Utbildningen och den rasistiska vägen mot barbari

Denna uppsats – som också ingår i Reismans Kindlebok The Benevolent Character of Capitalism and Other Essays – publicerades första gången i The Intellectual Activist 30 april 1990 och senare, 1992, också som pamflett. (Uppdatering november 2014: Finns nu också som Kindlebok.)

Stora förändringar äger rum i den amerikanska utbildningsfilosofin, förändringar som potentiellt kan få enormt inflytande på alla aspekter av det amerikanska livet. Förändringarna inspireras av vad The New York Times kallar ”kritiken mot eurocentrismen”. Enligt Times är ”eurocentrism” en nedsättande term som antas beskriva ”ett provinsiellt synsätt som i överväldigande grad fokuserar på europeisk och västerländsk kultur och samtidigt behandlar Asien, Afrika och Latinamerika styvmoderligt”. En typisk yttring av ”eurocentrism” är enligt dess kritiker påståendet att Columbus upptäckte Amerika. Detta påstående, som de flesta barn i Amerika kanske lärt sig som sitt allra första historiska faktum, betraktas nu som kontroversiellt. Faktum är att det betraktas som direkt stötande, eftersom det implicerar att ”det inte hade funnits några andra människor på kontinenten” innan Columbus kom dit. Den traditionella amerikanska utbildningen i allmänhet fördöms för att den ser icke-västerländsk civilisation och resten av världen ”endast genom en västerländsk lins”. Endast genom denna ”lins”, menar man, kan till exempel afrikansk konst betraktas som primitiv.

I ett försök att undanröja sådan påstådd västerländsk och europeisk ”ensidighet” ändrar skolorna det sätt på vilket historia, litteratur och humaniora lärs ut. Nyligen genomförda förändringar vid Stanforduniversitetet, där en kurs om den västerländska civilisationen ersattes av en där icke-västerländska idéer måste tas med, är bara ett belysande exempel. Omarbetningarna av kursplanen i historia i Kaliforniens allmänna skolsystem för att lägga tonvikt vid indianska och afrikanska kulturer är ett annat. Kursplaner och läroböcker håller i stor omfattning på att skrivas om och, som bevis på hur djupt förändringarna går, rapporterar Times att försök är på gång ”att rekonstruera afrikanska stammars historia och gå längre än till att lita till västerländska resandes redogörelser till att undersöka inhemska källor, ofta muntliga, och att anta antropologiska synsätt”.

Implikationerna av dessa förändringar är enorma. Att man accepterar kritiken mot ”eurocentrismen” och dess förnekande av sådana påståenden som att ”Columbus upptäckte Amerika” talar sitt tydliga språk om tillståndet i Förenta staternas utbildningsetablissemang och det intellektuella etablissemanget i allmänhet.

Den västerländska civilisationens natur

För att förstå implikationerna är det först nödvändigt att påminna sig om vad den västerländska civilisationen är. Ur ett historiskt perspektiv omfattar den västerländska civilisationen två huvudperioder: den grekisk-romerska civilisationens era och den moderna västerländska civilisationens era, vilken senare innefattar återupptäckten av den grekisk-romerska civilisationen vid slutet av medeltiden, samt renässansens, upplysningens och den industriella revolutionens perioder. Den moderna västerländska civilisationen fortsätter förstås ända fram till idag som den dominerande kulturella kraften i de västeuropeiska länderna och i Förenta staterna och de andra länder som koloniserats av ättlingar till västeuropéer. Den är en allt större kraft i de snabbt framåtskridande länderna i Fjärran östern, som t.ex. Japan, Taiwan och Sydkorea, vilkas ekonomier i varje väsentligt avseende vilar på ”västerländska” grundvalar.

Ur det intellektuella och kulturella innehållets perspektiv utgörs den västerländska civilisationen av att man förstår och accepterar det följande: logikens lagar; kausalitetsbegreppet och som en följd härav begreppet om ett universum som styrs av naturlagar som är begripliga för människan; på dessa grundvalar all den samlade kunskapen om matematikens och vetenskapens lagar; individens ansvar för sig själv grundat på hans fria vilja att välja mellan gott och ont; människans värde över alla andra arter på grundval av hennes unika innehav av förnuftsförmåga; den enskilda människans värde och kompetens och hennes därav följande innehav av individuella rättigheter, däribland rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka; behovet av en begränsad statsmakt och av individens frihet från staten; på grundval av allt det föregående värdet av kapitalismen, med dess exempellösa och fortskridande ekonomiska utveckling i form av arbetsdelning, tekniskt framåtskridande, kapitalackumulation och stigande levnadsstandard; dessutom vikten av konst och litteratur som beskriver människan som i stånd att möta världen med förtroende för sin förmåga att lyckas, och musik som uppvisar harmoni och melodi.

Den västerländska civilisationens universaliserbarhet

När man väl erinrar sig vad den västerländska civilisationen är, är det absolut viktigaste att inse om den att den är öppen för envar. Faktum är att viktiga beståndsdelar av den ”västerländska” civilisationen inte ens hade sitt ursprung i Västerlandet. Grekernas och romarnas civilisation införlivade betydande vetenskapliga aspekter som lämnats i arv från Egypten och Babylonien. Den moderna ”västerländska” civilisationen inbegriper bidrag från folk som levt i Mellanöstern och i Kina under den mörka medeltiden, när Västeuropa praktiskt taget återfallit i barbari. Faktum är att under den mörka medeltiden var den ”västerländska” civilisationen mycket mer hemmahörande i Mellanöstern än i Västeuropa. (Det är tänkbart att om de nuvarande trenderna håller i sig kommer den kanske i något senare århundrade att vara mer hemmahörande i Fjärran östern än i Västerlandet.)

Sanningen är att precis som man inte behöver vara från Frankrike för att tycka om pommes frites eller från New York för att tycka om New Yorkbiff, behöver man inte vara född i Västeuropa eller vara av västeuropeisk härkomst för att beundra den västerländska civilisationen eller ens för att hjälpa till att bygga upp den. Den västerländska civilisationen är inte en geografisk produkt. Den är en samling kunskaper och värden. Varje individ, varje samhälle, är potentiellt i stånd att anta den och därigenom bli ”västerniserad”. Fjärran österns snabbt framåtskridande ekonomier är alla ”västerländska” försåvitt som de vilar på en grund av logik, matematik, vetenskap, teknik och kapitalism – exakt samma logik, matematik, vetenskap, teknik och kapitalism som är väsentliga drag i den ”västerländska” civilisationen.

Vad gäller en ”västerniserad” individ måste jag tänka på mig själv. Jag är inte av västeuropeisk härkomst. Mina far- och morföräldrar kom alla till Förenta staterna från Ryssland för omkring hundra år sedan. Den moderna västerländska civilisationen hade inte sitt ursprung i Ryssland och berörde knappast Ryssland. Den enda anknytning mina avlägsnare förfäder hade med Greklands och Roms civilisation var förmodligen att hjälpa till med att plundra och skövla den. Icke desto mindre är jag i grunden västerlänning. Jag är västerlänning på grund av de idéer och värden jag omfattar. Jag har helt och hållet tagit till mig alla den västerländska civilisationens ledande drag. De är nu mina idéer och mina värden. I och med att jag omfattar dessa idéer och dessa värden skulle jag vara västerlänning var jag än bodde och var jag än föddes. Jag identifierar mig med Grekland och Rom och inte med mina förfäder från den tiden, eftersom jag delar Greklands och Roms idéer och värden, inte mina förfäders. För att säga det rakt på sak var mina förfäder vildar – förvisso fram till för omkring tusen år sedan och för alla praktiska syften förmodligen så sent som för fyra eller fem generationer sedan.

Jag vet ingenting med säkerhet om mina far- och morföräldrars föräldrar, men om de levde på den ryska landsbygden vid mitten av 1800-talet var de nästan säkert totala analfabeter, ytterst vidskepliga och på alla sätt primitiva. Under vinternätterna sov de förmodligen med sina kreatur i sin hydda för att hålla sig varma, vilket en gång var sedvanligt i Nordeuropa, och var personligen lortiga och nedlusade. Jag ser absolut ingenting av värde i deras ”livsstil”, om det kan kallas en livsstil, och jag är omåttligt tacksam att mina far- och morföräldrar hade vett nog att överge den och flytta till Amerika, så att jag kunde få möjligheten att bli ”västerlänning” och, än bättre, amerikansk ”västerlänning”, för i de flesta avseenden har Förenta staterna, sedan den koloniala epoken, alltid intellektuellt och kulturellt varit det mest västerländska av de västerländska länderna.

Alltså härstammar jag från vildar som höll till i Östeuropa – och dessförinnan förmodligen på Asiens stäpper – och jag har blivit ”västerniserad” och ser nu världen helt och hållet genom en västerländsk ”lins”, för att använda samma term som ”eurocentrismens” kritiker. Det är förstås i själva verket inte någon lins genom vilken jag betraktar världen. Det är mycket mer grundläggande än så. Jag har utvecklat ett västerländskt intellekt, ett intellekt som upplysts och grundligt omformats av den enorma samling kunskaper som utgör den västerländska civilisationens substans, och jag betraktar nu världen helt och hållet på grundval av denna kunskap. Till exempel ser jag världen på grundval av de logiska, matematiska och vetenskapliga lagar jag har lärt mig. Och närhelst något nytt eller oväntat inträffar, som jag inte förstår, vet jag att det icke desto mindre måste ha en orsak som jag är i stånd att upptäcka. I dessa avseenden skiljer jag mig i grunden från mina vilda förfäder, som saknade kunskapen att se världen ur ett vetenskapligt perspektiv och som förmodligen kände sig hjälplösa och vettskrämda när de ställdes inför något nytt och okänt, eftersom de i avsaknad av kausalitetsprincipen och kunskap om logikens lagar helt enkelt inte hade någon grund för att vänta sig att kunna uppnå någon förståelse av det.

Det är på samma kunskapsgrundval som jag betraktar Columbus som den som upptäckte det västra halvklotet snarare än de allra första människor som kom till den nordamerikanska kontinenten (förmodligen över en landbrygga från Asien) och snarare än norrmannen Leif Ericson. Jag betraktar Columbus som upptäckaren, inte på grund av något så absurt skäl som att jag föredrar européer framför asiater (Leif Ericson var lika mycket europé som Columbus), utan därför att det var Columbus som öppnade det västra halvklotet för den civilisation som jag har gjort till min egen. Columbus var den man som gjorde det möjligt att föra mina idéer och värden till dessa stränder. Det är inte ur perspektivet av mina förfäders hemvist, som förvisso inte var italienare eller spanjorer eller ens västeuropéer, som jag betraktar Columbus som den som upptäckte Amerika, utan ur perspektivet av mina idéers och värdens hemvist. Precis som de under tidigare epoker hade sin hemvist i Grekland och Rom snarare än i mina förfäders Ryssland så var mina idéers och värdens hem under 1400- och 1500-talen Västeuropa. Jag menar att Columbus var den som upptäckte Amerika ur detta perspektiv. Detta är det perspektiv varje utbildad person skulle ha.

Jag har inget behov att längre uppehålla mig vid mina egna vilda förfäder. Den enkla sanningen är att allas förfäder var vildar – faktum är att åtminstone 99,5 procent av allas förfäder var vildar, även de som härstammat från grundarna av världens äldsta civilisationer. Ty mänskligheten har existerat på jorden under en miljon år, och ändå uppträdde de allra äldsta civilisationerna – om man dömer efter innehavet av skriftspråk som kriterium – inte förrän för mindre än 5000 år sedan. Förfäderna till dem som idag bor i Storbritannien eller Frankrike eller merparten av Spanien var vildar så sent som under Julius Cæsars tid, för föga mer än 2000 år sedan. Så om man mäter efter mänsklighetens totala närvaro på jorden som måttstock, var 99,8 procent av förfäderna till dagens engelsmän, fransmän och spanjorer vildar. Förfäderna till dagens tyskar och skandinaver var vildar ännu längre fram i tiden, så åtminstone 99,9 procent av förfäderna till dagens tyskar och skandinaver var förmodligen vildar.

Det är viktigt att betona dessa fakta för att bli medveten om hur liten vikt man ska lägga vid att medlemmarna av någon ras eller språkgupp uppnått civilisation förr snarare än senare. Mellan ättlingarna till världens äldsta civilisationer och de som kanske först i vår tid höjer sig till att bli civiliserade finns det en skillnad på som allra mest en halv procent om man mäter med människans existens på jorden som måttstock.

Dessa observationer bör bekräfta det faktum att det inte finns något skäl att tro att civilisation på något sätt är något visst folkslags eller någon viss etnisk grupps egendom. Det är en i strikt bemärkelse intellektuell fråga – ytterst en fråga om närvaron eller frånvaron av vissa grundläggande idéer som ligger bakom förvärvet av ytterligare kunskap.

Måttstocken för att bedöma en civilisation: den västerländska civilisationens objektiva överlägsenhet

De folk som har ett skriftspråk kan kallas civiliserade, försåvitt som skrift är ett oundgängligt medel för att överföra betydelsefull kunskap, och därmed för ackumuleringen av kunskap från generation till generation. De som inte bara har ett skriftspråk utan också kunskap om logikens lagar och om kausalitetsprincipen är i en position att ackumulera och vidareföra ojämförligt mycket mer kunskap än de folk som bara har skriftkonsten. På denna grundval är befinner sig den grekisk-romerska civilisationen på ett högre plan än någon av sina föregångare.

Slutligen är en civilisation som är i besittning av ännu fler grundläggande tillämpningar av det mänskliga förnuftet, som t.ex. vida mer omfattande vidareutvecklingar av matematikens och vetenskapens principer, existensen av yttrande- och tryckfrihet och utvecklandet av en ekonomi med arbetsdelning, t.o.m. en högre civilisation än Greklands och Roms civilisationer. (Yttrande- och tryckfrihet är en väsentlig garanti för individens rätt att sprida kunskap utan att hindras av farhågor eller vidskepelser hos någon grupp som backas upp av statens tvångsmakt. En ekonomi med arbetsdelning möjliggör ett motsvarande mångfaldigande av den mängd kunskap som tillämpas på produktionen och för att möta det mänskliga livets behov, för sådan kunskap existerar väsentligen i proportion till det antal separata yrken som utövas, var och en med sin specialiserade kunskapssamling. Lika viktigt, om inte viktigare, betyder en ekonomi med arbetsdelning att genier kan ägna sina talanger på heltid åt sådana områden som vetenskap, utbildning, uppfinningar och affärsverksamhet med en motsvarande fortlöpande ökning av kunskapen och av förbättring i människors liv.)

En sådan civilisation är förstås vår alldeles egna, moderna västerländska civilisation – den ojämförligt mest högtstående civilisation som någonsin existerat och som, till för tämligen kort tid sedan, upprepade gånger har förts till sina allra högsta toppar just här i Förenta staterna.

(När man talar om en civilisations eller kulturs objektiva överlägsenhet över någon annan, möter man motstånd från ett djupt och självrättfärdigt hat mot själva idén. Alltså kan kulturer utöva rituella offer, kannibalism, massexpropriering, slaveri, tortyr och massakrer – allt detta accepteras som på något vis legitimt inom ifrågavarande kulturs kontext. Den enda påstådda synden, den enda påstått omoraliska handlingen i världen, är att visa förakt för sådana kulturer och att mena att den västerländska kulturens värden är överlägsna. Då fördöms man som imperialist, rasist och praktiskt taget nazist. Man bör inse att de som intar denna ståndpunkt inte betraktar nazismens uttalade irrationalism, dess förkärlek för tvång och våld och dess handlingar av förstörelse och massmord som kärnan i dess ondska. Allt detta skulle de kunna acceptera och accepterar också när det gäller andra kulturer, som t.ex. primitiva stammar, det gamla Egypten, aztekernas och inkaindianernas civilisation, medeltiden och Sovjetryssland. Vad de menar var nazismens ondska var att nazisterna hävdade att den nazistiska kulturen var överlägsen andra kulturer. Det är förstås onödigt att säga att det endast är på grundval av objektiva värden som man på allvar kan fördöma nazismen – inte för dess absurda anspråk på överlägsenhet, utan som en primitiv, barbarisk kultur av den typ man skulle vänta sig att finna bland vildar.)

Den nya rasismen

Det faktum att civilisation är en intellektuell fråga är okänt för ”eurocentrismens” kritiker. Enligt deras uppfattning är den västerländska civilisationen inte ens så mycket en geografisk fråga som en fråga om rastillhörighet. Den är, som de ser det, den vite mannens civilisation. När Times rapporterar om ändringarna i kursplanen för världshistorien i Kalifornien noterar den, betecknande nog, att latinamerikanska, asiatiska och svarta elever nu utgör en majoritet av de 4,4 miljonerna elever i delstaten. Den citerar medförfattaren till den nya kursplanen, som säger att många pedagoger tror att ”människor med icke-europeisk bakgrund inte känner att de har sina rötter i Europa”. En annan av ”eurocentrismens” kritiker, som beskrivs som ”ledare för en översyn av kursplanen för de allmänna skolorna i Camden, N.J. för att lägga tonvikt på … ett mer ’afrocentriskt och latinocentriskt’ betraktelsesätt” citeras som följer: ”Vi lever inte i ett västerländskt land. Det amerikanska projektet är ännu inte fullbordat. Det är bara i eurocentristernas ögon som det ses som ett västerländskt projekt, vilket betyder åt helvete med resten av folket som ännu inte har skapat projektet.”

I dessa uttalanden identifieras den västerländska civilisationen klart och tydligt med människor av en viss typ, nämligen västeuropéerna och deras avkomlingar, som är vita. Studenter som härstammar från asiater eller afrikaner, antar man, kan bara känna sig hemma i den mån som kursplanen omarbetas för att lägga större vikt vid ”Kinas, Indiens och Afrikas antika civilisationer, islams tillväxt och utvecklingen i Afrika söder om Sahara”. ”Eurocentrismens” kritiker förklarar sig vara motståndare till rasism. I själva verket accepterar de exakt samma falska premiss som de påstår sig motsätta sig – nämligen att civilisation eller avsaknad av civilisation bestäms av ens ras.

Under tidigare århundraden iakttog människor av europeisk härkomst den markanta kulturella underlägsenheten hos den inhemska befolkningen i Afrika, Asien och på västra halvklotet, och antog att förklaringen låg i att dessa befolkningar tillhörde en underlägsen ras. När de fällde detta omdöme glömde de sina egna förfäders kulturella tillstånd, som var lika mycket lägre än deras eget som något av dessa folks. De förbisåg också det mycket primitiva kulturella tillståndet bland många européer som då levde i östra delen av kontinenten och bland kaukasier som levde i Mellanöstern. Ännu viktigare är att de inte kunde se att de genom acceptera rasism motsade den väsentliga ”västerländska” doktrinen om individens fria vilja och det individuella ansvaret för de val som görs. För om de fördömer människor som underlägsna på grundval av deras ras, betraktar de individer som moraliskt ansvariga för omständigheter över vilka de absolut inte hade någon kontroll. Samtidigt gav de sig själva äran för bedrifter som knappast var deras skapelser utan skapats av jämförelsevis få andra individer av vilka de flesta råkade vara av samma ras och som, ironiskt nog, hade måst kämpa mot likgiltighet eller rentav fientlighet hos den stora majoriteten av sina rasfränder för att skapa civilisationen.

Idag vägrar ”eurocentrismens” kritiker med all rätt att acceptera någon form av fördömande för sin rastillhörighet. De hävdar att de menar att ras är moraliskt irrelevant och att människor av varje ras därför är lika bra som människor av varje annan ras. Men sedan antar de att om människor av alla raser är likvärdiga, så måste alla civilisationer och kulturer vara likvärdiga. De härleder civilisation och kultur från ras, precis som de europeiska rasisterna gjorde. Och det är därför som de också måste kallas rasister. De skiljer sig från de europeiska rasisterna endast såtillvida som att, medan de senare började med omdömet om en underlägsen civilisation eller kultur och sedan fortsatte bakåt till slutsatsen om en underlägsen ras, började de förra med omdömet om en likvärdig ras och fortsatte framåt till slutsatsen om en likvärdig civilisation eller kultur. Båda rasistgruppernas misstag är detsamma: tron att civilisation eller kultur bestäms av ras.

Nedvärderingen av kunskap

Dessa nyare rasisters rasism, den som nu tvingas på utbildningssystemet, implicerar en radikal nedvärdering av civilisation, kunskap och utbildning. De nya rasisterna vill inte att studenter ska studera icke-västerländska civilisationer och primitiva folkslags villkor ur perspektivet att se hur de släpar efter den västerländska civilisationen och vad de skulle kunna göra för att hinna ikapp. Studier ur det perspektivet skulle fördömas som att se världen genom en ”västerländsk lins”. De skulle betraktas som stötande för människor av icke-västeuropeisk härkomst.

Nej, vad de vill är att studera de olika civilisationerna och t.o.m. det rent primitiva tillståndet på ett sätt som får dem alla att förefalla likvärdiga. Man antar t.ex. att svarta studenter kan känna sig likvärdiga med vita studenter endast om deras anfäder från Afrika söder om Sahara framställs som i en grundläggande mening kulturellt likvärdiga med moderna västeuropéer eller amerikaner.

Ett sådant program betyder nu ett explicit utplånande av distinktioner mellan nivåer av civilisation och mellan civilisation och barbari. Det framställer okunnighet som likvärdig med kunskap och vidskepelse som likvärdig med vetenskap. Allting – logik, filosofi, vetenskap, juridik, teknik – ska ignoreras, och en kultur som begränsar sig till nivån att göra kanoter genom att urholka trädstammar ska betraktas som likvärdig med en som är i stånd att skicka upp rymdskepp. Och allt detta för, påstår man, att inte såra någon som, förmodar man, måste känna sig underlägsen om ett sådant monumentalt bedrägeri inte begås.

I motsats till vad de nya rasisterna väntar sig tror jag att deras program måste vara ytterst stötande för just de studenter som det är avsett att göra bättre till mods. Jag vet att jag personligen skulle bli ytterst upprörd, om jag fick höra att mina intellektuella förmågor och personliga värden hade blivit oåterkalleligen definierade åt mig av mina förfäder och att jag nu skulle tänka på mig själv i termer av ryska bönders folkseder. Jag tror att om mina förfäder hade varit afrikaner och jag, till exempel, skulle vilja bli konstnär, skulle jag utan vidare acceptera det faktum att konst skapad på grundval av kunskap om perspektiv, geometri, mänsklig anatomi och ljusets brytning var en högre konstform än konst skapad i okunnighet om sådana överväganden. Jag skulle utan vidare acceptera det faktum att den senare typen av konst faktiskt var primitiv. Jag skulle inte känna att jag var oförmögen att lära mig dessa vetenskapsgrenar bara därför att mina förfäder eller andra samtida rasfränder inte hade kunnat göra det. Jag skulle känna det yttersta förakt för den uppsåtliga, självvalda primitivismen hos de ”konstnärer” (nästan alla vita) som hade återgått till mina (och deras) primitiva förfäders konstnärliga nivå.

Det är inte rasen som bestämmer kulturen. Inte bara är den västerländska civilisationen öppen för medlemmar av varje ras, utan de som för närvarande innehar den är potentiellt i stånd att förlora den, precis som människorna i det västromerska imperiet en gång förlorade den höga grad av civilisation de hade uppnått. Vad som gör accepterandet av kritiken mot ”eurocentrismen” så betecknande är att den klart och tydligt avslöjar på vilken skör tråd vår förmåga att bibehålla den västerländska civilisationen hänger.

Den västerländska civilisationen och tillståndet i utbildningen

Bevarandet av den västerländska civilisationen är inte automatiskt. Under en tidrymd av mindre än ett århundrade består praktiskt taget hela befolkningen vid dess slut av människor som inte levde vid dess början. Den västerländska civilisationen, eller vilken civilisation som helst, kan fortleva endast försåvitt som dess intellektuella substans lever vidare i nya generationers intellekt.

Och den kan göra det endast om den överförs till unga intellekt genom utbildning. Utbildning är den formella processen att överföra civilisationens intellektuella substans från en generation till nästa och därigenom utveckla barns okultiverade intellekt så att de blir civiliserade vuxna. Den västerländska civilisationen överförs till unga intellekt, inte mindre när man lär ut euklidisk geometri och Newtons fysik än när man lär ut Platons och Aristoteles filosofi eller Shakespeares skådespel. Den överförs när man lär ut varje betydelsefullt ämne, från aritmetik till kärnfysik, från att läsa och skriva till orsakerna till civilisationers uppgång och fall. Överallt där den västerländska civilisationens substans är känd är dess överförande till studenters intellekt praktiskt taget sammanfallande med utbildningsprocessen. För den västerländska civilisationens substans är inget annat än de grundvalar som ligger bakom de högsta kunskapsnivåer som uppnåtts någonstans på jorden, och om utbildningens syfte är att överföra kunskap, då är dess syfte att överföra den västerländska civilisationen.

Alltså måste, i den mån som utbildningsprocessen undermineras, också hela civilisationen undermineras, med början en generation senare. Dessa resultat kommer att framträda som alltmer slående allteftersom tiden går och fler och fler bristfälligt utbildade människor tar deras plats vilkas utbildning var bättre. Försämringseffekterna kommer sannolikt att intensifieras ytterligare när de vilkas egen utbildning var bristfällig själva blir lärare och därmed blir orsak till att följande generationer blir ännu sämre utbildade.

Utbildningsväsendet i Förenta staterna har varit i uppenbart förfall i decennier och, på vissa sätt som är avgörande men inte uppenbara, kanske i generationer. Förfallet har blivit synligt i sådana företeelser som att läroböckerna vid högskolorna har skrivits om för att anpassas till dagens studenters mer begränsade ordförråd. Det är synligt i den funktionella analfabetismen hos ett stort antal av dem som gått ut gymnasiet och t.o.m. högskolan, i deras oförmåga att artikulera sina tankar eller att lösa relativt enkla matematiska eller rentav aritmetiska problem, och i deras djupgående brist på elementära kunskaper om vetenskap och historia.

Jag tror att utbildningens förfall förmodligen bär ansvaret för det omfattande bruket av droger. Att leva mitt i ett civiliserat samhälle med en kunskapsnivå som kanske ligger närmare den primitiva människans än till vad som fordras av en civiliserad vuxen (vilket beklagligt nog är det intellektuella tillståndet hos många av dagens studenter och akademiker) måste vara en skrämmande upplevelse som skapar ett trängande behov av någon sorts lättnad, och droger kan för många förefalla vara lösningen.

Jag tror att detta också tjänar som förklaring till den relativt sentida företeelsen att allmänheten fruktar vetenskap och teknik. Vetenskap och teknik betraktas i allt högre grad i verkligheten så som de humoristiskt brukade framställas i filmer med Boris Karloff eller Bela Legusi, nämligen som skrämmande ”experiment” som försiggår i Frankensteins slott, där ett stort antal av dagens amerikanska medborgare i verkliga livet spelar rollen som vettskrämda och arga transsylvanska bönder som försöker slå sönder allt som kommer från sådana laboratorier. Denna attityd är inte bara en följd av bristande vetenskaplig utbildning, utan, mer grundläggande än så, förlust av förmågan att tänka kritiskt – en förmåga som den samtida utbildningen erbjuder föga eller ingen grund för att utveckla. På grund av sin växande brist på kunskap och tankeförmåga blir människorna allt mer godtrogna och snara till panik.

Därför kan kritiken av ”eurocentrismen” – och alla ändringar i kursplanerna som kan bli följden av den – knappast beskyllas för att ha inlett förfallet i det amerikanska utbildningsväsendet. Den är tvärtom en produkt av detta förfall. Det faktum att den accepteras nästan utan motstånd utgör bevis på hur långt förfallet redan har gått.

Att alla kulturer är likvärdiga, att civilisation och barbari är likvärdiga, är vad läran om kulturell relativism öppet hävdar, och denna lära har länge accepterats av praktiskt taget hela utbildningsetablissemanget. Denna är i sin tur en konsekvens av den ännu äldre och mer grundläggande läran att det inte finns någon objektiv grund för värden – att alla värdeomdömen är godtyckliga och subjektiva. De nya rasisterna skördar nu blott och bart frukterna av detta synsätt och försöker tillämpa det i största möjliga skala, i den process som i grunden ändrar det sätt på vilket ämnen lärs ut. Dagens utbildningsetablissemang har färre skrupler när det gäller att omsätta absurda idéer i praktiken, förmodligen på grund av att deras egen utbildning förfallit. (Många av dess medlemmar fick sin utbildning under 60-talet, i ”studentrevoltens” miljö.)

Det faktum att utbildningsetablissemanget och det intellektuella etablissemanget helt och hållet håller med om de nya rasisternas grundpremisser hjälper till att förklara varför deras medlemmar inte ens när de motsätter sig kritiken mot ”eurocentrismen” har något av substans att säga emot den. Enligt vad Times rapporterar uppgick de invändningar som restes inte till mer än klagomål över svårigheten att finna icke-europeiska författare, filosofer och konstnärer för att ersätta de europeiska som tagits bort ur kursplanerna och knorrande om bristen på amerikaner som kan undervisa med auktoritet om icke-europeiska kulturer.

Genom att kapitulera för kritiken mot ”eurocentrismen” har utbildningsetablissemanget nått därhän att man reducerat utbildningen till en nivå under det vanliga politiska käbblet och myglet[1]: utbildningen ska nu vara en fråga om påtryckningsgruppers politik grundad på rasismens alltigenom falska antaganden. Om det finns en majoritet av svarta, latinamerikanska eller asiatiska studenter i ett område, då ska detta faktum tillåtas bestämma utbildningens substans i tron att dessa grupper på något vis ”utsöndrar”, verkar det som, ett annat slags civilisation och kultur än de vita gör och fordrar en motsvarande annorlunda typ av utbildning.

Högskolorna och universiteten i Förenta staterna har visat prov på sådan fullständig filosofisk korruption i samband med detta ämne att om det funnes en grupp studenter som var villig att med stolthet framhäva sin härkomst från vandalerna eller hunnerna och att kräva kurser om sina förfäders kulturella bidrag, skulle skolorna erbjuda sådana kurser. Allt studenterna skulle behöva göra för att få sin vilja igenom är att hota att bränna ner universitetsområdet.

Men vad som bäst sammanfattar hela sammanhanget är detta: Från och med nu ska i delstaten Kalifornien en student genomgå tolv år i den allmänna skolan, och det explicita målet för hans utbildning är att vid dess slut, om han föreställer sig en bild av Columbus hälsad av vildar som bär spjut, och han händelsevis inte är vit, bör han identifiera sig med vildarna – och om han ändå råkar vara vit, och därför har lov att identifiera sig med Columbus, ska han inte ha någon aning om varför det är bättre att identifiera sig med Columbus än med vildarna.

Detta är inte längre något utbildningssystem. Dess karaktär har fullständigt omvandlats och avslöjar sig nu klart och tydligt för vad det i många decennier har varit på väg att bli: nämligen en verksamhet som går ut på att barbarisera ungdomen.

Utbildningens värde härrör från civilisationens värde, och utbildningen förväntas vara dess väktare och vidmakthållare. Ett utbildningssystem som helhjärtat ägnar sig åt att barbarisera ungdomen är en självmotsägande ohygglighet som måste förkastas och ersättas med ett sant utbildningssystem. Men detta kan endast göras av dem som verkligen förstår och är i stånd att försvara den västerländska civilisationens objektiva värde.

Copyright © 1990 The Intellectual Activist; 1992, 2012 George Reisman

Originalets titel: Education and the Racist Road to Barbarism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[1]) Originalet har ”ward politics”, ett uttryck som saknar exakt motsvarighet på svenska; men jag tror min översättning fångar innebörden. Ö.a.