Vederläggning av Smith och Marx

Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Det följande är ett anförande som George Reisman höll när han tilldelades ett hedersdoktorat vid Universidad Francisco Marroquin i Guatemala den 9 juli 2013. Har publicerats på Reismans egen blogg (27 januari 2014) och också på kanadensiska Misesinstitutets hemsida (21 mars 2014). Det finns också en videoupptagning av anförandet. – En fullständig och utförlig vidareutveckling av grunderna för denna artikel och dess harmonisering med ”österrikisk” ekonomi återfinns i kapitel 11 och 14–17 i Capitalism: A Treatise on Economics.[1]

Vicepresident Calzada (president Calzada från och med nästa månad), rektor Castillo, skattmästare Parellada och vänner.

Jag vill tacka Universidad Francisco Marroquin i dessa dess tre högsta tjänstemäns person för den stora ära som förlänats mig i form av ett samhällsvetenskapligt hedersdoktorat.

Universidad Francisco Marroquin är en sällsynt fyrbåk i en värld som intellektuellt håller på att bli allt mörkare. Det är en relativt ny fyrbåk, grundat 1971 av framlidne Manuel Ayau, den ledande förespråkaren för frihet i Latinamerika och UFM:s förste president. (Det gläder mig att kunna säga att min fru och jag träffade president Ayau i San Diego år 1987, när han var gästföreläsare vid en sommarkonferens arrangerad av vår organisation The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology.) Förhoppningsvis kommer Universidad Francisco Marroquins exempel att inspirera etablerandet av andra universitet världen över som engagerar sig för att upprätthålla den individuella frihetens och kapitalismens värde.

Jag vet att den hedersbetygelse jag just fått är desto värdefullare eftersom den tidigare tilldelats män av sådan kaliber som Henry Hazlitt, F.A. Hayek, Leonard Read och William H. Hutt. Alla dessa män har varit mina lärare genom sina skrifter, i all synnerhet Henry Hazlitt.[2]

Jag skulle nu också vilja ta emot denna hedersbetygelse inte bara å mina egna vägnar utan också å de båda lärares vägnar som varit de mest framstående i mitt liv: Ludwig von Mises och Ayn Rand. Mises var inspirationskällan för det mesta jag vet och betraktar som viktigt inom ekonomin och samhällsfilosofin. Hans övergripande och enastående bedrift var att presentera ett utömmande, djupgående, intellektuellt kraftfullt och kompromisslöst försvar för laissez-faire-kapitalismen. Detta var något som ingen annan någonsin gjort förut och som var i trängande behov av att göras – mer än någonting annat i världen, om individens rättigheter och Förenta staternas grundprinciper skulle upprätthållas. Ayn Rand fyllde i hög grad ut denna kunskap, framför allt genom att förklara de individuella rättigheternas exakta natur. Utöver detta lärde jag mig också en hel del annat av henne, vilket jag har beskrivit i min bok Capitalism.

$ $ $

Det första jag vill åstadkomma under den tid som står till mitt förfogande är att förklara vad jag betraktar som en av de viktigaste av mina egna nyskapande bidrag till ekonomin, nämligen min demonstration att vinster inte är något avdrag från löner.

Uppfattningen att vinster är ett avdrag från löner går tillbaka till Adam Smith, som av många anses vara den ledande förespråkaren för kapitalismen. I The Wealth of Nations hävdar Smith att löner är den primära och ursprungliga inkomstformen och att vinsterna tas ifrån vad som naturligen och rättmätigen tillhör löntagarna.

Han postulerar ett sakernas tillstånd som han ibland kallar ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland ”sakernas ursprungliga tillstånd”.

I detta sakernas tillstånd föreställer han sig att arbetarna producerar och säljer sina produkter, och att den inkomst de erhåller från försäljningen av sina produkter är löner. Han föreställer sig att det ännu inte finns några affärsmän eller kapitalister med i bilden. Bara kroppsarbetare. Han antar att eftersom arbetarna utför arbete, måste den inkomst de erhåller med nödvändighet vara löner. Arbete och löner är för honom oskiljaktiga begrepp. När arbete utförs måste inkomsten från det vara löner, tror han.

Förhållandena i hans påstådda ”sakernas ursprungliga tillstånd” framstår för honom som en sorts ekonomisk Edens lustgård, försåvitt som han tror att situationen utgör ekonomisk rättvisa. Han tror att det är rättvist, eftersom de arbetare som framställer produkterna får behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Deras löner är, påstår han, 100 procent av värdet av de produkter de producerar.

Men sedan kommer den ekonomiska versionen av fallet från Edens lustgård. Affärsmän och kapitalister uppträder på scenen. Och eftersom de förser med kapital och måste gottgöras för att de gör det, i form av att göra vinst på sitt kapital, är arbetarna inte längre i stånd att behålla det fulla värdet av de produkter de producerar. Kapitalisternas vinster dras från vad som ursprungligen helt och hållet gick till arbetarna som löner.

The Wealth of Nations kom ut år 1776. Nittio år senare, år 1867, utkom Karl Marx Das Kapital.[3]

Marx tog över dessa idéer från Smith och förde dem vidare. Han argumenterade också för att vinster, tillsammans med alla andra inkomster som inte var löner, utgjorde ett avdrag från lönerna, och att detta avdrag började i och med att det tillkom kapitalister och deras kapital.

Marx skiljer sig från Smith i det att han går vidare och utvecklar ”utsugningsteorin”. Smith försåg endast med utsugningsteorins ramverk. Inom detta ramverk framställde Marx en utstuderad analys, där han försökte visa att naturen och omfattningen av detta förmenta avdrag av vinster från löner var jämförbart med den process varmed en slavägare drog vinning av att äga en slav, och att löntagarna under kapitalismen i själva verket praktiskt taget var slavar. (Detta är källan till uttrycken ”löneslav” och ”löneslaveri”.)

Det som gjorde arbetarna under kapitalismen till slavar var enligt Marx det faktum att, liksom slavarna, allt de producerade utöver den del som fordrades för att hålla dem vid liv togs ifrån dem av kapitalisterna. Faktum är att kapitalisterna, enligt Marx, inte bara var villiga och hade förmågan att pressa ut vinster ända därhän att de drev ned lönerna till blotta existensminimum, utan också att deras vinstbegär motiverade dem att förlänga arbetstiden till det maximum som var uthärdligt för människor och samtidigt göra arbetsförhållandena omänskliga och driva småbarn ned i gruvorna.

Än i denna dag är detta den populära uppfattningen av vinstmotivets verkningar, om det inte hålls tillbaka av sådant som fackföreningar, lagar om minimilöner och maximala arbetstider och lagar om barnarbete. Jag tror att praktiskt taget alla medlemmar av Demokratiska partiet och kanske hälften eller fler av Republikanska partiets medlemmar tror att detta är de förhållanden som skulle bli resultatet i avsaknad av fackföreningar och sådana lagar. När det kommer till förståelsen av hur laissez-faire-kapitalismen, d.v.s. en kapitalism som är fri från sådana statsingripanden, fungerar, är det stora flertalet människor idag marxister och har varit det sedan slutet av 1800-talet.

Det är nu omöjligt för mig att fullständigt besvara alla dessa trosuppfattningar inom loppet av ett anförande så kort som detta. Men jag försäkrar er att jag besvarar dem fullständigt i min bok Capitalism.

Jag ska börja med att demolera utsugningsteorins ramverk – uppfattningen att alla inkomster ursprungligen är löner och att kapitalisternas framträdande leder till att vinster som företeelse införs och att de utgör ett avdrag från vad som från början helt och hållet var löner.

Allt vi behöver göra för att åstadkomma denna demolering är att inse att när en arbetare säljer en produkt, som t.ex. en limpa bröd eller ett par skor, får han inte någon lön. Det finns helt enkelt inga löner med i bilden. En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. En gång till: En lön är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter. Som kontrast är pengar som betalas i utbyte mot arbetets produkter en försäljningsintäkt. De arbetare som framställer produkter som de sedan säljer erhåller inte löner. De erhåller försäljningsintäkter.

Vad arbetarna i Smiths ursprungstillstånd och i Marx motsvarighet, som han kallade ”enkel cirkulation” – vad dessa arbetare erhåller är alltså inte löner utan försäljningsintäkter.

Och eftersom det inte finns några kapitalister och därmed inga penningutlägg för att köpa något som skulle göra tjänst i produktionen av de varor arbetarna säljer, finns det inga penningkostnader att dra ifrån de försäljningsintäkter dessa arbetare erhåller.

Låt mig stanna upp ett ögonblick här. Produktionskostnader är alltid en återspegling av de penningutlägg som görs i syfte att få in försäljningsintäkter. Dessa utlägg görs av kapitalister. Faktum är att Marx och Smith håller med om att det väsentliga draget i den kapitalistiska verksamheten är att köpa i avsikt att sälja med vinst. När det inte finns några kapitalister görs inga sådana köp. Men om det inte görs några sådana köp, kan det inte finnas några penningkostnader. Samtidigt och av samma skäl betalas inga löner i produktionen. Löner som betalas i produktionen är de pengar kapitalisterna betalar arbetarna för att framställa de produkter som kapitalisterna planerar att sälja.

Den oundvikliga implikationen av detta är att i den utgångspunkt som Smith och Marx har valt, nämligen att arbetare producerar och säljer produkter i frånvaro av kapitalister, är dessa arbetares inkomster vinster, inte löner. Dessa arbetare har försäljningsintäkter, men de har inga produktionskostnader i pengar att dra från sina försäljningsintäkter, eftersom ingen har agerat kapitalistiskt och lagt ut några pengar för att få in dessa försäljningsintäkter. Härav följer att 100 procent av dessa arbetares försäljningsintäkter är vinster.

Det följer vidare att – så långt ifrån att ha ansvaret för skapandet av vinster och avdraget av vinster från löner – är det som kapitalisterna i själva verket har ansvaret för skapandet av löner och produktionskostnader, inbegripet produktionskostnader på grund av penningutlägg för sådana kapitalvaror som material och verktyg, och därmed för en minskning av den del av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ett sannfärdigt uttalande, i direkt opposition till Smith och Marx, är att kapitalisterna skapar löner och minskar den andel av inkomsterna i det ekonomiska systemet som utgör vinst.

$ $ $

Jag har fram till nu fastställt att vinster är en inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under de förhållanden som Smith och Marx postulerat som sin utgångspunkt, ja, faktiskt den enda sådana inkomsten under dessa förhållanden, eftersom inga löner betalas i produktionen utan förekomsten av kapitalister.

Är nu vinster som görs av kapitalister, snarare än av kroppsarbetarna i Smiths ”ursprungstillstånd” – är dessa vinster också en inkomst som kan tillskrivas utförande av arbete, nämligen kapitalisternas arbete, de människor som förtjänar dem under de förhållanden som följer efter ”sakernas ursprungliga tillstånd”?

Kan de vinster som görs av affärsvärldens giganter, från John D. Rockefeller och Henry Ford ända fram till Steve Jobs och Bill Gates, förstås som att de förtjänats på grundval av deras arbete? För deras kroppsarbete kanske inte sträcker sig längre än till att anteckna sina tankar, diktera memoranda till sina underordnade och läsa rapporter.

Anmärkningsvärt nog ges en huvudsaklig ledtråd till svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av de uppfattningar jag har kritiserat. Här påpekar han att det som driver det ekonomiska systemet framåt och bestämmer hur stor del av arbetskraften som används är kapitalisternas olika planer och projekt, kapitalister som använder sitt kapital i syfte att göra vinst.[4]

Jag menar att detta helt på egen hand kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. Det fångar in den väsentliga beståndsdelen i att vara producent, nämligen att förse de medel som fordras för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska producera det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör den det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[5]

$ $ $

Nu tror jag att jag fram till nu har lyckats, både med att demolera utsugningsteorins ramverk och att demonstrera det faktum att kapitalisternas vinster är en fullt välförtjänt inkomst som kan tillskrivas deras arbete tack vare att de försett sina företag med deras mål och med den högsta nivån av vägledande och styrande intelligens som fordras för att uppnå dessa mål.

Jag vill nu demonstrera, i kortast och väsentligast möjliga drag, hur kapitalismen verkar på diametralt motsatt sätt mot vad utsugningsteorin hävdar angående löner, arbetstider och arbetsförhållanden.

Det är så här det går till. Nämligen att produktionen av varor per arbetare under kapitalismen fortlöpande tenderar att öka, detta på grundval av kombinationen av sparande och investeringar, huvudsakligen av kapitalister, och det vinstmotiv och den konkurrens som driver kapitalisterna.

Detta är källan till progressivt stigande reallöner. Följaktligen har den genomsnittlige löntagaren råd att köpa mer och mer allteftersom tiden går.

En stor fördel med att kunna köpa mer är att man är i en position där man har råd att tjäna mindre. Under de första åren av den industriella revolutionen var det för många människor nödvändigt att arbeta 80 timmar i veckan för att tjäna tillräckligt att leva på. (Dessförinnan överlevde många sådana människor inte. De dog av undernäring och åtföljande sjukdomar.) En generation eller två senare, efter det att produktionen per arbetare tack vare kapitalisterna hade fördubblats eller tredubblats, kom genomsnittsarbetaren att vara i en position där han hade råd att acceptera en kortare arbetsveckas lägre förtjänster. Faktum är att han hade råd att acceptera lägre löner i högre proportion mot vad hans arbetstid förkortades. Detta gjorde det faktiskt lönsamt för arbetsgivare att förkorta arbetsveckan, med eller utan några lagar eller regleringar som fordrade det.

På samma grundval hade människorna råd att hålla sina barn hemma längre. Detta berodde på att barnens arbetsinkomster mindre och mindre fordrades för att familjerna skulle kunna överleva. På så vis försvann barnarbetet så småningom, med eller utan lagstiftning.

Och, återigen på samma grundval, kom arbetarna att mer och mer ha råd att bära kostnaderna för förbättringar i arbetsförhållandena av ett slag som gagnade dem men inte betalade för sig själva genom förbättra effektiviteten. De hade råd att acceptera lägre arbetsinkomster som åtföljde mer önskvärda arbeten.

$ $ $

Min allmänna slutsats är mycket enkel. Den är att, tvärtemot vad Smith, Marx och den förhärskande allmänna opinionen hävdar, det existerar en djup intresseharmoni mellan löntagare och kapitalister. Kapitalister inte bara förtjänar sina inkomster, utan under processens lopp gagnar de alla andra. De betalar löner och använder sin rikedom i produktionen av allt fler och allt bättre produkter som löntagarna får råd att köpa. Ju fler och större kapitalisterna är, desto större är efterfrågan på arbetskraft och desto större tillgången på produkter. Vars och ens verkliga egenintresse ligger i att kapitalisterna är fria att göra de vinster de till fullo förtjänar och använder dem till att ackumulera så mycket rikedom som möjligt, ty denna rikedom tjänar var och en som säljer sin arbetskraft och köper produkter.

Försvaret för kapitalismen är emellertid praktiskt taget okänt. Och när det framförs, betraktas det med stor misstänksamhet, eftersom marxismens inflytande är så ingrott att det i vida kretsar tas för givet att kapitalismen inte kan gagna någon annans intressen än en handfull kapitalisters, vilka man menar suger ut merparten av mänskligheten.

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla.[6] Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Universidad Francisco Marroquin ligger i framkant för den enorma och livsviktiga intellektuella förändring som är av nöden. Jag är stolt över det erkännande jag har fått av det för mina bidrag till denna sak.

Copyright © 2014 George Reisman.

Originalets titel: Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages, as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Också i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[2]) Leonard Read (1898–1983) var grundare av Foundation for Economic Education; kanske mest känd för sin essä I, Pencil. – William H. Hutt (1899–1988) var en engelsk ekonom, senare verksam i Sydafrika. (Hazlitt och Hayek är förmodligen alltför välkända för att fordra någon presentation.) Ö.a.

[3]) Det är väl något av en skandal att det fortfarande inte finns någon fullständig översättning av Adam Smiths bok till svenska, båda kraftigt förkortade; medan Marx bok i sin helhet översatts till svenska två gånger. Ö.a.

[4]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här återfinns på s. 111 i den samling utdrag ur boken som publicerats under titeln Den osynliga handen. Så här skriver Smith:

Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mer betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.

Reisman själv tar upp detta på s. 479f i Capitalism. Ö.a.

[5]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här finns återgivet i Den osynliga handen, s. 47:

Man skulle kanske kunna tro att kapitalprofiter bara är en annan benämning på lönen för en viss sorts arbete, nämligen arbetet att övervaka och leda. Profiterna är emellertid alldeles annorlunda […] Profiterna regleras helt och hållet av värdet av det insatta kapitalet, och deras storlek varierar i förhållande till storleken av detta kapital.

Reisman själv tar upp detta i Capitalism, s. 476, 480–482. Ö.a.

[6]) Se om detta Öppet brev till Warren Buffett. Ö.a.

Annonser

%d bloggare gillar detta: