Uppgång och krasch i mikrokosmos

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 26 oktober 2010 samt på Misesinstitutets hemsida 8 november 2010.

Konjunkturcykelns väsentliga kännetecken, växlingarna mellan konjunkturuppgångar och krascher[1], kan förstås genom att man ser dem i termer av en enskild persons ekonomiska omständigheter.

Föreställ dig alltså att en vanlig person har levt sitt liv mer eller mindre efter sina tillgångar. Och nu får han en dag ett rekommenderat brev från en storbank. Brevet informerar honom om att han är ensam arvinge till en avlägsen släkting som ägde en avsevärd förmögenhet, och att han ska infinna sig på bankens huvudkontor i sin hemstad för att underteckna de nödvändiga dokumenten och få alla de nödvändiga auktoriseringarna för att fortsättningsvis förfoga över denna förmögenhet efter eget gottfinnande. Naturligt nog infinner han sig snabbt för att ta över denna nyvunna förmögenhet.

Antingen förmögenheten i fråga är $100 miljoner eller $10 miljoner, kommer den med säkerhet att få stort inflytande på denne persons liv från och med nu. Ty den öppnar nya världar för honom genom att göra det möjligt för honom att nu ha råd att köpa saker som han tidigare aldrig kunnat drömma om att köpa. Han har nu råd med ett nytt hem, kanske en herrgård. Han kan köpa en helt ny garderob, resa jorden runt, lämna varje arbete han för närvarande har och som han inte trivs med.

Om han är företagare kan han avsevärt utvidga sitt företag. Om han inte är företagare, kan han starta ett företag av avsevärd storlek. Och han har nu dessutom råd att investera och spekulera på aktie- och bostadsmarknaderna, försåvitt som hans nyvunna rikedom gör det möjligt för honom att inte längre frukta förluster på bara något hundratal eller tusental dollar; i stället förefaller det som att han nu har råd att förlora så mycket som en miljon dollar och ändå vara mycket rik.

Detta är en period av konjunkturuppgång för vår person. Hans liv är lätt. Han kan göra så mycket mera än han någonsin kunnat göra förr. Och hans framtidsutsikter förefaller obegränsade. Under återstoden av sitt liv kommer han med glädje att se tillbaka på denna period och ivrigt önska att få återuppleva den. Den är ”de goda tiderna”.

Kraschen

Det som sätter punkt för vår persons bekymmersfria liv är ett andra brev. Detta brev förklarar att det nu har bevisats att den släkting vars förmögenhet han tagit emot hade skaffat sig den genom brottslig verksamhet. Alltså tillhörde förmögenheten i själva verket inte denne släkting och kunde därför inte med rätta överföras av honom till någon annan.

Banken drar följaktligen slutsatsen att vår person är skyldig att återlämna förmögenheten. Därför har alla hans konton i banken i fråga frusits, och man har skaffat domstolsförelägganden som hindrar honom från att lägga ut mer av vad han hade trott vara hans arv och kräver att han betalar tillbaka allt som finns kvar av det.

Vår person finner sig nu begravd i ett berg av skulder som han inte kan återbetala. Han måste sälja sitt hem eller sin herrgård, med all sannolikhet för mindre än han hade betalt. (Om inte annat kommer detta förmodligen att bli fallet helt enkelt därför att han måste betala mäklaravgifter och inte kan vänta särskilt länge på att hitta rätt köpare.) Att sälja de kläder och många andra av de varor han köpt kommer förmodligen bara att inbringa bråkdelen av vad han betalt för dem. Allt han lagt ut på att resa jorden runt kommer han att förlora helt och hållet, liksom sina utgifter för många andra former av lyxkonsumtion. Vad gäller hans investeringar kan de vara lönsamma eller olönsamma. Men givet vår persons avsaknad av stora ekonomiska framgångar innan han fick sitt arv är det troligast att de kommer att ha varit olönsamma.

Slutresultatet av allt detta är att vår persons mottagande av sitt ”arv” har visat sig vara en ekonomisk katastrof för honom. Det har fått honom att göra omfattande inköp i den förfelade övertygelsen att han var ägare till en förmögenhet, när han i själva verket inte var det, och har därigenom fått honom att leva långt utöver sina tillgångar och att slösa bort mycket eller allt av den rikedom han hade innan han fick sitt ”arv”.

Uppgång och krasch i ekonomin i stort

Mönstret för konjunkturuppgångar och krascher i ekonomin i stort är väsentligen likadant som vad som har skildrats i fallet med denne privatperson. I båda fallen kännetecknas uppgången av att det förefaller finnas stora nya och ökade rikedomar som i själva verket inte existerar. Kraschen är efterdyningen efter det ekonomiska beteende som inspirerats av denna illusoriska rikedom.

I cykeln av uppgång och fall i ekonomin i stort tar den illusoriska rikedomen inte formen av falska arv utan av nyskapad papperskredit från bankerna som förväxlas med kapital som representerar verklig, fysisk rikedom. På anstiftan av och med stöd från Federal Reserve skapade bankerna i de senaste konjunkturuppgångarna åtskilliga biljoner fler nya pengar som de lånade ut. På grundval av detta fiktiva kapital fick man det ekonomiska systemet att fortskrida som om motsvarande ny och ökad fysisk rikedom hade kommit till. Resultatet var bland annat att det byggdes kanske så många som tre miljoner nya bostäder som människor inte kunde betala för.

I själva verket är det kapital som faktiskt är tillgängligt under konjunkturuppgången otillräckligt för att stödja de projekt som sätts igång på grundval av kreditexpansionen. I stället för att skapa nytt och ökat kapital tjänar kreditexpansionen till att driva upp lönerna och priserna på kapitalvaror. Detta minskar kapitaltillgångarnas köpkraft. I slutändan skapar det en situation i vilken de som normalt skulle ha varit i en position att låna ut pengar finner att de inte kan låna ut pengar, eller inte kan låna ut lika mycket, eftersom de behöver tillgångarna för att finansiera sina egna interna verksamheter som nu måste bedrivas till högre löner och högre priser på kapitalvaror. Samtidigt och av samma skäl finner låntagare att de tillgångar de har lånat är otillräckliga. Alltså behöver låntagarna mer pengar medan långivarna endast kan låna ut mindre pengar. Slutresultatet blir en kraftig kreditåtstramning där företag går i konkurs på grund av bristande tillgångar.

Under uppgångsfasen har väldiga skulder ackumulerats. Allteftersom dessa skulder blir omöjliga att återbetala minskar i motsvarande grad kapitalet i de företag som lånat ut tillgångarna. Under processens lopp kan kapitalet i de banker som skapat den nya och ökade krediten utplånas, vilket skapar en potential för bankrusningar och en faktisk nedgång i penningmängden i det ekonomiska systemet. Blotta den illavarslande utsikten för sådana händelser skapar en betydande ökning i efterfrågan på pengar i form av kontanter, vilket får till följd att spenderingen i det ekonomiska systemet börjar minska t.o.m. utan en faktisk minskning av penningmängden.

Den slutsats man ska dra är att nyckeln till att undvika ”krascher” är att undvika den kreditexpansion och de ”konjunkturuppgångar” som skapar dem. Uppgångar är inte perioder av välstånd utan av slöseri med rikedom. Ju längre de varar, desto värre blir den förödelse som följer.

Copyright © 2010 George Reisman.

Originalets titel: Boom-Bust in Microcosm.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Efter lite tvekan har jag valt denna översättning för engelskans ”boom-bust”. Ö.a.

Advertisements

One Response to Uppgång och krasch i mikrokosmos

  1. Pingback: George Reisman om konjunkturcykler | Hemma hos POS

%d bloggare gillar detta: