Pikettys Kapital: Fel teori/destruktivt program

Preludium till Piketty: Förenta staternas regerings angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemet

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Inflationen och den fortlöpande höjning av fastighetspriserna den ger näring åt har lett till att fastigheter som bebos av sina ägare, en konsumtionsvara precis lika mycket som ens personbil eller ens möbler, har kommit att betraktas som en kapitalvara och därmed ett investeringsmedel, vilket därigenom har avlett avsevärda summor bort från verkliga investeringar och till bostadsköp. Massiv kreditexpansion som vällt in över fastighetsmarknaden har under det senaste årtiondet resulterat i att miljoner hus har byggts för köpare som inte hade råd att betala för dem, vilket därmed utgör en massiv olönsam överföring av rikedom och förorsakar en motsvarande brist i producenternas kapital genom hela det ekonomiska systemet. Och inflationen har lett till artificiellt ökade vinster och motsvarande höjda skatter på dessa vinster, trots det faktum att de ytterligare vinsterna behövs bara för att möta den ökning i ersättningskostnaderna som blir resultatet av inflationen och alltså inte alls är någon sorts genuina vinster.

Den omfattande kapitalförlust som blir resultatet av allt detta återspeglas inte bara i recessionen/depressionen nyligen, utan också av den mycket mer omfattande utplåningen av Förenta staternas industriella bas och att denna ersatts av ”rostbältet”[1]. Som en följd av denna ödeläggelse har folkmängden i en gång stora amerikanska städer, som t.ex. Detroit, St. Louis, Cleveland och Pittsburgh decimerats. En stor del av Detroit är nu på gränsen till att återgå till åkermark.

Det är sant att konkurrens från utlandet parat med stora hinder för konkurrens inom landet, i all synnerhet statligt sanktionerade påtvingade förhandlingar med fackföreningar, spelat en avsevärd roll. Men sådan ödeläggelse skulle inte ha ägt rum om de biljoner dollar som under årens lopp beslagtagits eller på annat sätt absorberats av Förenta staternas regering på bekostnad av sparande och investeringar, och de ytterligare biljoner som förslösats som resultat av regeringens politik, i stället hade varit tillgängliga för den amerikanska ekonomin som kapital.

Bristen på kapital har förvärrats av en stadigt växande lista av statligt ålagda regler och föreskrifter som skrivits och genomdrivits av dussintals statliga myndigheter och nu uppgår till mer än 700 000 sidor. (Bland dessa finns förstås de som påtvingar förhandlingar med fackföreningar.) Dessa regler och föreskrifter existerar för syftet att tvinga företagen att göra sådant som är olönsamt eller hindra dem från att göra sådant som är lönsamt. I båda fallen är effekten högre produktionskostnader än nödvändigt, för att, om man måste göra sådant som är olönsamt, betyder det vanligen att man måste ådra sig onödiga ytterligare kostnader, samtidigt som, om man hindras från att göra sådant som är lönsamt, betyder det ofta att man hindras från att göra sådant som är mindre kostsamt.

Högre produktionskostnader betyder i sin tur mindre effektiv produktion och därmed mindre avkastning på samma kapital. Den minskade avkastningen betyder inte bara minskat utbud av konsumtionsvaror utan också minskat utbud av kapitalvaror. (Kapitalvaror är, inte mindre än konsumtionsvaror, en regelmässig produkt av det ekonomiska systemet, och tillgången på dem påverkas av allt som påverkar produktionen i allmänhet.[2]) Alltså har vi ett sammansatt problem, där mindre kapital producerar färre kapitalvaror per enhet. Detta innebär en tvåfaldig minskning av tillgången på kapitalvaror, och denna minskning är fortlöpande, eftersom färre kapitalvaror under en period resulterar i motsvarande färre kapitalvaror under nästa period, lika väl som färre konsumtionsvaror.

Statens massiva angrepp på kapitaltillgången har börjat omvandla det amerikanska ekonomiska systemet från ett system av fortlöpande ekonomiskt framåtskridande och allmänt stigande levnadsstandard till ett system av stagnation och rentav förfall. Människor är chockerade och upprörda när de ser levnadsstandarden sjunka. De hade trott att medan den fysiska naturen må vara bräcklig och kan ta skada t.o.m. om en enda växt- eller djurart går förlorad, var det ekonomiska systemet oförstörbart. Ingen skatt och ingen reglering var någonsin för mycket för det. Kostnaden skulle alltid på något vis komma från de rikas vinster, inte från den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard, ens om de ständigt upprepade merkostnaderna snabbt kom att överskrida alla vinsterna i det ekonomiska systemet.

Allteftersom människorna har lärt sig att det ekonomiska systemet inte är oförstörbart, har de i vrede och harm vänt sig mot den ”ekonomiska ojämlikheten”, som om det vore andras kvarvarande rikedom som var orsaken till deras fattigdom, snarare än det faktum att andra, tack vare staten, inte har tillräckligt med kapital att försörja och anställa dem på ett sätt som de skulle gilla.

Pikettys destruktiva program

Mitt under både detta angrepp mot det amerikanska ekonomiska systemets kapitaltillgång och dess förmåga att producera och den ogrundade förbittring mot den ekonomiska ojämlikheten som har väckts till liv av den utarmning som orsakats av detta angrepp har nu en viss Thomas Piketty trätt fram. Piketty, en neo-marxistisk fransk professor, har skrivit en nästan 700 sidor lång bok som publicerats av Harvard University Press. Hans bok har titeln Capital in the Twenty-First Century, detta för att hedra Karl Marx Das Kapital, skriven på 1800-talet. Den har hälsats med stormande applåder av det intellektuella vänsteretablissemanget, inklusive recensioner i The New Tork Times, Newsweek, Time Magazine, The Daily Beast, The Huffington Post och på andra håll, som har varit allt från ytterst positiva till glödande. Hans bok har legat på bästsäljarlistorna både i The Times och på Amazon.

Piketty yrkar på mått och steg som avsiktligt är utformade så att de ytterligare hindrar kapitalackumulationen och rentutav leder till kapitaldekumulation. Nämligen en progressiv inkomstskatt på så mycket som 80 procent ”på högre inkomster än $500 000 eller $1 miljon om året”, åtföljd av en progressiv skatt på själva kapitalet med så mycket som 10 procent om året. Detta program ska genomföras för att ”undvika en ändlös ojämlikhetsspiral”.[3]

Översyn av Piketty

Fastän boken uppger sig vara ett studium av kapital och dess avkastning griper sig Piketty an sitt ämne utan att uppenbarligen ha läst en enda rad av Ludwig von Mises eller Eugen von Böhm-Bawerk, de båda ledande teoretikerna på området. Det finns inte en enda hänvisning till någon av dessa båda i hans bok. Det finns däremot sjuttio hänvisningar till Karl Marx. Och även om Piketty visar förtrogenhet med vissa aspekter av David Ricardos teorier, visar han ingen kännedom alls om Ricardos viktiga bidrag till teorin om kapitalackumulation, ett bidrag som helt på egen hand raserar grunden för hans uppfattningar om ämnet.[4]

Som resultat förespråkar Piketty sitt program på en grundval av okunnighet om kapitalets väsentliga roll i produktionen, vilken är att öka arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden. Han har heller aldrig lärt sig att friheten att ackumulera stora förmögenheter är nödvändig för att utveckla nya produkter och nya industrier, vilket är väsentligt för det ekonomiska framåtskridandet. Tänk efter vad effekten skulle ha varit på bilindustrins utveckling, om Henry Ford skulle ha blivit utsatt för 80 procents inkomstskatt och 10 procents kapitalskatt, och på oljeindustrin om Rockefeller hade hindrats från att ackumulera det kapital som behövdes för att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar han byggde, och på utvecklingen av varje större ny industri. Deras utveckling skulle ha avbrutits av brist på kapital.

Pikettys okunnighet är så djupgående att han tror att kapitalackumulation inte bara inte höjer reallönerna utan minskar dem genom att, påstår han, öka den andel av nationalinkomsten som går till vinster och i motsvarande mån minska den andel som går till löner, samtidigt som den allmänna totalsumman av vad som produceras förblir oförändrad eller endast ökar blygsamt, och då inte tack vare några bidrag som kapitalet ger till produktionen.[5] Detta påstådda resultat, att kapitalisterna blir rikare på bekostnad av att arbetarna blir fattigare, är vad hans destruktiva program för konfiskatorisk beskattning är avsett att förhindra. Hans doktrin kan jämföras med en påstådd nutritionist som hävdar sig ha upptäckt att ätande bär ansvaret för viktminskning och att staten måste få människor att äta mindre för att undvika att de blir för magra. Eller en läkare som hävdar sig ha upptäckt att mediciner är källan till sjukdom och att de måste bannlysas för att främja hälsan. Som jag kommer att visa är sanningen att kapitalackumulation inte bara tjänar till att fortlöpande höja reallönerna och den allmänna levnadsstandarden, utan också verkar till att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och att minska den andel som går till vinster.

Pikettys okunnighet beträffande kapital förvärras av hans okunnighet och förvirrade idéer vad gäller vinst och vinstkvot. Han tror t.ex. att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten, när det i själva verket inte har något kausalsamband med vinstkvoten utan fastmer med tillgången på varor, inbegripet, viktigast av allt, tillgången på kapitalvaror, som det ökar och vilkas priser det tjänar till att minska. Piketty förväxlar den ökande tillgång och de sjunkande priser på kapitalvaror som orsakas av tekniskt framåtskridande med sjunkande vinstkvot. Detta samtidigt som han hävdar, vilket är helt självmotsägande, att tekniskt framåtskridande höjer vinstkvoten.[6] Som resultat av dessa förväxlingar har han ingen förståelse av vad som faktiskt bestämmer vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet, saker som jag kommer att förklara längre fram.

Pikettys okunnighet vad beträffar kapital och vinster förvärras ytterligare av hans okunnighet beträffande sparande, både bruttosparande (d.v.s. sparande utifrån företagens försäljningsintäkter) och nettosparande (d.v.s. sparande utifrån vinster och löner). Han gör ingen skillnad mellan nettosparande som äger rum i frånvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och nettosparande som äger rum i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Därför är han inte i en position där han kan inse att nettosparandet i det förra fallet nödvändigtvis kommer till en ända och att kapitalackumulationen och det ekonomiska framåtskridandet därefter helt enkelt fortskrider på grundval av ökande produktion som åtföljs av sjunkande priser både på kapitalvaror och konsumtionsvaror. Inte heller är han i stånd att inse att i det senare fallet, medan nettobesparingarna vidmakthålls gör de det bara med en faktor som samtidigt har till effekt att höja penninginkomsterna i hela det ekonomiska systemet och därigenom fortfarande hindrar varje möjlighet för de ackumulerade besparingarna och kapitalet att potentiellt växa utan gräns i relation till den rådande penninginkomsten, ett påstående som är själva kärnan i hans doktrin.[7]

Och hans okunnighet vad beträffar kapital hindrar honom förstås från att inse att kapitalackumulation, vare sig den åstadkoms genom att samma totala kapitalsumma i termer av pengar åtföljs av fortlöpande sjunkande priser på kapitalvaror eller genom att ökade tillgångar på kapitalvaror åtföljs av en växande kapitalsumma i termer av pengar, är vad som ligger bakom det ekonomiska framåtskridandet, stigande reallöner och allmän levnadsstandard.

Pikettys okunnighet om kapitalets roll i produktionen

Som sagt ser Piketty helt enkelt inte ytterligare kapital som nödvändigt för ökning av produktionen och stigande levnadsstandard. Han tror att det på något vis bara är ett medel för att skapa ökande ekonomisk ojämlikhet och i själva verket en minskning av löntagarnas levnadsstandard och att ökningen därför behöver inskränkas med tvång. Han avfärdar varje behov av ytterligare kapitalackumulation, när han skriver om ”strukturell tillväxt” och ”produktivitetstillväxt” vilka, menar han, inte har något samband med kapitalackumulation.

Han skriver:

Kom ihåg att tillväxten mäter den långsiktiga strukturella tillväxttakten, vilken är summan av produktivitetstillväxten och befolkningstillväxten. Enligt Marx, liksom enligt alla 1800-talets – och det tidiga 1900-talets – ekonomer, innan Robert Solow skrev sitt arbete om tillväxten på 1950-talet, var själva idén om strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt, inte klart identifierad eller formulerad. På den tiden var den implicita hypotesen att produktionstillväxten, och speciellt tillverkningstillväxten, huvudsakligen förklarades av ackumulationen av industrikapital. Med andra ord ökade tillverkningen endast och allenast därför att varje arbetare backades upp av mer maskineri och utrustning och inte därför att produktiviteten som sådan (för en given mängd arbetskraft och kapital) ökade. Idag vet vi att långsiktig strukturell tillväxt endast är möjlig tack vare produktivitetstillväxt. Men detta var inte uppenbart på Marx tid på grund av avsaknad av historiskt perspektiv och bra data.[8]

Piketty, och Solow före honom, erkänner bara en dimension av kapitaltillgången, nämligen förhållandet mellan kapitalets monetära värde och nationalinkomsten, ett förhållande som Piketty kallar förhållandet kapital/inkomst. Om detta förhållande inte ökar finns det inte, menar de, någon kapitalackumulation. (Så som det uttrycks i detta förhållande är kapitalet i det ekonomiska systemet lika med summan av varje företags kontantinnehav, plus inköpsvärdet av dess varulager och arbete under utförande, plus inköpsvärdet av dess fabriker och utrustning minus ackumulerade årliga avskrivningar. Nationalinkomsten är summan av vinster, inbegripet ränteutbetalning, och löner och arvoden eller, kortare uttryckt, vinster plus löner.)

De lägger märke till att ekonomiskt framåtskridande, d.v.s. ökande tillgång på varor och tjänster per capita, inte beror av en fortlöpande ökning av detta förhållande. Det kan fortsätta med ett oförändrat förhållande mellan kapital och inkomst. Solow tillskrev detta helt enkelt det tekniska framåtskridandet till skillnad från kapitalackumulation. Piketty tillskriver det en oförklarad ”produktivitetstillväxt”, varmed, får jag anta, han icke desto mindre menar tekniskt framåtskridande. (Om detta inte är vad han menar, då har hans tillväxtteori ingen grund alls.) Det är på denna grundval som Piketty, liksom Solow, avfärdar kapitalackumulation som orsak till ekonomisk tillväxt.

Ingen av dem inser att ökningen i kapitaltillgången har en andra dimension, nämligen ökningar i tillgången på kapitalvaror som äger rum utan någon ökning i förhållandet kapital/inkomst.[9] De kan inte inse inte bara att kapitalackumulation kan äga rum när förhållandet kapital/inkomst är oförändrat, utan också att storleken på detta förhållande är viktigt för takten i denna kapitalackumulation, och att kapitalackumulationen är väsentlig för införandet av tekniska framsteg.

Faktum är att Piketty, efter att på så vis med orätt ha kopplat bort det ekonomiska framåtskridandet från kapitalackumulationen, går så långt som till att föreställa sig möjligheten av snabb produktivitetstillväxt i fullständig frånvaro av kapitalanvändning. Han skriver:

Som sagt är det fullkomligt möjligt att föreställa sig ett samhälle där kapitalet inte har någon användning (annat än att tjäna som ett rent värdeförråd utan någon avkastning alls), men där människor skulle välja att inneha en hel del kapital för att förekomma, låt oss säga, någon framtida katastrof eller stor festlighet eller helt enkelt för att de är väldigt tålmodiga och har en generös attityd till framtida generationer. Om dessutom produktivitetstillväxten i detta samhälle är snabb, antingen på grund av konstant innovation eller därför att landet snabbt kommer ikapp tekniskt mer avancerade länder, då kan tillväxttakten mycket väl vara påtagligt högre än avkastningen på kapital.[10]

Här ger Piketty uttryck för sin uppfattning att det är möjligt att ha snabb produktivitetstillväxt och att ta till sig mer avancerade länders teknologier inte bara utan att använda ytterligare kapital utan också utan att använda något kapital alls.

För Piketty är ”kapital” ett ord utan innehåll – en tom symbol att manipulera. Han inser inte att det omfattar alla de varor som är färdiga att köpas av människor, tillsammans med de affärer och lagerlokaler som ska innehålla dessa varor, och tillsammans med de fabriker, gårdar och gruvor och allt annat däremellan som är källan till dessa varor. Han begriper inte att kapitalet är grunden för tillgången på de varor människor köper och för efterfrågan på den arbetskraft som människor säljer. Endast därför att han inte har något seriöst begrepp om kapital kan han inbilla sig att det kanske inte har ”några användningsområden” och att ökning av det är skadligt snarare än väsentligt.

Kapitalackumulationens och det tekniska framåtskridandets faktiska roll

Medan den teori om ekonomiskt framåtskridande som Piketty lägger fram består i att hävda att det ekonomiska framåtskridandet är resultatet, antingen av en helt oförklarad ”produktivitetstillväxt” eller en produktivitetstillväxt som grundar sig på tekniskt framåtskridande frikopplat från kapitalackumulation, är sanningen den att en ökning av arbetets produktivitet och ty åtföljande ekonomiskt framåtskridande nästan alltid fordrar en ökning av tillgången på fysiska kapitalvaror jämfört med tillgången på arbetskraft. Till exempel är större tillgång på järnmalm per stålarbetare väsentlig för att stålarbetarna ska kunna producera mer stål per arbetare, liksom också större och bättre tillgång på kapitalvaror i form av de fabriker och den utrustning som används av stålarbetarna. Detsamma är naturligtvis sant om de tillämpliga tillgångarna på kapitalvaror inom varje produktionsområde.

Det måste betonas att kapitalvaror är en reguljär produkt av det ekonomiska systemet precis lika mycket som konsumtionsvaror, och att de används i produktionen av kapitalvaror icke mindre än i produktionen av konsumtionsvaror. Med detta i åtanke blir det klart att en engångsökning i tillgången på kapitalvaror som åstadkommits genom sparande och en ty åtföljande ökning av förhållandet mellan kapital och inkomst kan tjäna till att möjliggöra en ytterligare ökning i tillgången på kapitalvaror, och att denna process kan upprepas i det oändliga. Detta beror på att kapitalvarorna används reproduktivt. Det vill t.ex. säga att stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier bidrar till produktionen av stålverk, kraftverk och oljeraffinaderier tillsammans med alla de andra varor i vilkas produktion de direkt eller indirekt tjänar. Faktum är att om det ekonomiska systemet inte ska börja förfalla måste den existerande tillgången på kapitalvaror åtminstone vara tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukats i produktionen.

För att fortsatt kapitalackumulation ska äga rum på grundval av en engångsökning av sparandet och förhållandet kapital/inkomst är allt som fordras två saker. Först att en tillräcklig andel av produktionen ägnas produktionen av kapitalvaror, d.v.s. en större andel än vad som blott och bart fordras för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen. Om en sådan andel åstadkoms och bibehålls eller ej är beroende av efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror i det ekonomiska systemet, vilket i sin tur är beroende av graden av bruttosparande i jämförelse med konsumtionsutgifter i det ekonomiska systemet.

För det andra att den sjunkande avkastning som åtföljer användningen av successiva ökningar av kapitalvarorna tillsammans med samma mängder arbetskraft uppvägs av tekniskt framåtskridande. Vad detta betyder är till exempel att gång efter annan sådana saker som ökande mängder järn och stål som är tillgängliga per arbetare åtföljs av att ångdrivna skovlar gjorda av järn och stål ersätter konventionella skovlar gjorda av järn och stål. Om man utrustade en arbetare med 1000 eller 10 000 konventionella skovlar, skulle det inte öka hans produktion utöver vad han kan producera genom att bara använda en enda skovel, medan däremot samma mängd järn och stål som finns i så många skovlar, om den i stället är i form av en ångdriven skovel, mycket dramatiskt kan öka hans produktion. Sådant tekniskt framåtskridande är väsentligt för den fortlöpande ökningen av tillgången på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande fordras för kapitalackumulation

Alltså är det tekniska framåtskridandets roll i att höja levnadsstandarden inte alls något som är klart och tydligt skilt från kapitalackumulation. Sanningen är att tekniskt framåtskridande är ett väsentligt krav för all storskalig kapitalackumulation. Till exempel skulle, i frånvaro av de senaste två århundradenas tekniska framåtskridande, tillgången på kapitalvaror idag inte radikalt kunna överskrida den tillgång på kapitalvaror som fanns i början av 1800-talet, oavsett hur stort sparandet var och hur stort förhållandet var mellan kapital och inkomst. I frånvaro av tekniskt framåtskridande skulle den tidens maximalt möjliga sparande kanske ha kunnat möjliggöra några mer eller mindre avsevärda förbättringar av segelfartyg, vagnar, kanaler och liknande, men inte produktion av ångfartyg, järnvägar och motorfordon, än mindre då kraftverk, elektricitet och alla de kapitalvaror som är beroende av elektricitet. Alla dessa former av ytterligare tillgångar på kapitalvaror var beroende av förekomsten av tekniskt framåtskridande.

Det är tekniskt framåtskridande som gör det möjligt för kapitalackumulationen och den resulterande höjningen av den allmänna levnadsstandarden att fortsätta i det oändliga och i oförminskad takt. Det är tekniskt framåtskridande som bibehåller produktiviteten i de växande tillgångarna på kapitalvaror. Genom att bibehålla denna produktivitet i produktionen av själva kapitalvarorna bidrar det till kapitalackumulationen och, genom kapitalackumulationen, till det ekonomiska framåtskridandet. Alltså är det inte alls fallet, så som Solow och Piketty tror, att tekniskt framåtskridande är någon ersättning eller något surrogat för kapitalackumulationen. Tvärtom gör det dess bidrag till en väsentlig beståndsdel i kapitalackumulationsprocessen.

Hur ett högre förhållande kapital/inkomst bidrar

Även om det står klart att en fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och nationalinkomst inte är nödvändig för att uppnå ekonomiskt framåtskridande, är storleken på detta förhållande mycket viktig. Allt annat lika är det ekonomiska systemet mer kapabelt att dra fördel av det tekniska framåtskridandet, ju högre detta förhållande är.

Tekniska framsteg skiljer sig vida vad gäller kostnaden för att införa dem. De samlade tekniska framsteg som var nödvändiga för att bygga en tunnel under Engelska kanalen räknas bland de dyraste att införa. De som innefattas i vad som fordras för att öppna en restaurang av blygsam storlek räknas bland de billgaste att införa. Ju högre förhållandet kapital/inkomst är i ett land, desto rikligare är dess tillgängliga förråd av ackumulerade besparingar. Och därför är det desto troligare att det är i en position där det har råd att genomföra kostsamma tekniska framsteg och därmed att uppnå de fördelar de kan tillhandahålla den ytterligare produktionen av kapitalvaror. Följaktligen är takten i det ekonomiska framåtskridandet snabbare ju högre förhållandet kapital/inkomst är.

För att relatera detta tillbaka till diskussionen i början av denna uppsats, om hur staten dränerar det ekonomiska systemet på tillgångar som annars skulle ha sparats och investerats, är det nu möjligt att förstå effekten i termer av att vi nu har ett vida lägre förhållande kapital/inkomst och därmed vida lägre ekonomisk framåtskridandetakt än vi annars skulle ha haft. Effekten har varit att minska vår förmåga att införa tekniska framsteg som jämförelsevis är kostsammare och därför kräver större kapitalsummor att genomföra. Denna brist på kapital har inte bara berövat oss införandet av dessa framsteg utan också de ytterligare tillgångar på kapitalvaror som skulle ha blivit resultatet av att vi infört dem.

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt

Förhållandet mellan tekniskt framåtskridande och kapitalackumulation är ömsesidigt. Å ena sidan är tekniskt framåtskridande, tack vare att det uppväger minskande avkastning från ytterligare tillgångar på kapitalvaror, nödvändigt för fortlöpande kapitalackumulation utan någon fortlöpande höjning av förhållandet mellan kapital och inkomst. Samtidigt är kapitalackumulation nödvändig för förmågan att införa tekniska framsteg. Att kapitalackumulation är nödvändig för att införa tekniska framsteg handlar inte bara om ett högre förhållande mellan kapital och nationalinkomst utan också, och mycket oftare, helt enkelt om en större tillgång på kapitalvaror som inte speglar ett sådant högre förhållande utan bara en tillräcklig kapitalackumulation på grundval av tidigare införanden av tekniska framsteg. Till exempel kunde Förenta staterna införa de tekniska framsteg som utgjorde elektronikindustrin, därför att det fanns en tidigare existerande grundval i form av en elektrisk och en kemisk industri och de olika metallindustrierna, för att nämna några få. Förenta staterna kunde förvisso inte ha infört sådana tekniska framsteg ett århundrade tidigare på grundval av den då mycket mindre tillgången på kapitalvaror.

Som Mises observerade i sitt seminarium är nästan alla de senaste århundradenas tekniska framsteg tillgängliga för och kan till fullo förstås av ingenjörer t.o.m. i världens allra fattigaste hörn. Vad som hindrar dessa framsteg från att genomföras är inte någon brist på teknisk kunskap utan brist på kapital. En bonde i Indien som har sett en traktor på TV kan därför med lätthet förstå värdet av att använda en. Vad som hindrar honom från att använda en är förvisso inte någon brist på teknisk kunskap. Det är förvisso inte så att han inte vet hur man kör en traktor eller med lätthet kunde lära sig det. Vad som hindrar honom är att han inte har råd med en traktor. Han äger inte det kapital som behövs för att köpa en traktor och kan inte hitta någon som kan låna ut pengarna. Detta är en brist på kapital som förmodligen inte skulle kunna gottgöras av någon höjning av det lokala förhållandet kapital/inkomst. Den återspeglar generationer av otillräcklig lokal kapitalackumulation.[11]

Pikettys vinstteori

Pikettys okunnighet om kapitalackumulationens roll i det ekonomiska framåtskridandet står i nära samband med den förhärskande vitt spridda okunnigheten beträffande vad som bestämmer vinstkvoten, en okunnighet som han till fullo delar. De flesta samtida ekonomer tror med orätt att tekniskt framåtskridande, genom att höja kapitalvarornas fysiska produktivitet, har till effekt att höja vinstkvoten på kapitalet, medan ökningar i tillgången på kapitalvaror har till effekt att minska vinstkvoten.

Piketty skriver:

Enligt de enklaste ekonomiska modellerna … ska avkastningsgraden på kapitalet vara exakt lika med kapitalets ”marginalproduktivitet” (d.v.s. den ytterligare produktion som beror av en ytterligare enhet av kapital) … I varje fall bestäms avkastningsgraden på kapital av dessa båda krafter: för det första teknik (vad används kapitalet till?) och för det andra överflödet av kapital (alltför mycket kapital tar död på avkastningen på kapitalet).[12]

De som stödjer läran om kapitalets marginalproduktivitet behöver förklara hur de få dollar i ytterligare vinst som någon förtjänar någonstans tack vare investeringen av ytterligare $100 kan omvandlas till biljoner dollar i vinst i det ekonomiska systemet.

Som visats ovan är det tekniska framåtskridandets faktiska roll att bibehålla förmågan till ytterligare tillgångar på kapitalvaror för att öka produktionen, inklusive förmågan att producera fler kapitalvaror. Vinstkvoten bestäms varken av det tekniska framåtskridandet eller av tillgången på kapitalvaror. En växande tillgång på kapitalvaror orsakar lägre priser på kapitalvaror, inte en lägre vinstkvot. Tekniskt framåtskridande orsakar växande tillgång på varor, inklusive kapitalvaror, och därmed ännu lägre priser. Det orsakar inte högre vinstkvot, inte heller orsakar det lägre vinstkvot (d.v.s. tack vare att det ökar tillgången på kapitalvaror).

Som jag kommer att visa bestäms vinstkvoten av allmänna faktorer som verkar genom hela det ekonomiska systemet, nämligen av ”nettokonsumtion” och nettoinvestering, vilken senare speglar ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet, medan den förra speglar den rådande graden av tidspreferens.[13]

Pikettys fruktan för sparande och högre förhållanden kapital/inkomst

Som påpekats tror Piketty att en ökning i förhållandet kapital/inkomst inte bara inte bidrar till det ekonomiska framåtskridandet och den högre levnadsstandarden utan i själva verket är skadlig. I hans ögon tjänar den bara till att öka den ekonomiska ojämlikheten och den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna, och samtidigt minskar den andel som går till löntagarna.

Det bakomliggande problemet är enligt Piketty att avkastningsgraden (vinsten) överskrider tillväxtgraden. Han skriver:

Om dessutom avkastningsgraden på kapitalet förblir betydligt högre än tillväxtgraden under en längre tidsperiod (vilket är mera sannolikt när tillväxtgraden är låg, även om detta inte är automatiskt), då är risken för skillnader i fördelningen av rikedom mycket hög. Denna fundamentala ojämlikhet, som jag ska beteckna som a > t (där a står för den genomsnittliga årliga avkastningsgraden på kapital, inbegripet vinster, utdelningar, räntor, jordräntor och andra kapitalinkomster, uttryckt som procent av dess totalvärde, och t står för tillväxtgraden i ekonomin, d.v.s. den årliga ökningen av inkomsterna eller produktionen), kommer att spela en avgörande roll i denna bok. På sätt och vis sammanfattar detta den övergripande logiken i mina slutsatser.[14]

Han vidareutvecklar senare:

Låt mig nu övergå till konsekvenserna av a > t för dynamiken i fördelningen av rikedom. Det faktum att avkastningen på kapital är påtagligt och stadigvarande större än tillväxttakten är en stark kraft för en ojämlikare fördelning av rikedomen. Om t.ex. t = 1 procent och a = 5 procent, behöver förmögna individer endast återinvestera [lite mer än – GR] en femtedel av sin årliga kapitalinkomst för att säkerställa att deras kapital kommer att växa snabbare än den genomsnittliga inkomsten. Under dessa betingelser är de enda krafter som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå följande. För det första, om de rikas förmögenheter växer snabbare än den genomsnittliga inkomsten, kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga, vilket i det långa loppet skulle leda till en minskning av kapitalets avkastningsgrad. Icke desto mindre kan denna mekanism ta decennier på sig för att verka, speciellt i en öppen ekonomi där de förmögna kan ackumulera utländska tillgångar, så som var fallet i Storbritannien och Frankrike under 1800-talet och fram till början av Första världskriget.[15]

Den andra kraft ”som kan leda till att man undviker en ändlös ojämlikhetsspiral och stabilisera ojämlikheten i rikedom på en bestämd nivå” nämns i närmast följande, ganska bisarra mening som läsaren kan bedöma som han vill: ”I princip kommer denna process alltid till en ända (när de som äger utländska tillgångar tar över hela planeten), men detta kan uppenbarligen ta tid.”

Följande exempel illustrerar den sorts situation som Piketty tror måste bli resultatet av att kapitalisterna ackumulerar kapital snabbare än det ekonomiska systemet kan växa. Anta alltså att förhållandet mellan ackumulerat kapital och nationalinkomst i ekonomin som helhet från början är 3, och att avkastningsgraden på kapitalet är 5 procent. I detta fall kommer kapitalisterna att erhålla 15 procent av nationalinkomsten, d.v.s. 5 procent av ett kapital som är tre gånger så stort som nationalinkomsten. Samtidigt kommer löntagarna att erhålla de återstående 85 procenten av nationalinkomsten.

Anta nu att kapitalisterna börjar spara utifrån sina vinster och efter någon tid lyckas med att fördubbla förhållandet kapital/inkomst i ekonomin som helhet till 6. Om vinstkvoten inte sjunker, skulle 30 procent av nationalinkomsten nu gå till kapitalisterna, vilket endast lämnar 70 procent åt löntagarna. I en situation med föga eller ingen tillväxt i den samlade produktionen skulle löntagarna klart och tydligt vara förlorare i ett sådant fall. Förändringen i den procentuella fördelningen skulle betyda att kapitalisterna får mer och löntagarna mindre i absoluta, inte bara relativa termer.

Piketty är villig att medge att vinstkvoten kan sjunka något. Han tror emellertid att fallet i vinstkvoten kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst. Om alltså t.ex. vinstkvoten sjunker till, låt oss säga, 4 procent, kommer det fördubblade förhållandet kapital/inkomst ändå att ha lyckats med att höja kapitalisternas andel av nationalinkomsten från 15 procent till 24 procent (4 procent av kapital som är 6 gånger så stort som nationalinkomsten), samtidigt som det i motsvarande grad minskar löntagarnas andel från 85 procent till 76 procent. Om det är föga eller ingen tillväxt i ekonomin, kommer detta utfall återigen att betyda att kapitalisterna vinner på bekostnad av en motsvarande eller nästan motsvarande förlust från löntagarnas sida. Möjligheten att kapitalackumulationen själv resulterar i tillväxt ignoreras helt enkelt, på grundval av Pikettys övertygelse att förhållandet kapital/inkomst och kapitalvaror inte spelar någon nödvändig roll i produktionen. Kom ihåg att det är ”strukturell tillväxt, driven av permanent och hållbar produktivitetstillväxt” som enligt Piketty producerar tillväxt, inte kapitalackumulationen.[16]

Under betingelser av föga eller ingen tillväxt betyder alltså varje betydande förändring av inkomstandelarna en mer eller mindre motsvarande förändring av realinkomsterna. Med andra ord: allteftersom kapitalisterna ackumulerar kapital får de enligt Piketty mer och mer, och arbetarna får mindre och mindre.

Piketty noterar att ”den ekonomiska tillväxten var praktiskt taget noll under en stor del av människans historia; om vi kombinerar demografisk tillväxt med ekonomisk tillväxt, kan vi säga att den ekonomiska tillväxttakten från äldsta tider och fram till 1600-talet aldrig överskred 0,1–0,2 procent under någon längre tid”. (S. 353.) Det måste observeras att enligt Pikettys teori om a > t som grundval för kapitalackumulation i jämförelse med inkomsterna [inkomsten] borde denna period ha varit en period av enorm kapitalackumulation jämfört med inkomsterna [inkomsten], ty inte bara var tillväxttakten mycket låg; vinstkvoten var också betydligt högre än i modern tid. Ingenting skulle alltså ha varit lättare än att besparingarna utifrån denna höga vinstkvot skulle överskrida periodens låga tillväxttakt.

Naturligtvis kännetecknades perioden förvisso inte av kapitalackumulation. Barbarinvasioner följda av århundraden av feodalkrig och allmän otrygghet vad gäller privategendom – och lägg därtill den kortsiktiga mentalitet som råder i en era behärskad av fruktan och vidskepelse – förhindrade all betydande kapitalackumulation under perioden som helhet. Faktum är att det förmodligen inte var förrän på 1400-talet som Europa uppnådde den ekonomiska nivå som uppnåtts under antiken. Det står klart från den ekonomiska historien att överskottet av a över t i och för sig självt absolut ingenting implicerar vad gäller kapitalackumulation. Det är förvånande att inte bara Piketty utan alla hans beundrare inte tycks ha lagt märke till detta gapande hål i tillämpningen av hans teori på historien.

Piketty tror att idag, d.v.s. sedan 1700-talet, är den långsiktiga normala tillväxttakten mellan 1 och 1,5 procent och ”att en tillväxttakt i produktionen per capita i trakten av 1 procent är extremt snabb”.[17] Det är inte ägnat att förvåna att det uppenbarligen inte faller Piketty in att ge äran för den jämförelsevis kraftiga ökningen i tillväxttakten sedan 1700-talet till kapitalismen och dess bakomliggande värden: framför allt förnuft, frihet och trygghet till egendom, värden som gav upphov till ett betydligt högre förhållande kapital/inkomst och en fortlöpande våg av produktiva innovationer. Och naturligtvis är en tillväxttakt på 1 eller 1,5 procent mycket mindre än den tillväxttakt som uppnåddes i Förenta staterna från dess grundande och fram till de senaste fyrtio åren eller så.

Pikettys motsägelse angående kapitalets produktiva bidrag

För att kunna fastslå att kapitalackumulation resulterar i en ökning av den andel av nationalinkomsten som går till kapitalisterna och en motsvarande minskning av den andel som går till löntagarna måste Piketty visa varför ökningar i förhållandet kapital/inkomst ska förväntas vara större än något åtföljande fall i avkastningsgraden på kapital. Om till exempel en fördubbling av förhållandet kapital/inkomst åtföljdes av en halvering eller mer i avkastningsgraden på kapital, skulle den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna inte öka; den skulle förbli densamma eller minska, medan den andel som går till löntagarna skulle förbli densamma eller öka. Det är därför av avgörande vikt för Piketty att visa varför en höjning av förhållandet kapital/inkomst skulle överskrida varje åtföljande minskning i avkastningsgraden på kapital.

Detta är hans demonstration:

Vad beträffar kapitalets andel i den nationella och globala inkomsten, vilken anges av lagen α = a x β [översättning: kapitalets andel av nationalinkomsten är lika med avkastningsgraden på kapital gånger förhållandet kapital/inkomst – GR], tyder erfarenheten på att den förutsägbara höjningen i förhållandet kapital/inkomst inte nödvändigtvis kommer att leda till någon betydande minskning i avkastningen på kapital. Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett. Det troligaste resultatet är därför att den minskade avkastningsgraden kommer att vara mindre än ökningen i förhållandet kapital/inkomst, så att kapitalets andel kommer att öka.[18]

Läsaren bör lägga märke till att Piketty nu har tillkännagivit att ”Det finns på mycket lång sikt många användningsområden för kapital, och detta faktum kan man förstå om man lägger märke till att den långsiktiga elasticiteten när man ersätter arbetskraft med kapital förmodligen är större än ett”. Det är häpnadsväckande att dessa ”många användningsområden” där arbetskraft kan ersättas med kapital, d.v.s. resultera i samma produktion som tills nu fordrade arbetskraft, fortfarande, enligt vad han påstår, inte utgör fall där kapitalackumulationen bidrar till den ekonomiska tillväxten, trots det faktum att det inte går att förneka att produktionen ökar när kapitalet tar arbetskraftens plats och att den undanträngda arbetskraften tjänar till att öka produktionen på annat håll. Samma motsägelse uppträder på s. 223–224, där Piketty försäkrar att ”eftersom kapitalet har många användningsområden, kan man ackumulera enorma belopp utan att reducera dess avkastning till noll”. Ändå förefaller inget av dessa användningsområden vara att öka produktionen i det ekonomiska systemet och därmed öka tillväxttakten.

Piketty behöver dessa hänvisningar till kapitalets produktiva bidrag för att kunna fastslå vad han säger, att en höjning i förhållandet kapital/inkomst kommer att resultera i en ökning av den andel av inkomsterna som går till kapitalisterna. Samtidigt måste han förneka kapitalets produktiva bidrag för att kunna behålla sina uppfattningar om vad som orsakar och inte orsakar tillväxt och sin tro att det samlade beloppet av realinkomsterna inte kommer att växa i någon betydande grad allteftersom kapitalet ackumuleras. Detta sistnämnda är väsentligt för hans ståndpunkt att kapitalisterna kommer att vinna mer och mer på löntagarnas bekostnad. Om Piketty erkände att ökningen av kapitalet resulterade i motsvarande ökning av produktionen, skulle allt han säger om ständigt ökande ekonomisk ojämlikhet falla bort. Detta fall , så som han beskriver det, beror av att vinstkvoten överskrider tillväxttakten. Ju mer den överskrider tillväxttakten, desto lättare är det, menar han, för kapitalisterna att spara i en omfattning som överskrider tillväxttakten och därigenom sätta igång ”en ändlös ojämlikhetsspiral”.[19] Men om kapitalisternas sparande resulterar i motsvarande ekonomisk tillväxt, kan denna ojämlikhetsspiral inte alls komma igång.

Så Piketty kan inte medge att kapitalackumulationen faktiskt bidrar till tillväxten. Men det är nödvändigt för honom att kapitalet ger ett betydande produktivt bidrag för att fastställa att det behövs så mycket mer av det att varje minskning av vinstkvoten kommer att mer än uppvägas av en ökning av mängden kapital.

Så vad han gör är att underförstått erkänna kapitalets produktiva bidrag och sedan omedelbart glömma bort att han har gjort det. På så sätt kan han argumentera för att betydande, ja, faktiskt obegränsade, ökningar av förhållandet kapital/inkomst kan äga rum med mindre än proportionerliga minskningar av vinstkvoten, och sedan på samma gång argumentera för att de inte åtföljs av någon betydande ekonomisk tillväxt. Detta är förstås en stor motsägelse: att bejaka kapitalets bidrag till produktionen och förneka kapitalets bidrag till produktionen.

Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst

Piketty är bekymrad över att det inte finns någon fast gräns för höjningen av förhållandet kapital/inkomst och för ökningen av kapitalisternas andel av nationalinkomsten på bekostnad av löntagarnas andel. Han skriver:

När det inte förekommer någon strukturell tillväxt och tillväxttaken t i produktiviteten och folkmängdsökningen är noll, stöter vi på en logisk motsägelse som ligger mycket nära vad Marx beskrev. Om sparkvoten s är positiv, vilket betyder att kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög, då kommer förhållandet kapital/inkomst att stiga i det oändliga. Mer allmänt: om t ligger nära noll, tenderar det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst β = s / t att gå mot oändligheten. Och om β [förhållandet kapital/inkomst] är extremt stort, då måste avkastningen på kapital a bli mindre och mindre och mer och mer närma sig noll, eller också kommer kapitalets andel av inkomsten, α = a x β, till sist att uppsluka hela nationalinkomsten.

Här förmodas man föreställa sig att förhållandet kapital/inkomst stiger till kanske 10, sedan till 20, 50, 90 och t.o.m. ännu mer, medan vinstkvoten faller till 3 procent, 2 procent, 1 procent och ännu mindre. I detta scenario fortsätter vinstandelen av nationalinkomsten att stiga, till 30 procent (10 x 3 procent), sedan till 40 procent (20 x 2 procent), sedan till 50 procent (50 x 1 procent), och till sist kanske till närmare 90 procent, vilket lämnar löneandelen vid 70 procent, sedan 60 procent, sedan 50 procent och till sist kanske bara 10 procent eller mindre.

Han fortsätter:

Den dynamiska inkonsekvens som Marx påpekade motsvarar alltså en verklig svårighet, varifrån den enda logiska utvägen är strukturell tillväxt, vilken är det enda sättet att balansera kapitalackumulationsprocessen (i viss omfattning). Endast permanent produktivitets- och befolkningstillväxt kan kompensera det permanenta tillägget av nya kapitalenheter, så som lagen β = s / t klargör. Annars gräver kapitalisterna verkligen sin egen grav; antingen sliter de varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa den sjunkande vinstkvoten (till exempel genom att föra krig om de bästa koloniala investeringarna, så som Tyskland och Frankrike gjorde under Marockokriserna 1905 och 1911), eller också tvingar de arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering. I vilket fall som helst undergrävs kapitalet av sina inneboende motsägelser.[20]

Tillåt mig peka ut en annan ”logisk utväg” än ”strukturell tillväxt” från att avkastningsgraden på kapital, enligt vad som påstås, måste närma sig noll eller att ”kapitalets andel av inkomsten” måste ”uppsluka hela nationalinkomsten”. Den verkliga ”utvägen” är insikten att kapitalisternas påstådda sparande skulle resultera i ständigt ökande förhållanden kapital/inkomst helt enkelt inte äger rum och inte kan äga rum.

Tvärtemot vad Piketty säger är det inte så att ”kapitalisterna envisas med att ackumulera mer och mer kapital varje år” och förvisso inte ”för att kunna öka sin makt eller helt enkelt därför att deras levnadsstandard redan är så hög”. De sparar försåvitt som det är nödvändigt att göra det för att uppnå den balans de önskar mellan att sörja för framtiden och att konsumera i nuet. När de väl uppnått denna balans, slutar de spara.

Föreställ er till exempel en förmögen kapitalist som får en avkastning på 4 procent på en förmögenhet av $100 miljoner av investerat kapital, och som för närvarande konsumerar hela sin inkomst på $4 miljoner om året. Han konsumerar inte mindre och ökar därför inte sitt kapital ytterligare, därför att han är till freds med det faktum att hans förmögenhet är tillräcklig för att upprätthålla 25 år av sådan konsumtion. Att lägga $1 miljon till sin försörjning för framtiden på bekostnad av att minska sin nuvarande konsumtion med $1 miljon skulle lägga mindre till hans välbefinnande än vad minskningen av hans konsumtion skulle ta ifrån det. Resultatet är att han inte sparar mer än vad han redan har sparat. Han förhindras att spara mer av sin tidspreferens, d.v.s. sin preferens för konsumtion i nuet framför ytterligare försörjning för framtiden.

Givet hans tidspreferens är vad som är nödvändigt för att få denne kapitalist att spara mer en ökning av hans inkomst, så att hans inkomst överskrider de $4 miljoner han har bedömt sig ha råd att konsumera. Om det till exempel vid slutet av året visat sig att han fått en avkastning på 10 procent, d.v.s. en inkomst på $10 miljoner i stället för $4 miljoner, implicerar hans konsumtion av $4 miljoner ett sparande i nuet på $6 miljoner. Nästa år är hans kapital $106 miljoner, tillsammans med en fortsatt inkomst av $10 miljoner och en tidspreferens som begränsar hans kapitalackumulation till 25 gånger hans nuvarande konsumtion, och detta implicerar en konsumtion av $4,24 miljoner och ett sparande på $5,76 miljoner. Detta sparande från kapitalistens sida ökar inte förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med vad det var från början. Faktum är att ökningen av hans inkomst har tjänat till att kraftigt minska förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst. Detta var 25:1 ($100 miljoner i kapital och $4 miljoner i inkomst). Nu är det föga mer än 10:1 ($106 miljoner i kapital och $10 miljoner i inkomst). Om hans inkomst nu stadigvarande skulle vara $10 miljoner om året, skulle det vara nödvändigt med många år av omfattande sparande för att återställa förhållandet 25:1 mellan ackumulerat kapital och inkomst. Han skulle behöva spara ända därhän att hans kapital växer till $250 miljoner. Vid denna punkt skulle en årlig konsumtion på 4 procent jämfört med hans ackumulerade kapital göra slut på de $10 miljonerna i inkomst, och ytterligare nettosparande skulle upphöra.

Inget av det sparande som är nödvändigt för att öka denne kapitalists kapital från $100 miljoner till $250 miljoner utgör någon ökning i förhållandet mellan hans kapital och hans inkomst jämfört med detta förhållandes utgångsvärde. Det är nödvändigt bara för att kunna återställa det tidigare rådande förhållandet när man nu ställs inför en högre inkomst. Det är vad som är nödvändigt för att hans förmögenhet ska vara tillräcklig för 25 års konsumtion under betingelser där hans konsumtion skulle öka så mycket att den uttömmer hans nu högre inkomst.

Piketty har fått allt om bakfoten. Kapitalisternas sparande höjer inte kontinuerligt förhållandet kapital/inkomst för att sedan fordra ”strukturell tillväxt” utan samband med kapitalackumulation och som kan eller inte kan äga rum för att hindra förhållandet kapital/inkomst från att stiga utan gräns. Tvärtom är sparandet resultatet av en stigande inkomst och är nödvändig för att återställa samma förhållande mellan kapital och inkomst som måste vara rådande för att konsumtion av hela inkomsten ska stämma överens med ett givet förhållande mellan försörjning för framtiden och konsumtion i nuet.

Naturligtvis skulle varje ökning i det förhållande kapitalisterna väljer mellan sitt kapital och sin konsumtion, d.v.s. i detta fall en ökning utöver förhållandet 25:1 orsaka en ökning av produktionen och bidra till ett snabbare ekonomiskt framåtskridande, vad Piketty än säger. Men som jag har visat finns det alltid en punkt där tidspreferensen hindrar kapitalisterna från att ytterligare höja detta förhållande, och det finns absolut ingen anledning att anta, än mindre frukta, något ändlöst fall i tidspreferensen från kapitalisternas sida.

Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen

Pikettys huvudtes är att kapitalismen verkar till att öka vinsterna på bekostnad av lönerna, och att den gör det genom ackumulationen av allt mer kapital som intjänar en allt större andel av nationalinkomsten som vinst och i motsvarande grad minskar den andel av nationalinkomsten som förblir löner. Dessutom påstår han, som redan visats, att lönerna minskar inte bara i termer av pengar och löntagarnas andel av nationalinkomsten, utan också i reella termer. Enligt Piketty beror detta på att kapitalackumulationen ingenting gör för att öka totalsumman av vad som produceras, med resultat att en lägre löneandel betyder att färre verkliga varor och tjänster går till löntagarna.

Som jag har förklarat är sanningen att ju högre förhållandet mellan kapital och inkomst är, desto mottagligare är det ekonomiska systemet för införandet av tekniska framsteg och desto mer är det därför i stånd att åstadkomma produktionsökningar. Produktionsökningarna är förstås inte bara ökningar av produktionen av konsumtionsvaror utan också i produktionen av kapitalvaror. Den ökande produktionen av kapitalvaror möjliggör sedan införandet av fler tekniska framsteg och ännu fler ökningar i tillgången på både konsumtionsvaror och kapitalvaror i en process som kan fortsätta utan någon fast gräns.

Resultatet är en stadig ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande ökar tillgången på producerade varor i jämförelse med det antal arbetare som producerar dem. Resultatet av detta är stadigt sjunkande priser i jämförelse med löner, och detta sker t.o.m. mitt under en ökande penningmängd och spenderingsvolym som är stor nog att höja priserna; i detta fall överstiger ökningen av penninglönerna prisökningarna, med resultat att priserna fortfarande sjunker i jämförelse med lönerna. Effekten är med andra ord en fortlöpande ökning av reallönerna och den genomsnittliga levnadsstandarden.

Dessutom, helt motsatt vad Piketty säger, bör man inse att kapitalismen till sin natur har till effekt att öka den andel av nationalinkomsten som går till löner och samtidigt minska den andel som går till vinster. En höjning av förhållandet kapital/inkomst ger exakt detta resultat.

Dessa slutsatser kan demonstreras med hjälp av ett enkelt exempel.

Anta alltså att det totala vinstbeloppet i det ekonomiska systemet till att börja med är 200 penningenheter. (Man kan tänka sig att varje enhet representerar så många tiotal miljarder dollar som kan vara nödvändiga för att 200 enheter ska vara lika med det faktiska för tillfället rådande samlade vinstbeloppet.)

Anta också att det ackumulerade kapitalet i det ekonomiska systemet från början är 2000 penningenheter. Alltså är den genomsnittliga vinstkvoten till en början 10 procent.

Och anta till sist att kapitalisterna, som fram till nu har spenderat sina 200 enheter i vinst på konsumtionsvaror bestämmer sig för att spara och investera hälften av dem och gör ett ytterligare utlägg för kapitalvaror och arbetskraft till ett belopp av 100 enheter.

Vilken del av dessa 100 enheter som än utgörs av löneutbetalningar ökar den med nödvändighet totalsumman av de löner som utbetalas i det ekonomiska systemet. Samtidigt måste spenderingen av ytterligare 100 enheter på kapitalvaror och arbetskraft förr eller senare lägga 100 enheter till företagens samlade produktionskostnader vilka dras från försäljningsintäkterna, vilket därmed i motsvarande grad minskar de samlade vinsterna.

Ökningen av de samlade kostnaderna kan äga rum omedelbart eller under loppet av många år, beroende på vad de 100 enheterna spenderas på. Den ena ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på saker som inte är kapitaliserade, som t.ex. i typfallet försäljning och allmänna och administrativa omkostnader, skulle de omedelbart visa sig som motsvarande ytterligare kostnader. Den andra ytterligheten är att om de helt och hållet spenderades på konstruktion av byggnader med ett avskrivningsliv på fyrtio år, skulle det ta fyrtio år för dem att visa sig som motsvarande ytterligare produktionskostnader. Men på det ena eller andra sättet, förr eller senare, kommer de att visa sig som motsvarande ytterligare kostnader och därmed i motsvarande grad minska vinstbeloppet i det ekonomiska systemet.

Alltså är Pikettys ”upptäckter”, som de kallas, upp- och nedvända. Kapitalisternas sparande och investeringar som ökar förhållandet mellan ackumulerat kapital och inkomster ökar löneandelen av nationalinkomsten och minskar vinstandelen.

Högre samlade kostnader är källan till lägre och fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet

Det behöver påpekas, ifall det inte redan är uppenbart, att de högre samlade kostnader som blir resultatet av att kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft är grundvalen för lägre och fortlöpande sjunkande kostnader per enhet. Detta beror på att de, som jag har visat, är grundvalen för en ökning av produktionen, inbegripet produktionen av kapitalvaror. Växande varumängder dividerade med utgifter som är större men stabila på den högre nivån resulterar i fortlöpande sjunkande kostnader och priser per enhet.

Pikettys oförmåga att inse att ett högre förhållande kapital/inkomst inte innebär mer vinst utan en ännu lägre vinstkvot

Till yttermera visso: När kapitalisterna minskar sin konsumtion och ökar sitt sparande och sina investeringar, sjunker vinstkvoten inte bara tack vare det resulterande fallet i vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, utan också tack vare den ökning av det ackumulerade kapitalet som äger rum. Detta senare är ett resultat som är särskilt ironiskt, eftersom Piketty räknar med att ökningen av det ackumulerade kapitalbeloppet ska uppväga effekten av den sjunkande vinstkvoten. Han föreställer sig aldrig att det ökade ackumulerade kapitalbeloppet i stället självt skulle kunna bidra till en sjunkande vinstkvot. (Ni kommer väl ihåg exemplen på att vinstkvoten sjunker från 5 procent ända ned till 1 procent, men åtföljs av ökningar av det ackumulerade kapitalet som är stora nog att icke desto mindre, vad man påstår, öka vinstandelen av nationalinkomsten?)

I verkligheten är den genomsnittliga vinstkvoten i det ekonomiska systemet aldrig någonting som existerar oberoende av det ackumulerade kapitalbeloppet, så som Piketty tror. Tvärtom speglar den genomsnittliga vinstkvoten det ackumulerade kapitalbeloppet och fungerar som nämnare i ett bråk där vinstbeloppet fungerar som täljare. I den mån som kapitalisternas ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft tjänar till att öka det ackumulerade kapitalbeloppet tjänar de till att förena sig med minskningen av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och ytterligare minska den genomsnittliga vinstkvoten.

Anta alltså att, i exemplet med en ökning av 100 enheter i utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft, att när produktionskostnaderna stiger med 100 enheter, fördubblas det ackumulerade kapitalbeloppet i det ekonomiska systemet från 2000 till 4000. I detta fall skulle vinstkvoten inte bara sjunka till 5 procent, vilket speglar halveringen av vinstbeloppet, utan till 2,5 procent, vilket speglar det ytterligare faktum att nämnaren i det ackumulerade kapitalet har fördubblats. Och ju större den ökning är av det ackumulerade kapital som åtföljer minskningen av vinstbeloppet, desto lägre är vinstkvoten. Om det ackumulerade kapitalet på något sätt ökade till 5000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 2 procent. Om det ökade till 10 000, skulle den genomsnittliga vinstkvoten bara vara 1 procent.

Ironiskt nog verkar alltså den höjning av förhållandet kapital/inkomst som Piketty har antagit vara stor nog att mer än uppväga den sjunkande vinstkvot som åtföljer den och därigenom resultera i en ökning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet, i stället i motsatt riktning. Den tjänar till att förstärka effekten av det fall i vinstbeloppet som åtföljer en höjning av förhållandet kapital/inkomst. Ju större det ytterligare kapital som ackumuleras i samband med ökningen av utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft är, desto mer sjunker vinstkvoten.

Hade Piketty känt till de faktiska effekterna av en höjning av förhållandet kapital/inkomst på vinstbeloppet och vinstkvoten skulle han ha kunnat skriva en bok som framhäver den gamla standardmarxistiska skrämselpropagandan om en påstått ständigt sjunkande vinstkvot som resultat av kapitalackumulationen. Men då skulle han ha behövt överge sin tes att vinsterna svarar för en ständigt ökande andel av nationalinkomsten som resultat av kapitalackumulationen.

Ingen tendens till sjunkande vinstkvot

Efter att jag väckt spöket till liv att vinstkvoten skulle sjunka, allteftersom kapitalet ackumuleras, är det nödvändigt för mig att omedelbart begrava det igen. Det som sätter stopp för varje sådan process är tidspreferensen. Även om det nu råder en lägre tidspreferens, vilken yttrar sig i att kapitalisternas konsumtion sjunker från 200 penningenheter till 100 penningenheter, finns det fortfarande tidspreferens. Och i enlighet med den nya, lägre tidspreferensen kommer ackumuleringen av ytterligare kapital att ge upphov till ytterligare konsumtion från kapitalisternas sida. Med en grad av tidspreferens som fordras för att sörja för 20 år av konsumtion i en takt av 100 penningenheters konsumtion om året (20 år är den siffra som impliceras av ett antaget ackumulerat kapital på 2000) kan alltså kapitalackumulationen inte fortskrida därhän att det ackumulerade kapitalbeloppet fördubblas samtidigt som kapitalisternas konsumtion förblir oförändrad. Långt innan denna punkt har nåtts skulle deras konsumtion öka i takt med ackumulationen av ytterligare kapital. De ursprungliga ytterligare utgifterna för kapitalvaror och arbetskraft skulle minska proportionellt allteftersom kapitalisternas konsumtion ökade. Tilläggen till det ackumulerade kapitalet skulle upphöra genom en samfälld process, där produktionskostnaderna stiger mot en nivå av nya och ytterligare utgifter för kapitalvaror och arbetskraft som själv minskade. En ny jämvikt skulle uppnås, kanske med ett totalt ackumulerat kapital i det ekonomiska systemet på 3000 och konsumtion från kapitalisternas sida på 150.

Jämfört med utgångspunkten skulle detta fortfarande utgöra en minskning av vinstbeloppet och den genomsnittliga vinstkvoten, åtföljd av en ökning i förhållandet kapital/inkomst och en ökning av den andel av nationalinkomsten som utgörs av löner.

De verkliga effekterna av kapitalisternas verksamheter

Det är alltså, i motsats till vad Piketty säger, helt enkelt inte möjligt att en ökning av vinstandelen och minskning av löneandelen i det ekonomiska systemet skulle vara något som åtföljer en minskning av kapitalisternas tidspreferens och den därav följande höjningen i förhållandet kapital/inkomst. Följaktligen är det inte möjligt att kapitalackumulationen tjänar till att berika kapitalisterna på löntagarnas bekostnad. Sanningen är den rakt motsatta. Effekten av kapitalisternas verksamheter är både att öka den andel av nationalinkomsten som går till löntagarna och att fortlöpande öka arbetets produktivitet. En ytterligare effekt är en fortlöpande minskning av priserna jämfört med lönerna och därmed en fortlöpande höjning av reallönerna.

Och slutligen föreligger det inte heller någon fara för att kapitalackumulationen tjänar till att minska vinstkvoten ner till noll eller ens i närheten av noll, så som Pikettys ledstjärna Marx hävdade. I motsats till vad Piketty säger, är det inte så att kapitalisterna ”gräver sin egen grav”. Det finns ingen ständigt sjunkande vinstkvot som tvingar dem att ”slita varandra i stycken i ett desperat försök att bekämpa [den]”. Inte heller är det så att de ”tvingar arbetstagarna att acceptera en mindre och mindre andel av nationalinkomsten, vilket till sist leder till en proletär revolution och allmän expropriering”. Under inga omständigheter är det så att kapitalet ”undergrävs av sina inneboende motsägelser”.[21] Men Piketty undergrävs förvisso av sina motsägelser och misstag. Han är 180 grader fel ute.

Uppnystning av Pikettys villfarelser: Ökningen av penningmängden som orsaken till fortlöpande nettosparande och nettoinvestering[22]

Tidigare diskussion implicerar att tidspreferensen sätter gränser för sparande och för hur högt förhållandet kapital/inkomst är. Det är nödvändigt att jämka samman denna sanning med det iakttagbara faktum att nästan varje år äger nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering rum och att resultatet är att det totala värdet av det ackumulerade kapitalet fortsätter att öka.

Sammanjämkningen är enkel. Fortlöpande nytillkommet nettosparande och nytillkommen nettoinvestering och därav följande fortlöpande ökningar i värdet av det ackumulerade kapitalet är resultatet av fortlöpande ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. Spenderingsökningen ökar vinsterna och lönerna. Vinsterna ökar utöver den konsumtionsnivå som dikteras av tidspreferensen och det tidigare ackumulerade kapitalet. Allt eller nästan allt av ökningen sparas och investeras, detta för att bibehålla den relation mellan kapital och konsumtion som ålagts av tidspreferensen, precis som i det exempel jag tidigare gav, där den kapitalist vars vinstkvot ökade från 4 procent till 10 procent av hans förmögenhet på $100 miljoner. På samma sätt ökar lönehöjningarna löntagarnas inkomster i jämförelse med deras tidigare existerande försörjning för framtiden i form av ackumulerade besparingar. Om de önskar bibehålla samma relation mellan sina nu högre inkomster och sina besparingar, behöver de öka sina ackumulerade besparingar, vilket fordrar att de sätter igång att spara utifrån sina inkomster.

Det är alltså inte en oavbrutet sjunkande tidspreferens som håller nettosparandet och nettoinvesteringen igång, utan ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen. Tidspreferensen kan förbli densamma i det oändliga och nettosparandet och nettoinvesteringarna fortlöpande fortsätta jämsides med den oförändrade tidspreferensen, helt enkelt därför att ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen höjer penninginkomsterna.

(Detta betyder förstås inte att om man översvämmar det ekonomiska systemet med nytillkomna pengar det skulle resultera i en massiv ökning av sparkvoten. I den mån som pengarnas köpkraft skulle hotas av en sådan policy kan resultatet mycket väl bli en minskning av sparandet i termer av dessa pengar [termer?], eftersom människor förlorar önskan att behålla dem eller skriva kontrakt som är betalbara med dessa pengar.)

Piketty har fått det om bakfoten när han antar en positiv sparkvot som både är stadigvarande och oberoende av tillväxttakten. Tillväxt – d.v.s. i just detta sammanhang tillväxt i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet och följaktligen i penninginkomsten – är vad som bär ansvaret för den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering. Stoppa ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen, så kommer både nettosparandet och nettoinvesteringen uttryckt i pengar att upphöra, precis som de gjorde i det ovan givna exemplet där kapitalisterna minskar sina konsumtionsutgifter med 100 enheter och ökar sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft med samma belopp.

Det Piketty påstår är ”kapitalismens andra fundamentallag” kollapsar

Sparkvoten är inte någon långsiktig fixerad och oberoende variabel som söker efter en orsakslös, slumpartad tillväxt. Tvärtom är växande penningmängd och den resulterande ökningen av penninginkomsterna den oberoende variabel som nödvändiggör sparande utifrån inkomster för att kunna bibehålla varje givet förhållande kapital/inkomst. För att vända på ett exempel som Piketty använder är det en tillväxttakt på 2 procent, uttryckt i pengar, som nödvändiggör en sparkvot på 12 procent, om ett förhållande kapital/inkomst på 6 ska bibehållas. Det är inte alls så att utgångspunkten är en sparkvot på 12 procent som skulle leda till ett oändligt förhållande kapital/inkomst i avsaknad av en slumpartad tillväxt i inkomsterna.[23]

Pikettys påstådda ”kapitalismens andra fundamentallag: β = s / t”, d.v.s. hans påstående att förhållandet kapital/inkomst tenderar att vara lika med sparkvoten (s) dividerad med tillväxttakten (t), kollapsar alltså.[24] Den kollapsar för det första därför att i avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen är de nödvändiga långsiktiga värdena av både s och t, uttryckt i pengar, noll, medan värdet av det långsiktiga förhållandet kapital/inkomst är en konstant som bestäms av den rådande tidspreferensen. Den kollapsar för det andra därför att i närvaro av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, är det värdet av t (här tillväxttakten i penningmängden och spenderingsvolymen) tillsammans med det förhållande mellan kapital och konsumtion som bestäms av den för tillfället rådande tidspreferensen, som bestämmer s. Återigen är inte s någon sorts fixerad, oberoende variabel. Den är produkten av ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen tillsammans med den för tillfället rådande tidspreferensen, sådan den yttrar sig i förhållandet mellan kapital och konsumtion.

Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Nettoinvesterings- eller den monetära komponenten i vinsten

För att förstärka insikten om penningtillgångens roll i den fortsatta existensen av nettosparande och nettoinvestering bör man inse att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen systematiskt verkar till att lägga likvärdiga summor både till vinstmängden i det ekonomiska systemet och till mängden nettoinvesteringar i det ekonomiska systemet. När de upphör, upphör också dessa tillägg förr eller senare.

Vinst är försäljningar minus kostnader. Den samlade vinsten är skillnaden mellan totalsumman av alla företagens försäljningsintäkter i det ekonomiska systemet och totalsumman av alla de produktionskostnader som dras från dessa försäljningsintäkter. Nettoinvestering är skillnaden mellan produktionsutgifter och just dessa samma kostnader.

Produktionsutgifter är de utgifter affärsföretagen gör för kapitalvaror och arbetskraft. Dessa utgifter utgör tillägg till företagens kapitaltillgångar försåvitt som de antingen tar formen av utgifter för byggnader, fabriker och utrustning eller tillgångar i form av varulager eller arbete under utförande. Produktionskostnader i form av avskrivningskostnader och kostnader för sålda varor utgör avdrag från företagens kapitaltillgångar. Skillnaden mellan de tillägg som utgörs av produktionsutgifter och de avdrag som utgörs av produktionskostnaderna är nettoförändringen i dessa tillgångar, d.v.s. nettoinvestering.[25]

I närvaro av ökande penningmängd och spenderingsvolym släpar produktionskostnaderna med nödvändighet efter produktionsutgifterna. Det är detta som vidmakthåller förekomsten av nettoinvestering. Produktionskostnaderna speglar de lägre nivåer av produktionsutgifter som gjorts under tidigare tidsperioder. Dagens produktionsutgifter är större än fjolårets, och nästa års kommer att bli ännu större. Kostnaderna, som speglar tidigare års mindre produktionsutgifter, kan inte hålla jämn takt med de nuvarande produktionsutgifterna, när dessa utgifter ökar.

Vinstbeloppet i det ekonomiska systemet speglar mängden nettoinvesteringar praktiskt taget dollar för dollar. Detta beror på att de inte bara är subtrahender – d.v.s. de produktionskostnader som dras ifrån på samma sätt i båda fallen. Men också minuenderna – d.v.s. i det ena fallet mängden försäljningsintäkter och i det andra mängden produktionsutgifter – skiljer sig inte särskilt mycket. [26] En beståndsdel i produktionsutgifterna är utgifter för kapitalvaror. Dessa utgifter är också en identisk beståndsdel av försäljningsintäkterna. Vad ett företag lägger ut på att köpa kapitalvaror erhåller andra företag i lika mån, när de säljer dessa kapitalvaror. Vad t.ex. Ford lägger ut på kapitalvaror när företaget köper valsat stål erhåller stålets säljare som försäljningsintäkter.

Den andra beståndsdelen i produktionsutgifterna är förstås löneutbetalningar. Man tar inte särskilt mycket miste, om man antar att dessa lönebetalningar visar sig som den huvudsakliga källan till den återstående beståndsdelen i försäljningsintäkterna, vilken är de penningintäkter som kommer från försäljningen av konsumtionsvaror. I den mån som produktionsutgifterna överskrider produktionskostnaderna och därigenom genererar nettoinvestering, överskrider alltså de försäljningsintäkter som genereras av produktionsutgifterna dessa produktionskostnader med samma belopp. Alltså speglar vinstbeloppet i det ekonomiska systemet mängden nettoinvesteringar.[27]

Nettokonsumtionskomponenten i vinsten

Emellertid överskrider försäljningsintäkterna produktionsutgifterna. Eftersom, som ovan visats, utgifterna för kapitalvaror är en beståndsdel både av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna, låter sig överskottet av försäljningsintäkter över produktionsutgifterna sig reduceras till skillnaden mellan de återstående beståndsdelarna av försäljningsintäkterna och produktionsutgifterna. Det vill säga att det är lika med det belopp varmed de försäljningsintäkter som utgörs av utgifter för konsumtion överskrider de löner som betalas av företagen och sedan konsumeras av de arbetstagare som erhåller dem.

Källan till detta överskott är affärsmännens och kapitalisternas utgifter för konsumtion, som finansieras av sådana medel som utdelningar, räntebetalningar och uttag av tillgångar från sina företag av partners och ensamägare. Jag kallar detta överskott nettokonsumtion.[28]

Nationalinkomsten och nettonationalprodukten är identiska

Som man kan lära sig i praktiskt taget varje lärobok i ”makroekonomi” är nationalinkomsten, utöver att den är summan av vinster plus löner, också summan av konsumtion plus nettoinvestering, d.v.s. nettonationalprodukten. (Nettonationalprodukten skiljer sig från bruttonationalprodukten väsentligen bara genom att avdrag för avskrivningar dras ifrån den senare.)

Det verkliga skälet till denna identitet är helt enkelt en ändring i den ordning i vilken underkomponenterna intäkter/utgifter som utgör nationalinkomsten respektive nettonationalprodukten läggs till. För att komma fram till nationalinkomsten läggs de till efter typer av intäkter. För att komma fram till nettonationalprodukten läggs de till efter typer av utgifter. I nationalinkomsten inbegriper alltså försäljningsintäkterna både försäljningsintäkter från konsumtionsvaror och försäljningsintäkter från kapitalvaror. Löner inbegriper löner som betalas av konsumenter (främst staten) plus löner som betalas av affärsföretag. I nettonationalprodukten läggs de försäljningsintäkter som betalas av konsumenter till de löner som betalas av konsumenter för att komma fram till konsumtion, medan de löner som betalas av affärsföretagen läggs till utgifterna för kapitalvaror för att komma fram till produktionsutgifter. I nationalinkomsten dras kostnaderna från försäljningsintäkterna. I nettonationalprodukten dras de från produktionsutgifterna.

Reduktioner till konsumtion

I långvarig avsaknad av ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen och därmed nettoinvesteringens försvinnande kommer vinstbeloppet i det ekonomiska systemet att vara lika med nettokonsumtionen enbart. När nettoinvesteringarna är lika med noll låter sig nationalinkomsten samtidigt reduceras till att vara lika med konsumtionen enbart. När nationalinkomsten är lika med konsumtionen enbart förekommer inget sparande.

Därmed är en av huvudpunkterna i detta avsnitt bevisad. Den fortsatta förekomsten av nettosparande och nettoinvestering är resultatet av ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga som förmodas öka förhållandena kapital/inkomst utan gräns, och som Piketty oroar sig över, existerar helt enkelt inte. Den hejdas av tidspreferensen. Det sparande och de investeringar som fortgår i det oändliga och som faktiskt existerar är en produkt av ökande penningmängd och spenderingsvolym. De verkar blott och bart i riktning av att återställa det långsiktiga förhållande kapital/inkomst som motsvarar den rådande tidspreferensen, den som skulle råda i avsaknad av ytterligare ökningar i penningmängden. De verkar inte till att beständigt öka detta förhållande. Faktum är, som visats ovan, att det sparande som äger rum som resultat av ökningar i penningmängden existerar i ett sammanhang där de resulterande vinst- och löneökningarna tjänar till att minska förhållandet kapital/inkomst.[29]

Den monetära komponenten i vinstkvoten behöver inte innebära inflation

Man bör inse att nettoinvesteringskomponenten eller den monetära komponenten i vinsterna och vinstkvoten på intet sätt med nödvändighet tyder på inflation. (Man bör tänka sig inflation, inte som en ökning i penningmängden utan endast som en ökning som är snabbare än ökningen av tillgången på guld/silver.) Under kapitalism och guldmyntfot skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen vara tämligen blygsam, och ökningen i produktionen av och tillgången på varor skulle lätt kunna vara lika med eller rentav överskrida den, så som den gjorde under hela 1800-talet. I detta fall skulle ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen inte resultera i stigande priser och skulle faktiskt kunna åtföljas av sjunkande priser, så som var fallet under 1800-talet. Men i vilken mån den än förekom skulle den ändå räknas in i vinstkvoten. Det skulle fortfarande finnas en nettoinvesterings- eller monetär komponent.[30]

Det bör utifrån detta vara uppenbart att, medan vinstkvoten uttryckt i pengar innehåller en viktig beståndsdel som inte bestäms av någonting annat än ökningstakten i penningmängden och spenderingsvolymen, innehåller den reella vinstkvoten, d.v.s. den kvot som speglar vad man vinner i termer av köpkraft, en beståndsdel som är lika med ökningstakten i produktionen av och tillgången på varor. Om ökningstakten i produktionen och tillgången är lika med eller överskrider ökningstakten i pengar och spendering, förblir priserna stabila eller sjunker, vilket resulterar i att den ytterligare monetära vinsten också är en ytterligare realvinst. Under kapitalism och guldmyntfot utgör den monetära beståndsdelen i vinstkvoten nästan med visshet en realvinst och med stor sannolikhet underskattas den i den mån som priserna sjunker.

Försåvitt som realvinstkvoten består av ökningen i produktionen gagnar den uppenbarligen alla, och på intet vis bara kapitalisterna. Den stora merparten av kapitalisternas monetära vinst är bara en sorts markör, som betecknar ökningen i den rikedom som är på väg till att tillfredsställa konsumenternas behov och till att göra tjänst i den framtida produktionen. Dessutom, som ovan visats, ju mer kapitalisterna skär ned sin konsumtion för att kunna spara och investera, desto större är den andel av den ökande tillgången på konsumtionsvaror som produceras som går till löntagarna.

Varför sparande i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot

Det faktum att ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet har ansvaret både för den fortsatta förekomsten av nettosparande och för tillägget av en motsvarande positiv beståndsdel i vinstkvoten förklarar varför det sparande som äger rum i den verkliga världen inte åtföljs av sjunkande vinstkvot. I det väsentliga: Knappt har sparandet lagt något till värdet av det ackumulerade kapitalet, och de investeringar det finansierat lagt något till de samlade produktionskostnaderna, förrän den fortsatta ökningen i penningmängden och spenderingsvolymen ytterligare ökar produktionsutgifterna, försäljningsintäkterna och vinsterna. Alltså är, som jag skrivit på ett annat ställe, ”det nettosparande som äger rum som en regelmässig, fortlöpande företeelse i det ekonomiska systemet något som åtföljer en vinstkvot som inte bara minskas tack vare dess existens utan i själva verket höjs tack vare samma orsak som ligger bakom dess existens. Försåvitt som nettosparandet mestadels fortsätter åtföljs det alltså av en vinstkvot som är högre, inte lägre, än vad den skulle vara i dess frånvaro. Faktum är att det är just den förhöjda vinstkvoten som är källan till det mesta av nettosparandet.”[31]

Så mycket för Pikettys och Marx farhågor att sparandet skulle driva avkastningsgraden mot noll och därigenom utgöra en process varmed kapitalisterna ”gräver sin egen grav”.

Skatter som minskar sparandet och investeringarna ökar vinsterna och minskar lönerna

Det är också viktigt att inse att vinsterna och räntorna i det ekonomiska systemet artificiellt ökas i jämförelse med lönerna tack vara alla statliga ingrepp som hindrar sparande och investeringar. Det har fastslagits att penningmedel som sparas och investeras förr eller senare visar sig i boksluten som produktionskostnader, vilket därmed minskar den andel av försäljningsintäkterna som är vinst.

Härav följer att, försåvitt som skatter och statliga budgetunderskott tjänar till att minska volymen av sparande och investeringar i det ekonomiska systemet, tjänar de också till att minska de samlade produktionskostnader som måste dras från försäljningsintäkterna när man räknar ut vinsten. Eftersom de samlade försäljningsintäkterna förblir desamma, försåvitt som ökningen av statens spendering på konsumtionsvaror uppväger både fallet i spenderingen på kapitalvaror och fallet i löntagarnas spendering på konsumtionsvaror, som är resultatet av fallet i de löner som betalas av affärsföretagen, blir effekten en motsvarande höjning av vinstbeloppet i det ekonomiska systemet och en motsvarande höjning av den genomsnittliga vinstkvoten. Och eftersom det är vinsten som styr räntan, ökar också räntebeloppet och räntekvoten.

Pikettys program skulle öka vinstbeloppet och vinstkvoten

Det följer vidare av det ovannämnda att Pikettys program av konfiskatorisk beskattning av inkomster och kapital är ett program för minskade löneutbetalningar och utgifter för kapitalvaror, och därmed av de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och därför ett program för att öka vinstbeloppet och vinstkvoten i det ekonomiska systemet. Det är också ett program för att fortlöpande minska tillgången på kapitalvaror och därmed av arbetets produktivitet, reallönerna och den allmänna levnadsstandarden.

För att kapitalisterna ska vålla den skada som Piketty säger att de kommer att vålla, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad han fruktar att de kommer att göra

Dessutom visar det sig att om kapitalisterna själva skulle öka vinstandelen och minska löneandelen av nationalinkomsten, skulle de behöva göra raka motsatsen till vad Piketty fruktar att de ska göra. Nämligen att inte spara och investera, utan sluta spara och i stället konsumera. Om kapitalisternas tidspreferens steg och de ökade sina utgifter för konsumtion genom att använda penningmedel som gjorts tillgängliga genom att de minskat sina utgifter för kapitalvaror och arbetskraft, skulle de produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna förr eller senare sjunka i samma omfattning, och vinsterna skulle i lika mån öka. Som resultat av de större utgifterna för konsumtionsvaror i jämförelse med utgifterna för kapitalvaror skulle förstås produktionen av konsumtionsvaror öka på bekostnad av produktionen av kapitalvaror. Ett ytterligare resultat skulle bli minskad förmåga att producera vare sig konsumtionsvaror eller kapitalvaror i framtiden, beroende på den minskning av tillgången på kapitalvaror som skulle orsakas av de åtgärder han föreslår.

Om skiftet i den relativa produktionen av kapitalvaror och konsumtionsvaror gick ända därhän till att produktionen av kapitalvaror inte längre var tillräcklig för att ersätta de kapitalvaror som förbrukas i produktionen, skulle produktionen, inbegripet tillgången på producerade kapitalvaror, krympa från år till år. Det ekonomiska systemet skulle försättas i ett tillstånd av tillbakagång.

Det verkliga förhållandet mellan vinster och sparande var något som Adam Smith förstod när han skrev:

Men profitkvoten stiger inte, som räntan och lönen, med en samhällelig högkonjunktur och sjunker inte när lågkonjunktur råder i samhället. Tvärtom är profitkvoten naturligt låg i rika och hög i fattiga länder, och den är alltid högst i sådana länder som snabbast är på väg mot förfall.[32]

Piketty är ute efter att illustrera sanningen i Adam Smiths uttalande genom att driva Förenta staterna, och så mycket av den övriga världen som må vara dåraktig nog att anta de mått och steg han anbefaller, betydligt längre i riktning mot ”att vara snabbast på väg mot förfall”. Han vet så lite om vinstkvoten och vad som bestämmer den att han tror att ju mer vinstkvoten överskrider tillväxttakten, desto större är den skada kapitalisternas sparande innebär.[33] Vad det innebär är i själva verket raka motsatsen, nämligen en konsumtionsnivå från kapitalisternas sida som är så hög, och en sparande- och investeringsnivå från kapitalisternas sida som är så låg, att ingen tillväxt kan äga rum och ersätts av ekonomiskt förfall.

Kontra Piketty: Till försvar för en ojämlikhet i inkomsterna på 1000:1

En kritik av Piketty skulle inte vara fullständig utan att ta upp hans fientlighet mot de höga lönerna för verkställande direktörer och andra höga chefer inom affärsföretagen.[34]

År 2012 var medianinkomsten i Förenta staterna ungefär $51 000. Samma år tjänade sex verkställande direktörer mer än $51 miljoner, d.v.s. 1000 gånger så mycket. Piketty menar att det är en skriande orättvisa om en chef tjänar 100 gånger den genomsnittliga inkomsten.[35]

Jag ska här inte slösa bort någon tid på att rättfärdiga ojämlikheter på 100:1. I stället ska jag med en gång rättfärdiga de ojämlikheter på 1000:1 som representeras av vad landets högst betalda verkställande direktörer tjänar.

Dessa verkställande direktörer har ansvaret för att leda tiotusentals arbetstagares arbete och användningen av tiotals miljarder dollar i kapital. De bestämmer vad dessa arbetare producerar och hur de producerar det. Alltså har deras beslut enorma konsekvenser. Det är rimligt att de belönas i en skala som står i proportion till omfattningen av deras beslut. En inkomst på $50 miljoner för en verkställande direktör är bara 1 procent av ett kapital på $5 miljarder eller $5 miljarder i försäljningsintäkter, och det kapital och de försäljningsintäkter de faktiskt har ansvaret för är mycket större. Penningförvaltare tjänar rutinmässigt en högre procent på de pengar de förvaltar. Fastighetsmäklare tjänar i typfallet 6 procent av priset på de hus de säljer. Med en ersättning av bara 1 procent, ja faktiskt mindre än så, i den mån som de kapitalbelopp och försäljningsintäkter det faktiskt rör sig om är större än $5 miljarder, kan man hävda att dessa verkställande direktörer är underbetalda.

Viktigast av allt: Det är väsentligt att de verkställande direktörernas makt att fatta beslut vägleds av att de har ett stort ägarintresse i de företag de styr. För att fungera som de ska behöver de motiveras, inte bara av önskan att göra vinster, utan också av önskan att undvika förluster. För att uppleva denna önskan så som den behöver upplevas behöver de ha ett stort ägarintresse i de företag de leder. De höga inkomster de betalas är det medel varmed de förvärvar detta ägarintresse. Det typiska är att mycket eller det mesta av deras inkomster betalas till dem antingen i form av aktier i eller köpoptioner på företagets aktier.

Genom att verkställande direktörer och andra höga chefer får extremt höga inkomster verkar kapitalismen ironiskt nog till att åstadkomma något som påstådda förkämpar för arbetarnas rättigheter och ”social rättvisa” skulle kunna tänkas förespråka. Den åstadkommer nämligen en överföring av en betydande del av ägandet av produktionsmedlen från mer eller mindre passiva kapitalister till de arbetare som utför själva arbetet med att leda företagen, d.v.s. de arbetare som tillhandahåller den övergripande vägledande och styrande intelligensen i företagets verksamheter och som, vilket är en rättvis belöning, nu blir betydande kapitalister. Som resultat av de kraftfulla ägarincitament som ges till dem som leder företagen kan förstås de passiva kapitalisterna förväntas klara sig bättre än de annars skulle ha gjort.

Genom att möjliggöra förvärvet av en betydande ägarandel i sina företag löser de verkställande direktörernas och andra höga chefers höga löner ett annat problem som vänstern länge klagat på. Nämligen det påstådda skiljandet av ägande och kontroll, ett problem som togs upp så tidigt som 1932 av Berle och Means.[36] I den mån som detta problem är verkligt (och konfiskatoriska inkomst- och arvsskatter gör det verkligt), löses det av de verkställande chefernas höga inkomster. Ty det ägarintresse som blir resultatet betyder att ägandet ges till dem som har kontrollen.

Ännu ett klagomål som kapitalismens kritiker kommer med löses, nämligen den påstådda omöjligheten att starta nya företag som fordrar betydande kapital, som t.ex. ett nytt bilföretag. Höga chefers höga inkomster, till stor del sparade och investerade, skulle kunna ge stommen till det nödvändiga kapitalet för sådana investeringar. Tio eller tjugo höga chefer i ett existerande bilföretag skulle till exempel mycket väl vara i en sådan ställning att de under årens lopp kan ackumulera åtskilliga hundra miljoner dollar sinsemellan och därmed, kanske med hjälp av banklån, vara i en position där de faktiskt kan starta ett sådant nytt företag. Deras ackumulation skulle vara än mer säkerställd, om det inte fanns någon personlig inkomstsskatt.

Och till sist, som en följd av omfattningen av deras verksamheter, finner verkställande direktörer gång efter annan att de tusentals arbetare som deras företag anställer och deras tjänster inte längre är nödvändiga. Detta är till exempel fallet när tekniska framsteg och ökad kapitaltillgång gör det möjligt att uppnå samma resultat med mindre arbetskraft. Att spara så mycket arbetskraft är ett enormt produktivt bidrag inte bara ur de företags synpunkt som de verkställande direktörerna arbetar för, och för dessa företags aktieägares, utan också ur det ekonomiska systemets synpunkt som helhet och den genomsnittlige medlemmen av det ekonomiska systemet, eftersom de arbetare som inte längre behövs för dessa företag nu är tillgängliga för att uppnå en allmän utvidgning av produktionen i det ekonomiska systemet, om och när de anställs någon annanstans. Jämsides med detta är de penningmedel som inte längre fordras för att betala deras löner tillgängliga att betala löner någon annanstans i det ekonomiska systemet.

Dessa verkställande direktörer förtjänar förvisso att belönas väl för sådana betydande produktiva bidrag. Samtidigt kommer emellertid de arbetare de friställt temporärt att vara arbetslösa och få det sämre. Det finns alls inget orättvist i något av detta. De verkställande direktörerna och deras tidigare anställda är inte medlemmar av samma kärnfamilj bestämda att dela ljuvt och lett tillsammans. De är separata, oberoende parter, var och en med klart och tydligt åtskilda egenintressen, men var och en med det gemensamma egenintresset att de alla är fria att fredligt eftersträva sina egenintressen, en princip som tjänar till att fortlöpande öka allas levnadsstandard. Om och när de arbetare som friställts lyckas finna andra arbeten som ger lika mycket betalt som de arbeten de förlorat, kommer de att gagnas i sin egenskap av konsumenter som nu betalar lägre priser, och detta t.o.m. av den förbättring som gjort dem friställda. Och de gagnas förvisso av alla andra arbetsbesparande förbättringar som äger rum, har ägt rum eller kommer att äga rum var som helst i det ekonomiska systemet. Genom att öka tillgången på producerade produkter i jämförelse med tillgången på den arbetskraft som producerar dem, och därigenom minska priserna i jämförelse med lönerna, är sådana förbättringar grundvalen för alla de ökningar av den allmänna levnadsstandarden som har ägt rum eller kommer att äga rum.[37]

Kontra Piketty: Det allmänna intresset av ojämlikhet i rikedom och inkomster

När det gäller frågan om ekonomisk ojämlikhet lever Piketty i en värld av 1800-talsromaner. Han har dussintals hänvisningar till Jane Austens och Honoré de Balzacs romaner, där den ärvda rikedomen har en framträdande roll. Han tror att dessa romaners värld är kapitalismens värld, vilket motsägs av det faktum att i det främsta kapitalistiska landet, Förenta staterna, har varje generations stora förmögenheter inte varit en produkt av arv utan förtjänades av dem som ägde dem. Astors, Vanderbilts, Carnegies, Morgans, Rockefellers, Fords och i våra dagar Gates och Buffetts förmögenheter var inte ärvda. De byggdes upp av dessa personer. Och deras arvingars rikedom går stadigt tillbaka i relativ storlek allteftersom nästa generations stora innovatörer träder fram på scenen och bygger upp ännu större förmögenheter.

Piketty och den övriga egalitära rörelsen vet ingenting om hur stora förmögenheter förvärvas under kapitalismen, inte heller om deras ekonomiska betydelse. Faktum är att de byggs upp genom att man förtjänar mycket höga vinstkvoter under många år och sparar och återinvesterar den stora merparten av dessa vinster. Det är detta som möjliggör de mycket höga sammantagna tillväxttakter under många år som är nödvändiga för att gå från relativt blygsamma initiala investeringar till stora förmögenheter längre fram.

För att tjäna de höga vinstkvoterna är viktiga innovationer nödvändiga, i all synnerhet att man inför nyare och bättre produkter eller effektivare och billigare metoder att producera existerande produkter. Och eftersom en hög vinstkvot drar till sig konkurrenter, vilkas konkurrens sedan drar ned denna vinstkvot mot den allmänna eller genomsnittliga nivån, är det nästan alltid nödvändigt att de som bygger upp förmögenheterna inför ytterligare innovationer för att kunna bibehålla sina höga vinstkvoter. Som regel är det nödvändigt för dem att införa en hel serie innovationer under den period då de bygger upp sina förmögenheter.

Och allteftersom vinsterna sparas och återinvesteras blir effekten att förmögenheterna tjänar till att leverera behållningarna av innovationerna till den köpande allmänheten, för de används till att producera de produkter som frambringar innovationerna. Så till exempel gjorde Rockefeller sin förmögenhet genom att hela tiden minska produktionskostnaden och priset på oljeprodukter och vidga omfattningen av de producerade oljeprodukterna. Allteftersom hans förmögenhet växte, användes den till att bygga de oljeraffinaderier och oljeledningar och andra produktionsmedel som förde den förbättrade och effektivare producerade tillgången på oljeprodukter till den köpande allmänheten. Både i sitt ursprung, de stora vinsterna, och i dispositionen av dem, kapitalinvesteringarna, gav alltså hans förmögenhet den köpande allmänheten enorma behållningar.

Detsamma var sant om Henry Fords stora förmögenhet: han började med ett kapital på $25 000 år 1903 och dog med ett kapital på $1 miljard år 1946. Det som gjorde att han förtjänade denna förmögenhet var sådana stora innovationer som löpande bandet och utbytbara massproducerade delar och att han kunde minska kostnaden för att producera bilar och förbättra deras kvalitet ända därhän att man på 1920-talet kunde skaffa sig en vida bättre bil för $300 än man kunde skaffa sig för $10 000 vid början av århundradet. De vinster Ford gjorde på sina innovationer plöjdes i överväldigande omfattning tillbaka i Ford Motor Company, där de visade sig som de fabriker, löpande band, utrustning och tillgångar som var nödvändiga för att producera miljoner sådana nya bilar.

Fastän dessa sanningar, när man väl nämnt dem, är praktiskt taget självklara, är jämlikhetsförespråkarna omedvetna om dem. De tar kapitalismens produkter för givna och har ingen bättre idé om hur de kommit till än vad Piketty har när han föreställer sig en ekonomi som fungerar, ja rentav växer, utan användning av något kapital alls.[38] Sanningen är faktiskt att jämlikhetsförespråkarna betraktar kapital och kapitalvaror som om de vore konsumtionsvaror, det vill säga som varor varav behållningen uteslutande går till deras ägare och som kan vara till gagn för dem som inte har turen att vara deras ägare endast genom att dessa senare blir deras ägare.

Jämlikhetsförespråkarna inser inte den enkla sanningen att det i en kapitalistisk ekonomi inte är nödvändigt att äga kapital eller kapitalvaror för att kunna dra nytta av dem. Allt som är nödvändigt är att man är fri att köpa produkterna. Var och en som köper bensin eller värmeolja drar till exempel nytta av oljeraffinaderier och oljeledningar. Var och en som köper eller hyr en bil drar nytta av bilfabrikerna och stålverken. Under kapitalismen och dess produktion för marknaden drar var och en nytta av det kapital som ägs av andra. Han drar denna nytta när han köper produkterna av detta kapital.

Nära relaterat till denna behållning av privatägt kapital för den köpande allmänheten, är dessutom det faktum att privatägt kapital är källan till efterfrågan på genomsnittspersonens arbetskraft. Det är källan till både tillgången på de varor han köper och till efterfrågan på den arbetskraft han säljer. Det är förstås denna efterfrågan på arbetskraft hos dem som inte äger produktionsmedlen som möjliggör deras inköp.

Även om den genomsnittlige samhällsmedlemen inte personligen äger några produktionsmedel erhåller han ändå den stora merparten av behållningen av produktionsmedlens existens. Han erhåller den i sin egenskap av köpare av produkter och säljare av arbetskraft.

Det är visserligen sant att det är mer önskvärt att vara en förmögen kapitalist än bara en genomsnittlig arbetstagare. Men den verkliga skillnaden är mycket mindre än vad man antar. Den mäts varken med storleken av kapitalistens kapital eller av storleken av hans vinst. Den fördel som hans kapital utgör är nästan helt och hållet av psykologisk natur. Den är kunskapen om att kapitalet finns där om han behöver det. Normalt ska hans kapital inte röras utan utökas, och när det rörs är det nästan alltid i jämförelsevis blygsam omfattning.

Hans vinst är inte heller måttet på hans fördel. Detta beror på att, i den mån som han sparar och återinvesterar sin vinst, tjänar vinsten, liksom det kapital som den förenats med, köparna av de produkter han säljer och de löntagare vilkas arbetskraft han köper. Den faktiska förverkligade fördelen med att vara en förmögen kapitalist är den omfattning i vilken den gör det möjligt för honom att konsumera mer än genomsnittspersonen. Men t.o.m. detta är en grov överskattning av omfattningen av hans direkta personliga behållning. Detta beror på att en stor del av en förmögen kapitalists konsumtion troligen är av ett slag som också har till effekt gagn för ett mer eller mindre betydande antal andra människor, ofta inbegripet hela samhället. Detta är fallet i den mån som hans konsumtion tar sig sådana former som att finansiera vetenskaplig forskning, universitet, bibliotek, orkestrar, operahus, sjukhus och liknande, saker som kan vara av största personliga värde för en individ, när han väl är i en position där han har råd att finansiera dem. Precis som en diamant kan vara, och vanligen är, av större personligt värde än en liter vatten, när man redan har allt vatten man behöver för något ändamål, kan finansieringen av sådana saker vara av större personligt värde än fler av de saker man vanligen konsumerar, när man redan har stort överflöd av dessa vanliga saker.

Alltså är resultatet när allt kommer omkring att i termer av faktisk direkt personlig konsumtion skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk.

Genomsnittspersonen är inte kapabel att göra stora innovationer och bygga upp nya industrier eller revolutionera existerande industrier. Men om han lever i ett samhälle där privategendomen är tryggad får han lika fullt behållningen av dem. Allt han behöver för att erhålla denna behållning är att ha tillräcklig intelligens och kunskap för att förstå att hans ekonomiska välbefinnande beror av att de som är mera kapabla än han har friheten att fredligt utöva sina större förmågor. Han behöver förstå att han inte har någon rätt till deras egendom som förser honom med vad han behöver och anställer honom, att det är långt ifrån rättvist att lägga beslag på deras egendom i namn av ”social rättvisa” och ”omfördelning av rikedom och inkomst” – att det är stöld och inte kan göra mer gott än en mobb som plundrar en butik.

Varje medlem av en sådan mobb kan agera i tron att det är ”rättvist” att han tar en eller ett par saker från butiken, som har så många saker medan han har så få. Men effekten kommer att bli att det sedan inte finns någon butik, vilket resulterar i att var och en kommer att ha mycket mindre än han annars skulle ha haft. Till yttermera visso gör det ingen skillnad om, i stället för att plundra butiken, ”omfördelarna” får staten att beskatta butiken eller dess ägare och fördelar intäkterna till dem som skulle ha plundrat den och som nu kan köpa vad de annars skulle ha plundrat. I detta fall började butiken med sina pengar och sina varor och slutar med bara sina pengar. Det är exakt så som den började och slutade i det fall där den blev plundrad.

Pikettys data har fundamentala brister

Pikettys data är bristfälliga i fyra huvudsakliga avseenden. För det första: liksom praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten ger han otillräckligt erkännande åt den roll som spelas av att statsunderstödd kreditexpansion översvämmar aktie- och fastighetsmarknaderna och därigenom driver upp priserna på aktier och fastigheter. Eftersom det ligger i sakens natur att dessa tillgångar i mycket större omfattning ägs av rika snarare än av fattiga är effekten att i motsvarande grad öka skillnaden mellan deras ekonomiska ställning.

För det andra, och återigen likt praktiskt taget alla andra som fördömer den växande ekonomiska ojämlikheten, tar han sig aldrig tid att diskutera omfattningen av denna ojämlikhet efter det att en bubbla på aktie- eller fastighetsmarknaden har spruckit, när många av de förmögenheter som blivit resultatet av kreditexpansionen utplånas och affärsföretagen i hela det ekonomiska systemet drabbas av kraftigt minskade vinster eller rentutav förluster och antalet konkurser skjuter i höjden.

För det tredje, och detta är en ännu större brist, är hans uppskattningar av mängden kapital i det ekonomiska systemet systematiskt uppblåsta med en faktor två. Detta beror på att han i kapitalet räknar in husägande, som han beskriver som att det svarar för ”hälften av nationalförmögenheten”. ”Bostadsfastigheter”, säger han, ”kan ses som en kapitaltillgång som ger ’boendetjänster’, vilkas värde mäts av deras motsvarighet i hyror”.[39]

Men i själva verket är husägande en konsumtionsvara precis lika mycket som ens bil, ens möbler eller ens hushållsapparater. En väsentlig skillnad mellan en kapitalvara och en konsumtionsvara är att köpet av den förra tjänar till att få in de medel som är nödvändiga för att bibehålla och till sist ersätta den, tillsammans med en vinst, en vinst som bidrar till ens förmåga att köpa konsumtionsvaror.

I motsats härtill inbringar konsumtionsvaror i normala fall inte medel som gör det möjligt att bibehålla och ersätta dem. Dessa medel måste komma från en källa som är klart och tydligt skild från konsumtionsvaran, som t.ex. i typfallet ett arbete, ett företag man äger eller att man får utdelningar eller räntor. De utgör därför en förbrukning av penningmedel snarare än en källa till penningmedel. Det är detta som gör dem till konsumtionsvaror.

Som jag tidigare nämnt: det som får en bostad att se ut som en kapitalvara är statens policy av ständig inflation av penningmängden. Detta höjer systematiskt bostadspriserna och gör det möjligt för folk att anta att ett bostadsköp kommer att visa sig vara en investering som går med vinst när de till sist säljer den.

Även om inflationen gör det möjligt att sälja bostäder för mer än man betalt för dem, räcker den monetära vinningen i verkligheten och i det långa loppet i typfallet inte till för att kompensera för de prisökningar som ägt rum under tiden. Föreställ dig alltså till exempel att priserna, inbegripet priserna för nya bostäder, under en trettioårsperiod har tredubblats. Allt annat lika måste ökningen av priset för en trettio år gammal bostad vara avsevärt lägre än ökningen av priset för en ny bostad, helt enkelt därför att den är trettio år gammal och har blivit avsevärt nedsliten. Om priset för den bara har fördubblats betyder det en tredjedels förlust i köpkraft.

Naturligtvis kan bostadsägaren ändå faktiskt vinna på det, ifall han finansierat sitt köp med ett inteckningslån. Om han till exempel lånat, låt oss säga $80 000 av ett inköpspris på $100 000 år 1984, skulle det vara tänkbart att han år 2014 har två gånger sin ursprungliga investering efter det att han tagit hänsyn till prishöjningarna. När han sålt sin bostad för dubbla inköpspriset, skulle värdet minus skulderna vara $120 000, även om skulden på inteckningslånet vore oförändrat. Efter det att man räknat in tredubblingen av priserna skulle detta utgöra motsvarigheten till $40 000 i köpkraft vid tiden för köpet.

Men i detta fall skulle bostadsägarens vinst vara på bekostnad av en mycket mer än likvärdig förlust för den som gett inteckningslånet. Långivaren, som började med en köpkraft på $80 000, har nu, sedan priserna tredubblats, en köpkraft av bara en tredjedel av detta belopp, d.v.s. $26 667. Detta utgör en förlust på $53 333 i köpkraft. Han har inte bara förlorat de $20 000 i köpkraft som bostadsägaren har vunnit, utan utöver detta drabbas han av en ytterligare förlust på $33 333 som speglar den förlust i köpkraft som utgörs av själva bostaden. Det står klart att köpet av bostaden på det hela taget innebär en förlust eller, rättare sagt, konsumtion.

För det fjärde och sista: att klassificera husägande som en kapitalvara leder till en vrångbild, nämligen att man uppfinner en inkomst som man förtjänat på det kapital som påstås ha investerats i denna vara. Detta är den ”motsvarighet till hyror” som Piketty nämner. Vad detta innebär är att man föreställer sig att bostadsägaren hyr sin bostad – av sig själv – för den hyra som för tillfället är rådande på marknaden för en sådan bostad. Denna fiktiva hyra behandlas sedan som en sorts försäljningsintäkt för bostadsägaren. Bostadsägarens utgifter för underhåll, reparationer, allmännyttiga tjänster[40] och liknande behandlas som kostnader som ska dras från denna låtsasförsäljningsintäkt. Resultatet är en påstådd nettohyra eller vinst. Alla dessa ”vinster” läggs sedan till de vinster som gjorts av affärsföretagen och räknas in i den påstådda växande skillnaden mellan vinster och löner.

Piketty skulle med lätthet kunna utvidga vinstandelen av nationalinkomsten ännu mer genom att tillämpa samma procedur på alla varaktiga konsumtionsvaror som det finns en hyresmarknad för, främst av allt bilar, möbler, hushållsapparater, ja t.o.m. kläder. Då skulle det bli ännu fler vinster i jämförelse med löner och ett ännu värre påstått problem beträffande storleken av förhållandet kapital/inkomst.

Man måste anta att Pikettys data om vinster också är bristfälliga därför de inbegriper tillräknade räntebetalningar[41]. Att inbegripa dessa är standardpraxis i samtida beräkningar av nationalinkomsten. I denna fiktion påstår man att bankkunder som ränta erhåller inte bara den ränta de faktiskt erhåller, utan hela beloppet av de räntor bankerna tjänar på deras lån innan några avdrag gjorts för bankens kostnader. Detta blåser förstås ytterligare upp det vinstbelopp som man tror existerar i det ekonomiska systemet.

Jag kan inte säga vilka andra misstag som kan finnas i Pikettys data. Men det är hursomhelst inte data som räknas här. Kontrollerade experiment är omöjliga i ekonomin. Ekonomer har inte olika planeter eller olika länder som de kan göra identiska i alla avseenden utom ett och sedan iaktta vilka ytterligare skillnader som följer. Resultatet härav är att vilka data som än existerar avspeglar myriader orsaker vilkas verkningar inte kan isoleras experimentellt.

Lyckligtvis är laboratorieexperiment inte bara omöjliga inom ekonomin, de är också onödiga. Det är möjligt att upptäcka omfattande ekonomisk kunskap genom att tillämpa aritmetikens lagar och deduktiva resonemang på sådan axiomatisk kunskap som det faktum att människor föredrar fler varor framför färre varor och därmed lägre priser framför högre priser och högre inkomster framför lägre inkomster.

Vinst som den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst

Demonstrationen tidigare i denna uppsats av att när kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och använder de resulterande besparingarna till att öka sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror stiger lönebeloppet i det ekonomiska systemet och vinstbeloppet sjunker behöver vidareutvecklas.[42] För den drabbar de djupaste grundvalarna för den antikapitalistiska mentalitet som Piketty representerar. Nämligen uppfattningen att vinster är ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen, helt och hållet var löner, och att vinsterna är oförtjänta. Den implicerar ingenting mindre än att motsatsen är sann, att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst och är helt välförtjänta.

Sambandet mellan denna demonstration och denna slutsats består i att vända på det exempel jag använde. Anta alltså i stället för att kapitalisterna minskar sina utgifter för konsumtionsvaror och ökar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 penningenheter att de gör raka motsatsen. De minskar sina utgifter för arbetskraft och kapitalvaror med 100 och använder medlen till att öka sina utgifter för konsumtionsvaror med 100. I detta fall sjunker de totala lönebetalningarna i det ekonomiska systemet och vinsterna stiger med 100. Ökningen av vinsterna inträffar därför att de samlade produktionskostnaderna förr eller senare sjunker med 100, vilket speglar minskningen av 100 i utgifterna för arbetskraft och kapitalvaror, samtidigt som de samlade försäljningsintäkterna i det ekonomiska systemet förblir desamma. De samlade försäljningsintäkterna förblir desamma försåvitt som kapitalisternas ökade spendering för konsumtionsvaror uppväger både den sjunkande spenderingen för kapitalvaror och löntagarnas sjunkande spendering för konsumtionsvaror som blir resultatet av de sjunkande lönerna.

Föreställ er att kapitalisternas sjunkande spendering för arbetskraft och kapitalvaror och ökande spendering för konsumtionsvaror går så långt att det inte längre förekommer någon spendering alls för arbetskraft eller kapitalvaror, utan bara spendering för konsumtionsvaror. Kapitalisterna skulle inte längre vara kapitalister, men de skulle fortfarande vara säljare av produkter och fortfarande ha försäljningsintäkter. De varor som produceras skulle förstås vara ytterligt primitiva. Avsaknaden av spendering för arbetskraft och kapitalvaror skulle praktiskt taget innebära avsaknad av arbetsdelning i produktionen av en vara, eftersom varan skulle behöva produceras utan hjälp av anställd arbetskraft och utan hjälp av tidigare producerade produkter som köpts från andra.

Vare därmed hur som helst: i en situation där det finns försäljningsintäkter och ingen spendering alls för syftet att få in dessa försäljningsintäkter, kommer produktionskostnaderna i pengar att vara noll, och därmed skulle alla försäljningsintäkterna vara vinst. Samtidigt kommer, när spenderingen för kapitalvaror och arbetskraft är noll, penningvärdet av det investerade kapitalet att sjunka till noll. Vinstkvoten kommer då att vara oändlig, eftersom ett positivt vinstbelopp – vinst som motsvarar försäljningsintäkterna – divideras med ett kapitalvärde som är noll.

Hur bisarr en sådan situation än må tyckas vara, är den icke desto mindre utgångspunkten för två av världens mest berömda ekonomiska författare: Adam Smith och Karl Marx. Smith beskriver ibland situationen som ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” och ibland som ”sakernas ursprungliga tillstånd”.[43] Marx beskriver den som ”enkel cirkulation”, d.v.s. försäljning av varor V för pengar P, följd av användingen av de erhållna pengarna för köp av andra varor V. Hans formel för enkel cirkulation är V-P-V.[44]

Skillnaden mellan deras beskrivning och min är att de felaktigt tror att den inkomst som förekommer när försäljningsintäkterna och produktionskostnaderna i pengar är noll, på något vis är löner snarare än vinster. De tror att det är löner, därför att de kroppsarbetare som producerar vad som än kan produceras under sådana förhållanden utför arbete, och arbetsinkomsten förmodas automatiskt och utan att ifrågasättas vara löner. Sanningen är förstås att arbetarnas inkomster i en sådan situation inte är löner, utan vinster! De är försäljningsintäkter varifrån noll kostnader dras. Alltså är vinster, inte löner, den ursprungliga formen av arbetsinkomst.

Efter att felaktigt ha antagit att arbetarnas inkomster är löner går Smith och Marx vidare och drar slutsatsen att vinster tillkommer först senare, när kapitalisterna och deras kapital uppträder på scenen, och då utgör ett avdrag från vad som ursprungligen, naturligen och rätteligen var löner. Sanningen är förstås att kapitalisterna, så långt ifrån att dra vinster från löner, har ansvaret för förekomsten av löner och utgifter för kapitalvaror, vilka sedan visar sig som produktionskostnader som dras från försäljningsintäkterna och i motsvarande grad minskar vinsterna. Vinster är inte något avdrag från någonting. Lönerna och de andra kostnaderna är ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka från början var helt och hållet vinst.

Ironiskt nog kan sanningen i saken uttryckas med Marx formel för ”kapitalistisk cirkulation”. Här börjar produktionen med ett utlägg av pengar P, som används till att köpa arbetskraft och kapitalvaror för ändamålet att producera varor V, vilka är avsedda att säljas för en större penningsumma P’. Detta uttrycks i Marx formel för kapitalistisk cirkulation, som är P-V-P’.

Denna formel kan användas för att uttrycka vad jag har kallat ”den ekonomiska graden av kapitalism”, nämligen förhållandet mellan P och P’.[45] Smiths tidiga och primitiva tillstånd och Marx enkla cirkulation utgör en ekonomisk grad av kapitalism som är noll, d.v.s. P=0/P’. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, desto högre är förhållandet mellan P och P’.

Det exempel jag använde mot Piketty gick väsentligen bara ut på att visa vilka effekter en högre ekonomisk grad av kapitalism har på förhållandet mellan löner och vinster. En ökning av P speglar dels en ökning av företagens lönebetalningar och dels en ökning av utgifterna för kapitalvaror. Eftersom P’, som representerar de samlade försäljningsintäkterna, stannar vid samma belopp, resulterar ökningen av P i en motsvarande minskning av vinsterna i det ekonomiska systemet så snart som produktionskostnaderna stiger så att de blir lika med den nu högre nivån på P. Inom P’ sjunker den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror, medan den del som utgörs av utgifter för kapitalvaror stiger. Inom den del som utgörs av utgifter för konsumtionsvaror ökar den andel som kommer från lönebetalningar, medan den andel som kommer från kapitalisterna minskar. Försäljningsintäkternas övergripande totalsumma förblir densamma.

Den högre ekonomiska graden av kapitalism verkar till förmån för löntagarna på två sätt. Den höjer löneandelen av nationalinkomsten och, vilket är viktigare, den kan, om den är hög nog, i enlighet med de principer om kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande som tidigare förklarats, skapa utrymme för en fortlöpande ökning av arbetets produktivitet, vilken fortlöpande har till effekt att öka tillgången på konsumtionsvaror i jämförelse med tillgången på arbetskraft och därigenom fortlöpande till att sänka priserna i jämförelse med lönerna och därigenom fortlöpande öka reallönerna.

Jag har visat att under de förhållanden som Smith och Marx tagit till sin utgångspunkt kan vinsterna som inkomst tillskrivas utförandet av arbete och rentav den enda inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under dessa förhållanden, för om det inte finns några kapitalister, betalas det inga löner i produktionen, eftersom löner är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete, inte för arbetets produkter.

Nu är frågan: är de vinster som görs av kapitalisterna – av dem som säljer produkter under förhållanden av ”kapitalistisk cirkulation” – en inkomst som kan tillskrivas kapitalisternas utförande av arbete? Kan de vinster som stora företagsledare gör, sådana som Ford och Rockefeller och Gates och Jobs, förstås som att de förtjänats på grundval av deras utförande av arbete, trots det faktum att de utför minimalt med kroppsarbete, begränsat till sådant som att nedteckna sina tankar, diktera memoranda och läsa rapporter?

Anmärkningsvärt nog ges det väsentliga svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av sin felaktiga uppfattning att inkomsterna för de arbetare som producerar produkter i ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet” är löner. Här säger han till läsaren:

Det är det kapital som används för profitens skull som sysselsätter merparten av den nyttiga arbetskraften i varje samhälle. Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mera betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.[46]

Smith har nämnt det väsentliga faktum att det är kapitalisternas vinstmotiverade planer och projekt, som driver det ekonomiska systemet och reglerar och styr hur dess arbetskraft används. Utövandet av denna funktion kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. De förser de medel som används för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens. Detta är väsentligen vad varje arbetare gör, även om de flesta arbetare gör det i mycket mindre skala.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska göra det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Att vinsterna är arbetsinkomst motsägs inte av att de varierar med storleken på det investerade kapitalet

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör de det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[47]

Smith hade helt klart fel när han drog denna slutsats. Resultat ska alltid tillskrivas arbete, eftersom det är arbetet som förser de medel som används för att uppnå dem med vägledande och styrande intelligens. Det är på denna grundval som vi säger att en arbetare som använder en ångskovel gräver ett hål inte mindre än en arbetare som använder en konventionell skovel. Här varierar resultatet dramatiskt med de medel som används, men det ska ändå alltid tillskrivas arbetet, eftersom det är arbetet som förser med den vägledande och styrande intelligensen. På precis samma sätt är det affärsmännens och kapitalisternas arbete som förser organisationer av människor med vägledande och styrande intelligens, människor som inom ramen för en organisation förser med ytterligare vägledande och styrande intelligens. Innehavet av större kapital gör det möjligt för en affärsman att anställa och utrusta en större och kraftfullare organisation för att genomföra sina planer och projekt. Ändå är planerna och projekten och resultaten hans. Alla andras bidrag äger rum inom den ram som han tillhandahåller och övervakar.[48]

Ekonomisk ojämlikhet och en världshistoria i två scenarier

Man kan förstå kontroversen om ekonomisk ojämlikhet och mycket av världshistorien genom att föreställa sig två mycket olika scenarier. I Scenario Ett är alla jämlika. Var och en bor i en jordkula eller liknande utan elektricitet eller rinnande vatten. Svält och undernäring, sjukdom och död grasserar. Hungersnöd och farsoter är ständigt närvarande hot. Men det råder social ”rättvisa”, eftersom alla är jämlika.

I Scenario Två bor praktiskt taget alla, t.o.m. de fattigaste, i ett modernt hus eller en modern lägenhet, med elektricitet, rinnande vatten, ett kylskåp, en ugn, värme och luftkonditionering. De har TV, mobil, dator och t.o.m. bil. Problemet är övervikt, inte svält. Men somliga människor är mycket rikare än andra. Deras stora rikedom investeras i de produktionsmedel som förser var och en med alla dessa varor och mycket mer, och utgör källan till deras löner; och de åtnjuter förstås personligen fler och bättre av alla dessa varor än genomsnittspersonen.

Men Scenario Två är oförenligt med ”social rättvisa”. Det förmodas utgöra orättvisa, eftersom det kränker någon sorts påstådd gudomlig rätt för alla att vara jämlika. Förekomsten av ekonomisk ojämlikhet anses vara omoralisk, därför att den är djupt stötande för många människor, i synnerhet för yrkesintellektuella som grovt överskattar sina intellektuella krafter och förmågor. Den håller upp verklighetens spegel och ger sådana människor en glimt av det faktum att många av dem som de betraktar som intellektuellt underlägsna i själva verket är bättre än dem. Detta är ett faktum som de inte står ut med att erkänna och som de känner sig tvungna att förstöra. Så i den ”sociala rättvisans” namn nedsvärtar, rånar och mördar de de förmögna kapitalister de hatar, kapitalister vilkas enda brott, när de skapar välstånd för alla, är att avslöja sådana människors enorma självöverskattning.

Sammanfattning

Piketty försöker uppsåtligt förhindra kapitalackumulation genom inkomstskatt som är så hög som 80 procent. Han försöker förstöra kapital som redan har ackumulerats genom att beskatta det med så mycket som 10 procent om året. Om han förslag genomfördes skulle de utgöra ett stort tillägg till de destruktiva krafter som redan är i arbete i vårt land och är ansvariga för vårt existerande tillstånd av stagnation och förfall. De skulle driva det ekonomiska systemet ner i ett vida mer dramatiskt förfall. Kampen om den ekonomiska ojämlikheten skulle flytta från klagomål över att andra har fler bostäder och bilar till klagomål över att andra har mer potatis eller ris.

Piketty yrkar på dessa destruktiva åtgärder, åtminstone delvis, därför att han är enormt okunnig om ekonomisk teori. Den ledande gestalten bland hans intellektuella källor är Karl Marx, tydligen följd av Robert Solow. Mises och Böhm-Bawerk är frånvarande, och likaså, när det handlar om kapital, Ricardo. Resultatet är att Piketty inte har någon förståelse av kapitalets roll i produktionen och en synnerligen förvirrad förståelse av vinstteorin och teorin om sparande och investeringar.

Amerika och världen, och framför allt världens löntagare, har behov av att skatter och regleringar som står i vägen för kapitalackumulation och produktionsökningar avskaffas. Kapitalackumulation och mer produktion, inte egalitarianismen och dess absurda teorier och program, är grundvalen för ökande levnadsstandard i allmänhet och stigande reallöner i synnerhet.

Om det genomfördes skulle det program Piketty yrkar på vara lika förödande till sina konsekvenser som hans kunskap om sund ekonomisk teori är obetydlig. Hans boks popularitet och framgång är ett mått på vår tids ekonomiska okunnighet. De rekommendationer boken har fått bör tas som bevis på hur ekonomiskt okunniga de som har gett dem är.

---

Copyright © 2014 George Reisman

Originalets titel: Piketty’s Capital: Wrong Theory/Destructive Program

Översättning: Per-Olof Samuelsson

---

[1]) ”Rostbältet” är ett område i Förenta staterna som ungefär sträcker sig från New York till Chicago och som kännetecknas av ett stort antal nedlagda industrier; innan dessa lades ned kallades området ”tillverkningsbältet”. Ö.a.

[2]) Se härom nedan, fotnot 9.

[3]) Thomas Piketty, Capital in the Twenty-First Century, Kindle ed. (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2014), s. 512f och 572. Verket kommer hädanefter att hänvisas till som Piketty, Capital.

[4]) Se nedan, fotnot 9 och den tillhörande diskussionen i texten.

[5]) Piketty, Capital, s. 25, 228, 233, 361, passim.

[6]) Se nedan, texten i diskussionen under rubriken ”Pikettys vinstteori”.

[7]) A.a., s. 9ff, 27, 228f.

[8]) A.a., s. 228.

[9]) Båda dimensionerna var väl förstådda av den store brittiske klassiske ekonomen David Ricardo. I sin Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper, kapitlet ”Värden och rikedomar”, skrev Ricardo:

Kapitalet är den del av ett lands välstånd som investeras med framtida produktion i åtanke och kan ökas på samma sätt som välståndet. Ett extra kapital kommer att producera framtida välstånd i lika hög grad, vare sig det resulterar ur förbättringar av skickligheten och maskinerna, eller ur en mer produktiv användning av inkomsterna … [S. 222 i den svenska översättningen.]

Med ”mer produktiv användning av inkomsterna” menar Ricardo förstås sparande och investeringar.

[Den svenska översättningen avviker något från originalet, som säger ”reproduktiv användning av mer inkomster” i stället för ”mer produktiv användning av inkomsterna”, men jag tror inte det har någon betydelse för innebörden. Ö.a.]

[10]) Piketty, Capital, s. 358. Mina kursiveringar.

[11]) De idéer som framläggs i de senaste tio styckena eller så utvecklas fullständigare i författarens Capitalism: A Treatise on Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1996), s. 622–642. Hädanefter kommer denna bok att kallas Reisman, Capitalism.

[12]) Piketty, Capital, s. 212.

[13]) Se nedan, ”Sambandet mellan vinst och nettoinvestering: Den monetära eller nettoinvesteringskomponenten i vinsten” och ”Nettokonsumtionskomponenten i vinsten”. Se vidare också Reisman, Capitalism, kap. 16.

[14]) Piketty, Capital, s. 25.

[15]) A.a., s. 361. Se också s. 571.

[16]) A.a., s. 228.

[17]) A.a., s. 95.

[18]) A.a., s. 233.

[19]) Se återigen de stycken som ovan citerats från s. 25 och 361.

[20]) Piketty, Capital, s. 228.

[21]) Samma ställe.

[22]) De begrepp som diskuteras i detta avsnitt vidareutvecklas och tillämpas i Reisman, Capitalism. Se särskilt kap. 11, 12 och 15–18.

[23]) Se Piketty, Capital, s. 166.

[24]) Samma ställe.

[25]) Produktiva utlägg som består av försäljningskostnader och allmänna eller administrativa kostnader är inte tillägg till företagens kapitaltillgångar. De är kostnader som omedelbart ska dras från försäljningsintäkterna. När de dras från produktionsutgifterna, är deras nettovärde noll.

[26]) I uttrycket a-b är a minuend och b subtrahend. Ö.a.

[27]) Jag måste här påpeka att produktiva utlägg och inte utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen i det ekonomiska systemet och att den möjliggörs genom sparande utifrån försäljningsintäkter. Produktiva utlägg är närvarande även när nettosparandet och nettoinvesteringarna är noll eller t.o.m. när de är negativa. Produktionsutgifternas roll skyms av det faktum att de uppträder i samband med nettoinvesteringar, vilka förstås är skillnaden mellan utgifterna och de kostnader som dras ifrån dem. Begreppet produktiva utlägg förekommer inte i nutida ekonomi, vilken hävdar att utlägg för konsumtion är den huvudsakliga spenderingsformen och att det är ett misstag att erkänna förekomsten av produktiva utlägg, ett misstag som de kallar ”dubbelräkning”. [En utförlig vederläggning av denna idé finns att läsa i Reisman, Capitalism, s. 674–682. Ö.a.]

[28]) Försåvitt som vinstkvoten på kapital är lika med vinstmängden dividerad med mängden kapital, och vinstmängden är lika med summan av nettokonsumtionen plus nettoinvesteringarna, kan vinstkvoten uttryckas som summan av nettokonsumtionskvoten och nettoinvesteringskvoten, d.v.s. summan av mängden nettokonsumtion dividerad med mängden kapital plus mängden nettoinvesteringar dividerad med mängden kapital.

[29]) Se ovan, de fyra sista styckena i texten under rubriken ”Tidspreferensen versus Pikettys påstådda obegränsade höjning av förhållandet kapital/inkomst”.

[30]) Denna diskussion visar att sjunkande priser som orsakas av ökad produktion kan förekomma jämsides med att vinstkvoten faktiskt höjs tack vare ökande penningmängd och spenderingsvolym. Det är klart illegitimt att beskriva sådana fallande priser som ”deflation”. Se om detta ämne Reisman, Capitalism, s. 573–580. [Se också Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Ö.a.]

[31]) Reisman, Capitalism, s. 836f.

[32]) Adam Smith, Wealth of Nations, Cannan ed., bok I, kap. 11. [S. 111 i översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval. Med ”ränta” avses här jordränta. Ö.a.] Hädanefter kommer denna bok att kallas Smith, Wealth of Nations.

[33]) Piketty, Capital, s. 361.

[34]) Hans uppfattningar om detta står att läsa i Piketty, Capital, s. 302–304, 318–320, 333–336 och på andra ställen.

[35]) A.a., s. 319f.

[36]) Adolf Berle och Gardiner Means, The Modern Corporation and Private Property (New York: Transaction Publishers, 1932).

[37]) För vidareutveckling av denna diskussion, se Reisman, Capitalism, s. 345–348.

[38]) Se ovan, fotnot 10, och den tillhörande diskussionen i texten.

[39]) Piketty, Capital, s. 48.

[40]) Någon bättre översättning av engelskans ”utilities” har jag inte kunnat komma på; men vad som avses är sådant som el, vatten och avlopp, telefonledningar, fjärrvärme, m.m., m.m. Ö.a.

[41]) På engelska ”imputed interest payments”. Vad det innebär – att dessa räntebetalningar är fiktiva – bör framgå av texten i resten av stycket. Jag kan nämna att Reisman tar upp en liknande fiktion, ”imputed income” eller ”tillräknad inkomst”, i Capitalism, s. 456–459. (Och att ”tillräkning” är den korrekta översättningen bekräftas av att det på tyska heter ”Zurechnung”.) Ö.a.

[42]) Se ovan, diskussionen i texten under rubriken ”Tvärtemot vad Piketty säger höjer kapitalismen fortlöpande reallönerna och ökar löneandelen av nationalinkomsten, samtidigt som den minskar vinstandelen”.

[43]) Smith, Wealth of Nations, bok I, kap. 8. [S. 63ff i den svenska översättningen i Den osynliga handen. Adam Smith i urval.]

[44]) Se Karl Marx, Capital, övers. från 3. tyska uppl. av Samuel Moore och Edward Aveling; Frederick Engels, red.; omarbetad och utvidgad i enlighet med 4. tyska uppl. av Ernest Untermann (New York: 1906), vol. 1, del 2, kap. 4; (omtryckt, New York: Random House, The Modern Library), s. 163–173. [I den senaste svenska översättningen är detta s. 124–152. Ö.a.]

[45]) Reisman, Capitalism, s. 479, passim.

[46]) Smith, Wealth of Nations, bok 1, kap. 11. [Översättningen hämtad från Den osynliga handen. Adam Smith i urval, s. 110; övers. Dagmar Lagerberg.]

[47]) De senaste fem styckena är hämtade från min bloggpost 24 februari 2013 under titeln ”Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013”. [På svenska under rubriken Vederläggning av Smith och Marx. Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst. Ö.a.]

[48]) För vidareutveckling av denna punkt, se Reisman, Capitalism, s. 480–483.

Annons

Öppet brev till Warren Buffett

Detta öppna brev publicerades på George Reismans blogg 12 juli 2012 och på Misesinstitutets hemsida 26 juli 2012. Det finns också utgivet som Kindlebok, tillsammans med ett utdrag ur Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.

Mr. Warren Buffett
3555 Farnam Street
Suite 1440
Omaha, NE 68131

Mr. Buffett,

Ni har gång efter annan, utan att Ni, vad jag vet, någonsin dementerat det, citerats som följer: ”Jodå, vi har en klasskamp, men det är min klass, den rika klassen, som för den, och vi är på väg att segra.”

Med tanke på det allvarliga i detta uttalande måste jag ställa Er några frågor.

Avser Ni att tas på allvar när Ni uttalar Er? Känner Ni till innebörden i de ord Ni använder? Känner Ni till källan till och implikationerna av de läror Ni gör Er till tolk för?

Läran om klasskamp låter sig härledas ur exploaterings- eller utsugningsteorin[1], vars mest kände förespråkare är Karl Marx. Enligt utsugningsteorin är vinst och ränta, ja, faktiskt alla inkomster utom löner, ett orättvist avdrag från vad som naturligen och rätteligen borde vara löner.

Vad som möjliggör förekomsten av andra inkomster än löner är enligt Marx samma grundläggande faktum som gör det möjligt för en slavägare att dra nytta av att äga en slav. Nämligen det faktum att en arbetare är i stånd att under mindre än en hel arbetsdag producera de förnödenheter han behöver för att kunna ha styrka och energi nog att arbeta en hel arbetsdag.

För att använda ett av Marx egna exempel är en arbetare i stånd att på 6 timmar producera den föda och de andra förnödenheter han behöver för att kunna arbeta 12 timmar. Dessa 6 timmar, eller vilket antal timmar arbetaren än må behöva för att producera sina förnödenheter, kallar Marx ”nödvändig arbetstid”. De timmar arbetaren arbetar utöver den nödvändiga arbetstiden kallar Marx ”merarbetstid”.

Precis som merarbetstiden är källan till slavägarens vinning är den också, enligt Marx, källan till kapitalistens vinst och ränta. När arbetaren arbetar 12 timmar för en kapitalist, lägger hans arbete enligt Marx ett varuvärde som motsvarar 12 arbetstimmar till de material och andra fysiska produktionsmedel som förbrukats för att producera de resulterande produkterna. Om det fordras 48 arbetstimmar för att producera dessa material och andra produktionsmedel, kommer slutprodukten att innehålla dessa 48 arbetstimmar plus de 12 ytterligare timmar av nytillkommet arbete som utförs. Den kommer allt i allt att ha ett värde som motsvarar 60 arbetstimmar.

Alltså har produktionsprocessen enligt Marx resulterat i ett extra värde som motsvarar 12 timmar nytt arbete. Detta extra värde kommer att delas mellan löntagaren och kapitalisten i form av löner å ena sidan och vinst/ränta å den andra. Vad kapitalisten måste betala i lön bestäms enligt Marx genom att tillämpa den påstått universella principen för värdering av varor, nämligen arbetsvärdeteorin. Kapitalisten kommer att betala löntagaren en lön som motsvarar de arbetstimmar som fordras för att producera hans förnödenheter, vilket enligt antagandet är 6 timmar, och kommer att stoppa det värde som lagts till genom arbetarens utförande av 12 timmars arbete i sin egen ficka. Hans vinst/ränta är vad som blir kvar efter att ha dragit ifrån arbetarens löner och motsvarar exakt arbetarens merarbetstid.

Detta exempel kan lätt översättas till monetära termer helt enkelt genom att anta att varje timmas arbete som utförs i produktionen av en produkt motsvarar ett produktvärde av $1. Alltså var materialet och de andra producerade produktionsmedlen värda $48, och de produkter som blir resultatet av användandet av 12 nytillkomna arbetstimmar är värda $60. De 12 nytillkomna arbetstimmarna lägger till $12 i nytt, utökat produktvärde.

Kapitalistens vinst/ränta påstås vara resultatet av det faktum att av de 12 nytillkomna arbetstimmarna med deras motsvarande extra produktvärde av $12 betalar kapitalisten endast $6 i lön, den summa som motsvarar den arbetstid som fordras för att producera de förnödenheter som gör det möjligt för arbetaren att utföra sina 12 arbetstimmar. Kapitalistens vinst/ränta utgör därför ett ”mervärde” som motsvarar ”merarbetstiden”.

Förhållandet mellan mervärde och löner eller mellan merarbetstid och nödvändig arbetstid kallar Marx för ”utsugningsgraden”[2]. I denna illustration är den 100%, d.v.s. $6/$6 eller 6 timmar/6 timmar.

En kombination av girighet och av krafter som för övrigt tenderar att minska vinsten/räntan i förhållande till det investerade kapitalet, säger Marx, driver kapitalisterna att gradvis öka utsugningsgraden. Om arbetarna är i stånd att arbeta 18 timmar om dagen på grundval av förnödenheter som produceras på bara 6 timmar om dagen, då kommer arbetsdagen att förlängas till 18 timmar. Om de löner kapitalisterna betalar sina vuxna manliga arbetare räcker till för att göra det möjligt för dem att försörja hustru och två barn som skulle kunna ersätta honom, kommer kapitalisterna att minska dessa löner och därmed driva in kvinnor och barn i fabrikerna, vilket ger kapitalisterna förmånen av ännu mer merarbetstid och mervärde. Kapitalisterna påstås också eftersträva att göra arbetarnas kost billigare och ersätta vete med, låt oss säga, potatis eller ris och därmed minska den nödvändiga arbetstiden och förlänga den del av arbetsdagen som utgör merarbetstid. Arbetsförhållandena kommer, det behöver väl inte sägas, att bli förfärliga, eftersom en förbättring av dem i allmänhet skulle komma till priset av en minskning av mervärdet.

Detta påstådda sakernas tillstånd av löner som bara räcker till existensminimum, ja, faktiskt mindre än existensminimum, och omänskliga arbetstider och arbetsförhållanden, ända därhän till att småbarn arbetar i gruvorna, är resultatet av kapitalismens verksamhet och av vinstmotivet, säger Marx, på grundval av sin utsugningsteori.

Klasskamp är resultatet av det faktum att kapitalisterna i ljuset av utsugningsteorin ska betraktas som dödsfiender till mänsklighetens överväldigande flertal och förtjänar att ställas mot en mur och skjutas, vilket är precis vad som har hänt gång efter annan när marxister har gripit makten.

Vad är då Er plats, Mr. Buffett?

På grundval av denna redogörelse för det påstådda klasskampens ursprung och natur måste jag fråga Er, Mr. Buffett, hur Ni ser på Er egen ställning i världen. Suger Ni ut arbetarna? Har Ert livsverk bestått i att samla på Er rikedom på ett sätt som i grunden är oskiljaktigt från en slavägares? Har ackumulationen av Era miljarder varit resultatet av att Ni systematiskt stulit arbetarnas rättmätiga löner? Har Ert liv huvudsakligen bestått i ansträngningar som tenderar att göra de arbetare Ni anställt ännu fattigare, och har Ni hindrats från att göra detta endast i den mån som det förekommit sådana åtgärder som fackföreningsvänlig lagstiftning, minimilöner och maximiarbetstimmar?

Är enligt Er syn på saken, Mr. Buffett, Ni och Era medkapitalister i sanning fiender till resten av människosläktet – tarvliga, blodsugande parasiter som förtjänar att dödas för vad Marx utsugningsteori hävdar att de har gjort och varje dag försöker göra i ännu större omfattning? Försöker Ni undfly vad Ni implicit erkänner som ett rättvist straff genom att bara yrka på att president Obama höjer Era skatter och låter Er paradera inför landet som hans ”huskapitalist” när han ger en påstådd skatteförordning – ”Buffettförordningen” – namn efter Er[3]. Har Ni skyndat att hämta den piska han kommer att prygla Er med i hopp om att undvika vad Ni betraktar som det rättvisare straffet att Ni blir skjuten?

Vad Ni behöver veta, Mr. Buffett

Jag skulle vilja, Mr. Buffett, att Ni får veta att vad Ni tror om kapitalismens och vinstens/räntans natur inte har det ringaste samband med kapitalismens och vinstens/räntans verkliga natur. Trots allt vad Ni åstadkommit när det gäller investeringar är Ni lika okunnig om dessa saker som den genomsnittlige fackföreningsmedlemmen eller den genomsnittlige litteraturprofessorn.

Jag hoppas Ni är villig att korrigera Era misstag och missuppfattningar på detta livsviktiga område. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur Ni kan leva med Er själv i ljuset av Era uppfattningar om naturen av Er ekonomiska verksamhet. Det faktum att Ni enligt Er ”Giving Pledge” planerar att skänka bort mer än 99 procent av Er förmögenhet skulle inte sona Era brott, om utsugningsteorin eller läran om klasskamp vore korrekta. Det skulle inte bara vara hela dödvikten av allt som Ni och Er familj personligen har konsumerat under årens lopp och som stulits från andra, från den ice-cream soda det sägs att Ni då och då unnar Er till Ert privata jetplan. Det skulle också vara det faktum att vad Ni än nu skänker bort inte skulle vara någon kompensation för Era verkliga offer, av vilka många nu gått hädan eller är för gamla för att njuta av den så som de skulle kunna ha gjort vid den tid de förtjänade den och Ni berövade dem den och som inte skulle erhålla någonting alls i den mån som Ni skänker bort Er förmögenhet till helt andra människor.

Om Ni å andra sidan lyckas med att korrigera Era misstag på detta område, då kommer Ni nästan säkert att kunna betrakta Er själv i ett starkt positivt ljus som en ytterst produktiv individ, vars ekonomiska aktiviteter i Ert egen intresse och den därav följande stora ackumulerade förmögenheten har tjänat till att förbättra andras liv snarare än skadat dem. Någon som har åstadkommit så mycket som Ni faktiskt har gjort ska inte behöva bära på en massiv oförtjänt skuldbörda, så som Ni tydligen gör.

Kapitalisterna och inte löntagarna är de primära producenterna

Ni inser det inte, Mr. Buffett – knappast någon gör det ännu – men de löntagare som Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna anställer är inte de primära producenterna av de produkter som utsugningsteorin tillskriver dem. Precis som Columbus var den som upptäckte Amerika, inte de sjömän som bemannade hans fartyg och som var hans medhjälpare i förverkligandet av hans – Columbus – planer och projekt, så är också Ni, Mr. Buffett, den primäre producenten av de produkter som produceras av Ert företag Berkshire Hathaway och alla andra företag som Ni kanske äger och som agerar på Ert initiativ och under Ert överinseende. Era anställda, Mr. Buffett, bör med rätta beskrivas som ”medhjälpare” i produktionen av Era produkter. Era vinster eller ränteintäkter är inte något avdrag från vad som rätteligen tillhör dem som löner. De är vad Ni har förtjänat på grundval av Ert huvudsakligen intellektuella arbete att tänka, planera och fatta beslut. Och detsamma gäller förstås alla Era påstådda kapitalistiska ”medutsugare”, nu och i det förgångna, som producerar sina produkter, även om det är med hjälp av andra vilkas arbetskraft de använder för syftet att förverkliga sina planer och därigenom producera sina produkter. Så t.ex. var Henry Ford på sin tid den primäre producenten i Ford Motor Company, Rockefeller i Standard Oil, och numera Gates i Microsoft och Bezoz i Amazon, liksom Ni i Berkshire Hathaway.

Marx hade en betydelsefull idé som i sig själv var helt och hållet korrekt och som kan kasta ytterligare ljus över denna diskussion. Denna idé var hans distinktion mellan vad han kallade ”kapitalistisk cirkulation” och ”enkel cirkulation”. Tyvärr ignorerade och motsade Marx helt och hållet de faktiska implikationerna av denna idé.

Vad Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna ägnar sig åt är kapitalistisk cirkulation. Kapitalistisk cirkulation, som Marx beskrev den, är ett utlägg av pengar, P, för inköp av varor, V, vilka ska användas till att producera produkter som ska säljas för en större summa pengar, P’. Kapitalistisk cirkulation är kort sagt P-V-P’. Om Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna inte existerade, och kapitalistisk cirkulation försvann ur världen, skulle de som finns kvar av dem som nu är i stånd att arbeta som löntagare vara tvungna att leva i en värld av enkel cirkulation, d.v.s. V-P-V. Detta vill säga att de, utan att göra några initiala penningutlägg, skulle försöka att omedelbart producera varor, V, som de skulle sälja för pengar, P, som de i sin tur skulle använda till att köpa andra varor, V.

Kapitalister är inte ansvariga för vinster som företeelse, utan för lönebetalningar och kostnader som företeelse

Marx antog, liksom Adam Smith före honom, felaktigt att i en värld av enkel cirkulation, som Smith kallade ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet”, skulle alla inkomster vara löner, och att vinst/ränta kom till först när kapitalistisk cirkulation uppkom och då var ett avdrag från vad som ursprungligen helt och hållet varit löner. Sanningen är att i en värld av enkel cirkulation är vad som saknas inte vinst/ränta utan de penningutlägg – det ursprungliga P – som används för att betala löner och köpa kapitalvaror och som sedan visar sig som produktionskostnader.

En värld av enkel cirkulation skulle vara en värld utan produktionskostnader i pengar. Det skulle vara en värld där de utgifter för varor som betalas med pengar som erhållits från försäljning av andra varor, eller från nya pengar som utvunnits ur gruvorna, skulle utgöra försäljningsintäkter för säljare som inte hade några penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter, eftersom de inte hade gjort några tidigare penningutlägg för att få in dessa försäljningsintäkter. Det skulle därför vara en värld där arbete var den enda inkomstkällan, men där arbetarnas inkomster var vinster, inte löner. Det skulle vara en värld av arbetare som producerade produkter, hur primitiva och torftiga de än månde vara, för vilka de erhöll försäljningsintäkter, från vilka de inte hade några penningkostnader att dra och som därför utgjorde ren vinst.

Uppkomsten av kapitalistisk cirkulation är alltså inte ansvarig för något avdrag av vinst/ränta från lönerna. Tvärtom är den ansvarig för tillkomsten av lönebetalningar, utgifter för kapitalvaror och produktionskostnader i pengar att dras från försäljningsintäkterna, vilka tidigare helt och hållet varit vinst. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, i bemärkelsen ju högre grad av kapitalistisk cirkulation som förekommer, d.v.s. ju högre förhållandet mellan P och P’ är, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna och desto lägre är vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Samtidigt tjänar det ekonomiska systemets större koncentration på inköp av, och därmed produktion av och tillgång på, kapitalvaror till att höja arbetets produktivitet och öka den allmänna produktionsförmågan. Tillgången på produkter växer i jämförelse med tillgången på arbetskraft, och därmed sjunker priserna i jämförelse med lönerna, vilket resulterar i att reallönerna stiger och fortsätter att stiga så länge som arbetsproduktiviteten fortsätter att öka.

Alltså är sanningen, Mr. Buffett, beträffande förhållandet mellan kapitalister och löntagare raka motsatsen till vad utsugningsteorin hävdar. Nämligen att kapitalister inte drar vinster från löner utan är ansvariga för själva förekomsten av löner. Som produktionskostnader är lönerna ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka i avsaknad av kapitalister skulle ha varit ren vinst. Alltså är kapitalisterna ansvariga för att öka lönerna i jämförelse med vinsterna och att minska vinsterna i jämförelse med lönerna. Samtidigt ökar de, genom att öka produktionen av och tillgången på varor och därmed sänka priserna, köpkraften hos de löner de betalar. Detta är inte någon utsugning av löntagarna utan en enorm fortlöpande förbättring för dem.

Det ekonomiska goda Ni har gjort utan att inse det

Under loppet av Ert liv, Mr. Buffett, har Ni ackumulerat ett enormt stort kapital. Det kapital Ni har ackumulerat tjänar som grund för efterfrågan på en mycket stor mängd arbetskraft och är därmed en källa till högre löner i det ekonomiska systemet än vad som annars skulle existera. Samtidigt är den källan till tillgången på en avsevärd mängd varor och tjänster, vilkas verkan är att göra priserna lägre än de annars skulle varit. Så för mig förefaller det, Mr. Buffett, tvärtemot vad Ni tror om naturen av Er ekonomiska verksamhet, som om Ni faktiskt gjort en betydande mängd gott här i världen. Ni har på ett betydande och positivt sätt bidragit till människornas levnadsstandard i Förenta staterna och den övriga världen.

Ni förefaller inte förstå den positiva inverkan på andra av det sätt på vilket Ni förtjänat det mesta av Er förmögenhet, vilket huvudsakligen har varit att köpa och sälja värdepapper. Ni karaktäriserar Ert arbete som blott och bart att upptäcka ”felaktig prissättning av värdepapper”. Att korrigera denna felaktiga prissättning är i själva verket av stor vikt i det ekonomiska systemet. När Ni köper värdepapper som är undervärderade hjälper Ni till att höja priset på dem och minskar därmed den felaktiga prissättning som förekommer. När Ni säljer värdepapper som är övervärderade hjälper Ni till att sänka priset på dem, vilket återigen minskar den felaktiga prissättning som förekommer. I den mån som Er bedömning är riktig gör Ni vinster, och i den mån Ni sparar dessa vinster är Ni i en position där Ni kan köpa och sälja värdepapper i större omfattning och därmed korrigera felaktiga prissättningar i större omfattning.

När Ni höjer priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att hjälpa företag som bör kunna anskaffa kapital att också göra det; när Ni sänker priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att göra det svårare för företag som inte borde kunna anskaffa kapital att göra det. Som Ni vet fungerar priset på värdepapper på detta sätt, eftersom det bestämmer vilken procent av ägandet i ett företag som behöver ges upp för att skaffa en given mängd kapital, eller hur mycket kapital som kan skaffas fram genom att ge upp en given procent av ägandet. Med andra ord underlättar Ni för företag som kommer att använda det väl att anskaffa kapital och förhindrar anskaffandet av kapital för företag som inte kommer att göra det.

Naturligtvis är inte ens Era bästa insatser, tillsammans med många andras insatser som arbetar på samma sätt, tillräckliga för att motverka de nytillkomna väldiga felaktiga prissättningar som om och om igen förs in i värdepappersmarknaderna av Federal Reserve System. Feds omfattande skapande av pengar och kredit och dess manipulerande av räntorna blåser i motsvarande grad upp värdepapperspriserna, vilka sedan börjar kollapsa så snart som stimulansen försvinner. Under tiden feldirigeras den ekonomiska verksamheten till de områden där de nyskapade pengarna huvudsakligen spenderas.

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter är lättare att se i ett typfall. Här, liksom i Ert fall, har förmögenheten skapats genom en kombination av att göra höga vinster åtföljt av stora besparingar utifrån dessa höga vinster. Detta bestämmer i vilken takt förmögenheten växer. En hög tillväxttakt som fortsätter över många år omvandlar från början små kapitalbelopp till enorma belopp.

Det som leder till de höga vinsterna är framgångsrik innovation, d.v.s. införandet av nya och förbättrade produkter eller effektivare metoder att producera existerande produkter, eller korrekta förutsägelser av förändringar i konsumenternas efterfrågemönster. Er verksamhet bidrar till denna process genom att underlätta anskaffandet av kapital för de företag som kan vara framgångsrika på ett eller flera av dessa sätt, och att förvägra de företag kapital som inte kan det. Effekten är en ökning av den samlade produktionen i det ekonomiska systemet och därmed en ökning av den allmänna levnadsstandarden.

Om och om igen urholkar konkurrensen de höga vinster som åtföljer framgångsrika innovationer. För att kunna fortsätta att göra höga vinster måste man göra en hel serie framgångsrika innovationer. Den kanske mest dramatiska illustrationen av detta är fallet Intel. I början av 1980-talet gjorde Intel höga vinster i kraft av vad som då var den mest avancerade datorprocessorn: nummer 8086. Men mycket snart avlägsnade konkurrensen dessa vinster, och för att fortsätta att vara exceptionellt lönsamt måste Intel utveckla nummer 80286.

Sedan upprepades samma historia med nödvändigheten att ersätta 286 med 386, denna med 486, därefter 586, och en lika stor ytterligare serie förbättringar därefter. Slutresultatet har blivit tiotals (världen över hundratals) miljoner människor som var och en har mer datorkraft på sitt skrivbord än vad som fanns tillgänglig för 50 år sedan med en dator som tog upp ett helt rum eller mer, och till ett pris som är likvärdigt med en tiondels procent eller mindre av priset på datorer för 50 år sedan. Och allt eller praktiskt taget allt det kapital som Intel ackumulerade under sin otroliga innovationsprocess och åtföljande intjänande och sparande av de höga vinsterna används till att producera de datorprocessorer som de nu säljer eller till att utveckla de ännu mer avancerade processorer som de kommer att sälja under kommande år.

Även om det kanske inte så ofta är lika dramatiskt som i fallet Intel har samma mönster varit det förhärskande i det kapitalistiska ekonomiska systemet inom praktiskt taget varje industri sedan den industriella revolutionen tog sin början. Man gjorde höga vinster på att producera bomull genom att använda maskiner för att rensa bomullen, och tyg genom att använda mekaniska vävstolar, och senare genom att använda symaskiner för att producera färdigsydda kläder. Konkurrensen avlägsnade snart dessa höga vinster, och för att göra ytterligare höga vinster på dessa områden måste ytterligare framsteg göras. Under tiden plöjdes de höga vinsterna till stor del tillbaka i storskaligare produktion av bomull och tyg. Slutresultatet blev att genomsnittspersonen i Västerlandet fick nya och bättre kläder till billigare och billigare priser.

Samma historia upprepades inom produktionen av skor, av säd, ångbåtar, järnvägar, kolgruvor, produktion av järn och stål, av naturgas, av olja, livsmedelshantering, elektriskt lyse och elkraft, varmt och kallt rinnande vatten, vattentoaletter, centralvärme, telefoner, bilar, filmer, radioapparater, kylskåp, luftkonditionerare, TV-apparater, antibiotika, alla möjliga andra mediciner, diagnosutrustning, proteser och t.o.m. konstgjorda kroppsdelar, plus ett väldigt antal andra framsteg.  I vart och ett av fallen blev slutresultatet att genomsnittspersonen fick förmånen av produkter eller produktionsmetoder som han på egen hand inte ens hade kunnat föreställa sig, och till priser som han mer och mer hade råd att betala.

Och i vart och ett av de fall där förmögenheter ackumulerades, sparades och investerades i stor omfattning de höga vinster som man gjort och användes till att producera antingen en större mängd av just de produkter som hade gett upphov till vinsterna eller en större mängd andra produkter. Samtidigt tillhandahöll det kapital som förmögenheterna utgjorde tillräckligt höga löner för den genomsnittlige deltagaren i det ekonomiska systemet att ha råd att köpa dessa produkter, tillsammans med kapital för att finansiera den forskning och utveckling som behövdes för ytterligare förbättringar.

De förunderliga resultaten av att bygga upp förmögenheter

Slutresultatet har blivit ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen av idag åtnjuter en levnadsstandard som är långt högre än kungars och kejsares för några generationer sedan, en levnadsstandard som inte bara är långt högre än den som åtnjöts av Alexander den store, Julius Cæsar, Ludvig XIV och Napoleon utan t.o.m. av drottning Victoria som levde ända in på 1900-talet. De hatade kapitalistiska ”utsugarna” har åstadkommit ett ekonomiskt system i vilket åtnjutandet av vetenskapliga och tekniska underverk är en normal del av det dagliga livet. Ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen kan färdas med bil i 110 km/tim. och samtidigt lyssna till världens bästa musik om han så önskar, och allt detta i luftkonditionerad bekvämlighet. Och när han kommer hem till sitt hus eller sin lägenhet, kan han lysa upp mörkret genom att trycka på en knapp, njuta av mat från hela landet och hela världen, vare sig det är säsong eller ej, utan särskilt mycket mer ansträngning än vad som fordras för att öppna kylskåpet. Och medan han äter kan han trycka på en eller ett par knappar och titta på sådant som händer 1500 mil bort eller, genom att trycka på några knappar till, prata med någon på telefon inte bara i närheten utan praktiskt taget var som helst i världen. Och givetvis kan han då och då flyga genom luften på 10 000 meters höjd och titta på en film samtidigt som han dricker en martini, om han så önskar, och inom loppet av några timmar färdas över avstånd som det för några generationer sedan tog månader att färdas över.

Folk pladdrar om att ”stanna upp och lukta på rosorna”. Jag har ett bättre förslag. Då och då borde var och en stanna upp och försöka betrakta vår värld av tekniska under genom ögonen på någon som fötts i ett tidigare århundrade. De borde föreställa sig att någon historisk gestalt som de beundrar på något sätt kunde stiga fram och vara deras gäst under en kort tur runt den moderna världen. Hur förvånad, överväldigad och förbluffad skulle han inte bli! En och annan gång borde vi själva stanna upp och uppleva denna överväldigande häpnad. Vi behöver inse att vår värld, trots alla dess problem och brister, såvitt som det gäller dess materiella produkter verkligen är häpnadsväckande och underbar.

Det ekonomiska system som har producerat alla dessa underbara resultat på grundval av de otaliga enskilda framsteg vad gäller produkter och produktionsmetoder som uppnåtts av vinstmotiverade kapitalister – detta är det ekonomiska system som Ni har fräckheten tillämpa begreppet ”klasskamp” på, som om de som gång på gång höjt massornas levnadsstandard vore i krig med dem. Det är helt enkelt otroligt att någon så skarpsinnig som Ni kan vara så ytterligt blind för fakta här och begå en så monstruös orättvisa mot en klass som inte består av utsugare utan av innovatörer och välgörare.

Vad Ni behöver göra och göra ogjort, Mr. Buffett: ”The Giving Pledge”

Jag menar att det står klart, Mr. Buffet, att när det gäller de mest grundläggande frågorna inom ekonomisk teori och ekonomisk politik är Ni lika fullständigt okunnig som Ni är genialisk när det gäller handel med värdepapper. Ni är i trängande behov av att korrigera Er själv och ta tillbaka Ert skandalösa uttalande om klasskamp.

Ni behöver göra mycket mer. Ni behöver göra den skada ogjord som Ni vållat genom att göra Era medmiljardärer till ett byte för sin egen oförtjänta skuld, genom att vilseleda dem till att tro att de för att sona sina påstådda synder måste ge bort åtminstone hälften av sina förmögenheter. Här talar jag om den så kallade ”Giving Pledge”, där undertecknarna lovar detta. Ni och de andra som undertecknat ”The Giving Pledge” tycks vilja avskaffa arvet som institution (åtminstone till 50 procent) och dess överförande av ackumulerad rikedom till arvingar till förmån för en policy av sonande av fiktiv skuld som går stick i stäv med det omfattande goda Ni faktiskt åstadkommit.

Otroligt nog har Ni lyckats hjälpa till att övertala mer än 80 miljardärer, vilkas miljarder speglar det faktum att de gett sina medmänniskor förmånen, både av en hel serie viktiga innovationer tillsammans med den dagliga förmånen av den rikedom som ackumulerats tack vare dessa innovationer, att de har fått sina förmögenheter gratis, i utbyte mot ingenting. Och att de nu behöver ge tillbaka minst häften av sin påstått oförtjänta rikedom. Ni och de behöver förstå att de redan har gett och dagligen fortsätter att ge, tack vare vad de har åstadkommit och tack vare det kapital de har ackumulerat som resultat av vad de åstadkommit.

Faktum är att om de faktiskt gav bort sitt kapital för att, som det påstås, försörja de fattiga, skulle resultatet bli en allvarlig sänkning av den allmänna levnadsstandarden. Det skulle betyda kapitalförstörelse, en process som består i att äta upp utsädet i en skala som omfattar hela det ekonomiska systemet. Det skulle betyda att efterfrågan på arbetskraft och därmed lönerna skulle vara lägre, liksom också efterfrågan och tillgången på kapitalvaror. Den minskade tillgången på kapitalvaror och den därav följande minskade produktionsförmågan skulle betyda inte bara en minskning i den efterföljande tillgången på konsumtionsvaror utan också i den efterföljande tillgången på kapitalvaror, vilkas produktion också är beroende av den existerande tillgången på kapitalvaror. Som allra minst skulle den framtida ekonomiska framstegstakten minskas. Kapitalförbrukning i tillräckligt stor skala skulle följas av ekonomisk tillbakagång. Vad Ni förespråkar när Ni stöder ”The Giving Pledge”, Mr. Buffett, är en policy av kapitalförstörelse och ekonomisk förstörelse, även om Ni gör det frivilligt. Ni borde ta tillbaka Ert stöd för ”The Giving Pledge” och yrka på att alla de andra undertecknarna gör detsamma.

Men Ni slutar inte med att bara yrka på frivillig förstörelse. Ni vill att staten ska höja skatterna för dem som har de högsta inkomsterna och som sparar och investerar allra mest. Ni önskar alltså minska efterfrågan på arbetskraft och kapitalvaror med tvång.

Varför Era skatter är för höga, inte för låga, Mr. Buffett

Ni pladdrar och pladdrar om den påstådda orättvisan i att de skatter som Er sekreterare betalar utgör en högre procent av hennes inkomst än det väldigt mycket högre totalbeloppet av de skatter Ni betalar utgör av Er inkomst. För att rätta till denna påstådda orättvisa vill Ni att president Obama ska höja Era skatter.

Faktum är, Mr. Buffett, att Era skatter redan är alldeles för höga. Vad som gör Er sammantagna skattebörda till de 17,4 procent som rapporterats av ABC News, medan Er sekreterares skattebörda är 35,8 procent, är det faktum att nästan hela Er inkomst speglar utdelningar eller kapitalvinster. Dessa typer av inkomster beskattades med 15 procent under ifrågavarande taxeringsår. En 15-procentig skatt på utdelningar är ingen låg skattesats; det är i själva verket en del av en mycket hög beskattning av bolagsvinster. Utdelningar beskattas med 15 procent trots det faktum att de vinster utifrån vilka dessa utdelningar betalas själva beskattas med så mycket som 35 procent på federal nivå plus ytterligare 4,2 procent i genomsnitt på delstatsnivå. Faktum är att enligt CNN har Förenta staterna nu de högsta bolagsskatterna i världen.

I den mån som Ni eller någon annan äger aktier är bolagsskatten indirekt en del av Er och deras skattebörda, i vart och ett av fallen i proportion till hur stor procent en individ äger av ett givet företag. Om Ni alltså t.ex. äger 5 procent av ett hypotetiskt Företag X som förtjänar $1 miljard i vinst och betalar $392 miljoner i bolagsskatt, har Ni indirekt $50 miljoner i inkomst och $19,6 miljoner i skatt som behöver inkluderas i beräkningen av Er skattebörda. De utdelningar Ni erhåller från detta företag inräknas i de $50 miljonerna, men de skatter Ni betalar på dessa utdelningar är ett tillägg till Era samlade skatteutgifter. Så om företaget betalade Er en utdelning på, låt oss säga, $10 miljoner, skulle de $1,5 miljoner i skatt som Ni måste betala på denna utdelning läggas till de $19,6 miljoner i bolagsskatt som företaget redan har betalat för Er räkning. Er verkliga skatteprocent, om vi håller oss till detta exempel, är inte 15 procent av $10 miljoner utan den procentsats man får genom att dividera $21,1 miljoner i skattebetalningar med $50 miljoner i bolagsvinst, d.v.s. mer än 42 procent. Detta är förstås en högre skatteprocent än Er sekreterare betalar. Och sådana resultat gäller förstås för alla de aktier Ni får utdelning på.

Innan vi går in på frågan om skatter på kapitalvinster och varför Era skatter redan är alldeles för höga på grund av dem lika väl som på grund av skatten på utdelningar, låt oss för ett ögonblick uppskatta skillnaden mellan det belopp i skatt Ni betalar och det skattebelopp Er sekreterare betalar som motsvarar t.o.m. de 17,4 procent som Ni tror beskriver omfattningen av Er skattebörda.

Ert nettovärde har rapporteras ha varit omkring $47 miljarder år 2010. Låt oss acceptera denna summa och anta att Ni haft ett tämligen bra år 2011 och tjänat 6 procent i kapitalvinster på denna summa. Beloppet på Era inkomster från kapitalvinster skulle då vara ungefär $2,82 miljarder. Denna inkomst beskattas förstås bara i den mån som den realiseras genom försäljning av värdepapper för priser som är högre än vad som betalats för dem. Låt oss anta att hela denna inkomst faktiskt realiserades. Vid 17,4 procent skulle de skatter Ni betalade då vara $490,68 miljoner. Jag vet inte hur mycket Ni betalar Er sekreterare, men låt oss anta att det är $200 000 om året, vilket är extremt högt för praktiskt taget vilken sekreterare som helst. I det fallet skulle Er sekreterares skatter vid 35,8 procent belöpa sig till $71 600. De skatter Ni betalar skulle emellertid vara 6 911 gånger så höga som de skatter hon betalade. (Faktum är att de skulle vara betydligt mycket högre, eftersom varje noggrann beräkning av dem skulle inbegripa Er andel av de skatter som betalas av de bolag Ni äger, vilka, som vi har sett, inte inbegrips i summan 17,4 procent.) Men inte ens denna enorma multipel skulle vara nog för Er, bara därför att procenten av de skatter Er sekreterare betalar är högre än Er.

I ABC:s nyhetsrapport citeras Er sekreterare som följer: ”Varenda en på vårt kontor betalar högre skatt i procent än Warren.” Om man ignorerar underlåtenheten att inbegripa betalningen av bolagsskatter å Era vägnar är detta sant. Men även om detta vore en legitim beräkning, vilket det inte är, än sen? Vad är den procent av sin inkomst som Er sekreterare och alla andra på Ert kontor betalar för vad som helst, från ett kilo äpplen till ett kilo zink, jämfört med den procent av Er inkomst som Ni måste betala? Är den inte typiskt högre i exakt samma mån som Er inkomst är högre? Vill Ni ha det så ordnat att var och en betalar samma procent av sin inkomst för allting? Är det Ert begrepp om rättvisa? Detta skulle vara ett system av perfekt egalitarianism, där var och en hade exakt samma köpkraft som alla andra. Jag är säker på att sanningen är att om Ni någonsin haft en upplevelse där Er sekreterare fick betala $5 för någonting som Ni fick betala $35 000 för, skulle Ni betrakta det som ett fall av mycket allvarlig ”felaktig prissättning”, och Ni skulle inte för ett ögonblick acceptera det. Varför är Ni beredd att acceptera det när det gäller skatter? En avsevärd del av de skatter Er sekreterare och övriga anställda betalar går till socialförsäkringar och Medicare. Ni har inget behov av någondera. Varför skulle Ni tvingas, inte bara att betala för bådadera utan betala flera tusen gånger så mycket för dem som Era anställda betalar?

Det faktum att Ni normalt betalar en lägre procent av Er högre inkomst för allt som både Ni och Era anställda köper är exakt vad som gör det möjligt för Er att köpa mer än de; det är vad som lämnar kvar de medel som fordras för att köpa Ert privata jetplan och de ytterligare värdepapper och andra investeringar Ni lägger till Ert innehav. Säkert accepterar Ni detta. Ni är väl inte kommunist?

Kapitalvinster som biprodukt av inflation

Vi kan nu övergå till den specifika frågan om kapitalvinster. Vad som skapar kapitalvinster genom hela det ekonomiska systemet, viktigast av allt på aktie- och fastighetsmarknaden, är statens kontinuerliga expansion av penningmängden. Mer pengar och större penningutlägg leder till att priserna höjs. Försåvitt som prishöjningen gäller aktier eller fastigheter skapas kapitalvinster.

Dessa vinster borde inte beskattas alls. De är inte genuina vinster. Beviset på att de inte är genuina kan ses i det faktum att, efter att ha betalat skatten på kapitalvinster, kan den som säljer en tillgång vars pris har stigit endast köpa mindre av andra tillgångar vilkas pris har stigit i jämförelse än han kunde ha köpt före prishöjningen. När till exempel någon köpte 1000 aktier till ett pris av $100 per aktie, hade han förmågan att köpa 1000 aktier av varje aktiestock som såldes för $100 per aktie, eller 2000 aktier av varje aktiestock som såldes för $50 per aktie, och så vidare.

Om nu inflationen av penningmängden lyckas fördubbla aktiepriserna, säljer vår köpare de 1000 aktier han köpt för $100 000 för $200 000. Men efter att ha betalt 15 procent i skatt på kapitalvinsten har han $185 000 kvar. Med denna summa kan han inte längre köpa 1000 aktier av någon annat aktiestock som tidigare kostat $100 per aktie och som nu kostar $200 per aktie. Med $185 000 kan han nu bara köpa 925 av dessa aktier, inte 1000 aktier. Och samma princip gäller för köp av allt annat som gått upp i pris i samma omfattning som priset på hans tillgångar som blivit föremål för kapitalvinstbeskattning. I termer av vad han kan köpa har den som förtjänat kapitalvinster i ett sådant fall blivit fattigare. Kombinationen av inflation och beskattning av kapitalvinster är en svindel som sätter pengar i statens händer på dess medborgares bekostnad.

Medborgarnas kostnad är på intet vis begränsad till bara deras kostnad som måste betala kapitalvinstskatten. Den är också på bekostnad av löntagare genom hela det ekonomiska systemet, vilka ställs inför en efterfrågan på arbetskraft och därmed löner som inte kan hålla jämna steg med prishöjningarna, eftersom skatten på kapitalvinster håller nere den ökning i tillgången på kapital som betalar löner. Den är också på bekostnad av den breda konsumerande allmänheten, försåvitt som mindre tillgångar på kapitalvaror och därmed mindre produktion av konsumtionsvaror bidrar till att priserna stiger mer än de annars skulle ha gjort.

Det bör vara uppenbart att när det råder inflation borde skatterna på kapitalvinster vara noll. Faktum är att om man förstår kapitalets roll i att möjliggöra både efterfrågan på arbetskraft och tillgång på konsumtionsvaror, borde det aldrig finnas någon skatt på kapitalvinster. Beskattningen bör såvitt möjligt undvika att stå i vägen för kapitalackumulation och effektivt bruk av kapital. En skatt på kapitalvinster gör bådadera.

Löntagarnas intressen tjänas mycket bättre av att Era skatter sänks, Mr. Buffett, än Er sekreterares

Jag sympatiserar med Er sekreterare och alla andra vilkas inkomster utplundras av inkomstskatten. Men hur mycket jag än välkomnar en sänkning av hennes skatter, måste jag, när jag rådgör med mig själv om mitt materiella egenintresse och varje annan löntagares egenintresse i det ekonomiska systemet, komma till slutsatsen att en sänkning av de skatter Ni betalar ligger mer i mitt egenintresse än en sänkning av de skatter hon betalar. Detta beror på att när Ni och Era medmiljardärer och de som är på väg att bli miljardärer betalar lägre skatter, är den huvudsakliga effekten en ökning av sparandet och investeringarna, vilken tjänar till att öka efterfrågan på den arbetskraft jag säljer och tillgången på de konsumtionsvaror jag köper. Lägre skatter för Er sekreterare har föga eller ingen sådan effekt.

Sättet att minska skattebördan i det ekonomiska systemet är att börja med att minska de skatter som mest betungar sparande och investeringar. Detta inbegriper skatten på kapitalvinster, arvsskatten, den progressiva inkomstskatten och bolagsskatten. Varje sänkning av dessa skatter, förutsatt att de åtföljs av lika stora sänkningar av de statliga utgifterna, för det ekonomiska systemet i riktning mot större ekonomiskt framåtskridande och stigande realinkomster. Under sådana förhållanden kommer varje given initial skattebörda gradvis att bli allt mindre allteftersom tiden går och realinkomsterna stiger mer och mer.

Förnyad kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande fordrar också en radikal minskning av de statliga regleringarna

Detta skattesänkningsprogram kommer i sig självt inte att vara tillräckligt. En kraftig minskning av de lagar och regleringar som undergräver produktionseffektiviteten måste också komma till stånd. Vad som undergräver produktionseffektiviteten undergräver kapitalackumulationen lika mycket som de skatter som hindrar sparande och investeringar.

Man kan förstå vad som väsentligen fordras för kapitalackumulation i det ekonomiska systemet  genom att tänka på betingelserna för en självförsörjande bonde. För en sådan bonde kan utsädet tas som att de utgör hans kapitalvaror. När han odlar den säd han skördar förbrukar han utsäde. Han ersätter det utsäde han förbrukat i produktionen av en skörd från denna skörd. Givet skördens storlek måste någon bestämd andel av den läggas undan för att ersätta det utsäde som förbrukats för att producera den och därmed ha utsäde tillgängligt för att producera en skörd av samma storlek nästa år. Denna del kan vi kalla ”underhållsdelen”. I den mån som mer än underhållsdelen av utsädet läggs undan kommer bonden att ha mer utsäde tillgängligt för att odla sin skörd nästa år än han haft i år. Och därför kommer han att kunna producera en större skörd nästa år. Den omfattning i vilken ett års skörd läggs undan för att göra tjänst i produktionen av nästa års skörd representerar sparandets och investeringarnas roll i det ekonomiska systemet.

Den andra faktor som är bestämmande för kapitalackumulationen är produktionseffektiviteten, vilken kan illustreras i termer av förhållandet mellan de skäppor säd som produceras och de skäppor utsäde som förbrukats i produktionen av dem.[4] Om endast två skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukades, skulle så mycket som hälften av skörden fordras för att ersätta det utsäde som förbrukats i produktionen av den. Detta skulle vara underhållsdelen. Om däremot fyra skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukats i produktionen av dem, skulle underhållsdelen bara vara 25% i stället för 50%. I detta fall skulle resultatet av att man använder halva skörden till utsäde vara en förmåga att producera dubbelt så mycket utsäde som fordras för underhållet och därmed potentiellt en fördubblad skörd. Även om detta är ytterst förenklat följer det icke desto mindre att allt som tjänar till att minska produktionseffektiviteten tjänar till att minska mängden kapitalvaror som produceras inte mindre än mängden konsumtionsvaror och därmed till att hålla produktionen i framtiden nere.

Alla lagar och regleringar som i onödan ökar produktionskostnaderna har denna effekt. De tjänar alla till att fordra mer tillförsel för att producera samma avkastning och resulterar därmed i mindre avkastning för samma tillförsel. Denna mindre avkastning betyder att en mindre tillgång på kapitalvaror produceras tillsammans med en mindre tillgång på konsumtionsvaror. Denna mindre tillgång på kapitalvaror tjänar i sin tur till att ytterligare hålla nere avkastningen av både konsumtions- och kapitalvaror i framtiden.[5]

För att förstå den minskande framåtskridandetakten i vårt ekonomiska system måste man också ta sådana saker med i beräkningen som allt mer omfattande miljöregleringar. Sådana regleringar ökar om och om igen produktionskostnaderna bara för att tillfredsställa miljörörelsens godtyckliga och till stor del religiösa krav. Genom att de gör det nödvändiggör de att man använder mer tillförsel för att producera samma avkastning och minskar därmed den sammantagna avkastning som kan produceras med samma tillförsel. Ett bra exempel är att det fordras tre sopbilar för att samla ihop samma mängd sopor som det skulle räcka med en sopbil till för att tillfredsställa krav på godtyckligt ålagd återvinning. Samma situation har upprepats inom den ena industrin efter den andra och i produktionen av den ena varan eller tjänsten efter den andra.

Det värsta, Mr. Buffett, skulle vara att höja Era och Era medmiljardärers skatter för att tillhandahålla medel att finansiera åläggandet av ännu fler lagar och regleringar som undergräver den ekonomiska effektiviteten.

Slutsatsen, Mr. Buffett, är att Ni bör behålla Era pengar och fortsätta att spara och investera Era vinster så mycket som någonsin. Erbjud Er inte frivilligt att finansiera ännu mer ekonomisk förstörelse.

De rikas rikedom gör mest gott för andra medan den fortfarande är deras och tjänar som kapital

Era pengar är förstås Era. Och Ni ska förvisso vara fri att ge bort dem, om Ni så önskar.

Kanske Ni kan göra andra en del gott genom att göra det. Andrew Carnegie, som Ni har valt till Er mentor, gjorde det förvisso. Men vad man behöver inse och aldrig glömma bort är att Ni redan gör gott med Era pengar helt enkelt genom att använda dem som kapital. Det goda  Carnegie gjorde för andra började inte med att han skänkte pengar till välgörenhet. Det hade kommit igång och fortsatte sedan i ökande skala i och med att han grundade och fortlöpande utvidgade  Carnegie Steel Company, som försåg tusentals människor med förvärvsarbete och tiotals miljoner med järn- och stålprodukter. Detta goda var förvisso lika stort eller större än det goda som kom sig av att han skänkte bort sin rikedom. Och för att undvika förlusten av detta goda skulle det vara till hjälp om de som önskade ge bort sin rikedom gjorde det i form av donationer. Detta skulle finansiera deras välgörenhet utifrån deras inkomster snarare än utifrån deras kapital.

Överge inställningen att allt Ni behöver göra för att leda den allmänna opinionen är att ha goda avsikter. Det är inte nog. Ni behöver också veta vad Ni talar om. Om Ni inte gör det, då är Ni en kraft som verkar för ekonomisk förstörelse, och alla Era goda avsikter är värdelösa. Goda avsikter kan inte tillåtas tjäna som täckmantel för att gå igenom det ekonomiska systemet med en demoleringskula. Men detta är vår situation idag. Under de senaste 75 åren har Högsta Domstolen övergett sin roll som beskyddare av den ekonomiska friheten och tillåtit okunniga kongressmajoriteter att göra praktiskt taget vad de vill, hur destruktiva deras handlingar än må vara.

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Några sista råd

Ni behöver utbilda Er i kapitalismens ekonomiska teori och politiska filosofi, Mr. Buffett. Ni, Era medmiljardärer och praktiskt taget hela det övriga landet har formats i en intellektuell miljö som är otroligt ensidig och fördomsfull i sin behandling av företagare och kapitalister. Sådana idéer som dem jag presenterat för Er i detta brev har man praktiskt taget inte hört talas om. Marxistiska idéer har praktiskt taget åtnjutit ett intellektuellt monopol.

Betänk som en illustration av detta innebörden av orden ”socialist” och ”kapitalist”. En socialist förmodas vara en opartisk intellektuell som, på grundval av sin förståelse av ekonomi, historia, filosofi och kanske också andra ämnen, tror att socialismen är ett ekonomiskt system som verkar i hela mänsklighetens intresse (utom då de kapitalistiska utsugarnas). Men vad är en kapitalist? En kapitalist är inte någon sorts tänkare eller intellektuell som förespråkar det kapitalistiska systemet på grundval av sin kunskap och sina övertygelser. Nej. En kapitalist är en ägare av produktionsmedel. Ni och Era medmiljardärer är kapitalister. Ni och de andra kapitalisterna förmodas vara de enda som möjligtvis kan förespråka kapitalismen, inte på grundval av något hänsynstagande till mänsklighetens intressen, utan på grundval av ett påstått trångt klassintresse av att suga ut arbetarna och skada resten av mänskligheten. Och naturligtvis är inte ens Ni och de flesta kapitalister i själva verket förespråkare för kapitalismen, eftersom Ni och de har accepterat det väsentliga av marxismen liksom nästan alla andra.

Alltså har vi en situation där, efter vad man låter påskina, det finns två ekonomiska och sociala system, socialism och kapitalism, men vad man påstår endast en grupp opartiska tänkare: socialisterna. Samtidigt driver socialisterna oss mot mer och mer statlig kontroll över våra liv, en process som, om den inte hejdas, kommer att sluta med förslavning och massmord, så som historien upprepade gånger har visat i sådana fall som Sovjetryssland, Nazityskland och Kommunistkina.

Detta är en situation som måste ändras. Det finns intellektuella som är för kapitalismen. De är ännu få till antalet, men intellektuellt är de mycket starkare än socialisterna. De har potentialen att ändra världen i diametralt motsatt riktning mot socialisterna, d.v.s. i riktning mot individuell frihet och säkerhet till person och egendom. Ni är i trängande behov att göra Er bekant med deras skrifter.

Om Ni önskar göra detta, då rekommenderar jag framför allt att Ni studerar Ludwig von Mises verk, speciellt hans stora klassiker, Socialism, Human Action och The Theory of Money and Credit. Under tiden skulle hans kortare böcker också vara till hjälp, som t.ex. hans Planning for Freedom, Bureaucracy och Liberalism, liksom också Henry Hazlitts och Frédéric Bastiats skrifter. De skrifter som författats av några av Mises föregångare inom den ”österrikiska” ekonomiska skolan, i synnerhet Eugen von Böhm-Bawerk och Carl Menger, innehåller också betydande bidrag. (Det finns också värdefullt material i de gamla klassiska ekonomernas skrifter, i synnerhet Smith, Ricardo, James Mill, Say, McCulloch, Senior och John Stuart Mill, men de stora sanningarna i deras skrifter har blivit allvarligt förvrängda av att de förefallit föregripa Marx[6]. Dessutom bör Ni se till att läsa Ayn Rands Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness och Capitalism: The Unknown Ideal.[7] Och till sist rekommenderar jag att Ni läser min bok Capitalism: A Treatise on Economics. Ett tema som explicit eller implicit förenar alla dessa verk är att de demonstrerar att det under laissez-faire-kapitalism råder intresseharmoni mellan rika och fattiga och mellan kapitalister och löntagare och därmed total avsaknad av utsugning av arbetare och klasskamp under laissez-faire-kapitalism.

Jag skulle vilja sluta, Mr. Buffett, med att komma med ett sista förslag. Om Ni läser och studerar de författare jag just nämnt, framför allt Mises och Rand, och når dithän att Ni sluter Er till att det de har att säga åtminstone förtjänar att höras, då skulle jag vilja uppmana Er att ta ett steg längs den stig som banats av Carnegie. Som jag är säker på att Ni mycket väl vet grundade Carnegie tusentals avgiftsfria lånebibliotek, som tjänade till upplysning för ett enormt antal människor. Vad jag skulle uppmana Er att göra är att bidra med en betydande summa för inköp av e-bokversioner av de verk jag nämnt för bibliotek i hela Förenta staterna och den övriga världen, inbegripet universitets-, högskole-, skol- och folkbibliotek. Målet skulle vara att göra dessa böcker tillgängliga för studerande och intelligenta medlemmar av den breda allmänheten överallt, inbegripet fakultetsmedlemmar på alla utbildningsnivåer, journalister, advokater, yrkesmän av alla sorter och, givetvis, företagare. Med dagens teknik skulle människor kunna läsa dem på sina bärbara datorer, surfplattor och t.o.m. på smarta mobiler. När det gäller högre läroanstalter bör man köpa tillräckligt många exemplar för att göra det möjligt för ett stort antal studerande att få till uppgift att läsa dessa böcker på samma gång, så att man kan tillhandahålla dem i fall där delar av dem skulle vara rekommenderad eller obligatorisk kurslitteratur men de studerande skulle inte behöva köpa dem.

Dagens utbildningsetablissemang stoltserar med sin kärlek till ”öppenhet”, ”jämlikhet” och ”mångfald”. Detta skulle vara en chans för dess medlemmar att bevisa det genom att göra studerande medvetna om att dessa böcker utgör ett allvarligt och sammanhängande alternativ till deras egen politiska och ekonomiska filosofi och ge relevanta delar av dem som hemuppgift i olika kurser inom humaniora och företagsekonomi och i alla andra program försåvitt som de innehåller kurser som kan karaktäriseras som hörande till humaniora. Ni och Era medmiljardärer bör göra denna policy vad gäller högskolor och universitet till ett absolut villkor för att erhålla donationer eller testamentariska gåvor från Er för något som helst syfte. Ni skulle kanske kunna tänka Er detta som ”The Fairness for Capitalism Pledge”.

Framgång för detta projekt skulle åstadkomma ett sakernas tillstånd där ett mycket större antal högskole- och universitetsstuderande, och intelligenta människor i allmänhet, skulle exponeras på djupet för pro-kapitalistiska idéer, så som de framställts av kapitalismens bästa försvarare. Företagare och kapitalister förtalas, fördöms och trakasseras regelbundet i vårt samhälle, inte bara till förlust för dem själva, utan till förlust för hela samhället, försåvitt som ett sådant klimat om och om igen ställer hinder i vägen för ytterligare ekonomiskt framåtskridande. Denna process emanerar från klassrummen och leds av professorer som är genomsyrade av marxism. Detta projekt kommer att motverka detta starka och onda inflytande.

Brottsmisstänkta underrättas om sin rätt till advokat. Ni och Era medmiljardärer uppfattas regelmässigt som brottsmisstänkta i allmänna opinionens domstol, där Ni inte bara förtalas, fördöms och trakasseras utan mer och mer blir föremål för faktiska brottsåtal. Utöver de vanliga advokater Ni alla måste anlita är vad Ni alla behöver advokater inför allmänna opinionens domstol. Dessa författare är dessa advokater. Med deras hjälp kommer det stora flertalet av Er att i slutändan inte bara förklaras oskyldiga utan helt och hållet rättfärdiga i allmänhetens ögon.

Den vidare långsiktiga effekten av att dessa författare exponeras världen över skulle kunna bli en värld av respekt för äganderätt och alla andra verkliga individuella rättigheter. Detta skulle betyda en värld av frihandel, inversteringsfrihet och i slutändan fri rörlighet av människor varifrån det vara månde till vart det vara månde. En sådan värld skulle vara en värld där det inte skulle finnas något motiv för territoriell utvidgningspolitik från något lands sida, eftersom dess medborgare redan skulle kunna erhålla allt de skulle kunna önska från något annat lands territorium helt enkelt genom att köpa dess produkter, investera i landet eller bosätta sig där.

På så sätt skulle världsomfattande utbildning av intellektuella i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska teori och politiska filosofi bli grundvalen för en fredlig och allt mer välmående värld.

Om Ni ger ett betydande bidrag till  detta projekt, Mr. Buffett, skulle det vida mer än utplåna den skada Ni hitintills har vållat med Era uttalanden om klasskamp. Jag hoppas, både för att främja kapitalismen som intellektuell rörelse och också för Er egen skull, att Ni kommer att göra det rätta och hjälpa till att lansera detta projekt.

Högaktningsfullt,
George Reisman

Copyright © 2012 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: An Open Letter to Warren Buffett.

Översättning: Per-Olof Samuelsson

---

1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) ”Exploateringsgraden” i den svenska översättningen av Kapitalet; men jag har ju valt ordet ”utsugning” på svenska. Ö.a.

[3]) ”Buffettförordningen” är ett förslag som lanserades av president Obama 2011 och som går ut på att alla som tjänar mer än $1 miljon om året ska betala minst 30% i inkomstskatt. Se Wikipedia. Ö.a.

[4]) Skäppa är ett gammalt rymdmått, ungefär motsvarande det engelska originalets ”bushel”. (Ifall ni inte redan visste.) Ö.a.

[5]) Engelskans ”input” och ”output” har jag alltså översatt som ”tillförsel” och ”avkastning”. Ö.a.

[6]) Mer om detta i Reismans tidigare uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[7]) Dessa böcker finns också i svensk översättning: Och världen skälvde, Själviskhetens dygd och Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.

De en procenten och de nittionio

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 19 oktober 2011 under den något otympliga rubriken How a Highly Productive and Provident One Percent Provides the Standard of Living of a Largely Ignorant and Ungrateful Ninety-Nine Percent och två dagar senare på Misesinstitutets hemsida under den något mindre otympliga rubriken In Praise of the Capitalist 1 percent. Den ingår också i Reismans bok The Benevolent Nature of Capitalism and Other Essays, tillgänglig som Kindlebok.

De protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen och dess talrika kloner på andra håll i landet och världen över mässar om att 1 procent av befolkningen äger all rikedomen och lever på bekostnad av de återstående 99 procenten. Den lösning de uppenbarligen implicerar är att de 99 procenten ska lägga beslag på de 1 procentens rikedom och använda den till sitt eget gagn hellre än att tillåta att den fortsätter att användas till gagn för de 1 procenten, vilka påstås vara ovärdiga och giriga kapitalistiska utsugare. Med andra ord är de protesterandes implicita program socialism och omfördelning av rikedomen.

Om vi lämnar åsido att rörelsens påstående är överdrivet, är det sant att en relativt liten minoritet faktiskt äger den vida större delen av landets rikedom. Hur överdrivna än siffrorna ”1 procent” och ”99 procent” än må vara, tjänar de ändå till att sätta detta faktum i starkast möjliga belysning.

Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.

De protesterande inser inte detta, därför att de ser världen genom en intellektuell lins som inte är tillämplig på livet under kapitalismen och dess marknadsekonomi. De ser en värld som fortfarande finns på sina håll och som fanns överallt för några århundraden sedan av självförsörjande bondefamiljer där var och en producerar för sin egen konsumtion och inte har någon väsentlig anknytning till marknader.

Om man i en sådan värld ser en bondes åker eller hans lada eller plog eller arbetsdjur, och frågar sig vem dessa produktionsmedel tjänar, är svaret bonden och hans familj och ingen annan. I en sådan värld kan, bortsett från någon tillfällig välgörenhetsgåva från ägarna, de som inte äger produktionsmedlen inte dra någon nytta av produktionsmedlen, om inte och förrän de själva på något vis blir ägare till produktionsmedlen. De kan inte dra nytta av andras produktionsmedel annat än om de ärver dem eller lägger beslag på dem.

I de protesterandes värld har produktionsmedlen väsentligen samma status som konsumtionsvaror, vilka som regel bara är till gagn för sina ägare. Det är på grund av detta som de som delar de protesterandes mentalitet typiskt avbildar kapitalisterna som feta män med tallrikar överfulla av mat, medan de breda massorna av lönearbetare lever nära svältgränsen. Enligt denna mentalitet är omfördelning av rikedom endast en fråga om att ta från kapitalisternas överfulla tallrikar och ge till de svältande arbetarna.

I den moderna värld där vi faktiskt lever är, i motsats till sådana trosföreställningar, kapitalisternas rikedom helt enkelt inte i någon större omfattning i form av konsumtionsvaror. Inte bara är den i överväldigande grad i form av produktionsmedel, utan dessa produktionsmedel används också i produktionen av varor och tjänster som säljs på marknaden. Helt olikt de förhållanden som rådde bland de självförsörjande bondefamiljerna är de fysiska förmånstagarna till kapitalisternas produktionsmedel alla medlemmar av den breda konsumerande allmänhet som köper kapitalisternas produkter.

Till exempel drar var och en i en kapitalistisk ekonomi som köper produkter från General Motors eller Exxon Mobil nytta av deras produktionsmedel, och detta utan att äga så mycket som en enda aktie i dessa företag: köparen av en bil från GM drar nytta av den GM-fabrik som producerade denna bil; köpare av bensin från Exxon drar nytta av dess oljekällor, oljeledningar och tankbilar. Dessutom drar alla som köper GMs eller Exxons kunders produkter nytta av deras produktionsmedel, försåvitt som deras produktionsmedel indirekt bidrar till deras kunders produkter. Till exempel har kunder i speceriaffärer vilkas varor levereras i lastbilar som tillverkats av GM eller drivs med dieselolja som producerats i Exxons raffinaderier nytta av existensen av GMs lastbilsfabriker och Exxons raffinaderier. Till och med de som köper produkter från GMs och Exxons konkurrenter, eller från dessa konkurrenters kunder, drar nytta av existensen av GMs och Exxons produktionsmedel. Detta beror på att GMs och Exxons produktionsmedel resulterar i en rikligare och därmed billigare tillgång på den sorts varor konkurrenterna säljer.

Med andra ord gagnas vi alla, 100 procent av oss, av de hatade kapitalisternas rikedom. Vi gagnas utan att själva vara kapitalister, eller utan att vara kapitalister i någon större omfattning. De protesterande hålls bokstavligen vid liv på grundval av de kapitalisters rikedom som de hatar. Som jag just påpekat tillhandahåller det hatade Exxonbolagets oljefält och oljeledningar det bränsle som driver de traktorer och lastbilar som är väsentliga för produktion och leverans av den mat de protesterande äter. De protesterande och alla andra kapitalisthatare hatar grundvalarna för sin egen tillvaro.

Nyttan av kapitalisternas produktionsmedel för dem som inte äger produktionsmedlen sträcker sig inte bara till köparna av dessa produktionsmedels produkter utan också till säljarna av den arbetskraft som anställs för att arbeta med dessa produktionsmedel. Kapitalisternas rikedom är med andra ord källan både till tillgången på produkter som de som inte äger produktionsmedlen köper och till efterfrågan på den arbetskraft som de som inte äger produktionsmedlen säljer. Härav följer att ju fler kapitalister det finns och ju större deras rikedom är, desto större är både tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, och därmed är också priserna desto lägre och lönerna desto högre, m.a.o. desto högre är vars och ens levnadsstandard. Ingenting är mer i genomsnittspersonens egenintresse än att leva i ett samhälle som är fullt av kapitalister som är mångmiljardärer och deras bolag, alla sysselsatta med att använda sin väldiga rikedom till att producera de produkter han köper och att konkurrera om den arbetskraft han säljer.

Icke desto mindre är den värld de protesterande trånar efter en värld där kapitalister som är miljardärer och deras företag har bannlysts och ersatts av små, fattiga producenter som inte skulle vara särskilt mycket rikare än de själva, vilket vill säga utfattiga. De förväntar sig att i en värld av sådana producenter, producenter som saknar det kapital som erfordras för att producera särskilt mycket av någonting, än mindre då bedriva massproduktion av den moderna kapitalismens tekniskt avancerade produkter, ska de på något vis ha det ekonomiskt bättre än de har det idag. Uppenbarligen kan de protesterande inte vara mer vilseledda.

Utöver att de inte inser att de så kallade 1 procentens rikedom är grundvalen för de så kallade 99 procentens levnadsstandard, inser de protesterande inte heller att ”girigheten” hos dem som söker bli en del av de 1 procenten, eller att förbättra sin position inom dessa 1 procent, är vad som tjänar till att fortlöpande förbättra de 99 procentens levnadsstandard.

Detta gäller naturligtvis inte för rikedom som har förvärvats med sådana medel som att erhålla statliga subventioner eller att hindra konkurrens genom skyddstullar och annan statlig inblandning. Detta är metoder som möjliggörs av den omfattning i vilken staten tillåts avvika från en policy av strikt laissez-faire och därigenom godtyckligt belöna eller straffa företag.

Bortsett från sådana avvikelser ackumuleras affärsförmögenheter genom de höga vinster som genereras genom införandet av nya och förbättrade produkter och effektivare och billigare produktionsmetoder, vilket följs av omfattande sparande och återinvestering av dessa höga vinster.

Till exempel byggde framlidne Steve Jobs förmögenhet på $6 miljarder på den grundvalen att Jobs hade gjort det möjligt för Apple Computer att introducera sådana nya och förbättrade produkter som iPod, iPhone och iPad och sedan i stor omfattning spara och återinvestera den andel av vinsterna som kom honom till del.

Två nära relaterade punkter behöver betonas. Först att de förmögenheter som ackumuleras på detta sätt i allmänhet tjänar i den mer storskaliga produktionen av just de produkter som tillhandahöll de vinster utifrån vilka ackumulationen har ägt rum. Så till exempel tjänade Jobs miljarder till stor del i produktionen av Apples produkter. På liknande sätt användes Henry Fords på sin tid stora personliga förmögenhet, som han förtjänat på grundval av att ha introducerat stora förbättringar i bilproduktionens effektivitet, vilka sänkte priset för en ny bil från omkring $10 000 vid 1900-talets början till $300 vid mitten av 20-talet, till att möjliggöra produktion av miljontals bilar av märket Ford.

För det andra är de höga vinster som förtjänas på nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder temporära. Så snart som produktionen av den nya produkten eller användningen av den nya produktionsmetoden blir till norm inom en industri, erbjuder den inte längre någon exceptionell lönsamhet. Faktum är att ytterligare förbättringar om och om igen gör tidigare förbättringar rent ut sagt olönsamma. Till exempel är den första generationen iPhone, som var synnerligen lönsam för bara några år sedan, numera olönsam eller kommer snart att bli det, eftersom ytterligare framsteg har gjort den föråldrad.

Som följd härav fordrar ackumuleringen av stora affärsförmögenheter i allmänhet att man introducerar en serie förbättringar av produkterna eller produktionsmetoderna. Detta är vad som fordras för att bibehålla höga vinstnivåer när man står inför konkurrens. Till exempel har Intels förmåga att bibehålla sina höga vinstnivåer över åren berott på dess förmåga att introducera den ena betydande förbättringen efter den andra i sina datorchips. Nettoeffekten har varit att datoranvändare har dragit nytta av förbättring efter förbättring, inte bara utan ökad kostnad utan med en drastisk nedgång i priserna på datorchips. Försåvitt som höga vinster grundar sig på låga produktionskostnader driver konkurrensen ned priserna så att de motsvarar de lägre kostnadsnivåerna, vilket gör det nödvändigt att uppnå ännu större kostnadsminskningar för att bibehålla de höga vinsterna.

Samma utfall gäller förstås inte bara Intel och mikroprocessorer utan även för den övriga datorindustrin, där gigabytes av datorminne och terabytes av datalagring på hårddiskar nu säljs för priser som ligger under megabytes av datorminne och hårddiskutrymme för bara ett par årtionden sedan. Faktum är att om man vet vad man ska leta efter gäller principen om allt fler och bättre produkter till allt billigare och billigare priser genom hela det ekonomiska systemet. Den är förhanden i produktionen av mat, kläder och husrum lika väl som inom de högteknologiska industrierna och i praktiskt taget alla industrier däremellan.

Den är förhanden i dessa industrier fastän statens inflation av penningmängden har fått priserna på deras produkter att stiga kraftigt över åren. Trots detta har priserna, ifall de beräknas i termer av den mängd arbete genomsnittspersonen måste lägga ned för att tjäna de löner som behövs för att köpa dessa produkter, fallit kraftigt.

Detta kan ses i det faktum att genomsnittsarbetaren idag arbetar 40 timmar i veckan, medan en arbetare för omkring hundra år sedan arbetade 60 timmar i veckan. För dessa 40 arbetstimmar erhåller dagens genomsnittsarbetare de varor och tjänster som utgör den genomsnittliga levnadsstandarden år 2011, vilken inbegriper sådana saker som en bil, ett kylskåp, luftkonditionering, centralvärme, större och bättre bostadsutrymme, mer och bättre mat och kläder, modern medicin och tandvård, filmer, en dator, en mobil, en TV-apparat, tvättmaskin och torktumlare, mikrovågsugn, och så vidare. Genomsnittsarbetaren år 1911 hade antingen inte dessa saker alls eller hade mycket färre av dem och av sämre kvalitet.

Om vi beskriver de varor och tjänster dagens genomsnittsarbetare erhåller för sina 40 arbetstimmar som 10 gånger mer än dem som genomsnittsarbetaren av år 1911 erhöll för sina 60 arbetstimmar, då följer det att, uttryckt i termer av den mängd arbete som behöver utföras idag för att kunna köpa varor och tjänster som motsvarar 1911 års levnadsstandard, har priserna fallit till två tredjedelar av en tiondel av deras nivå år 1911, d.v.s. till en femtondel av deras nivå år 1911, vilket vill säga med 93 1/3 procent.

Kapitalism – laissez-faire-kapitalism – är det ideala ekonomiska systemet. Den förkroppsligar individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Dess resultat är fortlöpande förbättring av allas materiella välbefinnande, vilket yttrar sig i i ökad livslängd och ständigt förbättrad levnadsstandard.

Den ekonomiska stagnation och nedgång, de problem med massarbetslöshet och ökande fattigdom som vi har upplevt i Förenta staterna under senare år, är en följd av kränkningar av individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Staten har snärjt det ekonomiska systemet i ett växande nät av förlamande regler och regleringar som hindrar produktion av varor och tjänster som människor vill ha, samtidigt som den tvingat fram produktion av varor och tjänster som människor inte vill ha, och gjort produktionen av praktiskt taget allting allt dyrare än den vad behöver vara. Till exempel gör förbud mot produktion av kärnkraft, olja, kol och naturgas kostnaderna för energi högre, och när man ställs inför mindre energi tillgänglig för användning i produktionen, fordras det att man utför mer mänskligt arbete för att producera en viss given kvantitet av varor. Detta resulterar i att färre varor finns tillgängliga för att belöna utförandet av en given kvantitet arbete.

Okontrollerade statliga penningutgifter och därmed åtföljande budgetunderskott och lån, tillsammans med skatter på inkomster, fastigheter och kapitalvinster, alla riktade mot penningtillgångar som annars i stor omfattning skulle ha sparats och investerats, dränerar det ekonomiska systemet på kapital. De tjänar därför till att hindra ökningen både av tillgången på varor och den efterfrågan på arbetskraft som mer kapital i affärsvärldens händer skulle ha möjliggjort. De har nu gått långt nog för att faktiskt minska tillgången på kapital i det ekonomiska systemet i jämförelse med det förflutna.

Kapitalackumulationen skadas också, och kan i slutändan vändas till kapitalförstöring, genom verkningarna av ytterligare statliga regleringar genom att öka produktionskostnaderna och därmed minska effektiviteten. Detta gäller praktiskt taget alla de regleringar som ålagts av The Environmental Protection Agency, The Occupational Safety and Health Administration, The Consumer Product Safety Commission, The National Labor Relations Board, The Food and Drug Administration och olika andra statliga myndigheter. Effekten av deras regleringar är att för varje given mängd arbete som utförs i det ekonomiska systemet blir det färre produkter än vad som annars skulle ha producerats.

Allt som tjänar till att minska förmågan att producera i allmänhet tjänar nu också till att minska förmågan att producera kapitalvaror i synnerhet. På grund av sådan statlig inblandning resulterar varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av kapitalvaror i mindre tillverkning av kapitalvaror, precis som varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av konsumtionsvaror resulterar i mindre tillverkning av konsumtionsvaror. Som allra minst tjänar den minskade tillgången på kapitalvaror till att minska takten i det ekonomiska framåtskridandet. En minskning av tillgången på producerade kapitalvaror som är stor nog att hindra att något läggs till den tidigare existerande tillgången på kapitalvaror, och därmed sätta stopp för kapitalackumulationen, får det ekonomiska framåtskridandet att tvärstanna. En ännu större minskning, en som gör att tillgången på producerade kapitalvaror blir mindre än den tillgång som förbrukas i produktionen, utgör kapitalförstöring och därmed en nedgång i det ekonomiska systemets förmåga att producera. Som jag påpekat förefaller Förenta staterna redan ha nått dithän.

Problemet med kapitalförstöring har allvarligt förvärrats som följd av den massiva kreditexpansion som framkallats av The Federal Reserve System [amerikanska centralbanken] och dess policy av ”lätta pengar” och artificiellt låga räntesatser. Denna policy ledde först till en stor bubbla på aktiemarknaden och sedan till en väldig bostadsbubbla, allteftersom stora mängder nyskapade pengar vällde in över aktiemarknaden och senare över bostadsmarknaden. Mellan dessa båda bubblor gick miljarder dollar av kapital förlorade. I båda fallen inträffade enorm överkonsumtion, i det att människor skyndade att köpa sådana saker som nya bilar, större hushållsapparater, semestrar och alla möjliga lyxvaror som de inte skulle ha trott sig ha råd med i frånvaro av kreditexpansionens verkningar, och ofta gjorde sig ordentligt skuldsatta under processens lopp.

I det förra fallet var det den artificiella ökningen av aktiepriserna som vilseledde människor till att tro att de hade råd med dessa saker. I det senare fallet var det den artificiella ökningen av bostadspriserna som åstadkom detta resultat. Den skenbara rikedomen försvann när aktiepriserna föll och sedan igen, senare, när bostadspriserna föll. Under bostadsbubblan byggdes dessutom miljoner bostäder för människor som inte hade råd att betala för dem. Allt detta utgjorde en enorm kapitalförlust och därmed en förlust av affärsvärldens förmåga att producera och anställa arbetskraft. Det är denna kapitalförlust som bär ansvaret för vårt nuvarande massarbetslöshetsproblem.

Trots denna kapitalförlust skulle arbetslösheten kunna elimineras. Men givet denna kapitalförlust är vad som skulle fordras för att åstadkomma detta sänkta löner. Emellertid görs dessa lönesänkningar praktiskt taget olagliga som följd av lagar om minimilöner och lagstiftning till förmån för facket. Dessa lagar hindrar arbetsgivare från att erbjuda de lägre löner som skulle kunna göra att de arbetslösa kan återanställas.

Hur ironiskt det än må vara visar det sig alltså att praktiskt taget alla de problem som de protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen klagar över är en följd av att man antagit handlingsprogram som de stöder och är glödande anhängare av. Det är deras mentalitet och den marxism som genomsyrar den, och de statliga handlingsprogram som är resultatet av den, som bär ansvaret för det de klagar över. De protesterande är i själva verket i den positionen att de är flagellanter utan att veta om det. De piskar sig själva till höger och vänster, och som balsam för sina sår kräver de fler piskor och kedjor. De ser inte detta, eftersom de inte har lärt sig göra den kopplingen att de, genom att kränka affärsmännens och kapitalisternas frihet och lägga beslag på och konsumera deras rikedom, d.v.s. använda vapen av smärta och lidande mot denna lilla hatade grupp, förstör själva grunden för sitt eget välbefinnande.

Hur mycket de protesterande än må förtjäna att lida som resultat av den skada som vållas av att deras egna idéer antagits, skulle det vara mycket bättre om de vaknade upp till den moderna världen och kom att förstå kapitalismens verkliga natur och sedan riktade sin vrede mot de måltavlor som förtjänar den. I så fall skulle de kunna komma med något verkligt bidrag till det ekonomiska välbefinnandet, inbegripet deras eget.

Copyright © 2011 George Reisman. Översättning: Per-Olof Samuelsson

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

Kapitalismens välvilliga natur

Denna uppsats [som också är titelessän i George Reismans senaste Kindlebok], presenterades ursprungligen som en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet 19 oktober 2002 under titeln ”Några grundläggande insikter om kapitalismens välvilliga natur”. Den publicerades på institutets nätsida 24 oktober 2002. I denna version har en del ytterligare material tagits med.

Som jag förklarade i min bok Capitalism: A Treatise on Economics är ”kapitalismen ett samhällssystem som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen. Den kännetecknas av strävan efter materiellt egenintresse under frihet och den vilar på en grund av förnuftets kulturella inflytande. Till sin grund och sin väsentliga natur kännetecknas den vidare av sparande och kapitalackumulation, utbyte och pengar, ekonomiskt egenintresse och vinstmotivet, friheten till ekonomisk konkurrens och ekonomisk olikhet, prissystemet, ekonomiskt framåtskridande, och en harmoni mellan det materiella egenintresset hos alla de individer som deltar i det”.

Med ”kapitalismens välvilliga natur” menar jag det faktum att den befrämjar mänskligt liv och välbefinnande och gör det för alla. Det finns många sådana insikter som har utvecklats över mer än tre århundraden av en serie stora tänkare som sträcker sig från John Locke till Ludwig von Mises och Ayn Rand. Jag presenterar så många av dem som jag kan i min bok.

Jag tänker kortfattat diskutera ett dussintal av dessa insikter vilka jag betraktar som de viktigaste och som jag menar tillsammantagna gör försvaret av kapitalismen ovedersägligt. Jag ska diskutera dem i ungefär den ordning som jag tar upp dem i min bok. Låt mig säga att jag ber om ursäkt för att mina diskussioner blir kortfattade. Var och en av de insikter jag går in på skulle i sig själv fordra en längre diskussion än hela den tid som avsatts åt mig för att tala här idag. Jag kan lyckligtvis falla tillbaka på det faktum att jag tror att jag, åtminstone i min bok, har framlagt dem så detaljerat som de förtjänar.

Låt mig nu börja.

1. Individens frihet – ett av kapitalismens väsentliga kännetecken – är grunden till trygghet, både i bemärkelsen personlig säkerhet och ekonomisk trygghet. Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, för det man är fri från är just sådana handlingar som övervåld och misshandel, rån, våldtäkt och mord, vilka alla utgör initierande av fysiskt tvång. Ännu viktigare är förstås att när man är fri är man fri från initierande av fysiskt tvång från statens sida, vilket potentiellt är vida dödligare än några privata kriminella ligor. (Gestapo och KGB, med sitt förslavande av och mord på miljoner får till exempel privata brottslingar att vid jämförelse se nästan snälla ut.)

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. Där det råder frihet råder fred, eftersom det inte förekommer något bruk av tvång: försåvitt som tvång inte initieras fordras ingen användning av tvång i självförsvar eller som vedergällning.

Den ekonomiska trygghet som friheten skänker härrör sig från det faktum att under frihet kan var och en välja att göra vad han bedömer bäst ligga i hans egenintresse utan fruktan att hindras av någon annans fysiska tvång, så länge han inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; samtidigt kan han behålla alla inkomster han tjänar och spara så mycket av dem som han vill och investera sina besparingar på de lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet ökar en individ sin penninginkomst genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han kan erbjuda andra fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är medlet att förmå dem att frivilligt spendera mer av sina tillgångar i att köpa från honom i stället för från konkurrenterna. Därför är frihet grunden till att var och en är så ekonomiskt trygg som hans eget och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

2. En kontinuerlig ökning av tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturtillgångar är möjlig, allteftersom människan omvandlar en större del av den praktiskt taget oändliga naturen till ekonomiska varor och ekonomisk rikedom, på grundval både av växande kunskap om naturen och ökande fysisk makt över den. (För en vidareutveckling av denna viktiga poäng, se kapitel 3 i min bok eller min uppsats ”Environmentalism in the Light of Menger and Mises” i The Quarterly Journal of Austrian Economics, sommaren 2002. [Finns numera också i svensk översättning.])

3. Produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till själva sin natur till att förbättra människans miljö. Detta beror på att, om man ser det ur fysikens och kemins synvinkel, är allt produktion och ekonomisk verksamhet består av att arrangera om samma naturgivna kemiska grundämnen i olika kombinationer och att flytta dem till olika geografiska platser. Det vägledande syftet för detta omarrangemang och denna omplacering är väsentligen inget annat än att få de kemiska grundämnena att stå i ett förbättrat förhållande till mänskligt liv och välbefinnande. Det ställer de kemiska grundämnena i kombinationer och på platser där de ger större nytta och större gagn för mänskliga varelser.

De kemiska grundämnena järn och koppar ställs till exempel i ett betydligt bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de extraheras ur jordens innanmäte och fås att uppträda i sådana produkter som bilar, kylskåp och elkablar. Sådana kemiska grundämnen som kol, väte, syre och kväve ställs i ett bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de kan fås att ge elektriskt lyse och elkraft. Ett stycke marks förhållande till människans liv och välbefinnande förbättras när hon, i stället för att behöva sova på marken i en sovsäck och vidta försiktighetsåtgärder mot ormar, skorpioner och annat djurliv, kan sova i ett välbyggt modernt hem som byggts på marken med alla de nyttigheter och hjälpmedel vi tar för givna.

Totaliteten av de kemiska grundämnena i deras förhållande till människan utgör människans externa, materiella miljö, och just detta är vad produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till att förbättra till själva sin natur.[1]

4. Arbetsdelningen, ett av kapitalismens ledande kännetecken, som endast kan existera i högt utvecklad form under kapitalismen, ger utöver andra avsevärda förmåner enorma vinster från mångfaldigandet av den mängd kunskap som förs in i produktionsprocessen och dess fortlöpande progressiva ökning. Tänk bara efter: varje särskilt yrke och varje underavdelning av ett yrke har sin egen särskilda uppsättning kunskaper. I ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning finns det lika många särskilda kunskapsuppsättningar som kommer in i produktionsprocessen som det finns särskilda arbeten. Totaliteten av denna kunskap verkar till varje individs gagn i hans egenskap av konsument, när han köper de produkter som producerats av andra – och mycket eller det mesta av den också i hans egenskap av producent, försåvitt som hans produktion hjälps av användningen av kapitalvaror som tidigare producerats av andra.

Så t.ex. kan en given individ arbeta, låt oss säga, som snickare. Hans specialiserade uppsättning kunskap är att snickra. Men i sin egenskap av konsument drar han nytta av alla de andra särskilda yrkena genom hela det ekonomiska systemet. Existensen av en sådan utökad uppsättning kunskap är väsentlig för blotta existensen av många produkter – alla produkter som för sin produktion fordrar mer kunskap än vad någon enstaka individ eller ett fåtal individer kan ha. Sådana produkter inbegriper givetvis maskiner, vilka helt enkelt inte skulle produceras i frånvaro av utökad arbetsdelning och den enorma uppsättning kunskap den representerar.

Vidare: i ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning väljer en stor del av de intelligentaste och ambitiösaste samhällsmedlemmarna, som t.ex. genier och andra individer med stor förmåga, att koncentrera sig just på områden som har den effekten att de fortlöpande förbättrar och ökar den kunskapsvolym som tillämpas i produktionen. Detta är effekten av att sådana individer koncentrerar sig på sådana områden som vetenskap, uppfinningar och affärsverksamhet.

5. Åtminstone sedan Adam Smiths och David Ricardos dagar har man känt till att det i en kapitalistisk ekonomi finns en tendens till utjämning av vinstkvoten eller avkastningsgraden av kapitalet, sett över alla grenar av det ekonomiska systemet. När avkastningsgraderna ligger över genomsnittet ger de incitament till och också medel till att intensifiera investeringarna och därigenom få mer produktion och större tillgång, vilka sedan verkar till att sänka priserna och avkastningsgraden. När avkastningsgraderna ligger under genomsnittet, blir resultatet minskade investeringar, minskad produktion och tillgång, vilket följs av en ökning av vinsterna och avkastningsgraden. På så sätt sjunker höga vinstkvoter och lägre vinstkvoter stiger.

Denna princips verkan tjänar inte bara till att hålla de olika grenarna av en kapitalistisk ekonomi i balans med varandra, utan tjänar också till att ge konsumenterna makt att bestämma de olika industriernas relativa storlek, helt enkelt på grundval av deras beteendemönster när det gäller att köpa och att avstå från att köpa, för att använda Mises ord. När konsumenterna spenderar mer ökar vinsterna, och när de spenderar mindre sjunker vinsterna. Som svar på de högre vinsterna ökar investeringarna och produktionen, och som svar på de lägre vinsterna eller förlusterna minskar de. På så sätt fås mönstret för investering och produktion att följa samma mönster som konsumenternas penningutlägg.

Kanske ännu viktigare är att verkan av tendensen mot enhetlig avkastning på det investerade kapitalet tjänar till att åstadkomma ett mönster av fortlöpande förbättring av produkterna och produktionsmetoderna. Varje givet företag kan få en avkastning som ligger över genomsnittet genom att införa en ny eller förbättrad produkt som konsumenterna vill köpa, eller en effektivare och mindre kostsam metod att producera en existerande produkt. Men sedan kommer den höga vinst det åtnjuter att dra till sig konkurrenter, och när väl innovationen blir allmänt antagen, försvinner den höga vinsten, vilket resulterar i att konsumenterna vinner den fulla nyttan av innovationen. I slutändan får de bättre produkter och betalar lägre priser.

Om det företag som gjort innovationen vill fortsätta att göra exceptionella vinster, måste det införa fler innovationer, vilket i slutändan ger samma resultat. Att göra höga vinster under en lång tidsperiod fordrar att man inför en fortlöpande serie innovationer, så att konsumenterna drar den fulla nyttan av alla innovationerna fram till den allra senaste.

6. Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.

Dessutom: tack vare den dynamiska, progressiva aspekten av principen om enhetlig profitkvot eller avkastningsgrad som jag förklarade för en stund sedan ökar det allmänna gagnet för icke-ägarna från privatägda produktionsmedel hela tiden, eftersom de blir i stånd att köpa ännu fler och bättre produkter till hela tiden fallande realpriser. Det kan inte alltför starkt betonas att dessa progressiva vinster och den allmänt stigande levnadsstandard de medför är med absolut nödvändighet beroende av de kapitalistiska institutionerna privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och ekonomisk konkurrens och inte skulle vara möjliga dem förutan. Det är dessa som ligger bakom motiverat och effektivt individuellt initiativ i höjandet av levnadsstandarden.

7. Ett korollarium till den allmänna nyttan av privat ägande av produktionsmedlen är den allmänna nyttan av arvet som institution. Inte bara arvingarna utan också icke-arvingarna drar nytta av dess existens. Icke-arvingarna gagnas därför att arvet som institution uppmuntrar sparande och kapitalackumulation i den mån som den får människor att ackumulera och behålla kapital att överföras till sina arvingar. Resultatet av existensen av detta extra ackumulerade kapital är fler produktionsmedel som producerar för marknaden och därmed fler och bättre produkter för alla att köpa.

Effekten av ytterligare kapital är förstås också ytterligare efterfrågan på arbetskraft och därmed högre löner. Man bör inse att efterfrågan på arbetskraft är ett av de huvudsakliga medel varmed alla privatägda produktionsmedel verkar till gagn för icke-ägarna. Kapital ligger bakom efterfrågan på arbetskraft lika väl som tillgången på produkter.

8. Under kapitalismen är inte bara den enes vinst inte någon annans förlust, försåvitt som den kommer av en ökning av den allmänna totala produktionen, utan också – i de viktigaste fallen, nämligen uppbyggandet av stora industriförmögenheter – är den enes vinst med bestämdhet andras vinst. Detta följer av det faktum att de rent aritmetiska fordringarna för att bygga upp en stor förmögenhet är en kombination av att göra höga vinster på kapitalet under en längre tidsperiod och att spara och återinvestera den allra största delen av den intjänade vinsten år efter år.

Som vi har sett fordras det för att göra höga vinster under en längre tidsperiod, när man står inför konkurrens, att man introducerar en serie betydande innovationer. Dessa innovationer utgör bättre och mindre dyrbara produkter för konsumenterna. Sparandet och återinvesteringen av de vinster man gör på innovationerna utgör ackumulering av produktionsmedlen, vilket också gagnar konsumenterna. Alltså utgör, både till sitt ursprung, i de höga vinsterna och i dispositionen av dem och i ackumuleringen av kapital, stora industriförmögenheter motsvarande vinningar för konsumenterna i allmänhet. När t.ex. Henry Ford på sin tid började med ett kapital på $25000 år 1903 och slutade med ett kapital på $1 miljard år 1946, var detta den andra sidan av det mynt som utgjordes av att genomsnittspersonen blev i stånd att köpa en betydligt bättre och vida effektivare producerad bil – till stor del producerad i fabriker som representerade Fords miljard.

9. Som Mises har visat skiljer sig den ekonomiska konkurrens som äger rum under kapitalismen radikalt från den biologiska konkurrens som är förhärskande i djurriket. Faktum är att dess karaktär är diametralt motsatt. Djurarterna konfronteras med knappa naturgivna försörjningsmedel, vilkas tillgång de är ur stånd att öka. Människan kan, tack vare sitt innehav av förnuft, öka tillgången på allt varav hennes överlevnad och välbefinnande beror. Alltså är, i stället för djurens biologiska konkurrens där de strävar att grabba åt sig begränsade förråd av naturgivna nödvändigheter, där de starka lyckas och de svaga dukar under, den ekonomiska konkurrensen under kapitalismen en konkurrens om vem som mest kan öka tillgången på saker och ting, med resultat att praktiskt taget var och en överlever längre och bättre.

Helt olikt lejonen på savannen[2], som måste konkurrera om en begränsad tillgång på sådana djur som zebror och gaseller, med hjälp av sina sinnen och sina lemmar, konkurrerar producenterna under kapitalismen om en begränsad tillgång på dollar i konsumenternas händer, om vilka de konkurrerar genom att erbjuda de bästa och mest ekonomiska produkter deras intellekt kan tänka ut. Eftersom sådan konkurrens är en konkurrens i det positiva skapandet av ny och ökad rikedom, finns det inga genuina långsiktiga förlorare som resultat av den. Det finns bara vinnare.

Konkurrensen mellan bönder och mellan tillverkare av jordbruksmaskiner gör det möjligt för de hungriga och svaga att äta och att växa sig starka; konkurrensen mellan tillverkare av läkemedelsprodukter gör det möjligt för de sjuka att återfå sin hälsa; konkurrensen mellan tillverkare av glasögon och av hörapparater gör det möjligt för många som annars inte kunde se eller höra att göra det. Så långt från att vara en konkurrens som resulterar i ”de starkares överlevnad” kan konkurrensen inom kapitalismen exaktare beskrivas som en konkurrens som resulterar i allas överlevnad, eller åtminstone fler och fler, under längre och längre tid och hela tiden bättre. Den enda bemärkelse i vilken endast de ”starkaste” överlever är att det är de starkaste produkterna och de starkaste produktionsmetoderna som överlever, till dess att de ersätts av ännu starkare produkter och produktionsmetoder, med de effekter på den mänskliga överlevnaden som jag just beskrivit.

Som Mises också har visat med sin vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar till associationslagen[3], finns det utrymme för alla i den kapitalistiska konkurrensen. Det finns plats även för dem som i varje avseende är mindre kapabla än andra. Faktum är att konkurrensen under kapitalismen, så långt ifrån att vara en fråga om konflikt mellan mänskliga varelser, till stor del är en process av att organisera detta enda stora system för social samverkan som kallas arbetsdelning. Den bestämmer vid vilken punkt i detta allomfattande system av social samverkan varje individ ska ge sitt specifika bidrag – vem som till exempel ska vara ledare för en industri och för hur lång tid, och vem som ska vara vaktmästare, och vem som ska inta alla ställningar däremellan.

I denna konkurrens har varje individ, oavsett hur begränsade hans förmågor är, möjlighet att konkurrera ut alla andra, oavsett hur överlägsna honom de må vara i sina förmågor, för just hans plats. Helt bokstavligt, och detta är något som händer varje dag, är de som inte besitter högre förmågor än vad som fordras för att vara vaktmästare i stånd att utan vidare konkurrera ut världens största produktiva genier – för arbetet som vaktmästare. Till exempel kanske Bill Gates är en så överlägsen individ att han, förutom att kunna revolutionera mjukvaruindustrin, kanske kan städa fem gånger så många kvadratmeter på kontoret på samma tid som någon nu levande vaktmästare, och göra det bättre. Men om Bill Gates kan tjäna en miljon dollar per timme som chef för Microsoft, och man kan finna vaktmästare som är villiga att arbeta för, låt oss säga, $10 i timmen, får deras beredvillighet att utföra arbetet för en hundratusendel av den timlön Gates skulle kräva deras mindre förmåga att bli en så obetydlig faktor att det är de som i detta fall utklassar alla andra.

Det behöver väl inte sägas att samma princip gäller för alla mindre grader av produktiv överlägsenhet. Till exempel: individer som är i stånd att vara dubbelt så effektiva vaktmästare än den genomsnittlige vaktmästaren, men som också är i stånd till att utföra arbete som den genomsnittlige vaktmästaren helt enkelt inte kan utföra och som ger dem mer än dubbelt så mycket per timme i lön är vad den genomsnittlige vaktmästaren tjänar – dessa personer kommer att konkurreras ut av den genomsnittlige vaktmästaren för arbetet som vaktmästare. För det blir billigare att anställa två vanliga vaktmästare än en dubbelt så effektiv vaktmästare som måste betalas mer än de båda vanliga vaktmästarna tillsammans, samtidigt som deras kombinerade arbetsinsats motsvarar hans.

Det finns en viktig implikation i dessa exempel vad gäller ekonomisk olikhet. Nämligen att det är de mindre kapabla människornas förmåga att arbeta för löner som är tillräckligt mycket lägre än de mer kapablas som gör det möjligt för dem att konkurrera ut de mer kapabla och därmed försäkra sig om anställning. Härav följer att alla åtgärder, som t.ex. lagstadgade minimilöner, som försöker tvinga upp de mindre kapablas löner verkar till att undergräva deras förmåga att konkurrera med framgång och därmed tvingar ut dem i arbetslöshet, samtidigt som de berövar det övriga samhället deras tjänster och tvingar mer kapabla arbetare att ta arbeten som kunde ha fyllts av mindre kapabla arbetare.

Utöver det faktum att det under kapitalism finns utrymme för t.o.m. minimalt kapabla människor att sysselsättas i det ekonomiska systemet, är det också så att eftersom produktiva genier är fria att lyckas med att revolutionera produkter och produktionsmetoder, är de med minimala förmågor i stånd att åtnjuta inte bara mat, kläder och tak över huvudet, utan även sådana produkter som bilar, TV-apparater och persondatorer, produkter vilkas själva existens de förmodligen aldrig ens drömt om på egen hand.

De förluster som förknippas med konkurrens är som mest endast kortsiktiga förluster. Till exempel: när väl de smeder och hästuppfödare som gjordes arbetslösa av bilen hittat andra arbeten på jämförbar nivå, var den enda varaktiga effekten på dem att de också, i sin egenskap av konsumenter, kom att åtnjuta bilens fördelar framför hästen. Inte heller svalt de bönder ihjäl som använde mulor, som sedan drevs ut av bönder som använde traktorer, utan måste helt enkelt byta arbete, och när de gjort det, åtnjöt de tillsammans med alla andra både en rikligare tillgång på föda och andra produkter också, produkter som kunde produceras just på grundval av arbetskraft som frigjorts från jordbruket.

Till och med i de fall där ett enstaka exempel på konkurrens resulterar i att en individ måste tillbringa återstoden av sitt liv i en lägre ställning än han tidigare åtnjöt, till exempel om ägaren till en fabrik som tillverkade piskor för hästskjutsar måste leva resten av sitt liv som vanlig löntagare efter att ha blivit utkonkurrerad av bilen – inte ens han kan med rätta hävda att konkurrensen har skadat honom. Det mesta han rimligen kan hävda är bara att från och med nu är de enorma vinningar han erhåller från konkurrensen mindre än de ännu enormare vinningar han erhöll tidigare. För det är konkurrensen som ligger bakom produktion av och tillgång på allt han fortsätter att kunna köpa och som är ansvarig för köpkraften hos varje dollar av hans och alla andras inkomst. Och givetvis fortsätter den att höja hans realinkomst från den nivå från vilken den sjunkit. Faktum är att under kapitalismen höjer konkurrensen fortlöpande den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard över vad till och med de allra rikaste kunde åtnjuta några generationer tidigare. (Så till exempel har den genomsnittlige löntagaren i ett kapitalistiskt land idag en högre levnadsstandard t.o.m. än drottning Victoria, förmodligen i varje avseende utom förmågan att anställa tjänare.)

10. Och nu, återigen med åberopande av Mises, är kapitalismen, så långt ifrån att vara det planlösa kaos och den ”produktionsanarki” som marxisterna påstår den vara, i själva verket ett så grundligt och rationellt planerat ekonomiskt system som det är möjligt att ha. Den planering som äger rum under kapitalismen, utan att knappast någonsin erkännas som sådan, är den planering som görs av varje enskild deltagare i det ekonomiska systemet. Varje individ som tänker på någon ekonomisk verksamhet som skulle vara till gagn för honom och hur han ska genomföra den ägnar sig åt ekonomisk planering. Privatpersoner planerar att köpa hus, bilar, hushållsapparater och t.o.m. matvaror. De planerar vilka arbeten de ska utbilda sig för och var de ska erbjuda och tillämpa de förmågor de har. Företag planerar att införa nya produkter eller att upphöra med existerande produkter; de planerar att ändra sina produktionsmetoder eller att fortsätta att använda de metoder de för närvarande använder; de planerar att öppna eller stänga filialer; de planerar att anställa nya arbetare eller att avskeda arbetare de för närvarande har i sin anställning; de planerar att öka eller minska sina lager.

Man kan finna ännu fler exempel på rutinmässig, vardaglig ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag. Privat ekonomisk planering finns överallt omkring oss och alla ägnar sig åt den. Men för alla utom dem som studerar Mises är den osynlig. För dem som är okunniga om Mises är ekonomisk planering något som hör staten till.

Enorm, allomfattande privat ekonomisk planering inte bara existerar utan samordnas, integreras, harmoniseras också till att åstadkomma ett sammanhängande planerat ekonomiskt system. Det medel varmed detta åstadkoms är prissystemet. All ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag äger rum på grundval av övervägande av priser – priser som utgör kostnader och priser som utgör vinster eller inkomster. Privatpersoner som planerar att köpa varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid priserna för dessa varor och tjänster och är beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Privatpersoner som planerar att sälja varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid de priser de kan vänta sig för sina varor eller tjänster och är också beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Affärsföretag grundar förstås sina planer på överväganden både av försäljningsvinster och av kostnader och därmed av de respektive priser som utgör båda, och är beredda att ändra sina planer som svar på förändringar i lönsamheten.

När min fru och jag först flyttade till Kalifornien planerade vi till exempel att köpa ett hus högt uppe på en kulle med utsikt över Stilla havet. Men sedan vi fick reda på priset för sådana hus beslöt vi snabbt att vi behövde revidera vår plan och i stället leta efter ett hus åtskilliga kilometer in från kusten. På så sätt leddes vi till att ändra vår husköpsplan på ett sätt som fick den att harmoniera med andras planer, andra som också planerade att köpa den sorts hus vi ursprungligen planerade att köpa, men som dessutom var villiga och i stånd till att i sin plan ta med mer pengar än vi var villiga och i stånd till att ta med. Andras högre bud och vårt övervägande av dessa bud åstadkom en harmonisering av vår husköpsplan med deras.

Likaledes kan en naiv nybörjare vid universitetet planera en karriär som fordrar att han som huvudämne väljer medeltida fransk litteratur eller renässanspoesi. Men någon gång innan hans tredje år vid universitetet börjar kommer han att inse att om han envisas med en sådan karriärplan, kan han förvänta sig att leva sitt liv svältande i en vindskupa. Om han å andra sidan ändrar sin karriärplan och börjar studera bokföring eller teknik kan han förvänta sig att leva mycket behagligt. Och så ändrar han sin karriärplan och sin studieplan. När han ändrar sin karriärplan på grundval av ett övervägande av framtida inkomst gör denne student en förändring som bättre stämmer överens med de planer andra i det ekonomiska systemet har. För att utföra andras planer fordrar vida fler revisorers och ingenjörers tjänster än litterära experters tjänster.[4]

Ett sista exempel: konsumenter ändrar sin kostplan och planerar därför, låt oss säga, att äta mer fisk och kyckling och mindre nötkött. Detta resulterar i en motsvarande ändring i deras köpmönster och i vad de avstår från att köpa. För att bibehålla sin lönsamhet måste nu stormarknader och restauranger planera att ändra sina erbjudanden, nämligen att öka de respektive mängderna av fisk och kyckling och av de huvudrätter eller smörgåsar med fisk och kyckling de erbjuder, och minska mängderna av nötkött och av huvudrätter eller smörgåsar med nötkött. Dessa förändringar av planen och motsvarande förändringar av inköpen från stormarknadernas och restaurangernas sida resulterar i ytterligare ändringar av planer och inköp från leverantörernas och underleverantörernas sida, och så vidare, tills hela det ekonomiska systemet har blivit tillräckligt omplanerat för att stämma med förändringarna i konsumenternas planer och inköp.

Prissystemet och det övervägande av kostnader och intäkter från alla individers sida som det medför leder till att det ekonomiska systemet fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i efterfrågan eller tillgång på ett sätt som maximerar vinsterna och minimerar förlusterna och säkerställer att varje enskild produktionsprocess genomförs på ett sådant sätt som maximalt befrämjar produktionen i det övriga ekonomiska systemet.

Till exempel: som resultat av en minskning av tillgången på råolja kommer priset på råolja och på oljeprodukter att stiga. Alla enskilda köpare kommer att överväga de högre priserna i relation till sina egna specifika omständigheter – när det gäller konsumenter deras egna behov och önskemål; när det gäller affärsföretag deras förmåga att skicka vidare prisökningen till kunderna. De kommer alla att överväga alternativen till att använda den olja eller de oljeprodukter som specifikt är tillgängliga för dem. På så sätt kommer var och en av deltagarna, på grundval av sitt eget tänkande och sin egen planering, att minska sin efterfrågan på dessa varor på ett sätt som minst skadar hans välbefinnande. Och på så sätt kommer tänkandet och planeringen hos alla som deltar i det ekonomiska systemet och som använder olja eller oljeprodukter att finnas med i bestämmandet av var och med hur mycket den mängd olja och oljeprodukter som efterfrågas minskar som svar på en ökning av priserna på dem. Detta är helt klart ett fall av att svara på en förlust i tillgången på ett sätt som minimerar förlusten. Minskningen i tillgången kommer att åtföljas av en jämbördig minskning i användningen av den i de minst viktiga av de användningsområden för vilka den tidigare högre tillgången hade varit tillräcklig.

På liknande sätt leder prissystemet och alla deltagares individuella tänkande och planering till maximering av vinningarna från en ökning i tillgången på varje knapp produktionsfaktor. Den ökade tillgången absorberas i de användningsområden där den värderas högst, d.v.s. där den kan absorberas med lägsta prisfall.

Medan kapitalismen är ett ekonomiskt system som är grundligt och rationellt planerat och som fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i de ekonomiska betingelserna, är socialismen ironiskt nog, som Mises har visat, ur stånd till ekonomisk planering. När socialismen förstör prissystemet och dess grundvalar, nämligen privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen, förstör den också den intellektuella arbetsdelning som är väsentlig för rationell ekonomisk planering. Den kommer med det omöjliga kravet att planeringen av det ekonomiska systemet ska genomföras som ett odelbart helt i ett enda intellekt som endast ett allvetande gudomligt väsen skulle kunna besitta.

Vad socialismen representerar är så långt från rationell ekonomisk planering att den i själva verket är ett förbud mot rationell ekonomisk planering. Till att börja med är den till själva sin natur ett förbud mot ekonomisk planering för alla utom diktatorn och de andra medlemmarna av den centrala planeringsmyndigheten. De ska åtnjuta privilegiet att ha monopol på planering i den absurda, praktiskt taget vansinniga tron att deras hjärnor kan uppnå samma allseende och allvetande förmågor som allsmäktiga gudomligheter. Det kan de inte. Så vad socialismen faktiskt representerar är försöket att sätta en människas, eller som mest en handfull människors, tänkande och planering i stället för tio- och hundratals miljoner, ja rentav miljarder, människors tänkande och planering. Till sin natur har detta försök att få så få människors hjärnor att möta så många människors behov inga större utsikter till framgång än ett försök att få så få människors ben att bära så många människors vikt.

För att ha rationell ekonomisk planering fordras allas självständiga tänkande och planering, som verkar i en miljö av privat ägande av produktionsmedlen och prissystemet, m.a.o. kapitalism.

11. Jag övergår nu till frågan om monopol. Socialismen är det monopolistiska systemet. Kapitalismen är frihetens och den fria konkurrensens system.

Som Mises har påpekat är de väsentliga naturgivna fordringarna för mänskligt liv, som t.ex. dricksvatten, odlingsbar mark och de tillgängliga tillgångarna på praktiskt taget alla mineraler som regel tillgängliga i så stora mängder att inte alla tillgängliga källor kan exploateras. Den arbetskraft som fordras är inte tillgänglig. Den används på landområden och mineralfyndigheter som är produktivare eller i de talrika industriella och kommersiella verksamheter där marknadspriserna demonstrerar att användningen av dem är viktigare än produktionen av ytterligare tillgångar på jordbruksvaror eller mineraler.

Under dessa förhållanden och i frånvaro av statlig inblandning är vad som fordras för att göra det möjligt för någon producent (eller kombination av producenter) att bli ensam leverantör av någonting att det pris han tar är för lågt för att göra det mödan värt för andra potentiella leverantörer att ge sig in på området. Ställningen som ensam leverantör tryggas av det låga priset och är inte någon grundval för att ta ut ett högt pris.

Samma poäng gäller väsentligen för fall där nödvändigheten att investera stora mängder kapital kraftigt begränsar antalet leverantörer. Här fordras ett stort kapital för att uppnå låga produktionskostnader per enhet, vilka är nödvändiga för att vara lönsamma vid låga försäljningspriser.

Monopol är i själva verket resultatet av statlig inblandning. Specifikt är det att en marknad eller en del av en marknad reserveras för en eller flera leverantörer med hjälp av initierandet av fysiskt tvång. Exklusiva statliga ensamrätter, skyddstullar och licensieringslagar är exempel.

12. Kapitalismen är det system som leder till ständigt stigande reallöner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade drar inte affärsmän och kapitalister vinster från vad som påstås ursprungligen bara ha varit löner eller vad som påstås naturligt och med rätta ha varit löner. Den ursprungliga och primära formen av inkomst är vinster, inte löner. Manuella arbetare som producerade och sålde produkter antingen i Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” eller i Karl Marx ”enkla cirkulation” förtjänade inte löner utan försäljningsintäkter. När man säljer en limpa bröd eller ett par skor eller vilken annan produkt som helst, betalas man inte en lön utan en försäljningsintäkt. Och just därför att dessa manuella arbetare inte uppförde sig som kapitalister, d.v.s. inte köpte i avsikt att sälja utan gjorde utgifter bara som konsumenter, gjorde de inga utgifter för medlen att producera vilka varor de än må ha sålt, och därför ådrog de sig inga penningkostnader som måste dras från deras försäljningsintäkter; m.a.o., alla deras försäljningsintäkter var vinster, inte löner. Det visar sig att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.[5]

I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade är det först med kapitalisternas och kapitalackumulationens ankomst som löner som företeelse uppstår, tillsammans med efterfrågan på kapitalvaror. Både löner och utgifter för kapitalvaror visar sig som produktionskostnader i pengar som måste dras från försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, d.v.s. ju mer som köps för syftet att förtjäna försäljningsintäkter i jämförelse med försäljningsintäkterna, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna, och därmed är vinsterna lägre i jämförelse med både försäljningsintäkterna och lönerna. Med andra ord: vad kapitalisterna är ansvariga för är inte skapandet av vinsten som företeelse och dess avdrag från lönerna, utan skapandet av löner och penningkostnader och deras avdrag från försäljningsintäkterna, som ursprungligen alla var vinster. Kapitalister är ansvariga för skapandet av löner och för minskningen av den andel av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ju fler och ju rikare kapitalisterna är, desto högre är lönerna jämfört med vinsterna.

Det faktum att löntagare kan vara villiga att arbeta för existensminimum i avsaknad av bättre alternativ, och att affärsmän och kapitalister, liksom varje annan köpare, föredrar att betala mindre hellre än mer, är påståenden som är sanna men helt och hållet irrelevanta för bestämmandet av de löner som löntagarna faktiskt måste acceptera. Dessa löner bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraft, som både är den mest fundamentalt användbara beståndsdelen i det ekonomiska systemet och som det av naturen råder knapphet på.

I denna konkurrens strider det emot varje arbetsgivares egenintresse att tillåta lönerna att sjunka under den punkt som motsvarar full sysselsättning för ifrågavarande sorts arbetskraft på ifrågavarande plats. Sådana låga löner innebär att mängden efterfrågad arbetskraft överskrider den tillgängliga tillgången, d.v.s. att det råder brist på den arbetskraft det gäller. Brist på arbetskraft är jämförlig med en auktion där det fortfarande finns två eller fler som bjuder på samma föremål. Det enda sätt på vilket den budgivare som helst vill ha föremålet kan försäkra sig om det är genom att bjuda över sina rivaler och göra föremålet för dyrt för dem, så att de måste stiga åt sidan och göra det möjligt för honom att försäkra sig om föremålet.

På arbetsmarknaden kan det finnas tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner arbetare. Men knappheten på arbetskraft innebär att det finns potentiella arbeten för långt fler än detta antal. Det faktum att var och en av oss skulle vilja dra nytta av åtminstone tio andras arbetskraft kan tas som en indikation på omfattningen av knappheten på arbetskraft.

När en lönesats sjunker under den punkt som motsvarar full sysselsättning för den sorts arbetskraft det gäller, blir det möjligt för arbetsgivare som inte var i stånd till eller villiga att betala den högre lönen att erhålla arbetskraft på bekostnad av andra arbetsgivare som är i stånd till och villiga att betala den högre lönen. Situationen är exakt densamma som den starkare budgivaren vid en auktion som står inför förlusten av det föremål han önskar till någon annan, svagare budgivare. Sättet att försäkra sig om den arbetskraft han behöver är att höja budet och slå ut konkurrensen från de svagare arbetsgivarna.

När man ställs inför den brist på arbetskraft som uppkommer när det sätts tak på priset på arbetskraft konspirerar faktiskt arbetsgivarna med sina arbetstagare för att undvika lönekontrollernas anda genom att ge falska befordringar. Detta gör det möjligt för dem att hävda att de inte bryter mot kontrollerna fastän de faktiskt gör det.

Givet hur höga penninglönerna är, vilka, som vi har sett, bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om knapp arbetskraft, är nu det som bestämmer reallönerna, d.v.s. de varor och tjänster löntagarna kan köpa med de pengar de tjänar, priserna. Reallönerna bestäms fullt ut lika mycket av priserna som av lönerna. Reallönerna stiger endast när priserna sjunker i jämförelse med lönerna.

Vad som får priserna att falla i jämförelse med lönerna är en ökning av arbetets produktivitet, d.v.s. produktionen per enhet av arbetskraft. En ökning av arbetets produktivitet betyder större tillgång på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft, och därmed lägre priser på konsumtionsvaror jämfört med löner. Om vi på något sätt kunde mäta tillgången på konsumtionsvaror skulle en fördubbling av arbetets produktivitet åstadkomma en fördubbling av tillgången på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft och, om man står inför i allmänhet samma utgifter för att köpa konsumtionsvaror respektive arbetskraft, resulterar detta i en halvering av priserna på konsumtionsvaror, när man står inför i allmänhet samma genomsnittliga löner. Det skulle med andra ord fördubbla reallönerna.

Ökningen av arbetets produktivitet är alltid den väsentliga beståndsdelen i ökningen av reallönerna. Det är den som möjliggör att ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, vilka ansvarar för i genomsnitt högre penninglöner, åtföljs av priser som inte stiger eller inte stiger i samma omfattning som lönerna.

Och det som ansvarar för ökningen av arbetets produktivitet är affärsmännens och kapitalisternas aktiviteter. Deras fortlöpande innovationer och kapitalackumulation ligger bakom ökningen av arbetets produktivitet och därmed av reallönerna.

13. Till sist min sista poäng: ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver skulle säkra ett kapitalistiskt samhälle både mot inflation och mot deflation/depression. Den blygsamma ökningen i tillgången på ädelmetaller, och därmed den blygsamma ökning i spenderingsvolymen som den resulterar i, skulle inte vara i stånd att öka priserna när de ställs inför den betydande takt i vilken produktionen och tillgången på praktiskt taget alla andra varor än ädelmetallerna ökar under kapitalismen. Det troligaste är att priserna skulle tendera att falla så som då gjorde under loppet av 1800-talet.

Fallande priser som beror på ökad produktion utgör emellertid inte deflation. De är inte något tecken på någon minskning av den genomsnittliga vinstkvoten, det vill säga den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Inte heller är de något tecken på någon större svårighet att återbetala skulder. Men en djupdykning av vinsterna och en plötslig ökning av svårigheten att återbetala skulder är väsentliga symptom på deflation/depression.

Faktum är, som jag visar i min bok, att den blygsamma ökning av penningmängden och spenderingsvolymen som äger rum under ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver tjänar till att lägga en positiv komponent till avkastningsgraden och till att göra återbetalning av skulder något lättare, inte svårare. De fallande priser som orsakas av ökande produktion kolliderar inte med detta. När priser faller på grund av ökad produktion inför en ökning av penningmängden och spenderingsvolymen, är den genomsnittlige säljaren i en position att ha en tillgång på varor att sälja som är större i större proportion än vad priserna är lägre och därmed i stånd att tjäna mer pengar, inte mindre.

Genuin deflation, sådan som åtföljer depression, är finansiell kontraktion – det vill säga en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen. Det är detta som utplånar lönsamheten och gör återbetalning av skulder svårare. Men sådan kontraktion är precis vad ett montetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver förhindrar. Det förhindrar det, därför att när väl ädelmetallpengar uppstår, försvinner de inte plötsligt, så som sker med omloppsmedel, när de banker som ger ut dem går omkull[6]. Och eftersom deras ökningstakt är blygsam, leder den inte till någon betydande, artificiell minskning av efterfrågan på kontantinnehav, vilket sedan måste följas av en omkastning när ökningen av penningmängden upphör eller bromsas.

Inte heller åstadkommer det fortlöpande sparande och den fortlöpande kapitalackumulation som äger rum under kapitalismen att avkastningen på kapital minskar. Det nominella sparande som äger rum utifrån penninginkomsterna äger till stor del rum utifrån en avkastningsgrad som förhöjs av ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen och, så länge som penningmängden och spenderingsvolymen fortsätter att blygsamt öka, minskar detta sparande inte avkastningsgraden.

Om det inte förekom någon ökning av penningmängden och spenderingsvolymen skulle avkastningsgraden vara lägre, men stabil på den lägre nivån. Kapitalackumulationen skulle fortskrida helt enkelt på grundval av fallande ersättningspriser, där oförändrade utgifter fortlöpande skulle köpa större mängder kapitalvaror.

Som jag visar i min bok existerar, i ett sådant sammanhang, sparandet helt och hållet på bruttonivån, där det bestämmer sådana livsviktiga saker som till vilken grad det ekonomiska systemet koncentreras på produktion av kapitalvaror i jämförelse med konsumtionsvaror och på produktionsperiodens längd. Därmed avslöjas de väsentliga beståndsdelarna i kapitalackumulationen vara en tillräckligt hög relativ produktion av kapitalvaror och en tillräckligt lång produktionsperiod, tillsammans med tekniskt framåtskridande och allt annat som tjänar till att öka produktionen, framför allt ekonomisk frihet.

Här måste jag av tidsbrist sluta. Jag skulle vilja göra det med att säga att om ni har funnit mitt anförande av idag av intresse, hoppas jag att ni kommer att utforska de saker jag har diskuterat, längre och i mer detalj, i min bok. Dess hela summa och substans kan förstås som en systematisk redogörelse för kapitalismens välvilliga natur.

Copyright © 2002, 2012 George Reisman

Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.

---

[1]) Se också om detta ämne, och varför miljövännerna inte lyckas förstå det, diskussionen om hur produktion förbättrar miljön i Den giftiga miljörörelsen.

[2]) Reisman skriver ”i djungeln”, men eftersom både lejonen, zebrorna och gasellerna lever på savannen, har jag tagit mig friheten att här rätta min läromästare. Ö.a.

[3]) ”Associationslagen” är Mises egen term för lagen om komparativa fördelar. Ricardo tillämpade den endast på utrikeshandel; hur den är tillämplig på annat förklaras av Reisman i de följande styckena. Ö.a.

[4]) I den mån som människor värderar att tjäna pengar högre än sin personliga preferens för att ägna sig åt något visst yrke kommer deras preferensskala att sammanfalla med deras som erbjuder pengarna. Givetvis finns det fall där en individ sätter så stort värde på att ägna sig åt något visst yrke att han är villig att acceptera betydligt lägre lön än han skulle kunna tjäna inom andra yrken. Att han inte sätter högre värde på pengar än på tillfredsställelsen att ägna sig åt det yrke han föredrar visar samtidigt att han sätter större värde på tillfredsställsen att ägna sig åt detta yrke än på de preferenser andra ger uttryck åt genom att erbjuda pengar. Därför är, i motsats till den förhärskande uppfattningen att penningbegär är ”själviskt”, det i själva verket i sådana fall den relativa avsaknaden av penningbegär som är mer ”självisk” än penningbegäret, ty försåvitt som man inte sätter värde på att tjäna pengar arbetar man inte för att tillfredsställa andras behov och önskemål. En person som inte alls bryr sig om att tjäna pengar och inte tjänar några bidrar inte med någonting alls till tillfredsställandet av andras behov eller önskemål och står därmed utanför det system av social samverkan som utgörs av arbetsdelningen och bruket av pengar.

[5]) Framtida doktrinhistoriker kan gärna notera att Reisman här för första gången inte åberopar sig på Mises. Principen om ”profitens primat” är Reismans eget revolutionerande bidrag till den ekonomiska vetenskapen. Jag har själv gjort ett blygsamt försök att presentera denna princip i min uppsats Varför behöver vi George Reisman? Ö.a.

[6]) Omloppsmedel är fordringar på pengar som bankerna ska betala när så fordras, men som bankerna i själva verket inte äger. [Eng. ”fiduciary media”; ty. ”Umlaufsmittel”.]