Pikettys Kapital: Fel teori/destruktivt program

Preludium till Piketty: Förenta staternas regerings angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemet

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Inflationen och den fortlöpande höjning av fastighetspriserna den ger näring åt har lett till att fastigheter som bebos av sina ägare, en konsumtionsvara precis lika mycket som ens personbil eller ens möbler, har kommit att betraktas som en kapitalvara och därmed ett investeringsmedel, vilket därigenom har avlett avsevärda summor bort från verkliga investeringar och till bostadsköp. Massiv kreditexpansion som vällt in över fastighetsmarknaden har under det senaste årtiondet resulterat i att miljoner hus har byggts för köpare som inte hade råd att betala för dem, vilket därmed utgör en massiv olönsam överföring av rikedom och förorsakar en motsvarande brist i producenternas kapital genom hela det ekonomiska systemet. Och inflationen har lett till artificiellt ökade vinster och motsvarande höjda skatter på dessa vinster, trots det faktum att de ytterligare vinsterna behövs bara för att möta den ökning i ersättningskostnaderna som blir resultatet av inflationen och alltså inte alls är någon sorts genuina vinster.

Den omfattande kapitalförlust som blir resultatet av allt detta återspeglas inte bara i recessionen/depressionen nyligen, utan också av den mycket mer omfattande utplåningen av Förenta staternas industriella bas och att denna ersatts av ”rostbältet”[1]. Som en följd av denna ödeläggelse har folkmängden i en gång stora amerikanska städer, som t.ex. Detroit, St. Louis, Cleveland och Pittsburgh decimerats. En stor del av Detroit är nu på gränsen till att återgå till åkermark.

Det är sant att konkurrens från utlandet parat med stora hinder för konkurrens inom landet, i all synnerhet statligt sanktionerade påtvingade förhandlingar med fackföreningar, spelat en avsevärd roll. Men sådan ödeläggelse skulle inte ha ägt rum om de biljoner dollar som under årens lopp beslagtagits eller på annat sätt absorberats av Förenta staternas regering på bekostnad av sparande och investeringar, och de ytterligare biljoner som förslösats som resultat av regeringens politik, i stället hade varit tillgängliga för den amerikanska ekonomin som kapital.

Bristen på kapital har förvärrats av en stadigt växande lista av statligt ålagda regler och föreskrifter som skrivits och genomdrivits av dussintals statliga myndigheter och nu uppgår till mer än 700 000 sidor. (Bland dessa finns förstås de som påtvingar förhandlingar med fackföreningar.) Dessa regler och föreskrifter existerar för syftet att tvinga företagen att göra sådant som är olönsamt eller hindra dem från att göra sådant som är lönsamt. I båda fallen är effekten högre produktionskostnader än nödvändigt, för att, om man måste göra sådant som är olönsamt, betyder det vanligen att man måste ådra sig onödiga ytterligare kostnader, samtidigt som, om man hindras från att göra sådant som är lönsamt, betyder det ofta att man hindras från att göra sådant som är mindre kostsamt.

Högre produktionskostnader betyder i sin tur mindre effektiv produktion och därmed mindre avkastning på samma kapital. Den minskade avkastningen betyder inte bara minskat utbud av konsumtionsvaror utan också minskat utbud av kapitalvaror. (Kapitalvaror är, inte mindre än konsumtionsvaror, en regelmässig produkt av det ekonomiska systemet, och tillgången på dem påverkas av allt som påverkar produktionen i allmänhet.[2]) Alltså har vi ett sammansatt problem, där mindre kapital producerar färre kapitalvaror per enhet. Detta innebär en tvåfaldig minskning av tillgången på kapitalvaror, och denna minskning är fortlöpande, eftersom färre kapitalvaror under en period resulterar i motsvarande färre kapitalvaror under nästa period, lika väl som färre konsumtionsvaror.

Statens massiva angrepp på kapitaltillgången har börjat omvandla det amerikanska ekonomiska systemet från ett system av fortlöpande ekonomiskt framåtskridande och allmänt stigande levnadsstandard till ett system av stagnation och rentav förfall. Människor är chockerade och upprörda när de ser levnadsstandarden sjunka. De hade trott att medan den fysiska naturen må vara bräcklig och kan ta skada t.o.m. om en enda växt- eller djurart går förlorad, var det ekonomiska systemet oförstörbart. Ingen skatt och ingen reglering var någonsin för mycket för det. Kostnaden skulle alltid på något vis komma från de rikas vinster, inte från den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard, ens om de ständigt upprepade merkostnaderna snabbt kom att överskrida alla vinsterna i det ekonomiska systemet.

Allteftersom människorna har lärt sig att det ekonomiska systemet inte är oförstörbart, har de i vrede och harm vänt sig mot den ”ekonomiska ojämlikheten”, som om det vore andras kvarvarande rikedom som var orsaken till deras fattigdom, snarare än det faktum att andra, tack vare staten, inte har tillräckligt med kapital att försörja och anställa dem på ett sätt som de skulle gilla.

Pikettys destruktiva program

Mitt under både detta angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemets kapitaltillgång och dess förmåga att producera och den ogrundade förbittring mot den ekonomiska ojämlikheten som har väckts till liv av den utarmning som orsakats av detta angrepp har nu en viss Thomas Piketty trätt fram. Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget, inklusive recensioner i The New Tork Times, Newsweek, Time Magazine, The Daily Beast, The Huffington Post och på andra håll, som har varit allt från ytterst positiva till glödande. Hans bok har legat på bästsäljarlistorna både i The Times och på Amazon.

Piketty yrkar på mått och steg som avsiktligt är utformade så att de ytterligare hindrar kapitalackumulationen och rentutav leder till kapitaldekumulation. Nämligen en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året. Detta program ska genomföras för att ”undvika en ändlös ojämlikhetsspiral”.[3]

Översyn av Piketty

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda rad av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx. Och även om Piketty visar förtrogenhet med vissa aspekter av David Ricardos teorier, visar han ingen kännedom alls om Ricardos viktiga bidrag till teorin om kapitalackumulation, ett bidrag som helt på egen hand raserar grunden för hans uppfattningar om ämnet.[4]

Som resultat förespråkar Piketty sitt program på en grundval av okunnighet om kapitalets väsentliga roll i produktionen, vilken är att öka arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Han har heller aldrig lärt sig att friheten att ackumulera stora förmögenheter är nödvändig för att utveckla nya produkter och nya industrier, vilket är väsentligt för det ekonomiska framåtskridandet. Tänk efter vad effekten skulle ha varit på bilindustrins utveckling, om Henry Ford skulle ha blivit utsatt för 80 procents inkomstskatt och 10 procents kapitalskatt, och på oljeindustrin om Rockefeller hade hindrats från att ackumulera det kapital som behövdes för att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar han byggde, och på utvecklingen av varje större ny industri. Deras utveckling skulle ha avbrutits av brist på kapital.

Pikettys okunnighet är så djupgående att han tror att kapitalackumulation inte bara inte höjer reallönerna utan minskar dem genom att, påstår han, öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och i motsvarande mån minska den andel som går till löner, samtidigt som den allmänna totalsumman av vad som produceras förblir oförändrad eller endast ökar blygsamt, och då inte tack vare några bidrag som kapitalet ger till produktionen.[5] Detta påstådda resultat, att kapitalisterna blir rikare på bekostnad av att arbetarna blir fattigare, är vad hans destruktiva program för konfiskatorisk beskattning är avsett att förhindra. Hans doktrin kan jämföras med en påstådd nutritionist som hävdar sig ha upptäckt att ätande bär ansvaret för viktminskning och att staten måste få människor att äta mindre för att undvika att de blir för magra. Eller en läkare som hävdar sig ha upptäckt att mediciner är källan till sjukdom och att de måste bannlysas för att främja hälsan. Som jag kommer att visa är sanningen att kapitalackumulation inte bara tjänar till att fortlöpande höja reallönerna och den allmänna levnadsstandarden, utan också verkar till att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och att minska den andel som går till vinster.

Pikettys okunnighet beträffande kapital förvärras av hans okunnighet och förvirrade idéer vad gäller vinst och vinstkvot. Han tror t.ex. att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten, när det i själva verket inte har något kausalsamband med vinstkvoten utan fastmer med tillgången på varor, inbegripet, viktigast av allt, tillgången på kapitalvaror, som det ökar och vilkas priser det tjänar till att minska. Piketty förväxlar den ökande tillgång och de sjunkande priser på kapitalvaror som orsakas av tekniskt framåtskridande med sjunkande vinstkvot. Detta samtidigt som han hävdar, vilket är helt självmotsägande, att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten.[6] Som resultat av dessa förväxlingar har han ingen förståelse av vad som faktiskt bestämmer vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet, saker som jag kommer att förklara längre fram.

Pikettys okunnighet vad beträffar kapital och vinster förvärras ytterligare av hans okunnighet beträffande sparande, både bruttosparande (d.v.s. sparande utifrån företagens försäljningsintäkter) och nettosparande (d.v.s. sparande utifrån vinster och löner). Han gör ingen skillnad mellan nettosparande som äger rum i frånvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och nettosparande som äger rum i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Därför är han inte i en position där han kan inse att nettosparandet i det förra fallet nödvändigtvis kommer till en ända och att kapitalackumulationen och det ekonomiska framåtskridandet därefter helt enkelt fortskrider på grundval av ökande produktion som åtföljs av sjunkande priser både på kapitalvaror och konsumtionsvaror. Inte heller är han i stånd att inse att i det senare fallet, medan nettobesparingarna vidmakthålls gör de det bara med en faktor som samtidigt har till effekt att höja penninginkomsterna i hela det ekonomiska systemet och därigenom fortfarande hindrar varje möjlighet för de ackumulerade besparingarna och kapitalet att potentiellt växa utan gräns i relation till den rådande penninginkomsten, ett påstående som är själva kärnan i hans doktrin.[7]

Och hans okunnighet vad beträffar kapital hindrar honom förstås från att inse att kapitalackumulation, vare sig den åstadkoms genom att samma totala kapitalsumma i termer av pengar åtföljs av fortlöpande sjunkande priser på kapitalvaror eller genom att ökade tillgångar på kapitalvaror åtföljs av en växande kapitalsumma i termer av pengar, är vad som ligger bakom det ekonomiska framåtskridandet, stigande reallöner och allmän levnadsstandard.

Pikettys okunnighet om kapitalets roll i produktionen

Som sagt ser Piketty helt enkelt inte ytterligare kapital som nödvändigt för ökning av produktionen och stigande levnadsstandard. Han tror att det på något vis bara är ett medel för att skapa ökande ekonomisk ojämlikhet och i själva verket en minskning av löntagarnas levnadsstandard och att ökningen därför behöver inskränkas med tvång. Han avfärdar varje behov av ytterligare kapitalackumulation, när han skriver om ”strukturell tillväxt” och ”produktivitetstillväxt” vilka, menar han, inte har något samband med kapitalackumulation.

Han skriver:

Kom ihåg att tillväxten mäter den långsiktiga strukturella tillväxttakten, vilken är summan av produktivitetstillväxten och befolkningstillväxten. Enligt Marx, liksom enligt alla 1800-talets – och det tidiga 1900-talets – ekonomer, innan Robert Solow skrev sitt arbete om tillväxten på 1950-talet, var själva idén om strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt, inte klart identifierad eller formulerad. På den tiden var den implicita hypotesen att produktionstillväxten, och speciellt tillverkningstillväxten, huvudsakligen förklarades av ackumulationen av industrikapital. Med andra ord ökade tillverkningen endast och allenast därför att varje arbetare backades upp av mer maskineri och utrustning och inte därför att produktiviteten som sådan (för en given mängd arbetskraft och kapital) ökade. Idag vet vi att långsiktig strukturell tillväxt endast är möjlig tack vare produktivitetstillväxt. Men detta var inte uppenbart på Marx tid på grund av avsaknad av historiskt perspektiv och bra data.[8]

Piketty, och Solow före honom, erkänner bara en dimension av kapitaltillgången, nämligen förhållandet mellan kapitalets monetära värde och nationalinkomsten, ett förhållande som Piketty kallar förhållandet kapital/inkomst. Om detta förhållande inte ökar finns det inte, menar de, någon kapitalackumulation. (Så som det uttrycks i detta förhållande är kapitalet i det ekonomiska systemet lika med summan av varje företags kontantinnehav, plus inköpsvärdet av dess varulager och arbete under utförande, plus inköpsvärdet av dess fabriker och utrustning minus ackumulerade årliga avskrivningar. Nationalinkomsten är summan av vinster, inbegripet ränteutbetalning, och löner och arvoden eller, kortare uttryckt, vinster plus löner.)

De lägger märke till att ekonomiskt framåtskridande, d.v.s. ökande tillgång på varor och tjänster per capita, inte beror av en fortlöpande ökning av detta förhållande. Det kan fortsätta med ett oförändrat förhållande mellan kapital och inkomst. Solow tillskrev detta helt enkelt det tekniska framåtskridandet till skillnad från kapitalackumulation. Piketty tillskriver det en oförklarad ”produktivitetstillväxt”, varmed, får jag anta, han icke desto mindre menar tekniskt framåtskridande. (Om detta inte är vad han menar, då har hans tillväxtteori ingen grund alls.) Det är på denna grundval som Piketty, liksom Solow, avfärdar kapitalackumulation som orsak till ekonomisk tillväxt.

Ingen av dem inser att ökningen i kapitaltillgången har en andra dimension, nämligen ökningar i tillgången på kapitalvaror som äger rum utan någon ökning i förhållandet kapital/inkomst.[9] De kan inte inse inte bara att kapitalackumulation kan äga rum när förhållandet kapital/inkomst är oförändrat, utan också att storleken på detta förhållande är viktigt för takten i denna kapitalackumulation, och att kapitalackumulationen är väsentlig för införandet av tekniska framsteg.

Faktum är att Piketty, efter att på så vis med orätt ha kopplat bort det ekonomiska framåtskridandet från kapitalackumulationen, går så långt som till att föreställa sig möjligheten av snabb produktivitetstillväxt i fullständig frånvaro av kapitalanvändning. Han skriver:

Som sagt är det fullkomligt möjligt att föreställa sig ett samhälle där kapitalet inte har någon användning (annat än att tjäna som ett rent värdeförråd utan någon avkastning alls), men där människor skulle välja att inneha en hel del kapital för att förekomma, låt oss säga, någon framtida katastrof eller stor festlighet eller helt enkelt för att de är väldigt tålmodiga och har en generös attityd till framtida generationer. Om dessutom produktivitetstillväxten i detta samhälle är snabb, antingen på grund av konstant innovation eller därför att landet snabbt kommer ikapp tekniskt mer avancerade länder, då kan tillväxttakten mycket väl vara påtagligt högre än avkastningen på kapital.[10]

Här ger Piketty uttryck för sin uppfattning att det är möjligt att ha snabb produktivitetstillväxt och att ta till sig mer avancerade länders teknologier inte bara utan att använda ytterligare kapital utan också utan att använda något kapital alls.

För Piketty är ”kapital” ett ord utan innehåll – en tom symbol att manipulera. Han inser inte att det omfattar alla de varor som är färdiga att köpas av människor, tillsammans med de affärer och lagerlokaler som ska innehålla dessa varor, och tillsammans med de fabriker, gårdar och gruvor och allt annat däremellan som är källan till dessa varor. Han begriper inte att kapitalet är grunden för tillgången på de varor människor köper och för efterfrågan på den arbetskraft som människor säljer. Endast därför att han inte har något seriöst begrepp om kapital kan han inbilla sig att det kanske inte har ”några användningsområden” och att ökning av det är skadligt snarare än väsentligt.

Kapitalackumulationens och det tekniska framåtskridandets faktiska roll

Medan den teori om ekonomiskt framåtskridande som Piketty lägger fram består i att hävda att det ekonomiska framåtskridandet är resultatet, antingen av en helt oförklarad ”produktivitetstillväxt” eller en produktivitetstillväxt som grundar sig på tekniskt framåtskridande frikopplat från kapitalackumulation, är sanningen den att en ökning av arbetets produktivitet och ty åtföljande ekonomiskt framåtskridande nästan alltid fordrar en ökning av tillgången på fysiska kapitalvaror jämfört med tillgången på arbetskraft. Till exempel är större tillgång på järnmalm per stålarbetare väsentlig för att stålarbetarna ska kunna producera mer stål per arbetare, liksom också större och bättre tillgång på kapitalvaror i form av de fabriker och den utrustning som används av stålarbetarna. Detsamma är naturligtvis sant om de tillämpliga tillgångarna på kapitalvaror inom varje produktionsområde.

Det måste betonas att kapitalvaror är en reguljär produkt av det ekonomiska systemet precis lika mycket som konsumtionsvaror, och att de används i produktionen av kapitalvaror icke mindre än i produktionen av konsumtionsvaror. Med detta i åtanke blir det klart att en engångsökning i tillgången på kapitalvaror som åstadkommits genom sparande och en ty åtföljande ökning av förhållandet mellan kapital och inkomst kan tjäna till att möjliggöra en ytterligare ökning i tillgången på kapitalvaror, och att denna process kan upprepas i det oändliga. Detta beror på att kapitalvarorna används reproduktivt. Det vill t.ex. säga att stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier bidrar till produktionen av stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier tillsammans med alla de andra varor i vilkas produktion de direkt eller indirekt tjänar. Faktum är att om det ekonomiska systemet inte ska börja förfalla måste den existerande tillgången på kapitalvaror åtminstone vara tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukats i produktionen.

För att fortsatt kapitalackumulation ska äga rum på grundval av en engångsökning av sparandet och förhållandet kapital/inkomst är allt som fordras två saker. Först att en tillräcklig andel av produktionen ägnas produktionen av kapitalvaror, d.v.s. en större andel än vad som blott och bart fordras för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen. Om en sådan andel åstadkoms och bibehålls eller ej är beroende av efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror i det ekonomiska systemet, vilket i sin tur är beroende av graden av bruttosparande i jämförelse med konsumtionsutgifter i det ekonomiska systemet.

För det andra att den sjunkande avkastning som åtföljer användningen av successiva ökningar av kapitalvarorna tillsammans med samma mängder arbetskraft uppvägs av tekniskt framåtskridande. Vad detta betyder är till exempel att gång efter annan sådana saker som ökande mängder järn och stål som är tillgängliga per arbetare åtföljs av att ångdrivna skovlar gjorda av järn och stål ersätter konventionella skovlar gjorda av järn och stål. Om man utrustade en arbetare med 1000 eller 10 000 konventionella skovlar, skulle det inte öka hans produktion utöver vad han kan producera genom att bara använda en enda skovel, medan däremot samma mängd järn och stål som finns i så många skovlar, om den i stället är i form av en ångdriven skovel, mycket dramatiskt kan öka hans produktion. Sådant tekniskt framåtskridande är väsentligt för den fortlöpande ökningen av tillgången på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande fordras för kapitalackumulation

Alltså är det tekniska framåtskridandets roll i att höja levnadsstandarden inte alls något som är klart och tydligt skilt från kapitalackumulation. Sanningen är att tekniskt framåtskridande är ett väsentligt krav för all storskalig kapitalackumulation. Till exempel skulle, i frånvaro av de senaste två århundradenas tekniska framåtskridande, tillgången på kapitalvaror idag inte radikalt kunna överskrida den tillgång på kapitalvaror som fanns i början av 1800-talet, oavsett hur stort sparandet var och hur stort förhållandet var mellan kapital och inkomst. I frånvaro av tekniskt framåtskridande skulle den tidens maximalt möjliga sparande kanske ha kunnat möjliggöra några mer eller mindre avsevärda förbättringar av segelfartyg, vagnar, kanaler och liknande, men inte produktion av ångfartyg, järnvägar och motorfordon, än mindre då kraftverk, elektricitet och alla de kapitalvaror som är beroende av elektricitet. Alla dessa former av ytterligare tillgångar på kapitalvaror var beroende av förekomsten av tekniskt framåtskridande.

Det är tekniskt framåtskridande som gör det möjligt för kapitalackumulationen och den resulterande höjningen av den allmänna levnadsstandarden att fortsätta i det oändliga och i oförminskad takt. Det är tekniskt framåtskridande som bibehåller produktiviteten i de växande tillgångarna på kapitalvaror. Genom att bibehålla denna produktivitet i produktionen av själva kapitalvarorna bidrar det till kapitalackumulationen och, genom kapitalackumulationen, till det ekonomiska framåtskridandet. Alltså är det inte alls fallet, så som Solow och Piketty tror, att tekniskt framåtskridande är någon ersättning eller något surrogat för kapitalackumulationen. Tvärtom gör det dess bidrag till en väsentlig beståndsdel i kapitalackumulationsprocessen.

Hur ett högre förhållande kapital/inkomst bidrar

Även om det står klart att en fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och nationalinkomst inte är nödvändig för att uppnå ekonomiskt framåtskridande, är storleken på detta förhållande mycket viktig. Allt annat lika är det ekonomiska systemet mer kapabelt att dra fördel av det tekniska framåtskridandet, ju högre detta förhållande är.

Tekniska framsteg skiljer sig vida vad gäller kostnaden för att införa dem. De samlade tekniska framsteg som var nödvändiga för att bygga en tunnel under Engelska kanalen räknas bland de dyraste att införa. De som innefattas i vad som fordras för att öppna en restaurang av blygsam storlek räknas bland de billgaste att införa. Ju högre förhållandet kapital/inkomst är i ett land, desto rikligare är dess tillgängliga förråd av ackumulerade besparingar. Och därför är det desto troligare att det är i en position där det har råd att genomföra kostsamma tekniska framsteg och därmed att uppnå de fördelar de kan tillhandahålla den ytterligare produktionen av kapitalvaror. Följaktligen är takten i det ekonomiska framåtskridandet snabbare ju högre förhållandet kapital/inkomst är.

För att relatera detta tillbaka till diskussionen i början av denna uppsats, om hur staten dränerar det ekonomiska systemet på tillgångar som annars skulle ha sparats och investerats, är det nu möjligt att förstå effekten i termer av att vi nu har ett vida lägre förhållande kapital/inkomst och därmed vida lägre ekonomisk framåtskridandetakt än vi annars skulle ha haft. Effekten har varit att minska vår förmåga att införa tekniska framsteg som jämförelsevis är kostsammare och därför kräver större kapitalsummor att genomföra. Denna brist på kapital har inte bara berövat oss införandet av dessa framsteg utan också de ytterligare tillgångar på kapitalvaror som skulle ha blivit resultatet av att vi infört dem.

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt. Å ena sidan är tekniskt framåtskridande, tack vare att det uppväger minskande avkastning från ytterligare tillgångar på kapitalvaror, nödvändigt för fortlöpande kapitalackumulation utan någon fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och inkomst. Samtidigt är kapitalackumulation nödvändig för förmågan att införa tekniska framsteg. Att kapitalackumulation är nödvändig för att införa tekniska framsteg handlar inte bara om ett högre förhållande mellan kapital och nationalinkomst utan också, och mycket oftare, helt enkelt om en större tillgång på kapitalvaror som inte speglar ett sådant högre förhållande utan bara en tillräcklig kapitalackumulation på grundval av tidigare införanden av tekniska framsteg. Till exempel kunde Förenta staterna införa de tekniska framsteg som utgjorde elektronikindustrin, därför att det fanns en tidigare existerande grundval i form av en elektrisk och en kemisk industri och de olika metallindustrierna, för att nämna några få. Förenta staterna kunde förvisso inte ha infört sådana tekniska framsteg ett århundrade tidigare på grundval av den då mycket mindre tillgången på kapitalvaror.

Som Mises observerade i sitt seminarium är nästan alla de senaste århundradenas tekniska framsteg tillgängliga för och kan till fullo förstås av ingenjörer t.o.m. i världens allra fattigaste hörn. Vad som hindrar dessa framsteg från att genomföras är inte någon brist på teknisk kunskap utan brist på kapital. En bonde i Indien som har sett en traktor på TV kan därför med lätthet förstå värdet av att använda en. Vad som hindrar honom från att använda en är förvisso inte någon brist på teknisk kunskap. Det är förvisso inte så att han inte vet hur man kör en traktor eller med lätthet kunde lära sig det. Vad som hindrar honom är att han inte har råd med en traktor. Han äger inte det kapital som behövs för att köpa en traktor och kan inte hitta någon som kan låna ut pengarna. Detta är en brist på kapital som förmodligen inte skulle kunna gottgöras av någon höjning av det lokala förhållandet kapital/inkomst. Den återspeglar generationer av otillräcklig lokal kapitalackumulation.[11]

Pikettys vinstteori

Pikettys okunnighet om kapitalackumulationens roll i det ekonomiska framåtskridandet står i nära samband med den förhärskande vitt spridda okunnigheten beträffande vad som bestämmer vinstkvoten, en okunnighet som han till fullo delar. De flesta samtida ekonomer tror med orätt att tekniskt framåtskridande, genom att höja kapitalvarornas fysiska produktivitet, har till effekt att höja vinstkvoten på kapitalet, medan ökningar i tillgången på kapitalvaror har till effekt att minska vinstkvoten.

Piketty skriver:

Enligt de enklaste ekonomiska modellerna … ska avkastningsgraden på kapitalet vara exakt lika med kapitalets ”marginalproduktivitet” (d.v.s. den ytterligare produktion som beror av en ytterligare enhet av kapital) … I varje fall bestäms avkastningsgraden på kapital av dessa båda krafter: för det första teknik (vad används kapitalet till?) och för det andra överflödet av kapital (alltför mycket kapital tar död på avkastningen på kapitalet).[12]

De som stödjer läran om kapitalets marginalproduktivitet behöver förklara hur de få dollar i ytterligare vinst som någon förtjänar någonstans tack vare investeringen av ytterligare $100 kan omvandlas till biljoner dollar i vinst i det ekonomiska systemet.

Som visats ovan är det tekniska framåtskridandets faktiska roll att bibehålla förmågan till ytterligare tillgångar på kapitalvaror för att öka produktionen, inklusive förmågan att producera fler kapitalvaror. Vinstkvoten bestäms varken av det tekniska framåtskridandet eller av tillgången på kapitalvaror. En växande tillgång på kapitalvaror orsakar lägre priser på kapitalvaror, inte en lägre vinstkvot. Tekniskt framåtskridande orsakar växande tillgång på varor, inklusive kapitalvaror, och därmed ännu lägre priser. Det orsakar inte högre vinstkvot, inte heller orsakar det lägre vinstkvot (d.v.s. tack vare att det ökar tillgången på kapitalvaror).

Som jag kommer att visa bestäms vinstkvoten av allmänna faktorer som verkar genom hela det ekonomiska systemet, nämligen av ”nettokonsumtion” och nettoinvestering, vilken senare speglar ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet, medan den förra speglar den rådande graden av tidspreferens.[13]

Pikettys fruktan för sparande och högre förhållanden kapital/inkomst

Som påpekats tror Piketty att en ökning i förhållandet kapital/inkomst inte bara inte bidrar till det ekonomiska framåtskridandet och den högre levnadsstandarden utan i själva verket är skadlig. I hans ögon tjänar den bara till att öka den ekonomiska ojämlikheten och den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna, och samtidigt minskar den andel som går till löntagarna.

Det bakomliggande problemet är enligt Piketty att avkastningsgraden (vinsten) överskrider tillväxtgraden. Han skriver:

Om dessutom avkastningsgraden på kapitalet förblir betydligt högre än tillväxtgraden under en längre tidsperiod (vilket är mera sannolikt när tillväxtgraden är låg, även om detta inte är automatiskt), då är risken för skillnader i fördelningen av rikedom mycket hög. Denna fundamentala ojämlikhet, som jag ska beteckna som a > t (där a står för den genomsnittliga årliga avkastningsgraden på kapital, inbegripet vinster, utdelningar, räntor, jordräntor och andra kapitalinkomster, uttryckt som procent av dess totalvärde, och t står för tillväxtgraden i ekonomin, d.v.s. den årliga ökningen av inkomsterna eller produktionen), kommer att spela en avgörande roll i denna bok. På sätt och vis sammanfattar detta den övergripande logiken i mina slutsatser.[14]

Han vidareutvecklar senare:

Låt mig nu övergå till konsekvenserna av a > t för dynamiken i fördelningen av rikedom. Det faktum att avkastningen på kapital är påtagligt och stadigvarande större än tillväxttakten är en stark kraft för en ojämlikare fördelning av rikedomen. Om t.ex. t = 1 procent och a = 5 procent, behöver förmögna individer endast återinvestera [lite mer än – GR] en femtedel av sin årliga kapitalinkomst för att säkerställa att deras kapital kommer att växa snabbare än den genomsnittliga inkomsten. Under dessa betingelser är de enda krafter som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå följande. För det första, om de rikas förmögenheter växer snabbare än den genomsnittliga inkomsten, kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga, vilket i det långa loppet skulle leda till en minskning av kapitalets avkastningsgrad. Icke desto mindre kan denna mekanism ta decennier på sig för att verka, speciellt i en öppen ekonomi där de förmögna kan ackumulera utländska tillgångar, så som var fallet i Storbritannien och Frankrike under 1800-talet och fram till början av Första världskriget.[15]

Den andra kraft ”som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå” nämns i närmast följande, ganska bisarra mening som läsaren kan bedöma som han vill: ”I princip kommer denna process alltid till en ända (när de som äger utländska tillgångar tar över hela planeten), men detta kan uppenbarligen ta tid.”

Följande exempel illustrerar den sorts situation som Piketty tror måste bli resultatet av att kapitalisterna ackumulerar kapital snabbare än det ekonomiska systemet kan växa. Anta alltså att förhållandet mellan ackumulerat kapital och nationalinkomst i ekonomin som helhet från början är 3, och att avkastningsgraden på kapitalet är 5 procent. I detta fall kommer kapitalisterna att erhålla 15 procent av nationalinkomsten, d.v.s. 5 procent av ett kapital som är tre gånger så stort som nationalinkomsten. Samtidigt kommer löntagarna att erhålla de återstående 85 procenten av nationalinkomsten.

Anta nu att kapitalisterna börjar spara utifrån sina vinster och efter någon tid lyckas med att fördubbla förhållandet kapital/inkomst i ekonomin som helhet till 6. Om vinstkvoten inte sjunker, skulle 30 procent av nationalinkomsten nu gå till kapitalisterna, vilket endast lämnar 70 procent åt löntagarna. I en situation med föga eller ingen tillväxt i den samlade produktionen skulle löntagarna klart och tydligt vara förlorare i ett sådant fall. Förändringen i den procentuella fördelningen skulle betyda att kapitalisterna får mer och löntagarna mindre i absoluta, inte bara relativa termer.

Piketty är villig att medge att vinstkvoten kan sjunka något. Han tror emellertid att fallet i vinstkvoten kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst. Om alltså t.ex. vinstkvoten sjunker till, låt oss säga, 4 procent, kommer det fördubblade förhållandet kapital/inkomst ändå att ha lyckats med att höja kapitalisternas andel av nationalinkomsten från 15 procent till 24 procent (4 procent av kapital som är 6 gånger så stort som nationalinkomsten), samtidigt som det i motsvarande grad minskar löntagarnas andel från 85 procent till 76 procent. Om det är föga eller ingen tillväxt i ekonomin, kommer detta utfall återigen att betyda att kapitalisterna vinner på bekostnad av en motsvarande eller nästan motsvarande förlust från löntagarnas sida. Möjligheten att kapitalackumulationen själv resulterar i tillväxt ignoreras helt enkelt, på grundval av Pikettys övertygelse att förhållandet kapital/inkomst och kapitalvaror inte spelar någon nödvändig roll i produktionen. Kom ihåg att det är ”strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt” som enligt Piketty producerar tillväxt, inte kapitalackumulationen.[16]

Under betingelser av föga eller ingen tillväxt betyder alltså varje betydande förändring av inkomstandelarna en mer eller mindre motsvarande förändring av realinkomsterna. Med andra ord: allteftersom kapitalisterna ackumulerar kapital får de enligt Piketty mer och mer, och arbetarna får mindre och mindre.

Piketty noterar att ”den ekonomiska tillväxten var praktiskt taget noll under en stor del av människans historia; om vi kombinerar demografisk tillväxt med ekonomisk tillväxt, kan vi säga att den ekonomiska tillväxttakten från äldsta tider och fram till 1600-talet aldrig överskred 0,1–0,2 procent under någon längre tid”. (S. 353.) Det måste observeras att enligt Pikettys teori om a > t som grundval för kapitalackumulation i jämförelse med inkomsterna [inkomsten] borde denna period ha varit en period av enorm kapitalackumulation jämfört med inkomsterna [inkomsten], ty inte bara var tillväxttakten mycket låg; vinstkvoten var också betydligt högre än i modern tid. Ingenting skulle alltså ha varit lättare än att besparingarna utifrån denna höga vinstkvot skulle överskrida periodens låga tillväxttakt.

Naturligtvis kännetecknades perioden förvisso inte av kapitalackumulation. Barbarinvasioner följda av århundraden av feodalkrig och allmän otrygghet vad gäller privategendom – och lägg därtill den kortsiktiga mentalitet som råder i en era behärskad av fruktan och vidskepelse – förhindrade all betydande kapitalackumulation under perioden som helhet. Faktum är att det förmodligen inte var förrän på 1400-talet som Europa uppnådde den ekonomiska nivå som uppnåtts under antiken. Det står klart från den ekonomiska historien att överskottet av a över t i och för sig självt absolut ingenting implicerar vad gäller kapitalackumulation. Det är förvånande att inte bara Piketty utan alla hans beundrare inte tycks ha lagt märke till detta gapande hål i tillämpningen av hans teori på historien.

Piketty tror att idag, d.v.s. sedan 1700-talet, är den långsiktiga normala tillväxttakten mellan 1 och 1,5 procent och ”att en tillväxttakt i produktionen per capita i trakten av 1 procent är extremt snabb”.[17] Det är inte ägnat att förvåna att det uppenbarligen inte faller Piketty in att ge äran för den jämförelsevis kraftiga ökningen i tillväxttakten sedan 1700-talet till kapitalismen och dess bakomliggande värden: framför allt förnuft, frihet och trygghet till egendom, värden som gav upphov till ett betydligt högre förhållande kapital/inkomst och en fortlöpande våg av produktiva innovationer. Och naturligtvis är en tillväxttakt på 1 eller 1,5 procent mycket mindre än den tillväxttakt som uppnåddes i Förenta staterna från dess grundande och fram till de senaste fyrtio åren eller så.

Pikettys motsägelse angående kapitalets produktiva bidrag

För att kunna fastslå att kapitalackumulation resulterar i en ökning av den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna och en motsvarande minskning av den andel som går till löntagarna måste Piketty visa varför ökningar i förhållandet kapital/inkomst ska förväntas vara större än något åtföljande fall i avkastningsgraden på kapital. Om till exempel en fördubbling av förhållandet kapital/inkomst åtföljdes av en halvering eller mer i avkastningsgraden på kapital, skulle den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna inte öka; den skulle förbli densamma eller minska, medan den andel som går till löntagarna skulle förbli densamma eller öka. Det är därför av avgörande vikt för Piketty att visa varför en höjning av förhållandet kapital/inkomst skulle överskrida varje åtföljande minskning i avkastningsgraden på kapital.

Detta är hans demonstration:

Vad beträffar kapitalets andel i den nationella och globala inkomsten, vilken anges av lagen α = a x β [översättning: kapitalets andel av nationalinkomsten är lika med avkastningsgraden på kapital gånger förhållandet kapital/inkomst – GR], tyder erfarenheten på att den förutsägbara höjningen i förhållandet kapital/inkomst inte nödvändigtvis kommer att leda till någon betydande minskning i avkastningen på kapital. Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett. Det troligaste resultatet är därför att den minskade avkastningsgraden kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst, så att kapitalets andel kommer att öka.[18]

Läsaren bör lägga märke till att Piketty nu har tillkännagivit att ”Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett”. Det är häpnadsväckande att dessa ”många användningsområden” där arbetskraft kan ersättas med kapital, d.v.s. resultera i samma produktion som tills nu fordrade arbetskraft, fortfarande, enligt vad han påstår, inte utgör fall där kapitalackumulationen bidrar till den ekonomiska tillväxten, trots det faktum att det inte går att förneka att produktionen ökar när kapitalet tar arbetskraftens plats och att den undanträngda arbetskraften tjänar till att öka produktionen på annat håll. Samma motsägelse uppträder på s. 223–224, där Piketty försäkrar att ”eftersom kapitalet har många användningsområden, kan man ackumulera enorma belopp utan att reducera dess avkastning till noll”. Ändå förefaller inget av dessa användningsområden vara att öka produktionen i det ekonomiska systemet och därmed öka tillväxttakten.

Piketty behöver dessa hänvisningar till kapitalets produktiva bidrag för att kunna fastslå vad han säger, att en höjning i förhållandet kapital/inkomst kommer att resultera i en ökning av den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna. Samtidigt måste han förneka kapitalets produktiva bidrag för att kunna behålla sina uppfattningar om vad som orsakar och inte orsakar tillväxt och sin tro att det samlade beloppet av realinkomsterna inte kommer att växa i någon betydande grad allteftersom kapitalet ackumuleras. Detta sistnämnda är väsentligt för hans ståndpunkt att kapitalisterna kommer att vinna mer och mer på löntagarnas bekostnad. Om Piketty erkände att ökningen av kapitalet resulterade i motsvarande ökning av produktionen, skulle allt han säger om ständigt ökande ekonomisk ojämlikhet falla bort. Detta fall , så som han beskriver det, beror av att vinstkvoten överskrider tillväxttakten. Ju mer den överskrider tillväxttakten, desto lättare är det, menar han, för kapitalisterna att spara i en omfattning som överskrider tillväxttakten och därigenom sätta igång ”en ändlös ojämlikhetsspiral”.[19] Men om kapitalisternas sparande resulterar i motsvarande ekonomisk tillväxt, kan denna ojämlikhetsspiral inte alls komma igång.

Så Piketty kan inte medge att kapitalackumulationen faktiskt bidrar till tillväxten. Men det är nödvändigt för honom att kapitalet ger ett betydande produktivt bidrag för att fastställa att det behövs så mycket mer av det att varje minskning av vinstkvoten kommer att mer än uppvägas av en ökning av mängden kapital.

Så vad han gör är att underförstått erkänna kapitalets produktiva bidrag och sedan omedelbart glömma bort att han har gjort det. På så sätt kan han argumentera för att betydande, ja, faktiskt obegränsade, ökningar av förhållandet kapital/inkomst kan äga rum med mindre än proportionerliga minskningar av vinstkvoten, och sedan på samma gång argumentera för att de inte åtföljs av någon betydande ekonomisk tillväxt. Detta är förstås en stor motsägelse: att bejaka kapitalets bidrag till produktionen och förneka kapitalets bidrag till produktionen.

Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst

Piketty är bekymrad över att det inte finns någon fast gräns för höjningen av förhållandet kapital/inkomst och för ökningen av kapitalisternas andel av nationalinkomsten på bekostnad av löntagarnas andel. Han skriver:

När det inte förekommer någon strukturell tillväxt och tillväxttaken t i produktiviteten och folkmängdsökningen är noll, stöter vi på en logisk motsägelse som ligger mycket nära vad Marx beskrev. Om sparkvoten s är positiv, vilket betyder att kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög, då kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga. Mer allmänt: om t ligger nära noll, tenderar det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst β = s / t att gå mot oändligheten. Och om β [förhållandet kapital/inkomst] är extremt stort, då måste avkastningen på kapital a bli mindre och mindre och mer och mer närma sig noll, eller också kommer kapitalets andel av inkomsten, α = a x β, till sist att uppsluka hela nationalinkomsten.

Här förmodas man föreställa sig att förhållandet kapital/inkomst stiger till kanske 10, sedan till 20, 50, 90 och t.o.m. ännu mer, medan vinstkvoten faller till 3 procent, 2 procent, 1 procent och ännu mindre. I detta scenario fortsätter vinstandelen av nationalinkomsten att stiga, till 30 procent (10 x 3 procent), sedan till 40 procent (20 x 2 procent), sedan till 50 procent (50 x 1 procent), och till sist kanske till närmare 90 procent, vilket lämnar löneandelen vid 70 procent, sedan 60 procent, sedan 50 procent och till sist kanske bara 10 procent eller mindre.

Han fortsätter:

Den dynamiska inkonsekvens som Marx påpekade motsvarar alltså en verklig svårighet, varifrån den enda logiska utvägen är strukturell tillväxt, vilken är det enda sättet att balansera kapitalackumulationsprocessen (i viss omfattning). Endast permanent produktivitets- och befolkningstillväxt kan kompensera det permanenta tillägget av nya kapitalenheter, så som lagen β = s / t klargör. Annars gräver kapitalisterna verkligen sin egen grav; antingen sliter de varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa den sjunkande vinstkvoten (till exempel genom att föra krig om de bästa koloniala investeringarna, så som Tyskland och Frankrike gjorde under Marockokriserna 1905 och 1911), eller också tvingar de arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering. I vilket fall som helst undergrävs kapitalet av sina inneboende motsägelser.[20]

Tillåt mig peka ut en annan ”logisk utväg” än ”strukturell tillväxt” från att avkastningsgraden på kapital, enligt vad som påstås, måste närma sig noll eller att ”kapitalets andel av inkomsten” måste ”uppsluka hela nationalinkomsten”. Den verkliga ”utvägen” är insikten att kapitalisternas påstådda sparande skulle resultera i ständigt ökande förhållanden kapital/inkomst helt enkelt inte äger rum och inte kan äga rum.

Tvärtemot vad Piketty säger är det inte så att ”kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år” och förvisso inte ”för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög”. De sparar försåvitt som det är nödvändigt att göra det för att uppnå den balans de önskar mellan att sörja för framtiden och att konsumera i nuet. När de väl uppnått denna balans, slutar de spara.

Föreställ er till exempel en förmögen kapitalist som får en avkastning på 4 procent på en förmögenhet av $100 miljoner av investerat kapital, och som för närvarande konsumerar hela sin inkomst på $4 miljoner om året. Han konsumerar inte mindre och ökar därför inte sitt kapital ytterligare, därför att han är till freds med det faktum att hans förmögenhet är tillräcklig för att upprätthålla 25 år av sådan konsumtion. Att lägga $1 miljon till sin försörjning för framtiden på bekostnad av att minska sin nuvarande konsumtion med $1 miljon skulle lägga mindre till hans välbefinnande än vad minskningen av hans konsumtion skulle ta ifrån det. Resultatet är att han inte sparar mer än vad han redan har sparat. Han förhindras att spara mer av sin tidspreferens, d.v.s. sin preferens för konsumtion i nuet framför ytterligare försörjning för framtiden.

Givet hans tidspreferens är vad som är nödvändigt för att få denne kapitalist att spara mer en ökning av hans inkomst, så att hans inkomst överskrider de $4 miljoner han har bedömt sig ha råd att konsumera. Om det till exempel vid slutet av året visat sig att han fått en avkastning på 10 procent, d.v.s. en inkomst på $10 miljoner i stället för $4 miljoner, implicerar hans konsumtion av $4 miljoner ett sparande i nuet på $6 miljoner. Nästa år är hans kapital $106 miljoner, tillsammans med en fortsatt inkomst av $10 miljoner och en tidspreferens som begränsar hans kapitalackumulation till 25 gånger hans nuvarande konsumtion, och detta implicerar en konsumtion av $4,24 miljoner och ett sparande på $5,76 miljoner. Detta sparande från kapitalistens sida ökar inte förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med vad det var från början. Faktum är att ökningen av hans inkomst har tjänat till att kraftigt minska förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst. Detta var 25:1 ($100 miljoner i kapital och $4 miljoner i inkomst). Nu är det föga mer än 10:1 ($106 miljoner i kapital och $10 miljoner i inkomst). Om hans inkomst nu stadigvarande skulle vara $10 miljoner om året, skulle det vara nödvändigt med många år av omfattande sparande för att återställa förhållandet 25:1 mellan ackumulerat kapital och inkomst. Han skulle behöva spara ända därhän att hans kapital växer till $250 miljoner. Vid denna punkt skulle en årlig konsumtion på 4 procent jämfört med hans ackumulerade kapital göra slut på de $10 miljonerna i inkomst, och ytterligare nettosparande skulle upphöra.

Inget av det sparande som är nödvändigt för att öka denne kapitalists kapital från $100 miljoner till $250 miljoner utgör någon ökning i förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med detta förhållandes utgångsvärde. Det är nödvändigt bara för att kunna återställa det tidigare rådande förhållandet när man nu ställs inför en högre inkomst. Det är vad som är nödvändigt för att hans förmögenhet ska vara tillräcklig för 25 års konsumtion under betingelser där hans konsumtion skulle öka så mycket att den uttömmer hans nu högre inkomst.

Piketty har fått allt om bakfoten. Kapitalisternas sparande höjer inte kontinuerligt förhållandet kapital/inkomst för att sedan fordra ”strukturell tillväxt” utan samband med kapitalackumulation och som kan eller inte kan äga rum för att hindra förhållandet kapital/inkomst från att stiga utan gräns. Tvärtom är sparandet resultatet av en stigande inkomst och är nödvändig för att återställa samma förhållande mellan kapital och inkomst som måste vara rådande för att konsumtion av hela inkomsten ska stämma överens med ett givet förhållande mellan försörjning för framtiden och konsumtion i nuet.

Naturligtvis skulle varje ökning i det förhållande kapitalisterna väljer mellan sitt kapital och sin konsumtion, d.v.s. i detta fall en ökning utöver förhållandet 25:1 orsaka en ökning av produktionen och bidra till ett snabbare ekonomiskt framåtskridande, vad Piketty än säger. Men som jag har visat finns det alltid en punkt där tidspreferensen hindrar kapitalisterna från att ytterligare höja detta förhållande, och det finns absolut ingen anledning att anta, än mindre frukta, något ändlöst fall i tidspreferensen från kapitalisternas sida.

Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen

Pikettys huvudtes är att kapitalismen verkar till att öka vinsterna på bekostnad av lönerna, och att den gör det genom ackumulationen av allt mer kapital som intjänar en allt större andel av nationalinkomsten som vinst och i motsvarande grad minskar den andel av nationalinkomsten som förblir löner. Dessutom påstår han, som redan visats, att lönerna minskar inte bara i termer av pengar och löntagarnas andel av nationalinkomsten, utan också i reella termer. Enligt Piketty beror detta på att kapitalackumulationen ingenting gör för att öka totalsumman av vad som produceras, med resultat att en lägre löneandel betyder att färre verkliga varor och tjänster går till löntagarna.

Som jag har förklarat är sanningen att ju högre förhållandet mellan kapital och inkomst är, desto mottagligare är det ekonomiska systemet för införandet av tekniska framsteg och desto mer är det därför i stånd att åstadkomma produktionsökningar. Produktionsökningarna är förstås inte bara ökningar av produktionen av konsumtionsvaror utan också i produktionen av kapitalvaror. Den ökande produktionen av kapitalvaror möjliggör sedan införandet av fler tekniska framsteg och ännu fler ökningar i tillgången på både konsumtionsvaror och kapitalvaror i en process som kan fortsätta utan någon fast gräns.

Resultatet är en stadig ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande ökar tillgången på producerade varor i jämförelse med det antal arbetare som producerar dem. Resultatet av detta är stadigt sjunkande priser i jämförelse med löner, och detta sker t.o.m. mitt under en ökande penningmängd och spenderingsvolym som är stor nog att höja priserna; i detta fall överstiger ökningen av penninglönerna prisökningarna, med resultat att priserna fortfarande sjunker i jämförelse med lönerna. Effekten är med andra ord en fortlöpande ökning av reallönerna och den genomsnittliga levnadsstandarden.

Dessutom, helt motsatt vad Piketty säger, bör man inse att kapitalismen till sin natur har till effekt att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och samtidigt minska den andel som går till vinster. En höjning av förhållandet kapital/inkomst ger exakt detta resultat.

Dessa slutsatser kan demonstreras med hjälp av ett enkelt exempel.

Anta alltså att det totala vinstbeloppet i det ekonomiska systemet till att börja med är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan vara nödvändiga för att 200 enheter ska vara lika med det faktiska för tillfället rådande samlade vinstbeloppet.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Alltså är den genomsnittliga vinstkvoten till en början 10 procent.

Och anta till sist att kapitalisterna, som fram till nu har spenderat sina 200 enheter i vinst på konsumtionsvaror bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem och gör ett ytterligare utlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken del av dessa 100 enheter som än utgörs av löneutbetalningar ökar den med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till företagens samlade produktionskostnader vilka dras från försäljningsintäkterna, vilket därmed i motsvarande grad minskar de samlade vinsterna.

Ökningen av de samlade kostnaderna kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på saker som inte är kapitaliserade, som t.ex. i typfallet försäljning och allmänna och administrativa omkostnader, skulle de omedelbart visa sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på konstruktion av byggnader med ett avskrivningsliv på fyrtio år, skulle det ta fyrtio år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men på det ena eller andra sättet, förr eller senare, kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i motsvarande grad minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Alltså är Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, upp- och nedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar som ökar förhållandet mellan ackumulerat kapital och inkomster ökar löneandelen av nationalinkomsten och minskar vinstandelen.

Högre samlade kostnader är källan till lägre och fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet

Det behöver påpekas, ifall det inte redan är uppenbart, att de högre samlade kostnader som blir resultatet av att kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft är grundvalen för lägre och fortlöpande sjunkande kostnader per enhet. Detta beror på att de, som jag har visat, är grundvalen för en ökning av produktionen, inbegripet produktionen av kapitalvaror. Växande varumängder dividerade med utgifter som är större men stabila på den högre nivån resulterar i fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet.

Pikettys oförmåga att inse att ett högre förhållande kapital/inkomst inte innebär mer vinst utan en ännu lägre vinstkvot

Till yttermera visso: När kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sitt sparande och sina investeringar, sjunker vinstkvoten inte bara tack vare det resulterande fallet i vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, utan också tack vare den ökning av det ackumulerade kapitalet som äger rum. Detta senare är ett resultat som är särskilt ironiskt, eftersom Piketty räknar med att ökningen av det ackumulerade kapitalbeloppet ska uppväga effekten av den sjunkande vinstkvoten. Han föreställer sig aldrig att det ökade ackumulerade kapitalbeloppet i stället självt skulle kunna bidra till en sjunkande vinstkvot. (Ni kommer väl ihåg exemplen på att vinstkvoten sjunker från 5 procent ända ned till 1 procent, men åtföljs av ökningar av det ackumulerade kapitalet som är stora nog att icke desto mindre, vad man påstår, öka vinstandelen av nationalinkomsten?)

I verkligheten är den genomsnittliga vinstkvoten i det ekonomiska systemet aldrig någonting som existerar oberoende av det ackumulerade kapitalbeloppet, så som Piketty tror. Tvärtom speglar den genomsnittliga vinstkvoten det ackumulerade kapitalbeloppet och fungerar som nämnare i ett bråk där vinstbeloppet fungerar som täljare. I den mån som kapitalisternas ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft tjänar till att öka det ackumulerade kapitalbeloppet tjänar de till att förena sig med minskningen av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och ytterligare minska den genomsnittliga vinstkvoten.

Anta alltså att, i exemplet med en ökning av 100 enheter i utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft, att när produktionskostnaderna stiger med 100 enheter, fördubblas det ackumulerade kapitalbeloppet i det ekonomiska systemet från 2000 till 4000. I detta fall skulle vinstkvoten inte bara sjunka till 5 procent, vilket speglar halveringen av vinstbeloppet, utan till 2,5 procent, vilket speglar det ytterligare faktum att nämnaren i det ackumulerade kapitalet har fördubblats. Och ju större den ökning är av det ackumulerade kapital som åtföljer minskningen av vinstbeloppet, desto lägre är vinstkvoten. Om det ackumulerade kapitalet på något sätt ökade till 5000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 2 procent. Om det ökade till 10 000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 1 procent.

Ironiskt nog verkar alltså den höjning av förhållandet kapital/inkomst som Piketty har antagit vara stor nog att mer än uppväga den sjunkande vinstkvot som åtföljer den och därigenom resultera i en ökning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, i stället i motsatt riktning. Den tjänar till att förstärka effekten av det fall i vinstbeloppet som åtföljer en höjning av förhållandet kapital/inkomst. Ju större det ytterligare kapital som ackumuleras i samband med ökningen av utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft är, desto mer sjunker vinstkvoten.

Hade Piketty känt till de faktiska effekterna av en höjning av förhållandet kapital/inkomst på vinstbeloppet och vinstkvoten skulle han ha kunnat skriva en bok som framhäver den gamla standardmarxistiska skrämselpropagandan om en påstått ständigt sjunkande vinstkvot som resultat av kapitalackumulationen. Men då skulle han ha behövt överge sin tes att vinsterna svarar för en ständigt ökande andel av nationalinkomsten som resultat av kapitalackumulationen.

Ingen tendens till sjunkande vinstkvot

Efter att jag väckt spöket till liv att vinstkvoten skulle sjunka, allteftersom kapitalet ackumuleras, är det nödvändigt för mig att omedelbart begrava det igen. Det som sätter stopp för varje sådan process är tidspreferensen. Även om det nu råder en lägre tidspreferens, vilken yttrar sig i att kapitalisternas konsumtion sjunker från 200 penningenheter till 100 penningenheter, finns det fortfarande tidspreferens. Och i enlighet med den nya, lägre tidspreferensen kommer ackumuleringen av ytterligare kapital att ge upphov till ytterligare konsumtion från kapitalisternas sida. Med en grad av tidspreferens som fordras för att sörja för 20 år av konsumtion i en takt av 100 penningenheters konsumtion om året (20 år är den siffra som impliceras av ett antaget ackumulerat kapital på 2000) kan alltså kapitalackumulationen inte fortskrida därhän att det ackumulerade kapitalbeloppet fördubblas samtidigt som kapitalisternas konsumtion förblir oförändrad. Långt innan denna punkt har nåtts skulle deras konsumtion öka i takt med ackumulationen av ytterligare kapital. De ursprungliga ytterligare utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft skulle minska proportionellt allteftersom kapitalisternas konsumtion ökade. Tilläggen till det ackumulerade kapitalet skulle upphöra genom en samfälld process, där produktionskostnaderna stiger mot en nivå av nya och ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft som själv minskade. En ny jämvikt skulle uppnås, kanske med ett totalt ackumulerat kapital i det ekonomiska systemet på 3000 och konsumtion från kapitalisternas sida på 150.

Jämfört med utgångspunkten skulle detta fortfarande utgöra en minskning av vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten, åtföljd av en ökning i förhållandet kapital/inkomst och en ökning av den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner.

De verkliga effekterna av kapitalisternas verksamheter

Det är alltså, i motsats till vad Piketty säger, helt enkelt inte möjligt att en ökning av vinstandelen och minskning av löneandelen i det ekonomiska systemet skulle vara något som åtföljer en minskning av kapitalisternas tidspreferens och den därav följande höjningen i förhållandet kapital/inkomst. Följaktligen är det inte möjligt att kapitalackumulationen tjänar till att berika kapitalisterna på löntagarnas bekostnad. Sanningen är den rakt motsatta. Effekten av kapitalisternas verksamheter är både att öka den andel av nationalinkomsten som går till löntagarna och att fortlöpande öka arbetets produktivitet. En ytterligare effekt är en fortlöpande minskning av priserna jämfört med lönerna och därmed en fortlöpande höjning av reallönerna.

Och slutligen föreligger det inte heller någon fara för att kapitalackumulationen tjänar till att minska vinstkvoten ner till noll eller ens i närheten av noll, så som Pikettys ledstjärna Marx hävdade. I motsats till vad Piketty säger, är det inte så att kapitalisterna ”gräver sin egen grav”. Det finns ingen ständigt sjunkande vinstkvot som tvingar dem att ”slita varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa [den]”. Inte heller är det så att de ”tvingar arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering”. Under inga omständigheter är det så att kapitalet ”undergrävs av sina inneboende motsägelser”.[21] Men Piketty undergrävs förvisso av sina motsägelser och misstag. Han är 180 grader fel ute.

Uppnystning av Pikettys villfarelser: Ökningen av penningmängden som orsaken till fortlöpande nettosparande och nettoinvestering[22]

Tidigare diskussion implicerar att tidspreferensen sätter gränser för sparande och för hur högt förhållandet kapital/inkomst är. Det är nödvändigt att jämka samman denna sanning med det iakttagbara faktum att nästan varje år äger nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering rum och att resultatet är att det totala värdet av det ackumulerade kapitalet fortsätter att öka.

Sammanjämkningen är enkel. Fortlöpande nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering och därav följande fortlöpande ökningar i värdet av det ackumulerade kapitalet är resultatet av fortlöpande ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Spenderingsökningen ökar vinsterna och lönerna. Vinsterna ökar utöver den konsumtionsnivå som dikteras av tidspreferensen och det tidigare ackumulerade kapitalet. Allt eller nästan allt av ökningen sparas och investeras, detta för att bibehålla den relation mellan kapital och konsumtion som ålagts av tidspreferensen, precis som i det exempel jag tidigare gav, där den kapitalist vars vinstkvot ökade från 4 procent till 10 procent av hans förmögenhet på $100 miljoner. På samma sätt ökar lönehöjningarna löntagarnas inkomster i jämförelse med deras tidigare existerande försörjning för framtiden i form av ackumulerade besparingar. Om de önskar bibehålla samma relation mellan sina nu högre inkomster och sina besparingar, behöver de öka sina ackumulerade besparingar, vilket fordrar att de sätter igång att spara utifrån sina inkomster.

Det är alltså inte en oavbrutet sjunkande tidspreferens som håller nettosparandet och nettoinvesteringen igång, utan ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen. Tidspreferensen kan förbli densamma i det oändliga och nettosparandet och nettoinvesteringarna fortlöpande fortsätta jämsides med den oförändrade tidspreferensen, helt enkelt därför att ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen höjer penninginkomsterna.

(Detta betyder förstås inte att om man översvämmar det ekonomiska systemet med nytillkomna pengar det skulle resultera i en massiv ökning av sparkvoten. I den mån som pengarnas köpkraft skulle hotas av en sådan policy kan resultatet mycket väl bli en minskning av sparandet i termer av dessa pengar [termer?], eftersom människor förlorar önskan att behålla dem eller skriva kontrakt som är betalbara med dessa pengar.)

Piketty har fått det om bakfoten när han antar en positiv sparkvot som både är stadigvarande och oberoende av tillväxttakten. Tillväxt – d.v.s. i just detta sammanhang tillväxt i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och följaktligen i penninginkomsten – är vad som bär ansvaret för den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering. Stoppa ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen, så kommer både nettosparandet och nettoinvesteringen uttryckt i pengar att upphöra, precis som de gjorde i det ovan givna exemplet där kapitalisterna minskar sina konsumtionsutgifter med 100 enheter och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft med samma belopp.

Det Piketty påstår är ”kapitalismens andra fundamentallag” kollapsar

Sparkvoten är inte någon långsiktig fixerad och oberoende variabel som söker efter en orsakslös, slumpartad tillväxt. Tvärtom är växande penningmängd och den resulterande ökningen av penninginkomsterna den oberoende variabel som nödvändiggör sparande utifrån inkomster för att kunna bibehålla varje givet förhållande kapital/inkomst. För att vända på ett exempel som Piketty använder är det en tillväxttakt på 2 procent, uttryckt i pengar, som nödvändiggör en sparkvot på 12 procent, om ett förhållande kapital/inkomst på 6 ska bibehållas. Det är inte alls så att utgångspunkten är en sparkvot på 12 procent som skulle leda till ett oändligt förhållande kapital/inkomst i avsaknad av en slumpartad tillväxt i inkomsterna.[23]

Pikettys påstådda ”kapitalismens andra fundamentallag: β = s / t”, d.v.s. hans påstående att förhållandet kapital/inkomst tenderar att vara lika med sparkvoten (s) dividerad med tillväxttakten (t), kollapsar alltså.[24] Den kollapsar för det första därför att i avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen är de nödvändiga långsiktiga värdena av både s och t, uttryckt i pengar, noll, medan värdet av det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst är en konstant som bestäms av den rådande tidspreferensen. Den kollapsar för det andra därför att i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, är det värdet av t (här tillväxttakten i penningmängden och spenderingsvolymen) tillsammans med det förhållande mellan kapital och konsumtion som bestäms av den för tillfället rådande tidspreferensen, som bestämmer s. Återigen är inte s någon sorts fixerad, oberoende variabel. Den är produkten av ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen tillsammans med den för tillfället rådande tidspreferensen, sådan den yttrar sig i förhållandet mellan kapital och konsumtion.

Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Nettoinvesterings- eller den monetära komponenten i vinsten

För att förstärka insikten om penningtillgångens roll i den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering bör man inse att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen systematiskt verkar till att lägga likvärdiga summor både till vinstmängden i det ekonomiska systemet och till mängden nettoinvesteringar i det ekonomiska systemet. När de upphör, upphör också dessa tillägg förr eller senare.

Vinst är försäljningar minus kostnader. Den samlade vinsten är skillnaden mellan totalsumman av alla företagens försäljningsintäkter i det ekonomiska systemet och totalsumman av alla de produktionskostnader som dras från dessa försäljningsintäkter. Nettoinvestering är skillnaden mellan produktionsutgifter och just dessa samma kostnader.

Produktionsutgifter är de utgifter affärsföretagen gör för kapitalvaror och arbetskraft. Dessa utgifter utgör tillägg till företagens kapitaltillgångar försåvitt som de antingen tar formen av utgifter för byggnader, fabriker och utrustning eller tillgångar i form av varulager eller arbete under utförande. Produktionskostnader i form av avskrivningskostnader och kostnader för sålda varor utgör avdrag från företagens kapitaltillgångar. Skillnaden mellan de tillägg som utgörs av produktionsutgifter och de avdrag som utgörs av produktionskostnaderna är nettoförändringen i dessa tillgångar, d.v.s. nettoinvestering.[25]

I närvaro av ökande penningmängd och spenderingsvolym släpar produktionskostnaderna med nödvändighet efter produktionsutgifterna. Det är detta som vidmakthåller förekomsten av nettoinvestering. Produktionskostnaderna speglar de lägre nivåer av produktionsutgifter som gjorts under tidigare tidsperioder. Dagens produktionsutgifter är större än fjolårets, och nästa års kommer att bli ännu större. Kostnaderna, som speglar tidigare års mindre produktionsutgifter, kan inte hålla jämn takt med de nuvarande produktionsutgifterna, när dessa utgifter ökar.

Vinstbeloppet i det ekonomiska systemet speglar mängden nettoinvesteringar praktiskt taget dollar för dollar. Detta beror på att de inte bara är subtrahender – d.v.s. de produktionskostnader som dras ifrån på samma sätt i båda fallen. Men också minuenderna – d.v.s. i det ena fallet mängden försäljningsintäkter och i det andra mängden produktionsutgifter – skiljer sig inte särskilt mycket. [26] En beståndsdel i produktionsutgifterna är utgifter för kapitalvaror. Dessa utgifter är också en identisk beståndsdel av försäljningsintäkterna. Vad ett företag lägger ut på att köpa kapitalvaror erhåller andra företag i lika mån, när de säljer dessa kapitalvaror. Vad t.ex. Ford lägger ut på kapitalvaror när företaget köper valsat stål erhåller stålets säljare som försäljningsintäkter.

Den andra beståndsdelen i produktionsutgifterna är förstås löneutbetalningar. Man tar inte särskilt mycket miste, om man antar att dessa lönebetalningar visar sig som den huvudsakliga källan till den återstående beståndsdelen i försäljningsintäkterna, vilken är de penningintäkter som kommer från försäljningen av konsumtionsvaror. I den mån som produktionsutgifterna överskrider produktionskostnaderna och därigenom genererar nettoinvestering, överskrider alltså de försäljningsintäkter som genereras av produktionsutgifterna dessa produktionskostnader med samma belopp. Alltså speglar vinstbeloppet i det ekonomiska systemet mängden nettoinvesteringar.[27]

Nettokonsumtionskomponenten i vinsten

Emellertid överskrider försäljningsintäkterna produktionsutgifterna. Eftersom, som ovan visats, utgifterna för kapitalvaror är en beståndsdel både av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna, låter sig överskottet av försäljningsintäkter över produktionsutgifterna sig reduceras till skillnaden mellan de återstående beståndsdelarna av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna. Det vill säga att det är lika med det belopp varmed de försäljningsintäkter som utgörs av utgifter för konsumtion överskrider de löner som betalas av företagen och sedan konsumeras av de arbetstagare som erhåller dem.

Källan till detta överskott är affärsmännens och kapitalisternas utgifter för konsumtion, som finansieras av sådana medel som utdelningar, räntebetalningar och uttag av tillgångar från sina företag av partners och ensamägare. Jag kallar detta överskott nettokonsumtion.[28]

Nationalinkomsten och nettonationalprodukten är identiska

Som man kan lära sig i praktiskt taget varje lärobok i ”makroekonomi” är nationalinkomsten, utöver att den är summan av vinster plus löner, också summan av konsumtion plus nettoinvestering, d.v.s. nettonationalprodukten. (Nettonationalprodukten skiljer sig från bruttonationalprodukten väsentligen bara genom att avdrag för avskrivningar dras ifrån den senare.)

Det verkliga skälet till denna identitet är helt enkelt en ändring i den ordning i vilken underkomponenterna intäkter/utgifter som utgör nationalinkomsten respektive nettonationalprodukten läggs till. För att komma fram till nationalinkomsten läggs de till efter typer av intäkter. För att komma fram till nettonationalprodukten läggs de till efter typer av utgifter. I nationalinkomsten inbegriper alltså försäljningsintäkterna både försäljningsintäkter från konsumtionsvaror och försäljningsintäkter från kapitalvaror. Löner inbegriper löner som betalas av konsumenter (främst staten) plus löner som betalas av affärsföretag. I nettonationalprodukten läggs de försäljningsintäkter som betalas av konsumenter till de löner som betalas av konsumenter för att komma fram till konsumtion, medan de löner som betalas av affärsföretagen läggs till utgifterna för kapitalvaror för att komma fram till produktionsutgifter. I nationalinkomsten dras kostnaderna från försäljningsintäkterna. I nettonationalprodukten dras de från produktionsutgifterna.

Reduktioner till konsumtion

I långvarig avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen och därmed nettoinvesteringens försvinnande kommer vinstbeloppet i det ekonomiska systemet att vara lika med nettokonsumtionen enbart. När nettoinvesteringarna är lika med noll låter sig nationalinkomsten samtidigt reduceras till att vara lika med konsumtionen enbart. När nationalinkomsten är lika med konsumtionen enbart förekommer inget sparande.

Därmed är en av huvudpunkterna i detta avsnitt bevisad. Den fortsatta förekomsten av nettosparande och nettoinvestering är resultatet av ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga som förmodas öka förhållandena kapital/inkomst utan gräns, och som Piketty oroar sig över, existerar helt enkelt inte. Den hejdas av tidspreferensen. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga och som faktiskt existerar är en produkt av ökande penningmängd och spenderingsvolym. De verkar blott och bart i riktning av att återställa det långsiktiga förhållande kapital/inkomst som motsvarar den rådande tidspreferensen, den som skulle råda i avsaknad av ytterligare ökningar i penningmängden. De verkar inte till att beständigt öka detta förhållande. Faktum är, som visats ovan, att det sparande som äger rum som resultat av ökningar i penningmängden existerar i ett sammanhang där de resulterande vinst- och löneökningarna tjänar till att minska förhållandet kapital/inkomst.[29]

Den monetära komponenten i vinstkvoten behöver inte innebära inflation

Man bör inse att nettoinvesteringskomponenten eller den monetära komponenten i vinsterna och vinstkvoten på intet sätt med nödvändighet tyder på inflation. (Man bör tänka sig inflation, inte som en ökning i penningmängden utan endast som en ökning som är snabbare än ökningen av tillgången på guld/silver.) Under kapitalism och guldmyntfot skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen vara tämligen blygsam, och ökningen i produktionen av och tillgången på varor skulle lätt kunna vara lika med eller rentav överskrida den, så som den gjorde under hela 1800-talet. I detta fall skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen inte resultera i stigande priser och skulle faktiskt kunna åtföljas av sjunkande priser, så som var fallet under 1800-talet. Men i vilken mån den än förekom skulle den ändå räknas in i vinstkvoten. Det skulle fortfarande finnas en nettoinvesterings- eller monetär komponent.[30]

Det bör utifrån detta vara uppenbart att, medan vinstkvoten uttryckt i pengar innehåller en viktig beståndsdel som inte bestäms av någonting annat än ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen, innehåller den reella vinstkvoten, d.v.s. den kvot som speglar vad man vinner i termer av köpkraft, en beståndsdel som är lika med ökningstakten i produktionen av och tillgången på varor. Om ökningstakten i produktionen och tillgången är lika med eller överskrider ökningstakten i pengar och spendering, förblir priserna stabila eller sjunker, vilket resulterar i att den ytterligare monetära vinsten också är en ytterligare realvinst. Under kapitalism och guldmyntfot utgör den monetära beståndsdelen i vinstkvoten nästan med visshet en realvinst och med stor sannolikhet underskattas den i den mån som priserna sjunker.

Försåvitt som realvinstkvoten består av ökningen i produktionen gagnar den uppenbarligen alla, och på intet vis bara kapitalisterna. Den stora merparten av kapitalisternas monetära vinst är bara en sorts markör, som betecknar ökningen i den rikedom som är på väg till att tillfredsställa konsumenternas behov och till att göra tjänst i den framtida produktionen. Dessutom, som ovan visats, ju mer kapitalisterna skär ned sin konsumtion för att kunna spara och investera, desto större är den andel av den ökande tillgången på konsumtionsvaror som produceras som går till löntagarna.

Varför sparande i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot

Det faktum att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet har ansvaret både för den fortsatta förekomsten av nettosparande och för tillägget av en motsvarande positiv beståndsdel i vinstkvoten förklarar varför det sparande som äger rum i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot. I det väsentliga: Knappt har sparandet lagt något till värdet av det ackumulerade kapitalet, och de investeringar det finansierat lagt något till de samlade produktionskostnaderna, förrän den fortsatta ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen ytterligare ökar produktionsutgifterna, försäljningsintäkterna och vinsterna. Alltså är, som jag skrivit på ett annat ställe, ”det nettosparande som äger rum som en regelmässig, fortlöpande företeelse i det ekonomiska systemet något som åtföljer en vinstkvot som inte bara minskas tack vare dess existens utan i själva verket höjs tack vare samma orsak som ligger bakom dess existens. Försåvitt som nettosparandet mestadels fortsätter åtföljs det alltså av en vinstkvot som är högre, inte lägre, än vad den skulle vara i dess frånvaro. Faktum är att det är just den förhöjda vinstkvoten som är källan till det mesta av nettosparandet.”[31]

Så mycket för Pikettys och Marx farhågor att sparandet skulle driva avkastningsgraden mot noll och därigenom utgöra en process varmed kapitalisterna ”gräver sin egen grav”.

Skatter som minskar sparandet och investeringarna ökar vinsterna och minskar lönerna

Det är också viktigt att inse att vinsterna och räntorna i det ekonomiska systemet artificiellt ökas i jämförelse med lönerna tack vara alla statliga ingrepp som hindrar sparande och investeringar. Det har fastslagits att penningmedel som sparas och investeras förr eller senare visar sig i boksluten som produktionskostnader, vilket därmed minskar den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Härav följer att, försåvitt som skatter och statliga budgetunderskott tjänar till att minska volymen av sparande och investeringar i det ekonomiska systemet, tjänar de också till att minska de samlade produktionskostnader som måste dras från försäljningsintäkterna när man räknar ut vinsten. Eftersom de samlade försäljningsintäkterna förblir desamma, försåvitt som ökningen av statens spendering på konsumtionsvaror uppväger både fallet i spenderingen på kapitalvaror och fallet i löntagarnas spendering på konsumtionsvaror, som är resultatet av fallet i de löner som betalas av affärsföretagen, blir effekten en motsvarande höjning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och en motsvarande höjning av den genomsnittliga vinstkvoten. Och eftersom det är vinsten som styr räntan, ökar också räntebeloppet och räntekvoten.

Pikettys program skulle öka vinstbeloppet och vinstkvoten

Det följer vidare av det ovannämnda att Pikettys program av konfiskatorisk beskattning av inkomster och kapital är ett program för minskade löneutbetalningar och utgifter för kapitalvaror, och därmed av de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och därför ett program för att öka vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet. Det är också ett program för att fortlöpande minska tillgången på kapitalvaror och därmed av arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden.

För att kapitalisterna ska vålla den skada som Piketty säger att de kommer att vålla, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad han fruktar att de kommer att göra

Dessutom visar det sig att om kapitalisterna själva skulle öka vinstandelen och minska löneandelen av nationalinkomsten, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad Piketty fruktar att de ska göra. Nämligen att inte spara och investera, utan sluta spara och i stället konsumera. Om kapitalisternas tidspreferens steg och de ökade sina utgifter för konsumtion genom att använda penningmedel som gjorts tillgängliga genom att de minskat sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft, skulle de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna förr eller senare sjunka i samma omfattning, och vinsterna skulle i lika mån öka. Som resultat av de större utgifterna för konsumtionsvaror i jämförelse med utgifterna för kapitalvaror skulle förstås produktionen av konsumtionsvaror öka på bekostnad av produktionen av kapitalvaror. Ett ytterligare resultat skulle bli minskad förmåga att producera vare sig konsumtionsvaror eller kapitalvaror i framtiden, beroende på den minskning av tillgången på kapitalvaror som skulle orsakas av de åtgärder han föreslår.

Om skiftet i den relativa produktionen av kapitalvaror och konsumtionsvaror gick ända därhän till att produktionen av kapitalvaror inte längre var tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen, skulle produktionen, inbegripet tillgången på producerade kapitalvaror, krympa från år till år. Det ekonomiska systemet skulle försättas i ett tillstånd av tillbakagång.

Det verkliga förhållandet mellan vinster och sparande var något som Adam Smith förstod när han skrev:

Men profitkvoten stiger inte, som räntan och lönen, med en samhällelig högkonjunktur och sjunker inte när lågkonjunktur råder i samhället. Tvärtom är profitkvoten naturligt låg i rika och hög i fattiga länder, och den är alltid högst i sådana länder som snabbast är på väg mot förfall.[32]

Piketty är ute efter att illustrera sanningen i Adam Smiths uttalande genom att driva Förenta staterna, och så mycket av den övriga världen som må vara dåraktig nog att anta de mått och steg han anbefaller, betydligt längre i riktning mot ”att vara snabbast på väg mot förfall”. Han vet så lite om vinstkvoten och vad som bestämmer den att han tror att ju mer vinstkvoten överskrider tillväxttakten, desto större är den skada kapitalisternas sparande innebär.[33] Vad det innebär är i själva verket raka motsatsen, nämligen en konsumtionsnivå från kapitalisternas sida som är så hög, och en sparande- och investeringsnivå från kapitalisternas sida som är så låg, att ingen tillväxt kan äga rum och ersätts av ekonomiskt förfall.

Kontra Piketty: Till försvar för en ojämlikhet i inkomsterna på 1000:1

En kritik av Piketty skulle inte vara fullständig utan att ta upp hans fientlighet mot de höga lönerna för verkställande direktörer och andra höga chefer inom affärsföretagen.[34]

År 2012 var medianinkomsten i Förenta staterna ungefär $51 000. Samma år tjänade sex verkställande direktörer mer än $51 miljoner, d.v.s. 1000 gånger så mycket. Piketty menar att det är en skriande orättvisa om en chef tjänar 100 gånger den genomsnittliga inkomsten.[35]

Jag ska här inte slösa bort någon tid på att rättfärdiga ojämlikheter på 100:1. I stället ska jag med en gång rättfärdiga de ojämlikheter på 1000:1 som representeras av vad landets högst betalda verkställande direktörer tjänar.

Dessa verkställande direktörer har ansvaret för att leda tiotusentals arbetstagares arbete och användningen av tiotals miljarder dollar i kapital. De bestämmer vad dessa arbetare producerar och hur de producerar det. Alltså har deras beslut enorma konsekvenser. Det är rimligt att de belönas i en skala som står i proportion till omfattningen av deras beslut. En inkomst på $50 miljoner för en verkställande direktör är bara 1 procent av ett kapital på $5 miljarder eller $5 miljarder i försäljningsintäkter, och det kapital och de försäljningsintäkter de faktiskt har ansvaret för är mycket större. Penningförvaltare tjänar rutinmässigt en högre procent på de pengar de förvaltar. Fastighetsmäklare tjänar i typfallet 6 procent av priset på de hus de säljer. Med en ersättning av bara 1 procent, ja faktiskt mindre än så, i den mån som de kapitalbelopp och försäljningsintäkter det faktiskt rör sig om är större än $5 miljarder, kan man hävda att dessa verkställande direktörer är underbetalda.

Viktigast av allt: Det är väsentligt att de verkställande direktörernas makt att fatta beslut vägleds av att de har ett stort ägarintresse i de företag de styr. För att fungera som de ska behöver de motiveras, inte bara av önskan att göra vinster, utan också av önskan att undvika förluster. För att uppleva denna önskan så som den behöver upplevas behöver de ha ett stort ägarintresse i de företag de leder. De höga inkomster de betalas är det medel varmed de förvärvar detta ägarintresse. Det typiska är att mycket eller det mesta av deras inkomster betalas till dem antingen i form av aktier i eller köpoptioner på företagets aktier.

Genom att verkställande direktörer och andra höga chefer får extremt höga inkomster verkar kapitalismen ironiskt nog till att åstadkomma något som påstådda förkämpar för arbetarnas rättigheter och ”social rättvisa” skulle kunna tänkas förespråka. Den åstadkommer nämligen en överföring av en betydande del av ägandet av produktionsmedlen från mer eller mindre passiva kapitalister till de arbetare som utför själva arbetet med att leda företagen, d.v.s. de arbetare som tillhandahåller den övergripande vägledande och styrande intelligensen i företagets verksamheter och som, vilket är en rättvis belöning, nu blir betydande kapitalister. Som resultat av de kraftfulla ägarincitament som ges till dem som leder företagen kan förstås de passiva kapitalisterna förväntas klara sig bättre än de annars skulle ha gjort.

Genom att möjliggöra förvärvet av en betydande ägarandel i sina företag löser de verkställande direktörernas och andra höga chefers höga löner ett annat problem som vänstern länge klagat på. Nämligen det påstådda skiljandet av ägande och kontroll, ett problem som togs upp så tidigt som 1932 av Berle och Means.[36] I den mån som detta problem är verkligt (och konfiskatoriska inkomst- och arvsskatter gör det verkligt), löses det av de verkställande chefernas höga inkomster. Ty det ägarintresse som blir resultatet betyder att ägandet ges till dem som har kontrollen.

Ännu ett klagomål som kapitalismens kritiker kommer med löses, nämligen den påstådda omöjligheten att starta nya företag som fordrar betydande kapital, som t.ex. ett nytt bilföretag. Höga chefers höga inkomster, till stor del sparade och investerade, skulle kunna ge stommen till det nödvändiga kapitalet för sådana investeringar. Tio eller tjugo höga chefer i ett existerande bilföretag skulle till exempel mycket väl vara i en sådan ställning att de under årens lopp kan ackumulera åtskilliga hundra miljoner dollar sinsemellan och därmed, kanske med hjälp av banklån, vara i en position där de faktiskt kan starta ett sådant nytt företag. Deras ackumulation skulle vara än mer säkerställd, om det inte fanns någon personlig inkomstsskatt.

Och till sist, som en följd av omfattningen av deras verksamheter, finner verkställande direktörer gång efter annan att de tusentals arbetare som deras företag anställer och deras tjänster inte längre är nödvändiga. Detta är till exempel fallet när tekniska framsteg och ökad kapitaltillgång gör det möjligt att uppnå samma resultat med mindre arbetskraft. Att spara så mycket arbetskraft är ett enormt produktivt bidrag inte bara ur de företags synpunkt som de verkställande direktörerna arbetar för, och för dessa företags aktieägares, utan också ur det ekonomiska systemets synpunkt som helhet och den genomsnittlige medlemmen av det ekonomiska systemet, eftersom de arbetare som inte längre behövs för dessa företag nu är tillgängliga för att uppnå en allmän utvidgning av produktionen i det ekonomiska systemet, om och när de anställs någon annanstans. Jämsides med detta är de penningmedel som inte längre fordras för att betala deras löner tillgängliga att betala löner någon annanstans i det ekonomiska systemet.

Dessa verkställande direktörer förtjänar förvisso att belönas väl för sådana betydande produktiva bidrag. Samtidigt kommer emellertid de arbetare de friställt temporärt att vara arbetslösa och få det sämre. Det finns alls inget orättvist i något av detta. De verkställande direktörerna och deras tidigare anställda är inte medlemmar av samma kärnfamilj bestämda att dela ljuvt och lett tillsammans. De är separata, oberoende parter, var och en med klart och tydligt åtskilda egenintressen, men var och en med det gemensamma egenintresset att de alla är fria att fredligt eftersträva sina egenintressen, en princip som tjänar till att fortlöpande öka allas levnadsstandard. Om och när de arbetare som friställts lyckas finna andra arbeten som ger lika mycket betalt som de arbeten de förlorat, kommer de att gagnas i sin egenskap av konsumenter som nu betalar lägre priser, och detta t.o.m. av den förbättring som gjort dem friställda. Och de gagnas förvisso av alla andra arbetsbesparande förbättringar som äger rum, har ägt rum eller kommer att äga rum var som helst i det ekonomiska systemet. Genom att öka tillgången på producerade produkter i jämförelse med tillgången på den arbetskraft som producerar dem, och därigenom minska priserna i jämförelse med lönerna, är sådana förbättringar grundvalen för alla de ökningar av den allmänna levnadsstandarden som har ägt rum eller kommer att äga rum.[37]

Kontra Piketty: Det allmänna intresset av ojämlikhet i rikedom och inkomster

När det gäller frågan om ekonomisk ojämlikhet lever Piketty i en värld av 1800-talsromaner. Han har dussintals hänvisningar till Jane Austens och Honoré de Balzacs romaner, där den ärvda rikedomen har en framträdande roll. Han tror att dessa romaners värld är kapitalismens värld, vilket motsägs av det faktum att i det främsta kapitalistiska landet, Förenta staterna, har varje generations stora förmögenheter inte varit en produkt av arv utan förtjänades av dem som ägde dem. Astors, Vanderbilts, Carnegies, Morgans, Rockefellers, Fords och i våra dagar Gates och Buffetts förmögenheter var inte ärvda. De byggdes upp av dessa personer. Och deras arvingars rikedom går stadigt tillbaka i relativ storlek allteftersom nästa generations stora innovatörer träder fram på scenen och bygger upp ännu större förmögenheter.

Piketty och den övriga egalitära rörelsen vet ingenting om hur stora förmögenheter förvärvas under kapitalismen, inte heller om deras ekonomiska betydelse. Faktum är att de byggs upp genom att man förtjänar mycket höga vinstkvoter under många år och sparar och återinvesterar den stora merparten av dessa vinster. Det är detta som möjliggör de mycket höga sammantagna tillväxttakter under många år som är nödvändiga för att gå från relativt blygsamma initiala investeringar till stora förmögenheter längre fram.

För att tjäna de höga vinstkvoterna är viktiga innovationer nödvändiga, i all synnerhet att man inför nyare och bättre produkter eller effektivare och billigare metoder att producera existerande produkter. Och eftersom en hög vinstkvot drar till sig konkurrenter, vilkas konkurrens sedan drar ned denna vinstkvot mot den allmänna eller genomsnittliga nivån, är det nästan alltid nödvändigt att de som bygger upp förmögenheterna inför ytterligare innovationer för att kunna bibehålla sina höga vinstkvoter. Som regel är det nödvändigt för dem att införa en hel serie innovationer under den period då de bygger upp sina förmögenheter.

Och allteftersom vinsterna sparas och återinvesteras blir effekten att förmögenheterna tjänar till att leverera behållningarna av innovationerna till den köpande allmänheten, för de används till att producera de produkter som frambringar innovationerna. Så till exempel gjorde Rockefeller sin förmögenhet genom att hela tiden minska produktionskostnaden och priset på oljeprodukter och vidga omfattningen av de producerade oljeprodukterna. Allteftersom hans förmögenhet växte, användes den till att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar och andra produktionsmedel som förde den förbättrade och effektivare producerade tillgången på oljeprodukter till den köpande allmänheten. Både i sitt ursprung, de stora vinsterna, och i dispositionen av dem, kapitalinvesteringarna, gav alltså hans förmögenhet den köpande allmänheten enorma behållningar.

Detsamma var sant om Henry Fords stora förmögenhet: han började med ett kapital på $25 000 år 1903 och dog med ett kapital på $1 miljard år 1946. Det som gjorde att han förtjänade denna förmögenhet var sådana stora innovationer som löpande bandet och utbytbara massproducerade delar och att han kunde minska kostnaden för att producera bilar och förbättra deras kvalitet ända därhän att man på 1920-talet kunde skaffa sig en vida bättre bil för $300 än man kunde skaffa sig för $10 000 vid början av århundradet. De vinster Ford gjorde på sina innovationer plöjdes i överväldigande omfattning tillbaka i Ford Motor Company, där de visade sig som de fabriker, löpande band, utrustning och tillgångar som var nödvändiga för att producera miljoner sådana nya bilar.

Fastän dessa sanningar, när man väl nämnt dem, är praktiskt taget självklara, är jämlikhetsförespråkarna omedvetna om dem. De tar kapitalismens produkter för givna och har ingen bättre idé om hur de kommit till än vad Piketty har när han föreställer sig en ekonomi som fungerar, ja rentav växer, utan användning av något kapital alls.[38] Sanningen är faktiskt att jämlikhetsförespråkarna betraktar kapital och kapitalvaror som om de vore konsumtionsvaror, det vill säga som varor varav behållningen uteslutande går till deras ägare och som kan vara till gagn för dem som inte har turen att vara deras ägare endast genom att dessa senare blir deras ägare.

Jämlikhetsförespråkarna inser inte den enkla sanningen att det i en kapitalistisk ekonomi inte är nödvändigt att äga kapital eller kapitalvaror för att kunna dra nytta av dem. Allt som är nödvändigt är att man är fri att köpa produkterna. Var och en som köper bensin eller värmeolja drar till exempel nytta av oljeraffinaderier och oljeledningar. Var och en som köper eller hyr en bil drar nytta av bilfabrikerna och stålverken. Under kapitalismen och dess produktion för marknaden drar var och en nytta av det kapital som ägs av andra. Han drar denna nytta när han köper produkterna av detta kapital.

Nära relaterat till denna behållning av privatägt kapital för den köpande allmänheten, är dessutom det faktum att privatägt kapital är källan till efterfrågan på genomsnittspersonens arbetskraft. Det är källan till både tillgången på de varor han köper och till efterfrågan på den arbetskraft han säljer. Det är förstås denna efterfrågan på arbetskraft hos dem som inte äger produktionsmedlen som möjliggör deras inköp.

Även om den genomsnittlige samhällsmedlemen inte personligen äger några produktionsmedel erhåller han ändå den stora merparten av behållningen av produktionsmedlens existens. Han erhåller den i sin egenskap av köpare av produkter och säljare av arbetskraft.

Det är visserligen sant att det är mer önskvärt att vara en förmögen kapitalist än bara en genomsnittlig arbetstagare. Men den verkliga skillnaden är mycket mindre än vad man antar. Den mäts varken med storleken av kapitalistens kapital eller av storleken av hans vinst. Den fördel som hans kapital utgör är nästan helt och hållet av psykologisk natur. Den är kunskapen om att kapitalet finns där om han behöver det. Normalt ska hans kapital inte röras utan utökas, och när det rörs är det nästan alltid i jämförelsevis blygsam omfattning.

Hans vinst är inte heller måttet på hans fördel. Detta beror på att, i den mån som han sparar och återinvesterar sin vinst, tjänar vinsten, liksom det kapital som den förenats med, köparna av de produkter han säljer och de löntagare vilkas arbetskraft han köper. Den faktiska förverkligade fördelen med att vara en förmögen kapitalist är den omfattning i vilken den gör det möjligt för honom att konsumera mer än genomsnittspersonen. Men t.o.m. detta är en grov överskattning av omfattningen av hans direkta personliga behållning. Detta beror på att en stor del av en förmögen kapitalists konsumtion troligen är av ett slag som också har till effekt gagn för ett mer eller mindre betydande antal andra människor, ofta inbegripet hela samhället. Detta är fallet i den mån som hans konsumtion tar sig sådana former som att finansiera vetenskaplig forskning, universitet, bibliotek, orkestrar, operahus, sjukhus och liknande, saker som kan vara av största personliga värde för en individ, när han väl är i en position där han har råd att finansiera dem. Precis som en diamant kan vara, och vanligen är, av större personligt värde än en liter vatten, när man redan har allt vatten man behöver för något ändamål, kan finansieringen av sådana saker vara av större personligt värde än fler av de saker man vanligen konsumerar, när man redan har stort överflöd av dessa vanliga saker.

Alltså är resultatet när allt kommer omkring att i termer av faktisk direkt personlig konsumtion skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk.

Genomsnittspersonen är inte kapabel att göra stora innovationer och bygga upp nya industrier eller revolutionera existerande industrier. Men om han lever i ett samhälle där privategendomen är tryggad får han lika fullt behållningen av dem. Allt han behöver för att erhålla denna behållning är att ha tillräcklig intelligens och kunskap för att förstå att hans ekonomiska välbefinnande beror av att de som är mera kapabla än han har friheten att fredligt utöva sina större förmågor. Han behöver förstå att han inte har någon rätt till deras egendom som förser honom med vad han behöver och anställer honom, att det är långt ifrån rättvist att lägga beslag på deras egendom i namn av ”social rättvisa” och ”omfördelning av rikedom och inkomst” – att det är stöld och inte kan göra mer gott än en mobb som plundrar en butik.

Varje medlem av en sådan mobb kan agera i tron att det är ”rättvist” att han tar en eller ett par saker från butiken, som har så många saker medan han har så få. Men effekten kommer att bli att det sedan inte finns någon butik, vilket resulterar i att var och en kommer att ha mycket mindre än han annars skulle ha haft. Till yttermera visso gör det ingen skillnad om, i stället för att plundra butiken, ”omfördelarna” får staten att beskatta butiken eller dess ägare och fördelar intäkterna till dem som skulle ha plundrat den och som nu kan köpa vad de annars skulle ha plundrat. I detta fall började butiken med sina pengar och sina varor och slutar med bara sina pengar. Det är exakt så som den började och slutade i det fall där den blev plundrad.

Pikettys data har fundamentala brister

Pikettys data är bristfälliga i fyra huvudsakliga avseenden. För det första: liksom praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten ger han otillräckligt erkännande åt den roll som spelas av att statsunderstödd kreditexpansion översvämmar aktie- och fastighetsmarknaderna och därigenom driver upp priserna på aktier och fastigheter. Eftersom det ligger i sakens natur att dessa tillgångar i mycket större omfattning ägs av rika snarare än av fattiga är effekten att i motsvarande grad öka skillnaden mellan deras ekonomiska ställning.

För det andra, och återigen likt praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten, tar han sig aldrig tid att diskutera omfattningen av denna ojämlikhet efter det att en bubbla på aktie- eller fastighetsmarknaden har spruckit, när många av de förmögenheter som blivit resultatet av kreditexpansionen utplånas och affärsföretagen i hela det ekonomiska systemet drabbas av kraftigt minskade vinster eller rentutav förluster och antalet konkurser skjuter i höjden.

För det tredje, och detta är en ännu större brist, är hans uppskattningar av mängden kapital i det ekonomiska systemet systematiskt uppblåsta med en faktor två. Detta beror på att han i kapitalet räknar in husägande, som han beskriver som att det svarar för ”hälften av nationalförmögenheten”. ”Bostadsfastigheter”, säger han, ”kan ses som en kapitaltillgång som ger ’boendetjänster’, vilkas värde mäts av deras motsvarighet i hyror”.[39]

Men i själva verket är husägande en konsumtionsvara precis lika mycket som ens bil, ens möbler eller ens hushållsapparater. En väsentlig skillnad mellan en kapitalvara och en konsumtionsvara är att köpet av den förra tjänar till att få in de medel som är nödvändiga för att bibehålla och till sist ersätta den, tillsammans med en vinst, en vinst som bidrar till ens förmåga att köpa konsumtionsvaror.

I motsats härtill inbringar konsumtionsvaror i normala fall inte medel som gör det möjligt att bibehålla och ersätta dem. Dessa medel måste komma från en källa som är klart och tydligt skild från konsumtionsvaran, som t.ex. i typfallet ett arbete, ett företag man äger eller att man får utdelningar eller räntor. De utgör därför en förbrukning av penningmedel snarare än en källa till penningmedel. Det är detta som gör dem till konsumtionsvaror.

Som jag tidigare nämnt: det som får en bostad att se ut som en kapitalvara är statens policy av ständig inflation av penningmängden. Detta höjer systematiskt bostadspriserna och gör det möjligt för folk att anta att ett bostadsköp kommer att visa sig vara en investering som går med vinst när de till sist säljer den.

Även om inflationen gör det möjligt att sälja bostäder för mer än man betalt för dem, räcker den monetära vinningen i verkligheten och i det långa loppet i typfallet inte till för att kompensera för de prisökningar som ägt rum under tiden. Föreställ dig alltså till exempel att priserna, inbegripet priserna för nya bostäder, under en trettioårsperiod har tredubblats. Allt annat lika måste ökningen av priset för en trettio år gammal bostad vara avsevärt lägre än ökningen av priset för en ny bostad, helt enkelt därför att den är trettio år gammal och har blivit avsevärt nedsliten. Om priset för den bara har fördubblats betyder det en tredjedels förlust i köpkraft.

Naturligtvis kan bostadsägaren ändå faktiskt vinna på det, ifall han finansierat sitt köp med ett inteckningslån. Om han till exempel lånat, låt oss säga $80 000 av ett inköpspris på $100 000 år 1984, skulle det vara tänkbart att han år 2014 har två gånger sin ursprungliga investering efter det att han tagit hänsyn till prishöjningarna. När han sålt sin bostad för dubbla inköpspriset, skulle värdet minus skulderna vara $120 000, även om skulden på inteckningslånet vore oförändrat. Efter det att man räknat in tredubblingen av priserna skulle detta utgöra motsvarigheten till $40 000 i köpkraft vid tiden för köpet.

Men i detta fall skulle bostadsägarens vinst vara på bekostnad av en mycket mer än likvärdig förlust för den som gett inteckningslånet. Långivaren, som började med en köpkraft på $80 000, har nu, sedan priserna tredubblats, en köpkraft av bara en tredjedel av detta belopp, d.v.s. $26 667. Detta utgör en förlust på $53 333 i köpkraft. Han har inte bara förlorat de $20 000 i köpkraft som bostadsägaren har vunnit, utan utöver detta drabbas han av en ytterligare förlust på $33 333 som speglar den förlust i köpkraft som utgörs av själva bostaden. Det står klart att köpet av bostaden på det hela taget innebär en förlust eller, rättare sagt, konsumtion.

För det fjärde och sista: att klassificera husägande som en kapitalvara leder till en vrångbild, nämligen att man uppfinner en inkomst som man förtjänat på det kapital som påstås ha investerats i denna vara. Detta är den ”motsvarighet till hyror” som Piketty nämner. Vad detta innebär är att man föreställer sig att bostadsägaren hyr sin bostad – av sig själv – för den hyra som för tillfället är rådande på marknaden för en sådan bostad. Denna fiktiva hyra behandlas sedan som en sorts försäljningsintäkt för bostadsägaren. Bostadsägarens utgifter för underhåll, reparationer, allmännyttiga tjänster[40] och liknande behandlas som kostnader som ska dras från denna låtsasförsäljningsintäkt. Resultatet är en påstådd nettohyra eller vinst. Alla dessa ”vinster” läggs sedan till de vinster som gjorts av affärsföretagen och räknas in i den påstådda växande skillnaden mellan vinster och löner.

Piketty skulle med lätthet kunna utvidga vinstandelen av nationalinkomsten ännu mer genom att tillämpa samma procedur på alla varaktiga konsumtionsvaror som det finns en hyresmarknad för, främst av allt bilar, möbler, hushållsapparater, ja t.o.m. kläder. Då skulle det bli ännu fler vinster i jämförelse med löner och ett ännu värre påstått problem beträffande storleken av förhållandet kapital/inkomst.

Man måste anta att Pikettys data om vinster också är bristfälliga därför de inbegriper tillräknade räntebetalningar[41]. Att inbegripa dessa är standardpraxis i samtida beräkningar av nationalinkomsten. I denna fiktion påstår man att bankkunder som ränta erhåller inte bara den ränta de faktiskt erhåller, utan hela beloppet av de räntor bankerna tjänar på deras lån innan några avdrag gjorts för bankens kostnader. Detta blåser förstås ytterligare upp det vinstbelopp som man tror existerar i det ekonomiska systemet.

Jag kan inte säga vilka andra misstag som kan finnas i Pikettys data. Men det är hursomhelst inte data som räknas här. Kontrollerade experiment är omöjliga i ekonomin. Ekonomer har inte olika planeter eller olika länder som de kan göra identiska i alla avseenden utom ett och sedan iaktta vilka ytterligare skillnader som följer. Resultatet härav är att vilka data som än existerar avspeglar myriader orsaker vilkas verkningar inte kan isoleras experimentellt.

Lyckligtvis är laboratorieexperiment inte bara omöjliga inom ekonomin, de är också onödiga. Det är möjligt att upptäcka omfattande ekonomisk kunskap genom att tillämpa aritmetikens lagar och deduktiva resonemang på sådan axiomatisk kunskap som det faktum att människor föredrar fler varor framför färre varor och därmed lägre priser framför högre priser och högre inkomster framför lägre inkomster.

Vinst som den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Demonstrationen tidigare i denna uppsats av att när kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och använder de resulterande besparingarna till att öka sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror stiger lönebeloppet i det ekonomiska systemet och vinstbeloppet sjunker behöver vidareutvecklas.[42] För den drabbar de djupaste grundvalarna för den antikapitalistiska mentalitet som Piketty representerar. Nämligen uppfattningen att vinster är ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen, helt och hållet var löner, och att vinsterna är oförtjänta. Den implicerar ingenting mindre än att motsatsen är sann, att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst och är helt välförtjänta.

Sambandet mellan denna demonstration och denna slutsats består i att vända på det exempel jag använde. Anta alltså i stället för att kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och ökar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 penningenheter att de gör raka motsatsen. De minskar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 och använder medlen till att öka sina utgifter för konsumtionsvaror med 100. I detta fall sjunker de totala lönebetalningarna i det ekonomiska systemet och vinsterna stiger med 100. Ökningen av vinsterna inträffar därför att de samlade produktionskostnaderna förr eller senare sjunker med 100, vilket speglar minskningen av 100 i utgifterna för arbetskraft och kapitalvaror, samtidigt som de samlade försäljningsintäkterna i det ekonomiska systemet förblir desamma. De samlade försäljningsintäkterna förblir desamma försåvitt som kapitalisternas ökade spendering för konsumtionsvaror uppväger både den sjunkande spenderingen för kapitalvaror och löntagarnas sjunkande spendering för konsumtionsvaror som blir resultatet av de sjunkande lönerna.

Föreställ er att kapitalisternas sjunkande spendering för arbetskraft och kapitalvaror och ökande spendering för konsumtionsvaror går så långt att det inte längre förekommer någon spendering alls för arbetskraft eller kapitalvaror, utan bara spendering för konsumtionsvaror. Kapitalisterna skulle inte längre vara kapitalister, men de skulle fortfarande vara säljare av produkter och fortfarande ha försäljningsintäkter. De varor som produceras skulle förstås vara ytterligt primitiva. Avsaknaden av spendering för arbetskraft och kapitalvaror skulle praktiskt taget innebära avsaknad av arbetsdelning i produktionen av en vara, eftersom varan skulle behöva produceras utan hjälp av anställd arbetskraft och utan hjälp av tidigare producerade produkter som köpts från andra.

Vare därmed hur som helst: i en situation där det finns försäljningsintäkter och ingen spendering alls för syftet att få in dessa försäljningsintäkter, kommer produktionskostnaderna i pengar att vara noll, och därmed skulle alla försäljningsintäkterna vara vinst. Samtidigt kommer, när spenderingen för kapitalvaror och arbetskraft är noll, penningvärdet av det investerade kapitalet att sjunka till noll. Vinstkvoten kommer då att vara oändlig, eftersom ett positivt vinstbelopp – vinst som motsvarar försäljningsintäkterna – divideras med ett kapitalvärde som är noll.

Hur bisarr en sådan situation än må tyckas vara, är den icke desto mindre utgångspunkten för två av världens mest berömda ekonomiska författare: Adam Smith och Karl Marx. Smith beskriver ibland situationen som ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland som ”sakernas ursprungliga tillstånd”.[43] Marx beskriver den som ”enkel cirkulation”, d.v.s. försäljning av varor V för pengar P, följd av användingen av de erhållna pengarna för köp av andra varor V. Hans formel för enkel cirkulation är V-P-V.[44]

Skillnaden mellan deras beskrivning och min är att de felaktigt tror att den inkomst som förekommer när försäljningsintäkterna och produktionskostnaderna i pengar är noll, på något vis är löner snarare än vinster. De tror att det är löner, därför att de kroppsarbetare som producerar vad som än kan produceras under sådana förhållanden utför arbete, och arbetsinkomsten förmodas automatiskt och utan att ifrågasättas vara löner. Sanningen är förstås att arbetarnas inkomster i en sådan situation inte är löner, utan vinster! De är försäljningsintäkter varifrån noll kostnader dras. Alltså är vinster, inte löner, den ursprungliga formen av arbetsinkomst.

Efter att felaktigt ha antagit att arbetarnas inkomster är löner går Smith och Marx vidare och drar slutsatsen att vinster tillkommer först senare, när kapitalisterna och deras kapital uppträder på scenen, och då utgör ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen var löner. Sanningen är förstås att kapitalisterna, så långt ifrån att dra vinster från löner, har ansvaret för förekomsten av löner och utgifter för kapitalvaror, vilka sedan visar sig som produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och i motsvarande grad minskar vinsterna. Vinster är inte något avdrag från någonting. Lönerna och de andra kostnaderna är ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka från början var helt och hållet vinst.

Ironiskt nog kan sanningen i saken uttryckas med Marx formel för ”kapitalistisk cirkulation”. Här börjar produktionen med ett utlägg av pengar P, som används till att köpa arbetskraft och kapitalvaror för ändamålet att producera varor V, vilka är avsedda att säljas för en större penningsumma P’. Detta uttrycks i Marx formel för kapitalistisk cirkulation, som är P-V-P’.

Denna formel kan användas för att uttrycka vad jag har kallat ”den ekonomiska graden av kapitalism”, nämligen förhållandet mellan P och P’.[45] Smiths tidiga och primitiva tillstånd och Marx enkla cirkulation utgör en ekonomisk grad av kapitalism som är noll, d.v.s. P=0/P’. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, desto högre är förhållandet mellan P och P’.

Det exempel jag använde mot Piketty gick väsentligen bara ut på att visa vilka effekter en högre ekonomisk grad av kapitalism har på förhållandet mellan löner och vinster. En ökning av P speglar dels en ökning av företagens lönebetalningar och dels en ökning av utgifterna för kapitalvaror. Eftersom P’, som representerar de samlade försäljningsintäkterna, stannar vid samma belopp, resulterar ökningen av P i en motsvarande minskning av vinsterna i det ekonomiska systemet så snart som produktionskostnaderna stiger så att de blir lika med den nu högre nivån på P. Inom P’ sjunker den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror, medan den del som utgörs av utgifter för kapitalvaror stiger. Inom den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror ökar den andel som kommer från lönebetalningar, medan den andel som kommer från kapitalisterna minskar. Försäljningsintäkternas övergripande totalsumma förblir densamma.

Den högre ekonomiska graden av kapitalism verkar till förmån för löntagarna på två sätt. Den höjer löneandelen av nationalinkomsten och, vilket är viktigare, den kan, om den är hög nog, i enlighet med de principer om kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande som tidigare förklarats, skapa utrymme för en fortlöpande ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande har till effekt att öka tillgången på konsumtionsvaror i jämförelse med tillgången på arbetskraft och därigenom fortlöpande till att sänka priserna i jämförelse med lönerna och därigenom fortlöpande öka reallönerna.

Jag har visat att under de förhållanden som Smith och Marx tagit till sin utgångspunkt kan vinsterna som inkomst tillskrivas utförandet av arbete och rentav den enda inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under dessa förhållanden, för om det inte finns några kapitalister, betalas det inga löner i produktionen, eftersom löner är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter.

Nu är frågan: är de vinster som görs av kapitalisterna – av dem som säljer produkter under förhållanden av ”kapitalistisk cirkulation” – en inkomst som kan tillskrivas kapitalisternas utförande av arbete? Kan de vinster som stora företagsledare gör, sådana som Ford och Rockefeller och Gates och Jobs, förstås som att de förtjänats på grundval av deras utförande av arbete, trots det faktum att de utför minimalt med kroppsarbete, begränsat till sådant som att nedteckna sina tankar, diktera memoranda och läsa rapporter?

Anmärkningsvärt nog ges det väsentliga svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av sin felaktiga uppfattning att inkomsterna för de arbetare som producerar produkter i ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” är löner. Här säger han till läsaren:

Det är det kapital som används för profitens skull som sysselsätter merparten av den nyttiga arbetskraften i varje samhälle. Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mera betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.[46]

Smith har nämnt det väsentliga faktum att det är kapitalisternas vinstmotiverade planer och projekt, som driver det ekonomiska systemet och reglerar och styr hur dess arbetskraft används. Utövandet av denna funktion kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. De förser de medel som används för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens. Detta är väsentligen vad varje arbetare gör, även om de flesta arbetare gör det i mycket mindre skala.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska göra det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Att vinsterna är arbetsinkomst motsägs inte av att de varierar med storleken på det investerade kapitalet

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör de det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[47]

Smith hade helt klart fel när han drog denna slutsats. Resultat ska alltid tillskrivas arbete, eftersom det är arbetet som förser de medel som används för att uppnå dem med vägledande och styrande intelligens. Det är på denna grundval som vi säger att en arbetare som använder en ångskovel gräver ett hål inte mindre än en arbetare som använder en konventionell skovel. Här varierar resultatet dramatiskt med de medel som används, men det ska ändå alltid tillskrivas arbetet, eftersom det är arbetet som förser med den vägledande och styrande intelligensen. På precis samma sätt är det affärsmännens och kapitalisternas arbete som förser organisationer av människor med vägledande och styrande intelligens, människor som inom ramen för en organisation förser med ytterligare vägledande och styrande intelligens. Innehavet av större kapital gör det möjligt för en affärsman att anställa och utrusta en större och kraftfullare organisation för att genomföra sina planer och projekt. Ändå är planerna och projekten och resultaten hans. Alla andras bidrag äger rum inom den ram som han tillhandahåller och övervakar.[48]

Ekonomisk ojämlikhet och en världshistoria i två scenarier

Man kan förstå kontroversen om ekonomisk ojämlikhet och mycket av världshistorien genom att föreställa sig två mycket olika scenarier. I Scenario Ett är alla jämlika. Var och en bor i en jordkula eller liknande utan elektricitet eller rinnande vatten. Svält och undernäring, sjukdom och död grasserar. Hungersnöd och farsoter är ständigt närvarande hot. Men det råder social ”rättvisa”, eftersom alla är jämlika.

I Scenario Två bor praktiskt taget alla, t.o.m. de fattigaste, i ett modernt hus eller en modern lägenhet, med elektricitet, rinnande vatten, ett kylskåp, en ugn, värme och luftkonditionering. De har TV, mobil, dator och t.o.m. bil. Problemet är övervikt, inte svält. Men somliga människor är mycket rikare än andra. Deras stora rikedom investeras i de produktionsmedel som förser var och en med alla dessa varor och mycket mer, och utgör källan till deras löner; och de åtnjuter förstås personligen fler och bättre av alla dessa varor än genomsnittspersonen.

Men Scenario Två är oförenligt med ”social rättvisa”. Det förmodas utgöra orättvisa, eftersom det kränker någon sorts påstådd gudomlig rätt för alla att vara jämlika. Förekomsten av ekonomisk ojämlikhet anses vara omoralisk, därför att den är djupt stötande för många människor, i synnerhet för yrkesintellektuella som grovt överskattar sina intellektuella krafter och förmågor. Den håller upp verklighetens spegel och ger sådana människor en glimt av det faktum att många av dem som de betraktar som intellektuellt underlägsna i själva verket är bättre än dem. Detta är ett faktum som de inte står ut med att erkänna och som de känner sig tvungna att förstöra. Så i den ”sociala rättvisans” namn nedsvärtar, rånar och mördar de de förmögna kapitalister de hatar, kapitalister vilkas enda brott, när de skapar välstånd för alla, är att avslöja sådana människors enorma självöverskattning.

Sammanfattning

Piketty försöker uppsåtligt förhindra kapitalackumulation genom inkomstskatt som är så hög som 80 procent. Han försöker förstöra kapital som redan har ackumulerats genom att beskatta det med så mycket som 10 procent om året. Om han förslag genomfördes skulle de utgöra ett stort tillägg till de destruktiva krafter som redan är i arbete i vårt land och är ansvariga för vårt existerande tillstånd av stagnation och förfall. De skulle driva det ekonomiska systemet ner i ett vida mer dramatiskt förfall. Kampen om den ekonomiska ojämlikheten skulle flytta från klagomål över att andra har fler bostäder och bilar till klagomål över att andra har mer potatis eller ris.

Piketty yrkar på dessa destruktiva åtgärder, åtminstone delvis, därför att han är enormt okunnig om ekonomisk teori. Den ledande gestalten bland hans intellektuella källor är Karl Marx, tydligen följd av Robert Solow. Mises och Böhm-Bawerk är frånvarande, och likaså, när det handlar om kapital, Ricardo. Resultatet är att Piketty inte har någon förståelse av kapitalets roll i produktionen och en synnerligen förvirrad förståelse av vinstteorin och teorin om sparande och investeringar.

Amerika och världen, och framför allt världens löntagare, har behov av att skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulation och produktionsökningar avskaffas. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Om det genomfördes skulle det program Piketty yrkar på vara lika förödande till sina konsekvenser som hans kunskap om sund ekonomisk teori är obetydlig. Hans boks popularitet och framgång är ett mått på vår tids ekonomiska okunnighet. De rekommendationer boken har fått bör tas som bevis på hur ekonomiskt okunniga de som har gett dem är.

---

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Piketty’s Capital: Wrong Theory/Destructive Program

Översättning: Per-Olof Samuelsson

---

[1]) ”Rostbältet” är ett område i Förenta staterna som ungefär sträcker sig från New York till Chicago och som kännetecknas av ett stort antal nedlagda industrier; innan dessa lades ned kallades området ”tillverkningsbältet”. Ö.a.

[2]) Se härom nedan, fotnot 9.

[3]) Thomas Piketty, Capital in the Twenty-First Century, Kindle ed. (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2014), s. 512f och 572. Verket kommer hädanefter att hänvisas till som Piketty, Capital.

[4]) Se nedan, fotnot 9 och den tillhörande diskussionen i texten.

[5]) Piketty, Capital, s. 25, 228, 233, 361, passim.

[6]) Se nedan, texten i diskussionen under rubriken ”Pikettys vinstteori”.

[7]) A.a., s. 9ff, 27, 228f.

[8]) A.a., s. 228.

[9]) Båda dimensionerna var väl förstådda av den store brittiske klassiske ekonomen David Ricardo. I sin Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper, kapitlet ”Värden och rikedomar”, skrev Ricardo:

Kapitalet är den del av ett lands välstånd som investeras med framtida produktion i åtanke och kan ökas på samma sätt som välståndet. Ett extra kapital kommer att producera framtida välstånd i lika hög grad, vare sig det resulterar ur förbättringar av skickligheten och maskinerna, eller ur en mer produktiv användning av inkomsterna … [S. 222 i den svenska översättningen.]

Med ”mer produktiv användning av inkomsterna” menar Ricardo förstås sparande och investeringar.

[Den svenska översättningen avviker något från originalet, som säger ”reproduktiv användning av mer inkomster” i stället för ”mer produktiv användning av inkomsterna”, men jag tror inte det har någon betydelse för innebörden. Ö.a.]

[10]) Piketty, Capital, s. 358. Mina kursiveringar.

[11]) De idéer som framläggs i de senaste tio styckena eller så utvecklas fullständigare i författarens Capitalism: A Treatise on Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1996), s. 622–642. Hädanefter kommer denna bok att kallas Reisman, Capitalism.

[12]) Piketty, Capital, s. 212.

[13]) Se nedan, ”Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Den monetära eller nettoinvesteringskomponenten i vinsten” och ”Nettokonsumtionskomponenten i vinsten”. Se vidare också Reisman, Capitalism, kap. 16.

[14]) Piketty, Capital, s. 25.

[15]) A.a., s. 361. Se också s. 571.

[16]) A.a., s. 228.

[17]) A.a., s. 95.

[18]) A.a., s. 233.

[19]) Se återigen de stycken som ovan citerats från s. 25 och 361.

[20]) Piketty, Capital, s. 228.

[21]) Samma ställe.

[22]) De begrepp som diskuteras i detta avsnitt vidareutvecklas och tillämpas i Reisman, Capitalism. Se särskilt kap. 11, 12 och 15–18.

[23]) Se Piketty, Capital, s. 166.

[24]) Samma ställe.

[25]) Produktiva utlägg som består av försäljningskostnader och allmänna eller administrativa kostnader är inte tillägg till företagens kapitaltillgångar. De är kostnader som omedelbart ska dras från försäljningsintäkterna. När de dras från produktionsutgifterna, är deras nettovärde noll.

[26]) I uttrycket a-b är a minuend och b subtrahend. Ö.a.

[27]) Jag måste här påpeka att produktiva utlägg och inte utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen i det ekonomiska systemet och att den möjliggörs genom sparande utifrån försäljningsintäkter. Produktiva utlägg är närvarande även när nettosparandet och nettoinvesteringarna är noll eller t.o.m. när de är negativa. Produktionsutgifternas roll skyms av det faktum att de uppträder i samband med nettoinvesteringar, vilka förstås är skillnaden mellan utgifterna och de kostnader som dras ifrån dem. Begreppet produktiva utlägg förekommer inte i nutida ekonomi, vilken hävdar att utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen och att det är ett misstag att erkänna förekomsten av produktiva utlägg, ett misstag som de kallar ”dubbelräkning”. [En utförlig vederläggning av denna idé finns att läsa i Reisman, Capitalism, s. 674–682. Ö.a.]

[28]) Försåvitt som vinstkvoten på kapital är lika med vinstmängden dividerad med mängden kapital, och vinstmängden är lika med summan av nettokonsumtionen plus nettoinvesteringarna, kan vinstkvoten uttryckas som summan av nettokonsumtionskvoten och nettoinvesteringskvoten, d.v.s. summan av mängden nettokonsumtion dividerad med mängden kapital plus mängden nettoinvesteringar dividerad med mängden kapital.

[29]) Se ovan, de fyra sista styckena i texten under rubriken ”Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst”.

[30]) Denna diskussion visar att sjunkande priser som orsakas av ökad produktion kan förekomma jämsides med att vinstkvoten faktiskt höjs tack vare ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det är klart illegitimt att beskriva sådana fallande priser som ”deflation”. Se om detta ämne Reisman, Capitalism, s. 573–580. [Se också Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Ö.a.]

[31]) Reisman, Capitalism, s. 836f.

[32]) Adam Smith, Wealth of Nations, Cannan ed., bok I, kap. 11. [S. 111 i översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval. Med ”ränta” avses här jordränta. Ö.a.] Hädanefter kommer denna bok att kallas Smith, Wealth of Nations.

[33]) Piketty, Capital, s. 361.

[34]) Hans uppfattningar om detta står att läsa i Piketty, Capital, s. 302–304, 318–320, 333–336 och på andra ställen.

[35]) A.a., s. 319f.

[36]) Adolf Berle och Gardiner Means, The Modern Corporation and Private Property (New York: Transaction Publishers, 1932).

[37]) För vidareutveckling av denna diskussion, se Reisman, Capitalism, s. 345–348.

[38]) Se ovan, fotnot 10, och den tillhörande diskussionen i texten.

[39]) Piketty, Capital, s. 48.

[40]) Någon bättre översättning av engelskans ”utilities” har jag inte kunnat komma på; men vad som avses är sådant som el, vatten och avlopp, telefonledningar, fjärrvärme, m.m., m.m. Ö.a.

[41]) På engelska ”imputed interest payments”. Vad det innebär – att dessa räntebetalningar är fiktiva – bör framgå av texten i resten av stycket. Jag kan nämna att Reisman tar upp en liknande fiktion, ”imputed income” eller ”tillräknad inkomst”, i Capitalism, s. 456–459. (Och att ”tillräkning” är den korrekta översättningen bekräftas av att det på tyska heter ”Zurechnung”.) Ö.a.

[42]) Se ovan, diskussionen i texten under rubriken ”Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen”.

[43]) Smith, Wealth of Nations, bok I, kap. 8. [S. 63ff i den svenska översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval.]

[44]) Se Karl Marx, Capital, övers. från 3. tyska uppl. av Samuel Moore och Edward Aveling; Frederick Engels, red.; omarbetad och utvidgad i enlighet med 4. tyska uppl. av Ernest Untermann (New York: 1906), vol. 1, del 2, kap. 4; (omtryckt, New York: Random House, The Modern Library), s. 163–173. [I den senaste svenska översättningen är detta s. 124–152. Ö.a.]

[45]) Reisman, Capitalism, s. 479, passim.

[46]) Smith, Wealth of Nations, bok 1, kap. 11. [Översättningen hämtad från Den osynliga handen. Adam Smith i urval, s. 110; övers. Dagmar Lagerberg.]

[47]) De senaste fem styckena är hämtade från min bloggpost 24 februari 2013 under titeln ”Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013”. [På svenska under rubriken Vederläggning av Smith och Marx. Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst. Ö.a.]

[48]) För vidareutveckling av denna punkt, se Reisman, Capitalism, s. 480–483.

Annons

Thomas Piketty rättvänd

Nedanstående publicerades först som läsarrecension på Amazon och sedan både på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida.

Thomas Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget och har legat på bästsäljarlistorna både i The New Tork Times och på Amazon.

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda sida av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx.

I sin bok argumenterar Piketty för att de förmögna kapitalisternas sparande och kapitalackumulation leder till att lönerna sjunker. Det kapital som ackumuleras gör ingenting för att öka produktionen, hävdar han (s. 228, 358, passim). Allt som det åstadkommer är, enligt vad han påstår, att öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och samtidigt i lika mån minska den andel som går till löner (s. 361). Eftersom ingen ytterligare produktion kommer till stånd, blir effekten av den ändrade fördelningen en motsvarande förändring i absoluta termer, d.v.s. realvinsterna ökar medan reallönerna minskar.

För att undvika sådan ändlös destruktiv kapitalackumulation och dess ty åtföljande ”ojämlikhetsspiral” förespråkar Piketty en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året (s. 512f, 572).

Vad Piketty hävdar angående vinst- och löneandelarna vederläggs nu helt enkelt genom att man föreställer sig en ökning av kapitalisternas sparande och investeringar och sedan iakttar konsekvenserna både för lönebetalningar och för mängden vinst i det ekonomiska systemet. Man kommer att finna att lönebetalningarna med nödvändighet ökar och att vinstbeloppet med nödvändighet minskar, resultat som är diametralt motsatta vad Piketty hävdar.

Anta alltså att vinstbeloppet i det ekonomiska systemet från början är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan behövas för att 200 enheter ska vara lika med det samlade vinstbelopp som för tillfället är rådande.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Därmed är den genomsnittliga vinstkvoten från början 10 procent.

Och anta nu till sist att kapitalisterna, som fram till nu har konsumerat sina 200 enheter i vinst, bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem. De gör nu ett ytterligare penningutlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken andel av dessa 100 enheter som än betalas ut i form av löner, ökar de med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till affärsmännens samlade produktionskostnader som dras ifrån försäljningsintäkterna och därmed i lika mån minska de samlade vinsterna.

Kostnadsökningen kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att de helt och hållet spenderas på saker som inte kapitaliseras, som t.ex. i typfallet kostnader för försäljning och allmänna och administrativa kostnader, i vilket fall de omedelbart visar sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att de helt och hållet spenderas på konstruktion av byggnader med en avskrivningsperiod på 40 år, i vilket fall det skulle ta 40 år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men i vilketdera fallet kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i lika mån minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, är m.a.o. uppochnedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar, som ökar proportionen mellan ackumulerat kapital och inkomster, ökar den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner och minskar den andel som består av vinster.

Till yttermera visso tjänar den större tillgång på kapitalvaror som blir resultatet av övergången till en högre proportion mellan kapital och inkomster till att höja arbetets produktivitet och öka den totala produktionen, inbegripet en ännu större tillgång på kapitalvaror. Med tekniskt framåtskridande som kompenserar den minskande avkastningen på en växande tillgång på kapitalvaror kan kapitalackumulationen i fysiska termer potentiellt fortsätta i all oändlighet utan ytterligare ökningar i proportionen mellan kapital och inkomster. Men en högre proportion skulle förstärka denna process. Detta beror på att, försåvitt som det utgör en rikligare tillgång på besparingar, möjliggör det för det ekonomiska systemet att genomföra kostsammare tekniska framsteg och därmed öka det tekniska framåtskridandets bidrag till kapitalackumulationen.

Pikettys program är ett program för renodlad ekonomisk förstörelse. Amerika och världen, framför allt världens löntagare, behöver ett avskaffande av skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulationen och produktionsökningen. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Turning Piketty Right Side Up

Översättning: Per-Olof Samuelsson

$ $ $

Appendix

En tidigare bloggpost består av Reismans kommentarer till en artikel om Piketty i The New York Times; eftersom den berör samma ämne översätter jag den bloggposten också. Innehållet bör i och för sig vara bekant från tidigare artiklar jag översatt, men det förtjänar att upprepas.

Jag har gjort följande kommentarer som svar på en artikel som stod att läsa igår [20 april 2014] i New York Times av Steven Erlanger under rubriken ”Taking On Adam Smith (and Karl Marx)”. Erlangers artikel är väsentligen en recension av Thomas Pikettys bok Capital in the Twenty-First Century, som förefaller vara sista skriket bland många professionella ekonomer. Boken har av [Paul] Krugman utnämnts till ”en av vattendelarna inom det ekonomiska tänkandet”.

Kommentar 1:

Erlangers artikel har titeln ”Taking On Adam Smith (and Karl Marx)”. Tillåt mig föreslå ett annat perspektiv än Pikettys ur vilket man kan ta sig an dessa båda gestalter. Nämligen det faktum att de båda begår samma djupgående misstag.

Misstaget är uppfattningen att den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst är löner, och att vinster uppträder först senare i och med att kapitalisterna och deras kapital uppträder som ett oförtjänt och orättvist avdrag från lönerna.

Sanningen är att när arbetarna i Smiths ”sakernas ursprungliga tillstånd” eller Marx motsvarande ”enkla cirkulation” producerar och säljer sådana saker som skor och brödlimpor, är deras inkomster inte löner. De är försäljningsintäkter. Och just därför att det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg i avsikt att få in försäljningsintäkterna, finns det inga penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter. Därmed är försäljningsintäkterna i sin helhet vinst. Vinst är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.

Vad kapitalisterna och deras inköp i avsikt att sälja har ansvaret för är inte förekomsten av vinster utan förekomsten av löner och andra produktionskostnader och därmed en minskning av den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Och precis som Columbus och inte hans besättning ges det primära ansvaret för upptäckten av Amerika, så är det företagarna och kapitalisterna som är de primära producenterna under moderna förhållanden. Vinsten är inkomsten från deras huvudsakligen intellektuella arbete.

Kommentar 2:

De rikas rikedom är inte orsaken till de fattigas fattigdom, utan snarare till att de fattiga blir mindre fattiga, ja rentav rika. De rikas rikedom investeras i produktionsmedel, vilka är grundvalen för tillgången på produkter som är tillgängliga för var och en genom köp. Deras rikedom – deras kapital – är också källan till efterfrågan på arbetskraft och därmed också till löner. Ju större de rikas kapital är, desto större är tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, m.a.o. desto högre är reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Var skulle du helst bo och arbeta? I ett samhälle vars produktionsmedel bestod av ett antal gårdar med getter, åtföljd av en motsvarande liten efterfrågan på arbetskraft, eller i ett samhälle fullt av bolag med många miljarder dollar som producerar en motsvarande tillgång på produkter och konkurrerar om din arbetskraft?

Under den senaste generationen eller mer har det ekonomiska framåtskridandet avsevärt bromsats, och många människor har det ekonomiskt sämre än de hade det förr. Varför skulle detta komma som en överraskning? Producenter kämpar under det ständigt växande trycket av statliga regleringar: nu så mycket som 700 000 sidor bara på federal nivå.

Massiv kreditexpansion som kommit in på aktie- och fastighetsmarknaderna har skapat artificiell ojämlikhet, eftersom den driver upp priserna på aktier och fastigheter, vilka i övervägande grad ägs av de rika. Den har också orsakat massiva kapitalförluster genom sådant som att man byggt miljoner hus, vilkas köpare inte hade råd att betala för dem.

Kommentar 3:

I motsats till vad Piketty hävdar implicerar det faktum att avkastningen på kapital är högre än takten i det ekonomiska framåtskridandet inte alls att de rikas förmögenheter kommer att växa snabbare än storleken på det ekonomiska systemet i allmänhet.

De rikas förmögenheter kan endast växa i den mån som de sparar och investerar utifrån sin relativt höga avkastning. Men i den mån de gör det tenderar det ekonomiska framåtskridandet att öka och avkastningsgraden tenderar att minska.

Det ekonomiska framåtskridandet tenderar att öka försåvitt som besparingarna leder till större tillgång på kapitalvaror, vilket leder till ökad produktion, inbegripet ytterligare produktion av kapitalvaror. Avkastningsgraden på kapital tenderar att minska, därför att de större utgifterna för kapitalvaror (och arbetskraft) visar sig både som större kapitalackumulation och som en ökning av den samlade mängden produktionskostnader i det ekonomiska systemet, vilket leder till en minskning av det samlade vinstbeloppet.

Våra problem idag är till stor del resultatet av statliga handlingsprogram som tjänar till att hålla sparandet och efterfrågan på kapitalvaror nere. Bland dessa program finns bolagsskatten och den progressiva personliga inkomstskatten, fastighetsskatten, kroniska budgetunderskott, socialförsäkringssystemet och inflation av penningmängden. I den mån som dessa program kan reduceras kommer efterfrågan på och produktionen av och tillgången på kapitalvaror att öka och därigenom återställa det ekonomiska framåtskridandet, och det samlade vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten kommer att minska.

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Smith, Marx, and Piketty: Reisman’s New York Times Comments on Steven Erlanger’s Article “Taking on Adam Smith (and Karl Marx)”

Översättning: Per-Olof Samuelsson

Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin

Denna uppsats publicerades ursprungligen i en festskrift till F.A. Hayek, The Political Economy of Freedom: Essays in Honor of F.A. Hayek; redigerad av Kurt R. Leube och Albert H. Zlabinger (München & Wien, Philosophia Verlag, The International Carl Menger Library, 1985). I sin ursprungliga form är den tillgänglig som pamflett från The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology. Föreliggande version innehåller några smärre ändringar i ordalydelsen och några stycken har lagts till; noterna är också uppdaterade för att få med hänvisningar till verk som publicerats efter 1985, framför allt Reismans egen Capitalim: A Treatise of Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1995) (fortsättningsvis endast Capitalism) samt hans översättning av Böhm-Bawerks uppsats Value, Cost and Marginal Utility. Denna version finns att läsa både på Reismans egen hemsida och på Misesinstitutets hemsida; den finns också att läsa i pdf-format. – Författaren vill påpeka att Capitalism behandlar detta ämne betydligt utförligare, speciellt i kapitel 10 och 12.

I mer än ett århundrade har en av de populäraste ekonomiska lärorna i världen varit exploaterings- eller utsugningsteorin[1]. Enligt denna teori är kapitalismen praktiskt taget ett system av slavarbete som ensidigt tjänar en jämförelsevis liten handfull företagares och kapitalisters intressen, företagare och kapitalister som, drivna av omättlig girighet och maktlystnad, lever som parasiter på massornas arbete.

Denna syn på kapitalismen har inte rubbats det minsta av den stadiga höjning av den genomsnittliga levnadsstandarden som ägt rum i de kapitalistiska länderna sedan den industriella revolutionen tog sin början. Höjningen av levnadsstandarden tillskrivs inte kapitalismen utan just de intrång som har gjorts i kapitalismen. Människor tillskriver fackföreningar och social lagstiftning det ekonomiska framåtskridandet, och också vad de betraktar som förbättrad personlig etik från arbetsgivarnas sida. Likaså bävar de vid tanken att det inte skulle finnas fackföreningar, vid tanken på ett samhälle utan lagar om minimilöner, maximal arbetstid och barnarbete – vid tanken på ett samhälle där inga lagliga hinder står i vägen för arbetsgivare att eftersträva sitt egenintresse. I avsaknad av sådan lagstiftning, tror människor, skulle lönerna sjunka tillbaka till vad som behövs för blotta livsuppehället; kvinnor och barn skulle återigen arbeta i gruvorna; och arbetstiderna skulle bli så långa och så hårda som det är möjligt för mänskliga varelser att uthärda – allt till gagn för kapitalisterna, precis som Marx hävdade.

Utsugningsteorin och den klassiska ekonomins kullkastande

Det är uppenbart att utsugningsteorin är en av de kraftfullaste faktorer som har verkat för att leda världen längs Vägen till träldom – som titeln på professor Hayeks bok så träffande beskriver trenden mot socialism[2]. Faktum är att utsugningsteorins fördärvliga inflytande går långt utöver det direkta och uppenbara stöd den ger socialismen. Den har också bidragit till socialismens triumf på subtilare sätt. Den spelade en stor och kanske avgörande roll i kullkastandet av den brittiska klassiska ekonomin. Smiths och Ricardos system uppfattades som att de oundvikligen implicerar utsugningsteorins väsentliga grundsatser. Utsugningsteorins motståndare kände sig därför, vilket är fullt förståeligt, förpliktade att avfärda ett så perverst system. Och avfärda det var vad de gjorde. Tillsammans med ”arbetsvärdeteorin” och den ”järnhårda lönelagen”[3] avfärdade de sådana ytterligare inslag i den klassiska politiska ekonomin som läran om lönefonden och dess korollarium att sparande och kapital är källan till nästan alla penningutlägg i det ekonomiska systemet. Två generationer senare möjliggjorde övergivandet av de klassiska lärorna om sparande att man accepterade keynesianismen och den policy som utgörs av inflation, budgetunderskott och ständigt expanderande statliga penningutlägg. På ett liknande paradoxalt sätt ledde övergivandet av den klassiska läran att produktionskostnaden, snarare än tillgång och efterfrågan, direkt (om inte ytterst) bestämmer priserna för de flesta tillverkade eller bearbetade varor, med ungefär samma tidsfördröjning till förkunnandet av lärorna om ”ren och fulländad konkurrens”, ”oligopol”, ”monopolistisk konkurrens” och ”administrerade priser” med deras implicita krav på radikal antitrustpolitik eller fullständiga nationaliseringar för att ”tygla missförhållandena inom storföretagen”. På så sätt har utsugningsteorins inflytande även på dessa båda vägar tjänat till att främja socialismens sak.

Faktum är att utsugningsteorin har varit så framgångsrik när det gäller att misskreditera den klassiska ekonomin att om man ens antyder att produktionskostnaden direkt kan bestämma priserna, riskerar man att klandras både för att vara okunnig om allt ekonomin lärt ut sedan 1870 och för att sympatisera med marxismen. Därför är det i detta sammanhang viktigt att påpeka att Böhm-Bawerk och Wieser var väl medvetna om det faktum att produktionskostnaden ofta direkt bestämmer priset. De menade bara att bestämmandet av de priser som utgör kostnaderna grundar sig på tillgång och efterfrågan (en position som i förbigående sagt ligger mycket nära John Stuart Mills) och därmed på principen om avtagande marginalnytta.[4] De flesta av Böhm-Bawerks och Wiesers efterföljare tycks tyvärr i denna sak vara mer påverkade av Jevons än av Böhm-Bawerk och Wieser.[5]

Mitt syfte här är att visa hur den klassiska ekonomin lätt kan kasta av sig de aspekter av den som i det förflutna faktiskt bidragit till utsugningsteorin. Och, än mer, att visa hur den faktiskt kan lägga grunden för en fundamental och radikal kritik av utsugningsteorin. Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas, speciellt med avseende på kritiken av keynesianismen och de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens. (Den exakta naturen av dessa tillämpningar är ett alltför omfattande ämne att behandlas vid detta tillfälle. Jag har emellertid försökt förklara detta på annat håll.[6])

Utsugningsteorins begreppsram

Det finns tre aspekter av den klassiska ekonomin som bidrar till utsugningsteorin. De båda bäst kända är förstås arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen. Något mindre framträdande, men inte mindre viktig, är den begreppsram inom vilken utsugningsteorin framförs. Denna ram är uppfattningen att löner är den ursprungliga och primära inkomstformen, från vilken vinster och alla andra inkomstformer som inte är löner uppkommer som ett avdrag med tillkomsten av kapitalism och företagare och kapitalister. Denna begreppsram leder lätt till att man hävdar löntagarens rätt till hela produkten eller dess fulla värde. Den grundar sig i sin tur även på uppfattningen att all inkomst som beror av utförandet av arbete är löner och att alla som arbetar är löntagare. Det är på grundval av dessa uppfattningar som Adam Smith börjar sitt kapitel om löner i Folkens välstånd med orden:

Arbetsprodukten utgör den naturliga ersättningen eller lönen för arbete. I det ursprungliga tillstånd som föregår både tillägnandet av jord och ackumulationen av kapital tillhör arbetsprodukten i sin helhet arbetaren. Denne har varken jordägare eller husbonde att dela med sig till.

Adam Smith fortsätter lite längre fram:

Men detta ursprungliga tillstånd, där hela den egna arbetsprodukten tillföll arbetaren, skulle inte kunna sträcka sig längre än marktillägnandets och kapitalackumulationens inledningsskede. Det hade således upphört långt innan de mest betydande förbättringarna av arbetets produktivkrafter hade kommit till stånd, och det skulle inte tjäna något till att ytterligare efterforska vilka effekter detta tillstånd skulle ha kunnat få på arbetsersättningen eller lönen.

Så snart som jord blev enskild egendom, kräver jordägaren en andel av nästan hela den produktion som arbetaren kan odla eller samla in från den. Jordägarens ränta utgör det första avdraget från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Det är sällan fallet att den person som plöjer marken har möjlighet att försörja sig själv tills han bärgar skörden. Sin försörjning får han vanligen från en arbetsgivares kapital, det vill säga från den bonde som har honom i sin tjänst och som inte skulle ha något intresse av att anställa honom om han inte själv skulle få del i produktionen av hans arbete, det vill säga om han inte förväntade sig att få sitt kapital ersatt med profit. Denna profit utgör ett andra avdrag från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Produktionen av nästan allt annat arbete är belagd med samma avdrag av profit. Inom alla hantverk och manufakturer är flertalet arbetare i behov av en arbetsgivare som kan hålla dem med arbetsmaterial samt lön och underhåll tills arbetet är färdigt. Arbetsgivaren har del i produktionen av deras arbete, eller i det värde som detta arbete tillför de råvaror på vilka det läggs ned, och i denna andel består hans profit.[7]

I dessa stycken framför Adam Smith klart och tydligt vad jag kallar läran om lönernas primat. Med detta menas läran att i en förkapitalistisk ekonomi – det ”tidiga och primitiva samhällsstadiet” – i vilket arbetare helt enkelt producerar och säljer varor och inte köper i avsikt att sälja, är de inkomster arbetare erhåller löner. Löner är den ursprungliga inkomsten, enligt Smith. Alla inkomster i ett förkapitalistiskt samhälle förmodas vara löner, och inga inkomster förmodas vara vinster, enligt Smith, eftersom arbetare är de enda inkomstmottagarna. På samma gång framför Smith förstås den korollära läran att vinster uppkommer först med kapitalismens ankomst och är ett avdrag från vad som naturligt och implikationsvis rättmätigen är löner.

Dessa läror utgör, som jag säger, utsugningsteorins begreppsram. De är utgångspunkten för Marx.

I en förkapitalistisk ekonomi kännetecknas produktionen, säger Marx, av sekvensen V-P-V. I detta sakernas tillstånd producerar en arbetare en vara V, säljer den för pengar P, och köper sedan andra varor V. I detta sakernas tillstånd finns det ingen utsugning, för det finns inga vinster, inget ”mervärde”; all inkomst är, får man förmoda, löner. Mervärde, vinster, uppkommer enligt Marx först med kapitalismens utveckling. Här gäller sekvensen P-V-P’. I denna sekvens lägger kapitalisten ut en penningsumma P på att köpa material och maskiner och på att betala löner. En vara V produceras, som sedan säljs för en penningsumma, P’, som är större än den som lades ut för att tillverka varan. Skillnaden mellan de pengar kapitalisten lägger ut och de pengar han erhåller för produkten är hans vinst eller mervärde.[8]

Vinster uppstår alltså, enligt både Smith och Marx, först med kapitalismen, och är ett avdrag från vad som naturligen och rätteligen tillhör löntagaren.

Detta är ännu inte själva utsugningsteorin, endast utsugningsteorins begreppsram. Det är en ram som är vid nog att inbegripa Marx, utsugningsteorins ledande förespråkare, och Böhm-Bawerk, dess främste kritiker.

Inom denna ram tillämpar Marx arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen och kommer fram till utsugningsteorin. Inom samma ram tillämpar Böhm-Bawerk diskonteringsmetoden[9] och kommer fram till en kritik av utsugningsteorin.[10] Båda använder sina respektive läror för att förklara vad som möjliggör det påstådda avdraget av vinster från löner och vad som bestämmer storleken på detta avdrag.

Böhm-Bawerks förklaring är att varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden och att löntagaren behandlas rättvist när han ges en mindre penningsumma i nuet än vad hans framtida produkt kommer att vara värd. Marx förklaring är att kapitalisten godtyckligt betalar löntagaren en lön som motsvarar det antal timmar som fordras för att producera löntagarens livsförnödenheter och säljer löntagarens produkt till ett pris som motsvarar det – större – antal timmar som löntagaren arbetar.

Enligt min uppfattning är nu det grundläggande stället att ifrågasätta utsugningsteorin inte arbetsvärdeteorin eller den järnhårda lönelagen utan just dess begreppsram – läran om lönernas primat och att vinster utgör avdrag från löner. Till yttermera visso är det just den klassiska ekonomin själv som tillhandahåller medlen att göra detta ifrågasättande. För den klassiska ekonomin implicerar att det är falskt att hävda att löner är den ursprungliga inkomstformen och att vinster är ett avdrag från dem. Detta blir uppenbart så snart som vi definierar våra termer i linje med de klassiska ekonomerna.

”Vinst” är överskottet av intäkter från försäljningen av produkter jämfört med penningkostnaderna för att producera dem – jämfört med – det måste upprepas – penningkostnaderna för att producera dem.

En ”kapitalist” är en som köper i avsikt att senare sälja för vinst.

”Löner” är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete – inte för arbetets produkt utan för utförandet av själva arbetet.

På grundval av dessa definitioner följer att om det bara finns arbetare som producerar och säljer sina produkter, är de pengar som de erhåller när de säljer sina produkter inte löner. ”Efterfrågan på varor”, för att citera John Stuart Mill, ”är inte efterfrågan på arbete.”[11] När man köper varor betalar man inte löner, och när man säljer varor erhåller man inte löner.

I den förkapitalistiska ekonomin, ifall någon sådan ekonomi någonsin verkligen existerat, är alla inkomstmottagare i produktionsprocessen arbetare. Men dessa arbetares inkomster är inte löner. De är i själva verket vinster. Faktum är att alla inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i den förkapitalistiska ekonomin är vinster eller ”mervärde”; inga inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i en sådan ekonomi är löner. För vad arbetarna i en förkapitalistisk ekonomi erhåller är intäkter från försäljning av produkter. Men de har inga produktionskostnader i pengar att dra ifrån dessa försäljningsintäkter, för de har inte agerat som kapitalister. De har inte köpt någonting i syfte att möjliggöra sina försäljningsintäkter, och därför har de inga penningkostnader. Skillnaden mellan intäkterna från försäljningen av produkter och noll produktionskostnader i pengar är hela omfattningen av försäljningsintäkterna.

Alltså erhåller endast arbetare i den förkapitalistiska ekonomin inkomster och det finns inget penningkapital. Men alla inkomster som arbetarna erhåller är vinster och inga är löner. I sekvensen V-P-V är allt ”mervärde” – hundra procent av försäljningsintäkterna och en oändlig procent av penningkapitalet, som ju uppgår till noll. I sekvensen P-V-P’ är en mindre proportion av inkomsterna ”mervärde” – i den mån som P är stort i jämförelse med P’.

Samma slutsats, att alla inkomster i den förkapitalistiska ekonomin är vinster och att inga inkomster är löner, kan man komma fram till via Ricardos grundligt missförstådda sats att ”vinsterna stiger allteftersom lönerna faller och faller allteftersom lönerna stiger”. De löner som betalas i produktionen betalas enligt Ricardo av kapitalister, inte av konsumenter. Om det, som i den förkapitalistiska ekonomin, inte finns några kapitalister, då betalas inga löner i produktionen, och om inga löner betalas i produktionen, då måste hela den inkomst som erhålls vara vinst.

Smith och Marx har fel. Löner är inte den primära inkomstformen i produktionen. Vinster är det. För att löner ska kunna finnas i produktionen måste det finnas kapitalister. Det är inte kapitalisternas framträdande som frambringar vinster som företeelse. Vinster existerar före deras framträdande. Kapitalisternas framträdande frambringar företeelserna löner och produktionskostnader i pengar.

Följaktligen är de vinster som existerar i ett kapitalistiskt samhälle inte något avdrag från vad som ursprungligen var löner. Tvärtom är lönerna och de andra penningkostnaderna ett avdrag från försäljningsintäkterna – från vad som ursprungligen helt och hållet var vinst. Kapitalismens effekt är att skapa löner och att minska vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistisk ekonomin är – ju mer som köps i avsikt att sälja i relation till försäljningsintäkterna, desto högre blir lönerna och desto lägre blir vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna.

Alltså utarmar inte kapitalisterna löntagarna, utan gör det möjligt för människor att vara löntagare. För de är ansvariga, inte för vinster som företeelse, utan för löner som företeelse. De har ansvaret för själva förekomsten av löner i produktionen av produkter för försäljning. Utan kapitalister skulle det enda sättet för någon att överleva vara genom att producera och sälja sina egna produkter, det vill säga genom att erhålla vinster. Men för att producera och sälja sina egna produkter skulle man behöva äga sin egen mark och producera eller ha ärvt sina egna verktyg och sitt eget material. Relativt få människor skulle kunna överleva på detta sätt. Förekomsten av kapitalister gör det möjligt för människor att leva genom att sälja sitt arbete snarare än att försöka sälja produkterna av sitt arbete. Alltså finns det i själva verket mellan löntagare och kapitalister den största möjliga intresseharmoni, för kapitalisterna skapar löner och förmågan för människor att överleva och blomstra som löntagare. Och om löntagare önskar en högre proportionell andel löner och en lägre proportionell andel vinster, då bör de önska sig en högre ekonomisk grad av kapitalism – de bör önska sig fler och större kapitalister.

Historisk bekräftelse av den teori jag framför här kan hittas i professor Hayeks inledning till Capitalism and the Historians. Där finner vi sådana uttalanden som: ”Den verkliga historien om sambandet mellan kapitalismen och proletariatets uppkomst är nästan raka motsatsen till vad dessa teorier om expropriering av massorna antyder.” Och: ”Det proletariat som kapitalismen kan sägas ha ’skapat’ var därför inte en del av befolkningen som skulle ha existerat utan den och som den sänkte till en lägre nivå; det var en ökad befolkning som kunde växa fram genom de nya anställningsmöjligheter som kapitalismen tillhandahöll.”[12]

Den korrekta teorin, likaväl som den historiska verkligheten, är raka motsatsen till läran om lönernas primat.

Vinster och arbete:
Företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag

I en förkapitalistisk ekonomi är arbetsinkomsten vinst; alltså är vinst uppenbarligen en arbetsinkomst. I en kapitalistisk ekonomi finns det också många fall där vinster uppenbarligen är en arbetsinkomst: alla de fall där företagarna utför arbete i sina egna företag, antingen som arbetsledare eller som kroppsarbetare. Ändå har praxis inom ekonomin – utan att beakta bokföringen och själva affärsverksamheten – varit att klassificera all sådan inkomst som lön och att reservera termen vinst (varav det mesta har kommit att kallas ränta) för att beskriva inkomst som erhållits tack vare ägande av kapital.

Jag ska argumentera för att i en kapitalistisk, lika väl som i en förkapitalistisk, ekonomi är vinster fortfarande en arbetsinkomst – en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete – och att det är så även om vinsterna till största delen erhålls som avkastning på kapital och tenderar att variera med mängden investerat kapital.

Att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet är fullkomligt förenligt med att de kan tillskrivas deras arbete som erhåller dem, för i en kapitalistisk ekonomi tenderar deras arbete som erhåller vinsterna att vara av övervägande intellektuell natur – ett arbete som består i att tänka, planera och fatta beslut. Samtidigt utgör kapitalet det medel varmed företagarna och kapitalisterna genomför sina planer – det är deras medel att köpa medhjälpares arbete och att utrusta dessa medhjälpare och förse dem med arbetsmaterial. Alltså tjänar innehavet av kapital till att mångfaldiga effektiviteten i företagarnas och kapitalisternas arbete, för ju mer kapital de innehar, i desto större skala kan de genomföra sina idéer. Till exempel kan en företagare som kommer på en bättre metod att producera någonting tillämpa denna bättre metod i tio gånger så stor skala, om han äger tio fabriker än om han bara äger en. Det faktum att samma arbete från hans sida i det ena fallet leder till tio gånger vinsten jämfört med det andra fallet är fullt förenligt med att hela vinsten ändå kan tillskrivas hans arbete.

Att de sammantagna vinsterna varierar med tidens gång är också i fullkomlig överensstämmelse med det faktum att de är en produkt av företagarnas och kapitalisternas arbete. Vinsternas relation till tidens gång härrör från det faktum att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet per tidsperiod. Om man kan erhålla vinster i proportion till sitt kapital under en viss given tidsperiod, och om då investering för en längre tidsperiod ska vara konkurrenskraftig, måste man tjäna de vinster som man skulle ha kunnat tjäna under den kortare perioden plus de vinster man skulle ha kunnat tjäna genom att återinvestera sitt kapital och vinsterna på det.

Man bör inse att också löner, som ingen bestrider ska tillskrivas löntagarnas arbete, varierar med annat än löntagarnas arbetsinsatser – till exempel med teknik och kapitaltillgång och med konkurrensförhållandena inom andra industrier. För att en inkomst ska kunna tillskrivas arbete, är det på intet vis nödvändigt att utförandet av arbete är den enda faktor som bestämmer dess storlek. Med en sådan måttstock skulle faktiskt praktiskt taget ingenting kunna tillskrivas mänskligt arbete utöver vad människor skulle kunna producera med sina bara händer. Inkomst ska tillskrivas utförandet av arbete, trots att den varierar med de medel som används och med andra yttre omständigheter, enligt principen att det är människans arbete som tillhandahåller den styrande och vägledande intelligensen i produktionen. Det är endast på denna grundval som en arbetare som använder en grävmaskin, för att ta ett exempel, får äran för att ha grävt det hål han grävt, icke mindre än en arbetare som använder sina bara händer, för han styr och vägleder grävmaskinen.

Styrande och vägledande intelligens, inte muskelansträngning, är det mänskliga arbetets väsentliga kännetecken. Som Mises säger: ”Vad som producerar produkten är inte slitet och mödan i sig själva, utan det faktum att slitet vägleds av förnuftet.”[13] Styrande och vägledande intelligens i produktionen tillhandahålls förstås av företagare och kapitalister på en högre nivå än av löntagare – en omständighet som förstärker vinsternas och vinsttagarnas primära produktiva status i jämförelse med löner och löntagare.

Jag skulle vilja påpeka att när man tillskriver vinsterna företagarnas och kapitalisternas arbete är detta också fullkomligt förenligt med att de samtidigt speglar den allmänna tidspreferensen i det ekonomiska systemet. Tidspreferensens verkan är att bestämma den allmänna avkastningsgraden på kapitalet, vilken sedan företagarna och kapitalisterna tjänar in eller ej på grundval av sina egna produktiva prestationer. Kanske en användbar analogi är det faktum att konsumenternas efterfrågan bestämmer arbetarnas allmänna inkomster, om de besitter en given grad av skicklighet i jämförelse med arbetare av en annan grad av skicklighet. Och samtidigt är ändå varje enskild arbetare ansvarig för sina egna inkomster. Detta är bara en omformulering av principen att inkomst ska tillskrivas arbete, även om den också varierar med andra faktorer. När det gäller vinster är en av dessa faktorer, som fungerar som en allmän determinant, tidspreferensen.

Den exakta naturen av företagarnas och kapitalisternas arbete behöver förklaras. Väsentligen är den att höja det manuella arbetets produktivitet, och därmed reallönerna, genom att skapa, samordna och förbättra arbetsdelningens effektivitet.

Företagare och kapitalister skapar arbetsdelning genom att grunda och organisera affärsföretag och tillhandahålla kapital. Affärsföretag är arbetsdelningens centrala enheter: de utgör en extern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika företag och industrier, och en intern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika avdelningar, underavdelningar och enskilda arbetare inom företagen. Kapitaltillförsel är oumbärlig för arbetsdelningens existens i dess vertikala aspekt, det vill säga en följd av arbetare som var och en tar vid där en annan slutar. I avsaknad av kapitaltillförsel skulle arbetarna behöva vänta på betalning från de slutliga konsumenterna. I många fall, som t.ex. produktion av utrustning för varaktigt bruk, uppförande av byggnader och, än mer, fabriker som producerar utrustning för varaktigt bruk, inbegripet utrustning för varaktigt bruk för uppförande av fler sådana fabriker, skulle detta innebära en väntetid som sträcker sig utöver arbetarnas livstid och t.o.m. utöver deras barns livstid. Kapitaltillförseln introducerar därför en nödvändig uppdelning av betalningar, kan man säga, som möjliggör för producenter att få betalt inom en rimlig tidsperiod efter arbetets utförande. Och ju mer kapitalistiskt – ju mer kapitalintensivt – det ekonomiska systemet är, desto större är den andel av arbetskraften som kan användas i produktionen av konsumtionsvaror som ligger längre fram i tiden.[14]

Företagare och kapitalister samordnar arbetsdelningen när de söker undvika förluster och erhålla högre avkastning på sitt kapital hellre än lägre avkastning. För i och med att de gör det, leds de att försöka undvika att expandera någon industri för mycket i jämförelse med andra industrier och samtidigt att försäkra sig om att någon industri som är otillräckligt expanderad i jämförelse med andra industrier ytterligare expanderas. Detta är en huvudsaklig aspekt av innebörden i principen, så väl utvecklad av de klassiska ekonomerna, att det finns en tendens mot en enhetlig vinstkvot på det kapital som investeras inom alla industrigrenar.[15] Dessutom utgör företagarnas och kapitalisternas driftsledande arbete en samordning av den interna arbetsdelningen i deras företag.

Slutligen förbättrar företagarna och kapitalisterna kontinuerligt produktionseffektiviteten som följd både av sin konkurrensinriktade strävan efter exceptionellt stora vinster och sitt sparande och sina investeringar i syfte att ackumulera personliga förmögenheter. Det enda sättet att tjäna exceptionellt stora vinster när det råder legal konkurrensfrihet är genom att vara nydanare i produktionen av bättre produkter eller av lika bra men billigare produkter. De exceptionellt stora vinsterna från varje given innovation försvinner sedan, allteftersom konkurrenterna börjar ta upp den och gör den till en industris normala standard. Detta fordrar att man introducerar upprepade innovationer som ett villkor för att fortsätta att tjäna exceptionellt stora vinster. På detta sätt tenderar hela utbytet av varje innovation att skickas vidare till konsumenterna i form av bättre produkter och lägre priser, medan de exceptionellt stora vinsterna är helt och hållet övergående när det gäller varje enskild innovation och ett permanent fenomen endast försåvitt som förbättringen är kontinuerlig.[16]

Företagarnas och kapitalisternas sparande för att ackumulera personliga förmögenheter verkar för att uppnå ekonomiskt framåtskridande genom att säkerställa att en tillräckligt hög andel av det ekonomiska systemets förmåga att producera ägnas produktionen av kapitalvaror, med resultatet att varje års produktion kan börja med existensen av fler kapitalvaror än som var tillgängliga året innan. Deras sparande och investeringar har denna effekt därigenom att de ökar efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror och därmed gör större relativ produktion av kapitalvaror lönsam. (En ytterligare aspekt av detta sparande och dessa investeringar är att efterfrågan på arbetskraft ökas jämfört med efterfrågan på konsumtionsvaror.)

I ljuset av dessa fakta angående naturen av företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag är det möjligt att revidera den klassiska läran om arbetsvärdeteorin på ett sätt som hjälper till att förklara en stadig höjning av reallönerna och som gör den så kallade järnhårda lönelagen ogiltig. Och detta helt enkelt på följande vis: Genom att stadigt höja det manuella arbetets produktivitet minskar företagarna och kapitalisterna konstant den mängd arbete som fordras för att producera praktiskt taget varje vara. Effekten av detta är att stadigt minska priserna i jämförelse med lönerna, m.a.o. att höja reallönerna.

Man bör inse att samma resultat följer om vi betraktar både löner och priser som bestämda av tillgång och efterfrågan i den klassiska bemärkelsen – d.v.s. som förhållandet mellan utgifterna och den sålda kvantiteten. Om man betraktar det i detta ljus, ökar en förbättring av arbetets produktivitet tillgången på varor i förhållande till tillgången på arbetskraft och minskar därmed priserna i förhållande till lönerna. Man bör också inse att denna beskrivning av sakernas tillstånd införlivar både läran om lönefonden och Ricardos lära om distinktionen mellan ”värde och rikedomar”[17] – den förra i implikationen att det finns en klart avgränsad och given efterfrågan på arbetskraft; den senare i iakttagelsen att höjningen av reallönerna inte härrör från en höjning av penninginkomsterna utan från ett prisfall, vilket är den naturliga konsekvensen av större produktionsförmåga.[18] Att medge att priserna bestäms av mängden arbetskraft som fordras för att producera varor leder alltså inte alls till utsugningsteorin, förutsatt att man tillägger att företagarna och kapitalisterna är ansvariga för den fortlöpande minskningen av denna kvantitet och därmed för en fortlöpande minskning av priserna i förhållande till lönerna.

Det måste naturligtvis göras kristallklart, något som de klassiska ekonomerna aldrig lyckades göra, att mängden arbetskraft som bestämmande för priserna är strikt begränsad till kategorin reproducerbara produkter. Viktiga priskategorier bestäms på intet vis av detta – framför allt lönerna. Sådana priser bestäms av tillgång och efterfrågan – av marginalnyttan, inbegripet marginella produkters nytta. Inte heller är lönerna ens indirekt kopplade till ”kostnaden för produktion av arbetskraft”.

Befolkningstillväxten i ett samhälle med arbetsdelning och fri marknad fordrar inte att man odlar upp allt sämre mark under förhållanden av minskande avkastning, tills man når den punkt där arbetsproduktiviteten på den ”sist uppodlade marken” endast ger existensminimum, som Ricardo ofta, men inte alltid, hävdade.[19] Tvärtom betyder befolkningstillväxten i ett sådant samhälle (ett samhälle som är kapitalistiskt i termens fulla bemärkelse, d.v.s. inbegriper ekonomisk frihet) att arbetsdelningen kan vidareutvecklas och att de grenar av den som handlar om upptäckten av ny kunskap och dess tillämpning på produktionen kan bedrivas i större skala. Effekten av en ökande folkmängd i ett sådant samhälle är därför i själva verket att höja arbetsproduktiviteten och reallönerna.

Denna slutsats menar jag följer av Adam Smiths princip att ”arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning”.[20] Den vilar också på det faktum att privat ägande av mark och naturtillgångar ger incitament att stadigt öka markens produktivitet, med resultatet att allteftersom tiden går ger de sämsta lantbruken och gruvorna mer än de bästa lantbruken och gruvorna tidigare gett, och den punkt varifrån avkastningen minskar blir stadigt högre.

När man väl har insett att penninglönerna strikt bestäms av tillgång och efterfrågan, då blir det klart att löntagarens förmodade villighet att arbeta för minimal lön hellre än dö av svält, och kapitalistens villighet, allt annat lika, att betala lägre löner hellre än högre löner, båda är irrelevanta för den lön arbetaren faktiskt får. Lönen bestäms av efterfrågan och tillgången på arbetskraft.. Den kan inte falla lägre än vad som motsvarar den punkt där det råder full sysselsättning. Om den sjunker under denna punkt, skapas en brist på arbetskraft, vilket gör att det ligger i de arbetsgivares egenintresse som kan och vill betala högre lön att erbjuda högre löner, så att de inte förlorar anställda till andra arbetsgivare som inte kan eller vill betala lika mycket.

Dessutom utgör ett lönefall mot den punkt där det råder full sysselsättning inte någon möjlighet att uppnå existensminimumlöner bakvägen, så att säga, eftersom det åtföljs av ett fall både i varupriserna och i bördan att försörja de arbetslösa. Lönefallet implicerar ett prisfall både enligt principen om produktionskostnad och enligt principen om tillgång och efterfrågan, för de lägre lönerna betyder inte bara lägre kostnader utan också högre sysselsättning, och därför mer produktion, och därför att en större tillgång på varor kommer ut på marknaden. Prisfallet tillsammans med en minskning av bördan att försörja de arbetslösa betyder nästan säkert en höjning av de reallöner man faktiskt får ut.

Den ökande arbetsproduktivitet och de motsvarande sjunkande varupriser som företagare och kapitalister åstadkommer äger rum i detta sammanhang där lönerna bestäms av den oberoende tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Allteftersom varupriserna sjunker, sjunker alltså inte lönerna, och därför stiger reallönerna. (Om, ifall penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet förblir desamma, tillgången på arbetskraft ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, sjunker penninglönerna, men priserna sjunker mera.) I den mån som penningmängden ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, ökar förstås både efterfrågan på arbetskraft och på produkter. Som följd härav kan ökningen av reallönerna åtföljas av stigande penninglöner och av konstanta eller rentav stigande varupriser. Men förhållandet mellan löner och priser kommer att spegla förändringen i arbetsproduktiviteten, för denna minskar varupriserna i jämförelse med lönerna, medan ökningen i penningmängden påverkar båda mer eller mindre lika. (Under guldmyntfot skulle vi få en måttlig ökningstakt i penningmängden, vilken förmodligen skulle åtföljas av fallande priser och stigande penninglöner.)

Så mycket för den ”järnhårda lönelagen” i alla dess varianter.

Även inom området reproducerbara produkter är mängden arbetskraft förstås på intet vis det enda som bestämmer priset. Som Ricardo själv förklarade i avsnitt 4–6 i sitt kapitel om värde, är den tidsperiod under vilken de sammantagna vinsterna måste påverka lönerna innan slutprodukten säljs till konsumenterna en annan viktig prisdeterminant.[21][22] (Enligt min mening är Ricardos diskussion av tidsfaktorn i vissa avseenden t.o.m. insiktsfullare än Böhm-Bawerks. Efter att ha läst dessa avsnitt finns det förvisso alla skäl att tro att han skulle ha varit fullständigt enig med alla de väsentliga punkterna i Böhm-Bawerks Karl Marx and the Close of His System.[23] Faktum är att många människor kan finna Ricardos uttalande till McCulloch anmärkningsvärt: ”Jag tänker ibland att om jag på nytt skulle skriva det kapitel om värde som står i min bok, skulle jag tillstå att varors relativa värde regleras av två orsaker i stället för en, nämligen av den relativa mängd arbetskraft som är nödvändig för att producera ifrågavarande varor, och av vinstkvoten för den tid kapitalet förblev slumrande och till dess att varorna förts ut på marknaden.”[24])

Dessutom är själva lönerna och priserna på de olika material som bestäms av tillgång och efterfrågan ytterligare faktorer som ingår i bestämningen av priserna även i det område där mängden arbetskraft är relevant.[25] Och som tidigare påpekats är förstås bestämningen av priser genom kostnader aldrig den yttersta bestämningen, för de priser som utgör kostnaderna bestäms själva av tillgång och efterfrågan och speglar nyttan av de marginella produkterna, som Böhm-Bawerk så lysande förklarade.[26] Och förvisso finns det varupriser som inte har något samband alls med mängden arbetskraft eller produktionskostnad i någon form, utan uteslutande bestäms av tillgång och efterfrågan, något som Ricardo själv påpekade.[27]

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.

Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.

---

1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) F.A. Hayek, The Road to Serfdom (Chicago: University of Chicago Press, 1944). – Svensk översättning: Vägen till träldom (Stockholm: Timbro, 1996). (Det finns även en äldre översättning från 1944.)

[3]) Den ”järnhårda lönelagen” eller ”the iron law of wages” är idén att reallönerna under fri konkurens om arbetskraften alltid tenderar att falla till vad som utgör existensminimum för en arbetare. Den formulerades i själva verket av den tyske socialisten Ferdinand Lasalle, men man har antagit att den har stöd i de klassiska ekonomernas, framför allt Ricardos, läror. Ö.a.

[4]) Se Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i Hunckes och Sennholz översättning, 3 volymer (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1959), vol. II, s. 168–176, s. 248–256; vol. III, s. 97–115; av samme författare, ”Wert, Kosten und Grenznutzen”, Jahrbuch für Nationalökonomie und Statistik, Dritte Folge, Vol. III, 1892, s. 328 [denna uppsats har senare översatts till engelska av George Reisman under titeln ”Value, Cost and Marginal Utility“, Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, n. 3; se också översättarens ”Notes on the Translation“]; Friedrich von Wieser, Ursprung und Hauptgesetze des wirtschaftlichen Werthes, Wien 1884, s. 146–160; av samme författare, Natural Value, London och New York, 1893, s. 78, s. 181n, s. 183; John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Ashley Edition (nytryck, Fairfield, New Jersey: Augustus M. Kelley, 1976), bok III, kap. III–VI; också, George Reisman, Capitalism, s. 200–201, 206–209, 414–416. (För sidnummer i pdf-versionen av Capitalism ska man lägga till 58 sidor.)

[5]) Jevons menade att det enda möjliga sambandet mellan produktionskostnad och pris var via variationer i utbudet. Se W.S. Jevons, The Theory of Political Economy, 4. uppl. (London: Macmillan & Co., 1924), s. 165.

[6]) Kapitel 15 och 18 i Capitalism behandlar uttömmande keynesianismen och dess grundvalar, medan kapitel 10 gör detsamma med med de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens; om det senare, se också min uppsats ”Platonic Competion”, The Objectivist, augusti–september 1968 (nytryck Laguna Hills, California: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology). [Denna uppsats finns också i svensk översättning.]

[7]) Adam Smith, The Wealth of Nations, Cannan Edition, bok I, kap. VIII. – För översättningen har jag anlitat Den osynliga handen. Adam Smith i urval (Stockholm: Ratio, 1994), s. 63f; översättning Dagmar Lagerberg.

[8]) Karl Marx, Das Kapital, vol. 1, del 2, kap. 4. – Svensk översättning: Kapitalet (Lund 1969-1973; övers. Ivan Bohman).

[9]) D.v.s. den förklaring som nämns i nästa stycke, att ”varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden”. Ö.a.

[10]) Marx, a.a., passim¸ Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 259–289, passim.

[11]) John Stuart Mill, Principles of Political Economy, bok 1, kap. 5, avsnitt 9.

[12]) F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 15f.

[13]) Se Ludwig von Mises, Human Action, 3. omarb. uppl. (Chicago: Henry Regnery Company, 1966), s. 142.

[14]) Se Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 105ff; Hayek, Prices and Production, revised edition (London: Routledge & Kegan Paul, 1935; nytryck, Fairfield, New Jersey: A.M. Kelley, (1967), passim.

[15]) Se Adam Smith, a.a., bok 1, kap. 10, del 1; David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation, 3. uppl. (London: 1821), kap. 4. [Denna bok finns också i svensk översättning under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper i översättning av Erik Carlquist (Stockholm, Bokförlaget h:ström, 2009).] Se också Reisman, Capitalism, s. 172–180.

[16]) Att framgångsrikt föregripa förändringar i konsumenternas efterfrågan tidigare än andra är också ett viktigt sätt att tjäna exceptionellt stora vinster och tjänar till att kraftigt öka de förmåner man vinner på ekonomiskt framåtskridande. Se om detta Capitalism, s. 179.

[17]) Med ”värde” menar Ricardo värde beräknat i pengar, och med ”rikedomar” pengarnas köpkraft, d.v.s. vad man faktiskt kan köpa för pengarna. Se kapitel 20 i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (s. 218ff i den svenska översättningen). Ö.a.

[18]) Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 7, kap. 20.

[19]) Ricardo, a.a, kap. 5.

[20]) Smith, a.a., bok 1, kap. 3.

[21]) Se Ricardo, a.a., kap. 1.

[22]) Originalet har “… the period of time for which profits must compound on wages …” Det finns tyvärr inte något bra svenska ord för ”compound” i den bemärkelse som är relevant här. Det engelska uttrycket ”compound interest” heter t.ex. ”ränta på ränta” på svenska, inte ”sammantagen ränta” eller ”ränta som samlas på hög”. Men innebörden är att en längre tidsperiod påverkar relationen mellan priser och löner, och att denna påverkan blir större, ju längre tidsperiod det rör sig om. Jag mejlade George Reisman  själv för att förstå innebörden av detta, och han gav mig ett klargörande svar ur vilket jag citerar:

Föreställ dig att produktionen av en produkt fordrar ett utlägg för löner på $1000 som görs 1 år före försäljningen av produkten, och att detta är den enda kostnaden i sammanhanget. Om vinstkvoten är 10 procent skulle försäljningspriset för produkten vara $1100. Om nu 2 år skulle förflyta mellan utlägget för lönerna och försäljningen av produkten, skulle försäljningspriset vara $1210, eftersom det skulle vara nödvändigt att tjäna 10 procent per år under 2 års tid. [Och så vidare för 3, 4 eller fler år.]

Om man [i stället] börjar med priset på produkten som något givet, är det som påverkas de löner man måste betala för att möjliggöra att en viss given vinstkvot realiseras. Med en vinstkvot på t.ex. 10 procent måste en produkt som ska säljas för $1000 produceras för en kostnad (för enkelhets skull bara löner) av $909,91, d.v.s. den summa som multiplicerad med 1,1 är lika med $1000. [Och så vidare för längre tidsperioder.]

Hoppas detta är klargörande för läsarna också. Ö.a.

[23]) Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System, översatt av Alice Macdonald (New York: The Macmillan Company, 1898; nytryck, New York: Augustus M. Kelley, 1949). Denna uppsats finns också omtryckt under titeln “Unresolved Contradiction in the Marxian Economic System” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1962).

[24]) Se The Works and Correspondence of David Ricardo, Piero Sraffa, red. (Cambridge, England: The Syndics of the Cambridge University Press, 1952), vol. 8, s. 194.

[25]) John Stuart Mill kommer mycket nära en korrekt framställning av alla de relevanta faktorerna i sitt kapitel om den slutgiltiga analysen av produktionskostnaden. Se J.S. Mill, a.a., bok 3, kap. 4.

[26]) Se ovan, fotnot 4.

[27]) Se Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 1. [De varor Ricardo själv nämner som exempel på detta är ”vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i mycket begränsad mängd … Ö.a.]

[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.

Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen. Den finns också att läsa som pdf-fil.

Idag, den 29 september 2006, var det 125 år sedan ekonomen och samhällsfilosofen Ludwig von Mises föddes; han avled 1973. Mises var min lärare och mentor och inspirationskällan till det mesta jag vet och anser vara viktigt och värdefullt inom dessa områden – till vad som gör det möjligt för mig att förstå de händelser som formar den värld vi lever i. Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla honom, eftersom jag menar att han förtjänar att inta en framträdande plats i den moderna tidens intellektuella historia.

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält. Arbetsdelningens existens och dess framgångsrika funktion beror emellertid på ett avgörande sätt av ett kapitalistiskt samhälles institutioner – d.v.s. av begränsad statsmakt och ekonomisk frihet, privat ägande av land och all annan egendom, utbyte och pengar, sparande och investeringar, ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk konkurrens, och vinstmotivet – institutioner som överallt varit under attack under åtskilliga generationer.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. Betydande brister och inkonsekvenser i Smiths och Ricardos och deras efterföljares skrifter gjorde det möjligt för socialisterna att hävda att de klassiska ekonomerna i själva verket var deras bundsförvanter. Jevons och de tidigare ”österrikiska” ekonomernas – Mengers och Böhm-Bawerks – skrifter var inte tillräckligt uttömmande för att erbjuda socialisterna effektivt motstånd. Bastiat hade försökt göra det, men han dog för tidigt och saknade förmodligen hur som helst det nödvändiga teoretiska djupet.

När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Vad Mises företog sig, och vad som sammanfattar det väsentliga i hans storhet, var att bygga ett intellektuellt försvar för kapitalismen och därmed för civilisationen.

Socialisternas främsta argument var att kapitalismens institutioner endast tjänade en handfull råbarkade ”exploatörers” och ”monopolisters” intressen och motverkade det stora flertalet människors intressen, vilka socialismen skulle tjäna. Medan det enda svar andra kunde ge var att göra upp planer på att beröva kapitalisterna lite mindre av deras förmögenheter än vad socialisterna krävde, eller att yrka på att äganderätten skulle respekteras trots att den var oförenlig med de flesta människors välbefinnande, ifrågasatte Mises allas grundantagande. Han visade att kapitalismen verkar för allas materiella egenintresse, inbegripet icke-kapitalisternas – de så kallade proletärernas. Mises visade att i ett kapitalistiskt samhälle tjänar privatägda produktionsmedel marknaden. Fabrikers och verkstäders fysiska förmånstagare är alla som köper deras produkter. Och, tillsammans med drivfjädern vinst och förlust och den konkurrensfrihet den implicerar, säkerställer förekomsten av privat ägande en ständigt växande tillgång på produkter för alla.

Mises visade alltså att sådana klyschor som att ”fattigdom orsakar kommunism” är absolut nonsens. Det är inte fattigdom, förklarade han, utan fattigdom plus vanföreställningen att kommunism är botemedlet mot fattigdom, som orsakar kommunism. Han visade att om de vilseledda revolutionärerna i underutvecklade länder och i utarmade slumområden förstod ekonomi, skulle varje önskan de skulle kunna ha att bekämpa fattigdom göra dem till förespråkare för kapitalism.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos. För socialism betyder avskaffande av prissystemet och den intellektuella arbetsdelningen; den betyder att allt beslutsfattande koncentreras och centraliseras i händerna på en enda instans: Styrelsen för Central Planering eller den Högste Diktatorn.

Men att planera ett ekonomiskt system går utöver varje enskilt medvetandes förmåga: de olika produktionsfaktorernas antal, varianter och geografiska lägen, de olika tekniska möjligheter som står till buds för dem, och de olika möjligheter till omändringar och kombinationer av vad som kan produceras från dem, ligger långt utöver vad ens det största geni kan hålla i huvudet. Mises visade att ekonomisk planering fordrar samarbete från alla som deltar i det ekonomiska systemet. Den kan endast existera under kapitalismen, där affärsmän varje dag planerar på grundval av vinst- och förlustkalkyler; arbetare på grundval av löner; och konsumenter på grundval av priserna på konsumtionsvaror.

Mises bidrag till debatten mellan kapitalism och socialism – den moderna tidens ledande fråga – är överväldigande. Innan han skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

För människor som lever i ett kapitalistiskt samhälle är bokstavligt talat omgivna av ekonomisk planering, och ändå inser de inte att den existerar. Varje dag är det otaliga affärsmän som planerar att utvidga sina företag eller dra ner på verksamheten, som planerar att införa nya produkter eller upphöra med gamla, som planerar att öppna nya filialer eller stänga existerande, som planerar att ändra sina produktionsmetoder eller fortsätta med samma metoder, som planerar att anställa fler arbetare eller avskeda några av dem de har. Och varje dag finns det otaliga arbetare som planerar att förbättra sina färdigheter, att byta yrke eller arbetsplats eller att fortsätta som de gjort förut; och konsumenter som planerar att köpa hus, bilar, stereoapparater, biffstek eller hamburgare, och hur de ska använda de varor de redan har – till exempel att ta bilen till arbetet eller ta tåget i stället.

Ändå vägrar människor att kalla all denna verksamhet för planering och reserverar termen för en handfull statstjänstemäns kraftlösa ansträngningar, statstjänstemän som, efter att ha förhindrat alla andras planering, dristar sig till att sätta sin egen kunskap och intelligens i tiotals och hundratals miljoner människors kunskaps och intelligens ställe.

Mises identifierade förekomsten av planering under kapitalism, det faktum att den grundar sig på priser (”ekonomiska kalkyler”) och det faktum att priserna tjänar till att samordna och harmonisera alla de miljontals separata, oberoende planerarnas verksamheter.

Han visade att varje individ, genom att vara angelägen om att få inkomster eller avkastningar och om att begränsa sina utgifter, leds till att anpassa sina planer till alla andras planer: Till exempel: en studerande som bestämmer sig för att bli revisor hellre än konstnär, därför att han värdesätter den högre inkomst han kan tjäna som revisor, ändrar sin karriärplan som gensvar på andras planer att köpa revisorstjänster hellre än målningar. En individ som bestämmer sig för att ett hus i ett visst bostadsområde är för dyrt och som därför ger upp sin plan att bo i detta område, är likaledes inbegripen i en process av att anpassa sina planer till andras planer; för det som gör huset alltför dyrt är andras planer att köpa det, andra personer som kan och vill betala mer. Och framför allt visade Mises att varje affärsverksamhet, genom att försöka göra vinster och undvika förluster, leds till att planera sina verksamheter på ett sätt som inte bara tjänar dess egna kunders planer, utan tar med i beräkningen alla andras planer som använder samma produktionsfaktorer genom hela det ekonomiska systemet.

Alltså visade Mises att kapitalismen är ett ekonomiskt system som är rationellt planerat genom alla deltagares kombinerade, egennyttiga ansträngningar. Socialismens misslyckande, visade han, är resultatet av det faktum att den inte utgör ekonomisk planering utan förstörelse av ekonomisk planering, som endast existerar under kapitalismen och prissystemet.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.

Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.