En nybörjarlektion om naturresurser och miljö

Denna uppsats publicerades på Reismans blogg 27 oktober 2010 samt på Misesinstitutets hemsida 10 november 2010.

Det finns ett grundläggande faktum här i världen som har djupgående implikationer för tillgången på naturresurser och för förhållandet mellan produktion och ekonomisk verksamhet å ena sidan och för människans miljö å den andra. Detta faktum är att hela jorden består av tätt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter vare sig på eller inuti jorden som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Varenda skopa jord, varifrån den än kommer, visar sig vid analys ingenting annat vara än en blandning av grundämnen, från aluminium till zirkonium. Om man mäter från där atmosfären slutar 6500 kilometer ovanför jordytan och ända ner till jordens medelpunkt utgör de kemiska grundämnen som jorden består av 420 miljarder kubikkilometer.

Denna enorma mängd kemiska grundämnen är den tillgång på naturresurser som naturen förser oss med. Därtill kommer all den energi som finns inuti jorden och i dess omgivning, från solen och den värme som miljarder kubikkilometer flytande järn i jordens inre förser oss med, till de tektoniska plattor som utgör dess skorpa och de orkaner och tromber som sprider sig över dess yta.

Som sådan är förstås denna tillgång på naturresurser till stor del till ingen nytta. Vad som är viktigt ur produktionens och den ekonomiska verksamhetens synvinkel är den underavdelning av naturresurserna som besitter egenskaper, identifierade av mänsklig intelligens, som kan tjäna mänskliga behov och önskemål och över vilka människor har vunnit makt att faktiskt styra den mot tillfredsställandet av sina behov och önskemål och att göra det utan att lägga ner omåttliga mängder arbete.[1] Detta är tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser.

Tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser är alltid endast en liten bråkdel av den totala tillgång på naturresurser som naturen förser oss med. Med undantag för naturgas uppgår t.o.m. nu, efter mer än två århundraden av snabbt ekonomiskt framåtskridande, den totala tillgången på mineraler som varje år utvunnits av människan till betydligt mindre än 40 kubikkilometer. Detta är en takt som skulle kunna upprätthållas under de närmaste 100 miljoner åren innan den uppgick till tillnärmelsevis 1 procent av den tillgång som jorden utgör. (Dessa uppskattningar följer av sådana fakta som att den totala årliga globala produktionen av olja, järn, kol och aluminium uppgår till 1,85, 0,22, 0,8 respektive 0,05 kubikkilometer, grundat på antalet producerade enheter och den mängd som ingår i en kubikmeter. Produktionen av naturgas uppgår till mer än 1125 kubikkilometer men minskar till 1,77 kubikkilometer när den kondenseras till vätska.) Likaså är hela den energitillgång som människosläktet producerar under ett år fortfarande vida mindre än den som genereras av en enda orkan.

I ljuset av dessa fakta är det inte ägnat att förvåna att tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser inte är något fixerat och givet eller att människans ekonomiska verksamheter inte tömmer ut dem. Tvärtom utgör de inte bara en mycket liten bråkdel av de naturresurser naturen förser oss med, utan också en bråkdel som kan bli avsevärt större under avsevärd tid framöver. Gruvdriften kan fortsätta i 100 gånger så stor omfattning som idag under en miljon år och ändå ta mindre än 1 procent av jorden i anspråk.

Tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser vidgas allteftersom människans kunskap om naturen och hennes fysiska kontroll över den vidgas. Den vidgas allteftersom vetenskapen och tekniken går framåt och ökar hennes tillgång på kapitalvaror.

Till exempel var tillgången på järn som en ekonomiskt användbar naturresurs för stenåldersmänniskorna noll. Järnet blev en ekonomiskt användbar naturresurs först efter det att man upptäckt användningar för det och man insåg att järn kunde bidra till mänskligt liv och välbefinnande genom att smidas till olika föremål. Tillgången på ekonomiskt användbart järn var en sak när man bara kunde utvinna det genom att gräva fram det med skyfflar. Den blev avsevärt mycket större när grävmaskiner och ångskovlar ersatte handskyfflarna. Den blev ännu större när man kom på metoder att rena det från kemiska föreningar som innehåller svavel. Och så har det varit, och så kommer det att förbli med varje ekonomiskt användbar naturresurs. Tillgången på dem har ökat och kan fortsätta att öka under obestämd tid framöver.

Det faktum att jorden består av kemiska grundämnen som människan varken skapar eller förstör implicerar att, ur naturvetenskapens synvinkel, produktionen och den ekonomiska verksamheten kan förstås som att den endast utgör förändringar i de kemiska grundämnenas lokalisering och kombinationer. Så till exempel innebär produktion av bilar att en del av världens järn flyttas från sådana platser som Mesabi Range i Minnesota till resten av landet och, under denna process, att järnet skiljs från sådana grundämnen som syre och svavel och att det i stället kombineras med andra grundämnen som krom och nickel.

De förändringar i de kemiska grundämnenas lokalisering och kombinationer som utgör produktion och ekonomisk verksamhet är inte alls slumpartade utan inriktar sig snarare just på att förbättra de kemiska grundämnenas relation till mänskligt liv och välbefinnande. Det järn som finns i bilar och maskiner och i de stålbalkar som bär upp byggnader och broar står i ett vida mer användbart och värdefullare förhållande till mänskligt liv och välbefinnande än vad järn nere i jorden gör. Detsamma gäller om olja och kol när de kan användas till att värma och lysa upp bostäder och ge energi till människans verktyg och maskiner. Detsamma gäller om förhållandet mellan alla kemiska grundämnen som har kommit att utgöra material för produkter jämfört med samma grundämnen när de ligger i jorden.

Försåvitt som produktionens och den ekonomiska verksamhetens väsenskärna är att förbättra förhållandet mellan de kemiska grundämnen som jorden består av och människans liv och välbefinnande, är den också med nödvändighet att förbättra människans miljö, som ingenting annat är än dessa alldeles desamma kemiska grundämnen och den energi de alstrar. Uppfattningen att produktion och ekonomisk verksamhet skadar miljön vilar på att man övergett människan och hennes liv som källan till värde här i världen och att man ersatt dem med en icke-mänsklig värdemätare – d.v.s. tron att naturen har ett inneboende värde.

Med människan och hennes liv som värdemätare förbättras miljön när den fylls av hus, bondgårdar, fabriker och vägar, vilka alla direkt eller indirekt tjänar till att göra hennes liv lättare. När naturen i och för sig ses som värdefull, då skadas miljön närhelst människan skapar något av detta eller gör någonting som helst som förändrar naturens rådande tillstånd, för då förstör hon påstådda egenvärden.

En sista slutsats man kan dra är att ett ledande problem idag inte är miljöföroreningar utan filosofisk korruption. Det är denna som ligger bakom tron att just förbättring av människolivets yttre materiella villkor på något sätt skulle vara skadlig för miljön.[2]


Copyright © 2010 George Reisman.

Originalets titel: A Primer on Natural Resources and the Environment.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1] För vidareutveckling av detta, se Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises. Ö.a.

[2] Bortsett från sifferexemplen behandlas punkterna i denna nybörjarlektion utförligare i Den giftiga miljörörelsen. Ö.a.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: