Produktion versus konsumtion

Det finns två grundläggande sätt att se på det ekonomiska livet. Det ena synsättet dominerade 1800-talets ekonomiska filosofi, under inflytande av de brittiska klassiska ekonomerna, som t.ex. Adam Smith och David Ricardo. Det andra synsättet dominerade 1600-talets ekonomiska filosofi, under inflytande av merkantilismen, och har återkommit och dominerar nu 1900-talets ekonomiska filosofi, till stor del under lord Keynes inflytande. Vad som skiljer dessa två synsätt är följande: Under 1800-talet identifierade ekonomerna det ekonomiska livets grundproblem som hur produktionen ska kunna ökas. Underförstått eller uttryckligen uppfattade de grunden både för ekonomisk verksamhet och ekonomisk teori som det faktum att människans liv och välbefinnande är beroende av produktion av rikedomar[1]. Människans natur får henne att behöva rikedomar; hennes mest elementära omdömen får henne att önska rikedomar; problemet, menade de, är att producera dem. Den ekonomiska teorin kunde därför ta önskan att konsumera för given och fokusera uppmärksamheten på med vilka medel och metoder produktionen skulle kunna öka.

Under 1900-talet har ekonomerna återgått till det rakt motsatta synsättet. I stället för att förstå problemet som hur man kontinuerligt ska kunna öka produktionen när man står inför ett obegränsat begär efter rikedomar, som är resultatet av de obegränsade möjligheterna att bättre tillfredsställa människans behov, svävar man i villfarelsen att problemet är att öka begäret att konsumera så att konsumtionen ska kunna avpassas efter produktionen. Den ekonomiska teorin under 1900-talet tar produktionen för given och fokuserar uppmärksamheten på medel och metoder som ska kunna öka konsumtionen. Den förfar som om det ekonomiska livets problem inte vore att producera rikedomar utan att producera konsumtion.

Dessa båda diametralt motsatta och ömsesidigt uteslutande grundpremisser beträffande det ekonomiska livets grundproblem spelar samma roll i den ekonomiska teorin som motstridiga metafysiska läror gör inom filosofin. Punkt för punkt resulterar de i motsatta slutsatser eller i att man för fram motsatta skäl för samma slutsats. På ett så genomgripande och så grundläggande sätt bestämmer de den ekonomiska teorin att de ger upphov till två fullständigt olika ekonomiska tankesystem.

Två sätt att se på sysselsättning

Om man ansluter sig till 1800-talets produktionistiska premiss, inser man först av allt att det inte finns något sådant problem som att ”skapa arbetstillfällen”. Det finns ett problem med att skapa lönande arbeten, men inte arbeten. Hela tiden, menar produktionisten, finns det lika mycket arbete att utföras – lika många potentiella arbetstillfällen – som det finns otillfredsställda mänskliga begär som skulle kunna tillfredsställas med större produktion av rikedomar; och eftersom dessa begär är obegränsade, är den mängd arbete som behöver utföras – antalet potentiella arbetstillfällen – också obegränsad. Att använda fler och bättre maskiner, hävdar produktionisten, orsakar därför inte arbetslöshet. Det gör det bara möjligt för människor att, i den mån de inte föredrar ledighet, producera mer och på så sätt sörja för sina behov fullständigare och på ett bättre sätt. Att förlänga arbetstiden eller att anställa kvinnor, barn, utlänningar eller människor av minoritetsraser eller minoritetsreligioner berövar inte heller någon sysselsättning. Det möjliggör helt enkelt ökad produktion.

Om man ansluter sig till 1900-talets konsumtionistiska premiss, ser man helt annorlunda på maskiner och på att fler människor ges sysselsättning. Man betraktar varje ökning av produktionen som ett hot mot någon del av vad som redan produceras. Man föreställer sig att produktionen begränsas av begäret att konsumera. Man fruktar att detta begär kan vara otillräckligt och att en ökning av produktionen inom vilken del av ekonomin som helst därför måste framtvinga en minskning av produktionen inom någon annan del. Följaktligen fruktar man att det arbete som utförs av maskiner gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av människor, att det arbete som utförs av kvinnor gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av män, att det arbete som utförs av barn gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av vuxna, att det arbete som utförs av judar gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av kristna, att det arbete som utförs av svarta gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av vita, och att somligas extra arbete betyder brist på arbete tillgängligt för andra.

Varken produktionisten eller konsumtionisten önskar långa arbetsdagar eller barnarbete. Här kommer de båda såtillvida fram till samma slutsats. Men deras skäl skiljer sig helt och hållet åt. Konsumtionisten önskar inte dessa saker därför att han tror att det finns problem med vad man ska göra med de resulterande produkterna, om inte andra produkter ska upphöra att produceras och att andra arbetare ska bli arbetslösa. Produktionisten önskar inte långa arbetsdagar eller barnarbete därför att han inte sätter något värde på trötthet eller förtidig utmattning. Problemet är i produktionistens ögon inte vad man ska göra med de ytterligare produkter som produceras med längre arbetsdagar eller med barnarbete – endast ett starkt behov av dessa ytterligare produkter framkallar detta ytterligare arbete – utan hur man ökar arbetets produktivitet till en nivå där människor kan ha råd med mer fritid och att klara sig utan sina barns arbete.

Rikedomar genom knapphet?

Eftersom konsumtionisten föreställer sig att produktionen begränsas av önskan att konsumera (snarare än att konsumtionen begränsas av förmågan att producera), värdesätter han inte rikedomar utan avsaknad av rikedomar. Till exempel föreställde han sig efter Andra världskriget att den relativa avsaknaden av hus, bilar, TV-apparater och kylskåp i Europa var en tillgång för den europeiska ekonomin, eftersom den utgjorde en stor tillgång på oförbrukat konsumtionsbegär, och därmed förmodades säkerställa stark efterfrågan från konsumenternas sida. Likaledes föreställde han sig att det relativa överflödet av dessa varor i Förenta staterna var en belastning för den amerikanska ekonomin, eftersom det utgjorde en förbrukad tillgång på konsumtionsbegär och därmed förmodades säkerställa endast en svag efterfrågan från konsumenternas sida. Konsumtionisten drar slutsatsen att välstånd beror på avsaknad av rikedomar, och att fattigdom följer av överflöd på rikedomar, eftersom denna ovärderliga vara, begäret att konsumera, på vilken tillgången är mer begränsad än tillgången på diamanter, produceras genom avsaknad och konsumeras genom förekomst av rikedomar. Det är enligt denna princip som konsumtionisten uppskattar krig och förstörelse som källor till välstånd och menar att fattigdom under depressioner beror på ”överproduktion”.

Konsumtionisten tror inte att förstörelse av rikedomar är det enda sättet att uppnå välstånd. Även om han tror att det är svårt att genomföra hyser han förhoppningar om att tillgången på hans vara, begäret att konsumera, icke desto mindre kan ökas med positiva mått och steg. Ett sådant mått och steg är ett högt födelsetal. Genom att låta nya människor komma till världen för man också in ett ökat konsumtionsbegär i världen. Att det existerar ett stort antal människor, säger konsumtionisten till affärsmannen, kommer att göra det möjligt för företagen att hitta någon att avyttra sina annars överflödiga varor på. Företagen kommer att blomstra eftersom deras tillgång på varor kommer att finna en motsvarighet i en tillräcklig tillgång på begär efter varor. I avsaknad av ett högt födelsetal, eller tillsammans med ett högt födelsetal, tror konsumtionisten att reklam kan framkalla något nytt begär hos annars övermätta konsumenter. Och, på ett något annat plan, hävdar konsumtionisten att tekniskt framåtskridande kan ge nya användningsområden för en ökande tillgång på kapitalvaror, som annars inte skulle kunna avsättas till investeringar. Eller, om allt annat misslyckas, kan man räkna med att staten ska kunna tillhandahålla obegränsad konsumtion – t.o.m. i avsaknad av begär. Eller kanske ett land, hoppas konsumtionisten, är så lyckligt lottat att det är i fara att angripas av främmande fientliga makter och därför står inför nödvändigheten att upprätthålla ett starkt militärt försvar. I vilketdera fallet föreställer sig konsumtionisten att staten ska kunna främja välståndet genom att byta sin konsumtion mot folkets produkter.

Produktionen begränsar konsumtionen

Produktionisten ser förstås annorlunda på saken. Han hävdar att det alltid utgör en kostnad för föräldrarna att föda och uppfostra barn. När föräldrarna sätter barn till världen måste de lägga ut pengar på dem som de annars skulle ha lagt ut på sig själva. Föräldrarna kan förstås, och kommer förhoppningsvis, att anse att det är bättre och roligare att lägga ut pengar på barnen; men det är ändå en kostnad. Och om de har tillräckligt många barn kommer de att bli fattiga. Detta är ett faktum, hävdar produktionisten, som vem som helst kan observera i vilken stor familj som helst som inte har motsvarande stora inkomster. Förekomsten av barn får inte föräldrarna att lägga ut mer pengar än de annars skulle ha gjort, utan bara att lägga ut dem på andra saker än de annars skulle ha gjort. De köper barnmat, leksaker och cyklar i stället för fler måltider på restaurang, en bättre bil eller dyrare semestrar. Produktionen stimuleras inte. Produktionen tar bara en annan riktning, eftersom efterfrågan blir annorlunda fördelad.

Den enda ökning av produktionen som skulle kunna äga rum, hävdar produktionisten, skulle vara ett resultat av att föräldrarna måste ta extraknäck eller arbeta övertid för att försörja sina barn och ändå kunna behålla sin tidigare levnadsstandard. Och när barnen växer upp kommer den utökade marknad som de förmodas utgöra för hus och bilar och liknande endast att materialiseras i den mån som de själva kan producera motsvarigheten till dessa saker och därigenom tjäna pengar att köpa dem för. Det kommer endast att vara tack vare deras produktion, inte tack vare deras önskan att konsumera, som de kommer att kunna utgöra en utökad marknad.

Reklamen och konsumenten

Reklamen, menar produktionisten, skapar inte någon önskan att konsumera om inget begär efter fler varor annars skulle ha existerat. Det är inte så att människor, ifall reklam inte hade existerat, inte skulle ha en aning om hur de skulle spendera sina pengar. Reklam behövs inte, och skulle inte vara tillräcklig, för att få vegeterande varelser att vakna upp och bli till människor. Vad reklamen gör är att den leder människor till att konsumera annorlunda och på ett bättre sätt än de annars skulle ha gjort. Reklam är ett konkurrensverktyg och, som sådant, finns det för varje konkurrerande produkt vars försäljning ökas av den någon annan konkurrerande produkt vars försäljning minskas av den.

Konsumtionistens inställning till reklam framhäver klart vissa andra korollarier och implikationer av hans grundpremiss. Hans bedömning av reklam, liksom hans bedömning av krig och förstörelse, är ambivalent, och detta med nödvändighet. Å ena sidan godtar han den, på den grundvalen att den genom att skapa konsumtionsbegär skapar det arbete som fordras för att tillfredsställa dessa begär. Men själva denna tro att reklamen skapar begär där absolut inga begär annars skulle ha existerat får honom också att fördöma reklamen. För om det vore sant att människorna i avsaknad av reklam skulle vara fullkomligt nöjda med mycket litet, måste de begär som skapas av reklamen förefalla endast vara ytliga och i grunden onödiga och onaturliga.

Och det är just så här som konsumtionisten betraktar sådana begär. I hans ögon utgör alla begär som människor har efter varor, utöver vad som är nödvändigt för att möjliggöra blott och bar fysisk överlevnad och en vegetativ tillvaro, en onaturlig smak för ”lyxvaror”. Dessa begär anser konsumtionisten vara i sig onödiga. Det enda som rättfärdigar dem är att de skapar arbete. Konsumtionistens uppfattning om merparten av den ekonomiska verksamheten är därför att den utgör meningslös verksamhet, och att list och bedrägeri fordras för att få människor att begära varor som de inte har något behov av, för att få dem att tillbringa sina liv med att producera just dessa varor.

Hur paradoxalt det i förstone än må verka är det produktionisten som sätter värde på konsumtionsbegär. Enligt hans uppfattning är begäret efter ”lyxvaror” viktigt; det är nödvändigt och naturligt; för det är ingenting annat än önskan att tillfredsställa ens inneboende behov (inbegripet behovet av estetisk tillfredsställelse) på ett allt bättre sätt. Det är från den vikt som är förknippad med tillfredsställandet av begäret efter ”lyxvaror”, hävdar produktionisten, som vikten av det arbete som fordras för att producera dem härleds, inte vice versa.

Teknik och kapitalvaror

Värdet av tekniskt framåtskridande, hävdar produktionisten, ligger inte i skapandet av ”avsättning för investeringar” eller ”investeringsmöjligheter” för en växande tillgång på kapitalvaror. Om begreppet kapitalvaror förstås rätt, som en beteckning på alla varor som köparen använder för syftet att producera varor som ska säljas, då, hävdar produktionisten, finns det ingenting sådant som en brist på ”investeringsmöjligheter” för kapitalvaror. Så länge som fler eller bättre konsumtionsvaror begärs, finns det behov av större tillgång på kapitalvaror.

Till exempel fordrar tio miljoner bilar av en given kvalitet att man använder dubbelt så många kapitalvaror – dubbelt så mycket stål, glas, däck, färg, motorer och maskineri – när man producerar dem som fem miljoner bilar. Om bilarnas kvalitet ska förbättras, då fordras en större mängd kapitalvaror för att producera samma antal bilar. Till exempel fordrar ett givet antal bilar av Chevroletkvalitet en större mängd kapitalvaror i produktionen än samma antal bilar av Volkswagenkvalitet; samma antal bilar av Cadillackvalitet fordrar ännu större tillgång på kapitalvaror; och samma antal bilar av Rolls Roycekvalitet fordrar ännu större tillgång.

Identiskt samma princip gäller för hus av olika storlek och kvalitet. En given mängd åttarumshus av given kvalitet fordrar att man använder en större tillgång på kapitalvaror än samma antal sjurumshus av samma kvalitet. Ett givet antal tegelhus fordrar större tillgång på kapitalvaror än samma antal trähus av samma storlek; tegelstenar eller ännu dyrare material utgör större tillgång på kapitalvaror, eftersom en större mängd arbete fordras för att producera dem. Principen gäller för mat och kläder, för möbler och hushållsapparater, för varje vara. Så länge som fler konsumtionsvaror begärs, så länge som inte varje konsumtionsvara som produceras är av allra bästa kända kvalitet, finns det ett behov av större tillgång på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande

Det är inte så att tillgången på kapitalvaror, i avsaknad av tekniskt framåtskridande, skulle fortsätta att expandera men inte hitta ”avsättningar för investeringar”. Det är inte så att vi måste frukta att uteblivet tekniskt framåtskridande ska leda till en störtflod av varor, där varenda bil som produceras kommer att motsvara en Rolls Royce av allra finaste modell, eller att vartenda hus som byggs kommer att vara en palatsliknande herrgårdsbyggnad, eller att varenda kostym som produceras kommer att passa hertigen av Windsor, eller att varenda munsbit mat kommer att vara en sällsynt delikatess, och att vi sedan inte skulle ha en aning om hur vi ska använda vår växande tillgång på kapitalvaror. Tvärtom hävdar produktionisten att vad vi har att frukta av uteblivet tekniskt framåtskridande är att vi inte ska få en ökning av tillgången på kapitalvaror, att vi inte ska vara i stånd att utnyttja någon avsevärd del av de praktiskt taget obegränsade ”avsättningar för investeringar” som redan existerar, inom ramen för känd teknik.

Det tekniska framåtskridandets värde, hävdar produktionisten, ligger i det faktum att det gör det möjligt för oss att anskaffa större tillgång på kapitalvaror, och inte i att det löser problemet vad man ska göra med en större tillgång. De tekniska framsteg som gjorde det möjligt att bygga kanaler och järnvägar under 1800-talet och att utveckla stålindustrin var värdefulla, inte därför att de absorberade kapitalvaror, som konsumtionisten hävdar, utan därför att de möjliggjorde ackumulation av kapitalvaror. Konsumtionisten inser inte att tillgången på kapitalvaror endast kan utvidgas genom att man utvidgar produktionen av dem, och att det är just detta som tekniskt framåtskridande gör möjligt. Hade de tekniska framsteg som möjliggjorde de första järnvägarna på 1830-talet inte ägt rum, skulle den tillgång på kapitalvaror som fordrades för att bygga fler och bättre järnvägar under 1840-talet inte gått att anskaffa; eller, om de hade gått att anskaffa, endast till priset av någon annan industris expansion. Hade inga tekniska framsteg i järnvägsbyggandet gjorts under 1840-talet, skulle tillgången på kapitalvaror under 1850-talet ha varit mindre, både för järnvägar och för alla andra industrier. Och så skulle det ha varit, årtionde för årtionde, om inte tekniska framsteg inom järnvägsbyggandet eller inom någon annan industri hade ägt rum.

För att kapitalackumulationen ska fortsätta under någon tidsperiod är tekniskt framåtskridande oundgängligt. Det är det enda som kan möjliggöra fortlöpande produktionsökningar, och endast fortlöpande produktionsökningar kan möjliggöra fortlöpande kapitalackumulation. Konsumtionisten är inte medveten om att just det som han betraktar som lösningen på hans inbillade problem är källan till vad han inbillar sig vara problemet. Inte heller är han medveten om att när han framför tekniskt framåtskridande som lösningen på problemet vad man ska göra med fler kapitalvaror, ställer han sig själv inför problemet vad man ska göra med den större tillgången på konsumtionsvaror, vilken även han medger är resultatet av tekniskt framåtskridande. Utöver andra bryderier ställs konsumtionisten inför dilemmat att förklara hur det kommer sig att tekniskt framåtskridande kan höja vinstnivån genom att, som han uttrycker det, ”öka efterfrågan på kapital”, samtidigt som det, som han medger, ökar produktionen av konsumtionsvaror, vilket han hävdar sänker vinstnivån genom ”överproduktion”.

Konsumtionism och parasitism

Idén att man gagnar producenten genom att konsumera hans produkt, och detta genom att man ger honom arbetet att möjliggöra ens konsumtion, är, menar produktionisten, absurd. Endast användningen av pengar gör den det minsta plausibel. Om den vore sann, då skulle varje slav som någonsin levt omhulda sin herres varje nyck vars tillfredsställelse fordrat mer arbete av honom. En slav skulle ha varit tacksam om hans herre önskade sig ett större hus, en bättre väg, mer mat, fler fester, och så vidare; för att tillhandahålla honom medlen att tillfredsställa dessa önskningar skulle ha gett honom motsvarande merarbete att utföra.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven. Det är en tro vars absurditet endast motsvaras av den orättvisa den möjliggör. Den är det medel med vilket parasitiska påtryckningsgrupper som utnyttjar staten som plundringsagent försöker narra sina offer att tro att de gagnas och stöds av dem som tar deras produkter och ingenting ger dem i gengäld.

Den enda ekonomiska förmån man kan ge en producent, hävdar produktionisten, består i att man byter sina egna produkter eller tjänster mot hans produkter eller tjänster. Det är genom vad man producerar och erbjuder i utbyte som man gagnar producenterna, inte genom vad man konsumerar. I den mån man konsumerar andras produkter eller tjänster utan att erbjuda produkter eller tjänster i utbyte, konsumerar man på deras bekostnad.

Användningen av pengar gör denna poäng något mindre uppenbar men icke desto mindre sann. När pengar används byter producenterna inte varor och tjänster direkt, utan indirekt. Köparen byter pengar mot en säljares varor. Säljaren byter sedan pengarna mot andra säljares varor, och så vidare. Men varje köpare i serien måste antingen själv ha erbjudit varor och tjänster till salu som motsvarar dem han köper, eller erhållit sina pengar från någon annan som har gjort det.

Det faktum att var och en i en penningekonomi mäter sin behållning med den mängd pengar han erhåller i utbyte mot sina varor eller tjänster tolkas av konsumtionisten som att det innebär att blotta utlägget av pengar är en dygd och att ekonomiskt välstånd står att finna genom att man skapar och spenderar nya och fler pengar – m.a.o. genom inflationspolitik.

Produktionisten genmäler och hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust. Deras förlust, säger produktionisten, tar antingen formen av en åderlåtning av deras kapital, en minskning av deras konsumtion eller utebliven belöning för det ytterligare arbete de utför – en förlust som exakt svarar mot de varor och tjänster som erhållits av de köpare som inte producerar.

När konsumtionisten förespråkar att de som inte producerar ska konsumera, och detta för att säkra producenternas välstånd, är det, hävdar produktionisten, ett patologiskt gensvar på en ekonomisk värld som konsumtionisten inbillar sig vara styrd av patologi. Konsumtionisten har alltid en girigbuks patologi för ögonen. Hans resonemang domineras av tanken på hamstring av kontanter. Han tror att en del av mänskligheten drivs av en ändamålslös passion för oavlönat arbete, vilken för att tillfredsställas fordrar att det finns en annan del av mänskligheten som är angelägen om att ta emot belöningar utan arbete. Detta är innebörden av tron att en grupp människor endast önskar producera och sälja, men inte köpa och konsumera, och slutsatsen att vad som fordras är en annan grupp människor som ska köpa och konsumera men inte producera och sälja. I konsumtionistens värld föreställer man sig att producenterna producerar blott och bart för att skaffa sig pengar. Konsumtionisten står redo att förse dem med pengar i utbyte mot deras varor – han ämnar antingen ta ifrån dem de pengar han tror att de inte skulle lägga ut, och sedan få någon annan att lägga ut dem, eller trycka mer pengar och låta dem ackumulera papper på samma sätt som andra förvärvar sina varor.

Hamstring är inte den enda företeelse som konsumtionisten tar fasta på. Om ingenting i verkligheten duger, är konsumtionisten synnerligen skicklig på att framföra helt och hållet imaginära orsaker till ekonomisk katastrof. Undantagslöst är den lösning han föreslår att de som inte har producerat ska konsumera, och detta för deras skull som har producerat. Målet är alltid att demonstrera parasitismens nödvändighet och välgörande verkningar – att framställa parasitism som källan till allmänt välstånd.

Det ekonomiska livets rationalitet

I ljuset av konsumtionismens överväldigande absurditeter och motsägelser och den grova perversion av värden som den ger upphov till kan man endast dra slutsatsen att stödet för den grundar sig på det intresse som den uppenbarligen tjänar: parasitism. Detta fritar förstås inte ekonomen från skyldigheten att identifiera de särskilda misstagen i varje konsumtionistiskt argument. Det diskvalificerar emellertid varje konsumtionist som ekonom. Ingen vetenskapsman på något område kan acceptera uppfattningen att verkligheten är irrationell eller att det fordras irrationella handlingar för att handskas med den.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.

Denna uppsats publicerades ursprungligen i The Freeman, oktober 1964.

Copyright © 1964, 1991 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Production versus Consumption. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Det tycks inte finnas något bättre ord för ”wealth” på svenska än just ”rikedomar”; men eftersom ”rikedom” på svenska normalt är en synonym för ”förmögenhet”, ”överflöd” eller ”välstånd”, är en kort definition på sin plats. Min engelska ordbok definierar det som ”alla varor och resurser som har ekonomiskt värde”. Och Reismans egen definition i Capitalism är ”materiella varor som tillverkats av människan”. Alla varor som tillverkats av människan, och alla naturresurser som utnyttjas av människan – alla ”ekonomiska varor” – ingår i begreppet ”rikedomar” – till skillnad från ”gratisvaror” som luft, vind, vatten och solsken. Ö.a.

Advertisements

%d bloggare gillar detta: