Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Denna artikel grundar sig på ett föredrag som hölls vid Ludwig von Mises Institute’s Austrian Scholar’s Conference 2001. Den publicerades första gången i skriftlig form på Misesinstitutets hemsida 20 april 2001 under rubriken Environentalism Refuted, och senare under titeln Environmentalism in the Light of Menger and Mises på Reismans egen blogg 27 maj 2007. En kortare version, där inledningen uteslutits, publicerades i The Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, no 2.

I

Miljörörelsen är en produkt av socialismens kollaps i en värld som är okunnig om Mises’ bidrag – en värld som inte vet vad han har sagt som logiskt skulle förklara socialismens kollaps och, än viktigare, kapitalismens framgång.

På grund av okunnighet om Mises bidrag fortsätter det stora flertalet intellektuella, liksom också den breda allmänheten, som har utsatts för det utbildningssystem som har utformats och letts av dessa intellektuella, att tro sådana saker som att vinstmotivet är orsak till svältlöner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och barnarbete; och till monopol, inflation, depressioner, krig, imperialism och rasism. Samtidigt tror de att sparande är hamstring och orsak till arbetslöshet och depressioner, vilket man också påstår om ekonomiskt framåtskridande i form av effektivitetsförbättringar. Och enligt samma logik betraktar de krig och förstörelse som nödvändiga för att förhindra arbetslöshet under kapitalismen. Dessutom tror de att pengar är roten till allt ont och att konkurrens är ”djungelns lag” och ”de starkares överlevnad”. Ekonomisk ojämlikhet, tror de, bevisar att framgångsrika affärsmän och kapitalister spelar samma samhällsroll i kapitalismen som slavägare och feodala aristokrater gjorde under tidigare epoker och därmed är den logiska och rättmätiga grunden till ”klasskrig”.

Verklig, positiv kunskap om vinstmotivet och prissystemet, om sparande och kapitalackumulation, om pengar, ekonomisk konkurrens och ekonomisk ojämlikhet, och om den intresseharmoni mellan människor som är en följd av att dessa ledande drag hos kapitalismen verkar tillsammans – all denna kunskap saknas nästan helt och hållet hos det stora flertalet av dagens intellektuella. För att erhålla denna kunskap skulle det vara nödvändigt för dem att läsa och studera Mises, som med bred marginal är den viktigaste källan till sådan kunskap . Men det har de inte gjort.

Okunnighet om Mises’ idéer – uppsåtlig evasion av hans idéer – har gjort det möjligt för de senaste tre generationerna av intellektuella att fortsätta inbilla sig att kapitalismen är en ”produktionsanarki”, ett system av ohejdad ondska, ren galenskap och fortlöpande strider och konflikter, medan socialismen är ett system av rationell planering och ordning, av moral och rättvisa, och av slutlig universell harmoni för mänskligheten. I ungefär ett och ett halvt århundrade har de intellektuella sett socialismen som förnuftets och vetenskapens system och som slutmålet för allt socialt framåtskridande. På grundval av allt de tror, och tror att de vet, kan det stora flertalet intellektuella än i denna dag inte låta bli att tro att socialismen borde lyckas och kapitalismen misslyckas.

Okunniga om Mises’ bidrag var de intellektuella helt och hållet oförberedda på socialismens världsomfattande kollaps, vilken blev alltmer uppenbar under 1900-talets sista årtionden och som kulminerade i att de kommunistiska regimerna i Östeuropa och forna Sovjetunionen störtades. I det att deras okunnighet gjort dem djupt depraverade har de uppenbarligen valt att tolka socialismens obestridliga misslyckande, inte som ett bevis på sin egen okunnighet utan som ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. De tror att socialismen är det samhällssystem som impliceras av förnuftet och vetenskapen. De sluter sig till att dess misslyckande endast kan vara ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. Sådant är det tillstånd av okunnighet som följer av okunnighet om Mises bidrag.

Åtminstone så här mycket måste här sägas om det faktiska förhållandet mellan socialism och förnuft. Förnuftet är ett individuellt, inte ett kollektivt attribut. Som Mises upprepade gånger sagt: ”Endast individen tänker. Endast individen handlar.” Så långt ifrån att vara någon sorts system som fordras eller ens tillnärmelsevis stöds av förnuftet innebär socialismen att allas förnuft utom den högste diktatorns undertrycks med tvång. Han ensam ska tänka och planera, medan alla andra bara ska lyda och utföra hans order. Ett system där en människa eller ett fåtal människor dristar sig att etablera ett monopol på bruket av förnuft måste naturligtvis misslyckas. Detta misslyckande kan förvisso inte kallas ett förnuftets misslyckande. Det kan inte mer kallas ett förnuftets misslyckande än det skulle kunna kallas ett misslyckande för de mänskliga benen, om en människa eller en handfull människor på något sätt skulle beröva resten av människosläktet förmågan att använda sina ben och sedan givetvis fann sina egna ben otillräckliga för att bära upp människosläktets vikt. Så långt ifrån är socialismens misslyckande ett förnuftets misslyckande att det skulle vara mycket riktigare att beskriva det som ett dårskapens misslyckande: dårskapen att tro att en människas eller en handfull människors tänkande och planering skulle kunna ersätta tio- eller hundratals miljoner människors tänkande och planering, människor som samarbetar under kapitalismen och dess arbetsdelning och prissystem. (Eftersom de intellektuella aldrig brytt sig om att läsa Mises vet de förstås inte ens att vanliga människor i själva verket ägnar sig åt ekonomisk planering, planering som integreras och harmoniseras av prissystemet. Ur de intellektuellas avgrundsdjupt okunniga perspektiv är vanliga människor huvudlösa kycklingar. Att tänka och planera förmodas vara handlingar som endast statstjänstemän kan utföra.)

På grund av okunnighet om Mises’ bidrag kan man inte vänta sig att särskilt många människor ska veta att nazismen var en av socialismens huvudformer[1] och att därför de femton miljoner eller fler mord för vilka den var ansvarig ska skyllas på socialismen. Om vi lämnar nazismen och alla dess mord åsido, var den marxistiska ”vetenskapliga” socialismen ansvarig för mer än åttio miljoner mord under 1900-talet: trettio miljoner i forna Sovjetunionen, femtio miljoner i Kommunistkina och otaliga miljoner fler i satellitstaterna. Det stora flertalet inom det intellektuella etablissemanget tog aldrig dessa senare massmord särskilt allvarligt och betraktade dem förvisso inte som orsakade av socialismens natur. (De tog däremot de mord som begicks av nazisterna på allvar, och i sin okunnighet skyllde de dessa på kapitalismen.) Till och med när president Reagan i slutet av 1900-talet, långt efter det att det stora flertalet av dessa mord hade begåtts och var kända för världen, karaktäriserade Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, kunde det intellektuella etablissemanget inte komma med något annat svar än att kritisera honom för att vara ohövlig, odiplomatisk och bufflig.

Verkligheten är nu att det stora flertalet intellektuella under de senaste åtskilliga generationerna har blod på händerna. Moraliskt talat har de åtminstone, genom att yrka på etablerandet av socialism och/eller genom att förneka eller ignorera de resulterande blodiga konsekvenserna, varit medskyldiga till massmord, antingen i förhand eller i efterhand.

Och faktum är att de intellektuella har någon form av medvetenhet om sin skuld. För inte bara skyller de socialismens misslyckande på förnuftet och vetenskapen, utan de betraktar nu också förnuftet och vetenskapen och den teknologi som är resultatet av dem, som djupt farliga företeelser, som om de, och inte socialismen och de intellektuella som gjort socialismen möjlig, har varit ansvariga för massmorden. Faktum är att samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på ”social ingenjörskonst” har tagit den sociala ingenjörskonstens misslyckande så långt att de nu motsätter sig ingenjörskonst av praktiskt taget vad slag det vara må. Samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på totalitär kontroll över alla människolivets aspekter i syfte att bringa ordning i vad som annars, som de påstod, vore kaos, yrkar nu på en policy av laissez-faire – av respekt för naturliga harmonier. Det är förstås inte en policy av laissez-faire mot människor, vilka ska kontrolleras så hårt som någonsin. Inte heller är det förstås en policy som erkänner någon sorts ekonomiska harmonier mellan människor. Nej, det är en policy av laissez-faire mot den orörda naturen; de påstådda harmonier som ska respekteras är de så kallade ekosystemens.

Men samtidigt som de intellektuella har vänt sig mot förnuft, vetenskap och teknik, fortsätter de att stödja socialismen och naturligtvis att motsätta sig kapitalismen. De gör det nu i form av miljörörelsen. Man bör inse att miljörörelsens mål att sätta globala gränsvärden för utsläppen av koldioxid och andra kemikalier, så som fordras i Kyotoavtalet, med lätthet lånar sig till etablerandet av världsomfattande centralplanering med avseende på ett stort antal av de väsentliga produktionsmedlen. Faktum är att en explicit bro mellan socialismen och miljörörelsen tillhandahålls av en av miljörörelsens mest framträdande teoretiker, Barry Commoner, som också var det gröna partiets förste presidentkandidat.

Bron tar formen av ett försök till ekologisk validering av en av de första idéer hos Karl Marx som bör förkastas – nämligen Marx förutsägelse att lönearbetarna fortlöpande skulle bli allt fattigare under kapitalismen. Commoner försöker rädda denna idé genom att argumentera för att vad som hitintills hindrat Marx förutsägelse från att slå in bara är att kapitalismen temporärt har kunnat exploatera miljön. Men denna process, hävdar han, måste nu nå vägs ände, och som resultat härav kommer den påstått inneboende konflikten mellan kapitalisterna och arbetarna nu att framträda med full kraft. (För dem som är intresserade citerar jag Commoner utförligt i Capitalism (s. 101).)

Beträffande den väsentliga likheten mellan miljörörelsen och socialismen skrev jag:

Den enda skillnad jag kan se mellan den gröna miljörörelsen och kommunisternas och socialisternas gamla röda rörelse är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning”, ”monopol” och depressioner. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet, surt regn och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. … [Och i slutändan] vill både de röda och de gröna att någon ska lida och dö; de förra kapitalisterna och de rika, för, som det påstås, lönearbetarnas och de fattigas skull; de senare en stor del av hela mänskligheten för, som det påstås, de lägre djurens och den själlösa naturens skull. (S. 102.)[2]

Om världens intellektuella hade varit öppna för möjligheten att de haft fel om kapitalismens och socialismens natur – djupt och förödande fel – och hade gjort sig besväret att läsa och förstå Mises verk för att lära sig hur och varför de haft fel, skulle socialismen ha dött en gång för alla med Sovjetunionen, och hela världen skulle nu röra sig mot laissez-faire-kapitalism och ett ekonomiskt framåtskridande och välstånd utan motstycke. I stället har de intellektuella valt att pracka på världen miljörörelsens läror som ett sista försök att förstöra kapitalismen och rädda socialismen.

II

Allt jag sagt fram till nu ska förstås som en introduktion. Substansen av mitt föredrag avser jag ska vara en vederläggning av miljörörelsens två huvudpåståenden och sedan en kritik av dess huvudsakliga handlingsprogram. Miljövännernas två huvudpåståenden, som jag tar för givet redan är väl kända, är (1) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande är omöjligt på grund av den nära förestående uttömningen av naturresurserna (det är från denna idé som slagordet ”reduce, reuse, recycle” kommer), och (2) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande, ja, faktiskt mycket av det ekonomiska framåtskridande vi har haft fram till nu, är destruktivt för miljön och därför farligt. Miljövännernas huvudsakliga handlingsprogram är förbudet mot individuellt handlande i eget intresse försåvitt som biprodukten av sådant handlande när det utförs i massiv skala påstås skada miljön. Det ledande konkreta exemplet på detta handlingsprogram är det nu pågående försöket att tvinga individer att ge upp sådana saker som sina bilar och luftkonditionerare på den grundvalen att biprodukten av att hundratals miljoner eller miljarder människor använder sådana apparater är att förorsaka global uppvärmning. Och detta samma exempel är förstås för närvarande det ledande exemplet på det ekonomiska framåtskridandets påstådda faror.

Grunden för min kritik mot miljövännernas huvudpåståenden är Carl Mengers varuteori. Grunden för min kritik mot deras huvudsakliga handlingsprogram är den anda av individualism som genomsyrar Ludwig von Mises skrifter.

I sin Principles of Economics utvecklar Menger två aspekter av sin varuteori som är synnerligen relevanta för kritiken mot miljövännernas två huvudpåståenden. Den första aspekten är hans insikt att vad som gör att vad som annars blott och bart skulle varit ting till varor inte är tingens inneboende egenskaper utan en människotillverkad relation mellan tingens fysiska egenskaper och tillfredsställandet av mänskliga behov eller önskemål. Menger beskriver fyra fordringar som alla samtidigt måste vara uppfyllda för att ett ting ska bli en vara eller, som han ofta uttrycker saken, ha ”varukaraktär”.

Han skriver:

Om ett ting ska bli en vara eller med andra ord om det ska förvärva varukaraktär, måste alla fyra av de följande fordringarna samtidigt vara uppfyllda:

1. Ett mänskligt behov.

2. Sådana egenskaper som gör tinget i stånd att bringas i ett kausalt förhållande till tillfredsställandet av detta behov.

3. Mänsklig kunskap om detta kausalsamband.

4. Tillräckligt herravälde över tinget för att inrikta det på tillfredsställandet av detta behov. (S. 52.)

Det måste betonas att de båda sista av dessa fordringar är människotillverkade. Mänsklig kunskap om kausalsambandet mellan yttre materiella ting och tillfredsställandet av mänskliga behov måste upptäckas av människan. Och tillräckligt herravälde över yttre materiella ting för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov måste etableras av människan. Till största delen etableras det genom en process av kapitalackumulation och ökande arbetsproduktivitet.

Allt detta har omedelbar bäring på frågan om naturresurser. Det implicerar att de resurser naturen förser oss med, som t.ex. järn, aluminium, kol, olja och så vidare, på intet sätt automatiskt är varor. Deras varukaraktär måste skapas av människan genom att upptäcka kunskap om de av deras respektive egenskaper som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och sedan genom att etablera tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Till exempel blev järn, som funnits i jorden sedan planetens tillkomst och under hela den tid människan funnits på jorden, inte en vara förrän långt efter det att stenåldern tagit slut. Olja, som har funnits i jorden i miljoner år, blev inte en vara förrän vid artonhundratalets mitt, när användningar för den upptäcktes. Aluminium, radium och uran blev också varor först under det senaste ett eller ett och ett halvt århundradena.

Ett exempel på att varukaraktär skapas först efter etablerandet av tillräckligt herravälde för att inrikta den resurs naturen förser oss med på tillfredsställandet av ett mänskligt behov skulle vara att oljefyndigheter ligger djupare än vad existerande borrningsutrustning kan nå. Allteftersom borrningsutrustningen förbättrades etablerades herravälde över fyndigheter som ligger allt djupare och djupare. Dessa fyndigheter, i den mån som de var kända, blev då till varor, vilket de tidigare inte varit. Ett liknande fall är att under några år efter skapandet av oljans varukaraktär var de oljefyndigheter som innehöll avsevärda mängder svavel obrukbara för produktionen av oljeprodukter och var därför inte varor. Deras varukaraktär skapades först när Rockefeller och Standard Oil utvecklade processen att bryta ned oljemolekyler, vilket sedan gjorde svavelhaltiga fyndigheter användbara.

Den andra aspekten av Mengers varuteori som är synnerligen relevant för kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är hans princip att utgångspunkten både för varukaraktär och varornas värde ligger inom oss – inom mänskliga varelser – och radierar ut från oss till materiella ting och etablerar varukaraktär och värde, för det första för sådana ting som direkt tillfredsställer våra behov, som föda och kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av första ordningen”, och för det andra medlen att producera varor av första ordningen, som t.ex. mjöl för att baka bröd och tyg för att sy kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av andra ordningen”. Varukaraktär och värdet av varor fortskrider sedan från varor av andra ordningen till varor av tredje ordningen, som t.ex. vete, som används för att göra mjöl, och bomullsgarn som används för att göra det tyg man syr kläder av. Därifrån fortskrider de till varor av fjärde ordningen, som t.ex. den utrustning och den mark som används för att odla vetet och den råbomull varav bomullsgarnet görs. Alltså radierar varukaraktären och varornas värde, enligt Mengers synsätt, utåt från mänskliga varelser och deras behov till yttre ting som befinner sig allt längre bort från det direkta tillfredsställandet av mänskliga behov.

Med Mengers egna ord: ”Varukaraktären hos varor av högre ordning härleds från varukaraktären hos de motsvarande varorna av lägre ordning.” (S. 63.) Och: ”värdet av varor av högre ordning bestäms alltid och undantagslöst av det emotsedda värdet av de varor av lägre ordning i vilkas produktion de tjänar”. (S. 150.) Och vad gäller värdet av varor av första ordningen: ”Det värde en hushållande individ tillskriver en vara är lika med vikten av den särskilda tillfredsställelse som är beroende av hans herravälde över varan.” (S. 146.) ”Den bestämmande faktorn … är … storleken av vikten av de tillfredsställelser med avseende på vilka vi är medvetna om att vara beroende av herravälde över varan.” (S. 147.)

Enligt Mengers syn står det klart att produktionsprocessen utgör ett fortskridande från varor av högre ordning till varor av lägre ordning, d.v.s. från varor som är mer avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor, till varor som är mindre avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor. Produktionsprocessen framträder omisskännligen som en process av fortlöpande ökning av nyttan, allteftersom den rör sig närmare och närmare till sitt slutmål och slutändamål: tillfredsställandet av mänskliga behov.

För att tillämpa Mengers synpunkter på kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är det först nödvändigt att betona det faktum att enligt hans syn på saken är naturens bidrag till naturresurserna implicit mycket mindre än vad man i allmänhet antar. Enligt det förhärskande synsättet är vad naturen försett oss med de naturresurser som människan utnyttjar, det vill säga exempelvis alla järn- och kolgruvorna, alla olje- och naturgasfälten, och så vidare. På samma gång är enligt det förhärskande synsättet människans enda anknytning till dessa, vad man påstår, helt och hållet naturgivna naturresurser att hon förbrukar dem utan att ha något sätt att ersätta dem. Det anses till exempel allmänt att medan människan producerar sådant som bilar och kylskåp är hennes enda anknytning till de naturresurser som används i produktionen av dem, som t.ex. järnmalm, bara att förbruka dem utan någon möjlighet att ersätta dem.

Som jag säger är enligt Mengers synsätt naturens bidrag till naturresurserna mycket mindre än man vanligen antar. Vad naturen försett oss med är enligt Menger materien och de fysiska egenskaperna hos dessa gruvor och fyndigheter, men den har inte försett oss med några av dessas varukaraktär. Faktiskt fanns det en tid då inga av dem var varor.

Naturresursernas varukaraktär är enligt Menger skapade av människan, när hon upptäcker de egenskaper de besitter som gör dem i stånd att tillfredsställa mänskliga behov, och när hon vinner tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Allt som behöver läggas till Mengers syn på det mänskliga skapandet av naturresursernas varukaraktär är en precis, explicit insikt om omfattningen av de ting Menger syftar på som naturen har försett oss med och som ännu inte är varor men som, under lämpliga omständigheter, kan bli varor, eller åtminstone från sfären av de ting som i större omfattning kan fås att erhålla varukaraktär tack vare människans bidrag till processen. Med andra ord, vad exakt har naturen försett oss med, med avseende på vilket människan skulle kunna upptäcka kausalsamband med tillfredsställandet av hennes behov och som hon skulle kunna vinna tillräckligt herravälde över större andelar av för att inrikta sådana ting på tillfredsställandet av hennes behov?

Mitt svar på denna fråga är att vad naturen har försett oss med är materia och energi – materia i form av alla kemiska grundämnen, både kända och hittills okända, och energi, i alla dess varierande former. Jag kallar dessa naturens bidrag för ”de naturresurser som naturen försett oss med”. Naturresurser i den mycket trängre bemärkelsen ”varor”, så som Menger använder termen, hämtas från denna praktiskt taget oändliga sfär som naturen förser oss med. Naturresurser som är varor i Mengers bemärkelse är naturresurser som naturen förser oss med som människan gjort användbara och tillgängliga tack vare att hon upptäckt egenskaper som de besitter som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och tack vare att hon vunnit tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Vad som är viktigt här är att fatta distinktionen mellan de båda bemärkelserna av uttrycket ”naturresurser”. Först finns det de naturresurser naturen förser oss med. Sådana naturresurser är materia, i alla dess elementära former, och energi i alla dess former. Och sedan, för det andra, finns naturresurser hämtade från denna sfär som människan har förlänat varukaraktär.

Vi är redan förtrogna med det faktum att ett framträdande kännetecken hos naturresurserna i den första bemärkelsen, d.v.s. av naturresurser sådana som naturen förser oss med, är att inga av dem till sin natur är varor – att deras uppnående av varukaraktär väntar på handlande från människans sida. Ytterligare ett lika viktigt kännetecken hos naturresurserna så som naturen förser oss med dem, och som nu så starkt som möjligt måste betonas, är i vilken enorm mängd de existerar. Faktum är att för alla praktiska syften är de oändliga. Strängt taget är de ett och detsamma som all materia och all energi i universum. Detta är den fulla omfattningen av de naturresurser naturen förser oss med.

Alltså är i en bemärkelse – bemärkelsen användbara, tillgängliga naturresurser, d.v.s. varor så som Menger definierar termen – naturens bidrag noll. Praktiskt taget ingenting kommer till oss från naturen som är färdiggjort som en användbar, tillgänglig naturresurs – som en vara i Mengers bemärkelse. I en annan bemärkelse är däremot de naturresurser som kommer från naturen – materia i form av alla kemiska grundämnen, kända och ännu okända, och energi i alla dess former – praktiskt taget oändliga till sin omfattning. I denna bemärkelse är naturens bidrag gränslösa.

Även om vi uteslutande begränsar vår horisont till planeten Jorden, vilket förvisso inte behöver vara vår yttersta gräns, är storleken på de naturresurser naturen förser oss med ofattbart enorm. Den är ingenting mindre än jordens hela massa och all den energi som därtill hör, från åskväder i atmosfären, där ett enda åskväder laddar ur mer energi än vad mänskligheten producerar under ett helt år, till den oerhörda hetta man finner vid jordens medelpunkt i miljoner kubikkilometer av smält järn och nickel. Ja, de naturresurser naturen förser oss med enbart här på jorden sträcker sig från jordatmosfärens övre gräns, 6500 kilometer rätt ner, ända till dess medelpunkt. Denna enorma massa består av solitt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter på jorden, vare sig på dess yta eller någonstans under dess yta, som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Detta är naturens bidrag till de naturresurser som finns på vår planet. Det indikerar den otroligt enorma omfattningen av vad som finns därute som väntar på att människan ska omvandla  det  till naturresurser som besitter varukaraktär.

Och detta för mig till vad jag betraktar som den revolutionerande syn på naturresurserna som impliceras av Mengers varuteori. Nämligen att människan inte bara skapar naturresursernas varukaraktär – genom att skaffa sig kunskap om deras användbara egenskaper och sedan skapa deras användbarhet och tillgänglighet genom att etablera det nödvändiga herraväldet över dem – utan hon har också förmågan att fortsätta i det oändliga att öka tillgången på naturresurser som besitter varukaraktär. Hon vidgar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser – m.a.o. naturresurser som besitter varukaraktär – allteftersom hon vidgar sin kunskap om och fysiska makt över naturen.

Den förhärskande synen, som dominerar miljövännernas och konservationisternas[3] tänkande, att det finns ett knappt och dyrbart förråd av naturresurser som människans produktiva verksamhet endast tjänar till att uttömma, är felaktig. Sett i sitt fullständiga sammanhang tjänar människans produktiva verksamhet till att öka tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser genom att omvandla en större, fastän fortfarande obetydlig, bråkdel av naturen till naturresurser som besitter varukaraktär. Den väsentliga frågan vad beträffar naturresurser är vilken bråkdel av den praktiskt taget oändliga naturen som människan besitter tillräcklig kunskap om och tillräckligt fysiskt herravälde över för att kunna inrikta den på tillfredsställandet av sina behov. Denna bråkdel kommer verkligen alltid att vara mycket liten och kommer alltid att kunna utökas betydligt mycket mera.

Tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser vidgas allteftersom människan vidgar sin kunskap om och sin fysiska makt över världen och universum. Fram till nu har människans fysiska makt över världen, även om den vidgats avsevärt i jämförelse med vad den var under tidigare århundraden, väsentligen begränsats till de ungefär 30 procent av jordytan som inte täcks av havsvatten, och där har den ytterligare begränsats till djup som fortfarande mäts i meter, inte i kilometer. Människan skrapar bokstavligen ännu bara på jordens yta, och dessutom på den vida mindre delen av ytan. Och ingenstans handskas hon med naturen på långt när så kraftfullt eller effektivt som hon någon gång kan komma att göra.

Betänk, utöver de tidigare givna exemplen med avseende på järn, olja, aluminium, radium och uran, implikationerna för tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser om människan blir i stånd att driva gruvor på större djup med mindre ansträngning; att förflytta större jordmassor med mindre ansträngning, att bryta ned kemiska föreningar som det tidigare inte varit i hennes makt att bryta ned, eller att göra det med mindre ansträngning; att vinna tillgång till regioner av jorden som tidigare varit otillgängliga; eller att förbättra sin tillgång till redan tillgängliga regioner. Alla dessa saker ökar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser. De gör naturligtvis detta tack vare att de skapar vad Menger beskriver som tillräckligt herravälde över tingen för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov. De ger alla varukaraktär till vad som dessförinnan blott och bart varit ting.

Som jag skrev i Capitalism:

Idag är, som en följd av sådana framsteg, tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser enormt mycket större än den var vid den industriella revolutionens början eller ens för bara en eller två generationer sedan. Idag kan människan lättare bedriva gruvdrift på tusen fots djup än hon i det förflutna kunde göra på tio fots djup, tack vare sådana framsteg som mekanisk borrutrustning, högexplosiva sprängämnen, stålförstärkta gruvschakt och moderna pumpar och maskiner. Idag kan en enda arbetare som sköter en bulldozer eller en ångskovel förflytta mer jord än hundratals arbetare som i det förflutna använde handskovlar. Framsteg i nedbrytningsmetoder har gjort det möjligt att erhålla ren malm från föreningar som tidigare var helt och hållet omöjliga att arbeta med eller åtminstone alltför kostsamma att arbeta med. Förbättringar i frakt och i järnvägs- och motorvägsbyggande har möjliggjort tillgång till låg kostnad till högklassiga mineralfyndigheter i regioner som tidigare varit otillgängliga eller alltför kostsamma att utnyttja.

Och jag tillade:

Det finns ingen gräns för de ytterligare framsteg som är möjliga. Minskingar i kostnaden för att utvinna olja från skiffer och tjärhaltig sand kan potentiellt vidga tillgången på ekonomiskt användbar olja till många gånger vad den är idag. Väte, det rikligast förekommande grundämnet i universum, kan visa sig vara en ekonomisk bränslekälla i framtiden. Atom- och vätesprängämnen, laser, satellitövervakningssystem och faktisk själva rymdresorna öppnar för obegränsade möjligheter att öka tillgången på ekonomiskt användbara mineraltillgångar. Framsteg i gruvteknologin som skulle göra det ekonomiskt möjligt med gruvor på ett djup av, låt oss säga, tiotusen fot, i stället för de nuvarande mycket mer begränsade djupen, eller att bedriva gruvdrift under världshaven, skulle öka den del av jordmassan som är tillgänglig för människan så mycket att alla tidigare tillgångar på tillgängliga mineraler skulle förefalla obetydliga i jämförelse. (S. 64.)

Huvudpoängen här är att, om man följer Mengers insikter om varornas natur, går tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturresurser att utvidga. Den utvidgas som en del av samma process varmed människan ökar produktionen av och tillgången på alla andra varor, nämligen vetenskapligt och tekniskt framåtskridande och sparande och kapitalackumulation.

Situationen är i grunden denna. Naturen överlämnar jorden åt oss som en enorm solitt packad boll av kemiska grundämnen. Den har också försett oss med jämförelsevis otroliga energimängder tillsammans med denna massa av kemiska grundämnen. Om det förutom och utöver detta massiva bidrag från naturen står motiverad mänsklig intelligens – den sorts motiverad mänsklig intelligens som ett fritt kapitalistiskt samhälle så mycket uppmuntrar, med dess utsikter att tjäna en betydande personlig förmögenhet som följd av nästan varje betydande framsteg – kan det råda föga tvivel om utgången: människan kommer att lyckas med att fortskridande utvidga den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. hon kommer att lyckas med att fortskridande vidga tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

Sannolikheten för att hon ska lyckas förstärks kraftigt av två nära relaterade fakta: den mänskliga kunskapens progressiva natur, och kapitalackumulationens progressiva natur i ett kapitalistiskt samhälle, vilket naturligtvis också är ett rationellt lika väl som ett fritt samhälle. I ett sådant samhälle växer beståndet av vetenskaplig och teknisk kunskap från generation till generation, allteftersom varje ny generation börjar med all den ackumulerade kunskap som förvärvats av tidigare generationer och sedan kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen. Dessa nya bidrag utökar det kunskapsbestånd som förs vidare till nästa generation, som sedan i sin tur kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen, och så vidare, utan att det finns någon fixerad gräns för ackumulationen av kunskap annat än om vi skulle bli allvetande.

På liknande sätt växer i ett sådant samhälle beståndet av kapitalvaror från generation till generation. Det större bestånd av kapitalvaror som ackumulerats under någon generation på grundval av en tillräckligt låg grad av tidspreferens och därmed motsvarande hög grad av sparande och omsorg om framtiden, tillsammans med en fortsatt hög produktivitet hos kapitalvarorna på grundval av avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar till att inte bara producera ett större och bättre utbud av konsumtionsvaror utan också ett jämförelsevis större och bättre utbud av kapitalvaror. Detta större och bättre utbud av kapitalvaror, som fortsätter på samma grundval av låg tidspreferens och avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar sedan till att ytterligare utöka och förbättra utbudet inte bara av konsumtionsvaror utan också av kapitalvaror. Resultatet är fortsatt kapitalackumulation, på vars grundval människan, från generation till generation, är i stånd att konfrontera naturen i besittning av växande förmåga till fysiskt herravälde över den.

På grundval både av progressivt växande kunskap om naturen och progressivt växande fysisk makt över naturen, utvidgar människan fortlöpande den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

III

Jag övergår nu till den andra aspekten av Mengers varuteori som har avseende på kritiken mot miljörörelsens väsentliga lärosatser, nämligen hans syn på produktionsprocessen som en process av kontinuerligt ökande av nyttan allteftersom den rör sig från varor av högre ordning till varor av lägre ordning.

Allt som behöver läggas till Mengers synsätt är att återigen inse det faktum att jorden är en enorm boll av tätt packade kemiska grundämnen. Dessa kemiska grundämnen utgör nu människans externa materiella omgivningar, m.a.o. hennes miljö. De är människolivets externa materiella villkor.

När man håller dessa fakta i minnet blir det klart att produktionsprocessen, och all ekonomisk verksamhet, så långt ifrån att utgöra en fara för människans miljö, så som miljövännerna hävdar, har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö, ja faktiskt att detta är dess väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart så snart som man inser att hela världen fysiskt inte bara består av ingenting annat än kemiska grundämnen, utan också att dessa grundämnen aldrig förstörs. De återuppträder helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner och på olika platser.

Som jag skrev i Capitalism:

Bortsett från vad som har gått förlorat i ett fåtal raketer är mängden av varje kemiskt grundämne i världen idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll har flyttats omkring som aldrig förr på ett sådant sätt att de förbättrat mänskligt liv och välbefinnande. Till exempel har en del av världens järn och koppar förflyttats från jordens inre, där de inte var till någon nytta, så att de nu utgör byggnader, broar, bilar och en miljon och en andra saker som är till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa föreningar och återkombinerats i andra i en process som frigör energi för att ge värme och lyse åt våra hem, driva maskinerna i industrin, bilar, flygplan, fartyg och järnvägståg, och på otaliga andra sätt tjäna det mänskliga livet. Det följer att försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet gör dem användbara för henne på dessa sätt, förbättras i motsvarande grad hennes miljö.

Betänk fler exempel. För att leva behöver människan vara i stånd att förflytta sig själv och sina varor från en plats till en annan. Om en vildvuxen skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring av människans miljö när hon flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av skogens träd någon annanstans och placerar de kemiska grundämnen som förts någon annanstans ifrån för att bli till en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring i hennes yttre materiella livsvillkor. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivningar – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens beståndsdelar på ett sätt som får dem att stå i ett mer användbart förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

Alltså har all ekonomisk verksamhet som sitt enda syfte att förbättra miljön – den syftar uteslutande till att förbättra människolivets yttre, materiella villkor. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin omgivning till sig själv och därmed förbättrar den. (S. 90.)

Om någon skulle fråga hur det kommer sig att miljövännerna kunde missa det faktum att just produktion och ekonomisk verksamhet utgör de medel varmed människan förbättrar sin miljö, är svaret att miljövännerna inte delar Mengers (eller den västerländska civilisationens) utgångspunkt vad gäller värde – nämligen värdet av mänskligt liv och välbefinnande. Enligt deras synsätt är utgångspunkten vad gäller värde naturens påstådda ”egenvärde” – d.v.s. det påstådda värdet av naturen i och för sig själv, helt bortsett från varje samband med mänskligt liv och välbefinnande. Detta påstådda egenvärde förstörs varje gång människan ändrar någonting som helst i det förutvarande naturtillståndet.

När miljövännerna talar om ”miljöskador” i samband med sådant som att röja djungler, spränga klippformationer, eller förlusten av den ena eller andra växt- eller djurarten som inte har något känt eller förutsebart värde för människan, är vad de i själva verket i slutanalysen menar förlusten av det påstådda egenvärde sådana saker utgör, och inte någon som helst faktisk förlust för människan. Tvärtom är de angelägna att offra mänskligt liv och välbefinnande för att bevara sådana påstådda egenvärden. För dem är ”miljön” inte människans omgivningar som får sitt värde av sitt förhållande till människan, utan naturen i och för sig som får sitt värde från sig själv – m.a.o. som, påstår man, besitter ”egenvärde”.

Naturligtvis poserar miljövännerna också ofta som anhängare av mänskligt liv och välbefinnande, och vid sådana tillfällen riktar de sin eld mot olika jämförelsevis smärre negativa biprodukter av produktion och ekonomisk verksamhet, som t.ex. lokalt försämrad luft- eller vattenkvalitet, samtidigt som de totalt negligerar de enorma positiva effekterna, vilka givetvis är av överväldigande mycket större betydelse.

Vad som garanterar att den positiva nyttan av produktion och ekonomisk verksamhet vida överväger allt negativt som är förknippat med deras biprodukter är principen om respekt för individens rättigheter. Även om denna princip på intet vis alltid respekteras, fordrar den att ens produktion och ekonomiska verksamhet inte bara gagnar en själv utan också att, försåvitt som några andra människor är involverade i processen, användningen av deras arbetskraft och egendom endast får erhållas med deras frivilliga samtycke. Och för att säkerställa deras frivilliga samtycke måste förstås deras samarbete göras värt besväret för dem.

Om jag till exempel önskar uppföra en byggnad, kommer inte bara jag att gagnas av den utan också alla de som arbetar för mig med att bygga den och alla de som förser mig med material och utrustning för att bygga den. Det kommer också byggnadens köpare eller hyresgäster att göra – om jag bygger den i syfte att sälja den eller hyra ut den. Dessutom får ingen tredje parts egendom eller person skadas av min handling. Till exempel riskerar jag allvarliga legala straff om jag uppför min byggnad på ett sätt som underminerar en grannbyggnads grund eller gör den osäker för förbipasserande.

De huvudsakliga klagomål som miljövännerna för närvarande kommer med gäller det faktum att jag värmer upp och luftkonditionerar min byggnad – förvisso inte jag som isolerad individ, utan som en av många tio- eller hundratals miljoner individer som använder fossila bränslen eller freoner. När mänskligheten gör detta påstås den vara skyldig till brottet att öka mängden koldioxid och andra växthusgaser och därigenom orsaka ”global uppvärmning”, eller att öka mängden ozonförstörande molekyler i den övre atmosfären och därigenom orsaka fler fall av hudcancer. Och eftersom mänskligheten påstås vara skyldig på dessa sätt, antar miljövännerna att jag som enskild människa måste förhindras, om inte helt och hållet förbjudas, att använda fossila bränslen och freoner, även om jag som en enda enskild individ är helt och hållet ur stånd att orsaka någon av de påstådda effekterna; och detsamma är förstås, mutatis mutandis, sant om varje annan individ.

IV

Här vill jag övergå till den enorma anda av individualism som man finner hos Ludwig von Mises. Endast individer tänker och endast individer handlar, säger Mises (Human Action, s. 113). Det följer förstås att det bara är för sina egna handlingar som en individ bör hållas ansvarig. Sonen bör inte bestraffas för faderns synder; en medlem av en ras eller nation eller ekonomisk klass bör inte hållas ansvarig för gärningar som begåtts av några andra medlemmar av denna ras, nation eller ekonomiska klass.

Och så bör det också vara när det gäller någon påstådd miljöskada. Om en individ eller ett enskilt affärsföretag är ur stånd att på egen hand orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må i en tillräcklig skala för att vålla någon annan specifik individ eller specifika individer någon skada, då finns det absolut ingen rättmätig grund i Mises individualistiska filosofi för att förbjuda hans handling.

Som jag säger i Capitalism:

Att förbjuda en individs handlande i ett sådant fall är att hålla honom ansvarig för något som han i själva verket helt enkelt inte har ansvaret för. Det är i princip exakt detsamma som att straffa honom för något han inte gjort. (S. 91.)

Individen bör inte straffas för konsekvenser som endast kan inträffa som följd av hur den bredare kategori eller grupp som han är medlem av handlar, men som inte inträffar som följd av hans egna handlingar. Även om det är sant att den kombinerade effekten av åtskilliga miljarder människors handlingar är att orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet (ingendera av dessa påståenden har i själva verket bevisats – påståendet om global uppvärmning har samma grad av visshet som en väderleksprognos som sträcker sig över de närmaste 100 åren!), men även om, som jag säger, dessa påståenden vore sanna, skulle det alltså fortfarande inte följa att det funnes någon rättmätig grund för att förbjuda någon specifik individ eller några specifika individer att handla på sätt som, endast när miljarder individer tillsammans gör det, resulterade i global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må.

Om global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må verkligen är konsekvenser av hur människosläktet taget som kollektiv handlar, men inte av hur varje given individ handlar, inklusive hur något givet enskilt privat affärsföretag handlar, då är det rätta sättet att betrakta dem som en motsvarighet till naturkatastrofer. Eftersom de inte orsakas av enskilda mänskliga varelsers handlande, är de motsvarigheten till handlingar som inte moraliskt orsakas av mänskliga varelser alls, m.a.o. en motsvarighet till naturkatastrofer.

När vi väl ser sakerna i detta ljus blir det klart vad det lämpliga gensvaret på sådana förändringar i miljön är, vare sig det gäller global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, eller global nedkylning och förtätning av ozonskiktet, eller någonting annat naturen kan komma med. Det är detsamma som människans lämpliga gensvar på naturen i allmänhet. Nämligen att enskilda mänskliga varelser måste vara fria att handskas med naturen till sin egen maximala enskilda fördel, med den enda begränsningen att inte initiera bruket av fysiskt tvång mot andra mänskliga varelsers person eller egendom. Genom att följa denna princip kommer människan att handskas med alla de negativa naturkrafter som är resultatet av biprodukter av hennes egen sammantagna verksamhet på exakt samma framgångsrika sätt som hon regelbundet handskas med de primära naturkrafterna.

Vi åtnjuter en otroligt fantastisk industricivilisation vars natur indikeras av det faktum att, tack vare den, ett enormt antal människor kan färdas med häpnadsväckande hastighet i hundratals kilometer i sträck i sina egna personbilar och samtidigt lyssna på symfoniorkestrar – ja, faktiskt flyga över hela kontinenter på några få timmar i jetplan, samtidigt som de ser på filmer och dricker martini; kan promenera in i mörklagda rum och låta ljuset flöda genom att trycka på en knapp; kan öppna en kylskåpsdörr och njuta av läcker och hälsosam föda som kommit från hela världen; kan göra allt detta och så mycket mera. Detta är vad vi har. Detta, och mycket, mycket mer är vad människor överallt skulle kunna ha om de vore intelligenta nog att etablera ekonomisk frihet och kapitalism.

Men detta räknas som praktiskt taget intet försåvitt som miljövännerna anbelangar. De är redo att kasta bort alltihop därför att, påstår de, det orsakar global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, m.a.o. dåligt väder. Och det bästa sättet, säger de, för oss att undvika sådant dåligt väder, och därmed kontrollera naturen mer till vår fördel, är att överge den moderna industricivilisationen och kapitalismen.

Det lämpliga svaret till miljövännerna är att vi inte kommer att offra en hårsmån av industricivilisationen, och att om global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet verkligen hör till dess konsekvenser, kommer vi att acceptera dem och ta itu med dem – med sådana rimliga medel som fler och bättre luftkonditionerare och solskydd, inte genom att ge upp våra luftkonditionerare, kylskåp och bilar.

Det mer grundläggande svaret till miljövännerna är att det lämpliga gensvaret på förändringar i miljön, det må vara global uppvärmning eller en ny istid, är ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska frihet. Förr eller senare kommer sådana miljöförändringar att inträffa – om inte i detta nya århundrade eller ens i detta nya årtusende, så förvisso någon gång i en mer avlägsen framtid. När detta händer kommer det att fordra enorma förändringar i den mänskliga ekonomiska verksamheten. Somliga områden som för närvarande används för vissa syften kommer att bli oanvändbara för dessa syften. Det kan tänkas att de till och med blir obeboeliga. Andra områden som för närvarande är obeboeliga eller nätt och jämt beboeliga kommer att bli mycket mer önskvärda. Stora förändringar i väldiga områdens komparativa fördelar kommer att äga rum, och på dessa måste människorna vara fria att svara.

Som jag skrev i Capitalism:

Även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera … Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Fabriker, affärer och hus behöver alla förr eller senare ersättas. Inför en förändring i olika lokaliteters relativa önskvärdhet skulle ersättningsmönstret också skilja sig. Kanske skulle vissa ersättningar behöva göras tidigare än vad som annars vore fallet. Förvisso skulle vissa markvärden falla och andra stiga. Vad som än hände skulle individer svara på ett sätt som minimerade deras förluster och maximerade deras vinstmöjligheter. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och det forna Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri. (S. 88–89.)

Ett rationellt svar på möjligheten av storskaliga miljöförändringar är att etablera individers ekonomiska frihet att handskas med dem, om och när de kommer. Kapitalismen och den fria marknaden är de väsentliga medlen att göra detta, inte förlamande statliga regleringar och ”miljöpolitik”. Och både i etablerandet av ekonomisk frihet och varje annan mer betydande aspekt av svaret till miljörörelsen måste Ludwig von Mises och Carl Mengers filosofi leda vägen.

Copyright © 2001 George Reisman. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[2] Detta avsnitt i Capitalism är en utvidgad version av Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen Ö.a..

[3] Konservationist: ”En som utövar eller förespråkar bevarande av naturresurserna.” (Översatt från The American Heritage Dictionary.) – En möjlig svensk översättning skulle vara ”naturresursbevarare”, men det blir lite väl otympligt. Ö.a.

Advertisements

%d bloggare gillar detta: