Miljörörelseförödelsens aritmetik

Ett av miljörörelsens huvudkrav, framfört som väsentligt för att bekämpa global uppvärmning, är åläggandet av en massiv nedskärning av de globala utsläppen av koldioxid, åtföljt av en frysning av dessa utsläpp vid den skarpt reducerade nivå som ålagts.

I denna anda eftersträvar Storbritanniens Sternrapport[1], som publicerades hösten 2006, en minskning på 25% till år 2050. Förenta nationernas ”Intergovernmental Panel on Climate Change” [IPCC] går betydligt längre och har yrkat på en minskning på 60%.

Sådana uttalanden kan göras öppet och upprepade gånger endast därför att det överväldigande flertalet människor inte gör sig besväret att förstå implikationerna. De gör inte det, eftersom vad som fordras för att göra det är en kombination av att göra kopplingar mellan olika fakta och att utföra beräkningar. Detta är aktiviteter som allmänt uppfattas som betungande. Icke desto mindre är tänkande på denna nivå väsentligt, om människor ska förstå implikationerna av miljörörelsens krav.

I rent verbala termer är dessa implikationer att miljörörelsen eftersträvar förstörelse av den moderna världens energibas, tillsammans med eliminering eller radikal minskning av tillgången på alla varor och tjänster som är beroende av denna energibas. Den eftersträvar detta därför att dessa varor och den energi de är beroende av medför utsläpp av koldioxid i atmosfären. Ifrågavarande varor och tjänster är luftkonditionering, bilar, flygresor, bostäder, mat, kläder, kylskåp och frysar, TV-apparater, telefoner, tvättmaskiner, torktumlare, böcker, datorer – allting som är beroende av produktion och användning av olja, kol eller naturgas, vilka alla släpper ut koldioxid i atmosfären när de förbränns. Förstörelsen av energibasen och av produktionen av varor och tjänster impliceras av det faktum att för att kunna skära ned utsläppen av koldioxid är det nödvändigt att skära ned produktionen och användningen av energi i dessa former. Men att skära ned produktionen och användningen av energi minskar produktionen av varor och tjänster.

Jag övergår nu till miljörörelseförstörelsens aritmetik och ska beräkna omfattningen av den minskning av koldioxidutsläppen per person som inryms i miljörörelsens krav. Detta kommer att tjäna som en vägledning till omfattningen av minskningen i produktionen och användningen av energi per person, och därmed som en vägledning till minskningen i produktionen av varor och tjänster per person. Genom att gå tillväga på detta sätt kommer det att bli mycket lätt att bevisa att miljörörelsen eftersträvar förstörelse av den moderna världens energibas, tillsammans med eliminering eller radikal minskning av tillgången på alla varor och tjänster som är beroende av den.

Låt mig börja med den minskning på 25% av de globala koldioxidutsläppen som Sternrapporten yrkar på. Att tillämpa den världen över skulle implicera en minskning på 25% av koldioxidutsläppen här i Förenta staterna år 2050. Men Förenta staternas folkmängd detta år beräknas vara ungefär 400 miljoner. Eftersom Förenta staternas folkmängd för närvarande är 300 miljoner, betyder det att fyra tredjedelar av Förenta staternas nuvarande befolkning skulle förväntas endast generera tre fjärdedelar av de nuvarande koldioxidutsläppen. Tre fjärdedelar delat med fyra tredjedelar är nio sextondelar, eller 56,25%. Detta skulle vara den beräknade per capita-nivån av koldioxidutsläpp i Förenta staterna år 2050, d.v.s. en minskning på 43,75% från dagens nivå.

Om minskningen av de globala koldioxidutsläppen ska vara 60% snarare än 25%, då kommer, med samma ökning av folkmängden, minskningen av utsläpp per capita i Förenta staterna att vara på en nivå som man kommer fram till genom att dividera 40% (de utsläpp som finns kvar efter minskning på 60%) med fyra tredjedelar. Eftersom division med fyra tredjedelar alltid är multiplikation med tre fjärdedelar, skulle minskningen per capita vara på en nivå av 30% av dagens utsläpp i stället för 56,25%. Minskningen per capita av utsläppen i Förenta staterna skulle vara 70% snarare än 43,75%.

Men det finns ytterligare en betydande minskning i Förenta staternas koldioxidutsläpp per capita att ta med i beräkningen, nämligen att medan de globala utsläppen kommer att minskas med 25% eller 60%, kommer utsläppen i Kina, Indien och resten av den så kallade tredje världen att tillåtas fortsätta öka, tills det, får man förmoda, råder likhet i utsläpp per capita världen över.

Även om Förenta staterna för närvarande endast har 5% av världens befolkning, förbrukar Förenta staterna 25% av världens energitillgångar och är ansvarigt för ungefär 25% av världens koldioxidutsläpp. Om vi antar att Förenta staternas folkmängd fortsätter att vara 5% av världens folkmängd, skulle uppnåendet av global likhet i koldioxidutsläpp per capita fordra en minskning av Förenta staternas energiförbrukning från nuvarande 25% ned till 5%, vilket motsvarar folkmängdens storlek. Detta implicerar en ytterligare minskning på 80% i utsläpp per capita i Förenta staterna. Detta därför att 5% delat med 25% är 20%; ett fall ned till 20% av den ursprungliga procentsatsen är en minskning på 80% från den ursprungliga procentsatsen.

Denna ytterligare nedgång på 80% i koldioxidutsläpp per capita skulle vara tillämplig på de redan mycket avsevärda nedgångar i procenttal som beräknats ovan. Så t.ex. skulle, med en nedskärning på 25% i globala utsläpp, nedgången i Förenta staterna bli 20% av 56,25%, d.v.s. ned till 11,25%. Detta skulle förstås bli en minskning på 88,75% i koldioxidutsläpp per capita i Förenta staterna. Med en nedskärning på 60% i globala utsläpp skulle nedgången i Förenta staterna bli 20% av 30%, d.v.s. ned till 6%. Detta skulle vara en minskning på 94% i koldioxidutsläpp per capita i Förenta staterna.

Oavsett om minskningen av koldioxidutsläppen per capita går ned till 6% eller 11,25%, och oavsett om några få procents minskning kan undvikas genom att man utvinner ytterligare energi från vind- och solkraft (miljövänner tillåter inte kärnkraft, som de betraktar som en dödsstråle och motsätter sig ännu mer än de motsätter sig koldioxidutsläpp, inte heller tillåter de vattenkraft i den mån den hindrar fiskars vandringar), är den uppenbara implikationen ekonomisk förödelse. Det är förödelse av produktionen och användningen av energi och förödelse av produktionen av allt som är beroende av denna energi.

Implikationerna av att genomdriva miljörörelsens krav inbegriper dem som jag har diskuterat i tidigare artiklar i detta ämne. I termer av individers liv är de av exakt det slag som beskrivits i de tidningsartiklar jag citerar i ”After the Hideous Light Bulbs”. De inbegriper också sådana paradoxer som att försöka bekämpa den globala uppvärmningen genom att förstöra luftkonditionering, kylskåp och frysar. (Jag presenterade just denna paradox i ”Environmentalist Zen”. Att den är närvarande i miljörörelsen är något som bör vara skriande uppenbart från den här artikeln.)

Det följer att försåvitt som någonting kan tjäna som en murbräcka för att få människor att acceptera miljörörelsens agenda av förstörelse och utarmning, behöver man bjuda det starkast möjliga motstånd. Så är fallet med den organiserade kampanj som nu är på gång för att få människor att acceptera användning av lågenergilampor i stället för traditionella glödlampor. Som ett förspel till lagstiftning om saken subventioneras för närvarande försäljningen av dessa lampor kraftigt av företag som försöker ställa sig in hos miljörörelsen, detta för att kunna mildra den skada de väntar sig att de annars skulle råka ut för. Det bör vara uppenbart att det är nödvändigt att bekämpa accepterandet av dessa lågenergilampor, så som jag hävdar i ”Say No to the Hideous Light Bulbs”.

Det råder idag ett enormt allmänt tryck att göra gemensam sak med miljörörelsen. Företag som länge hade motsatt sig den ilar den nu till mötes. Motståndet håller på att förflyktigas. Där det fortfarande finns allvarliga motståndsfickor tjänar smädelser från miljörörelsens sida till att underminera deras effektivitet. Detta har till exempel varit fallet med avseende på den brittiska TV-dokumentären ”The Great Global Warming Swindle”, som presenterar talrika vetenskapliga experters uppfattningar om klimatet och orsakerna till klimatförändringarna som motsätter sig miljörörelsens anspråk att den globala uppvärmningen orsakas av koldioxidutsläppen.

Den allmänna anslutningen till en så fasansfullt destruktiv rörelse som miljörörelsen påminner om hur människor ilade att ansluta sig till Hitler och nazistpartiet i Tyskland åren 1932 och 1933, när väl deras seger vid valurnorna tycktes bli oundviklig och när de sedan faktiskt kom till makten. Men seriösa människor som har förstahandsuppfattningar grundade på deras eget självständiga omdöme ändrar sig inte bara därför att andra har ändrat uppfattning.

Nazismen var en katastrof. Miljörörelsen har potential att bli en ännu större katastrof – en vida större katastrof än nazismen: en som kommer att resultera i att miljarder dör snarare än miljoner dör. Detta beror på att den är den diametrala motsatsen till ekonomisk liberalism i global skala. I kontrast till liberalismen och dess lära att alla människors rätt förstådda egenintressen är i harmoni med varandra, menar miljörörelsen att det råder den djupast tänkbara konflikt mellan människor. Den implicerar att man kan erhålla stor ekonomisk vinning genom att miljarder medmänniskor dör, ja faktiskt att de överlevandes välbefinnande och välstånd är beroende av att dessa miljarder utrotas.

Ur miljörörelsens depraverade perspektiv är det därför till exempel så att om de globala koldioxidutsläpp som är lika med 25% av de nuvarande utsläppen skulle försvinna, därför att de som var ansvariga för dem upphörde att existera, skulle det inte finnas något behov av den globala nedskärning av utsläppen som Sternrapporten yrkar på, och därmed inte något behov av någon minskning i de överlevandes ekonomiska välbefinnande (förutsatt, givetvis, att deras antal inte ökade). Om ännu fler utsläpp kunde elimineras genom att eliminera ännu fler människor, skulle det finnas plats för verklig ekonomisk förbättring bland de överlevande, enligt miljörörelsen. Det är uppenbart att ju större massmord man uppmanar till, desto större blir det påstådda behovet att begränsa koldioxidutsläppen.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

Copyright © 2007 George Reisman.

Originalets titel: The Arithmetic of Environmentalist Devastation. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[1]) Sternrapporten eller Stern Review har fått sitt namn efter sin författare, Nicholas Stern. Ö.a.

Annonser

%d bloggare gillar detta: