Pikettys Kapital: Fel teori/destruktivt program

Preludium till Piketty: Förenta staternas regerings angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemet

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Inflationen och den fortlöpande höjning av fastighetspriserna den ger näring åt har lett till att fastigheter som bebos av sina ägare, en konsumtionsvara precis lika mycket som ens personbil eller ens möbler, har kommit att betraktas som en kapitalvara och därmed ett investeringsmedel, vilket därigenom har avlett avsevärda summor bort från verkliga investeringar och till bostadsköp. Massiv kreditexpansion som vällt in över fastighetsmarknaden har under det senaste årtiondet resulterat i att miljoner hus har byggts för köpare som inte hade råd att betala för dem, vilket därmed utgör en massiv olönsam överföring av rikedom och förorsakar en motsvarande brist i producenternas kapital genom hela det ekonomiska systemet. Och inflationen har lett till artificiellt ökade vinster och motsvarande höjda skatter på dessa vinster, trots det faktum att de ytterligare vinsterna behövs bara för att möta den ökning i ersättningskostnaderna som blir resultatet av inflationen och alltså inte alls är någon sorts genuina vinster.

Den omfattande kapitalförlust som blir resultatet av allt detta återspeglas inte bara i recessionen/depressionen nyligen, utan också av den mycket mer omfattande utplåningen av Förenta staternas industriella bas och att denna ersatts av ”rostbältet”[1]. Som en följd av denna ödeläggelse har folkmängden i en gång stora amerikanska städer, som t.ex. Detroit, St. Louis, Cleveland och Pittsburgh decimerats. En stor del av Detroit är nu på gränsen till att återgå till åkermark.

Det är sant att konkurrens från utlandet parat med stora hinder för konkurrens inom landet, i all synnerhet statligt sanktionerade påtvingade förhandlingar med fackföreningar, spelat en avsevärd roll. Men sådan ödeläggelse skulle inte ha ägt rum om de biljoner dollar som under årens lopp beslagtagits eller på annat sätt absorberats av Förenta staternas regering på bekostnad av sparande och investeringar, och de ytterligare biljoner som förslösats som resultat av regeringens politik, i stället hade varit tillgängliga för den amerikanska ekonomin som kapital.

Bristen på kapital har förvärrats av en stadigt växande lista av statligt ålagda regler och föreskrifter som skrivits och genomdrivits av dussintals statliga myndigheter och nu uppgår till mer än 700 000 sidor. (Bland dessa finns förstås de som påtvingar förhandlingar med fackföreningar.) Dessa regler och föreskrifter existerar för syftet att tvinga företagen att göra sådant som är olönsamt eller hindra dem från att göra sådant som är lönsamt. I båda fallen är effekten högre produktionskostnader än nödvändigt, för att, om man måste göra sådant som är olönsamt, betyder det vanligen att man måste ådra sig onödiga ytterligare kostnader, samtidigt som, om man hindras från att göra sådant som är lönsamt, betyder det ofta att man hindras från att göra sådant som är mindre kostsamt.

Högre produktionskostnader betyder i sin tur mindre effektiv produktion och därmed mindre avkastning på samma kapital. Den minskade avkastningen betyder inte bara minskat utbud av konsumtionsvaror utan också minskat utbud av kapitalvaror. (Kapitalvaror är, inte mindre än konsumtionsvaror, en regelmässig produkt av det ekonomiska systemet, och tillgången på dem påverkas av allt som påverkar produktionen i allmänhet.[2]) Alltså har vi ett sammansatt problem, där mindre kapital producerar färre kapitalvaror per enhet. Detta innebär en tvåfaldig minskning av tillgången på kapitalvaror, och denna minskning är fortlöpande, eftersom färre kapitalvaror under en period resulterar i motsvarande färre kapitalvaror under nästa period, lika väl som färre konsumtionsvaror.

Statens massiva angrepp på kapitaltillgången har börjat omvandla det amerikanska ekonomiska systemet från ett system av fortlöpande ekonomiskt framåtskridande och allmänt stigande levnadsstandard till ett system av stagnation och rentav förfall. Människor är chockerade och upprörda när de ser levnadsstandarden sjunka. De hade trott att medan den fysiska naturen må vara bräcklig och kan ta skada t.o.m. om en enda växt- eller djurart går förlorad, var det ekonomiska systemet oförstörbart. Ingen skatt och ingen reglering var någonsin för mycket för det. Kostnaden skulle alltid på något vis komma från de rikas vinster, inte från den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard, ens om de ständigt upprepade merkostnaderna snabbt kom att överskrida alla vinsterna i det ekonomiska systemet.

Allteftersom människorna har lärt sig att det ekonomiska systemet inte är oförstörbart, har de i vrede och harm vänt sig mot den ”ekonomiska ojämlikheten”, som om det vore andras kvarvarande rikedom som var orsaken till deras fattigdom, snarare än det faktum att andra, tack vare staten, inte har tillräckligt med kapital att försörja och anställa dem på ett sätt som de skulle gilla.

Pikettys destruktiva program

Mitt under både detta angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemets kapitaltillgång och dess förmåga att producera och den ogrundade förbittring mot den ekonomiska ojämlikheten som har väckts till liv av den utarmning som orsakats av detta angrepp har nu en viss Thomas Piketty trätt fram. Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget, inklusive recensioner i The New Tork Times, Newsweek, Time Magazine, The Daily Beast, The Huffington Post och på andra håll, som har varit allt från ytterst positiva till glödande. Hans bok har legat på bästsäljarlistorna både i The Times och på Amazon.

Piketty yrkar på mått och steg som avsiktligt är utformade så att de ytterligare hindrar kapitalackumulationen och rentutav leder till kapitaldekumulation. Nämligen en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året. Detta program ska genomföras för att ”undvika en ändlös ojämlikhetsspiral”.[3]

Översyn av Piketty

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda rad av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx. Och även om Piketty visar förtrogenhet med vissa aspekter av David Ricardos teorier, visar han ingen kännedom alls om Ricardos viktiga bidrag till teorin om kapitalackumulation, ett bidrag som helt på egen hand raserar grunden för hans uppfattningar om ämnet.[4]

Som resultat förespråkar Piketty sitt program på en grundval av okunnighet om kapitalets väsentliga roll i produktionen, vilken är att öka arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Han har heller aldrig lärt sig att friheten att ackumulera stora förmögenheter är nödvändig för att utveckla nya produkter och nya industrier, vilket är väsentligt för det ekonomiska framåtskridandet. Tänk efter vad effekten skulle ha varit på bilindustrins utveckling, om Henry Ford skulle ha blivit utsatt för 80 procents inkomstskatt och 10 procents kapitalskatt, och på oljeindustrin om Rockefeller hade hindrats från att ackumulera det kapital som behövdes för att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar han byggde, och på utvecklingen av varje större ny industri. Deras utveckling skulle ha avbrutits av brist på kapital.

Pikettys okunnighet är så djupgående att han tror att kapitalackumulation inte bara inte höjer reallönerna utan minskar dem genom att, påstår han, öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och i motsvarande mån minska den andel som går till löner, samtidigt som den allmänna totalsumman av vad som produceras förblir oförändrad eller endast ökar blygsamt, och då inte tack vare några bidrag som kapitalet ger till produktionen.[5] Detta påstådda resultat, att kapitalisterna blir rikare på bekostnad av att arbetarna blir fattigare, är vad hans destruktiva program för konfiskatorisk beskattning är avsett att förhindra. Hans doktrin kan jämföras med en påstådd nutritionist som hävdar sig ha upptäckt att ätande bär ansvaret för viktminskning och att staten måste få människor att äta mindre för att undvika att de blir för magra. Eller en läkare som hävdar sig ha upptäckt att mediciner är källan till sjukdom och att de måste bannlysas för att främja hälsan. Som jag kommer att visa är sanningen att kapitalackumulation inte bara tjänar till att fortlöpande höja reallönerna och den allmänna levnadsstandarden, utan också verkar till att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och att minska den andel som går till vinster.

Pikettys okunnighet beträffande kapital förvärras av hans okunnighet och förvirrade idéer vad gäller vinst och vinstkvot. Han tror t.ex. att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten, när det i själva verket inte har något kausalsamband med vinstkvoten utan fastmer med tillgången på varor, inbegripet, viktigast av allt, tillgången på kapitalvaror, som det ökar och vilkas priser det tjänar till att minska. Piketty förväxlar den ökande tillgång och de sjunkande priser på kapitalvaror som orsakas av tekniskt framåtskridande med sjunkande vinstkvot. Detta samtidigt som han hävdar, vilket är helt självmotsägande, att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten.[6] Som resultat av dessa förväxlingar har han ingen förståelse av vad som faktiskt bestämmer vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet, saker som jag kommer att förklara längre fram.

Pikettys okunnighet vad beträffar kapital och vinster förvärras ytterligare av hans okunnighet beträffande sparande, både bruttosparande (d.v.s. sparande utifrån företagens försäljningsintäkter) och nettosparande (d.v.s. sparande utifrån vinster och löner). Han gör ingen skillnad mellan nettosparande som äger rum i frånvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och nettosparande som äger rum i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Därför är han inte i en position där han kan inse att nettosparandet i det förra fallet nödvändigtvis kommer till en ända och att kapitalackumulationen och det ekonomiska framåtskridandet därefter helt enkelt fortskrider på grundval av ökande produktion som åtföljs av sjunkande priser både på kapitalvaror och konsumtionsvaror. Inte heller är han i stånd att inse att i det senare fallet, medan nettobesparingarna vidmakthålls gör de det bara med en faktor som samtidigt har till effekt att höja penninginkomsterna i hela det ekonomiska systemet och därigenom fortfarande hindrar varje möjlighet för de ackumulerade besparingarna och kapitalet att potentiellt växa utan gräns i relation till den rådande penninginkomsten, ett påstående som är själva kärnan i hans doktrin.[7]

Och hans okunnighet vad beträffar kapital hindrar honom förstås från att inse att kapitalackumulation, vare sig den åstadkoms genom att samma totala kapitalsumma i termer av pengar åtföljs av fortlöpande sjunkande priser på kapitalvaror eller genom att ökade tillgångar på kapitalvaror åtföljs av en växande kapitalsumma i termer av pengar, är vad som ligger bakom det ekonomiska framåtskridandet, stigande reallöner och allmän levnadsstandard.

Pikettys okunnighet om kapitalets roll i produktionen

Som sagt ser Piketty helt enkelt inte ytterligare kapital som nödvändigt för ökning av produktionen och stigande levnadsstandard. Han tror att det på något vis bara är ett medel för att skapa ökande ekonomisk ojämlikhet och i själva verket en minskning av löntagarnas levnadsstandard och att ökningen därför behöver inskränkas med tvång. Han avfärdar varje behov av ytterligare kapitalackumulation, när han skriver om ”strukturell tillväxt” och ”produktivitetstillväxt” vilka, menar han, inte har något samband med kapitalackumulation.

Han skriver:

Kom ihåg att tillväxten mäter den långsiktiga strukturella tillväxttakten, vilken är summan av produktivitetstillväxten och befolkningstillväxten. Enligt Marx, liksom enligt alla 1800-talets – och det tidiga 1900-talets – ekonomer, innan Robert Solow skrev sitt arbete om tillväxten på 1950-talet, var själva idén om strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt, inte klart identifierad eller formulerad. På den tiden var den implicita hypotesen att produktionstillväxten, och speciellt tillverkningstillväxten, huvudsakligen förklarades av ackumulationen av industrikapital. Med andra ord ökade tillverkningen endast och allenast därför att varje arbetare backades upp av mer maskineri och utrustning och inte därför att produktiviteten som sådan (för en given mängd arbetskraft och kapital) ökade. Idag vet vi att långsiktig strukturell tillväxt endast är möjlig tack vare produktivitetstillväxt. Men detta var inte uppenbart på Marx tid på grund av avsaknad av historiskt perspektiv och bra data.[8]

Piketty, och Solow före honom, erkänner bara en dimension av kapitaltillgången, nämligen förhållandet mellan kapitalets monetära värde och nationalinkomsten, ett förhållande som Piketty kallar förhållandet kapital/inkomst. Om detta förhållande inte ökar finns det inte, menar de, någon kapitalackumulation. (Så som det uttrycks i detta förhållande är kapitalet i det ekonomiska systemet lika med summan av varje företags kontantinnehav, plus inköpsvärdet av dess varulager och arbete under utförande, plus inköpsvärdet av dess fabriker och utrustning minus ackumulerade årliga avskrivningar. Nationalinkomsten är summan av vinster, inbegripet ränteutbetalning, och löner och arvoden eller, kortare uttryckt, vinster plus löner.)

De lägger märke till att ekonomiskt framåtskridande, d.v.s. ökande tillgång på varor och tjänster per capita, inte beror av en fortlöpande ökning av detta förhållande. Det kan fortsätta med ett oförändrat förhållande mellan kapital och inkomst. Solow tillskrev detta helt enkelt det tekniska framåtskridandet till skillnad från kapitalackumulation. Piketty tillskriver det en oförklarad ”produktivitetstillväxt”, varmed, får jag anta, han icke desto mindre menar tekniskt framåtskridande. (Om detta inte är vad han menar, då har hans tillväxtteori ingen grund alls.) Det är på denna grundval som Piketty, liksom Solow, avfärdar kapitalackumulation som orsak till ekonomisk tillväxt.

Ingen av dem inser att ökningen i kapitaltillgången har en andra dimension, nämligen ökningar i tillgången på kapitalvaror som äger rum utan någon ökning i förhållandet kapital/inkomst.[9] De kan inte inse inte bara att kapitalackumulation kan äga rum när förhållandet kapital/inkomst är oförändrat, utan också att storleken på detta förhållande är viktigt för takten i denna kapitalackumulation, och att kapitalackumulationen är väsentlig för införandet av tekniska framsteg.

Faktum är att Piketty, efter att på så vis med orätt ha kopplat bort det ekonomiska framåtskridandet från kapitalackumulationen, går så långt som till att föreställa sig möjligheten av snabb produktivitetstillväxt i fullständig frånvaro av kapitalanvändning. Han skriver:

Som sagt är det fullkomligt möjligt att föreställa sig ett samhälle där kapitalet inte har någon användning (annat än att tjäna som ett rent värdeförråd utan någon avkastning alls), men där människor skulle välja att inneha en hel del kapital för att förekomma, låt oss säga, någon framtida katastrof eller stor festlighet eller helt enkelt för att de är väldigt tålmodiga och har en generös attityd till framtida generationer. Om dessutom produktivitetstillväxten i detta samhälle är snabb, antingen på grund av konstant innovation eller därför att landet snabbt kommer ikapp tekniskt mer avancerade länder, då kan tillväxttakten mycket väl vara påtagligt högre än avkastningen på kapital.[10]

Här ger Piketty uttryck för sin uppfattning att det är möjligt att ha snabb produktivitetstillväxt och att ta till sig mer avancerade länders teknologier inte bara utan att använda ytterligare kapital utan också utan att använda något kapital alls.

För Piketty är ”kapital” ett ord utan innehåll – en tom symbol att manipulera. Han inser inte att det omfattar alla de varor som är färdiga att köpas av människor, tillsammans med de affärer och lagerlokaler som ska innehålla dessa varor, och tillsammans med de fabriker, gårdar och gruvor och allt annat däremellan som är källan till dessa varor. Han begriper inte att kapitalet är grunden för tillgången på de varor människor köper och för efterfrågan på den arbetskraft som människor säljer. Endast därför att han inte har något seriöst begrepp om kapital kan han inbilla sig att det kanske inte har ”några användningsområden” och att ökning av det är skadligt snarare än väsentligt.

Kapitalackumulationens och det tekniska framåtskridandets faktiska roll

Medan den teori om ekonomiskt framåtskridande som Piketty lägger fram består i att hävda att det ekonomiska framåtskridandet är resultatet, antingen av en helt oförklarad ”produktivitetstillväxt” eller en produktivitetstillväxt som grundar sig på tekniskt framåtskridande frikopplat från kapitalackumulation, är sanningen den att en ökning av arbetets produktivitet och ty åtföljande ekonomiskt framåtskridande nästan alltid fordrar en ökning av tillgången på fysiska kapitalvaror jämfört med tillgången på arbetskraft. Till exempel är större tillgång på järnmalm per stålarbetare väsentlig för att stålarbetarna ska kunna producera mer stål per arbetare, liksom också större och bättre tillgång på kapitalvaror i form av de fabriker och den utrustning som används av stålarbetarna. Detsamma är naturligtvis sant om de tillämpliga tillgångarna på kapitalvaror inom varje produktionsområde.

Det måste betonas att kapitalvaror är en reguljär produkt av det ekonomiska systemet precis lika mycket som konsumtionsvaror, och att de används i produktionen av kapitalvaror icke mindre än i produktionen av konsumtionsvaror. Med detta i åtanke blir det klart att en engångsökning i tillgången på kapitalvaror som åstadkommits genom sparande och en ty åtföljande ökning av förhållandet mellan kapital och inkomst kan tjäna till att möjliggöra en ytterligare ökning i tillgången på kapitalvaror, och att denna process kan upprepas i det oändliga. Detta beror på att kapitalvarorna används reproduktivt. Det vill t.ex. säga att stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier bidrar till produktionen av stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier tillsammans med alla de andra varor i vilkas produktion de direkt eller indirekt tjänar. Faktum är att om det ekonomiska systemet inte ska börja förfalla måste den existerande tillgången på kapitalvaror åtminstone vara tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukats i produktionen.

För att fortsatt kapitalackumulation ska äga rum på grundval av en engångsökning av sparandet och förhållandet kapital/inkomst är allt som fordras två saker. Först att en tillräcklig andel av produktionen ägnas produktionen av kapitalvaror, d.v.s. en större andel än vad som blott och bart fordras för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen. Om en sådan andel åstadkoms och bibehålls eller ej är beroende av efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror i det ekonomiska systemet, vilket i sin tur är beroende av graden av bruttosparande i jämförelse med konsumtionsutgifter i det ekonomiska systemet.

För det andra att den sjunkande avkastning som åtföljer användningen av successiva ökningar av kapitalvarorna tillsammans med samma mängder arbetskraft uppvägs av tekniskt framåtskridande. Vad detta betyder är till exempel att gång efter annan sådana saker som ökande mängder järn och stål som är tillgängliga per arbetare åtföljs av att ångdrivna skovlar gjorda av järn och stål ersätter konventionella skovlar gjorda av järn och stål. Om man utrustade en arbetare med 1000 eller 10 000 konventionella skovlar, skulle det inte öka hans produktion utöver vad han kan producera genom att bara använda en enda skovel, medan däremot samma mängd järn och stål som finns i så många skovlar, om den i stället är i form av en ångdriven skovel, mycket dramatiskt kan öka hans produktion. Sådant tekniskt framåtskridande är väsentligt för den fortlöpande ökningen av tillgången på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande fordras för kapitalackumulation

Alltså är det tekniska framåtskridandets roll i att höja levnadsstandarden inte alls något som är klart och tydligt skilt från kapitalackumulation. Sanningen är att tekniskt framåtskridande är ett väsentligt krav för all storskalig kapitalackumulation. Till exempel skulle, i frånvaro av de senaste två århundradenas tekniska framåtskridande, tillgången på kapitalvaror idag inte radikalt kunna överskrida den tillgång på kapitalvaror som fanns i början av 1800-talet, oavsett hur stort sparandet var och hur stort förhållandet var mellan kapital och inkomst. I frånvaro av tekniskt framåtskridande skulle den tidens maximalt möjliga sparande kanske ha kunnat möjliggöra några mer eller mindre avsevärda förbättringar av segelfartyg, vagnar, kanaler och liknande, men inte produktion av ångfartyg, järnvägar och motorfordon, än mindre då kraftverk, elektricitet och alla de kapitalvaror som är beroende av elektricitet. Alla dessa former av ytterligare tillgångar på kapitalvaror var beroende av förekomsten av tekniskt framåtskridande.

Det är tekniskt framåtskridande som gör det möjligt för kapitalackumulationen och den resulterande höjningen av den allmänna levnadsstandarden att fortsätta i det oändliga och i oförminskad takt. Det är tekniskt framåtskridande som bibehåller produktiviteten i de växande tillgångarna på kapitalvaror. Genom att bibehålla denna produktivitet i produktionen av själva kapitalvarorna bidrar det till kapitalackumulationen och, genom kapitalackumulationen, till det ekonomiska framåtskridandet. Alltså är det inte alls fallet, så som Solow och Piketty tror, att tekniskt framåtskridande är någon ersättning eller något surrogat för kapitalackumulationen. Tvärtom gör det dess bidrag till en väsentlig beståndsdel i kapitalackumulationsprocessen.

Hur ett högre förhållande kapital/inkomst bidrar

Även om det står klart att en fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och nationalinkomst inte är nödvändig för att uppnå ekonomiskt framåtskridande, är storleken på detta förhållande mycket viktig. Allt annat lika är det ekonomiska systemet mer kapabelt att dra fördel av det tekniska framåtskridandet, ju högre detta förhållande är.

Tekniska framsteg skiljer sig vida vad gäller kostnaden för att införa dem. De samlade tekniska framsteg som var nödvändiga för att bygga en tunnel under Engelska kanalen räknas bland de dyraste att införa. De som innefattas i vad som fordras för att öppna en restaurang av blygsam storlek räknas bland de billgaste att införa. Ju högre förhållandet kapital/inkomst är i ett land, desto rikligare är dess tillgängliga förråd av ackumulerade besparingar. Och därför är det desto troligare att det är i en position där det har råd att genomföra kostsamma tekniska framsteg och därmed att uppnå de fördelar de kan tillhandahålla den ytterligare produktionen av kapitalvaror. Följaktligen är takten i det ekonomiska framåtskridandet snabbare ju högre förhållandet kapital/inkomst är.

För att relatera detta tillbaka till diskussionen i början av denna uppsats, om hur staten dränerar det ekonomiska systemet på tillgångar som annars skulle ha sparats och investerats, är det nu möjligt att förstå effekten i termer av att vi nu har ett vida lägre förhållande kapital/inkomst och därmed vida lägre ekonomisk framåtskridandetakt än vi annars skulle ha haft. Effekten har varit att minska vår förmåga att införa tekniska framsteg som jämförelsevis är kostsammare och därför kräver större kapitalsummor att genomföra. Denna brist på kapital har inte bara berövat oss införandet av dessa framsteg utan också de ytterligare tillgångar på kapitalvaror som skulle ha blivit resultatet av att vi infört dem.

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt. Å ena sidan är tekniskt framåtskridande, tack vare att det uppväger minskande avkastning från ytterligare tillgångar på kapitalvaror, nödvändigt för fortlöpande kapitalackumulation utan någon fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och inkomst. Samtidigt är kapitalackumulation nödvändig för förmågan att införa tekniska framsteg. Att kapitalackumulation är nödvändig för att införa tekniska framsteg handlar inte bara om ett högre förhållande mellan kapital och nationalinkomst utan också, och mycket oftare, helt enkelt om en större tillgång på kapitalvaror som inte speglar ett sådant högre förhållande utan bara en tillräcklig kapitalackumulation på grundval av tidigare införanden av tekniska framsteg. Till exempel kunde Förenta staterna införa de tekniska framsteg som utgjorde elektronikindustrin, därför att det fanns en tidigare existerande grundval i form av en elektrisk och en kemisk industri och de olika metallindustrierna, för att nämna några få. Förenta staterna kunde förvisso inte ha infört sådana tekniska framsteg ett århundrade tidigare på grundval av den då mycket mindre tillgången på kapitalvaror.

Som Mises observerade i sitt seminarium är nästan alla de senaste århundradenas tekniska framsteg tillgängliga för och kan till fullo förstås av ingenjörer t.o.m. i världens allra fattigaste hörn. Vad som hindrar dessa framsteg från att genomföras är inte någon brist på teknisk kunskap utan brist på kapital. En bonde i Indien som har sett en traktor på TV kan därför med lätthet förstå värdet av att använda en. Vad som hindrar honom från att använda en är förvisso inte någon brist på teknisk kunskap. Det är förvisso inte så att han inte vet hur man kör en traktor eller med lätthet kunde lära sig det. Vad som hindrar honom är att han inte har råd med en traktor. Han äger inte det kapital som behövs för att köpa en traktor och kan inte hitta någon som kan låna ut pengarna. Detta är en brist på kapital som förmodligen inte skulle kunna gottgöras av någon höjning av det lokala förhållandet kapital/inkomst. Den återspeglar generationer av otillräcklig lokal kapitalackumulation.[11]

Pikettys vinstteori

Pikettys okunnighet om kapitalackumulationens roll i det ekonomiska framåtskridandet står i nära samband med den förhärskande vitt spridda okunnigheten beträffande vad som bestämmer vinstkvoten, en okunnighet som han till fullo delar. De flesta samtida ekonomer tror med orätt att tekniskt framåtskridande, genom att höja kapitalvarornas fysiska produktivitet, har till effekt att höja vinstkvoten på kapitalet, medan ökningar i tillgången på kapitalvaror har till effekt att minska vinstkvoten.

Piketty skriver:

Enligt de enklaste ekonomiska modellerna … ska avkastningsgraden på kapitalet vara exakt lika med kapitalets ”marginalproduktivitet” (d.v.s. den ytterligare produktion som beror av en ytterligare enhet av kapital) … I varje fall bestäms avkastningsgraden på kapital av dessa båda krafter: för det första teknik (vad används kapitalet till?) och för det andra överflödet av kapital (alltför mycket kapital tar död på avkastningen på kapitalet).[12]

De som stödjer läran om kapitalets marginalproduktivitet behöver förklara hur de få dollar i ytterligare vinst som någon förtjänar någonstans tack vare investeringen av ytterligare $100 kan omvandlas till biljoner dollar i vinst i det ekonomiska systemet.

Som visats ovan är det tekniska framåtskridandets faktiska roll att bibehålla förmågan till ytterligare tillgångar på kapitalvaror för att öka produktionen, inklusive förmågan att producera fler kapitalvaror. Vinstkvoten bestäms varken av det tekniska framåtskridandet eller av tillgången på kapitalvaror. En växande tillgång på kapitalvaror orsakar lägre priser på kapitalvaror, inte en lägre vinstkvot. Tekniskt framåtskridande orsakar växande tillgång på varor, inklusive kapitalvaror, och därmed ännu lägre priser. Det orsakar inte högre vinstkvot, inte heller orsakar det lägre vinstkvot (d.v.s. tack vare att det ökar tillgången på kapitalvaror).

Som jag kommer att visa bestäms vinstkvoten av allmänna faktorer som verkar genom hela det ekonomiska systemet, nämligen av ”nettokonsumtion” och nettoinvestering, vilken senare speglar ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet, medan den förra speglar den rådande graden av tidspreferens.[13]

Pikettys fruktan för sparande och högre förhållanden kapital/inkomst

Som påpekats tror Piketty att en ökning i förhållandet kapital/inkomst inte bara inte bidrar till det ekonomiska framåtskridandet och den högre levnadsstandarden utan i själva verket är skadlig. I hans ögon tjänar den bara till att öka den ekonomiska ojämlikheten och den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna, och samtidigt minskar den andel som går till löntagarna.

Det bakomliggande problemet är enligt Piketty att avkastningsgraden (vinsten) överskrider tillväxtgraden. Han skriver:

Om dessutom avkastningsgraden på kapitalet förblir betydligt högre än tillväxtgraden under en längre tidsperiod (vilket är mera sannolikt när tillväxtgraden är låg, även om detta inte är automatiskt), då är risken för skillnader i fördelningen av rikedom mycket hög. Denna fundamentala ojämlikhet, som jag ska beteckna som a > t (där a står för den genomsnittliga årliga avkastningsgraden på kapital, inbegripet vinster, utdelningar, räntor, jordräntor och andra kapitalinkomster, uttryckt som procent av dess totalvärde, och t står för tillväxtgraden i ekonomin, d.v.s. den årliga ökningen av inkomsterna eller produktionen), kommer att spela en avgörande roll i denna bok. På sätt och vis sammanfattar detta den övergripande logiken i mina slutsatser.[14]

Han vidareutvecklar senare:

Låt mig nu övergå till konsekvenserna av a > t för dynamiken i fördelningen av rikedom. Det faktum att avkastningen på kapital är påtagligt och stadigvarande större än tillväxttakten är en stark kraft för en ojämlikare fördelning av rikedomen. Om t.ex. t = 1 procent och a = 5 procent, behöver förmögna individer endast återinvestera [lite mer än – GR] en femtedel av sin årliga kapitalinkomst för att säkerställa att deras kapital kommer att växa snabbare än den genomsnittliga inkomsten. Under dessa betingelser är de enda krafter som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå följande. För det första, om de rikas förmögenheter växer snabbare än den genomsnittliga inkomsten, kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga, vilket i det långa loppet skulle leda till en minskning av kapitalets avkastningsgrad. Icke desto mindre kan denna mekanism ta decennier på sig för att verka, speciellt i en öppen ekonomi där de förmögna kan ackumulera utländska tillgångar, så som var fallet i Storbritannien och Frankrike under 1800-talet och fram till början av Första världskriget.[15]

Den andra kraft ”som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå” nämns i närmast följande, ganska bisarra mening som läsaren kan bedöma som han vill: ”I princip kommer denna process alltid till en ända (när de som äger utländska tillgångar tar över hela planeten), men detta kan uppenbarligen ta tid.”

Följande exempel illustrerar den sorts situation som Piketty tror måste bli resultatet av att kapitalisterna ackumulerar kapital snabbare än det ekonomiska systemet kan växa. Anta alltså att förhållandet mellan ackumulerat kapital och nationalinkomst i ekonomin som helhet från början är 3, och att avkastningsgraden på kapitalet är 5 procent. I detta fall kommer kapitalisterna att erhålla 15 procent av nationalinkomsten, d.v.s. 5 procent av ett kapital som är tre gånger så stort som nationalinkomsten. Samtidigt kommer löntagarna att erhålla de återstående 85 procenten av nationalinkomsten.

Anta nu att kapitalisterna börjar spara utifrån sina vinster och efter någon tid lyckas med att fördubbla förhållandet kapital/inkomst i ekonomin som helhet till 6. Om vinstkvoten inte sjunker, skulle 30 procent av nationalinkomsten nu gå till kapitalisterna, vilket endast lämnar 70 procent åt löntagarna. I en situation med föga eller ingen tillväxt i den samlade produktionen skulle löntagarna klart och tydligt vara förlorare i ett sådant fall. Förändringen i den procentuella fördelningen skulle betyda att kapitalisterna får mer och löntagarna mindre i absoluta, inte bara relativa termer.

Piketty är villig att medge att vinstkvoten kan sjunka något. Han tror emellertid att fallet i vinstkvoten kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst. Om alltså t.ex. vinstkvoten sjunker till, låt oss säga, 4 procent, kommer det fördubblade förhållandet kapital/inkomst ändå att ha lyckats med att höja kapitalisternas andel av nationalinkomsten från 15 procent till 24 procent (4 procent av kapital som är 6 gånger så stort som nationalinkomsten), samtidigt som det i motsvarande grad minskar löntagarnas andel från 85 procent till 76 procent. Om det är föga eller ingen tillväxt i ekonomin, kommer detta utfall återigen att betyda att kapitalisterna vinner på bekostnad av en motsvarande eller nästan motsvarande förlust från löntagarnas sida. Möjligheten att kapitalackumulationen själv resulterar i tillväxt ignoreras helt enkelt, på grundval av Pikettys övertygelse att förhållandet kapital/inkomst och kapitalvaror inte spelar någon nödvändig roll i produktionen. Kom ihåg att det är ”strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt” som enligt Piketty producerar tillväxt, inte kapitalackumulationen.[16]

Under betingelser av föga eller ingen tillväxt betyder alltså varje betydande förändring av inkomstandelarna en mer eller mindre motsvarande förändring av realinkomsterna. Med andra ord: allteftersom kapitalisterna ackumulerar kapital får de enligt Piketty mer och mer, och arbetarna får mindre och mindre.

Piketty noterar att ”den ekonomiska tillväxten var praktiskt taget noll under en stor del av människans historia; om vi kombinerar demografisk tillväxt med ekonomisk tillväxt, kan vi säga att den ekonomiska tillväxttakten från äldsta tider och fram till 1600-talet aldrig överskred 0,1–0,2 procent under någon längre tid”. (S. 353.) Det måste observeras att enligt Pikettys teori om a > t som grundval för kapitalackumulation i jämförelse med inkomsterna [inkomsten] borde denna period ha varit en period av enorm kapitalackumulation jämfört med inkomsterna [inkomsten], ty inte bara var tillväxttakten mycket låg; vinstkvoten var också betydligt högre än i modern tid. Ingenting skulle alltså ha varit lättare än att besparingarna utifrån denna höga vinstkvot skulle överskrida periodens låga tillväxttakt.

Naturligtvis kännetecknades perioden förvisso inte av kapitalackumulation. Barbarinvasioner följda av århundraden av feodalkrig och allmän otrygghet vad gäller privategendom – och lägg därtill den kortsiktiga mentalitet som råder i en era behärskad av fruktan och vidskepelse – förhindrade all betydande kapitalackumulation under perioden som helhet. Faktum är att det förmodligen inte var förrän på 1400-talet som Europa uppnådde den ekonomiska nivå som uppnåtts under antiken. Det står klart från den ekonomiska historien att överskottet av a över t i och för sig självt absolut ingenting implicerar vad gäller kapitalackumulation. Det är förvånande att inte bara Piketty utan alla hans beundrare inte tycks ha lagt märke till detta gapande hål i tillämpningen av hans teori på historien.

Piketty tror att idag, d.v.s. sedan 1700-talet, är den långsiktiga normala tillväxttakten mellan 1 och 1,5 procent och ”att en tillväxttakt i produktionen per capita i trakten av 1 procent är extremt snabb”.[17] Det är inte ägnat att förvåna att det uppenbarligen inte faller Piketty in att ge äran för den jämförelsevis kraftiga ökningen i tillväxttakten sedan 1700-talet till kapitalismen och dess bakomliggande värden: framför allt förnuft, frihet och trygghet till egendom, värden som gav upphov till ett betydligt högre förhållande kapital/inkomst och en fortlöpande våg av produktiva innovationer. Och naturligtvis är en tillväxttakt på 1 eller 1,5 procent mycket mindre än den tillväxttakt som uppnåddes i Förenta staterna från dess grundande och fram till de senaste fyrtio åren eller så.

Pikettys motsägelse angående kapitalets produktiva bidrag

För att kunna fastslå att kapitalackumulation resulterar i en ökning av den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna och en motsvarande minskning av den andel som går till löntagarna måste Piketty visa varför ökningar i förhållandet kapital/inkomst ska förväntas vara större än något åtföljande fall i avkastningsgraden på kapital. Om till exempel en fördubbling av förhållandet kapital/inkomst åtföljdes av en halvering eller mer i avkastningsgraden på kapital, skulle den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna inte öka; den skulle förbli densamma eller minska, medan den andel som går till löntagarna skulle förbli densamma eller öka. Det är därför av avgörande vikt för Piketty att visa varför en höjning av förhållandet kapital/inkomst skulle överskrida varje åtföljande minskning i avkastningsgraden på kapital.

Detta är hans demonstration:

Vad beträffar kapitalets andel i den nationella och globala inkomsten, vilken anges av lagen α = a x β [översättning: kapitalets andel av nationalinkomsten är lika med avkastningsgraden på kapital gånger förhållandet kapital/inkomst – GR], tyder erfarenheten på att den förutsägbara höjningen i förhållandet kapital/inkomst inte nödvändigtvis kommer att leda till någon betydande minskning i avkastningen på kapital. Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett. Det troligaste resultatet är därför att den minskade avkastningsgraden kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst, så att kapitalets andel kommer att öka.[18]

Läsaren bör lägga märke till att Piketty nu har tillkännagivit att ”Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett”. Det är häpnadsväckande att dessa ”många användningsområden” där arbetskraft kan ersättas med kapital, d.v.s. resultera i samma produktion som tills nu fordrade arbetskraft, fortfarande, enligt vad han påstår, inte utgör fall där kapitalackumulationen bidrar till den ekonomiska tillväxten, trots det faktum att det inte går att förneka att produktionen ökar när kapitalet tar arbetskraftens plats och att den undanträngda arbetskraften tjänar till att öka produktionen på annat håll. Samma motsägelse uppträder på s. 223–224, där Piketty försäkrar att ”eftersom kapitalet har många användningsområden, kan man ackumulera enorma belopp utan att reducera dess avkastning till noll”. Ändå förefaller inget av dessa användningsområden vara att öka produktionen i det ekonomiska systemet och därmed öka tillväxttakten.

Piketty behöver dessa hänvisningar till kapitalets produktiva bidrag för att kunna fastslå vad han säger, att en höjning i förhållandet kapital/inkomst kommer att resultera i en ökning av den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna. Samtidigt måste han förneka kapitalets produktiva bidrag för att kunna behålla sina uppfattningar om vad som orsakar och inte orsakar tillväxt och sin tro att det samlade beloppet av realinkomsterna inte kommer att växa i någon betydande grad allteftersom kapitalet ackumuleras. Detta sistnämnda är väsentligt för hans ståndpunkt att kapitalisterna kommer att vinna mer och mer på löntagarnas bekostnad. Om Piketty erkände att ökningen av kapitalet resulterade i motsvarande ökning av produktionen, skulle allt han säger om ständigt ökande ekonomisk ojämlikhet falla bort. Detta fall , så som han beskriver det, beror av att vinstkvoten överskrider tillväxttakten. Ju mer den överskrider tillväxttakten, desto lättare är det, menar han, för kapitalisterna att spara i en omfattning som överskrider tillväxttakten och därigenom sätta igång ”en ändlös ojämlikhetsspiral”.[19] Men om kapitalisternas sparande resulterar i motsvarande ekonomisk tillväxt, kan denna ojämlikhetsspiral inte alls komma igång.

Så Piketty kan inte medge att kapitalackumulationen faktiskt bidrar till tillväxten. Men det är nödvändigt för honom att kapitalet ger ett betydande produktivt bidrag för att fastställa att det behövs så mycket mer av det att varje minskning av vinstkvoten kommer att mer än uppvägas av en ökning av mängden kapital.

Så vad han gör är att underförstått erkänna kapitalets produktiva bidrag och sedan omedelbart glömma bort att han har gjort det. På så sätt kan han argumentera för att betydande, ja, faktiskt obegränsade, ökningar av förhållandet kapital/inkomst kan äga rum med mindre än proportionerliga minskningar av vinstkvoten, och sedan på samma gång argumentera för att de inte åtföljs av någon betydande ekonomisk tillväxt. Detta är förstås en stor motsägelse: att bejaka kapitalets bidrag till produktionen och förneka kapitalets bidrag till produktionen.

Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst

Piketty är bekymrad över att det inte finns någon fast gräns för höjningen av förhållandet kapital/inkomst och för ökningen av kapitalisternas andel av nationalinkomsten på bekostnad av löntagarnas andel. Han skriver:

När det inte förekommer någon strukturell tillväxt och tillväxttaken t i produktiviteten och folkmängdsökningen är noll, stöter vi på en logisk motsägelse som ligger mycket nära vad Marx beskrev. Om sparkvoten s är positiv, vilket betyder att kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög, då kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga. Mer allmänt: om t ligger nära noll, tenderar det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst β = s / t att gå mot oändligheten. Och om β [förhållandet kapital/inkomst] är extremt stort, då måste avkastningen på kapital a bli mindre och mindre och mer och mer närma sig noll, eller också kommer kapitalets andel av inkomsten, α = a x β, till sist att uppsluka hela nationalinkomsten.

Här förmodas man föreställa sig att förhållandet kapital/inkomst stiger till kanske 10, sedan till 20, 50, 90 och t.o.m. ännu mer, medan vinstkvoten faller till 3 procent, 2 procent, 1 procent och ännu mindre. I detta scenario fortsätter vinstandelen av nationalinkomsten att stiga, till 30 procent (10 x 3 procent), sedan till 40 procent (20 x 2 procent), sedan till 50 procent (50 x 1 procent), och till sist kanske till närmare 90 procent, vilket lämnar löneandelen vid 70 procent, sedan 60 procent, sedan 50 procent och till sist kanske bara 10 procent eller mindre.

Han fortsätter:

Den dynamiska inkonsekvens som Marx påpekade motsvarar alltså en verklig svårighet, varifrån den enda logiska utvägen är strukturell tillväxt, vilken är det enda sättet att balansera kapitalackumulationsprocessen (i viss omfattning). Endast permanent produktivitets- och befolkningstillväxt kan kompensera det permanenta tillägget av nya kapitalenheter, så som lagen β = s / t klargör. Annars gräver kapitalisterna verkligen sin egen grav; antingen sliter de varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa den sjunkande vinstkvoten (till exempel genom att föra krig om de bästa koloniala investeringarna, så som Tyskland och Frankrike gjorde under Marockokriserna 1905 och 1911), eller också tvingar de arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering. I vilket fall som helst undergrävs kapitalet av sina inneboende motsägelser.[20]

Tillåt mig peka ut en annan ”logisk utväg” än ”strukturell tillväxt” från att avkastningsgraden på kapital, enligt vad som påstås, måste närma sig noll eller att ”kapitalets andel av inkomsten” måste ”uppsluka hela nationalinkomsten”. Den verkliga ”utvägen” är insikten att kapitalisternas påstådda sparande skulle resultera i ständigt ökande förhållanden kapital/inkomst helt enkelt inte äger rum och inte kan äga rum.

Tvärtemot vad Piketty säger är det inte så att ”kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år” och förvisso inte ”för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög”. De sparar försåvitt som det är nödvändigt att göra det för att uppnå den balans de önskar mellan att sörja för framtiden och att konsumera i nuet. När de väl uppnått denna balans, slutar de spara.

Föreställ er till exempel en förmögen kapitalist som får en avkastning på 4 procent på en förmögenhet av $100 miljoner av investerat kapital, och som för närvarande konsumerar hela sin inkomst på $4 miljoner om året. Han konsumerar inte mindre och ökar därför inte sitt kapital ytterligare, därför att han är till freds med det faktum att hans förmögenhet är tillräcklig för att upprätthålla 25 år av sådan konsumtion. Att lägga $1 miljon till sin försörjning för framtiden på bekostnad av att minska sin nuvarande konsumtion med $1 miljon skulle lägga mindre till hans välbefinnande än vad minskningen av hans konsumtion skulle ta ifrån det. Resultatet är att han inte sparar mer än vad han redan har sparat. Han förhindras att spara mer av sin tidspreferens, d.v.s. sin preferens för konsumtion i nuet framför ytterligare försörjning för framtiden.

Givet hans tidspreferens är vad som är nödvändigt för att få denne kapitalist att spara mer en ökning av hans inkomst, så att hans inkomst överskrider de $4 miljoner han har bedömt sig ha råd att konsumera. Om det till exempel vid slutet av året visat sig att han fått en avkastning på 10 procent, d.v.s. en inkomst på $10 miljoner i stället för $4 miljoner, implicerar hans konsumtion av $4 miljoner ett sparande i nuet på $6 miljoner. Nästa år är hans kapital $106 miljoner, tillsammans med en fortsatt inkomst av $10 miljoner och en tidspreferens som begränsar hans kapitalackumulation till 25 gånger hans nuvarande konsumtion, och detta implicerar en konsumtion av $4,24 miljoner och ett sparande på $5,76 miljoner. Detta sparande från kapitalistens sida ökar inte förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med vad det var från början. Faktum är att ökningen av hans inkomst har tjänat till att kraftigt minska förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst. Detta var 25:1 ($100 miljoner i kapital och $4 miljoner i inkomst). Nu är det föga mer än 10:1 ($106 miljoner i kapital och $10 miljoner i inkomst). Om hans inkomst nu stadigvarande skulle vara $10 miljoner om året, skulle det vara nödvändigt med många år av omfattande sparande för att återställa förhållandet 25:1 mellan ackumulerat kapital och inkomst. Han skulle behöva spara ända därhän att hans kapital växer till $250 miljoner. Vid denna punkt skulle en årlig konsumtion på 4 procent jämfört med hans ackumulerade kapital göra slut på de $10 miljonerna i inkomst, och ytterligare nettosparande skulle upphöra.

Inget av det sparande som är nödvändigt för att öka denne kapitalists kapital från $100 miljoner till $250 miljoner utgör någon ökning i förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med detta förhållandes utgångsvärde. Det är nödvändigt bara för att kunna återställa det tidigare rådande förhållandet när man nu ställs inför en högre inkomst. Det är vad som är nödvändigt för att hans förmögenhet ska vara tillräcklig för 25 års konsumtion under betingelser där hans konsumtion skulle öka så mycket att den uttömmer hans nu högre inkomst.

Piketty har fått allt om bakfoten. Kapitalisternas sparande höjer inte kontinuerligt förhållandet kapital/inkomst för att sedan fordra ”strukturell tillväxt” utan samband med kapitalackumulation och som kan eller inte kan äga rum för att hindra förhållandet kapital/inkomst från att stiga utan gräns. Tvärtom är sparandet resultatet av en stigande inkomst och är nödvändig för att återställa samma förhållande mellan kapital och inkomst som måste vara rådande för att konsumtion av hela inkomsten ska stämma överens med ett givet förhållande mellan försörjning för framtiden och konsumtion i nuet.

Naturligtvis skulle varje ökning i det förhållande kapitalisterna väljer mellan sitt kapital och sin konsumtion, d.v.s. i detta fall en ökning utöver förhållandet 25:1 orsaka en ökning av produktionen och bidra till ett snabbare ekonomiskt framåtskridande, vad Piketty än säger. Men som jag har visat finns det alltid en punkt där tidspreferensen hindrar kapitalisterna från att ytterligare höja detta förhållande, och det finns absolut ingen anledning att anta, än mindre frukta, något ändlöst fall i tidspreferensen från kapitalisternas sida.

Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen

Pikettys huvudtes är att kapitalismen verkar till att öka vinsterna på bekostnad av lönerna, och att den gör det genom ackumulationen av allt mer kapital som intjänar en allt större andel av nationalinkomsten som vinst och i motsvarande grad minskar den andel av nationalinkomsten som förblir löner. Dessutom påstår han, som redan visats, att lönerna minskar inte bara i termer av pengar och löntagarnas andel av nationalinkomsten, utan också i reella termer. Enligt Piketty beror detta på att kapitalackumulationen ingenting gör för att öka totalsumman av vad som produceras, med resultat att en lägre löneandel betyder att färre verkliga varor och tjänster går till löntagarna.

Som jag har förklarat är sanningen att ju högre förhållandet mellan kapital och inkomst är, desto mottagligare är det ekonomiska systemet för införandet av tekniska framsteg och desto mer är det därför i stånd att åstadkomma produktionsökningar. Produktionsökningarna är förstås inte bara ökningar av produktionen av konsumtionsvaror utan också i produktionen av kapitalvaror. Den ökande produktionen av kapitalvaror möjliggör sedan införandet av fler tekniska framsteg och ännu fler ökningar i tillgången på både konsumtionsvaror och kapitalvaror i en process som kan fortsätta utan någon fast gräns.

Resultatet är en stadig ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande ökar tillgången på producerade varor i jämförelse med det antal arbetare som producerar dem. Resultatet av detta är stadigt sjunkande priser i jämförelse med löner, och detta sker t.o.m. mitt under en ökande penningmängd och spenderingsvolym som är stor nog att höja priserna; i detta fall överstiger ökningen av penninglönerna prisökningarna, med resultat att priserna fortfarande sjunker i jämförelse med lönerna. Effekten är med andra ord en fortlöpande ökning av reallönerna och den genomsnittliga levnadsstandarden.

Dessutom, helt motsatt vad Piketty säger, bör man inse att kapitalismen till sin natur har till effekt att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och samtidigt minska den andel som går till vinster. En höjning av förhållandet kapital/inkomst ger exakt detta resultat.

Dessa slutsatser kan demonstreras med hjälp av ett enkelt exempel.

Anta alltså att det totala vinstbeloppet i det ekonomiska systemet till att börja med är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan vara nödvändiga för att 200 enheter ska vara lika med det faktiska för tillfället rådande samlade vinstbeloppet.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Alltså är den genomsnittliga vinstkvoten till en början 10 procent.

Och anta till sist att kapitalisterna, som fram till nu har spenderat sina 200 enheter i vinst på konsumtionsvaror bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem och gör ett ytterligare utlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken del av dessa 100 enheter som än utgörs av löneutbetalningar ökar den med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till företagens samlade produktionskostnader vilka dras från försäljningsintäkterna, vilket därmed i motsvarande grad minskar de samlade vinsterna.

Ökningen av de samlade kostnaderna kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på saker som inte är kapitaliserade, som t.ex. i typfallet försäljning och allmänna och administrativa omkostnader, skulle de omedelbart visa sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på konstruktion av byggnader med ett avskrivningsliv på fyrtio år, skulle det ta fyrtio år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men på det ena eller andra sättet, förr eller senare, kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i motsvarande grad minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Alltså är Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, upp- och nedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar som ökar förhållandet mellan ackumulerat kapital och inkomster ökar löneandelen av nationalinkomsten och minskar vinstandelen.

Högre samlade kostnader är källan till lägre och fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet

Det behöver påpekas, ifall det inte redan är uppenbart, att de högre samlade kostnader som blir resultatet av att kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft är grundvalen för lägre och fortlöpande sjunkande kostnader per enhet. Detta beror på att de, som jag har visat, är grundvalen för en ökning av produktionen, inbegripet produktionen av kapitalvaror. Växande varumängder dividerade med utgifter som är större men stabila på den högre nivån resulterar i fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet.

Pikettys oförmåga att inse att ett högre förhållande kapital/inkomst inte innebär mer vinst utan en ännu lägre vinstkvot

Till yttermera visso: När kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sitt sparande och sina investeringar, sjunker vinstkvoten inte bara tack vare det resulterande fallet i vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, utan också tack vare den ökning av det ackumulerade kapitalet som äger rum. Detta senare är ett resultat som är särskilt ironiskt, eftersom Piketty räknar med att ökningen av det ackumulerade kapitalbeloppet ska uppväga effekten av den sjunkande vinstkvoten. Han föreställer sig aldrig att det ökade ackumulerade kapitalbeloppet i stället självt skulle kunna bidra till en sjunkande vinstkvot. (Ni kommer väl ihåg exemplen på att vinstkvoten sjunker från 5 procent ända ned till 1 procent, men åtföljs av ökningar av det ackumulerade kapitalet som är stora nog att icke desto mindre, vad man påstår, öka vinstandelen av nationalinkomsten?)

I verkligheten är den genomsnittliga vinstkvoten i det ekonomiska systemet aldrig någonting som existerar oberoende av det ackumulerade kapitalbeloppet, så som Piketty tror. Tvärtom speglar den genomsnittliga vinstkvoten det ackumulerade kapitalbeloppet och fungerar som nämnare i ett bråk där vinstbeloppet fungerar som täljare. I den mån som kapitalisternas ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft tjänar till att öka det ackumulerade kapitalbeloppet tjänar de till att förena sig med minskningen av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och ytterligare minska den genomsnittliga vinstkvoten.

Anta alltså att, i exemplet med en ökning av 100 enheter i utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft, att när produktionskostnaderna stiger med 100 enheter, fördubblas det ackumulerade kapitalbeloppet i det ekonomiska systemet från 2000 till 4000. I detta fall skulle vinstkvoten inte bara sjunka till 5 procent, vilket speglar halveringen av vinstbeloppet, utan till 2,5 procent, vilket speglar det ytterligare faktum att nämnaren i det ackumulerade kapitalet har fördubblats. Och ju större den ökning är av det ackumulerade kapital som åtföljer minskningen av vinstbeloppet, desto lägre är vinstkvoten. Om det ackumulerade kapitalet på något sätt ökade till 5000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 2 procent. Om det ökade till 10 000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 1 procent.

Ironiskt nog verkar alltså den höjning av förhållandet kapital/inkomst som Piketty har antagit vara stor nog att mer än uppväga den sjunkande vinstkvot som åtföljer den och därigenom resultera i en ökning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, i stället i motsatt riktning. Den tjänar till att förstärka effekten av det fall i vinstbeloppet som åtföljer en höjning av förhållandet kapital/inkomst. Ju större det ytterligare kapital som ackumuleras i samband med ökningen av utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft är, desto mer sjunker vinstkvoten.

Hade Piketty känt till de faktiska effekterna av en höjning av förhållandet kapital/inkomst på vinstbeloppet och vinstkvoten skulle han ha kunnat skriva en bok som framhäver den gamla standardmarxistiska skrämselpropagandan om en påstått ständigt sjunkande vinstkvot som resultat av kapitalackumulationen. Men då skulle han ha behövt överge sin tes att vinsterna svarar för en ständigt ökande andel av nationalinkomsten som resultat av kapitalackumulationen.

Ingen tendens till sjunkande vinstkvot

Efter att jag väckt spöket till liv att vinstkvoten skulle sjunka, allteftersom kapitalet ackumuleras, är det nödvändigt för mig att omedelbart begrava det igen. Det som sätter stopp för varje sådan process är tidspreferensen. Även om det nu råder en lägre tidspreferens, vilken yttrar sig i att kapitalisternas konsumtion sjunker från 200 penningenheter till 100 penningenheter, finns det fortfarande tidspreferens. Och i enlighet med den nya, lägre tidspreferensen kommer ackumuleringen av ytterligare kapital att ge upphov till ytterligare konsumtion från kapitalisternas sida. Med en grad av tidspreferens som fordras för att sörja för 20 år av konsumtion i en takt av 100 penningenheters konsumtion om året (20 år är den siffra som impliceras av ett antaget ackumulerat kapital på 2000) kan alltså kapitalackumulationen inte fortskrida därhän att det ackumulerade kapitalbeloppet fördubblas samtidigt som kapitalisternas konsumtion förblir oförändrad. Långt innan denna punkt har nåtts skulle deras konsumtion öka i takt med ackumulationen av ytterligare kapital. De ursprungliga ytterligare utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft skulle minska proportionellt allteftersom kapitalisternas konsumtion ökade. Tilläggen till det ackumulerade kapitalet skulle upphöra genom en samfälld process, där produktionskostnaderna stiger mot en nivå av nya och ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft som själv minskade. En ny jämvikt skulle uppnås, kanske med ett totalt ackumulerat kapital i det ekonomiska systemet på 3000 och konsumtion från kapitalisternas sida på 150.

Jämfört med utgångspunkten skulle detta fortfarande utgöra en minskning av vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten, åtföljd av en ökning i förhållandet kapital/inkomst och en ökning av den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner.

De verkliga effekterna av kapitalisternas verksamheter

Det är alltså, i motsats till vad Piketty säger, helt enkelt inte möjligt att en ökning av vinstandelen och minskning av löneandelen i det ekonomiska systemet skulle vara något som åtföljer en minskning av kapitalisternas tidspreferens och den därav följande höjningen i förhållandet kapital/inkomst. Följaktligen är det inte möjligt att kapitalackumulationen tjänar till att berika kapitalisterna på löntagarnas bekostnad. Sanningen är den rakt motsatta. Effekten av kapitalisternas verksamheter är både att öka den andel av nationalinkomsten som går till löntagarna och att fortlöpande öka arbetets produktivitet. En ytterligare effekt är en fortlöpande minskning av priserna jämfört med lönerna och därmed en fortlöpande höjning av reallönerna.

Och slutligen föreligger det inte heller någon fara för att kapitalackumulationen tjänar till att minska vinstkvoten ner till noll eller ens i närheten av noll, så som Pikettys ledstjärna Marx hävdade. I motsats till vad Piketty säger, är det inte så att kapitalisterna ”gräver sin egen grav”. Det finns ingen ständigt sjunkande vinstkvot som tvingar dem att ”slita varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa [den]”. Inte heller är det så att de ”tvingar arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering”. Under inga omständigheter är det så att kapitalet ”undergrävs av sina inneboende motsägelser”.[21] Men Piketty undergrävs förvisso av sina motsägelser och misstag. Han är 180 grader fel ute.

Uppnystning av Pikettys villfarelser: Ökningen av penningmängden som orsaken till fortlöpande nettosparande och nettoinvestering[22]

Tidigare diskussion implicerar att tidspreferensen sätter gränser för sparande och för hur högt förhållandet kapital/inkomst är. Det är nödvändigt att jämka samman denna sanning med det iakttagbara faktum att nästan varje år äger nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering rum och att resultatet är att det totala värdet av det ackumulerade kapitalet fortsätter att öka.

Sammanjämkningen är enkel. Fortlöpande nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering och därav följande fortlöpande ökningar i värdet av det ackumulerade kapitalet är resultatet av fortlöpande ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Spenderingsökningen ökar vinsterna och lönerna. Vinsterna ökar utöver den konsumtionsnivå som dikteras av tidspreferensen och det tidigare ackumulerade kapitalet. Allt eller nästan allt av ökningen sparas och investeras, detta för att bibehålla den relation mellan kapital och konsumtion som ålagts av tidspreferensen, precis som i det exempel jag tidigare gav, där den kapitalist vars vinstkvot ökade från 4 procent till 10 procent av hans förmögenhet på $100 miljoner. På samma sätt ökar lönehöjningarna löntagarnas inkomster i jämförelse med deras tidigare existerande försörjning för framtiden i form av ackumulerade besparingar. Om de önskar bibehålla samma relation mellan sina nu högre inkomster och sina besparingar, behöver de öka sina ackumulerade besparingar, vilket fordrar att de sätter igång att spara utifrån sina inkomster.

Det är alltså inte en oavbrutet sjunkande tidspreferens som håller nettosparandet och nettoinvesteringen igång, utan ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen. Tidspreferensen kan förbli densamma i det oändliga och nettosparandet och nettoinvesteringarna fortlöpande fortsätta jämsides med den oförändrade tidspreferensen, helt enkelt därför att ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen höjer penninginkomsterna.

(Detta betyder förstås inte att om man översvämmar det ekonomiska systemet med nytillkomna pengar det skulle resultera i en massiv ökning av sparkvoten. I den mån som pengarnas köpkraft skulle hotas av en sådan policy kan resultatet mycket väl bli en minskning av sparandet i termer av dessa pengar [termer?], eftersom människor förlorar önskan att behålla dem eller skriva kontrakt som är betalbara med dessa pengar.)

Piketty har fått det om bakfoten när han antar en positiv sparkvot som både är stadigvarande och oberoende av tillväxttakten. Tillväxt – d.v.s. i just detta sammanhang tillväxt i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och följaktligen i penninginkomsten – är vad som bär ansvaret för den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering. Stoppa ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen, så kommer både nettosparandet och nettoinvesteringen uttryckt i pengar att upphöra, precis som de gjorde i det ovan givna exemplet där kapitalisterna minskar sina konsumtionsutgifter med 100 enheter och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft med samma belopp.

Det Piketty påstår är ”kapitalismens andra fundamentallag” kollapsar

Sparkvoten är inte någon långsiktig fixerad och oberoende variabel som söker efter en orsakslös, slumpartad tillväxt. Tvärtom är växande penningmängd och den resulterande ökningen av penninginkomsterna den oberoende variabel som nödvändiggör sparande utifrån inkomster för att kunna bibehålla varje givet förhållande kapital/inkomst. För att vända på ett exempel som Piketty använder är det en tillväxttakt på 2 procent, uttryckt i pengar, som nödvändiggör en sparkvot på 12 procent, om ett förhållande kapital/inkomst på 6 ska bibehållas. Det är inte alls så att utgångspunkten är en sparkvot på 12 procent som skulle leda till ett oändligt förhållande kapital/inkomst i avsaknad av en slumpartad tillväxt i inkomsterna.[23]

Pikettys påstådda ”kapitalismens andra fundamentallag: β = s / t”, d.v.s. hans påstående att förhållandet kapital/inkomst tenderar att vara lika med sparkvoten (s) dividerad med tillväxttakten (t), kollapsar alltså.[24] Den kollapsar för det första därför att i avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen är de nödvändiga långsiktiga värdena av både s och t, uttryckt i pengar, noll, medan värdet av det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst är en konstant som bestäms av den rådande tidspreferensen. Den kollapsar för det andra därför att i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, är det värdet av t (här tillväxttakten i penningmängden och spenderingsvolymen) tillsammans med det förhållande mellan kapital och konsumtion som bestäms av den för tillfället rådande tidspreferensen, som bestämmer s. Återigen är inte s någon sorts fixerad, oberoende variabel. Den är produkten av ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen tillsammans med den för tillfället rådande tidspreferensen, sådan den yttrar sig i förhållandet mellan kapital och konsumtion.

Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Nettoinvesterings- eller den monetära komponenten i vinsten

För att förstärka insikten om penningtillgångens roll i den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering bör man inse att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen systematiskt verkar till att lägga likvärdiga summor både till vinstmängden i det ekonomiska systemet och till mängden nettoinvesteringar i det ekonomiska systemet. När de upphör, upphör också dessa tillägg förr eller senare.

Vinst är försäljningar minus kostnader. Den samlade vinsten är skillnaden mellan totalsumman av alla företagens försäljningsintäkter i det ekonomiska systemet och totalsumman av alla de produktionskostnader som dras från dessa försäljningsintäkter. Nettoinvestering är skillnaden mellan produktionsutgifter och just dessa samma kostnader.

Produktionsutgifter är de utgifter affärsföretagen gör för kapitalvaror och arbetskraft. Dessa utgifter utgör tillägg till företagens kapitaltillgångar försåvitt som de antingen tar formen av utgifter för byggnader, fabriker och utrustning eller tillgångar i form av varulager eller arbete under utförande. Produktionskostnader i form av avskrivningskostnader och kostnader för sålda varor utgör avdrag från företagens kapitaltillgångar. Skillnaden mellan de tillägg som utgörs av produktionsutgifter och de avdrag som utgörs av produktionskostnaderna är nettoförändringen i dessa tillgångar, d.v.s. nettoinvestering.[25]

I närvaro av ökande penningmängd och spenderingsvolym släpar produktionskostnaderna med nödvändighet efter produktionsutgifterna. Det är detta som vidmakthåller förekomsten av nettoinvestering. Produktionskostnaderna speglar de lägre nivåer av produktionsutgifter som gjorts under tidigare tidsperioder. Dagens produktionsutgifter är större än fjolårets, och nästa års kommer att bli ännu större. Kostnaderna, som speglar tidigare års mindre produktionsutgifter, kan inte hålla jämn takt med de nuvarande produktionsutgifterna, när dessa utgifter ökar.

Vinstbeloppet i det ekonomiska systemet speglar mängden nettoinvesteringar praktiskt taget dollar för dollar. Detta beror på att de inte bara är subtrahender – d.v.s. de produktionskostnader som dras ifrån på samma sätt i båda fallen. Men också minuenderna – d.v.s. i det ena fallet mängden försäljningsintäkter och i det andra mängden produktionsutgifter – skiljer sig inte särskilt mycket. [26] En beståndsdel i produktionsutgifterna är utgifter för kapitalvaror. Dessa utgifter är också en identisk beståndsdel av försäljningsintäkterna. Vad ett företag lägger ut på att köpa kapitalvaror erhåller andra företag i lika mån, när de säljer dessa kapitalvaror. Vad t.ex. Ford lägger ut på kapitalvaror när företaget köper valsat stål erhåller stålets säljare som försäljningsintäkter.

Den andra beståndsdelen i produktionsutgifterna är förstås löneutbetalningar. Man tar inte särskilt mycket miste, om man antar att dessa lönebetalningar visar sig som den huvudsakliga källan till den återstående beståndsdelen i försäljningsintäkterna, vilken är de penningintäkter som kommer från försäljningen av konsumtionsvaror. I den mån som produktionsutgifterna överskrider produktionskostnaderna och därigenom genererar nettoinvestering, överskrider alltså de försäljningsintäkter som genereras av produktionsutgifterna dessa produktionskostnader med samma belopp. Alltså speglar vinstbeloppet i det ekonomiska systemet mängden nettoinvesteringar.[27]

Nettokonsumtionskomponenten i vinsten

Emellertid överskrider försäljningsintäkterna produktionsutgifterna. Eftersom, som ovan visats, utgifterna för kapitalvaror är en beståndsdel både av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna, låter sig överskottet av försäljningsintäkter över produktionsutgifterna sig reduceras till skillnaden mellan de återstående beståndsdelarna av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna. Det vill säga att det är lika med det belopp varmed de försäljningsintäkter som utgörs av utgifter för konsumtion överskrider de löner som betalas av företagen och sedan konsumeras av de arbetstagare som erhåller dem.

Källan till detta överskott är affärsmännens och kapitalisternas utgifter för konsumtion, som finansieras av sådana medel som utdelningar, räntebetalningar och uttag av tillgångar från sina företag av partners och ensamägare. Jag kallar detta överskott nettokonsumtion.[28]

Nationalinkomsten och nettonationalprodukten är identiska

Som man kan lära sig i praktiskt taget varje lärobok i ”makroekonomi” är nationalinkomsten, utöver att den är summan av vinster plus löner, också summan av konsumtion plus nettoinvestering, d.v.s. nettonationalprodukten. (Nettonationalprodukten skiljer sig från bruttonationalprodukten väsentligen bara genom att avdrag för avskrivningar dras ifrån den senare.)

Det verkliga skälet till denna identitet är helt enkelt en ändring i den ordning i vilken underkomponenterna intäkter/utgifter som utgör nationalinkomsten respektive nettonationalprodukten läggs till. För att komma fram till nationalinkomsten läggs de till efter typer av intäkter. För att komma fram till nettonationalprodukten läggs de till efter typer av utgifter. I nationalinkomsten inbegriper alltså försäljningsintäkterna både försäljningsintäkter från konsumtionsvaror och försäljningsintäkter från kapitalvaror. Löner inbegriper löner som betalas av konsumenter (främst staten) plus löner som betalas av affärsföretag. I nettonationalprodukten läggs de försäljningsintäkter som betalas av konsumenter till de löner som betalas av konsumenter för att komma fram till konsumtion, medan de löner som betalas av affärsföretagen läggs till utgifterna för kapitalvaror för att komma fram till produktionsutgifter. I nationalinkomsten dras kostnaderna från försäljningsintäkterna. I nettonationalprodukten dras de från produktionsutgifterna.

Reduktioner till konsumtion

I långvarig avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen och därmed nettoinvesteringens försvinnande kommer vinstbeloppet i det ekonomiska systemet att vara lika med nettokonsumtionen enbart. När nettoinvesteringarna är lika med noll låter sig nationalinkomsten samtidigt reduceras till att vara lika med konsumtionen enbart. När nationalinkomsten är lika med konsumtionen enbart förekommer inget sparande.

Därmed är en av huvudpunkterna i detta avsnitt bevisad. Den fortsatta förekomsten av nettosparande och nettoinvestering är resultatet av ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga som förmodas öka förhållandena kapital/inkomst utan gräns, och som Piketty oroar sig över, existerar helt enkelt inte. Den hejdas av tidspreferensen. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga och som faktiskt existerar är en produkt av ökande penningmängd och spenderingsvolym. De verkar blott och bart i riktning av att återställa det långsiktiga förhållande kapital/inkomst som motsvarar den rådande tidspreferensen, den som skulle råda i avsaknad av ytterligare ökningar i penningmängden. De verkar inte till att beständigt öka detta förhållande. Faktum är, som visats ovan, att det sparande som äger rum som resultat av ökningar i penningmängden existerar i ett sammanhang där de resulterande vinst- och löneökningarna tjänar till att minska förhållandet kapital/inkomst.[29]

Den monetära komponenten i vinstkvoten behöver inte innebära inflation

Man bör inse att nettoinvesteringskomponenten eller den monetära komponenten i vinsterna och vinstkvoten på intet sätt med nödvändighet tyder på inflation. (Man bör tänka sig inflation, inte som en ökning i penningmängden utan endast som en ökning som är snabbare än ökningen av tillgången på guld/silver.) Under kapitalism och guldmyntfot skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen vara tämligen blygsam, och ökningen i produktionen av och tillgången på varor skulle lätt kunna vara lika med eller rentav överskrida den, så som den gjorde under hela 1800-talet. I detta fall skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen inte resultera i stigande priser och skulle faktiskt kunna åtföljas av sjunkande priser, så som var fallet under 1800-talet. Men i vilken mån den än förekom skulle den ändå räknas in i vinstkvoten. Det skulle fortfarande finnas en nettoinvesterings- eller monetär komponent.[30]

Det bör utifrån detta vara uppenbart att, medan vinstkvoten uttryckt i pengar innehåller en viktig beståndsdel som inte bestäms av någonting annat än ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen, innehåller den reella vinstkvoten, d.v.s. den kvot som speglar vad man vinner i termer av köpkraft, en beståndsdel som är lika med ökningstakten i produktionen av och tillgången på varor. Om ökningstakten i produktionen och tillgången är lika med eller överskrider ökningstakten i pengar och spendering, förblir priserna stabila eller sjunker, vilket resulterar i att den ytterligare monetära vinsten också är en ytterligare realvinst. Under kapitalism och guldmyntfot utgör den monetära beståndsdelen i vinstkvoten nästan med visshet en realvinst och med stor sannolikhet underskattas den i den mån som priserna sjunker.

Försåvitt som realvinstkvoten består av ökningen i produktionen gagnar den uppenbarligen alla, och på intet vis bara kapitalisterna. Den stora merparten av kapitalisternas monetära vinst är bara en sorts markör, som betecknar ökningen i den rikedom som är på väg till att tillfredsställa konsumenternas behov och till att göra tjänst i den framtida produktionen. Dessutom, som ovan visats, ju mer kapitalisterna skär ned sin konsumtion för att kunna spara och investera, desto större är den andel av den ökande tillgången på konsumtionsvaror som produceras som går till löntagarna.

Varför sparande i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot

Det faktum att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet har ansvaret både för den fortsatta förekomsten av nettosparande och för tillägget av en motsvarande positiv beståndsdel i vinstkvoten förklarar varför det sparande som äger rum i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot. I det väsentliga: Knappt har sparandet lagt något till värdet av det ackumulerade kapitalet, och de investeringar det finansierat lagt något till de samlade produktionskostnaderna, förrän den fortsatta ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen ytterligare ökar produktionsutgifterna, försäljningsintäkterna och vinsterna. Alltså är, som jag skrivit på ett annat ställe, ”det nettosparande som äger rum som en regelmässig, fortlöpande företeelse i det ekonomiska systemet något som åtföljer en vinstkvot som inte bara minskas tack vare dess existens utan i själva verket höjs tack vare samma orsak som ligger bakom dess existens. Försåvitt som nettosparandet mestadels fortsätter åtföljs det alltså av en vinstkvot som är högre, inte lägre, än vad den skulle vara i dess frånvaro. Faktum är att det är just den förhöjda vinstkvoten som är källan till det mesta av nettosparandet.”[31]

Så mycket för Pikettys och Marx farhågor att sparandet skulle driva avkastningsgraden mot noll och därigenom utgöra en process varmed kapitalisterna ”gräver sin egen grav”.

Skatter som minskar sparandet och investeringarna ökar vinsterna och minskar lönerna

Det är också viktigt att inse att vinsterna och räntorna i det ekonomiska systemet artificiellt ökas i jämförelse med lönerna tack vara alla statliga ingrepp som hindrar sparande och investeringar. Det har fastslagits att penningmedel som sparas och investeras förr eller senare visar sig i boksluten som produktionskostnader, vilket därmed minskar den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Härav följer att, försåvitt som skatter och statliga budgetunderskott tjänar till att minska volymen av sparande och investeringar i det ekonomiska systemet, tjänar de också till att minska de samlade produktionskostnader som måste dras från försäljningsintäkterna när man räknar ut vinsten. Eftersom de samlade försäljningsintäkterna förblir desamma, försåvitt som ökningen av statens spendering på konsumtionsvaror uppväger både fallet i spenderingen på kapitalvaror och fallet i löntagarnas spendering på konsumtionsvaror, som är resultatet av fallet i de löner som betalas av affärsföretagen, blir effekten en motsvarande höjning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och en motsvarande höjning av den genomsnittliga vinstkvoten. Och eftersom det är vinsten som styr räntan, ökar också räntebeloppet och räntekvoten.

Pikettys program skulle öka vinstbeloppet och vinstkvoten

Det följer vidare av det ovannämnda att Pikettys program av konfiskatorisk beskattning av inkomster och kapital är ett program för minskade löneutbetalningar och utgifter för kapitalvaror, och därmed av de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och därför ett program för att öka vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet. Det är också ett program för att fortlöpande minska tillgången på kapitalvaror och därmed av arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden.

För att kapitalisterna ska vålla den skada som Piketty säger att de kommer att vålla, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad han fruktar att de kommer att göra

Dessutom visar det sig att om kapitalisterna själva skulle öka vinstandelen och minska löneandelen av nationalinkomsten, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad Piketty fruktar att de ska göra. Nämligen att inte spara och investera, utan sluta spara och i stället konsumera. Om kapitalisternas tidspreferens steg och de ökade sina utgifter för konsumtion genom att använda penningmedel som gjorts tillgängliga genom att de minskat sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft, skulle de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna förr eller senare sjunka i samma omfattning, och vinsterna skulle i lika mån öka. Som resultat av de större utgifterna för konsumtionsvaror i jämförelse med utgifterna för kapitalvaror skulle förstås produktionen av konsumtionsvaror öka på bekostnad av produktionen av kapitalvaror. Ett ytterligare resultat skulle bli minskad förmåga att producera vare sig konsumtionsvaror eller kapitalvaror i framtiden, beroende på den minskning av tillgången på kapitalvaror som skulle orsakas av de åtgärder han föreslår.

Om skiftet i den relativa produktionen av kapitalvaror och konsumtionsvaror gick ända därhän till att produktionen av kapitalvaror inte längre var tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen, skulle produktionen, inbegripet tillgången på producerade kapitalvaror, krympa från år till år. Det ekonomiska systemet skulle försättas i ett tillstånd av tillbakagång.

Det verkliga förhållandet mellan vinster och sparande var något som Adam Smith förstod när han skrev:

Men profitkvoten stiger inte, som räntan och lönen, med en samhällelig högkonjunktur och sjunker inte när lågkonjunktur råder i samhället. Tvärtom är profitkvoten naturligt låg i rika och hög i fattiga länder, och den är alltid högst i sådana länder som snabbast är på väg mot förfall.[32]

Piketty är ute efter att illustrera sanningen i Adam Smiths uttalande genom att driva Förenta staterna, och så mycket av den övriga världen som må vara dåraktig nog att anta de mått och steg han anbefaller, betydligt längre i riktning mot ”att vara snabbast på väg mot förfall”. Han vet så lite om vinstkvoten och vad som bestämmer den att han tror att ju mer vinstkvoten överskrider tillväxttakten, desto större är den skada kapitalisternas sparande innebär.[33] Vad det innebär är i själva verket raka motsatsen, nämligen en konsumtionsnivå från kapitalisternas sida som är så hög, och en sparande- och investeringsnivå från kapitalisternas sida som är så låg, att ingen tillväxt kan äga rum och ersätts av ekonomiskt förfall.

Kontra Piketty: Till försvar för en ojämlikhet i inkomsterna på 1000:1

En kritik av Piketty skulle inte vara fullständig utan att ta upp hans fientlighet mot de höga lönerna för verkställande direktörer och andra höga chefer inom affärsföretagen.[34]

År 2012 var medianinkomsten i Förenta staterna ungefär $51 000. Samma år tjänade sex verkställande direktörer mer än $51 miljoner, d.v.s. 1000 gånger så mycket. Piketty menar att det är en skriande orättvisa om en chef tjänar 100 gånger den genomsnittliga inkomsten.[35]

Jag ska här inte slösa bort någon tid på att rättfärdiga ojämlikheter på 100:1. I stället ska jag med en gång rättfärdiga de ojämlikheter på 1000:1 som representeras av vad landets högst betalda verkställande direktörer tjänar.

Dessa verkställande direktörer har ansvaret för att leda tiotusentals arbetstagares arbete och användningen av tiotals miljarder dollar i kapital. De bestämmer vad dessa arbetare producerar och hur de producerar det. Alltså har deras beslut enorma konsekvenser. Det är rimligt att de belönas i en skala som står i proportion till omfattningen av deras beslut. En inkomst på $50 miljoner för en verkställande direktör är bara 1 procent av ett kapital på $5 miljarder eller $5 miljarder i försäljningsintäkter, och det kapital och de försäljningsintäkter de faktiskt har ansvaret för är mycket större. Penningförvaltare tjänar rutinmässigt en högre procent på de pengar de förvaltar. Fastighetsmäklare tjänar i typfallet 6 procent av priset på de hus de säljer. Med en ersättning av bara 1 procent, ja faktiskt mindre än så, i den mån som de kapitalbelopp och försäljningsintäkter det faktiskt rör sig om är större än $5 miljarder, kan man hävda att dessa verkställande direktörer är underbetalda.

Viktigast av allt: Det är väsentligt att de verkställande direktörernas makt att fatta beslut vägleds av att de har ett stort ägarintresse i de företag de styr. För att fungera som de ska behöver de motiveras, inte bara av önskan att göra vinster, utan också av önskan att undvika förluster. För att uppleva denna önskan så som den behöver upplevas behöver de ha ett stort ägarintresse i de företag de leder. De höga inkomster de betalas är det medel varmed de förvärvar detta ägarintresse. Det typiska är att mycket eller det mesta av deras inkomster betalas till dem antingen i form av aktier i eller köpoptioner på företagets aktier.

Genom att verkställande direktörer och andra höga chefer får extremt höga inkomster verkar kapitalismen ironiskt nog till att åstadkomma något som påstådda förkämpar för arbetarnas rättigheter och ”social rättvisa” skulle kunna tänkas förespråka. Den åstadkommer nämligen en överföring av en betydande del av ägandet av produktionsmedlen från mer eller mindre passiva kapitalister till de arbetare som utför själva arbetet med att leda företagen, d.v.s. de arbetare som tillhandahåller den övergripande vägledande och styrande intelligensen i företagets verksamheter och som, vilket är en rättvis belöning, nu blir betydande kapitalister. Som resultat av de kraftfulla ägarincitament som ges till dem som leder företagen kan förstås de passiva kapitalisterna förväntas klara sig bättre än de annars skulle ha gjort.

Genom att möjliggöra förvärvet av en betydande ägarandel i sina företag löser de verkställande direktörernas och andra höga chefers höga löner ett annat problem som vänstern länge klagat på. Nämligen det påstådda skiljandet av ägande och kontroll, ett problem som togs upp så tidigt som 1932 av Berle och Means.[36] I den mån som detta problem är verkligt (och konfiskatoriska inkomst- och arvsskatter gör det verkligt), löses det av de verkställande chefernas höga inkomster. Ty det ägarintresse som blir resultatet betyder att ägandet ges till dem som har kontrollen.

Ännu ett klagomål som kapitalismens kritiker kommer med löses, nämligen den påstådda omöjligheten att starta nya företag som fordrar betydande kapital, som t.ex. ett nytt bilföretag. Höga chefers höga inkomster, till stor del sparade och investerade, skulle kunna ge stommen till det nödvändiga kapitalet för sådana investeringar. Tio eller tjugo höga chefer i ett existerande bilföretag skulle till exempel mycket väl vara i en sådan ställning att de under årens lopp kan ackumulera åtskilliga hundra miljoner dollar sinsemellan och därmed, kanske med hjälp av banklån, vara i en position där de faktiskt kan starta ett sådant nytt företag. Deras ackumulation skulle vara än mer säkerställd, om det inte fanns någon personlig inkomstsskatt.

Och till sist, som en följd av omfattningen av deras verksamheter, finner verkställande direktörer gång efter annan att de tusentals arbetare som deras företag anställer och deras tjänster inte längre är nödvändiga. Detta är till exempel fallet när tekniska framsteg och ökad kapitaltillgång gör det möjligt att uppnå samma resultat med mindre arbetskraft. Att spara så mycket arbetskraft är ett enormt produktivt bidrag inte bara ur de företags synpunkt som de verkställande direktörerna arbetar för, och för dessa företags aktieägares, utan också ur det ekonomiska systemets synpunkt som helhet och den genomsnittlige medlemmen av det ekonomiska systemet, eftersom de arbetare som inte längre behövs för dessa företag nu är tillgängliga för att uppnå en allmän utvidgning av produktionen i det ekonomiska systemet, om och när de anställs någon annanstans. Jämsides med detta är de penningmedel som inte längre fordras för att betala deras löner tillgängliga att betala löner någon annanstans i det ekonomiska systemet.

Dessa verkställande direktörer förtjänar förvisso att belönas väl för sådana betydande produktiva bidrag. Samtidigt kommer emellertid de arbetare de friställt temporärt att vara arbetslösa och få det sämre. Det finns alls inget orättvist i något av detta. De verkställande direktörerna och deras tidigare anställda är inte medlemmar av samma kärnfamilj bestämda att dela ljuvt och lett tillsammans. De är separata, oberoende parter, var och en med klart och tydligt åtskilda egenintressen, men var och en med det gemensamma egenintresset att de alla är fria att fredligt eftersträva sina egenintressen, en princip som tjänar till att fortlöpande öka allas levnadsstandard. Om och när de arbetare som friställts lyckas finna andra arbeten som ger lika mycket betalt som de arbeten de förlorat, kommer de att gagnas i sin egenskap av konsumenter som nu betalar lägre priser, och detta t.o.m. av den förbättring som gjort dem friställda. Och de gagnas förvisso av alla andra arbetsbesparande förbättringar som äger rum, har ägt rum eller kommer att äga rum var som helst i det ekonomiska systemet. Genom att öka tillgången på producerade produkter i jämförelse med tillgången på den arbetskraft som producerar dem, och därigenom minska priserna i jämförelse med lönerna, är sådana förbättringar grundvalen för alla de ökningar av den allmänna levnadsstandarden som har ägt rum eller kommer att äga rum.[37]

Kontra Piketty: Det allmänna intresset av ojämlikhet i rikedom och inkomster

När det gäller frågan om ekonomisk ojämlikhet lever Piketty i en värld av 1800-talsromaner. Han har dussintals hänvisningar till Jane Austens och Honoré de Balzacs romaner, där den ärvda rikedomen har en framträdande roll. Han tror att dessa romaners värld är kapitalismens värld, vilket motsägs av det faktum att i det främsta kapitalistiska landet, Förenta staterna, har varje generations stora förmögenheter inte varit en produkt av arv utan förtjänades av dem som ägde dem. Astors, Vanderbilts, Carnegies, Morgans, Rockefellers, Fords och i våra dagar Gates och Buffetts förmögenheter var inte ärvda. De byggdes upp av dessa personer. Och deras arvingars rikedom går stadigt tillbaka i relativ storlek allteftersom nästa generations stora innovatörer träder fram på scenen och bygger upp ännu större förmögenheter.

Piketty och den övriga egalitära rörelsen vet ingenting om hur stora förmögenheter förvärvas under kapitalismen, inte heller om deras ekonomiska betydelse. Faktum är att de byggs upp genom att man förtjänar mycket höga vinstkvoter under många år och sparar och återinvesterar den stora merparten av dessa vinster. Det är detta som möjliggör de mycket höga sammantagna tillväxttakter under många år som är nödvändiga för att gå från relativt blygsamma initiala investeringar till stora förmögenheter längre fram.

För att tjäna de höga vinstkvoterna är viktiga innovationer nödvändiga, i all synnerhet att man inför nyare och bättre produkter eller effektivare och billigare metoder att producera existerande produkter. Och eftersom en hög vinstkvot drar till sig konkurrenter, vilkas konkurrens sedan drar ned denna vinstkvot mot den allmänna eller genomsnittliga nivån, är det nästan alltid nödvändigt att de som bygger upp förmögenheterna inför ytterligare innovationer för att kunna bibehålla sina höga vinstkvoter. Som regel är det nödvändigt för dem att införa en hel serie innovationer under den period då de bygger upp sina förmögenheter.

Och allteftersom vinsterna sparas och återinvesteras blir effekten att förmögenheterna tjänar till att leverera behållningarna av innovationerna till den köpande allmänheten, för de används till att producera de produkter som frambringar innovationerna. Så till exempel gjorde Rockefeller sin förmögenhet genom att hela tiden minska produktionskostnaden och priset på oljeprodukter och vidga omfattningen av de producerade oljeprodukterna. Allteftersom hans förmögenhet växte, användes den till att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar och andra produktionsmedel som förde den förbättrade och effektivare producerade tillgången på oljeprodukter till den köpande allmänheten. Både i sitt ursprung, de stora vinsterna, och i dispositionen av dem, kapitalinvesteringarna, gav alltså hans förmögenhet den köpande allmänheten enorma behållningar.

Detsamma var sant om Henry Fords stora förmögenhet: han började med ett kapital på $25 000 år 1903 och dog med ett kapital på $1 miljard år 1946. Det som gjorde att han förtjänade denna förmögenhet var sådana stora innovationer som löpande bandet och utbytbara massproducerade delar och att han kunde minska kostnaden för att producera bilar och förbättra deras kvalitet ända därhän att man på 1920-talet kunde skaffa sig en vida bättre bil för $300 än man kunde skaffa sig för $10 000 vid början av århundradet. De vinster Ford gjorde på sina innovationer plöjdes i överväldigande omfattning tillbaka i Ford Motor Company, där de visade sig som de fabriker, löpande band, utrustning och tillgångar som var nödvändiga för att producera miljoner sådana nya bilar.

Fastän dessa sanningar, när man väl nämnt dem, är praktiskt taget självklara, är jämlikhetsförespråkarna omedvetna om dem. De tar kapitalismens produkter för givna och har ingen bättre idé om hur de kommit till än vad Piketty har när han föreställer sig en ekonomi som fungerar, ja rentav växer, utan användning av något kapital alls.[38] Sanningen är faktiskt att jämlikhetsförespråkarna betraktar kapital och kapitalvaror som om de vore konsumtionsvaror, det vill säga som varor varav behållningen uteslutande går till deras ägare och som kan vara till gagn för dem som inte har turen att vara deras ägare endast genom att dessa senare blir deras ägare.

Jämlikhetsförespråkarna inser inte den enkla sanningen att det i en kapitalistisk ekonomi inte är nödvändigt att äga kapital eller kapitalvaror för att kunna dra nytta av dem. Allt som är nödvändigt är att man är fri att köpa produkterna. Var och en som köper bensin eller värmeolja drar till exempel nytta av oljeraffinaderier och oljeledningar. Var och en som köper eller hyr en bil drar nytta av bilfabrikerna och stålverken. Under kapitalismen och dess produktion för marknaden drar var och en nytta av det kapital som ägs av andra. Han drar denna nytta när han köper produkterna av detta kapital.

Nära relaterat till denna behållning av privatägt kapital för den köpande allmänheten, är dessutom det faktum att privatägt kapital är källan till efterfrågan på genomsnittspersonens arbetskraft. Det är källan till både tillgången på de varor han köper och till efterfrågan på den arbetskraft han säljer. Det är förstås denna efterfrågan på arbetskraft hos dem som inte äger produktionsmedlen som möjliggör deras inköp.

Även om den genomsnittlige samhällsmedlemen inte personligen äger några produktionsmedel erhåller han ändå den stora merparten av behållningen av produktionsmedlens existens. Han erhåller den i sin egenskap av köpare av produkter och säljare av arbetskraft.

Det är visserligen sant att det är mer önskvärt att vara en förmögen kapitalist än bara en genomsnittlig arbetstagare. Men den verkliga skillnaden är mycket mindre än vad man antar. Den mäts varken med storleken av kapitalistens kapital eller av storleken av hans vinst. Den fördel som hans kapital utgör är nästan helt och hållet av psykologisk natur. Den är kunskapen om att kapitalet finns där om han behöver det. Normalt ska hans kapital inte röras utan utökas, och när det rörs är det nästan alltid i jämförelsevis blygsam omfattning.

Hans vinst är inte heller måttet på hans fördel. Detta beror på att, i den mån som han sparar och återinvesterar sin vinst, tjänar vinsten, liksom det kapital som den förenats med, köparna av de produkter han säljer och de löntagare vilkas arbetskraft han köper. Den faktiska förverkligade fördelen med att vara en förmögen kapitalist är den omfattning i vilken den gör det möjligt för honom att konsumera mer än genomsnittspersonen. Men t.o.m. detta är en grov överskattning av omfattningen av hans direkta personliga behållning. Detta beror på att en stor del av en förmögen kapitalists konsumtion troligen är av ett slag som också har till effekt gagn för ett mer eller mindre betydande antal andra människor, ofta inbegripet hela samhället. Detta är fallet i den mån som hans konsumtion tar sig sådana former som att finansiera vetenskaplig forskning, universitet, bibliotek, orkestrar, operahus, sjukhus och liknande, saker som kan vara av största personliga värde för en individ, när han väl är i en position där han har råd att finansiera dem. Precis som en diamant kan vara, och vanligen är, av större personligt värde än en liter vatten, när man redan har allt vatten man behöver för något ändamål, kan finansieringen av sådana saker vara av större personligt värde än fler av de saker man vanligen konsumerar, när man redan har stort överflöd av dessa vanliga saker.

Alltså är resultatet när allt kommer omkring att i termer av faktisk direkt personlig konsumtion skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk.

Genomsnittspersonen är inte kapabel att göra stora innovationer och bygga upp nya industrier eller revolutionera existerande industrier. Men om han lever i ett samhälle där privategendomen är tryggad får han lika fullt behållningen av dem. Allt han behöver för att erhålla denna behållning är att ha tillräcklig intelligens och kunskap för att förstå att hans ekonomiska välbefinnande beror av att de som är mera kapabla än han har friheten att fredligt utöva sina större förmågor. Han behöver förstå att han inte har någon rätt till deras egendom som förser honom med vad han behöver och anställer honom, att det är långt ifrån rättvist att lägga beslag på deras egendom i namn av ”social rättvisa” och ”omfördelning av rikedom och inkomst” – att det är stöld och inte kan göra mer gott än en mobb som plundrar en butik.

Varje medlem av en sådan mobb kan agera i tron att det är ”rättvist” att han tar en eller ett par saker från butiken, som har så många saker medan han har så få. Men effekten kommer att bli att det sedan inte finns någon butik, vilket resulterar i att var och en kommer att ha mycket mindre än han annars skulle ha haft. Till yttermera visso gör det ingen skillnad om, i stället för att plundra butiken, ”omfördelarna” får staten att beskatta butiken eller dess ägare och fördelar intäkterna till dem som skulle ha plundrat den och som nu kan köpa vad de annars skulle ha plundrat. I detta fall började butiken med sina pengar och sina varor och slutar med bara sina pengar. Det är exakt så som den började och slutade i det fall där den blev plundrad.

Pikettys data har fundamentala brister

Pikettys data är bristfälliga i fyra huvudsakliga avseenden. För det första: liksom praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten ger han otillräckligt erkännande åt den roll som spelas av att statsunderstödd kreditexpansion översvämmar aktie- och fastighetsmarknaderna och därigenom driver upp priserna på aktier och fastigheter. Eftersom det ligger i sakens natur att dessa tillgångar i mycket större omfattning ägs av rika snarare än av fattiga är effekten att i motsvarande grad öka skillnaden mellan deras ekonomiska ställning.

För det andra, och återigen likt praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten, tar han sig aldrig tid att diskutera omfattningen av denna ojämlikhet efter det att en bubbla på aktie- eller fastighetsmarknaden har spruckit, när många av de förmögenheter som blivit resultatet av kreditexpansionen utplånas och affärsföretagen i hela det ekonomiska systemet drabbas av kraftigt minskade vinster eller rentutav förluster och antalet konkurser skjuter i höjden.

För det tredje, och detta är en ännu större brist, är hans uppskattningar av mängden kapital i det ekonomiska systemet systematiskt uppblåsta med en faktor två. Detta beror på att han i kapitalet räknar in husägande, som han beskriver som att det svarar för ”hälften av nationalförmögenheten”. ”Bostadsfastigheter”, säger han, ”kan ses som en kapitaltillgång som ger ’boendetjänster’, vilkas värde mäts av deras motsvarighet i hyror”.[39]

Men i själva verket är husägande en konsumtionsvara precis lika mycket som ens bil, ens möbler eller ens hushållsapparater. En väsentlig skillnad mellan en kapitalvara och en konsumtionsvara är att köpet av den förra tjänar till att få in de medel som är nödvändiga för att bibehålla och till sist ersätta den, tillsammans med en vinst, en vinst som bidrar till ens förmåga att köpa konsumtionsvaror.

I motsats härtill inbringar konsumtionsvaror i normala fall inte medel som gör det möjligt att bibehålla och ersätta dem. Dessa medel måste komma från en källa som är klart och tydligt skild från konsumtionsvaran, som t.ex. i typfallet ett arbete, ett företag man äger eller att man får utdelningar eller räntor. De utgör därför en förbrukning av penningmedel snarare än en källa till penningmedel. Det är detta som gör dem till konsumtionsvaror.

Som jag tidigare nämnt: det som får en bostad att se ut som en kapitalvara är statens policy av ständig inflation av penningmängden. Detta höjer systematiskt bostadspriserna och gör det möjligt för folk att anta att ett bostadsköp kommer att visa sig vara en investering som går med vinst när de till sist säljer den.

Även om inflationen gör det möjligt att sälja bostäder för mer än man betalt för dem, räcker den monetära vinningen i verkligheten och i det långa loppet i typfallet inte till för att kompensera för de prisökningar som ägt rum under tiden. Föreställ dig alltså till exempel att priserna, inbegripet priserna för nya bostäder, under en trettioårsperiod har tredubblats. Allt annat lika måste ökningen av priset för en trettio år gammal bostad vara avsevärt lägre än ökningen av priset för en ny bostad, helt enkelt därför att den är trettio år gammal och har blivit avsevärt nedsliten. Om priset för den bara har fördubblats betyder det en tredjedels förlust i köpkraft.

Naturligtvis kan bostadsägaren ändå faktiskt vinna på det, ifall han finansierat sitt köp med ett inteckningslån. Om han till exempel lånat, låt oss säga $80 000 av ett inköpspris på $100 000 år 1984, skulle det vara tänkbart att han år 2014 har två gånger sin ursprungliga investering efter det att han tagit hänsyn till prishöjningarna. När han sålt sin bostad för dubbla inköpspriset, skulle värdet minus skulderna vara $120 000, även om skulden på inteckningslånet vore oförändrat. Efter det att man räknat in tredubblingen av priserna skulle detta utgöra motsvarigheten till $40 000 i köpkraft vid tiden för köpet.

Men i detta fall skulle bostadsägarens vinst vara på bekostnad av en mycket mer än likvärdig förlust för den som gett inteckningslånet. Långivaren, som började med en köpkraft på $80 000, har nu, sedan priserna tredubblats, en köpkraft av bara en tredjedel av detta belopp, d.v.s. $26 667. Detta utgör en förlust på $53 333 i köpkraft. Han har inte bara förlorat de $20 000 i köpkraft som bostadsägaren har vunnit, utan utöver detta drabbas han av en ytterligare förlust på $33 333 som speglar den förlust i köpkraft som utgörs av själva bostaden. Det står klart att köpet av bostaden på det hela taget innebär en förlust eller, rättare sagt, konsumtion.

För det fjärde och sista: att klassificera husägande som en kapitalvara leder till en vrångbild, nämligen att man uppfinner en inkomst som man förtjänat på det kapital som påstås ha investerats i denna vara. Detta är den ”motsvarighet till hyror” som Piketty nämner. Vad detta innebär är att man föreställer sig att bostadsägaren hyr sin bostad – av sig själv – för den hyra som för tillfället är rådande på marknaden för en sådan bostad. Denna fiktiva hyra behandlas sedan som en sorts försäljningsintäkt för bostadsägaren. Bostadsägarens utgifter för underhåll, reparationer, allmännyttiga tjänster[40] och liknande behandlas som kostnader som ska dras från denna låtsasförsäljningsintäkt. Resultatet är en påstådd nettohyra eller vinst. Alla dessa ”vinster” läggs sedan till de vinster som gjorts av affärsföretagen och räknas in i den påstådda växande skillnaden mellan vinster och löner.

Piketty skulle med lätthet kunna utvidga vinstandelen av nationalinkomsten ännu mer genom att tillämpa samma procedur på alla varaktiga konsumtionsvaror som det finns en hyresmarknad för, främst av allt bilar, möbler, hushållsapparater, ja t.o.m. kläder. Då skulle det bli ännu fler vinster i jämförelse med löner och ett ännu värre påstått problem beträffande storleken av förhållandet kapital/inkomst.

Man måste anta att Pikettys data om vinster också är bristfälliga därför de inbegriper tillräknade räntebetalningar[41]. Att inbegripa dessa är standardpraxis i samtida beräkningar av nationalinkomsten. I denna fiktion påstår man att bankkunder som ränta erhåller inte bara den ränta de faktiskt erhåller, utan hela beloppet av de räntor bankerna tjänar på deras lån innan några avdrag gjorts för bankens kostnader. Detta blåser förstås ytterligare upp det vinstbelopp som man tror existerar i det ekonomiska systemet.

Jag kan inte säga vilka andra misstag som kan finnas i Pikettys data. Men det är hursomhelst inte data som räknas här. Kontrollerade experiment är omöjliga i ekonomin. Ekonomer har inte olika planeter eller olika länder som de kan göra identiska i alla avseenden utom ett och sedan iaktta vilka ytterligare skillnader som följer. Resultatet härav är att vilka data som än existerar avspeglar myriader orsaker vilkas verkningar inte kan isoleras experimentellt.

Lyckligtvis är laboratorieexperiment inte bara omöjliga inom ekonomin, de är också onödiga. Det är möjligt att upptäcka omfattande ekonomisk kunskap genom att tillämpa aritmetikens lagar och deduktiva resonemang på sådan axiomatisk kunskap som det faktum att människor föredrar fler varor framför färre varor och därmed lägre priser framför högre priser och högre inkomster framför lägre inkomster.

Vinst som den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Demonstrationen tidigare i denna uppsats av att när kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och använder de resulterande besparingarna till att öka sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror stiger lönebeloppet i det ekonomiska systemet och vinstbeloppet sjunker behöver vidareutvecklas.[42] För den drabbar de djupaste grundvalarna för den antikapitalistiska mentalitet som Piketty representerar. Nämligen uppfattningen att vinster är ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen, helt och hållet var löner, och att vinsterna är oförtjänta. Den implicerar ingenting mindre än att motsatsen är sann, att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst och är helt välförtjänta.

Sambandet mellan denna demonstration och denna slutsats består i att vända på det exempel jag använde. Anta alltså i stället för att kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och ökar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 penningenheter att de gör raka motsatsen. De minskar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 och använder medlen till att öka sina utgifter för konsumtionsvaror med 100. I detta fall sjunker de totala lönebetalningarna i det ekonomiska systemet och vinsterna stiger med 100. Ökningen av vinsterna inträffar därför att de samlade produktionskostnaderna förr eller senare sjunker med 100, vilket speglar minskningen av 100 i utgifterna för arbetskraft och kapitalvaror, samtidigt som de samlade försäljningsintäkterna i det ekonomiska systemet förblir desamma. De samlade försäljningsintäkterna förblir desamma försåvitt som kapitalisternas ökade spendering för konsumtionsvaror uppväger både den sjunkande spenderingen för kapitalvaror och löntagarnas sjunkande spendering för konsumtionsvaror som blir resultatet av de sjunkande lönerna.

Föreställ er att kapitalisternas sjunkande spendering för arbetskraft och kapitalvaror och ökande spendering för konsumtionsvaror går så långt att det inte längre förekommer någon spendering alls för arbetskraft eller kapitalvaror, utan bara spendering för konsumtionsvaror. Kapitalisterna skulle inte längre vara kapitalister, men de skulle fortfarande vara säljare av produkter och fortfarande ha försäljningsintäkter. De varor som produceras skulle förstås vara ytterligt primitiva. Avsaknaden av spendering för arbetskraft och kapitalvaror skulle praktiskt taget innebära avsaknad av arbetsdelning i produktionen av en vara, eftersom varan skulle behöva produceras utan hjälp av anställd arbetskraft och utan hjälp av tidigare producerade produkter som köpts från andra.

Vare därmed hur som helst: i en situation där det finns försäljningsintäkter och ingen spendering alls för syftet att få in dessa försäljningsintäkter, kommer produktionskostnaderna i pengar att vara noll, och därmed skulle alla försäljningsintäkterna vara vinst. Samtidigt kommer, när spenderingen för kapitalvaror och arbetskraft är noll, penningvärdet av det investerade kapitalet att sjunka till noll. Vinstkvoten kommer då att vara oändlig, eftersom ett positivt vinstbelopp – vinst som motsvarar försäljningsintäkterna – divideras med ett kapitalvärde som är noll.

Hur bisarr en sådan situation än må tyckas vara, är den icke desto mindre utgångspunkten för två av världens mest berömda ekonomiska författare: Adam Smith och Karl Marx. Smith beskriver ibland situationen som ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland som ”sakernas ursprungliga tillstånd”.[43] Marx beskriver den som ”enkel cirkulation”, d.v.s. försäljning av varor V för pengar P, följd av användingen av de erhållna pengarna för köp av andra varor V. Hans formel för enkel cirkulation är V-P-V.[44]

Skillnaden mellan deras beskrivning och min är att de felaktigt tror att den inkomst som förekommer när försäljningsintäkterna och produktionskostnaderna i pengar är noll, på något vis är löner snarare än vinster. De tror att det är löner, därför att de kroppsarbetare som producerar vad som än kan produceras under sådana förhållanden utför arbete, och arbetsinkomsten förmodas automatiskt och utan att ifrågasättas vara löner. Sanningen är förstås att arbetarnas inkomster i en sådan situation inte är löner, utan vinster! De är försäljningsintäkter varifrån noll kostnader dras. Alltså är vinster, inte löner, den ursprungliga formen av arbetsinkomst.

Efter att felaktigt ha antagit att arbetarnas inkomster är löner går Smith och Marx vidare och drar slutsatsen att vinster tillkommer först senare, när kapitalisterna och deras kapital uppträder på scenen, och då utgör ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen var löner. Sanningen är förstås att kapitalisterna, så långt ifrån att dra vinster från löner, har ansvaret för förekomsten av löner och utgifter för kapitalvaror, vilka sedan visar sig som produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och i motsvarande grad minskar vinsterna. Vinster är inte något avdrag från någonting. Lönerna och de andra kostnaderna är ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka från början var helt och hållet vinst.

Ironiskt nog kan sanningen i saken uttryckas med Marx formel för ”kapitalistisk cirkulation”. Här börjar produktionen med ett utlägg av pengar P, som används till att köpa arbetskraft och kapitalvaror för ändamålet att producera varor V, vilka är avsedda att säljas för en större penningsumma P’. Detta uttrycks i Marx formel för kapitalistisk cirkulation, som är P-V-P’.

Denna formel kan användas för att uttrycka vad jag har kallat ”den ekonomiska graden av kapitalism”, nämligen förhållandet mellan P och P’.[45] Smiths tidiga och primitiva tillstånd och Marx enkla cirkulation utgör en ekonomisk grad av kapitalism som är noll, d.v.s. P=0/P’. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, desto högre är förhållandet mellan P och P’.

Det exempel jag använde mot Piketty gick väsentligen bara ut på att visa vilka effekter en högre ekonomisk grad av kapitalism har på förhållandet mellan löner och vinster. En ökning av P speglar dels en ökning av företagens lönebetalningar och dels en ökning av utgifterna för kapitalvaror. Eftersom P’, som representerar de samlade försäljningsintäkterna, stannar vid samma belopp, resulterar ökningen av P i en motsvarande minskning av vinsterna i det ekonomiska systemet så snart som produktionskostnaderna stiger så att de blir lika med den nu högre nivån på P. Inom P’ sjunker den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror, medan den del som utgörs av utgifter för kapitalvaror stiger. Inom den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror ökar den andel som kommer från lönebetalningar, medan den andel som kommer från kapitalisterna minskar. Försäljningsintäkternas övergripande totalsumma förblir densamma.

Den högre ekonomiska graden av kapitalism verkar till förmån för löntagarna på två sätt. Den höjer löneandelen av nationalinkomsten och, vilket är viktigare, den kan, om den är hög nog, i enlighet med de principer om kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande som tidigare förklarats, skapa utrymme för en fortlöpande ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande har till effekt att öka tillgången på konsumtionsvaror i jämförelse med tillgången på arbetskraft och därigenom fortlöpande till att sänka priserna i jämförelse med lönerna och därigenom fortlöpande öka reallönerna.

Jag har visat att under de förhållanden som Smith och Marx tagit till sin utgångspunkt kan vinsterna som inkomst tillskrivas utförandet av arbete och rentav den enda inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under dessa förhållanden, för om det inte finns några kapitalister, betalas det inga löner i produktionen, eftersom löner är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter.

Nu är frågan: är de vinster som görs av kapitalisterna – av dem som säljer produkter under förhållanden av ”kapitalistisk cirkulation” – en inkomst som kan tillskrivas kapitalisternas utförande av arbete? Kan de vinster som stora företagsledare gör, sådana som Ford och Rockefeller och Gates och Jobs, förstås som att de förtjänats på grundval av deras utförande av arbete, trots det faktum att de utför minimalt med kroppsarbete, begränsat till sådant som att nedteckna sina tankar, diktera memoranda och läsa rapporter?

Anmärkningsvärt nog ges det väsentliga svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av sin felaktiga uppfattning att inkomsterna för de arbetare som producerar produkter i ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” är löner. Här säger han till läsaren:

Det är det kapital som används för profitens skull som sysselsätter merparten av den nyttiga arbetskraften i varje samhälle. Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mera betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.[46]

Smith har nämnt det väsentliga faktum att det är kapitalisternas vinstmotiverade planer och projekt, som driver det ekonomiska systemet och reglerar och styr hur dess arbetskraft används. Utövandet av denna funktion kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. De förser de medel som används för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens. Detta är väsentligen vad varje arbetare gör, även om de flesta arbetare gör det i mycket mindre skala.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska göra det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Att vinsterna är arbetsinkomst motsägs inte av att de varierar med storleken på det investerade kapitalet

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör de det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[47]

Smith hade helt klart fel när han drog denna slutsats. Resultat ska alltid tillskrivas arbete, eftersom det är arbetet som förser de medel som används för att uppnå dem med vägledande och styrande intelligens. Det är på denna grundval som vi säger att en arbetare som använder en ångskovel gräver ett hål inte mindre än en arbetare som använder en konventionell skovel. Här varierar resultatet dramatiskt med de medel som används, men det ska ändå alltid tillskrivas arbetet, eftersom det är arbetet som förser med den vägledande och styrande intelligensen. På precis samma sätt är det affärsmännens och kapitalisternas arbete som förser organisationer av människor med vägledande och styrande intelligens, människor som inom ramen för en organisation förser med ytterligare vägledande och styrande intelligens. Innehavet av större kapital gör det möjligt för en affärsman att anställa och utrusta en större och kraftfullare organisation för att genomföra sina planer och projekt. Ändå är planerna och projekten och resultaten hans. Alla andras bidrag äger rum inom den ram som han tillhandahåller och övervakar.[48]

Ekonomisk ojämlikhet och en världshistoria i två scenarier

Man kan förstå kontroversen om ekonomisk ojämlikhet och mycket av världshistorien genom att föreställa sig två mycket olika scenarier. I Scenario Ett är alla jämlika. Var och en bor i en jordkula eller liknande utan elektricitet eller rinnande vatten. Svält och undernäring, sjukdom och död grasserar. Hungersnöd och farsoter är ständigt närvarande hot. Men det råder social ”rättvisa”, eftersom alla är jämlika.

I Scenario Två bor praktiskt taget alla, t.o.m. de fattigaste, i ett modernt hus eller en modern lägenhet, med elektricitet, rinnande vatten, ett kylskåp, en ugn, värme och luftkonditionering. De har TV, mobil, dator och t.o.m. bil. Problemet är övervikt, inte svält. Men somliga människor är mycket rikare än andra. Deras stora rikedom investeras i de produktionsmedel som förser var och en med alla dessa varor och mycket mer, och utgör källan till deras löner; och de åtnjuter förstås personligen fler och bättre av alla dessa varor än genomsnittspersonen.

Men Scenario Två är oförenligt med ”social rättvisa”. Det förmodas utgöra orättvisa, eftersom det kränker någon sorts påstådd gudomlig rätt för alla att vara jämlika. Förekomsten av ekonomisk ojämlikhet anses vara omoralisk, därför att den är djupt stötande för många människor, i synnerhet för yrkesintellektuella som grovt överskattar sina intellektuella krafter och förmågor. Den håller upp verklighetens spegel och ger sådana människor en glimt av det faktum att många av dem som de betraktar som intellektuellt underlägsna i själva verket är bättre än dem. Detta är ett faktum som de inte står ut med att erkänna och som de känner sig tvungna att förstöra. Så i den ”sociala rättvisans” namn nedsvärtar, rånar och mördar de de förmögna kapitalister de hatar, kapitalister vilkas enda brott, när de skapar välstånd för alla, är att avslöja sådana människors enorma självöverskattning.

Sammanfattning

Piketty försöker uppsåtligt förhindra kapitalackumulation genom inkomstskatt som är så hög som 80 procent. Han försöker förstöra kapital som redan har ackumulerats genom att beskatta det med så mycket som 10 procent om året. Om han förslag genomfördes skulle de utgöra ett stort tillägg till de destruktiva krafter som redan är i arbete i vårt land och är ansvariga för vårt existerande tillstånd av stagnation och förfall. De skulle driva det ekonomiska systemet ner i ett vida mer dramatiskt förfall. Kampen om den ekonomiska ojämlikheten skulle flytta från klagomål över att andra har fler bostäder och bilar till klagomål över att andra har mer potatis eller ris.

Piketty yrkar på dessa destruktiva åtgärder, åtminstone delvis, därför att han är enormt okunnig om ekonomisk teori. Den ledande gestalten bland hans intellektuella källor är Karl Marx, tydligen följd av Robert Solow. Mises och Böhm-Bawerk är frånvarande, och likaså, när det handlar om kapital, Ricardo. Resultatet är att Piketty inte har någon förståelse av kapitalets roll i produktionen och en synnerligen förvirrad förståelse av vinstteorin och teorin om sparande och investeringar.

Amerika och världen, och framför allt världens löntagare, har behov av att skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulation och produktionsökningar avskaffas. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Om det genomfördes skulle det program Piketty yrkar på vara lika förödande till sina konsekvenser som hans kunskap om sund ekonomisk teori är obetydlig. Hans boks popularitet och framgång är ett mått på vår tids ekonomiska okunnighet. De rekommendationer boken har fått bör tas som bevis på hur ekonomiskt okunniga de som har gett dem är.

---

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Piketty’s Capital: Wrong Theory/Destructive Program

Översättning: Per-Olof Samuelsson

---

[1]) ”Rostbältet” är ett område i Förenta staterna som ungefär sträcker sig från New York till Chicago och som kännetecknas av ett stort antal nedlagda industrier; innan dessa lades ned kallades området ”tillverkningsbältet”. Ö.a.

[2]) Se härom nedan, fotnot 9.

[3]) Thomas Piketty, Capital in the Twenty-First Century, Kindle ed. (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2014), s. 512f och 572. Verket kommer hädanefter att hänvisas till som Piketty, Capital.

[4]) Se nedan, fotnot 9 och den tillhörande diskussionen i texten.

[5]) Piketty, Capital, s. 25, 228, 233, 361, passim.

[6]) Se nedan, texten i diskussionen under rubriken ”Pikettys vinstteori”.

[7]) A.a., s. 9ff, 27, 228f.

[8]) A.a., s. 228.

[9]) Båda dimensionerna var väl förstådda av den store brittiske klassiske ekonomen David Ricardo. I sin Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper, kapitlet ”Värden och rikedomar”, skrev Ricardo:

Kapitalet är den del av ett lands välstånd som investeras med framtida produktion i åtanke och kan ökas på samma sätt som välståndet. Ett extra kapital kommer att producera framtida välstånd i lika hög grad, vare sig det resulterar ur förbättringar av skickligheten och maskinerna, eller ur en mer produktiv användning av inkomsterna … [S. 222 i den svenska översättningen.]

Med ”mer produktiv användning av inkomsterna” menar Ricardo förstås sparande och investeringar.

[Den svenska översättningen avviker något från originalet, som säger ”reproduktiv användning av mer inkomster” i stället för ”mer produktiv användning av inkomsterna”, men jag tror inte det har någon betydelse för innebörden. Ö.a.]

[10]) Piketty, Capital, s. 358. Mina kursiveringar.

[11]) De idéer som framläggs i de senaste tio styckena eller så utvecklas fullständigare i författarens Capitalism: A Treatise on Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1996), s. 622–642. Hädanefter kommer denna bok att kallas Reisman, Capitalism.

[12]) Piketty, Capital, s. 212.

[13]) Se nedan, ”Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Den monetära eller nettoinvesteringskomponenten i vinsten” och ”Nettokonsumtionskomponenten i vinsten”. Se vidare också Reisman, Capitalism, kap. 16.

[14]) Piketty, Capital, s. 25.

[15]) A.a., s. 361. Se också s. 571.

[16]) A.a., s. 228.

[17]) A.a., s. 95.

[18]) A.a., s. 233.

[19]) Se återigen de stycken som ovan citerats från s. 25 och 361.

[20]) Piketty, Capital, s. 228.

[21]) Samma ställe.

[22]) De begrepp som diskuteras i detta avsnitt vidareutvecklas och tillämpas i Reisman, Capitalism. Se särskilt kap. 11, 12 och 15–18.

[23]) Se Piketty, Capital, s. 166.

[24]) Samma ställe.

[25]) Produktiva utlägg som består av försäljningskostnader och allmänna eller administrativa kostnader är inte tillägg till företagens kapitaltillgångar. De är kostnader som omedelbart ska dras från försäljningsintäkterna. När de dras från produktionsutgifterna, är deras nettovärde noll.

[26]) I uttrycket a-b är a minuend och b subtrahend. Ö.a.

[27]) Jag måste här påpeka att produktiva utlägg och inte utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen i det ekonomiska systemet och att den möjliggörs genom sparande utifrån försäljningsintäkter. Produktiva utlägg är närvarande även när nettosparandet och nettoinvesteringarna är noll eller t.o.m. när de är negativa. Produktionsutgifternas roll skyms av det faktum att de uppträder i samband med nettoinvesteringar, vilka förstås är skillnaden mellan utgifterna och de kostnader som dras ifrån dem. Begreppet produktiva utlägg förekommer inte i nutida ekonomi, vilken hävdar att utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen och att det är ett misstag att erkänna förekomsten av produktiva utlägg, ett misstag som de kallar ”dubbelräkning”. [En utförlig vederläggning av denna idé finns att läsa i Reisman, Capitalism, s. 674–682. Ö.a.]

[28]) Försåvitt som vinstkvoten på kapital är lika med vinstmängden dividerad med mängden kapital, och vinstmängden är lika med summan av nettokonsumtionen plus nettoinvesteringarna, kan vinstkvoten uttryckas som summan av nettokonsumtionskvoten och nettoinvesteringskvoten, d.v.s. summan av mängden nettokonsumtion dividerad med mängden kapital plus mängden nettoinvesteringar dividerad med mängden kapital.

[29]) Se ovan, de fyra sista styckena i texten under rubriken ”Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst”.

[30]) Denna diskussion visar att sjunkande priser som orsakas av ökad produktion kan förekomma jämsides med att vinstkvoten faktiskt höjs tack vare ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det är klart illegitimt att beskriva sådana fallande priser som ”deflation”. Se om detta ämne Reisman, Capitalism, s. 573–580. [Se också Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Ö.a.]

[31]) Reisman, Capitalism, s. 836f.

[32]) Adam Smith, Wealth of Nations, Cannan ed., bok I, kap. 11. [S. 111 i översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval. Med ”ränta” avses här jordränta. Ö.a.] Hädanefter kommer denna bok att kallas Smith, Wealth of Nations.

[33]) Piketty, Capital, s. 361.

[34]) Hans uppfattningar om detta står att läsa i Piketty, Capital, s. 302–304, 318–320, 333–336 och på andra ställen.

[35]) A.a., s. 319f.

[36]) Adolf Berle och Gardiner Means, The Modern Corporation and Private Property (New York: Transaction Publishers, 1932).

[37]) För vidareutveckling av denna diskussion, se Reisman, Capitalism, s. 345–348.

[38]) Se ovan, fotnot 10, och den tillhörande diskussionen i texten.

[39]) Piketty, Capital, s. 48.

[40]) Någon bättre översättning av engelskans ”utilities” har jag inte kunnat komma på; men vad som avses är sådant som el, vatten och avlopp, telefonledningar, fjärrvärme, m.m., m.m. Ö.a.

[41]) På engelska ”imputed interest payments”. Vad det innebär – att dessa räntebetalningar är fiktiva – bör framgå av texten i resten av stycket. Jag kan nämna att Reisman tar upp en liknande fiktion, ”imputed income” eller ”tillräknad inkomst”, i Capitalism, s. 456–459. (Och att ”tillräkning” är den korrekta översättningen bekräftas av att det på tyska heter ”Zurechnung”.) Ö.a.

[42]) Se ovan, diskussionen i texten under rubriken ”Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen”.

[43]) Smith, Wealth of Nations, bok I, kap. 8. [S. 63ff i den svenska översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval.]

[44]) Se Karl Marx, Capital, övers. från 3. tyska uppl. av Samuel Moore och Edward Aveling; Frederick Engels, red.; omarbetad och utvidgad i enlighet med 4. tyska uppl. av Ernest Untermann (New York: 1906), vol. 1, del 2, kap. 4; (omtryckt, New York: Random House, The Modern Library), s. 163–173. [I den senaste svenska översättningen är detta s. 124–152. Ö.a.]

[45]) Reisman, Capitalism, s. 479, passim.

[46]) Smith, Wealth of Nations, bok 1, kap. 11. [Översättningen hämtad från Den osynliga handen. Adam Smith i urval, s. 110; övers. Dagmar Lagerberg.]

[47]) De senaste fem styckena är hämtade från min bloggpost 24 februari 2013 under titeln ”Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013”. [På svenska under rubriken Vederläggning av Smith och Marx. Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst. Ö.a.]

[48]) För vidareutveckling av denna punkt, se Reisman, Capitalism, s. 480–483.