång vars pris har stigit endast köpa mindre av andra tillgångar vilkas pris har stigit i jämförelse än han kunde ha köpt före prishöjningen. När till exempel någon köpte 1000 aktier till ett pris av $100 per aktie, hade han förmågan att köpa 1000 aktier av varje aktiestock som såldes för $100 per aktie, eller 2000 aktier av varje aktiestock som såldes för $50 per aktie, och så vidare.

Om nu inflationen av penningmängden lyckas fördubbla aktiepriserna, säljer vår köpare de 1000 aktier han köpt för $100 000 för $200 000. Men efter att ha betalt 15 procent i skatt på kapitalvinsten har han $185 000 kvar. Med denna summa kan han inte längre köpa 1000 aktier av någon annat aktiestock som tidigare kostat $100 per aktie och som nu kostar $200 per aktie. Med $185 000 kan han nu bara köpa 925 av dessa aktier, inte 1000 aktier. Och samma princip gäller för köp av allt annat som gått upp i pris i samma omfattning som priset på hans tillgångar som blivit föremål för kapitalvinstbeskattning. I termer av vad han kan köpa har den som förtjänat kapitalvinster i ett sådant fall blivit fattigare. Kombinationen av inflation och beskattning av kapitalvinster är en svindel som sätter pengar i statens händer på dess medborgares bekostnad.

Medborgarnas kostnad är på intet vis begränsad till bara deras kostnad som måste betala kapitalvinstskatten. Den är också på bekostnad av löntagare genom hela det ekonomiska systemet, vilka ställs inför en efterfrågan på arbetskraft och därmed löner som inte kan hålla jämna steg med prishöjningarna, eftersom skatten på kapitalvinster håller nere den ökning i tillgången på kapital som betalar löner. Den är också på bekostnad av den breda konsumerande allmänheten, försåvitt som mindre tillgångar på kapitalvaror och därmed mindre produktion av konsumtionsvaror bidrar till att priserna stiger mer än de annars skulle ha gjort.

Det bör vara uppenbart att när det råder inflation borde skatterna på kapitalvinster vara noll. Faktum är att om man förstår kapitalets roll i att möjliggöra både efterfrågan på arbetskraft och tillgång på konsumtionsvaror, borde det aldrig finnas någon skatt på kapitalvinster. Beskattningen bör såvitt möjligt undvika att stå i vägen för kapitalackumulation och effektivt bruk av kapital. En skatt på kapitalvinster gör bådadera.

Löntagarnas intressen tjänas mycket bättre av att Era skatter sänks, Mr. Buffett, än Er sekreterares

Jag sympatiserar med Er sekreterare och alla andra vilkas inkomster utplundras av inkomstskatten. Men hur mycket jag än välkomnar en sänkning av hennes skatter, måste jag, när jag rådgör med mig själv om mitt materiella egenintresse och varje annan löntagares egenintresse i det ekonomiska systemet, komma till slutsatsen att en sänkning av de skatter Ni betalar ligger mer i mitt egenintresse än en sänkning av de skatter hon betalar. Detta beror på att när Ni och Era medmiljardärer och de som är på väg att bli miljardärer betalar lägre skatter, är den huvudsakliga effekten en ökning av sparandet och investeringarna, vilken tjänar till att öka efterfrågan på den arbetskraft jag säljer och tillgången på de konsumtionsvaror jag köper. Lägre skatter för Er sekreterare har föga eller ingen sådan effekt.

Sättet att minska skattebördan i det ekonomiska systemet är att börja med att minska de skatter som mest betungar sparande och investeringar. Detta inbegriper skatten på kapitalvinster, arvsskatten, den progressiva inkomstskatten och bolagsskatten. Varje sänkning av dessa skatter, förutsatt att de åtföljs av lika stora sänkningar av de statliga utgifterna, för det ekonomiska systemet i riktning mot större ekonomiskt framåtskridande och stigande realinkomster. Under sådana förhållanden kommer varje given initial skattebörda gradvis att bli allt mindre allteftersom tiden går och realinkomsterna stiger mer och mer.

Förnyad kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande fordrar också en radikal minskning av de statliga regleringarna

Detta skattesänkningsprogram kommer i sig självt inte att vara tillräckligt. En kraftig minskning av de lagar och regleringar som undergräver produktionseffektiviteten måste också komma till stånd. Vad som undergräver produktionseffektiviteten undergräver kapitalackumulationen lika mycket som de skatter som hindrar sparande och investeringar.

Man kan förstå vad som väsentligen fordras för kapitalackumulation i det ekonomiska systemet  genom att tänka på betingelserna för en självförsörjande bonde. För en sådan bonde kan utsädet tas som att de utgör hans kapitalvaror. När han odlar den säd han skördar förbrukar han utsäde. Han ersätter det utsäde han förbrukat i produktionen av en skörd från denna skörd. Givet skördens storlek måste någon bestämd andel av den läggas undan för att ersätta det utsäde som förbrukats för att producera den och därmed ha utsäde tillgängligt för att producera en skörd av samma storlek nästa år. Denna del kan vi kalla ”underhållsdelen”. I den mån som mer än underhållsdelen av utsädet läggs undan kommer bonden att ha mer utsäde tillgängligt för att odla sin skörd nästa år än han haft i år. Och därför kommer han att kunna producera en större skörd nästa år. Den omfattning i vilken ett års skörd läggs undan för att göra tjänst i produktionen av nästa års skörd representerar sparandets och investeringarnas roll i det ekonomiska systemet.

Den andra faktor som är bestämmande för kapitalackumulationen är produktionseffektiviteten, vilken kan illustreras i termer av förhållandet mellan de skäppor säd som produceras och de skäppor utsäde som förbrukats i produktionen av dem.[4] Om endast två skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukades, skulle så mycket som hälften av skörden fordras för att ersätta det utsäde som förbrukats i produktionen av den. Detta skulle vara underhållsdelen. Om däremot fyra skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukats i produktionen av dem, skulle underhållsdelen bara vara 25% i stället för 50%. I detta fall skulle resultatet av att man använder halva skörden till utsäde vara en förmåga att producera dubbelt så mycket utsäde som fordras för underhållet och därmed potentiellt en fördubblad skörd. Även om detta är ytterst förenklat följer det icke desto mindre att allt som tjänar till att minska produktionseffektiviteten tjänar till att minska mängden kapitalvaror som produceras inte mindre än mängden konsumtionsvaror och därmed till att hålla produktionen i framtiden nere.

Alla lagar och regleringar som i onödan ökar produktionskostnaderna har denna effekt. De tjänar alla till att fordra mer tillförsel för att producera samma avkastning och resulterar därmed i mindre avkastning för samma tillförsel. Denna mindre avkastning betyder att en mindre tillgång på kapitalvaror produceras tillsammans med en mindre tillgång på konsumtionsvaror. Denna mindre tillgång på kapitalvaror tjänar i sin tur till att ytterligare hålla nere avkastningen av både konsumtions- och kapitalvaror i framtiden.[5]

För att förstå den minskande framåtskridandetakten i vårt ekonomiska system måste man också ta sådana saker med i beräkningen som allt mer omfattande miljöregleringar. Sådana regleringar ökar om och om igen produktionskostnaderna bara för att tillfredsställa miljörörelsens godtyckliga och till stor del religiösa krav. Genom att de gör det nödvändiggör de att man använder mer tillförsel för att producera samma avkastning och minskar därmed den sammantagna avkastning som kan produceras med samma tillförsel. Ett bra exempel är att det fordras tre sopbilar för att samla ihop samma mängd sopor som det skulle räcka med en sopbil till för att tillfredsställa krav på godtyckligt ålagd återvinning. Samma situation har upprepats inom den ena industrin efter den andra och i produktionen av den ena varan eller tjänsten efter den andra.

Det värsta, Mr. Buffett, skulle vara att höja Era och Era medmiljardärers skatter för att tillhandahålla medel att finansiera åläggandet av ännu fler lagar och regleringar som undergräver den ekonomiska effektiviteten.

Slutsatsen, Mr. Buffett, är att Ni bör behålla Era pengar och fortsätta att spara och investera Era vinster så mycket som någonsin. Erbjud Er inte frivilligt att finansiera ännu mer ekonomisk förstörelse.

De rikas rikedom gör mest gott för andra medan den fortfarande är deras och tjänar som kapital

Era pengar är förstås Era. Och Ni ska förvisso vara fri att ge bort dem, om Ni så önskar.

Kanske Ni kan göra andra en del gott genom att göra det. Andrew Carnegie, som Ni har valt till Er mentor, gjorde det förvisso. Men vad man behöver inse och aldrig glömma bort är att Ni redan gör gott med Era pengar helt enkelt genom att använda dem som kapital. Det goda  Carnegie gjorde för andra började inte med att han skänkte pengar till välgörenhet. Det hade kommit igång och fortsatte sedan i ökande skala i och med att han grundade och fortlöpande utvidgade  Carnegie Steel Company, som försåg tusentals människor med förvärvsarbete och tiotals miljoner med järn- och stålprodukter. Detta goda var förvisso lika stort eller större än det goda som kom sig av att han skänkte bort sin rikedom. Och för att undvika förlusten av detta goda skulle det vara till hjälp om de som önskade ge bort sin rikedom gjorde det i form av donationer. Detta skulle finansiera deras välgörenhet utifrån deras inkomster snarare än utifrån deras kapital.

Överge inställningen att allt Ni behöver göra för att leda den allmänna opinionen är att ha goda avsikter. Det är inte nog. Ni behöver också veta vad Ni talar om. Om Ni inte gör det, då är Ni en kraft som verkar för ekonomisk förstörelse, och alla Era goda avsikter är värdelösa. Goda avsikter kan inte tillåtas tjäna som täckmantel för att gå igenom det ekonomiska systemet med en demoleringskula. Men detta är vår situation idag. Under de senaste 75 åren har Högsta Domstolen övergett sin roll som beskyddare av den ekonomiska friheten och tillåtit okunniga kongressmajoriteter att göra praktiskt taget vad de vill, hur destruktiva deras handlingar än må vara.

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Några sista råd

Ni behöver utbilda Er i kapitalismens ekonomiska teori och politiska filosofi, Mr. Buffett. Ni, Era medmiljardärer och praktiskt taget hela det övriga landet har formats i en intellektuell miljö som är otroligt ensidig och fördomsfull i sin behandling av företagare och kapitalister. Sådana idéer som dem jag presenterat för Er i detta brev har man praktiskt taget inte hört talas om. Marxistiska idéer har praktiskt taget åtnjutit ett intellektuellt monopol.

Betänk som en illustration av detta innebörden av orden ”socialist” och ”kapitalist”. En socialist förmodas vara en opartisk intellektuell som, på grundval av sin förståelse av ekonomi, historia, filosofi och kanske också andra ämnen, tror att socialismen är ett ekonomiskt system som verkar i hela mänsklighetens intresse (utom då de kapitalistiska utsugarnas). Men vad är en kapitalist? En kapitalist är inte någon sorts tänkare eller intellektuell som förespråkar det kapitalistiska systemet på grundval av sin kunskap och sina övertygelser. Nej. En kapitalist är en ägare av produktionsmedel. Ni och Era medmiljardärer är kapitalister. Ni och de andra kapitalisterna förmodas vara de enda som möjligtvis kan förespråka kapitalismen, inte på grundval av något hänsynstagande till mänsklighetens intressen, utan på grundval av ett påstått trångt klassintresse av att suga ut arbetarna och skada resten av mänskligheten. Och naturligtvis är inte ens Ni och de flesta kapitalister i själva verket förespråkare för kapitalismen, eftersom Ni och de har accepterat det väsentliga av marxismen liksom nästan alla andra.

Alltså har vi en situation där, efter vad man låter påskina, det finns två ekonomiska och sociala system, socialism och kapitalism, men vad man påstår endast en grupp opartiska tänkare: socialisterna. Samtidigt driver socialisterna oss mot mer och mer statlig kontroll över våra liv, en process som, om den inte hejdas, kommer att sluta med förslavning och massmord, så som historien upprepade gånger har visat i sådana fall som Sovjetryssland, Nazityskland och Kommunistkina.

Detta är en situation som måste ändras. Det finns intellektuella som är för kapitalismen. De är ännu få till antalet, men intellektuellt är de mycket starkare än socialisterna. De har potentialen att ändra världen i diametralt motsatt riktning mot socialisterna, d.v.s. i riktning mot individuell frihet och säkerhet till person och egendom. Ni är i trängande behov att göra Er bekant med deras skrifter.

Om Ni önskar göra detta, då rekommenderar jag framför allt att Ni studerar Ludwig von Mises verk, speciellt hans stora klassiker, Socialism, Human Action och The Theory of Money and Credit. Under tiden skulle hans kortare böcker också vara till hjälp, som t.ex. hans Planning for Freedom, Bureaucracy och Liberalism, liksom också Henry Hazlitts och Frédéric Bastiats skrifter. De skrifter som författats av några av Mises föregångare inom den ”österrikiska” ekonomiska skolan, i synnerhet Eugen von Böhm-Bawerk och Carl Menger, innehåller också betydande bidrag. (Det finns också värdefullt material i de gamla klassiska ekonomernas skrifter, i synnerhet Smith, Ricardo, James Mill, Say, McCulloch, Senior och John Stuart Mill, men de stora sanningarna i deras skrifter har blivit allvarligt förvrängda av att de förefallit föregripa Marx[6]. Dessutom bör Ni se till att läsa Ayn Rands Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness och Capitalism: The Unknown Ideal.[7] Och till sist rekommenderar jag att Ni läser min bok Capitalism: A Treatise on Economics. Ett tema som explicit eller implicit förenar alla dessa verk är att de demonstrerar att det under laissez-faire-kapitalism råder intresseharmoni mellan rika och fattiga och mellan kapitalister och löntagare och därmed total avsaknad av utsugning av arbetare och klasskamp under laissez-faire-kapitalism.

Jag skulle vilja sluta, Mr. Buffett, med att komma med ett sista förslag. Om Ni läser och studerar de författare jag just nämnt, framför allt Mises och Rand, och når dithän att Ni sluter Er till att det de har att säga åtminstone förtjänar att höras, då skulle jag vilja uppmana Er att ta ett steg längs den stig som banats av Carnegie. Som jag är säker på att Ni mycket väl vet grundade Carnegie tusentals avgiftsfria lånebibliotek, som tjänade till upplysning för ett enormt antal människor. Vad jag skulle uppmana Er att göra är att bidra med en betydande summa för inköp av e-bokversioner av de verk jag nämnt för bibliotek i hela Förenta staterna och den övriga världen, inbegripet universitets-, högskole-, skol- och folkbibliotek. Målet skulle vara att göra dessa böcker tillgängliga för studerande och intelligenta medlemmar av den breda allmänheten överallt, inbegripet fakultetsmedlemmar på alla utbildningsnivåer, journalister, advokater, yrkesmän av alla sorter och, givetvis, företagare. Med dagens teknik skulle människor kunna läsa dem på sina bärbara datorer, surfplattor och t.o.m. på smarta mobiler. När det gäller högre läroanstalter bör man köpa tillräckligt många exemplar för att göra det möjligt för ett stort antal studerande att få till uppgift att läsa dessa böcker på samma gång, så att man kan tillhandahålla dem i fall där delar av dem skulle vara rekommenderad eller obligatorisk kurslitteratur men de studerande skulle inte behöva köpa dem.

Dagens utbildningsetablissemang stoltserar med sin kärlek till ”öppenhet”, ”jämlikhet” och ”mångfald”. Detta skulle vara en chans för dess medlemmar att bevisa det genom att göra studerande medvetna om att dessa böcker utgör ett allvarligt och sammanhängande alternativ till deras egen politiska och ekonomiska filosofi och ge relevanta delar av dem som hemuppgift i olika kurser inom humaniora och företagsekonomi och i alla andra program försåvitt som de innehåller kurser som kan karaktäriseras som hörande till humaniora. Ni och Era medmiljardärer bör göra denna policy vad gäller högskolor och universitet till ett absolut villkor för att erhålla donationer eller testamentariska gåvor från Er för något som helst syfte. Ni skulle kanske kunna tänka Er detta som ”The Fairness for Capitalism Pledge”.

Framgång för detta projekt skulle åstadkomma ett sakernas tillstånd där ett mycket större antal högskole- och universitetsstuderande, och intelligenta människor i allmänhet, skulle exponeras på djupet för pro-kapitalistiska idéer, så som de framställts av kapitalismens bästa försvarare. Företagare och kapitalister förtalas, fördöms och trakasseras regelbundet i vårt samhälle, inte bara till förlust för dem själva, utan till förlust för hela samhället, försåvitt som ett sådant klimat om och om igen ställer hinder i vägen för ytterligare ekonomiskt framåtskridande. Denna process emanerar från klassrummen och leds av professorer som är genomsyrade av marxism. Detta projekt kommer att motverka detta starka och onda inflytande.

Brottsmisstänkta underrättas om sin rätt till advokat. Ni och Era medmiljardärer uppfattas regelmässigt som brottsmisstänkta i allmänna opinionens domstol, där Ni inte bara förtalas, fördöms och trakasseras utan mer och mer blir föremål för faktiska brottsåtal. Utöver de vanliga advokater Ni alla måste anlita är vad Ni alla behöver advokater inför allmänna opinionens domstol. Dessa författare är dessa advokater. Med deras hjälp kommer det stora flertalet av Er att i slutändan inte bara förklaras oskyldiga utan helt och hållet rättfärdiga i allmänhetens ögon.

Den vidare långsiktiga effekten av att dessa författare exponeras världen över skulle kunna bli en värld av respekt för äganderätt och alla andra verkliga individuella rättigheter. Detta skulle betyda en värld av frihandel, inversteringsfrihet och i slutändan fri rörlighet av människor varifrån det vara månde till vart det vara månde. En sådan värld skulle vara en värld där det inte skulle finnas något motiv för territoriell utvidgningspolitik från något lands sida, eftersom dess medborgare redan skulle kunna erhålla allt de skulle kunna önska från något annat lands territorium helt enkelt genom att köpa dess produkter, investera i landet eller bosätta sig där.

På så sätt skulle världsomfattande utbildning av intellektuella i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska teori och politiska filosofi bli grundvalen för en fredlig och allt mer välmående värld.

Om Ni ger ett betydande bidrag till  detta projekt, Mr. Buffett, skulle det vida mer än utplåna den skada Ni hitintills har vållat med Era uttalanden om klasskamp. Jag hoppas, både för att främja kapitalismen som intellektuell rörelse och också för Er egen skull, att Ni kommer att göra det rätta och hjälpa till att lansera detta projekt.

Högaktningsfullt,
George Reisman

Copyright © 2012 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: An Open Letter to Warren Buffett.

Översättning: Per-Olof Samuelsson


1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) ”Exploateringsgraden” i den svenska översättningen av Kapitalet; men jag har ju valt ordet ”utsugning” på svenska. Ö.a.

[3]) ”Buffettförordningen” är ett förslag som lanserades av president Obama 2011 och som går ut på att alla som tjänar mer än $1 miljon om året ska betala minst 30% i inkomstskatt. Se Wikipedia. Ö.a.

[4]) Skäppa är ett gammalt rymdmått, ungefär motsvarande det engelska originalets ”bushel”. (Ifall ni inte redan visste.) Ö.a.

[5]) Engelskans ”input” och ”output” har jag alltså översatt som ”tillförsel” och ”avkastning”. Ö.a.

[6]) Mer om detta i Reismans tidigare uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[7]) Dessa böcker finns också i svensk översättning: Och världen skälvde, Själviskhetens dygd och Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.

Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin

Denna uppsats publicerades ursprungligen i en festskrift till F.A. Hayek, The Political Economy of Freedom: Essays in Honor of F.A. Hayek; redigerad av Kurt R. Leube och Albert H. Zlabinger (München & Wien, Philosophia Verlag, The International Carl Menger Library, 1985). I sin ursprungliga form är den tillgänglig som pamflett från The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology. Föreliggande version innehåller några smärre ändringar i ordalydelsen och några stycken har lagts till; noterna är också uppdaterade för att få med hänvisningar till verk som publicerats efter 1985, framför allt Reismans egen Capitalim: A Treatise of Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1995) (fortsättningsvis endast Capitalism) samt hans översättning av Böhm-Bawerks uppsats Value, Cost and Marginal Utility. Denna version finns att läsa både på Reismans egen hemsida och på Misesinstitutets hemsida; den finns också att läsa i pdf-format. – Författaren vill påpeka att Capitalism behandlar detta ämne betydligt utförligare, speciellt i kapitel 10 och 12.

I mer än ett århundrade har en av de populäraste ekonomiska lärorna i världen varit exploaterings- eller utsugningsteorin[1]. Enligt denna teori är kapitalismen praktiskt taget ett system av slavarbete som ensidigt tjänar en jämförelsevis liten handfull företagares och kapitalisters intressen, företagare och kapitalister som, drivna av omättlig girighet och maktlystnad, lever som parasiter på massornas arbete.

Denna syn på kapitalismen har inte rubbats det minsta av den stadiga höjning av den genomsnittliga levnadsstandarden som ägt rum i de kapitalistiska länderna sedan den industriella revolutionen tog sin början. Höjningen av levnadsstandarden tillskrivs inte kapitalismen utan just de intrång som har gjorts i kapitalismen. Människor tillskriver fackföreningar och social lagstiftning det ekonomiska framåtskridandet, och också vad de betraktar som förbättrad personlig etik från arbetsgivarnas sida. Likaså bävar de vid tanken att det inte skulle finnas fackföreningar, vid tanken på ett samhälle utan lagar om minimilöner, maximal arbetstid och barnarbete – vid tanken på ett samhälle där inga lagliga hinder står i vägen för arbetsgivare att eftersträva sitt egenintresse. I avsaknad av sådan lagstiftning, tror människor, skulle lönerna sjunka tillbaka till vad som behövs för blotta livsuppehället; kvinnor och barn skulle återigen arbeta i gruvorna; och arbetstiderna skulle bli så långa och så hårda som det är möjligt för mänskliga varelser att uthärda – allt till gagn för kapitalisterna, precis som Marx hävdade.

Utsugningsteorin och den klassiska ekonomins kullkastande

Det är uppenbart att utsugningsteorin är en av de kraftfullaste faktorer som har verkat för att leda världen längs Vägen till träldom – som titeln på professor Hayeks bok så träffande beskriver trenden mot socialism[2]. Faktum är att utsugningsteorins fördärvliga inflytande går långt utöver det direkta och uppenbara stöd den ger socialismen. Den har också bidragit till socialismens triumf på subtilare sätt. Den spelade en stor och kanske avgörande roll i kullkastandet av den brittiska klassiska ekonomin. Smiths och Ricardos system uppfattades som att de oundvikligen implicerar utsugningsteorins väsentliga grundsatser. Utsugningsteorins motståndare kände sig därför, vilket är fullt förståeligt, förpliktade att avfärda ett så perverst system. Och avfärda det var vad de gjorde. Tillsammans med ”arbetsvärdeteorin” och den ”järnhårda lönelagen”[3] avfärdade de sådana ytterligare inslag i den klassiska politiska ekonomin som läran om lönefonden och dess korollarium att sparande och kapital är källan till nästan alla penningutlägg i det ekonomiska systemet. Två generationer senare möjliggjorde övergivandet av de klassiska lärorna om sparande att man accepterade keynesianismen och den policy som utgörs av inflation, budgetunderskott och ständigt expanderande statliga penningutlägg. På ett liknande paradoxalt sätt ledde övergivandet av den klassiska läran att produktionskostnaden, snarare än tillgång och efterfrågan, direkt (om inte ytterst) bestämmer priserna för de flesta tillverkade eller bearbetade varor, med ungefär samma tidsfördröjning till förkunnandet av lärorna om ”ren och fulländad konkurrens”, ”oligopol”, ”monopolistisk konkurrens” och ”administrerade priser” med deras implicita krav på radikal antitrustpolitik eller fullständiga nationaliseringar för att ”tygla missförhållandena inom storföretagen”. På så sätt har utsugningsteorins inflytande även på dessa båda vägar tjänat till att främja socialismens sak.

Faktum är att utsugningsteorin har varit så framgångsrik när det gäller att misskreditera den klassiska ekonomin att om man ens antyder att produktionskostnaden direkt kan bestämma priserna, riskerar man att klandras både för att vara okunnig om allt ekonomin lärt ut sedan 1870 och för att sympatisera med marxismen. Därför är det i detta sammanhang viktigt att påpeka att Böhm-Bawerk och Wieser var väl medvetna om det faktum att produktionskostnaden ofta direkt bestämmer priset. De menade bara att bestämmandet av de priser som utgör kostnaderna grundar sig på tillgång och efterfrågan (en position som i förbigående sagt ligger mycket nära John Stuart Mills) och därmed på principen om avtagande marginalnytta.[4] De flesta av Böhm-Bawerks och Wiesers efterföljare tycks tyvärr i denna sak vara mer påverkade av Jevons än av Böhm-Bawerk och Wieser.[5]

Mitt syfte här är att visa hur den klassiska ekonomin lätt kan kasta av sig de aspekter av den som i det förflutna faktiskt bidragit till utsugningsteorin. Och, än mer, att visa hur den faktiskt kan lägga grunden för en fundamental och radikal kritik av utsugningsteorin. Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas, speciellt med avseende på kritiken av keynesianismen och de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens. (Den exakta naturen av dessa tillämpningar är ett alltför omfattande ämne att behandlas vid detta tillfälle. Jag har emellertid försökt förklara detta på annat håll.[6])

Utsugningsteorins begreppsram

Det finns tre aspekter av den klassiska ekonomin som bidrar till utsugningsteorin. De båda bäst kända är förstås arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen. Något mindre framträdande, men inte mindre viktig, är den begreppsram inom vilken utsugningsteorin framförs. Denna ram är uppfattningen att löner är den ursprungliga och primära inkomstformen, från vilken vinster och alla andra inkomstformer som inte är löner uppkommer som ett avdrag med tillkomsten av kapitalism och företagare och kapitalister. Denna begreppsram leder lätt till att man hävdar löntagarens rätt till hela produkten eller dess fulla värde. Den grundar sig i sin tur även på uppfattningen att all inkomst som beror av utförandet av arbete är löner och att alla som arbetar är löntagare. Det är på grundval av dessa uppfattningar som Adam Smith börjar sitt kapitel om löner i Folkens välstånd med orden:

Arbetsprodukten utgör den naturliga ersättningen eller lönen för arbete. I det ursprungliga tillstånd som föregår både tillägnandet av jord och ackumulationen av kapital tillhör arbetsprodukten i sin helhet arbetaren. Denne har varken jordägare eller husbonde att dela med sig till.

Adam Smith fortsätter lite längre fram:

Men detta ursprungliga tillstånd, där hela den egna arbetsprodukten tillföll arbetaren, skulle inte kunna sträcka sig längre än marktillägnandets och kapitalackumulationens inledningsskede. Det hade således upphört långt innan de mest betydande förbättringarna av arbetets produktivkrafter hade kommit till stånd, och det skulle inte tjäna något till att ytterligare efterforska vilka effekter detta tillstånd skulle ha kunnat få på arbetsersättningen eller lönen.

Så snart som jord blev enskild egendom, kräver jordägaren en andel av nästan hela den produktion som arbetaren kan odla eller samla in från den. Jordägarens ränta utgör det första avdraget från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Det är sällan fallet att den person som plöjer marken har möjlighet att försörja sig själv tills han bärgar skörden. Sin försörjning får han vanligen från en arbetsgivares kapital, det vill säga från den bonde som har honom i sin tjänst och som inte skulle ha något intresse av att anställa honom om han inte själv skulle få del i produktionen av hans arbete, det vill säga om han inte förväntade sig att få sitt kapital ersatt med profit. Denna profit utgör ett andra avdrag från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Produktionen av nästan allt annat arbete är belagd med samma avdrag av profit. Inom alla hantverk och manufakturer är flertalet arbetare i behov av en arbetsgivare som kan hålla dem med arbetsmaterial samt lön och underhåll tills arbetet är färdigt. Arbetsgivaren har del i produktionen av deras arbete, eller i det värde som detta arbete tillför de råvaror på vilka det läggs ned, och i denna andel består hans profit.[7]

I dessa stycken framför Adam Smith klart och tydligt vad jag kallar läran om lönernas primat. Med detta menas läran att i en förkapitalistisk ekonomi – det ”tidiga och primitiva samhällsstadiet” – i vilket arbetare helt enkelt producerar och säljer varor och inte köper i avsikt att sälja, är de inkomster arbetare erhåller löner. Löner är den ursprungliga inkomsten, enligt Smith. Alla inkomster i ett förkapitalistiskt samhälle förmodas vara löner, och inga inkomster förmodas vara vinster, enligt Smith, eftersom arbetare är de enda inkomstmottagarna. På samma gång framför Smith förstås den korollära läran att vinster uppkommer först med kapitalismens ankomst och är ett avdrag från vad som naturligt och implikationsvis rättmätigen är löner.

Dessa läror utgör, som jag säger, utsugningsteorins begreppsram. De är utgångspunkten för Marx.

I en förkapitalistisk ekonomi kännetecknas produktionen, säger Marx, av sekvensen V-P-V. I detta sakernas tillstånd producerar en arbetare en vara V, säljer den för pengar P, och köper sedan andra varor V. I detta sakernas tillstånd finns det ingen utsugning, för det finns inga vinster, inget ”mervärde”; all inkomst är, får man förmoda, löner. Mervärde, vinster, uppkommer enligt Marx först med kapitalismens utveckling. Här gäller sekvensen P-V-P’. I denna sekvens lägger kapitalisten ut en penningsumma P på att köpa material och maskiner och på att betala löner. En vara V produceras, som sedan säljs för en penningsumma, P’, som är större än den som lades ut för att tillverka varan. Skillnaden mellan de pengar kapitalisten lägger ut och de pengar han erhåller för produkten är hans vinst eller mervärde.[8]

Vinster uppstår alltså, enligt både Smith och Marx, först med kapitalismen, och är ett avdrag från vad som naturligen och rätteligen tillhör löntagaren.

Detta är ännu inte själva utsugningsteorin, endast utsugningsteorins begreppsram. Det är en ram som är vid nog att inbegripa Marx, utsugningsteorins ledande förespråkare, och Böhm-Bawerk, dess främste kritiker.

Inom denna ram tillämpar Marx arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen och kommer fram till utsugningsteorin. Inom samma ram tillämpar Böhm-Bawerk diskonteringsmetoden[9] och kommer fram till en kritik av utsugningsteorin.[10] Båda använder sina respektive läror för att förklara vad som möjliggör det påstådda avdraget av vinster från löner och vad som bestämmer storleken på detta avdrag.

Böhm-Bawerks förklaring är att varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden och att löntagaren behandlas rättvist när han ges en mindre penningsumma i nuet än vad hans framtida produkt kommer att vara värd. Marx förklaring är att kapitalisten godtyckligt betalar löntagaren en lön som motsvarar det antal timmar som fordras för att producera löntagarens livsförnödenheter och säljer löntagarens produkt till ett pris som motsvarar det – större – antal timmar som löntagaren arbetar.

Enligt min uppfattning är nu det grundläggande stället att ifrågasätta utsugningsteorin inte arbetsvärdeteorin eller den järnhårda lönelagen utan just dess begreppsram – läran om lönernas primat och att vinster utgör avdrag från löner. Till yttermera visso är det just den klassiska ekonomin själv som tillhandahåller medlen att göra detta ifrågasättande. För den klassiska ekonomin implicerar att det är falskt att hävda att löner är den ursprungliga inkomstformen och att vinster är ett avdrag från dem. Detta blir uppenbart så snart som vi definierar våra termer i linje med de klassiska ekonomerna.

”Vinst” är överskottet av intäkter från försäljningen av produkter jämfört med penningkostnaderna för att producera dem – jämfört med – det måste upprepas – penningkostnaderna för att producera dem.

En ”kapitalist” är en som köper i avsikt att senare sälja för vinst.

”Löner” är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete – inte för arbetets produkt utan för utförandet av själva arbetet.

På grundval av dessa definitioner följer att om det bara finns arbetare som producerar och säljer sina produkter, är de pengar som de erhåller när de säljer sina produkter inte löner. ”Efterfrågan på varor”, för att citera John Stuart Mill, ”är inte efterfrågan på arbete.”[11] När man köper varor betalar man inte löner, och när man säljer varor erhåller man inte löner.

I den förkapitalistiska ekonomin, ifall någon sådan ekonomi någonsin verkligen existerat, är alla inkomstmottagare i produktionsprocessen arbetare. Men dessa arbetares inkomster är inte löner. De är i själva verket vinster. Faktum är att alla inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i den förkapitalistiska ekonomin är vinster eller ”mervärde”; inga inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i en sådan ekonomi är löner. För vad arbetarna i en förkapitalistisk ekonomi erhåller är intäkter från försäljning av produkter. Men de har inga produktionskostnader i pengar att dra ifrån dessa försäljningsintäkter, för de har inte agerat som kapitalister. De har inte köpt någonting i syfte att möjliggöra sina försäljningsintäkter, och därför har de inga penningkostnader. Skillnaden mellan intäkterna från försäljningen av produkter och noll produktionskostnader i pengar är hela omfattningen av försäljningsintäkterna.

Alltså erhåller endast arbetare i den förkapitalistiska ekonomin inkomster och det finns inget penningkapital. Men alla inkomster som arbetarna erhåller är vinster och inga är löner. I sekvensen V-P-V är allt ”mervärde” – hundra procent av försäljningsintäkterna och en oändlig procent av penningkapitalet, som ju uppgår till noll. I sekvensen P-V-P’ är en mindre proportion av inkomsterna ”mervärde” – i den mån som P är stort i jämförelse med P’.

Samma slutsats, att alla inkomster i den förkapitalistiska ekonomin är vinster och att inga inkomster är löner, kan man komma fram till via Ricardos grundligt missförstådda sats att ”vinsterna stiger allteftersom lönerna faller och faller allteftersom lönerna stiger”. De löner som betalas i produktionen betalas enligt Ricardo av kapitalister, inte av konsumenter. Om det, som i den förkapitalistiska ekonomin, inte finns några kapitalister, då betalas inga löner i produktionen, och om inga löner betalas i produktionen, då måste hela den inkomst som erhålls vara vinst.

Smith och Marx har fel. Löner är inte den primära inkomstformen i produktionen. Vinster är det. För att löner ska kunna finnas i produktionen måste det finnas kapitalister. Det är inte kapitalisternas framträdande som frambringar vinster som företeelse. Vinster existerar före deras framträdande. Kapitalisternas framträdande frambringar företeelserna löner och produktionskostnader i pengar.

Följaktligen är de vinster som existerar i ett kapitalistiskt samhälle inte något avdrag från vad som ursprungligen var löner. Tvärtom är lönerna och de andra penningkostnaderna ett avdrag från försäljningsintäkterna – från vad som ursprungligen helt och hållet var vinst. Kapitalismens effekt är att skapa löner och att minska vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistisk ekonomin är – ju mer som köps i avsikt att sälja i relation till försäljningsintäkterna, desto högre blir lönerna och desto lägre blir vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna.

Alltså utarmar inte kapitalisterna löntagarna, utan gör det möjligt för människor att vara löntagare. För de är ansvariga, inte för vinster som företeelse, utan för löner som företeelse. De har ansvaret för själva förekomsten av löner i produktionen av produkter för försäljning. Utan kapitalister skulle det enda sättet för någon att överleva vara genom att producera och sälja sina egna produkter, det vill säga genom att erhålla vinster. Men för att producera och sälja sina egna produkter skulle man behöva äga sin egen mark och producera eller ha ärvt sina egna verktyg och sitt eget material. Relativt få människor skulle kunna överleva på detta sätt. Förekomsten av kapitalister gör det möjligt för människor att leva genom att sälja sitt arbete snarare än att försöka sälja produkterna av sitt arbete. Alltså finns det i själva verket mellan löntagare och kapitalister den största möjliga intresseharmoni, för kapitalisterna skapar löner och förmågan för människor att överleva och blomstra som löntagare. Och om löntagare önskar en högre proportionell andel löner och en lägre proportionell andel vinster, då bör de önska sig en högre ekonomisk grad av kapitalism – de bör önska sig fler och större kapitalister.

Historisk bekräftelse av den teori jag framför här kan hittas i professor Hayeks inledning till Capitalism and the Historians. Där finner vi sådana uttalanden som: ”Den verkliga historien om sambandet mellan kapitalismen och proletariatets uppkomst är nästan raka motsatsen till vad dessa teorier om expropriering av massorna antyder.” Och: ”Det proletariat som kapitalismen kan sägas ha ’skapat’ var därför inte en del av befolkningen som skulle ha existerat utan den och som den sänkte till en lägre nivå; det var en ökad befolkning som kunde växa fram genom de nya anställningsmöjligheter som kapitalismen tillhandahöll.”[12]

Den korrekta teorin, likaväl som den historiska verkligheten, är raka motsatsen till läran om lönernas primat.

Vinster och arbete:
Företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag

I en förkapitalistisk ekonomi är arbetsinkomsten vinst; alltså är vinst uppenbarligen en arbetsinkomst. I en kapitalistisk ekonomi finns det också många fall där vinster uppenbarligen är en arbetsinkomst: alla de fall där företagarna utför arbete i sina egna företag, antingen som arbetsledare eller som kroppsarbetare. Ändå har praxis inom ekonomin – utan att beakta bokföringen och själva affärsverksamheten – varit att klassificera all sådan inkomst som lön och att reservera termen vinst (varav det mesta har kommit att kallas ränta) för att beskriva inkomst som erhållits tack vare ägande av kapital.

Jag ska argumentera för att i en kapitalistisk, lika väl som i en förkapitalistisk, ekonomi är vinster fortfarande en arbetsinkomst – en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete – och att det är så även om vinsterna till största delen erhålls som avkastning på kapital och tenderar att variera med mängden investerat kapital.

Att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet är fullkomligt förenligt med att de kan tillskrivas deras arbete som erhåller dem, för i en kapitalistisk ekonomi tenderar deras arbete som erhåller vinsterna att vara av övervägande intellektuell natur – ett arbete som består i att tänka, planera och fatta beslut. Samtidigt utgör kapitalet det medel varmed företagarna och kapitalisterna genomför sina planer – det är deras medel att köpa medhjälpares arbete och att utrusta dessa medhjälpare och förse dem med arbetsmaterial. Alltså tjänar innehavet av kapital till att mångfaldiga effektiviteten i företagarnas och kapitalisternas arbete, för ju mer kapital de innehar, i desto större skala kan de genomföra sina idéer. Till exempel kan en företagare som kommer på en bättre metod att producera någonting tillämpa denna bättre metod i tio gånger så stor skala, om han äger tio fabriker än om han bara äger en. Det faktum att samma arbete från hans sida i det ena fallet leder till tio gånger vinsten jämfört med det andra fallet är fullt förenligt med att hela vinsten ändå kan tillskrivas hans arbete.

Att de sammantagna vinsterna varierar med tidens gång är också i fullkomlig överensstämmelse med det faktum att de är en produkt av företagarnas och kapitalisternas arbete. Vinsternas relation till tidens gång härrör från det faktum att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet per tidsperiod. Om man kan erhålla vinster i proportion till sitt kapital under en viss given tidsperiod, och om då investering för en längre tidsperiod ska vara konkurrenskraftig, måste man tjäna de vinster som man skulle ha kunnat tjäna under den kortare perioden plus de vinster man skulle ha kunnat tjäna genom att återinvestera sitt kapital och vinsterna på det.

Man bör inse att också löner, som ingen bestrider ska tillskrivas löntagarnas arbete, varierar med annat än löntagarnas arbetsinsatser – till exempel med teknik och kapitaltillgång och med konkurrensförhållandena inom andra industrier. För att en inkomst ska kunna tillskrivas arbete, är det på intet vis nödvändigt att utförandet av arbete är den enda faktor som bestämmer dess storlek. Med en sådan måttstock skulle faktiskt praktiskt taget ingenting kunna tillskrivas mänskligt arbete utöver vad människor skulle kunna producera med sina bara händer. Inkomst ska tillskrivas utförandet av arbete, trots att den varierar med de medel som används och med andra yttre omständigheter, enligt principen att det är människans arbete som tillhandahåller den styrande och vägledande intelligensen i produktionen. Det är endast på denna grundval som en arbetare som använder en grävmaskin, för att ta ett exempel, får äran för att ha grävt det hål han grävt, icke mindre än en arbetare som använder sina bara händer, för han styr och vägleder grävmaskinen.

Styrande och vägledande intelligens, inte muskelansträngning, är det mänskliga arbetets väsentliga kännetecken. Som Mises säger: ”Vad som producerar produkten är inte slitet och mödan i sig själva, utan det faktum att slitet vägleds av förnuftet.”[13] Styrande och vägledande intelligens i produktionen tillhandahålls förstås av företagare och kapitalister på en högre nivå än av löntagare – en omständighet som förstärker vinsternas och vinsttagarnas primära produktiva status i jämförelse med löner och löntagare.

Jag skulle vilja påpeka att när man tillskriver vinsterna företagarnas och kapitalisternas arbete är detta också fullkomligt förenligt med att de samtidigt speglar den allmänna tidspreferensen i det ekonomiska systemet. Tidspreferensens verkan är att bestämma den allmänna avkastningsgraden på kapitalet, vilken sedan företagarna och kapitalisterna tjänar in eller ej på grundval av sina egna produktiva prestationer. Kanske en användbar analogi är det faktum att konsumenternas efterfrågan bestämmer arbetarnas allmänna inkomster, om de besitter en given grad av skicklighet i jämförelse med arbetare av en annan grad av skicklighet. Och samtidigt är ändå varje enskild arbetare ansvarig för sina egna inkomster. Detta är bara en omformulering av principen att inkomst ska tillskrivas arbete, även om den också varierar med andra faktorer. När det gäller vinster är en av dessa faktorer, som fungerar som en allmän determinant, tidspreferensen.

Den exakta naturen av företagarnas och kapitalisternas arbete behöver förklaras. Väsentligen är den att höja det manuella arbetets produktivitet, och därmed reallönerna, genom att skapa, samordna och förbättra arbetsdelningens effektivitet.

Företagare och kapitalister skapar arbetsdelning genom att grunda och organisera affärsföretag och tillhandahålla kapital. Affärsföretag är arbetsdelningens centrala enheter: de utgör en extern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika företag och industrier, och en intern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika avdelningar, underavdelningar och enskilda arbetare inom företagen. Kapitaltillförsel är oumbärlig för arbetsdelningens existens i dess vertikala aspekt, det vill säga en följd av arbetare som var och en tar vid där en annan slutar. I avsaknad av kapitaltillförsel skulle arbetarna behöva vänta på betalning från de slutliga konsumenterna. I många fall, som t.ex. produktion av utrustning för varaktigt bruk, uppförande av byggnader och, än mer, fabriker som producerar utrustning för varaktigt bruk, inbegripet utrustning för varaktigt bruk för uppförande av fler sådana fabriker, skulle detta innebära en väntetid som sträcker sig utöver arbetarnas livstid och t.o.m. utöver deras barns livstid. Kapitaltillförseln introducerar därför en nödvändig uppdelning av betalningar, kan man säga, som möjliggör för producenter att få betalt inom en rimlig tidsperiod efter arbetets utförande. Och ju mer kapitalistiskt – ju mer kapitalintensivt – det ekonomiska systemet är, desto större är den andel av arbetskraften som kan användas i produktionen av konsumtionsvaror som ligger längre fram i tiden.[14]

Företagare och kapitalister samordnar arbetsdelningen när de söker undvika förluster och erhålla högre avkastning på sitt kapital hellre än lägre avkastning. För i och med att de gör det, leds de att försöka undvika att expandera någon industri för mycket i jämförelse med andra industrier och samtidigt att försäkra sig om att någon industri som är otillräckligt expanderad i jämförelse med andra industrier ytterligare expanderas. Detta är en huvudsaklig aspekt av innebörden i principen, så väl utvecklad av de klassiska ekonomerna, att det finns en tendens mot en enhetlig vinstkvot på det kapital som investeras inom alla industrigrenar.[15] Dessutom utgör företagarnas och kapitalisternas driftsledande arbete en samordning av den interna arbetsdelningen i deras företag.

Slutligen förbättrar företagarna och kapitalisterna kontinuerligt produktionseffektiviteten som följd både av sin konkurrensinriktade strävan efter exceptionellt stora vinster och sitt sparande och sina investeringar i syfte att ackumulera personliga förmögenheter. Det enda sättet att tjäna exceptionellt stora vinster när det råder legal konkurrensfrihet är genom att vara nydanare i produktionen av bättre produkter eller av lika bra men billigare produkter. De exceptionellt stora vinsterna från varje given innovation försvinner sedan, allteftersom konkurrenterna börjar ta upp den och gör den till en industris normala standard. Detta fordrar att man introducerar upprepade innovationer som ett villkor för att fortsätta att tjäna exceptionellt stora vinster. På detta sätt tenderar hela utbytet av varje innovation att skickas vidare till konsumenterna i form av bättre produkter och lägre priser, medan de exceptionellt stora vinsterna är helt och hållet övergående när det gäller varje enskild innovation och ett permanent fenomen endast försåvitt som förbättringen är kontinuerlig.[16]

Företagarnas och kapitalisternas sparande för att ackumulera personliga förmögenheter verkar för att uppnå ekonomiskt framåtskridande genom att säkerställa att en tillräckligt hög andel av det ekonomiska systemets förmåga att producera ägnas produktionen av kapitalvaror, med resultatet att varje års produktion kan börja med existensen av fler kapitalvaror än som var tillgängliga året innan. Deras sparande och investeringar har denna effekt därigenom att de ökar efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror och därmed gör större relativ produktion av kapitalvaror lönsam. (En ytterligare aspekt av detta sparande och dessa investeringar är att efterfrågan på arbetskraft ökas jämfört med efterfrågan på konsumtionsvaror.)

I ljuset av dessa fakta angående naturen av företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag är det möjligt att revidera den klassiska läran om arbetsvärdeteorin på ett sätt som hjälper till att förklara en stadig höjning av reallönerna och som gör den så kallade järnhårda lönelagen ogiltig. Och detta helt enkelt på följande vis: Genom att stadigt höja det manuella arbetets produktivitet minskar företagarna och kapitalisterna konstant den mängd arbete som fordras för att producera praktiskt taget varje vara. Effekten av detta är att stadigt minska priserna i jämförelse med lönerna, m.a.o. att höja reallönerna.

Man bör inse att samma resultat följer om vi betraktar både löner och priser som bestämda av tillgång och efterfrågan i den klassiska bemärkelsen – d.v.s. som förhållandet mellan utgifterna och den sålda kvantiteten. Om man betraktar det i detta ljus, ökar en förbättring av arbetets produktivitet tillgången på varor i förhållande till tillgången på arbetskraft och minskar därmed priserna i förhållande till lönerna. Man bör också inse att denna beskrivning av sakernas tillstånd införlivar både läran om lönefonden och Ricardos lära om distinktionen mellan ”värde och rikedomar”[17] – den förra i implikationen att det finns en klart avgränsad och given efterfrågan på arbetskraft; den senare i iakttagelsen att höjningen av reallönerna inte härrör från en höjning av penninginkomsterna utan från ett prisfall, vilket är den naturliga konsekvensen av större produktionsförmåga.[18] Att medge att priserna bestäms av mängden arbetskraft som fordras för att producera varor leder alltså inte alls till utsugningsteorin, förutsatt att man tillägger att företagarna och kapitalisterna är ansvariga för den fortlöpande minskningen av denna kvantitet och därmed för en fortlöpande minskning av priserna i förhållande till lönerna.

Det måste naturligtvis göras kristallklart, något som de klassiska ekonomerna aldrig lyckades göra, att mängden arbetskraft som bestämmande för priserna är strikt begränsad till kategorin reproducerbara produkter. Viktiga priskategorier bestäms på intet vis av detta – framför allt lönerna. Sådana priser bestäms av tillgång och efterfrågan – av marginalnyttan, inbegripet marginella produkters nytta. Inte heller är lönerna ens indirekt kopplade till ”kostnaden för produktion av arbetskraft”.

Befolkningstillväxten i ett samhälle med arbetsdelning och fri marknad fordrar inte att man odlar upp allt sämre mark under förhållanden av minskande avkastning, tills man når den punkt där arbetsproduktiviteten på den ”sist uppodlade marken” endast ger existensminimum, som Ricardo ofta, men inte alltid, hävdade.[19] Tvärtom betyder befolkningstillväxten i ett sådant samhälle (ett samhälle som är kapitalistiskt i termens fulla bemärkelse, d.v.s. inbegriper ekonomisk frihet) att arbetsdelningen kan vidareutvecklas och att de grenar av den som handlar om upptäckten av ny kunskap och dess tillämpning på produktionen kan bedrivas i större skala. Effekten av en ökande folkmängd i ett sådant samhälle är därför i själva verket att höja arbetsproduktiviteten och reallönerna.

Denna slutsats menar jag följer av Adam Smiths princip att ”arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning”.[20] Den vilar också på det faktum att privat ägande av mark och naturtillgångar ger incitament att stadigt öka markens produktivitet, med resultatet att allteftersom tiden går ger de sämsta lantbruken och gruvorna mer än de bästa lantbruken och gruvorna tidigare gett, och den punkt varifrån avkastningen minskar blir stadigt högre.

När man väl har insett att penninglönerna strikt bestäms av tillgång och efterfrågan, då blir det klart att löntagarens förmodade villighet att arbeta för minimal lön hellre än dö av svält, och kapitalistens villighet, allt annat lika, att betala lägre löner hellre än högre löner, båda är irrelevanta för den lön arbetaren faktiskt får. Lönen bestäms av efterfrågan och tillgången på arbetskraft.. Den kan inte falla lägre än vad som motsvarar den punkt där det råder full sysselsättning. Om den sjunker under denna punkt, skapas en brist på arbetskraft, vilket gör att det ligger i de arbetsgivares egenintresse som kan och vill betala högre lön att erbjuda högre löner, så att de inte förlorar anställda till andra arbetsgivare som inte kan eller vill betala lika mycket.

Dessutom utgör ett lönefall mot den punkt där det råder full sysselsättning inte någon möjlighet att uppnå existensminimumlöner bakvägen, så att säga, eftersom det åtföljs av ett fall både i varupriserna och i bördan att försörja de arbetslösa. Lönefallet implicerar ett prisfall både enligt principen om produktionskostnad och enligt principen om tillgång och efterfrågan, för de lägre lönerna betyder inte bara lägre kostnader utan också högre sysselsättning, och därför mer produktion, och därför att en större tillgång på varor kommer ut på marknaden. Prisfallet tillsammans med en minskning av bördan att försörja de arbetslösa betyder nästan säkert en höjning av de reallöner man faktiskt får ut.

Den ökande arbetsproduktivitet och de motsvarande sjunkande varupriser som företagare och kapitalister åstadkommer äger rum i detta sammanhang där lönerna bestäms av den oberoende tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Allteftersom varupriserna sjunker, sjunker alltså inte lönerna, och därför stiger reallönerna. (Om, ifall penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet förblir desamma, tillgången på arbetskraft ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, sjunker penninglönerna, men priserna sjunker mera.) I den mån som penningmängden ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, ökar förstås både efterfrågan på arbetskraft och på produkter. Som följd härav kan ökningen av reallönerna åtföljas av stigande penninglöner och av konstanta eller rentav stigande varupriser. Men förhållandet mellan löner och priser kommer att spegla förändringen i arbetsproduktiviteten, för denna minskar varupriserna i jämförelse med lönerna, medan ökningen i penningmängden påverkar båda mer eller mindre lika. (Under guldmyntfot skulle vi få en måttlig ökningstakt i penningmängden, vilken förmodligen skulle åtföljas av fallande priser och stigande penninglöner.)

Så mycket för den ”järnhårda lönelagen” i alla dess varianter.

Även inom området reproducerbara produkter är mängden arbetskraft förstås på intet vis det enda som bestämmer priset. Som Ricardo själv förklarade i avsnitt 4–6 i sitt kapitel om värde, är den tidsperiod under vilken de sammantagna vinsterna måste påverka lönerna innan slutprodukten säljs till konsumenterna en annan viktig prisdeterminant.[21][22] (Enligt min mening är Ricardos diskussion av tidsfaktorn i vissa avseenden t.o.m. insiktsfullare än Böhm-Bawerks. Efter att ha läst dessa avsnitt finns det förvisso alla skäl att tro att han skulle ha varit fullständigt enig med alla de väsentliga punkterna i Böhm-Bawerks Karl Marx and the Close of His System.[23] Faktum är att många människor kan finna Ricardos uttalande till McCulloch anmärkningsvärt: ”Jag tänker ibland att om jag på nytt skulle skriva det kapitel om värde som står i min bok, skulle jag tillstå att varors relativa värde regleras av två orsaker i stället för en, nämligen av den relativa mängd arbetskraft som är nödvändig för att producera ifrågavarande varor, och av vinstkvoten för den tid kapitalet förblev slumrande och till dess att varorna förts ut på marknaden.”[24])

Dessutom är själva lönerna och priserna på de olika material som bestäms av tillgång och efterfrågan ytterligare faktorer som ingår i bestämningen av priserna även i det område där mängden arbetskraft är relevant.[25] Och som tidigare påpekats är förstås bestämningen av priser genom kostnader aldrig den yttersta bestämningen, för de priser som utgör kostnaderna bestäms själva av tillgång och efterfrågan och speglar nyttan av de marginella produkterna, som Böhm-Bawerk så lysande förklarade.[26] Och förvisso finns det varupriser som inte har något samband alls med mängden arbetskraft eller produktionskostnad i någon form, utan uteslutande bestäms av tillgång och efterfrågan, något som Ricardo själv påpekade.[27]

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.

Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) F.A. Hayek, The Road to Serfdom (Chicago: University of Chicago Press, 1944). – Svensk översättning: Vägen till träldom (Stockholm: Timbro, 1996). (Det finns även en äldre översättning från 1944.)

[3]) Den ”järnhårda lönelagen” eller ”the iron law of wages” är idén att reallönerna under fri konkurens om arbetskraften alltid tenderar att falla till vad som utgör existensminimum för en arbetare. Den formulerades i själva verket av den tyske socialisten Ferdinand Lasalle, men man har antagit att den har stöd i de klassiska ekonomernas, framför allt Ricardos, läror. Ö.a.

[4]) Se Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i Hunckes och Sennholz översättning, 3 volymer (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1959), vol. II, s. 168–176, s. 248–256; vol. III, s. 97–115; av samme författare, ”Wert, Kosten und Grenznutzen”, Jahrbuch für Nationalökonomie und Statistik, Dritte Folge, Vol. III, 1892, s. 328 [denna uppsats har senare översatts till engelska av George Reisman under titeln ”Value, Cost and Marginal Utility“, Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, n. 3; se också översättarens ”Notes on the Translation“]; Friedrich von Wieser, Ursprung und Hauptgesetze des wirtschaftlichen Werthes, Wien 1884, s. 146–160; av samme författare, Natural Value, London och New York, 1893, s. 78, s. 181n, s. 183; John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Ashley Edition (nytryck, Fairfield, New Jersey: Augustus M. Kelley, 1976), bok III, kap. III–VI; också, George Reisman, Capitalism, s. 200–201, 206–209, 414–416. (För sidnummer i pdf-versionen av Capitalism ska man lägga till 58 sidor.)

[5]) Jevons menade att det enda möjliga sambandet mellan produktionskostnad och pris var via variationer i utbudet. Se W.S. Jevons, The Theory of Political Economy, 4. uppl. (London: Macmillan & Co., 1924), s. 165.

[6]) Kapitel 15 och 18 i Capitalism behandlar uttömmande keynesianismen och dess grundvalar, medan kapitel 10 gör detsamma med med de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens; om det senare, se också min uppsats ”Platonic Competion”, The Objectivist, augusti–september 1968 (nytryck Laguna Hills, California: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology). [Denna uppsats finns också i svensk översättning.]

[7]) Adam Smith, The Wealth of Nations, Cannan Edition, bok I, kap. VIII. – För översättningen har jag anlitat Den osynliga handen. Adam Smith i urval (Stockholm: Ratio, 1994), s. 63f; översättning Dagmar Lagerberg.

[8]) Karl Marx, Das Kapital, vol. 1, del 2, kap. 4. – Svensk översättning: Kapitalet (Lund 1969-1973; övers. Ivan Bohman).

[9]) D.v.s. den förklaring som nämns i nästa stycke, att ”varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden”. Ö.a.

[10]) Marx, a.a., passim¸ Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 259–289, passim.

[11]) John Stuart Mill, Principles of Political Economy, bok 1, kap. 5, avsnitt 9.

[12]) F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 15f.

[14]) Se Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 105ff; Hayek, Prices and Production, revised edition (London: Routledge & Kegan Paul, 1935; nytryck, Fairfield, New Jersey: A.M. Kelley, (1967), passim.

[15]) Se Adam Smith, a.a., bok 1, kap. 10, del 1; David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation, 3. uppl. (London: 1821), kap. 4. [Denna bok finns också i svensk översättning under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper i översättning av Erik Carlquist (Stockholm, Bokförlaget h:ström, 2009).] Se också Reisman, Capitalism, s. 172–180.

[16]) Att framgångsrikt föregripa förändringar i konsumenternas efterfrågan tidigare än andra är också ett viktigt sätt att tjäna exceptionellt stora vinster och tjänar till att kraftigt öka de förmåner man vinner på ekonomiskt framåtskridande. Se om detta Capitalism, s. 179.

[17]) Med ”värde” menar Ricardo värde beräknat i pengar, och med ”rikedomar” pengarnas köpkraft, d.v.s. vad man faktiskt kan köpa för pengarna. Se kapitel 20 i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (s. 218ff i den svenska översättningen). Ö.a.

[18]) Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 7, kap. 20.

[19]) Ricardo, a.a, kap. 5.

[20]) Smith, a.a., bok 1, kap. 3.

[21]) Se Ricardo, a.a., kap. 1.

[22]) Originalet har “… the period of time for which profits must compound on wages …” Det finns tyvärr inte något bra svenska ord för ”compound” i den bemärkelse som är relevant här. Det engelska uttrycket ”compound interest” heter t.ex. ”ränta på ränta” på svenska, inte ”sammantagen ränta” eller ”ränta som samlas på hög”. Men innebörden är att en längre tidsperiod påverkar relationen mellan priser och löner, och att denna påverkan blir större, ju längre tidsperiod det rör sig om. Jag mejlade George Reisman  själv för att förstå innebörden av detta, och han gav mig ett klargörande svar ur vilket jag citerar:

Föreställ dig att produktionen av en produkt fordrar ett utlägg för löner på $1000 som görs 1 år före försäljningen av produkten, och att detta är den enda kostnaden i sammanhanget. Om vinstkvoten är 10 procent skulle försäljningspriset för produkten vara $1100. Om nu 2 år skulle förflyta mellan utlägget för lönerna och försäljningen av produkten, skulle försäljningspriset vara $1210, eftersom det skulle vara nödvändigt att tjäna 10 procent per år under 2 års tid. [Och så vidare för 3, 4 eller fler år.]

Om man [i stället] börjar med priset på produkten som något givet, är det som påverkas de löner man måste betala för att möjliggöra att en viss given vinstkvot realiseras. Med en vinstkvot på t.ex. 10 procent måste en produkt som ska säljas för $1000 produceras för en kostnad (för enkelhets skull bara löner) av $909,91, d.v.s. den summa som multiplicerad med 1,1 är lika med $1000. [Och så vidare för längre tidsperioder.]

Hoppas detta är klargörande för läsarna också. Ö.a.

[23]) Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System, översatt av Alice Macdonald (New York: The Macmillan Company, 1898; nytryck, New York: Augustus M. Kelley, 1949). Denna uppsats finns också omtryckt under titeln “Unresolved Contradiction in the Marxian Economic System” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1962).

[24]) Se The Works and Correspondence of David Ricardo, Piero Sraffa, red. (Cambridge, England: The Syndics of the Cambridge University Press, 1952), vol. 8, s. 194.

[25]) John Stuart Mill kommer mycket nära en korrekt framställning av alla de relevanta faktorerna i sitt kapitel om den slutgiltiga analysen av produktionskostnaden. Se J.S. Mill, a.a., bok 3, kap. 4.

[26]) Se ovan, fotnot 4.

[27]) Se Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 1. [De varor Ricardo själv nämner som exempel på detta är ”vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i mycket begränsad mängd … Ö.a.]

[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.

Uppgång och krasch i mikrokosmos

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 26 oktober 2010 samt på Misesinstitutets hemsida 8 november 2010.

Konjunkturcykelns väsentliga kännetecken, växlingarna mellan konjunkturuppgångar och krascher[1], kan förstås genom att man ser dem i termer av en enskild persons ekonomiska omständigheter.

Föreställ dig alltså att en vanlig person har levt sitt liv mer eller mindre efter sina tillgångar. Och nu får han en dag ett rekommenderat brev från en storbank. Brevet informerar honom om att han är ensam arvinge till en avlägsen släkting som ägde en avsevärd förmögenhet, och att han ska infinna sig på bankens huvudkontor i sin hemstad för att underteckna de nödvändiga dokumenten och få alla de nödvändiga auktoriseringarna för att fortsättningsvis förfoga över denna förmögenhet efter eget gottfinnande. Naturligt nog infinner han sig snabbt för att ta över denna nyvunna förmögenhet.

Antingen förmögenheten i fråga är $100 miljoner eller $10 miljoner, kommer den med säkerhet att få stort inflytande på denne persons liv från och med nu. Ty den öppnar nya världar för honom genom att göra det möjligt för honom att nu ha råd att köpa saker som han tidigare aldrig kunnat drömma om att köpa. Han har nu råd med ett nytt hem, kanske en herrgård. Han kan köpa en helt ny garderob, resa jorden runt, lämna varje arbete han för närvarande har och som han inte trivs med.

Om han är företagare kan han avsevärt utvidga sitt företag. Om han inte är företagare, kan han starta ett företag av avsevärd storlek. Och han har nu dessutom råd att investera och spekulera på aktie- och bostadsmarknaderna, försåvitt som hans nyvunna rikedom gör det möjligt för honom att inte längre frukta förluster på bara något hundratal eller tusental dollar; i stället förefaller det som att han nu har råd att förlora så mycket som en miljon dollar och ändå vara mycket rik.

Detta är en period av konjunkturuppgång för vår person. Hans liv är lätt. Han kan göra så mycket mera än han någonsin kunnat göra förr. Och hans framtidsutsikter förefaller obegränsade. Under återstoden av sitt liv kommer han med glädje att se tillbaka på denna period och ivrigt önska att få återuppleva den. Den är ”de goda tiderna”.

Kraschen

Det som sätter punkt för vår persons bekymmersfria liv är ett andra brev. Detta brev förklarar att det nu har bevisats att den släkting vars förmögenhet han tagit emot hade skaffat sig den genom brottslig verksamhet. Alltså tillhörde förmögenheten i själva verket inte denne släkting och kunde därför inte med rätta överföras av honom till någon annan.

Banken drar följaktligen slutsatsen att vår person är skyldig att återlämna förmögenheten. Därför har alla hans konton i banken i fråga frusits, och man har skaffat domstolsförelägganden som hindrar honom från att lägga ut mer av vad han hade trott vara hans arv och kräver att han betalar tillbaka allt som finns kvar av det.

Vår person finner sig nu begravd i ett berg av skulder som han inte kan återbetala. Han måste sälja sitt hem eller sin herrgård, med all sannolikhet för mindre än han hade betalt. (Om inte annat kommer detta förmodligen att bli fallet helt enkelt därför att han måste betala mäklaravgifter och inte kan vänta särskilt länge på att hitta rätt köpare.) Att sälja de kläder och många andra av de varor han köpt kommer förmodligen bara att inbringa bråkdelen av vad han betalt för dem. Allt han lagt ut på att resa jorden runt kommer han att förlora helt och hållet, liksom sina utgifter för många andra former av lyxkonsumtion. Vad gäller hans investeringar kan de vara lönsamma eller olönsamma. Men givet vår persons avsaknad av stora ekonomiska framgångar innan han fick sitt arv är det troligast att de kommer att ha varit olönsamma.

Slutresultatet av allt detta är att vår persons mottagande av sitt ”arv” har visat sig vara en ekonomisk katastrof för honom. Det har fått honom att göra omfattande inköp i den förfelade övertygelsen att han var ägare till en förmögenhet, när han i själva verket inte var det, och har därigenom fått honom att leva långt utöver sina tillgångar och att slösa bort mycket eller allt av den rikedom han hade innan han fick sitt ”arv”.

Uppgång och krasch i ekonomin i stort

Mönstret för konjunkturuppgångar och krascher i ekonomin i stort är väsentligen likadant som vad som har skildrats i fallet med denne privatperson. I båda fallen kännetecknas uppgången av att det förefaller finnas stora nya och ökade rikedomar som i själva verket inte existerar. Kraschen är efterdyningen efter det ekonomiska beteende som inspirerats av denna illusoriska rikedom.

I cykeln av uppgång och fall i ekonomin i stort tar den illusoriska rikedomen inte formen av falska arv utan av nyskapad papperskredit från bankerna som förväxlas med kapital som representerar verklig, fysisk rikedom. På anstiftan av och med stöd från Federal Reserve skapade bankerna i de senaste konjunkturuppgångarna åtskilliga biljoner fler nya pengar som de lånade ut. På grundval av detta fiktiva kapital fick man det ekonomiska systemet att fortskrida som om motsvarande ny och ökad fysisk rikedom hade kommit till. Resultatet var bland annat att det byggdes kanske så många som tre miljoner nya bostäder som människor inte kunde betala för.

I själva verket är det kapital som faktiskt är tillgängligt under konjunkturuppgången otillräckligt för att stödja de projekt som sätts igång på grundval av kreditexpansionen. I stället för att skapa nytt och ökat kapital tjänar kreditexpansionen till att driva upp lönerna och priserna på kapitalvaror. Detta minskar kapitaltillgångarnas köpkraft. I slutändan skapar det en situation i vilken de som normalt skulle ha varit i en position att låna ut pengar finner att de inte kan låna ut pengar, eller inte kan låna ut lika mycket, eftersom de behöver tillgångarna för att finansiera sina egna interna verksamheter som nu måste bedrivas till högre löner och högre priser på kapitalvaror. Samtidigt och av samma skäl finner låntagare att de tillgångar de har lånat är otillräckliga. Alltså behöver låntagarna mer pengar medan långivarna endast kan låna ut mindre pengar. Slutresultatet blir en kraftig kreditåtstramning där företag går i konkurs på grund av bristande tillgångar.

Under uppgångsfasen har väldiga skulder ackumulerats. Allteftersom dessa skulder blir omöjliga att återbetala minskar i motsvarande grad kapitalet i de företag som lånat ut tillgångarna. Under processens lopp kan kapitalet i de banker som skapat den nya och ökade krediten utplånas, vilket skapar en potential för bankrusningar och en faktisk nedgång i penningmängden i det ekonomiska systemet. Blotta den illavarslande utsikten för sådana händelser skapar en betydande ökning i efterfrågan på pengar i form av kontanter, vilket får till följd att spenderingen i det ekonomiska systemet börjar minska t.o.m. utan en faktisk minskning av penningmängden.

Den slutsats man ska dra är att nyckeln till att undvika ”krascher” är att undvika den kreditexpansion och de ”konjunkturuppgångar” som skapar dem. Uppgångar är inte perioder av välstånd utan av slöseri med rikedom. Ju längre de varar, desto värre blir den förödelse som följer.

Copyright © 2010 George Reisman.

Originalets titel: Boom-Bust in Microcosm.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Efter lite tvekan har jag valt denna översättning för engelskans ”boom-bust”. Ö.a.

Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 24 augusti 2012 och senare på Misesinstitutets hemsida 30 augusti 2012.

De nyligen inträffade massmorden i Aurora, Colorado och sedan i Oak Creek, Wisconsin har lett till förnyade krav på ”vapenkontroll”, vilka ytterst syftar till att beröva den enskilde medborgaren hans konstitutionella rätt att inneha och bära vapen. Man tror att om individen berövades denna rätt, skulle sådana skjutningar inte äga rum på grund av blotta avsaknaden av tillgängliga vapen.

Låt mig genast säga att jag också tror på vapenkontroll. Jag gör emellertid detta i ljuset av vetskapen att det allra största antalet gevär och andra vapen och de kraftfullaste av dem är i statens ägo. Först och främst naturligtvis den federala regeringen som har atom- och vätebomber lika väl som ballistiska missiler att avfyra dem, krigsflottor och tusen sinom tusen stridsvagnar, flygplan, artilleripjäser, maskingevär och  mindre vapen. Delstatsregeringar och lokala myndigheter äger också avsevärda mängder vapen, om än färre än den federala regeringen. Men bara de revolvrar, gevär, hagelbössor, klubbor, tårgas och elpistoler de har i sin ägo är i stånd att vålla allvarliga skador och död och gör det ofta.

Dessutom är hotet om dödligt våld förhanden i varje lag, reglering, domstolsutslag eller dekret som härrör från varje statligt ämbete på varje nivå. Det är hotet om sådant våld som framtvingar lydnad från medborgarnas sida. T.o.m. en sådan oskyldig förseelse som en felparkering kan leda till döden, ifall en person envisas med att inte betala böterna och, när han till sist ställs inför att bli arresterad, gör motstånd genom att fysiskt försvara sig.

Bokstavligt talat allt staten gör är ytterst ett hot att peka med ett vapen mot någon och om nödvändigt använda det. Om så inte vore fallet skulle lagen, regleringen, domstolsutslaget eller vad det vara må vara utan kraft och verkan. Människorna skulle vara fria att ignorera dem om de så ville. På grund av statens underförstådda hot att använda dödligt våld för att upprätthålla sina beslut, måste varje meningsfullt program för vapenkontroll framför allt fokusera på att strikt kontrollera och reglera statens verksamheter.

Staten besitter överväldigande makt att svara på vanliga brottslingars bruk av våld. Detta är dess grundläggande inhemska funktion. Själva existensen av lagar mot sådana brott som mord, rån och våldtäkt tjänar som kontroll över bruket av våld, inklusive bruket av vapen, från potentiella förövare av sådana handlingar, eftersom de avskräcker honom från att begå dem. Ju effektivare staten är i att gripa förövarna av sådana handlingar och ju säkrare det är att de får ett lämpligt straff, desto större är avskräckningseffekten, och därmed är den underförstådda vapenkontrollen desto effektivare.

Hela vår konstitution och vår rättighetsförklaring är väsentliga åtgärder för vapenkontroll – denna gång vapenkontroll som riktas mot staten. Till exempel förbjuder första grundlagstillägget staten att använda sina vapen till att inskränka vår yttrande- eller pressfrihet. Andra grundlagstillägget förbjuder staten att använda sina vapen till att inskränka medborgarens frihet att inneha och bära vapen. Indirekt tjänar också andra grundlagstillägget till att begränsa statens bruk av vapen till att inskränka friheten i allmänhet. Detta beror på att i vårt system med maktfördelning [”checks and balances”] utgör beväpnade medborgare en motvikt mot möjligheten att staten blir tyrannisk och försöker använda sin makt till att hota medborgarnas liv och egendom. Det bör förstås som att det andra grundlagstillägget skyddar balansen mellan den makt som förblir i folkets händer och den makt det har delegerat till staten. Faktum är att andra grundlagstilläggets språkbruk – ”Eftersom en vältränad och disciplinerad milis är nödvändig för en fri stats säkerhet ska folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas” – ska förstås på detta sätt.

Genomsnittsamerikanen av idag har intellektuellt fjärmat sig så långt från sina förfäder att han, i stället för att betrakta staten med misstänksamma ögon, är mer benägen att betrakta den som praktiskt taget en förälder, som bara är intresserad av att skydda och hjälpa honom. Det onda, tror han, kan endast komma från okontrollerade privatpersoner, i synnerhet giriga affärsmän och kapitalister samt, då och då, psykopater som mördarna i Aurora och Oak Creek. Och i dessa fall tror man förstås att lösningen är ännu mer statlig makt – makt att beskatta, reglera och kontrollera affärsmännen och kapitalisterna ända därhän att de utrotas, och ytterst makten att beröva privatpersoner rätten att äga vapen.

Det faller helt enkelt nuförtiden inte många in att staten skulle kunna vara källan, inte bara till massiva ekonomiska skador utan till mänsklig död i en skala som får de dödsfall som orsakas av de värsta individuella psykopater att verka jämförelsevis obetydliga. Antalet mord som kan tillskrivas stater världen över under 1900-talet, inklusive de som varit följden av statligt orsakad hungersnöd på sådana platser som Ukraina och Kommunistkina, uppskattas överskrida 260 miljoner. Av denna totalsumma är Kommunistkina ansvarigt för mer än 76 miljoner, Sovjetunionen för nästan 62 miljoner och Nazityskland för nästan 21 miljoner. (R.J. Rummel, Death by Government [New Brunswick, N.J., Transaction Publishers, 1994], fotnot 1.) Särskilt anmärkningsvärt är att ungefär 2 miljoner av de mord som begicks av Nazityskland var i form av massavrättningar som till sin natur liknade dem i Aurora och Oak Creek, men utförda i en skala som står i proportion till storleken på militära enheter.

Detta var de fruktade ”SS Einsatzgruppen”, som skickades in i Sovjetryssland bakom de avancerande tyska arméerna för det uttryckliga syftet att mörda så många judar som de kunde finna. Organiserade i enheter som i storlek sträckte sig från plutoner till bataljoner sattes ungefär 3000 statligt anställda psykopatiska mördare i arbete i ett program för systematiskt massmord. I olikhet mot de senaste ohyggligheter som begicks av de två amerikanska psykopaterna var de ohyggligheter som begicks av dessa statligt anställda psykopater inte begränsade till bara en gång under en enda dag innan de tog slut. Nej. De upprepades många gånger om dagen, dag efter dag, månader i ända.

Om och om igen sköts hundratals och tusentals försvarslösa människor, inklusive kvinnor och barn, ofta med maskingevär framför diken som de hade fåtts att gräva och i vilka de föll ned döda i massgravar. Sådana mord upphörde först när de ersattes med den effektivare metod för massmord som utgjordes av gaskamrar, som stod för ytterligare 4 miljoner mord på judar utöver de 2 miljoner som utfördes genom massavrättningar.

Om bara offren hade varit beväpnade! Om de 6 miljoner mördade judarna hade varit beväpnade och redo att kämpa för sina liv när nazisterna kom efter dem, hade de kanske kunnat få åtminstone en nazist att betala med sitt liv för varje judisk familj som fördes bort. Det skulle ha blivit ungefär en miljon nazister. Att förutse ett sådant utfall skulle mycket väl kunna ha varit nog för att förhindra nazisternas massutrotningspolitik eller åtminstone kväva den i sin linda. Det skulle vara en enorm illustration av principen att vapen i offrens händer tjänar som kontroll av vapen i händerna på mördare eller potentiella mördare eller angripare av vad slag det vara må. Om publiken på den biograf i Aurora där morden ägde rum hade haft lov att ha vapen i sin ägo, skulle antalet offer med säkerhet ha blivit betydligt färre. Var och en som satt i närheten av mördaren och med ett vapen i sin ägo skulle snabbt ha kunnat stoppa honom.

Det sista Förenta staterna behöver är ”vapenkontroll” i bemärkelsen att beröva dess medborgare deras rätt att äga vapen. Vad Förenta staterna verkligen behöver är kontroll över statens bruk av vapen.

Det amerikanska folket och dess valda representanter har bokstavligt talat förlorat mycket av kontrollen över sin regering och dess bruk av vapen. Sedan 1945 har Förenta staterna varit inblandat i fyra krig – Korea, Vietnam, Afghanistan och Irak – som inte förklarats av kongressen, trots det faktum att konstitutionen klart och tydligt föreskriver att kongressen ska ha makten att förklara krig. Samma process av växande statlig makt, koncentrerad i dess verkställande gren, som har undanröjt behovet för kongressen att förklara krig, har också avlägsnat det juridiska skyddet för ekonomisk frihet och därmed praktiskt taget varje band som lagts på kongressens makt att blanda sig i den ekonomiska verksamheten.

Detta har fått till följd att kongressen har mycket mer makt än den direkt är i stånd att utöva, och detta får dessutom till följd att den har varit tvungen att delegera det mesta av sin ökade lagstiftningsmakt till dussintals oberoende reglerande organ. Fram till december 2010 har dessa organ, lokaliserade inom den verkställande grenen, skrivit hela 75 000 sidor av regleringar, vilka var och en äger laga kraft. De reglerande organen utövar dessutom lagstiftande, verkställande och dömande makt. De agerar som åklagare, domare och jury. Alltså har vi nu dussintals organ som inte valts och från vilka inget ansvar kan utkrävas som skriver motsvarigheten till lagar och auktoriserar bruket av vapen för att genomdriva dem. Vapenkontroll fordrar att sådana organ avskaffas.

Det amerikanska folket och dess valda representanter håller allt mer och mer på att tappa kontrollen över staten och dess bruk av vapen. En stat vars verksamheter är utöver vad en intelligent, samvetsgrann ledamot av representanthuset eller senaten är i stånd att förstå är en stat som är utom kontroll. De ansvariga vet inte, och kan inte veta, vad de gör, trots det faktum att de gör det med vapen. De flesta av dem läser inte ens och studerar inte noga, än mindre då till fullo förstår, de flesta av de lagförslag det är meningen att de ska rösta om. De inför rutinmässigt lagar vilkas konsekvenser de inte känner till och vilkas väsentliga termer de inte ens kan definiera. Detta är milt sagt ett ytterst farligt sakernas tillstånd.

Genuin vapenkontroll, inte den variant som vänsterdominerade media yrkar på, fordrar en radikal nedskärning av statens verksamhet. Denna nedskärning måste fortskrida ända därhän att staten är bemyndigad att använda sina vapen endast mot dem som har begått aggressionshandlingar, d.v.s. har initierat fysiskt tvång, mot andras person eller egendom. Detta inbegriper givetvis bruket av tvång som försvar och vedergällning mot främmande stater som begått aggressionshandlingar mot Förenta staterna och dess medborgare.

Om vi misslyckas med att hejda och vända statsmaktens frammarsch och vår egen och andra regeringars allt mer okontrollerade hot att använda sina vapen, kan följden bli ett antal människor som mördats av sina regeringar senare under detta århundrade som vida överskrider t.o.m. den totalsumma som registrerats för 1900-talet. De mer än en kvarts miljard människor som mördats av sina regeringar under det senaste århundradet kan mycket väl överskridas och bli till miljarder människor som mördas av sina regeringar under detta århundrade.

Ven skulle kunna vilja mörda miljarder människor? Vilka är detta århundrades mega-kommunister och mega-nazister som skulle sätta sådana planer i verket ifall de någonsin skulle komma till makten? Det är de människor som delar sådana uppfattningar som de som uttrycktes av Storbritanniens prins Philip när han skrev: ”Jag undrar just hur det skulle vara att reinkarneras som ett djur av en art som så reducerats i antal att den löpte fara att utrotas. Vad skulle dess känslor mot det människosläkte vara, vars befolkningsexplosion hade förvägrat den en plats att existera … Jag måste erkänna att jag är frestad att be om att reinkarneras som ett synnerligen dödligt virus.”

Mord på miljarder människor impliceras i vars och ens tänkande som hyser uppfattningen att det finns ”för många” miljarder människor. De miljarder som utgör de ”alltför många” – de påstått ”överflödiga”, ”onödiga”, ”miljöförstörande” miljarderna – de är de potentiella måltavlorna för en framtida mega-förintelse.

Det är sant att en sådan förintelse inte oundvikligen impliceras. Folkmängden kan minska helt enkelt som följd av frivilligt sjunkande födelsetal. Faktum är att detta redan har skett i världens avancerade ekonomier. Och om inte folkmängden minskar som det kumulativa resultatet av frivilliga individuella val, eller inte minskar ”tillräckligt” för att tillfredsställa prins Philip och hans gelikar, kan andra moraliska vederstyggligheter än just massmord leda till målet massiv avbefolkning. Tvångssteriliseringar och tvångsaborter, sådana som förekommit i Kommunistkina, är vad man lätt kommer att tänka på. Men lägg därtill en stark dos psykopatiskt hat mot mänskligheten, plus okontrollerad statlig makt i hatarnas händer, och mord i miljardskala blir definitivt en möjlighet.

I år är det 2012. Hur många människor kunde år 1912 ha förutsett att om bara två år skulle världen störtas in i generationer av massdödande och massmord, till allra största delen inspirerade av nationalismens och socialismens kollektivistiska ideologier? Är det omöjligt att världen under de kommande åren på liknande sätt kommer att kännetecknas av att det uppstår miljörörelsediktaturer med målet att utrota de miljarder, inom eller utom landet, vilkas existens de uppfattar som att de förstör ”miljön” eller att de står i vägen för levnadsstandarden för dem som tillåts finnas kvar?

Har de antimänskliga ideologier som stod i förgrunden redan i början av 1900-talet ersatts av en ideologi av individuella rättigheter och ekonomisk frihet? Rör sig världen bort från kollektivismen och socialismen och mot laissez-faire-kapitalism, eller beskrivs tvärtom t.o.m. det minsta spår av ekonomisk frihet som laissez-faire och ges skulden för den rådande ekonomiska krisens existens, vilket därmed driver världen mot ännu mer statlig kontroll och ännu mindre ekonomisk frihet?

Det finns klart och tydligt ett potentiellt hot mot mänskligt liv och välbefinnande som skymtar vid horisonten och som är av aldrig förut skådade proportioner. Det är förhanden i många människors öppet uttryckta, hatfulla och mordiska idéer. Förr eller senare kommer dessa idéer, som svar på den ena eller andra krisen eller serien av kriser, att översättas i fysisk handling om de inte övervinns av andra idéer, idéer som är för människan. Sannolikheten för ett katastrofalt utfall ökar stadigt med den fortsatta ökningen av den statliga makten och den motsvarande minskningen av individens frihet. För varje årtionde som går liknar Förenta staterna allt mindre sina grundlagsfäders land och allt mer ett land som Nazityskland eller Sovjetryssland. Om de senaste åtskilliga generationernas trend fortsätter, är det bara en tidsfråga innan Förenta staterna kommer att bli omöjligt att skilja från en totalitär diktatur.

För att vara trygga mot hotet om en totalitär regim med en politik av massmord, eller mot hotet om varje form av tyranni, måste det amerikanska folket behålla sin rätt att inneha och bära vapen och återställa den varhelst den har inskränkts. Det måste återetablera kontrollen över sin stat. Kongressen måste återta sin exklusiva rätt att förklara krig och sin exklusiva rätt att stifta lagar. Man måste fordra av domstolarna att de upprätthåller ekonomisk frihet. Statens storlek och omfång måste minskas ända därhän att samvetsgranna lagstiftare kan förstå dess verksamheter i detalj och vara i en position där de intelligent kan genomdriva lagar avsedda att kontrollera dem. Detta är vad som fordras för att etablera genuin och meningsfull vapenkontroll.

Det amerikanska folket får inte låta sig vilseledas till att ge upp sin rätt att äga vapen av de då och då inträffande tragedier som åtföljer innehavet av vapen, och som nästan alltid går att undvika, som t.ex. att ett litet barn hittar ett laddat gevär och avfyrar det. På grundval av en sådan måttstock skulle människor också vara tvungna att sluta köra bil för att undvika de tragedier som ofta blir följden av bilolyckor, och t.o.m. att åka häst och vagn för att undvika de tragiska olyckshändelser som kan bli följden av dem. Vad man alltid måste hålla i minnet är den ojämförligt mycket större faran att otaliga barn mister sina föräldrar och sina egna liv på grund av statligt anställda mördare som släpps lös mot en avväpnad befolkning.

För att ålägga staten vapenkontroll måste det amerikanska folket dessutom beväpna sig på ett mer grundläggande sätt än bara att inneha fysiska vapen. De behöver dessutom beväpna sig intellektuellt och moraliskt genom att läsa och studera de verk som skrivits av de stora moderna försvararna av friheten, framför allt Ludwig von Mises och Ayn Rand. Detta kommer att göra det möjligt för dem att bemöta och övervinna de ondskefulla idéer som ligger bakom missbruket av den statliga makten och dess fortlöpande tillväxt. En rustning av fysiska vapen i kombination med kunskap och moralisk övertygelse kommer att säkerställa att det amerikanska folket aldrig kommer att befinna sig i positionen av hjälplösa, vettskrämda människor som leds som får till slakt. De kommer aldrig att tillåta sig själva att bli vare sig offer för eller förövare av en förintelse, för de kommer att ha återvunnit kontrollen över sin stat och dess bruk av vapen. De kommer att ha uppnått den sorts vapenkontroll som tryggar deras liv och egendom och inte hotar någon annans liv och egendom.

Copyright © 2012 George Reisman

Originalets titel: Gun Control: Controlling the Government’s Guns.

Översättning: Per-Olof Samuelsson

De en procenten och de nittionio

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 19 oktober 2011 under den något otympliga rubriken How a Highly Productive and Provident One Percent Provides the Standard of Living of a Largely Ignorant and Ungrateful Ninety-Nine Percent och två dagar senare på Misesinstitutets hemsida under den något mindre otympliga rubriken In Praise of the Capitalist 1 percent. Den ingår också i Reismans bok The Benevolent Nature of Capitalism and Other Essays, tillgänglig som Kindlebok.

De protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen och dess talrika kloner på andra håll i landet och världen över mässar om att 1 procent av befolkningen äger all rikedomen och lever på bekostnad av de återstående 99 procenten. Den lösning de uppenbarligen implicerar är att de 99 procenten ska lägga beslag på de 1 procentens rikedom och använda den till sitt eget gagn hellre än att tillåta att den fortsätter att användas till gagn för de 1 procenten, vilka påstås vara ovärdiga och giriga kapitalistiska utsugare. Med andra ord är de protesterandes implicita program socialism och omfördelning av rikedomen.

Om vi lämnar åsido att rörelsens påstående är överdrivet, är det sant att en relativt liten minoritet faktiskt äger den vida större delen av landets rikedom. Hur överdrivna än siffrorna ”1 procent” och ”99 procent” än må vara, tjänar de ändå till att sätta detta faktum i starkast möjliga belysning.

Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.

De protesterande inser inte detta, därför att de ser världen genom en intellektuell lins som inte är tillämplig på livet under kapitalismen och dess marknadsekonomi. De ser en värld som fortfarande finns på sina håll och som fanns överallt för några århundraden sedan av självförsörjande bondefamiljer där var och en producerar för sin egen konsumtion och inte har någon väsentlig anknytning till marknader.

Om man i en sådan värld ser en bondes åker eller hans lada eller plog eller arbetsdjur, och frågar sig vem dessa produktionsmedel tjänar, är svaret bonden och hans familj och ingen annan. I en sådan värld kan, bortsett från någon tillfällig välgörenhetsgåva från ägarna, de som inte äger produktionsmedlen inte dra någon nytta av produktionsmedlen, om inte och förrän de själva på något vis blir ägare till produktionsmedlen. De kan inte dra nytta av andras produktionsmedel annat än om de ärver dem eller lägger beslag på dem.

I de protesterandes värld har produktionsmedlen väsentligen samma status som konsumtionsvaror, vilka som regel bara är till gagn för sina ägare. Det är på grund av detta som de som delar de protesterandes mentalitet typiskt avbildar kapitalisterna som feta män med tallrikar överfulla av mat, medan de breda massorna av lönearbetare lever nära svältgränsen. Enligt denna mentalitet är omfördelning av rikedom endast en fråga om att ta från kapitalisternas överfulla tallrikar och ge till de svältande arbetarna.

I den moderna värld där vi faktiskt lever är, i motsats till sådana trosföreställningar, kapitalisternas rikedom helt enkelt inte i någon större omfattning i form av konsumtionsvaror. Inte bara är den i överväldigande grad i form av produktionsmedel, utan dessa produktionsmedel används också i produktionen av varor och tjänster som säljs på marknaden. Helt olikt de förhållanden som rådde bland de självförsörjande bondefamiljerna är de fysiska förmånstagarna till kapitalisternas produktionsmedel alla medlemmar av den breda konsumerande allmänhet som köper kapitalisternas produkter.

Till exempel drar var och en i en kapitalistisk ekonomi som köper produkter från General Motors eller Exxon Mobil nytta av deras produktionsmedel, och detta utan att äga så mycket som en enda aktie i dessa företag: köparen av en bil från GM drar nytta av den GM-fabrik som producerade denna bil; köpare av bensin från Exxon drar nytta av dess oljekällor, oljeledningar och tankbilar. Dessutom drar alla som köper GMs eller Exxons kunders produkter nytta av deras produktionsmedel, försåvitt som deras produktionsmedel indirekt bidrar till deras kunders produkter. Till exempel har kunder i speceriaffärer vilkas varor levereras i lastbilar som tillverkats av GM eller drivs med dieselolja som producerats i Exxons raffinaderier nytta av existensen av GMs lastbilsfabriker och Exxons raffinaderier. Till och med de som köper produkter från GMs och Exxons konkurrenter, eller från dessa konkurrenters kunder, drar nytta av existensen av GMs och Exxons produktionsmedel. Detta beror på att GMs och Exxons produktionsmedel resulterar i en rikligare och därmed billigare tillgång på den sorts varor konkurrenterna säljer.

Med andra ord gagnas vi alla, 100 procent av oss, av de hatade kapitalisternas rikedom. Vi gagnas utan att själva vara kapitalister, eller utan att vara kapitalister i någon större omfattning. De protesterande hålls bokstavligen vid liv på grundval av de kapitalisters rikedom som de hatar. Som jag just påpekat tillhandahåller det hatade Exxonbolagets oljefält och oljeledningar det bränsle som driver de traktorer och lastbilar som är väsentliga för produktion och leverans av den mat de protesterande äter. De protesterande och alla andra kapitalisthatare hatar grundvalarna för sin egen tillvaro.

Nyttan av kapitalisternas produktionsmedel för dem som inte äger produktionsmedlen sträcker sig inte bara till köparna av dessa produktionsmedels produkter utan också till säljarna av den arbetskraft som anställs för att arbeta med dessa produktionsmedel. Kapitalisternas rikedom är med andra ord källan både till tillgången på produkter som de som inte äger produktionsmedlen köper och till efterfrågan på den arbetskraft som de som inte äger produktionsmedlen säljer. Härav följer att ju fler kapitalister det finns och ju större deras rikedom är, desto större är både tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, och därmed är också priserna desto lägre och lönerna desto högre, m.a.o. desto högre är vars och ens levnadsstandard. Ingenting är mer i genomsnittspersonens egenintresse än att leva i ett samhälle som är fullt av kapitalister som är mångmiljardärer och deras bolag, alla sysselsatta med att använda sin väldiga rikedom till att producera de produkter han köper och att konkurrera om den arbetskraft han säljer.

Icke desto mindre är den värld de protesterande trånar efter en värld där kapitalister som är miljardärer och deras företag har bannlysts och ersatts av små, fattiga producenter som inte skulle vara särskilt mycket rikare än de själva, vilket vill säga utfattiga. De förväntar sig att i en värld av sådana producenter, producenter som saknar det kapital som erfordras för att producera särskilt mycket av någonting, än mindre då bedriva massproduktion av den moderna kapitalismens tekniskt avancerade produkter, ska de på något vis ha det ekonomiskt bättre än de har det idag. Uppenbarligen kan de protesterande inte vara mer vilseledda.

Utöver att de inte inser att de så kallade 1 procentens rikedom är grundvalen för de så kallade 99 procentens levnadsstandard, inser de protesterande inte heller att ”girigheten” hos dem som söker bli en del av de 1 procenten, eller att förbättra sin position inom dessa 1 procent, är vad som tjänar till att fortlöpande förbättra de 99 procentens levnadsstandard.

Detta gäller naturligtvis inte för rikedom som har förvärvats med sådana medel som att erhålla statliga subventioner eller att hindra konkurrens genom skyddstullar och annan statlig inblandning. Detta är metoder som möjliggörs av den omfattning i vilken staten tillåts avvika från en policy av strikt laissez-faire och därigenom godtyckligt belöna eller straffa företag.

Bortsett från sådana avvikelser ackumuleras affärsförmögenheter genom de höga vinster som genereras genom införandet av nya och förbättrade produkter och effektivare och billigare produktionsmetoder, vilket följs av omfattande sparande och återinvestering av dessa höga vinster.

Till exempel byggde framlidne Steve Jobs förmögenhet på $6 miljarder på den grundvalen att Jobs hade gjort det möjligt för Apple Computer att introducera sådana nya och förbättrade produkter som iPod, iPhone och iPad och sedan i stor omfattning spara och återinvestera den andel av vinsterna som kom honom till del.

Två nära relaterade punkter behöver betonas. Först att de förmögenheter som ackumuleras på detta sätt i allmänhet tjänar i den mer storskaliga produktionen av just de produkter som tillhandahöll de vinster utifrån vilka ackumulationen har ägt rum. Så till exempel tjänade Jobs miljarder till stor del i produktionen av Apples produkter. På liknande sätt användes Henry Fords på sin tid stora personliga förmögenhet, som han förtjänat på grundval av att ha introducerat stora förbättringar i bilproduktionens effektivitet, vilka sänkte priset för en ny bil från omkring $10 000 vid 1900-talets början till $300 vid mitten av 20-talet, till att möjliggöra produktion av miljontals bilar av märket Ford.

För det andra är de höga vinster som förtjänas på nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder temporära. Så snart som produktionen av den nya produkten eller användningen av den nya produktionsmetoden blir till norm inom en industri, erbjuder den inte längre någon exceptionell lönsamhet. Faktum är att ytterligare förbättringar om och om igen gör tidigare förbättringar rent ut sagt olönsamma. Till exempel är den första generationen iPhone, som var synnerligen lönsam för bara några år sedan, numera olönsam eller kommer snart att bli det, eftersom ytterligare framsteg har gjort den föråldrad.

Som följd härav fordrar ackumuleringen av stora affärsförmögenheter i allmänhet att man introducerar en serie förbättringar av produkterna eller produktionsmetoderna. Detta är vad som fordras för att bibehålla höga vinstnivåer när man står inför konkurrens. Till exempel har Intels förmåga att bibehålla sina höga vinstnivåer över åren berott på dess förmåga att introducera den ena betydande förbättringen efter den andra i sina datorchips. Nettoeffekten har varit att datoranvändare har dragit nytta av förbättring efter förbättring, inte bara utan ökad kostnad utan med en drastisk nedgång i priserna på datorchips. Försåvitt som höga vinster grundar sig på låga produktionskostnader driver konkurrensen ned priserna så att de motsvarar de lägre kostnadsnivåerna, vilket gör det nödvändigt att uppnå ännu större kostnadsminskningar för att bibehålla de höga vinsterna.

Samma utfall gäller förstås inte bara Intel och mikroprocessorer utan även för den övriga datorindustrin, där gigabytes av datorminne och terabytes av datalagring på hårddiskar nu säljs för priser som ligger under megabytes av datorminne och hårddiskutrymme för bara ett par årtionden sedan. Faktum är att om man vet vad man ska leta efter gäller principen om allt fler och bättre produkter till allt billigare och billigare priser genom hela det ekonomiska systemet. Den är förhanden i produktionen av mat, kläder och husrum lika väl som inom de högteknologiska industrierna och i praktiskt taget alla industrier däremellan.

Den är förhanden i dessa industrier fastän statens inflation av penningmängden har fått priserna på deras produkter att stiga kraftigt över åren. Trots detta har priserna, ifall de beräknas i termer av den mängd arbete genomsnittspersonen måste lägga ned för att tjäna de löner som behövs för att köpa dessa produkter, fallit kraftigt.

Detta kan ses i det faktum att genomsnittsarbetaren idag arbetar 40 timmar i veckan, medan en arbetare för omkring hundra år sedan arbetade 60 timmar i veckan. För dessa 40 arbetstimmar erhåller dagens genomsnittsarbetare de varor och tjänster som utgör den genomsnittliga levnadsstandarden år 2011, vilken inbegriper sådana saker som en bil, ett kylskåp, luftkonditionering, centralvärme, större och bättre bostadsutrymme, mer och bättre mat och kläder, modern medicin och tandvård, filmer, en dator, en mobil, en TV-apparat, tvättmaskin och torktumlare, mikrovågsugn, och så vidare. Genomsnittsarbetaren år 1911 hade antingen inte dessa saker alls eller hade mycket färre av dem och av sämre kvalitet.

Om vi beskriver de varor och tjänster dagens genomsnittsarbetare erhåller för sina 40 arbetstimmar som 10 gånger mer än dem som genomsnittsarbetaren av år 1911 erhöll för sina 60 arbetstimmar, då följer det att, uttryckt i termer av den mängd arbete som behöver utföras idag för att kunna köpa varor och tjänster som motsvarar 1911 års levnadsstandard, har priserna fallit till två tredjedelar av en tiondel av deras nivå år 1911, d.v.s. till en femtondel av deras nivå år 1911, vilket vill säga med 93 1/3 procent.

Kapitalism – laissez-faire-kapitalism – är det ideala ekonomiska systemet. Den förkroppsligar individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Dess resultat är fortlöpande förbättring av allas materiella välbefinnande, vilket yttrar sig i i ökad livslängd och ständigt förbättrad levnadsstandard.

Den ekonomiska stagnation och nedgång, de problem med massarbetslöshet och ökande fattigdom som vi har upplevt i Förenta staterna under senare år, är en följd av kränkningar av individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Staten har snärjt det ekonomiska systemet i ett växande nät av förlamande regler och regleringar som hindrar produktion av varor och tjänster som människor vill ha, samtidigt som den tvingat fram produktion av varor och tjänster som människor inte vill ha, och gjort produktionen av praktiskt taget allting allt dyrare än den vad behöver vara. Till exempel gör förbud mot produktion av kärnkraft, olja, kol och naturgas kostnaderna för energi högre, och när man ställs inför mindre energi tillgänglig för användning i produktionen, fordras det att man utför mer mänskligt arbete för att producera en viss given kvantitet av varor. Detta resulterar i att färre varor finns tillgängliga för att belöna utförandet av en given kvantitet arbete.

Okontrollerade statliga penningutgifter och därmed åtföljande budgetunderskott och lån, tillsammans med skatter på inkomster, fastigheter och kapitalvinster, alla riktade mot penningtillgångar som annars i stor omfattning skulle ha sparats och investerats, dränerar det ekonomiska systemet på kapital. De tjänar därför till att hindra ökningen både av tillgången på varor och den efterfrågan på arbetskraft som mer kapital i affärsvärldens händer skulle ha möjliggjort. De har nu gått långt nog för att faktiskt minska tillgången på kapital i det ekonomiska systemet i jämförelse med det förflutna.

Kapitalackumulationen skadas också, och kan i slutändan vändas till kapitalförstöring, genom verkningarna av ytterligare statliga regleringar genom att öka produktionskostnaderna och därmed minska effektiviteten. Detta gäller praktiskt taget alla de regleringar som ålagts av The Environmental Protection Agency, The Occupational Safety and Health Administration, The Consumer Product Safety Commission, The National Labor Relations Board, The Food and Drug Administration och olika andra statliga myndigheter. Effekten av deras regleringar är att för varje given mängd arbete som utförs i det ekonomiska systemet blir det färre produkter än vad som annars skulle ha producerats.

Allt som tjänar till att minska förmågan att producera i allmänhet tjänar nu också till att minska förmågan att producera kapitalvaror i synnerhet. På grund av sådan statlig inblandning resulterar varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av kapitalvaror i mindre tillverkning av kapitalvaror, precis som varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av konsumtionsvaror resulterar i mindre tillverkning av konsumtionsvaror. Som allra minst tjänar den minskade tillgången på kapitalvaror till att minska takten i det ekonomiska framåtskridandet. En minskning av tillgången på producerade kapitalvaror som är stor nog att hindra att något läggs till den tidigare existerande tillgången på kapitalvaror, och därmed sätta stopp för kapitalackumulationen, får det ekonomiska framåtskridandet att tvärstanna. En ännu större minskning, en som gör att tillgången på producerade kapitalvaror blir mindre än den tillgång som förbrukas i produktionen, utgör kapitalförstöring och därmed en nedgång i det ekonomiska systemets förmåga att producera. Som jag påpekat förefaller Förenta staterna redan ha nått dithän.

Problemet med kapitalförstöring har allvarligt förvärrats som följd av den massiva kreditexpansion som framkallats av The Federal Reserve System [amerikanska centralbanken] och dess policy av ”lätta pengar” och artificiellt låga räntesatser. Denna policy ledde först till en stor bubbla på aktiemarknaden och sedan till en väldig bostadsbubbla, allteftersom stora mängder nyskapade pengar vällde in över aktiemarknaden och senare över bostadsmarknaden. Mellan dessa båda bubblor gick miljarder dollar av kapital förlorade. I båda fallen inträffade enorm överkonsumtion, i det att människor skyndade att köpa sådana saker som nya bilar, större hushållsapparater, semestrar och alla möjliga lyxvaror som de inte skulle ha trott sig ha råd med i frånvaro av kreditexpansionens verkningar, och ofta gjorde sig ordentligt skuldsatta under processens lopp.

I det förra fallet var det den artificiella ökningen av aktiepriserna som vilseledde människor till att tro att de hade råd med dessa saker. I det senare fallet var det den artificiella ökningen av bostadspriserna som åstadkom detta resultat. Den skenbara rikedomen försvann när aktiepriserna föll och sedan igen, senare, när bostadspriserna föll. Under bostadsbubblan byggdes dessutom miljoner bostäder för människor som inte hade råd att betala för dem. Allt detta utgjorde en enorm kapitalförlust och därmed en förlust av affärsvärldens förmåga att producera och anställa arbetskraft. Det är denna kapitalförlust som bär ansvaret för vårt nuvarande massarbetslöshetsproblem.

Trots denna kapitalförlust skulle arbetslösheten kunna elimineras. Men givet denna kapitalförlust är vad som skulle fordras för att åstadkomma detta sänkta löner. Emellertid görs dessa lönesänkningar praktiskt taget olagliga som följd av lagar om minimilöner och lagstiftning till förmån för facket. Dessa lagar hindrar arbetsgivare från att erbjuda de lägre löner som skulle kunna göra att de arbetslösa kan återanställas.

Hur ironiskt det än må vara visar det sig alltså att praktiskt taget alla de problem som de protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen klagar över är en följd av att man antagit handlingsprogram som de stöder och är glödande anhängare av. Det är deras mentalitet och den marxism som genomsyrar den, och de statliga handlingsprogram som är resultatet av den, som bär ansvaret för det de klagar över. De protesterande är i själva verket i den positionen att de är flagellanter utan att veta om det. De piskar sig själva till höger och vänster, och som balsam för sina sår kräver de fler piskor och kedjor. De ser inte detta, eftersom de inte har lärt sig göra den kopplingen att de, genom att kränka affärsmännens och kapitalisternas frihet och lägga beslag på och konsumera deras rikedom, d.v.s. använda vapen av smärta och lidande mot denna lilla hatade grupp, förstör själva grunden för sitt eget välbefinnande.

Hur mycket de protesterande än må förtjäna att lida som resultat av den skada som vållas av att deras egna idéer antagits, skulle det vara mycket bättre om de vaknade upp till den moderna världen och kom att förstå kapitalismens verkliga natur och sedan riktade sin vrede mot de måltavlor som förtjänar den. I så fall skulle de kunna komma med något verkligt bidrag till det ekonomiska välbefinnandet, inbegripet deras eget.

Copyright © 2011 George Reisman. Översättning: Per-Olof Samuelsson

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 481 andra följare