Öppet brev till Warren Buffett

Detta öppna brev publicerades på George Reismans blogg 12 juli 2012 och på Misesinstitutets hemsida 26 juli 2012. Det finns också utgivet som Kindlebok, tillsammans med ett utdrag ur Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.

Mr. Warren Buffett
3555 Farnam Street
Suite 1440
Omaha, NE 68131

Mr. Buffett,

Ni har gång efter annan, utan att Ni, vad jag vet, någonsin dementerat det, citerats som följer: ”Jodå, vi har en klasskamp, men det är min klass, den rika klassen, som för den, och vi är på väg att segra.”

Med tanke på det allvarliga i detta uttalande måste jag ställa Er några frågor.

Avser Ni att tas på allvar när Ni uttalar Er? Känner Ni till innebörden i de ord Ni använder? Känner Ni till källan till och implikationerna av de läror Ni gör Er till tolk för?

Läran om klasskamp låter sig härledas ur exploaterings- eller utsugningsteorin[1], vars mest kände förespråkare är Karl Marx. Enligt utsugningsteorin är vinst och ränta, ja, faktiskt alla inkomster utom löner, ett orättvist avdrag från vad som naturligen och rätteligen borde vara löner.

Vad som möjliggör förekomsten av andra inkomster än löner är enligt Marx samma grundläggande faktum som gör det möjligt för en slavägare att dra nytta av att äga en slav. Nämligen det faktum att en arbetare är i stånd att under mindre än en hel arbetsdag producera de förnödenheter han behöver för att kunna ha styrka och energi nog att arbeta en hel arbetsdag.

För att använda ett av Marx egna exempel är en arbetare i stånd att på 6 timmar producera den föda och de andra förnödenheter han behöver för att kunna arbeta 12 timmar. Dessa 6 timmar, eller vilket antal timmar arbetaren än må behöva för att producera sina förnödenheter, kallar Marx ”nödvändig arbetstid”. De timmar arbetaren arbetar utöver den nödvändiga arbetstiden kallar Marx ”merarbetstid”.

Precis som merarbetstiden är källan till slavägarens vinning är den också, enligt Marx, källan till kapitalistens vinst och ränta. När arbetaren arbetar 12 timmar för en kapitalist, lägger hans arbete enligt Marx ett varuvärde som motsvarar 12 arbetstimmar till de material och andra fysiska produktionsmedel som förbrukats för att producera de resulterande produkterna. Om det fordras 48 arbetstimmar för att producera dessa material och andra produktionsmedel, kommer slutprodukten att innehålla dessa 48 arbetstimmar plus de 12 ytterligare timmar av nytillkommet arbete som utförs. Den kommer allt i allt att ha ett värde som motsvarar 60 arbetstimmar.

Alltså har produktionsprocessen enligt Marx resulterat i ett extra värde som motsvarar 12 timmar nytt arbete. Detta extra värde kommer att delas mellan löntagaren och kapitalisten i form av löner å ena sidan och vinst/ränta å den andra. Vad kapitalisten måste betala i lön bestäms enligt Marx genom att tillämpa den påstått universella principen för värdering av varor, nämligen arbetsvärdeteorin. Kapitalisten kommer att betala löntagaren en lön som motsvarar de arbetstimmar som fordras för att producera hans förnödenheter, vilket enligt antagandet är 6 timmar, och kommer att stoppa det värde som lagts till genom arbetarens utförande av 12 timmars arbete i sin egen ficka. Hans vinst/ränta är vad som blir kvar efter att ha dragit ifrån arbetarens löner och motsvarar exakt arbetarens merarbetstid.

Detta exempel kan lätt översättas till monetära termer helt enkelt genom att anta att varje timmas arbete som utförs i produktionen av en produkt motsvarar ett produktvärde av $1. Alltså var materialet och de andra producerade produktionsmedlen värda $48, och de produkter som blir resultatet av användandet av 12 nytillkomna arbetstimmar är värda $60. De 12 nytillkomna arbetstimmarna lägger till $12 i nytt, utökat produktvärde.

Kapitalistens vinst/ränta påstås vara resultatet av det faktum att av de 12 nytillkomna arbetstimmarna med deras motsvarande extra produktvärde av $12 betalar kapitalisten endast $6 i lön, den summa som motsvarar den arbetstid som fordras för att producera de förnödenheter som gör det möjligt för arbetaren att utföra sina 12 arbetstimmar. Kapitalistens vinst/ränta utgör därför ett ”mervärde” som motsvarar ”merarbetstiden”.

Förhållandet mellan mervärde och löner eller mellan merarbetstid och nödvändig arbetstid kallar Marx för ”utsugningsgraden”[2]. I denna illustration är den 100%, d.v.s. $6/$6 eller 6 timmar/6 timmar.

En kombination av girighet och av krafter som för övrigt tenderar att minska vinsten/räntan i förhållande till det investerade kapitalet, säger Marx, driver kapitalisterna att gradvis öka utsugningsgraden. Om arbetarna är i stånd att arbeta 18 timmar om dagen på grundval av förnödenheter som produceras på bara 6 timmar om dagen, då kommer arbetsdagen att förlängas till 18 timmar. Om de löner kapitalisterna betalar sina vuxna manliga arbetare räcker till för att göra det möjligt för dem att försörja hustru och två barn som skulle kunna ersätta honom, kommer kapitalisterna att minska dessa löner och därmed driva in kvinnor och barn i fabrikerna, vilket ger kapitalisterna förmånen av ännu mer merarbetstid och mervärde. Kapitalisterna påstås också eftersträva att göra arbetarnas kost billigare och ersätta vete med, låt oss säga, potatis eller ris och därmed minska den nödvändiga arbetstiden och förlänga den del av arbetsdagen som utgör merarbetstid. Arbetsförhållandena kommer, det behöver väl inte sägas, att bli förfärliga, eftersom en förbättring av dem i allmänhet skulle komma till priset av en minskning av mervärdet.

Detta påstådda sakernas tillstånd av löner som bara räcker till existensminimum, ja, faktiskt mindre än existensminimum, och omänskliga arbetstider och arbetsförhållanden, ända därhän till att småbarn arbetar i gruvorna, är resultatet av kapitalismens verksamhet och av vinstmotivet, säger Marx, på grundval av sin utsugningsteori.

Klasskamp är resultatet av det faktum att kapitalisterna i ljuset av utsugningsteorin ska betraktas som dödsfiender till mänsklighetens överväldigande flertal och förtjänar att ställas mot en mur och skjutas, vilket är precis vad som har hänt gång efter annan när marxister har gripit makten.

Vad är då Er plats, Mr. Buffett?

På grundval av denna redogörelse för det påstådda klasskampens ursprung och natur måste jag fråga Er, Mr. Buffett, hur Ni ser på Er egen ställning i världen. Suger Ni ut arbetarna? Har Ert livsverk bestått i att samla på Er rikedom på ett sätt som i grunden är oskiljaktigt från en slavägares? Har ackumulationen av Era miljarder varit resultatet av att Ni systematiskt stulit arbetarnas rättmätiga löner? Har Ert liv huvudsakligen bestått i ansträngningar som tenderar att göra de arbetare Ni anställt ännu fattigare, och har Ni hindrats från att göra detta endast i den mån som det förekommit sådana åtgärder som fackföreningsvänlig lagstiftning, minimilöner och maximiarbetstimmar?

Är enligt Er syn på saken, Mr. Buffett, Ni och Era medkapitalister i sanning fiender till resten av människosläktet – tarvliga, blodsugande parasiter som förtjänar att dödas för vad Marx utsugningsteori hävdar att de har gjort och varje dag försöker göra i ännu större omfattning? Försöker Ni undfly vad Ni implicit erkänner som ett rättvist straff genom att bara yrka på att president Obama höjer Era skatter och låter Er paradera inför landet som hans ”huskapitalist” när han ger en påstådd skatteförordning – ”Buffettförordningen” – namn efter Er[3]. Har Ni skyndat att hämta den piska han kommer att prygla Er med i hopp om att undvika vad Ni betraktar som det rättvisare straffet att Ni blir skjuten?

Vad Ni behöver veta, Mr. Buffett

Jag skulle vilja, Mr. Buffett, att Ni får veta att vad Ni tror om kapitalismens och vinstens/räntans natur inte har det ringaste samband med kapitalismens och vinstens/räntans verkliga natur. Trots allt vad Ni åstadkommit när det gäller investeringar är Ni lika okunnig om dessa saker som den genomsnittlige fackföreningsmedlemmen eller den genomsnittlige litteraturprofessorn.

Jag hoppas Ni är villig att korrigera Era misstag och missuppfattningar på detta livsviktiga område. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur Ni kan leva med Er själv i ljuset av Era uppfattningar om naturen av Er ekonomiska verksamhet. Det faktum att Ni enligt Er ”Giving Pledge” planerar att skänka bort mer än 99 procent av Er förmögenhet skulle inte sona Era brott, om utsugningsteorin eller läran om klasskamp vore korrekta. Det skulle inte bara vara hela dödvikten av allt som Ni och Er familj personligen har konsumerat under årens lopp och som stulits från andra, från den ice-cream soda det sägs att Ni då och då unnar Er till Ert privata jetplan. Det skulle också vara det faktum att vad Ni än nu skänker bort inte skulle vara någon kompensation för Era verkliga offer, av vilka många nu gått hädan eller är för gamla för att njuta av den så som de skulle kunna ha gjort vid den tid de förtjänade den och Ni berövade dem den och som inte skulle erhålla någonting alls i den mån som Ni skänker bort Er förmögenhet till helt andra människor.

Om Ni å andra sidan lyckas med att korrigera Era misstag på detta område, då kommer Ni nästan säkert att kunna betrakta Er själv i ett starkt positivt ljus som en ytterst produktiv individ, vars ekonomiska aktiviteter i Ert egen intresse och den därav följande stora ackumulerade förmögenheten har tjänat till att förbättra andras liv snarare än skadat dem. Någon som har åstadkommit så mycket som Ni faktiskt har gjort ska inte behöva bära på en massiv oförtjänt skuldbörda, så som Ni tydligen gör.

Kapitalisterna och inte löntagarna är de primära producenterna

Ni inser det inte, Mr. Buffett – knappast någon gör det ännu – men de löntagare som Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna anställer är inte de primära producenterna av de produkter som utsugningsteorin tillskriver dem. Precis som Columbus var den som upptäckte Amerika, inte de sjömän som bemannade hans fartyg och som var hans medhjälpare i förverkligandet av hans – Columbus – planer och projekt, så är också Ni, Mr. Buffett, den primäre producenten av de produkter som produceras av Ert företag Berkshire Hathaway och alla andra företag som Ni kanske äger och som agerar på Ert initiativ och under Ert överinseende. Era anställda, Mr. Buffett, bör med rätta beskrivas som ”medhjälpare” i produktionen av Era produkter. Era vinster eller ränteintäkter är inte något avdrag från vad som rätteligen tillhör dem som löner. De är vad Ni har förtjänat på grundval av Ert huvudsakligen intellektuella arbete att tänka, planera och fatta beslut. Och detsamma gäller förstås alla Era påstådda kapitalistiska ”medutsugare”, nu och i det förgångna, som producerar sina produkter, även om det är med hjälp av andra vilkas arbetskraft de använder för syftet att förverkliga sina planer och därigenom producera sina produkter. Så t.ex. var Henry Ford på sin tid den primäre producenten i Ford Motor Company, Rockefeller i Standard Oil, och numera Gates i Microsoft och Bezoz i Amazon, liksom Ni i Berkshire Hathaway.

Marx hade en betydelsefull idé som i sig själv var helt och hållet korrekt och som kan kasta ytterligare ljus över denna diskussion. Denna idé var hans distinktion mellan vad han kallade ”kapitalistisk cirkulation” och ”enkel cirkulation”. Tyvärr ignorerade och motsade Marx helt och hållet de faktiska implikationerna av denna idé.

Vad Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna ägnar sig åt är kapitalistisk cirkulation. Kapitalistisk cirkulation, som Marx beskrev den, är ett utlägg av pengar, P, för inköp av varor, V, vilka ska användas till att producera produkter som ska säljas för en större summa pengar, P’. Kapitalistisk cirkulation är kort sagt P-V-P’. Om Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna inte existerade, och kapitalistisk cirkulation försvann ur världen, skulle de som finns kvar av dem som nu är i stånd att arbeta som löntagare vara tvungna att leva i en värld av enkel cirkulation, d.v.s. V-P-V. Detta vill säga att de, utan att göra några initiala penningutlägg, skulle försöka att omedelbart producera varor, V, som de skulle sälja för pengar, P, som de i sin tur skulle använda till att köpa andra varor, V.

Kapitalister är inte ansvariga för vinster som företeelse, utan för lönebetalningar och kostnader som företeelse

Marx antog, liksom Adam Smith före honom, felaktigt att i en värld av enkel cirkulation, som Smith kallade ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet”, skulle alla inkomster vara löner, och att vinst/ränta kom till först när kapitalistisk cirkulation uppkom och då var ett avdrag från vad som ursprungligen helt och hållet varit löner. Sanningen är att i en värld av enkel cirkulation är vad som saknas inte vinst/ränta utan de penningutlägg – det ursprungliga P – som används för att betala löner och köpa kapitalvaror och som sedan visar sig som produktionskostnader.

En värld av enkel cirkulation skulle vara en värld utan produktionskostnader i pengar. Det skulle vara en värld där de utgifter för varor som betalas med pengar som erhållits från försäljning av andra varor, eller från nya pengar som utvunnits ur gruvorna, skulle utgöra försäljningsintäkter för säljare som inte hade några penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter, eftersom de inte hade gjort några tidigare penningutlägg för att få in dessa försäljningsintäkter. Det skulle därför vara en värld där arbete var den enda inkomstkällan, men där arbetarnas inkomster var vinster, inte löner. Det skulle vara en värld av arbetare som producerade produkter, hur primitiva och torftiga de än månde vara, för vilka de erhöll försäljningsintäkter, från vilka de inte hade några penningkostnader att dra och som därför utgjorde ren vinst.

Uppkomsten av kapitalistisk cirkulation är alltså inte ansvarig för något avdrag av vinst/ränta från lönerna. Tvärtom är den ansvarig för tillkomsten av lönebetalningar, utgifter för kapitalvaror och produktionskostnader i pengar att dras från försäljningsintäkterna, vilka tidigare helt och hållet varit vinst. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, i bemärkelsen ju högre grad av kapitalistisk cirkulation som förekommer, d.v.s. ju högre förhållandet mellan P och P’ är, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna och desto lägre är vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Samtidigt tjänar det ekonomiska systemets större koncentration på inköp av, och därmed produktion av och tillgång på, kapitalvaror till att höja arbetets produktivitet och öka den allmänna produktionsförmågan. Tillgången på produkter växer i jämförelse med tillgången på arbetskraft, och därmed sjunker priserna i jämförelse med lönerna, vilket resulterar i att reallönerna stiger och fortsätter att stiga så länge som arbetsproduktiviteten fortsätter att öka.

Alltså är sanningen, Mr. Buffett, beträffande förhållandet mellan kapitalister och löntagare raka motsatsen till vad utsugningsteorin hävdar. Nämligen att kapitalister inte drar vinster från löner utan är ansvariga för själva förekomsten av löner. Som produktionskostnader är lönerna ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka i avsaknad av kapitalister skulle ha varit ren vinst. Alltså är kapitalisterna ansvariga för att öka lönerna i jämförelse med vinsterna och att minska vinsterna i jämförelse med lönerna. Samtidigt ökar de, genom att öka produktionen av och tillgången på varor och därmed sänka priserna, köpkraften hos de löner de betalar. Detta är inte någon utsugning av löntagarna utan en enorm fortlöpande förbättring för dem.

Det ekonomiska goda Ni har gjort utan att inse det

Under loppet av Ert liv, Mr. Buffett, har Ni ackumulerat ett enormt stort kapital. Det kapital Ni har ackumulerat tjänar som grund för efterfrågan på en mycket stor mängd arbetskraft och är därmed en källa till högre löner i det ekonomiska systemet än vad som annars skulle existera. Samtidigt är den källan till tillgången på en avsevärd mängd varor och tjänster, vilkas verkan är att göra priserna lägre än de annars skulle varit. Så för mig förefaller det, Mr. Buffett, tvärtemot vad Ni tror om naturen av Er ekonomiska verksamhet, som om Ni faktiskt gjort en betydande mängd gott här i världen. Ni har på ett betydande och positivt sätt bidragit till människornas levnadsstandard i Förenta staterna och den övriga världen.

Ni förefaller inte förstå den positiva inverkan på andra av det sätt på vilket Ni förtjänat det mesta av Er förmögenhet, vilket huvudsakligen har varit att köpa och sälja värdepapper. Ni karaktäriserar Ert arbete som blott och bart att upptäcka ”felaktig prissättning av värdepapper”. Att korrigera denna felaktiga prissättning är i själva verket av stor vikt i det ekonomiska systemet. När Ni köper värdepapper som är undervärderade hjälper Ni till att höja priset på dem och minskar därmed den felaktiga prissättning som förekommer. När Ni säljer värdepapper som är övervärderade hjälper Ni till att sänka priset på dem, vilket återigen minskar den felaktiga prissättning som förekommer. I den mån som Er bedömning är riktig gör Ni vinster, och i den mån Ni sparar dessa vinster är Ni i en position där Ni kan köpa och sälja värdepapper i större omfattning och därmed korrigera felaktiga prissättningar i större omfattning.

När Ni höjer priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att hjälpa företag som bör kunna anskaffa kapital att också göra det; när Ni sänker priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att göra det svårare för företag som inte borde kunna anskaffa kapital att göra det. Som Ni vet fungerar priset på värdepapper på detta sätt, eftersom det bestämmer vilken procent av ägandet i ett företag som behöver ges upp för att skaffa en given mängd kapital, eller hur mycket kapital som kan skaffas fram genom att ge upp en given procent av ägandet. Med andra ord underlättar Ni för företag som kommer att använda det väl att anskaffa kapital och förhindrar anskaffandet av kapital för företag som inte kommer att göra det.

Naturligtvis är inte ens Era bästa insatser, tillsammans med många andras insatser som arbetar på samma sätt, tillräckliga för att motverka de nytillkomna väldiga felaktiga prissättningar som om och om igen förs in i värdepappersmarknaderna av Federal Reserve System. Feds omfattande skapande av pengar och kredit och dess manipulerande av räntorna blåser i motsvarande grad upp värdepapperspriserna, vilka sedan börjar kollapsa så snart som stimulansen försvinner. Under tiden feldirigeras den ekonomiska verksamheten till de områden där de nyskapade pengarna huvudsakligen spenderas.

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter är lättare att se i ett typfall. Här, liksom i Ert fall, har förmögenheten skapats genom en kombination av att göra höga vinster åtföljt av stora besparingar utifrån dessa höga vinster. Detta bestämmer i vilken takt förmögenheten växer. En hög tillväxttakt som fortsätter över många år omvandlar från början små kapitalbelopp till enorma belopp.

Det som leder till de höga vinsterna är framgångsrik innovation, d.v.s. införandet av nya och förbättrade produkter eller effektivare metoder att producera existerande produkter, eller korrekta förutsägelser av förändringar i konsumenternas efterfrågemönster. Er verksamhet bidrar till denna process genom att underlätta anskaffandet av kapital för de företag som kan vara framgångsrika på ett eller flera av dessa sätt, och att förvägra de företag kapital som inte kan det. Effekten är en ökning av den samlade produktionen i det ekonomiska systemet och därmed en ökning av den allmänna levnadsstandarden.

Om och om igen urholkar konkurrensen de höga vinster som åtföljer framgångsrika innovationer. För att kunna fortsätta att göra höga vinster måste man göra en hel serie framgångsrika innovationer. Den kanske mest dramatiska illustrationen av detta är fallet Intel. I början av 1980-talet gjorde Intel höga vinster i kraft av vad som då var den mest avancerade datorprocessorn: nummer 8086. Men mycket snart avlägsnade konkurrensen dessa vinster, och för att fortsätta att vara exceptionellt lönsamt måste Intel utveckla nummer 80286.

Sedan upprepades samma historia med nödvändigheten att ersätta 286 med 386, denna med 486, därefter 586, och en lika stor ytterligare serie förbättringar därefter. Slutresultatet har blivit tiotals (världen över hundratals) miljoner människor som var och en har mer datorkraft på sitt skrivbord än vad som fanns tillgänglig för 50 år sedan med en dator som tog upp ett helt rum eller mer, och till ett pris som är likvärdigt med en tiondels procent eller mindre av priset på datorer för 50 år sedan. Och allt eller praktiskt taget allt det kapital som Intel ackumulerade under sin otroliga innovationsprocess och åtföljande intjänande och sparande av de höga vinsterna används till att producera de datorprocessorer som de nu säljer eller till att utveckla de ännu mer avancerade processorer som de kommer att sälja under kommande år.

Även om det kanske inte så ofta är lika dramatiskt som i fallet Intel har samma mönster varit det förhärskande i det kapitalistiska ekonomiska systemet inom praktiskt taget varje industri sedan den industriella revolutionen tog sin början. Man gjorde höga vinster på att producera bomull genom att använda maskiner för att rensa bomullen, och tyg genom att använda mekaniska vävstolar, och senare genom att använda symaskiner för att producera färdigsydda kläder. Konkurrensen avlägsnade snart dessa höga vinster, och för att göra ytterligare höga vinster på dessa områden måste ytterligare framsteg göras. Under tiden plöjdes de höga vinsterna till stor del tillbaka i storskaligare produktion av bomull och tyg. Slutresultatet blev att genomsnittspersonen i Västerlandet fick nya och bättre kläder till billigare och billigare priser.

Samma historia upprepades inom produktionen av skor, av säd, ångbåtar, järnvägar, kolgruvor, produktion av järn och stål, av naturgas, av olja, livsmedelshantering, elektriskt lyse och elkraft, varmt och kallt rinnande vatten, vattentoaletter, centralvärme, telefoner, bilar, filmer, radioapparater, kylskåp, luftkonditionerare, TV-apparater, antibiotika, alla möjliga andra mediciner, diagnosutrustning, proteser och t.o.m. konstgjorda kroppsdelar, plus ett väldigt antal andra framsteg.  I vart och ett av fallen blev slutresultatet att genomsnittspersonen fick förmånen av produkter eller produktionsmetoder som han på egen hand inte ens hade kunnat föreställa sig, och till priser som han mer och mer hade råd att betala.

Och i vart och ett av de fall där förmögenheter ackumulerades, sparades och investerades i stor omfattning de höga vinster som man gjort och användes till att producera antingen en större mängd av just de produkter som hade gett upphov till vinsterna eller en större mängd andra produkter. Samtidigt tillhandahöll det kapital som förmögenheterna utgjorde tillräckligt höga löner för den genomsnittlige deltagaren i det ekonomiska systemet att ha råd att köpa dessa produkter, tillsammans med kapital för att finansiera den forskning och utveckling som behövdes för ytterligare förbättringar.

De förunderliga resultaten av att bygga upp förmögenheter

Slutresultatet har blivit ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen av idag åtnjuter en levnadsstandard som är långt högre än kungars och kejsares för några generationer sedan, en levnadsstandard som inte bara är långt högre än den som åtnjöts av Alexander den store, Julius Cæsar, Ludvig XIV och Napoleon utan t.o.m. av drottning Victoria som levde ända in på 1900-talet. De hatade kapitalistiska ”utsugarna” har åstadkommit ett ekonomiskt system i vilket åtnjutandet av vetenskapliga och tekniska underverk är en normal del av det dagliga livet. Ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen kan färdas med bil i 110 km/tim. och samtidigt lyssna till världens bästa musik om han så önskar, och allt detta i luftkonditionerad bekvämlighet. Och när han kommer hem till sitt hus eller sin lägenhet, kan han lysa upp mörkret genom att trycka på en knapp, njuta av mat från hela landet och hela världen, vare sig det är säsong eller ej, utan särskilt mycket mer ansträngning än vad som fordras för att öppna kylskåpet. Och medan han äter kan han trycka på en eller ett par knappar och titta på sådant som händer 1500 mil bort eller, genom att trycka på några knappar till, prata med någon på telefon inte bara i närheten utan praktiskt taget var som helst i världen. Och givetvis kan han då och då flyga genom luften på 10 000 meters höjd och titta på en film samtidigt som han dricker en martini, om han så önskar, och inom loppet av några timmar färdas över avstånd som det för några generationer sedan tog månader att färdas över.

Folk pladdrar om att ”stanna upp och lukta på rosorna”. Jag har ett bättre förslag. Då och då borde var och en stanna upp och försöka betrakta vår värld av tekniska under genom ögonen på någon som fötts i ett tidigare århundrade. De borde föreställa sig att någon historisk gestalt som de beundrar på något sätt kunde stiga fram och vara deras gäst under en kort tur runt den moderna världen. Hur förvånad, överväldigad och förbluffad skulle han inte bli! En och annan gång borde vi själva stanna upp och uppleva denna överväldigande häpnad. Vi behöver inse att vår värld, trots alla dess problem och brister, såvitt som det gäller dess materiella produkter verkligen är häpnadsväckande och underbar.

Det ekonomiska system som har producerat alla dessa underbara resultat på grundval av de otaliga enskilda framsteg vad gäller produkter och produktionsmetoder som uppnåtts av vinstmotiverade kapitalister – detta är det ekonomiska system som Ni har fräckheten tillämpa begreppet ”klasskamp” på, som om de som gång på gång höjt massornas levnadsstandard vore i krig med dem. Det är helt enkelt otroligt att någon så skarpsinnig som Ni kan vara så ytterligt blind för fakta här och begå en så monstruös orättvisa mot en klass som inte består av utsugare utan av innovatörer och välgörare.

Vad Ni behöver göra och göra ogjort, Mr. Buffett: ”The Giving Pledge”

Jag menar att det står klart, Mr. Buffet, att när det gäller de mest grundläggande frågorna inom ekonomisk teori och ekonomisk politik är Ni lika fullständigt okunnig som Ni är genialisk när det gäller handel med värdepapper. Ni är i trängande behov av att korrigera Er själv och ta tillbaka Ert skandalösa uttalande om klasskamp.

Ni behöver göra mycket mer. Ni behöver göra den skada ogjord som Ni vållat genom att göra Era medmiljardärer till ett byte för sin egen oförtjänta skuld, genom att vilseleda dem till att tro att de för att sona sina påstådda synder måste ge bort åtminstone hälften av sina förmögenheter. Här talar jag om den så kallade ”Giving Pledge”, där undertecknarna lovar detta. Ni och de andra som undertecknat ”The Giving Pledge” tycks vilja avskaffa arvet som institution (åtminstone till 50 procent) och dess överförande av ackumulerad rikedom till arvingar till förmån för en policy av sonande av fiktiv skuld som går stick i stäv med det omfattande goda Ni faktiskt åstadkommit.

Otroligt nog har Ni lyckats hjälpa till att övertala mer än 80 miljardärer, vilkas miljarder speglar det faktum att de gett sina medmänniskor förmånen, både av en hel serie viktiga innovationer tillsammans med den dagliga förmånen av den rikedom som ackumulerats tack vare dessa innovationer, att de har fått sina förmögenheter gratis, i utbyte mot ingenting. Och att de nu behöver ge tillbaka minst häften av sin påstått oförtjänta rikedom. Ni och de behöver förstå att de redan har gett och dagligen fortsätter att ge, tack vare vad de har åstadkommit och tack vare det kapital de har ackumulerat som resultat av vad de åstadkommit.

Faktum är att om de faktiskt gav bort sitt kapital för att, som det påstås, försörja de fattiga, skulle resultatet bli en allvarlig sänkning av den allmänna levnadsstandarden. Det skulle betyda kapitalförstörelse, en process som består i att äta upp utsädet i en skala som omfattar hela det ekonomiska systemet. Det skulle betyda att efterfrågan på arbetskraft och därmed lönerna skulle vara lägre, liksom också efterfrågan och tillgången på kapitalvaror. Den minskade tillgången på kapitalvaror och den därav följande minskade produktionsförmågan skulle betyda inte bara en minskning i den efterföljande tillgången på konsumtionsvaror utan också i den efterföljande tillgången på kapitalvaror, vilkas produktion också är beroende av den existerande tillgången på kapitalvaror. Som allra minst skulle den framtida ekonomiska framstegstakten minskas. Kapitalförbrukning i tillräckligt stor skala skulle följas av ekonomisk tillbakagång. Vad Ni förespråkar när Ni stöder ”The Giving Pledge”, Mr. Buffett, är en policy av kapitalförstörelse och ekonomisk förstörelse, även om Ni gör det frivilligt. Ni borde ta tillbaka Ert stöd för ”The Giving Pledge” och yrka på att alla de andra undertecknarna gör detsamma.

Men Ni slutar inte med att bara yrka på frivillig förstörelse. Ni vill att staten ska höja skatterna för dem som har de högsta inkomsterna och som sparar och investerar allra mest. Ni önskar alltså minska efterfrågan på arbetskraft och kapitalvaror med tvång.

Varför Era skatter är för höga, inte för låga, Mr. Buffett

Ni pladdrar och pladdrar om den påstådda orättvisan i att de skatter som Er sekreterare betalar utgör en högre procent av hennes inkomst än det väldigt mycket högre totalbeloppet av de skatter Ni betalar utgör av Er inkomst. För att rätta till denna påstådda orättvisa vill Ni att president Obama ska höja Era skatter.

Faktum är, Mr. Buffett, att Era skatter redan är alldeles för höga. Vad som gör Er sammantagna skattebörda till de 17,4 procent som rapporterats av ABC News, medan Er sekreterares skattebörda är 35,8 procent, är det faktum att nästan hela Er inkomst speglar utdelningar eller kapitalvinster. Dessa typer av inkomster beskattades med 15 procent under ifrågavarande taxeringsår. En 15-procentig skatt på utdelningar är ingen låg skattesats; det är i själva verket en del av en mycket hög beskattning av bolagsvinster. Utdelningar beskattas med 15 procent trots det faktum att de vinster utifrån vilka dessa utdelningar betalas själva beskattas med så mycket som 35 procent på federal nivå plus ytterligare 4,2 procent i genomsnitt på delstatsnivå. Faktum är att enligt CNN har Förenta staterna nu de högsta bolagsskatterna i världen.

I den mån som Ni eller någon annan äger aktier är bolagsskatten indirekt en del av Er och deras skattebörda, i vart och ett av fallen i proportion till hur stor procent en individ äger av ett givet företag. Om Ni alltså t.ex. äger 5 procent av ett hypotetiskt Företag X som förtjänar $1 miljard i vinst och betalar $392 miljoner i bolagsskatt, har Ni indirekt $50 miljoner i inkomst och $19,6 miljoner i skatt som behöver inkluderas i beräkningen av Er skattebörda. De utdelningar Ni erhåller från detta företag inräknas i de $50 miljonerna, men de skatter Ni betalar på dessa utdelningar är ett tillägg till Era samlade skatteutgifter. Så om företaget betalade Er en utdelning på, låt oss säga, $10 miljoner, skulle de $1,5 miljoner i skatt som Ni måste betala på denna utdelning läggas till de $19,6 miljoner i bolagsskatt som företaget redan har betalat för Er räkning. Er verkliga skatteprocent, om vi håller oss till detta exempel, är inte 15 procent av $10 miljoner utan den procentsats man får genom att dividera $21,1 miljoner i skattebetalningar med $50 miljoner i bolagsvinst, d.v.s. mer än 42 procent. Detta är förstås en högre skatteprocent än Er sekreterare betalar. Och sådana resultat gäller förstås för alla de aktier Ni får utdelning på.

Innan vi går in på frågan om skatter på kapitalvinster och varför Era skatter redan är alldeles för höga på grund av dem lika väl som på grund av skatten på utdelningar, låt oss för ett ögonblick uppskatta skillnaden mellan det belopp i skatt Ni betalar och det skattebelopp Er sekreterare betalar som motsvarar t.o.m. de 17,4 procent som Ni tror beskriver omfattningen av Er skattebörda.

Ert nettovärde har rapporteras ha varit omkring $47 miljarder år 2010. Låt oss acceptera denna summa och anta att Ni haft ett tämligen bra år 2011 och tjänat 6 procent i kapitalvinster på denna summa. Beloppet på Era inkomster från kapitalvinster skulle då vara ungefär $2,82 miljarder. Denna inkomst beskattas förstås bara i den mån som den realiseras genom försäljning av värdepapper för priser som är högre än vad som betalats för dem. Låt oss anta att hela denna inkomst faktiskt realiserades. Vid 17,4 procent skulle de skatter Ni betalade då vara $490,68 miljoner. Jag vet inte hur mycket Ni betalar Er sekreterare, men låt oss anta att det är $200 000 om året, vilket är extremt högt för praktiskt taget vilken sekreterare som helst. I det fallet skulle Er sekreterares skatter vid 35,8 procent belöpa sig till $71 600. De skatter Ni betalar skulle emellertid vara 6 911 gånger så höga som de skatter hon betalade. (Faktum är att de skulle vara betydligt mycket högre, eftersom varje noggrann beräkning av dem skulle inbegripa Er andel av de skatter som betalas av de bolag Ni äger, vilka, som vi har sett, inte inbegrips i summan 17,4 procent.) Men inte ens denna enorma multipel skulle vara nog för Er, bara därför att procenten av de skatter Er sekreterare betalar är högre än Er.

I ABC:s nyhetsrapport citeras Er sekreterare som följer: ”Varenda en på vårt kontor betalar högre skatt i procent än Warren.” Om man ignorerar underlåtenheten att inbegripa betalningen av bolagsskatter å Era vägnar är detta sant. Men även om detta vore en legitim beräkning, vilket det inte är, än sen? Vad är den procent av sin inkomst som Er sekreterare och alla andra på Ert kontor betalar för vad som helst, från ett kilo äpplen till ett kilo zink, jämfört med den procent av Er inkomst som Ni måste betala? Är den inte typiskt högre i exakt samma mån som Er inkomst är högre? Vill Ni ha det så ordnat att var och en betalar samma procent av sin inkomst för allting? Är det Ert begrepp om rättvisa? Detta skulle vara ett system av perfekt egalitarianism, där var och en hade exakt samma köpkraft som alla andra. Jag är säker på att sanningen är att om Ni någonsin haft en upplevelse där Er sekreterare fick betala $5 för någonting som Ni fick betala $35 000 för, skulle Ni betrakta det som ett fall av mycket allvarlig ”felaktig prissättning”, och Ni skulle inte för ett ögonblick acceptera det. Varför är Ni beredd att acceptera det när det gäller skatter? En avsevärd del av de skatter Er sekreterare och övriga anställda betalar går till socialförsäkringar och Medicare. Ni har inget behov av någondera. Varför skulle Ni tvingas, inte bara att betala för bådadera utan betala flera tusen gånger så mycket för dem som Era anställda betalar?

Det faktum att Ni normalt betalar en lägre procent av Er högre inkomst för allt som både Ni och Era anställda köper är exakt vad som gör det möjligt för Er att köpa mer än de; det är vad som lämnar kvar de medel som fordras för att köpa Ert privata jetplan och de ytterligare värdepapper och andra investeringar Ni lägger till Ert innehav. Säkert accepterar Ni detta. Ni är väl inte kommunist?

Kapitalvinster som biprodukt av inflation

Vi kan nu övergå till den specifika frågan om kapitalvinster. Vad som skapar kapitalvinster genom hela det ekonomiska systemet, viktigast av allt på aktie- och fastighetsmarknaden, är statens kontinuerliga expansion av penningmängden. Mer pengar och större penningutlägg leder till att priserna höjs. Försåvitt som prishöjningen gäller aktier eller fastigheter skapas kapitalvinster.

Dessa vinster borde inte beskattas alls. De är inte genuina vinster. Beviset på att de inte är genuina kan ses i det faktum att, efter att ha betalat skatten på kapitalvinster, kan den som säljer en tillgång vars pris har stigit endast köpa mindre av andra tillgångar vilkas pris har stigit i jämförelse än han kunde ha köpt före prishöjningen. När till exempel någon köpte 1000 aktier till ett pris av $100 per aktie, hade han förmågan att köpa 1000 aktier av varje aktiestock som såldes för $100 per aktie, eller 2000 aktier av varje aktiestock som såldes för $50 per aktie, och så vidare.

Om nu inflationen av penningmängden lyckas fördubbla aktiepriserna, säljer vår köpare de 1000 aktier han köpt för $100 000 för $200 000. Men efter att ha betalt 15 procent i skatt på kapitalvinsten har han $185 000 kvar. Med denna summa kan han inte längre köpa 1000 aktier av någon annat aktiestock som tidigare kostat $100 per aktie och som nu kostar $200 per aktie. Med $185 000 kan han nu bara köpa 925 av dessa aktier, inte 1000 aktier. Och samma princip gäller för köp av allt annat som gått upp i pris i samma omfattning som priset på hans tillgångar som blivit föremål för kapitalvinstbeskattning. I termer av vad han kan köpa har den som förtjänat kapitalvinster i ett sådant fall blivit fattigare. Kombinationen av inflation och beskattning av kapitalvinster är en svindel som sätter pengar i statens händer på dess medborgares bekostnad.

Medborgarnas kostnad är på intet vis begränsad till bara deras kostnad som måste betala kapitalvinstskatten. Den är också på bekostnad av löntagare genom hela det ekonomiska systemet, vilka ställs inför en efterfrågan på arbetskraft och därmed löner som inte kan hålla jämna steg med prishöjningarna, eftersom skatten på kapitalvinster håller nere den ökning i tillgången på kapital som betalar löner. Den är också på bekostnad av den breda konsumerande allmänheten, försåvitt som mindre tillgångar på kapitalvaror och därmed mindre produktion av konsumtionsvaror bidrar till att priserna stiger mer än de annars skulle ha gjort.

Det bör vara uppenbart att när det råder inflation borde skatterna på kapitalvinster vara noll. Faktum är att om man förstår kapitalets roll i att möjliggöra både efterfrågan på arbetskraft och tillgång på konsumtionsvaror, borde det aldrig finnas någon skatt på kapitalvinster. Beskattningen bör såvitt möjligt undvika att stå i vägen för kapitalackumulation och effektivt bruk av kapital. En skatt på kapitalvinster gör bådadera.

Löntagarnas intressen tjänas mycket bättre av att Era skatter sänks, Mr. Buffett, än Er sekreterares

Jag sympatiserar med Er sekreterare och alla andra vilkas inkomster utplundras av inkomstskatten. Men hur mycket jag än välkomnar en sänkning av hennes skatter, måste jag, när jag rådgör med mig själv om mitt materiella egenintresse och varje annan löntagares egenintresse i det ekonomiska systemet, komma till slutsatsen att en sänkning av de skatter Ni betalar ligger mer i mitt egenintresse än en sänkning av de skatter hon betalar. Detta beror på att när Ni och Era medmiljardärer och de som är på väg att bli miljardärer betalar lägre skatter, är den huvudsakliga effekten en ökning av sparandet och investeringarna, vilken tjänar till att öka efterfrågan på den arbetskraft jag säljer och tillgången på de konsumtionsvaror jag köper. Lägre skatter för Er sekreterare har föga eller ingen sådan effekt.

Sättet att minska skattebördan i det ekonomiska systemet är att börja med att minska de skatter som mest betungar sparande och investeringar. Detta inbegriper skatten på kapitalvinster, arvsskatten, den progressiva inkomstskatten och bolagsskatten. Varje sänkning av dessa skatter, förutsatt att de åtföljs av lika stora sänkningar av de statliga utgifterna, för det ekonomiska systemet i riktning mot större ekonomiskt framåtskridande och stigande realinkomster. Under sådana förhållanden kommer varje given initial skattebörda gradvis att bli allt mindre allteftersom tiden går och realinkomsterna stiger mer och mer.

Förnyad kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande fordrar också en radikal minskning av de statliga regleringarna

Detta skattesänkningsprogram kommer i sig självt inte att vara tillräckligt. En kraftig minskning av de lagar och regleringar som undergräver produktionseffektiviteten måste också komma till stånd. Vad som undergräver produktionseffektiviteten undergräver kapitalackumulationen lika mycket som de skatter som hindrar sparande och investeringar.

Man kan förstå vad som väsentligen fordras för kapitalackumulation i det ekonomiska systemet  genom att tänka på betingelserna för en självförsörjande bonde. För en sådan bonde kan utsädet tas som att de utgör hans kapitalvaror. När han odlar den säd han skördar förbrukar han utsäde. Han ersätter det utsäde han förbrukat i produktionen av en skörd från denna skörd. Givet skördens storlek måste någon bestämd andel av den läggas undan för att ersätta det utsäde som förbrukats för att producera den och därmed ha utsäde tillgängligt för att producera en skörd av samma storlek nästa år. Denna del kan vi kalla ”underhållsdelen”. I den mån som mer än underhållsdelen av utsädet läggs undan kommer bonden att ha mer utsäde tillgängligt för att odla sin skörd nästa år än han haft i år. Och därför kommer han att kunna producera en större skörd nästa år. Den omfattning i vilken ett års skörd läggs undan för att göra tjänst i produktionen av nästa års skörd representerar sparandets och investeringarnas roll i det ekonomiska systemet.

Den andra faktor som är bestämmande för kapitalackumulationen är produktionseffektiviteten, vilken kan illustreras i termer av förhållandet mellan de skäppor säd som produceras och de skäppor utsäde som förbrukats i produktionen av dem.[4] Om endast två skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukades, skulle så mycket som hälften av skörden fordras för att ersätta det utsäde som förbrukats i produktionen av den. Detta skulle vara underhållsdelen. Om däremot fyra skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukats i produktionen av dem, skulle underhållsdelen bara vara 25% i stället för 50%. I detta fall skulle resultatet av att man använder halva skörden till utsäde vara en förmåga att producera dubbelt så mycket utsäde som fordras för underhållet och därmed potentiellt en fördubblad skörd. Även om detta är ytterst förenklat följer det icke desto mindre att allt som tjänar till att minska produktionseffektiviteten tjänar till att minska mängden kapitalvaror som produceras inte mindre än mängden konsumtionsvaror och därmed till att hålla produktionen i framtiden nere.

Alla lagar och regleringar som i onödan ökar produktionskostnaderna har denna effekt. De tjänar alla till att fordra mer tillförsel för att producera samma avkastning och resulterar därmed i mindre avkastning för samma tillförsel. Denna mindre avkastning betyder att en mindre tillgång på kapitalvaror produceras tillsammans med en mindre tillgång på konsumtionsvaror. Denna mindre tillgång på kapitalvaror tjänar i sin tur till att ytterligare hålla nere avkastningen av både konsumtions- och kapitalvaror i framtiden.[5]

För att förstå den minskande framåtskridandetakten i vårt ekonomiska system måste man också ta sådana saker med i beräkningen som allt mer omfattande miljöregleringar. Sådana regleringar ökar om och om igen produktionskostnaderna bara för att tillfredsställa miljörörelsens godtyckliga och till stor del religiösa krav. Genom att de gör det nödvändiggör de att man använder mer tillförsel för att producera samma avkastning och minskar därmed den sammantagna avkastning som kan produceras med samma tillförsel. Ett bra exempel är att det fordras tre sopbilar för att samla ihop samma mängd sopor som det skulle räcka med en sopbil till för att tillfredsställa krav på godtyckligt ålagd återvinning. Samma situation har upprepats inom den ena industrin efter den andra och i produktionen av den ena varan eller tjänsten efter den andra.

Det värsta, Mr. Buffett, skulle vara att höja Era och Era medmiljardärers skatter för att tillhandahålla medel att finansiera åläggandet av ännu fler lagar och regleringar som undergräver den ekonomiska effektiviteten.

Slutsatsen, Mr. Buffett, är att Ni bör behålla Era pengar och fortsätta att spara och investera Era vinster så mycket som någonsin. Erbjud Er inte frivilligt att finansiera ännu mer ekonomisk förstörelse.

De rikas rikedom gör mest gott för andra medan den fortfarande är deras och tjänar som kapital

Era pengar är förstås Era. Och Ni ska förvisso vara fri att ge bort dem, om Ni så önskar.

Kanske Ni kan göra andra en del gott genom att göra det. Andrew Carnegie, som Ni har valt till Er mentor, gjorde det förvisso. Men vad man behöver inse och aldrig glömma bort är att Ni redan gör gott med Era pengar helt enkelt genom att använda dem som kapital. Det goda  Carnegie gjorde för andra började inte med att han skänkte pengar till välgörenhet. Det hade kommit igång och fortsatte sedan i ökande skala i och med att han grundade och fortlöpande utvidgade  Carnegie Steel Company, som försåg tusentals människor med förvärvsarbete och tiotals miljoner med järn- och stålprodukter. Detta goda var förvisso lika stort eller större än det goda som kom sig av att han skänkte bort sin rikedom. Och för att undvika förlusten av detta goda skulle det vara till hjälp om de som önskade ge bort sin rikedom gjorde det i form av donationer. Detta skulle finansiera deras välgörenhet utifrån deras inkomster snarare än utifrån deras kapital.

Överge inställningen att allt Ni behöver göra för att leda den allmänna opinionen är att ha goda avsikter. Det är inte nog. Ni behöver också veta vad Ni talar om. Om Ni inte gör det, då är Ni en kraft som verkar för ekonomisk förstörelse, och alla Era goda avsikter är värdelösa. Goda avsikter kan inte tillåtas tjäna som täckmantel för att gå igenom det ekonomiska systemet med en demoleringskula. Men detta är vår situation idag. Under de senaste 75 åren har Högsta Domstolen övergett sin roll som beskyddare av den ekonomiska friheten och tillåtit okunniga kongressmajoriteter att göra praktiskt taget vad de vill, hur destruktiva deras handlingar än må vara.

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Några sista råd

Ni behöver utbilda Er i kapitalismens ekonomiska teori och politiska filosofi, Mr. Buffett. Ni, Era medmiljardärer och praktiskt taget hela det övriga landet har formats i en intellektuell miljö som är otroligt ensidig och fördomsfull i sin behandling av företagare och kapitalister. Sådana idéer som dem jag presenterat för Er i detta brev har man praktiskt taget inte hört talas om. Marxistiska idéer har praktiskt taget åtnjutit ett intellektuellt monopol.

Betänk som en illustration av detta innebörden av orden ”socialist” och ”kapitalist”. En socialist förmodas vara en opartisk intellektuell som, på grundval av sin förståelse av ekonomi, historia, filosofi och kanske också andra ämnen, tror att socialismen är ett ekonomiskt system som verkar i hela mänsklighetens intresse (utom då de kapitalistiska utsugarnas). Men vad är en kapitalist? En kapitalist är inte någon sorts tänkare eller intellektuell som förespråkar det kapitalistiska systemet på grundval av sin kunskap och sina övertygelser. Nej. En kapitalist är en ägare av produktionsmedel. Ni och Era medmiljardärer är kapitalister. Ni och de andra kapitalisterna förmodas vara de enda som möjligtvis kan förespråka kapitalismen, inte på grundval av något hänsynstagande till mänsklighetens intressen, utan på grundval av ett påstått trångt klassintresse av att suga ut arbetarna och skada resten av mänskligheten. Och naturligtvis är inte ens Ni och de flesta kapitalister i själva verket förespråkare för kapitalismen, eftersom Ni och de har accepterat det väsentliga av marxismen liksom nästan alla andra.

Alltså har vi en situation där, efter vad man låter påskina, det finns två ekonomiska och sociala system, socialism och kapitalism, men vad man påstår endast en grupp opartiska tänkare: socialisterna. Samtidigt driver socialisterna oss mot mer och mer statlig kontroll över våra liv, en process som, om den inte hejdas, kommer att sluta med förslavning och massmord, så som historien upprepade gånger har visat i sådana fall som Sovjetryssland, Nazityskland och Kommunistkina.

Detta är en situation som måste ändras. Det finns intellektuella som är för kapitalismen. De är ännu få till antalet, men intellektuellt är de mycket starkare än socialisterna. De har potentialen att ändra världen i diametralt motsatt riktning mot socialisterna, d.v.s. i riktning mot individuell frihet och säkerhet till person och egendom. Ni är i trängande behov att göra Er bekant med deras skrifter.

Om Ni önskar göra detta, då rekommenderar jag framför allt att Ni studerar Ludwig von Mises verk, speciellt hans stora klassiker, Socialism, Human Action och The Theory of Money and Credit. Under tiden skulle hans kortare böcker också vara till hjälp, som t.ex. hans Planning for Freedom, Bureaucracy och Liberalism, liksom också Henry Hazlitts och Frédéric Bastiats skrifter. De skrifter som författats av några av Mises föregångare inom den ”österrikiska” ekonomiska skolan, i synnerhet Eugen von Böhm-Bawerk och Carl Menger, innehåller också betydande bidrag. (Det finns också värdefullt material i de gamla klassiska ekonomernas skrifter, i synnerhet Smith, Ricardo, James Mill, Say, McCulloch, Senior och John Stuart Mill, men de stora sanningarna i deras skrifter har blivit allvarligt förvrängda av att de förefallit föregripa Marx[6]. Dessutom bör Ni se till att läsa Ayn Rands Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness och Capitalism: The Unknown Ideal.[7] Och till sist rekommenderar jag att Ni läser min bok Capitalism: A Treatise on Economics. Ett tema som explicit eller implicit förenar alla dessa verk är att de demonstrerar att det under laissez-faire-kapitalism råder intresseharmoni mellan rika och fattiga och mellan kapitalister och löntagare och därmed total avsaknad av utsugning av arbetare och klasskamp under laissez-faire-kapitalism.

Jag skulle vilja sluta, Mr. Buffett, med att komma med ett sista förslag. Om Ni läser och studerar de författare jag just nämnt, framför allt Mises och Rand, och når dithän att Ni sluter Er till att det de har att säga åtminstone förtjänar att höras, då skulle jag vilja uppmana Er att ta ett steg längs den stig som banats av Carnegie. Som jag är säker på att Ni mycket väl vet grundade Carnegie tusentals avgiftsfria lånebibliotek, som tjänade till upplysning för ett enormt antal människor. Vad jag skulle uppmana Er att göra är att bidra med en betydande summa för inköp av e-bokversioner av de verk jag nämnt för bibliotek i hela Förenta staterna och den övriga världen, inbegripet universitets-, högskole-, skol- och folkbibliotek. Målet skulle vara att göra dessa böcker tillgängliga för studerande och intelligenta medlemmar av den breda allmänheten överallt, inbegripet fakultetsmedlemmar på alla utbildningsnivåer, journalister, advokater, yrkesmän av alla sorter och, givetvis, företagare. Med dagens teknik skulle människor kunna läsa dem på sina bärbara datorer, surfplattor och t.o.m. på smarta mobiler. När det gäller högre läroanstalter bör man köpa tillräckligt många exemplar för att göra det möjligt för ett stort antal studerande att få till uppgift att läsa dessa böcker på samma gång, så att man kan tillhandahålla dem i fall där delar av dem skulle vara rekommenderad eller obligatorisk kurslitteratur men de studerande skulle inte behöva köpa dem.

Dagens utbildningsetablissemang stoltserar med sin kärlek till ”öppenhet”, ”jämlikhet” och ”mångfald”. Detta skulle vara en chans för dess medlemmar att bevisa det genom att göra studerande medvetna om att dessa böcker utgör ett allvarligt och sammanhängande alternativ till deras egen politiska och ekonomiska filosofi och ge relevanta delar av dem som hemuppgift i olika kurser inom humaniora och företagsekonomi och i alla andra program försåvitt som de innehåller kurser som kan karaktäriseras som hörande till humaniora. Ni och Era medmiljardärer bör göra denna policy vad gäller högskolor och universitet till ett absolut villkor för att erhålla donationer eller testamentariska gåvor från Er för något som helst syfte. Ni skulle kanske kunna tänka Er detta som ”The Fairness for Capitalism Pledge”.

Framgång för detta projekt skulle åstadkomma ett sakernas tillstånd där ett mycket större antal högskole- och universitetsstuderande, och intelligenta människor i allmänhet, skulle exponeras på djupet för pro-kapitalistiska idéer, så som de framställts av kapitalismens bästa försvarare. Företagare och kapitalister förtalas, fördöms och trakasseras regelbundet i vårt samhälle, inte bara till förlust för dem själva, utan till förlust för hela samhället, försåvitt som ett sådant klimat om och om igen ställer hinder i vägen för ytterligare ekonomiskt framåtskridande. Denna process emanerar från klassrummen och leds av professorer som är genomsyrade av marxism. Detta projekt kommer att motverka detta starka och onda inflytande.

Brottsmisstänkta underrättas om sin rätt till advokat. Ni och Era medmiljardärer uppfattas regelmässigt som brottsmisstänkta i allmänna opinionens domstol, där Ni inte bara förtalas, fördöms och trakasseras utan mer och mer blir föremål för faktiska brottsåtal. Utöver de vanliga advokater Ni alla måste anlita är vad Ni alla behöver advokater inför allmänna opinionens domstol. Dessa författare är dessa advokater. Med deras hjälp kommer det stora flertalet av Er att i slutändan inte bara förklaras oskyldiga utan helt och hållet rättfärdiga i allmänhetens ögon.

Den vidare långsiktiga effekten av att dessa författare exponeras världen över skulle kunna bli en värld av respekt för äganderätt och alla andra verkliga individuella rättigheter. Detta skulle betyda en värld av frihandel, inversteringsfrihet och i slutändan fri rörlighet av människor varifrån det vara månde till vart det vara månde. En sådan värld skulle vara en värld där det inte skulle finnas något motiv för territoriell utvidgningspolitik från något lands sida, eftersom dess medborgare redan skulle kunna erhålla allt de skulle kunna önska från något annat lands territorium helt enkelt genom att köpa dess produkter, investera i landet eller bosätta sig där.

På så sätt skulle världsomfattande utbildning av intellektuella i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska teori och politiska filosofi bli grundvalen för en fredlig och allt mer välmående värld.

Om Ni ger ett betydande bidrag till  detta projekt, Mr. Buffett, skulle det vida mer än utplåna den skada Ni hitintills har vållat med Era uttalanden om klasskamp. Jag hoppas, både för att främja kapitalismen som intellektuell rörelse och också för Er egen skull, att Ni kommer att göra det rätta och hjälpa till att lansera detta projekt.

Högaktningsfullt,
George Reisman

Copyright © 2012 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: An Open Letter to Warren Buffett.

Översättning: Per-Olof Samuelsson


1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) ”Exploateringsgraden” i den svenska översättningen av Kapitalet; men jag har ju valt ordet ”utsugning” på svenska. Ö.a.

[3]) ”Buffettförordningen” är ett förslag som lanserades av president Obama 2011 och som går ut på att alla som tjänar mer än $1 miljon om året ska betala minst 30% i inkomstskatt. Se Wikipedia. Ö.a.

[4]) Skäppa är ett gammalt rymdmått, ungefär motsvarande det engelska originalets ”bushel”. (Ifall ni inte redan visste.) Ö.a.

[5]) Engelskans ”input” och ”output” har jag alltså översatt som ”tillförsel” och ”avkastning”. Ö.a.

[6]) Mer om detta i Reismans tidigare uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[7]) Dessa böcker finns också i svensk översättning: Och världen skälvde, Själviskhetens dygd och Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.