Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär

Detta är en föreläsning som George Reisman höll vid en konferens om ”fascismens ekonomi” arrangerad av Misesinstitutet år 2005 och som senare publicerades på Misesinstitutets hemsida.

Mitt syfte idag är att ta upp endast två huvudpunkter: (1) Att visa varför Nazityskland var en socialistisk stat, inte en kapitalistisk. Och (2) att visa varför socialismen som sådan, förstådd som ett ekonomiskt system grundat på offentligt ägande av produktionsmedlen, fordrar en totalitär diktatur.

Identifikationen av Nazityskland som en socialistisk stat var ett av Ludwig von Mises stora bidrag.

När man erinrar sig att ordet ”nazist” var en förkortning för ”der Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei” – i översättning: Det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet – kanske Mises identifikation inte förefaller så värst anmärkningsvärd. För vad skulle man vänta sig för ekonomiskt system i ett land som styrs av ett parti med ordet ”socialistisk” i sitt namn, om inte socialism?

Icke desto mindre tänker sig praktiskt taget ingen, bortsett från Mises och hans läsare, Nazityskland som en socialistisk stat. Det är mycket vanligare att man tror att den utgjorde en form av kapitalism, vilket är vad kommunister och alla andra marxister har hävdat.

Grunden till att man hävdar att Nazityskland var kapitalistiskt var det faktum att de flesta industrier i Nazityskland föreföll vara lämnade i privat ägo.

Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.

Statligt ägande av produktionsmedlen de facto, som Mises kallade det, implicerades logiskt av sådana grundläggande kollektivistiska principer, som nazisterna omfattade, som att det gemensamma bästa kommer före det privata bästa, och att den enskilde finns till som ett medel för Statens ändamål. Om den enskilde är ett medel för Statens ändamål är förstås hans egendom det också. Precis som han ägs av Staten ägs också hans egendom av Staten.

Men vad som specifikt etablerade de facto-socialism i Nazityskland var införandet av pris- och lönekontroller år 1936. Dessa infördes som svar på den inflation av penningmängden som regimen genomförde från den tid den kom till makten i början av år 1933. Naziregimen utökade penningmängden som ett medel att finansiera de stora ökningar av statens utgifter som fordrades för dess program med offentliga arbeten, subventioner och återupprustning. Pris- och lönekontrollerna infördes som svar på de stigande priser som började bli resultatet av inflationen.

Effekten av kombinationen av inflation och pris- och lönekontroller är bristsituationer, d.v.s. en situation där de mängder av varor människor försöker köpa är större än de mängder som är tillgångliga för försäljning.

Bristerna resulterar i sin tur i ekonomiskt kaos. Det är inte bara det att konsumenter som visar sig i butikerna tidigt på dagen är i en position att köpa hela varulagret och lämna de konsumenter som kommer senare utan någonting alls – en situation som stater typiskt svarar på med att införa ransonering. Brister resulterar i kaos i hela det ekonomiska systemet. De introducerar slumpmässighet i fördelningen av tillgångar mellan geografiska områden, i fördelningen av en produktionsfaktor mellan dess olika produkter, i fördelningen av arbetskraft och kapital mellan de olika grenarna av det ekonomiska systemet.

När man ställs inför kombinationen av priskontroller och bristsituationer är effekten av en minskning av tillgången på en vara inte, som den skulle vara på en fri marknad, att priset höjs och lönsamheten ökar, vilket därmed verkar för att hejda minskningen av tillgången eller att vända den, ifall den gått för långt. Priskontrollen förhindrar prishöjningen och därmed ökningen i lönsamhet. På samma gång hindrar de brister som orsakats av priskontrollen ökningar i tillgången från att minska priset och lönsamheten. När det finns en brist är effekten av en ökning av tillgången blott och bart en minskning av bristens kännbarhet. Först när bristen är helt eliminerad nödvändiggör en ökning av tillgången en minskning av priset och åstadkommer en minskning av lönsamheten.

Resultatet är att kombinationen av priskontroller och bristsituationer möjliggör slumpartade förflyttningar av tillgångar utan några effekter på pris och lönsamhet. I denna situation kan produktion av de trivialaste och oviktigaste varor, t.o.m. smyckestenar, utvidgas på bekostnad av produktionen av de viktigaste varor som det råder det mest trängande behov av, som t.ex. mediciner som räddar liv, utan någon effekt på någondera varans pris eller lönsamhet. Priskontroller skulle hindra produktionen av medicinerna från att bli lönsammare allteftersom tillgången på dem minskade, medan en brist t.o.m. på smyckestenar skulle hindra produktionen av dem från att bli mindre lönsam allteftersom tillgången på dem ökade.

Som Mises visade skulle staten, för att handskas med sådana oavsiktliga effekter av dess priskontroller, antingen behöva avskaffa priskontrollerna eller ta till ytterligare åtgärder, nämligen just att kontrollera vad som produceras, i vilka mängder, med vilka metoder och till vilka det distribueras, som jag nämnde tidigare. Kombinationen av priskontroller med denna ytterligare uppsättning kontroller utgör socialisering de facto av det ekonomiska systemet. För detta innebär att staten då utövar alla ägandets väsentliga befogenheter.

Detta var den socialism som nazisterna inrättade. Och Mises kallar den socialism enligt det tyska eller nazistiska mönstret, som kontrast till Sovjetunionens mer uppenbara socialism som han kallade socialism enligt det ryska eller bolsjevikiska mönstret.

Naturligtvis gör socialismen inte slut på det kaos som orsakas av att prissystemet förstörs. Den förevigar det. Och om den införs utan att det tidigare förekommit priskontroller, är dess effekt att införa just detta kaos. Detta beror på att socialismen i själva verket inte är något positivt ekonomiskt system. Den är blott och bart en negation av kapitalismen och dess prissystem. Som sådan är socialismens väsenskärna en och samma som det ekonomiska kaos som blir resultatet av att man förstör prissystemet genom pris- och lönekontroller. (Jag vill påpeka att den bolsjevikiska socialismens införande av ett system med produktionskvoter, med uppmuntran överallt att överskrida kvoterna, är en säker formel för universell brist, precis sådan som existerar under allomfattande pris- och lönekontroller.)

Som mest ändrar socialismen bara kaosets riktning. Statens kontroll över produktionen kan möjliggöra större produktion av vissa varor som är av speciell vikt för den själv, men den gör det endast på bekostnad av att anställa förödelse i hela det övriga ekonomiska systemet. Detta beror på att staten inte har något sätt att veta vilka effekterna blir på det övriga ekonomiska systemet av att den säkrar produktion av de varor vid vilka den lägger speciell vikt.

Fordringarna för att genomdriva ett system av pris- och lönekontroller kastar en hel del ljus över socialismens totalitära natur – mest uppenbart, givetvis, över den tyska eller nazistiska varianten av socialismen, men också och därutöver över den sovjetiska varianten.

Vi kan börja med det faktum att säljares ekonomiska egenintresse, när de arbetar under priskontroller, är att kringgå priskontrollerna och höja sina priser. Köpare som annars inte skulle kunna erhålla varor är villiga, ja, t.o.m. angelägna, att betala dessa högre priser som en metod att försäkra sig om de varor de vill ha. Vad ska under dessa omständigheter hindra priserna från att stiga och en omfattande svart marknad att utvecklas?

Svaret är en kombination av stränga straff tillsammans med stor sannolikhet att åka fast och sedan faktiskt drabbas av dessa straff. Blotta böter kommer förmodligen inte att vara särskilt avskräckande. De kommer helt enkelt att betraktas som en extra affärskostnad. Om staten menar allvar med sina priskontroller, är det nödvändigt för den att ålägga straff jämförbara med straffen för grova brott.

Men bara att sådana straff förekommer är inte nog. Staten måste göra det verkligt farligt att göra transaktioner på den svarta marknaden. Den måste få folk att frukta att om de gör en sådan transaktion kommer de på något sätt att bli upptäckta av polisen och faktiskt hamna i fängelse. För att skapa denna fruktan måste staten skapa en armé av spioner och hemliga informatörer. Till exempel måste staten få en butiksinnehavare och hans kund att frukta att om de inlåter sig på någon transaktion på den svarta marknaden, kan någon annan kund i butiken rapportera dem.

Eftersom många transaktioner på den svarta marknaden kan utföras privat och i hemlighet, måste staten också få var och en som funderar på att göra en sådan transaktion att frukta för att motparten kan visa sig vara en polisagent som försöker locka honom i en fälla. Staten måste få människor att frukta t.o.m. sådana de gjort affärer med under lång tid, ja, t.o.m. deras vänner och släktingar, eftersom de också skulle kunna visa sig vara informatörer.

Och slutligen måste staten för att kunna få fällande domar lägga beslutet om oskuld eller skuld när det gäller transaktioner på den svarta marknaden i händerna på en administrativ tribunal eller på polisagenterna på platsen. Den kan inte förlita sig på juryrättegångar, eftersom det är osannolikt att många jurymedlemmar kan befinnas villiga att förklara någon skyldig i fall där en person kanske måste sitta i fängelse i flera år för brottet att sälja några kilo kött eller ett par skor till ett pris som ligger över pristaket.

Sammanfattningsvis är därför fordringarna bara för att genomdriva bestämmelser om priskontroll att man inför en totalitär stats väsentliga kännetecken, nämligen inrättandet av kategorin ”ekonomiska brott”, där den fredliga strävan efter materiellt egenintresse behandlas som en brottshandling, och inrättandet av en totalitär polisapparat proppfull av spioner och informatörer och med befogenhet att godtyckligt anhålla och fängsla människor.

Det står klart att genomdrivandet av priskontroller fordrar en stat som liknar Tyskland under Hitler eller Sovjetunionen under Stalin, där praktiskt taget vem som helst kan visa sig vara polisspion och där det finns en hemlig polis som har befogenhet att anhålla och fängsla människor. Om staten är ovillig att gå så långt, då visar sig dess priskontroller i samma mån omöjliga att genomdriva och kollapsar helt enkelt. Den svarta marknaden antar då stora proportioner.  (I förbigående sagt är inget av detta avsett att antyda att priskontroller var orsaken till det skräckvälde nazisterna inrättade. Nazisterna påbörjade sitt skräckvälde långt innan de genomförde priskontroller. Resultat var att de genomförde priskontroller i en miljö som förberetts för deras genomdrivande.)

Aktivitet på den svarta marknaden leder till att andra brott begås. Under de facto-socialism leder produktion och försäljning av varor på den svarta marknaden till att man trotsar statens bestämmelser gällande produktion och distribution, lika väl som till att man trotsar dess priskontroller. Till exempel avser staten att just de varor som säljs på den svarta marknaden ska distribueras i enlighet med dess plan, och inte på den svarta marknaden. Staten avser likaledes att de produktionsfaktorer som används för att producera dessa varor ska användas i enlighet med dess plan och inte för syftet att tillgodose den svarta marknaden.

Under ett system med de jure-socialism, ett sådant som existerade i Sovjetryssland, där landets lagar öppet och explicit gör staten till ägare av produktionsmedlen, innebär all aktivitet på den svarta marknaden med nödvändighet förskingring eller stöld av statlig egendom. Till exempel ansåg man att fabriksarbetare eller arbetsledare i Sovjetryssland som tillverkade produkter som de sålde på den svarta marknaden stal råmaterial som staten försett dem med.

Dessutom är i varje typ av socialiststat, nazistisk eller kommunistisk, statens ekonomiska plan en del av landets högsta lag. Vi har alla en god idé om hur kaotisk socialismens så kallade planeringsprocess är. Att den ytterligare rubbas av att arbetare eller arbetsledare lägger beslag på material och tillgångar för att producera för den svarta marknaden är något som en socialiststat logiskt är berättigad att betrakta som en sabotagehandling mot dess nationella ekonomiska plan. Och sabotage är vad en socialistisk stats lagar faktiskt betraktar det som. Följaktligen medför aktivitet på den svarta marknaden i ett socialistiskt land ofta dödsstraff.

Jag tror nu att ett grundläggande faktum som förklarar det allomfattande skräckvälde man finner under socialismen är det ofattbara dilemma i vilket en socialistisk stat försätter sig i förhållande till den stora mängden av sina medborgare. Å ena sidan tar den det fullständiga ansvaret för den enskildes ekonomiska välbefinnande. Den ryska eller bolsjevikiska formen av socialism tillstår öppet detta ansvar – detta är den huvudsakliga källan till dess popularitet. Å andra sidan gör en socialistisk stat, på alla sätt man kan tänka sig, ett otroligt fuskverk av sitt jobb. Den gör den enskildes liv till en mardröm.

Varenda dag i livet måste medborgaren i en socialistisk stat tillbringa tid i ändlösa köer. För honom är de problem amerikaner upplevde under 1970-talets bensinbrist normala; fast han upplever dem inte i relation till bensin – för han äger inte någon bil och har inget hopp om att någonsin äga en – utan i relation till enkla klädesplagg, till grönsaker, t.o.m. till bröd. Än värre är att han ofta tvingas arbeta med något han inte själv valt och som han därför säkert måste hata. (För när det råder brist kommer staten att bestämma fördelningen av arbetskraft precis som den bestämmer fördelningen av de materiella produktionsfaktorerna.) Och han lever under otroligt trångbodda villkor, utan att knappt någonsin ha en chans till privatliv. (När det råder bostadsbrist blir personer inackorderade i andras hem; familjer tvingas dela lägenheter. Och ett system av inrikespass och inrikesvisa införs för att begränsa den alltför svåra bostadsbristen i landets mera åtråvärda delar.) För att uttrycka det milt måste en person som lever under sådana omständigheter sjuda av förbittring och hat.

Mot vem skulle det nu vara mest logiskt för en medborgare i en socialistisk stat att rikta sin förbittring och sitt hat än mot själva socialiststaten? Samma socialiststat som har proklamerat sitt ansvar för deras liv, har lovat dem ett lycksaligt liv, och som faktiskt bär ansvaret för att ha gett dem ett liv som är ett helvete. Faktum är att ledarna för en socialistisk stat lever i ytterligare ett dilemma, i det att de dagligen uppmuntrar folket att tro att socialismen är ett perfekt system och att dess dåliga resultat endast kan vara onda människors verk. Om detta vore sant, vilka skulle rimligen dessa onda människor vara, om inte härskarna själva, som inte bara har gjort livet till ett helvete utan har fördärvat ett påstått perfekt system för att göra det?

Följaktligen måste härskarna i en socialistisk stat leva i skräck för folket. Enligt logiken i deras handlingar och deras läror borde folkets kokande och sjudande förbittring välla upp och svälja dem i en blodig hämndorgie. Härskarna känner det på sig, även om de inte öppet medger det; och därför är de huvudsakligen angelägna om att hålla locket på över medborgarna.

Följaktligen är det sant men helt otillräckligt att bara säga sådana saker som att socialismen saknar pressfrihet och yttrandefrihet. Naturligtvis saknar den dessa friheter. Om staten äger alla tidningar och bokförlag, om den bestämmer för vilka syften tidningar och tidningspapper ska göras tillgängliga, då kan uppenbarligen ingenting tryckas som staten inte vill ha tryckt. Om den äger alla möteslokaler, kan inga offentliga tal eller föreläsningar hållas som staten inte vill ska hållas. Men socialismen går mycket längre än bara till avsaknad av tryck- och yttrandefrihet.

En socialistisk stat förintar dessa friheter helt och hållet. Den omvandlar pressen och varje offentligt forum till ett medel för hysterisk propaganda för egen räkning, och förföljer obarmhärtigt var och en som vågar avvika så mycket som en tum från dess officiella partilinje.

Dessa fakta orsakas av de socialistiska härskarnas skräck för folket. För att skydda sig själva måste de beordra propagandaministeriet och den hemliga polisen att arbeta dygnet runt. Det förra för att ständigt avleda folkets uppmärksamhet från socialismens och de socialistiska härskarnas ansvar för folkets misär. Den senare för att undanröja och tysta var och en som ens antydningsvis skulle kunna hävda att socialismen eller dess härskare bär ansvaret – att undanröja var och en som börjar visa tecken på att tänka själv. Det är på grund av härskarnas skräck och deras desperata behov att hitta syndabockar för socialismens misslyckanden som pressen i ett socialistiskt land alltid är full av historier om utländska komplotter och sabotage, och om korruption och misskötsel från underordnade ämbetsmäns sida, och varför det periodvis är nödvändigt att avslöja storskaliga inhemska komplotter och att offra betydelsefulla ämbetsmän och hela partifalanger i gigantiska utrensningar.

Det är på grund av deras skräck och deras desperata behov att krossa varje antydan om ens potentiell opposition som socialismens härskare inte vågar tillåta ens rent kulturella verksamheter som inte står under statens kontroll. För om människor så mycket som samlas för en konstutställning eller en poesiafton som inte kontrolleras av staten, måste härskarna frukta att det sprids farliga idéer. Alla oauktoriserade idéer är farliga idéer, eftersom de kan leda människor till att börja tänka själva och därmed börja tänka på socialismens och dess härskares natur. Härskarna måste frukta om en handfull människor spontant samlas i ett rum och använda hemliga polisen och dess apparat av spioner, informatörer och terror antingen för att sätta stopp för sådana möten eller för att förvissa sig om att innehållet är alldeles oskyldigt ur statens synvinkel.

Socialismen kan inte härska länge utan terror. Så snart som den släpper efter på terrorn, kommer förbittring och fientlighet mot härskarna logiskt att välla upp. Därmed är grunden lagd för en revolution eller ett inbördeskrig. Faktum är att i avsaknad av terror, eller rättare sagt en tillräcklig grad av terror, skulle socialismen kännetecknas av en ändlös serie revolutioner och inbördeskrig, allteftersom varje ny härskargupp visade sig vara lika oförmögen att få socialismen att fungera med framgång som dess föregångare dessförinnan. Man måste oundvikligen dra slutsatsen att den terror man upplever i de socialistiska länderna inte helt enkelt var onda människors, som t.ex. Stalins, verk, utan härrör från det socialistiska systemets natur. Stalin kunde komma i förgrunden därför att hans ovanliga beredvillighet och förslagenhet i bruket av terror var de specifika kännetecken som mest fordrades av en socialistisk härskare för att stanna vid makten. Han nådde toppen genom en process av socialistiskt naturligt urval: urvalet av de värsta.

Jag måste föregripa ett möjligt missförstånd av min tes att socialismen är totalitär till sin natur. Detta gäller de påstått socialistiska länder son styrs av socialdemokrater, som t.ex. Sverige och de andra skandinaviska länderna, som helt klart inte är totalitära diktaturer.

I sådana fall är det nödvändigt att inse att, förutom att dessa länder inte är totalitära, är de inte heller socialistiska. Deras styrande partier må hylla socialismen som sin filosofi och som sitt slutmål, men det är inte socialismen de har genomfört som sitt ekonomiska system. Deras faktiska ekonomiska system är en hämmad marknadsekonomi, som Mises kallade det. Även om det i viktiga avseenden är mer hämmat än vårt eget, är deras ekonomiska system väsentligen ett som liknar vårt, såtillvida som den kännetecknande drivande kraften i produktionen och den ekonomiska verksamheten inte är statliga dekret utan privata ägares initiativ, privata ägare som motiveras av utsikten till privat vinning.

Skälet till att socialdemokrater inte inrättar socialism när de kommer till makten är att de är ovilliga att göra vad som skulle fordras. Att inrätta socialism som ekonomiskt system fordrar en omfattande stöld – produktionsmedlen måste tas ifrån sina ägare och lämnas över till staten. Sådant beslagtagande kommer praktiskt taget med säkerhet att provocera kraftigt motstånd från ägarnas sida, motstånd som endast kan övervinnas med bruk av omfattande tvång.

Kommunisterna var och är villiga att tillämpa sådant tvång, vilket Sovjetryssland vittnar om. Deras karaktär är densamma som karaktären hos beväpnade rånare som är beredda att begå mord om det är nödvändigt för att genomföra rånet. Som kontrast liknar socialdemokraterna till sin karaktär snarare ficktjuvar, som kan prata om att en vacker dag göra den stora stöten, men som i själva verket är ovilliga att utföra det nödvändiga dödandet och därför ger upp vid minsta tecken på allvarligt motstånd.

Vad nazisterna beträffar behövde de i allmänhet inte döda för att beslagta andra tyskars än judars egendom. Detta berodde, som vi har sett, på att de inrättade socialism i lönndom, genom priskontroller, vilket tjänade till att behålla det yttre skenet av privat ägande. De privata ägarna berövades därmed sin egendom utan att veta om det och kände därför inte något behov av att försvara den med våld.

Jag tror att jag har visat att socialism – verklig socialism – är totalitär till själva sin natur.

I Förenta staterna har vi för närvarande inte socialism i någon form. Och vi har inte diktatur, än mindre då totalitär diktatur.

Vi har också ännu inte fascism, även om vi rör oss i den riktningen. Bland de väsentliga beståndsdelar som fortfarande saknas finns enpartistyre och censur. Vi har fortfarande yttrande- och pressfrihet och fria val, även om båda har undergrävts och deras fortsatta existens inte kan garanteras.

Vad vi har är en hämmad marknadsekonomi som blir alltmer hämmad av allt fler statliga ingrepp och som kännetecknas av en allt större avsaknad av individuell frihet. Tillväxten i statens ekonomiska intervention är synonym med avsaknad av individuell frihet, eftersom den innebär att man i allt större omfattning initierar bruket av fysiskt tvång för att få människor att göra vad de inte frivilligt väljer att göra eller hindrar dem från att göra det de frivilligt väljer att göra.

Eftersom den enskilde är den som bäst kan bedöma sina egna intressen och, åtminstone som regel, strävar efter att göra det som ligger i hans intresse att göra och att undvika att göra det som skadar hans intressen, följer att ju mer omfattande de statliga ingreppen är, desto större blir omfattningen av att individerna hindras från att göra vad som gagnar dem och i stället tvingas göra sådant som åsamkar dem förluster.

I Förenta staterna idag uppgår statens utgifter, federala, delstatliga och lokala, till nästan hälften av penninginkomsterna för den del av befolkningen som inte arbetar för staten. Femton federala regeringsdepartement och ett mycket större antal federala regleringsorgan, i många fall tillsammans med motsvarigheter på delstatlig och lokal nivå, inkräktar rutinmässigt i praktiskt taget varje område av den enskilde medborgarens liv. På otaliga sätt beskattas, tvingas och hindras han.

Effekten av sådana massiva statliga ingrepp är arbetslöshet, stigande priser, sjunkande reallöner, ett behov att arbeta längre och hårdare och växande ekonomisk otrygghet. En ytterligare effekt är växande vrede och förbittring.

Fastän statens interventionspolitik är den logiska måltavlan för den vrede och den förbittring människor känner, är det i stället typiskt att de riktas mot affärsmännen och de rika. Detta är ett misstag som till största delen underblåses av ett okunnigt och avundsjukt intellektuellt etablissemang och av okunniga och avundsjuka media.

Och i överensstämmelse med denna attityd har sedan aktiemarknadsbubblans kollaps, en bubbla som i själva verket skapades av Federal Reserves kreditexpansionspolitik och sedan stacks hål på genom att den temporärt övergav denna politik, har statliga åklagare antagit vad som förefaller vara en synnerligen hämndlysten policy mot företagsledare som gjort sig skyldiga till finansiell oärlighet, som om de genom sina handlingar vore ansvariga för de omfattande förluster som blev resultatet av bubblans kollaps. Så t.ex. dömdes en tidigare chef för ett stort telekommunikationsbolag nyligen till tjugofem års fängelse[1].

Andra stora företagsledare har drabbats på liknande sätt.

Än mer olycksbådande är att statens makt att väcka åtal för brott har blivit likvärdig med makten att förstöra ett företag, så som var fallet med Arthur Andersen, den stora revisionsfirman. Hotet att använda denna makt var sedan tillräckligt för att tvinga stora försäkringsmäklarfirmor i Förenta staterna att byta ut sina företagsledningar för att tillfredsställa  delstaten New Yorks chefsåklagare. Det finns inget annat sätt att beskriva sådana tendenser än som domar och straff utan rättegång och som statlig utpressning. Detta är stora steg längs en mycket farlig väg.

Lyckligtvis finns det fortfarande tillräckligt mycket frihet i Förenta staterna för att omintetgöra all den skada som gjorts. Framför allt finns friheten att nämna den offentligt och att fördöma den.

Mer grundläggande är att det finns frihet att analysera och vederlägga de idéer som ligger bakom de destruktiva åtgärder som har antagits eller kan komma att antas. Och det är detta som är avgörande. För den grundläggande faktor som ligger bakom interventionismen och givetvis också socialismen, den må vara av den nazistiska eller den kommunistiska sorten, är inget annat än felaktiga idéer, framför allt felaktiga idéer om ekonomi och filosofi.

Det finns nu en omfattande och växande samling litteratur som presenterar sunda idéer inom dessa båda livsviktiga områden. Enligt min bedömning är de båda viktigaste författarna inom denna litteratur Ludwig von Mises och Ayn Rand. Omfattande kunskap om deras författarskap är en oundgänglig förutsättning för framgång i förvaret av den enskildes frihet och den fria marknaden.

Detta institut, Ludwig von Misesinstitutet, är världens ledande centrum för spridningen av Mises idéer. Det presenterar ett ständigt flöde av analyser grundade på hans idéer, analyser som publiceras i dess akademiska publikationer, dess böcker och tidskrifter, och i dess dagliga nyhetsartiklar på nätet som handlar om dagsfrågorna. Det utbildar högskole- och universitetsstudenter och unga lärare i hans idéer och relaterade idéer hos andra medlemmar av den ”österrikiska” ekonomiska skolan. Det gör detta genom ”The Mises Summer University”, ”The Austrian Scholars Conferences” och en mångfald seminarier.

Två huvudsakliga sätt att kämpa för friheten är att utbilda sig själv så väl att man kan tala och skriva lika artikulerat till dess försvar som de forskare som är knutna till detta institut, eller, om man inte har tid eller böjelse att ägna sig åt sådana verksamheter, att stödja institutet ekonomiskt i dess livsviktiga arbete i så stor omfattning man kan.

Det är möjligt att vända utvecklingen. Ingen person kan göra det ensam. Men ett stort och växande antal intelligenta människor som är utbildade i den ekonomiska frihetens sak och som talar ut och argumenterar till dess försvar närhelst det är möjligt är i stånd att gradvis forma attityderna i vår kultur och därmed dess politiska och ekonomiska systems natur.

Ni som lyssnar till detta är redan involverade i detta stora arbete. Jag hoppas ni kommer att fortsätta och intensifiera ert engagemang.

Copyright © 2005 George Reisman.

Originalets titel: Why Nazism Was Socialism and Why Socialism Is Totalitarian. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

[1]) Bernard Ebbers, chef för WorldCom. Ö.a.

Annonser

%d bloggare gillar detta: