Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin

Denna uppsats publicerades ursprungligen i en festskrift till F.A. Hayek, The Political Economy of Freedom: Essays in Honor of F.A. Hayek; redigerad av Kurt R. Leube och Albert H. Zlabinger (München & Wien, Philosophia Verlag, The International Carl Menger Library, 1985). I sin ursprungliga form är den tillgänglig som pamflett från The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology. Föreliggande version innehåller några smärre ändringar i ordalydelsen och några stycken har lagts till; noterna är också uppdaterade för att få med hänvisningar till verk som publicerats efter 1985, framför allt Reismans egen Capitalim: A Treatise of Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1995) (fortsättningsvis endast Capitalism) samt hans översättning av Böhm-Bawerks uppsats Value, Cost and Marginal Utility. Denna version finns att läsa både på Reismans egen hemsida och på Misesinstitutets hemsida; den finns också att läsa i pdf-format. – Författaren vill påpeka att Capitalism behandlar detta ämne betydligt utförligare, speciellt i kapitel 10 och 12.

I mer än ett århundrade har en av de populäraste ekonomiska lärorna i världen varit exploaterings- eller utsugningsteorin[1]. Enligt denna teori är kapitalismen praktiskt taget ett system av slavarbete som ensidigt tjänar en jämförelsevis liten handfull företagares och kapitalisters intressen, företagare och kapitalister som, drivna av omättlig girighet och maktlystnad, lever som parasiter på massornas arbete.

Denna syn på kapitalismen har inte rubbats det minsta av den stadiga höjning av den genomsnittliga levnadsstandarden som ägt rum i de kapitalistiska länderna sedan den industriella revolutionen tog sin början. Höjningen av levnadsstandarden tillskrivs inte kapitalismen utan just de intrång som har gjorts i kapitalismen. Människor tillskriver fackföreningar och social lagstiftning det ekonomiska framåtskridandet, och också vad de betraktar som förbättrad personlig etik från arbetsgivarnas sida. Likaså bävar de vid tanken att det inte skulle finnas fackföreningar, vid tanken på ett samhälle utan lagar om minimilöner, maximal arbetstid och barnarbete – vid tanken på ett samhälle där inga lagliga hinder står i vägen för arbetsgivare att eftersträva sitt egenintresse. I avsaknad av sådan lagstiftning, tror människor, skulle lönerna sjunka tillbaka till vad som behövs för blotta livsuppehället; kvinnor och barn skulle återigen arbeta i gruvorna; och arbetstiderna skulle bli så långa och så hårda som det är möjligt för mänskliga varelser att uthärda – allt till gagn för kapitalisterna, precis som Marx hävdade.

Utsugningsteorin och den klassiska ekonomins kullkastande

Det är uppenbart att utsugningsteorin är en av de kraftfullaste faktorer som har verkat för att leda världen längs Vägen till träldom – som titeln på professor Hayeks bok så träffande beskriver trenden mot socialism[2]. Faktum är att utsugningsteorins fördärvliga inflytande går långt utöver det direkta och uppenbara stöd den ger socialismen. Den har också bidragit till socialismens triumf på subtilare sätt. Den spelade en stor och kanske avgörande roll i kullkastandet av den brittiska klassiska ekonomin. Smiths och Ricardos system uppfattades som att de oundvikligen implicerar utsugningsteorins väsentliga grundsatser. Utsugningsteorins motståndare kände sig därför, vilket är fullt förståeligt, förpliktade att avfärda ett så perverst system. Och avfärda det var vad de gjorde. Tillsammans med ”arbetsvärdeteorin” och den ”järnhårda lönelagen”[3] avfärdade de sådana ytterligare inslag i den klassiska politiska ekonomin som läran om lönefonden och dess korollarium att sparande och kapital är källan till nästan alla penningutlägg i det ekonomiska systemet. Två generationer senare möjliggjorde övergivandet av de klassiska lärorna om sparande att man accepterade keynesianismen och den policy som utgörs av inflation, budgetunderskott och ständigt expanderande statliga penningutlägg. På ett liknande paradoxalt sätt ledde övergivandet av den klassiska läran att produktionskostnaden, snarare än tillgång och efterfrågan, direkt (om inte ytterst) bestämmer priserna för de flesta tillverkade eller bearbetade varor, med ungefär samma tidsfördröjning till förkunnandet av lärorna om ”ren och fulländad konkurrens”, ”oligopol”, ”monopolistisk konkurrens” och ”administrerade priser” med deras implicita krav på radikal antitrustpolitik eller fullständiga nationaliseringar för att ”tygla missförhållandena inom storföretagen”. På så sätt har utsugningsteorins inflytande även på dessa båda vägar tjänat till att främja socialismens sak.

Faktum är att utsugningsteorin har varit så framgångsrik när det gäller att misskreditera den klassiska ekonomin att om man ens antyder att produktionskostnaden direkt kan bestämma priserna, riskerar man att klandras både för att vara okunnig om allt ekonomin lärt ut sedan 1870 och för att sympatisera med marxismen. Därför är det i detta sammanhang viktigt att påpeka att Böhm-Bawerk och Wieser var väl medvetna om det faktum att produktionskostnaden ofta direkt bestämmer priset. De menade bara att bestämmandet av de priser som utgör kostnaderna grundar sig på tillgång och efterfrågan (en position som i förbigående sagt ligger mycket nära John Stuart Mills) och därmed på principen om avtagande marginalnytta.[4] De flesta av Böhm-Bawerks och Wiesers efterföljare tycks tyvärr i denna sak vara mer påverkade av Jevons än av Böhm-Bawerk och Wieser.[5]

Mitt syfte här är att visa hur den klassiska ekonomin lätt kan kasta av sig de aspekter av den som i det förflutna faktiskt bidragit till utsugningsteorin. Och, än mer, att visa hur den faktiskt kan lägga grunden för en fundamental och radikal kritik av utsugningsteorin. Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas, speciellt med avseende på kritiken av keynesianismen och de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens. (Den exakta naturen av dessa tillämpningar är ett alltför omfattande ämne att behandlas vid detta tillfälle. Jag har emellertid försökt förklara detta på annat håll.[6])

Utsugningsteorins begreppsram

Det finns tre aspekter av den klassiska ekonomin som bidrar till utsugningsteorin. De båda bäst kända är förstås arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen. Något mindre framträdande, men inte mindre viktig, är den begreppsram inom vilken utsugningsteorin framförs. Denna ram är uppfattningen att löner är den ursprungliga och primära inkomstformen, från vilken vinster och alla andra inkomstformer som inte är löner uppkommer som ett avdrag med tillkomsten av kapitalism och företagare och kapitalister. Denna begreppsram leder lätt till att man hävdar löntagarens rätt till hela produkten eller dess fulla värde. Den grundar sig i sin tur även på uppfattningen att all inkomst som beror av utförandet av arbete är löner och att alla som arbetar är löntagare. Det är på grundval av dessa uppfattningar som Adam Smith börjar sitt kapitel om löner i Folkens välstånd med orden:

Arbetsprodukten utgör den naturliga ersättningen eller lönen för arbete. I det ursprungliga tillstånd som föregår både tillägnandet av jord och ackumulationen av kapital tillhör arbetsprodukten i sin helhet arbetaren. Denne har varken jordägare eller husbonde att dela med sig till.

Adam Smith fortsätter lite längre fram:

Men detta ursprungliga tillstånd, där hela den egna arbetsprodukten tillföll arbetaren, skulle inte kunna sträcka sig längre än marktillägnandets och kapitalackumulationens inledningsskede. Det hade således upphört långt innan de mest betydande förbättringarna av arbetets produktivkrafter hade kommit till stånd, och det skulle inte tjäna något till att ytterligare efterforska vilka effekter detta tillstånd skulle ha kunnat få på arbetsersättningen eller lönen.

Så snart som jord blev enskild egendom, kräver jordägaren en andel av nästan hela den produktion som arbetaren kan odla eller samla in från den. Jordägarens ränta utgör det första avdraget från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Det är sällan fallet att den person som plöjer marken har möjlighet att försörja sig själv tills han bärgar skörden. Sin försörjning får han vanligen från en arbetsgivares kapital, det vill säga från den bonde som har honom i sin tjänst och som inte skulle ha något intresse av att anställa honom om han inte själv skulle få del i produktionen av hans arbete, det vill säga om han inte förväntade sig att få sitt kapital ersatt med profit. Denna profit utgör ett andra avdrag från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Produktionen av nästan allt annat arbete är belagd med samma avdrag av profit. Inom alla hantverk och manufakturer är flertalet arbetare i behov av en arbetsgivare som kan hålla dem med arbetsmaterial samt lön och underhåll tills arbetet är färdigt. Arbetsgivaren har del i produktionen av deras arbete, eller i det värde som detta arbete tillför de råvaror på vilka det läggs ned, och i denna andel består hans profit.[7]

I dessa stycken framför Adam Smith klart och tydligt vad jag kallar läran om lönernas primat. Med detta menas läran att i en förkapitalistisk ekonomi – det ”tidiga och primitiva samhällsstadiet” – i vilket arbetare helt enkelt producerar och säljer varor och inte köper i avsikt att sälja, är de inkomster arbetare erhåller löner. Löner är den ursprungliga inkomsten, enligt Smith. Alla inkomster i ett förkapitalistiskt samhälle förmodas vara löner, och inga inkomster förmodas vara vinster, enligt Smith, eftersom arbetare är de enda inkomstmottagarna. På samma gång framför Smith förstås den korollära läran att vinster uppkommer först med kapitalismens ankomst och är ett avdrag från vad som naturligt och implikationsvis rättmätigen är löner.

Dessa läror utgör, som jag säger, utsugningsteorins begreppsram. De är utgångspunkten för Marx.

I en förkapitalistisk ekonomi kännetecknas produktionen, säger Marx, av sekvensen V-P-V. I detta sakernas tillstånd producerar en arbetare en vara V, säljer den för pengar P, och köper sedan andra varor V. I detta sakernas tillstånd finns det ingen utsugning, för det finns inga vinster, inget ”mervärde”; all inkomst är, får man förmoda, löner. Mervärde, vinster, uppkommer enligt Marx först med kapitalismens utveckling. Här gäller sekvensen P-V-P’. I denna sekvens lägger kapitalisten ut en penningsumma P på att köpa material och maskiner och på att betala löner. En vara V produceras, som sedan säljs för en penningsumma, P’, som är större än den som lades ut för att tillverka varan. Skillnaden mellan de pengar kapitalisten lägger ut och de pengar han erhåller för produkten är hans vinst eller mervärde.[8]

Vinster uppstår alltså, enligt både Smith och Marx, först med kapitalismen, och är ett avdrag från vad som naturligen och rätteligen tillhör löntagaren.

Detta är ännu inte själva utsugningsteorin, endast utsugningsteorins begreppsram. Det är en ram som är vid nog att inbegripa Marx, utsugningsteorins ledande förespråkare, och Böhm-Bawerk, dess främste kritiker.

Inom denna ram tillämpar Marx arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen och kommer fram till utsugningsteorin. Inom samma ram tillämpar Böhm-Bawerk diskonteringsmetoden[9] och kommer fram till en kritik av utsugningsteorin.[10] Båda använder sina respektive läror för att förklara vad som möjliggör det påstådda avdraget av vinster från löner och vad som bestämmer storleken på detta avdrag.

Böhm-Bawerks förklaring är att varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden och att löntagaren behandlas rättvist när han ges en mindre penningsumma i nuet än vad hans framtida produkt kommer att vara värd. Marx förklaring är att kapitalisten godtyckligt betalar löntagaren en lön som motsvarar det antal timmar som fordras för att producera löntagarens livsförnödenheter och säljer löntagarens produkt till ett pris som motsvarar det – större – antal timmar som löntagaren arbetar.

Enligt min uppfattning är nu det grundläggande stället att ifrågasätta utsugningsteorin inte arbetsvärdeteorin eller den järnhårda lönelagen utan just dess begreppsram – läran om lönernas primat och att vinster utgör avdrag från löner. Till yttermera visso är det just den klassiska ekonomin själv som tillhandahåller medlen att göra detta ifrågasättande. För den klassiska ekonomin implicerar att det är falskt att hävda att löner är den ursprungliga inkomstformen och att vinster är ett avdrag från dem. Detta blir uppenbart så snart som vi definierar våra termer i linje med de klassiska ekonomerna.

”Vinst” är överskottet av intäkter från försäljningen av produkter jämfört med penningkostnaderna för att producera dem – jämfört med – det måste upprepas – penningkostnaderna för att producera dem.

En ”kapitalist” är en som köper i avsikt att senare sälja för vinst.

”Löner” är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete – inte för arbetets produkt utan för utförandet av själva arbetet.

På grundval av dessa definitioner följer att om det bara finns arbetare som producerar och säljer sina produkter, är de pengar som de erhåller när de säljer sina produkter inte löner. ”Efterfrågan på varor”, för att citera John Stuart Mill, ”är inte efterfrågan på arbete.”[11] När man köper varor betalar man inte löner, och när man säljer varor erhåller man inte löner.

I den förkapitalistiska ekonomin, ifall någon sådan ekonomi någonsin verkligen existerat, är alla inkomstmottagare i produktionsprocessen arbetare. Men dessa arbetares inkomster är inte löner. De är i själva verket vinster. Faktum är att alla inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i den förkapitalistiska ekonomin är vinster eller ”mervärde”; inga inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i en sådan ekonomi är löner. För vad arbetarna i en förkapitalistisk ekonomi erhåller är intäkter från försäljning av produkter. Men de har inga produktionskostnader i pengar att dra ifrån dessa försäljningsintäkter, för de har inte agerat som kapitalister. De har inte köpt någonting i syfte att möjliggöra sina försäljningsintäkter, och därför har de inga penningkostnader. Skillnaden mellan intäkterna från försäljningen av produkter och noll produktionskostnader i pengar är hela omfattningen av försäljningsintäkterna.

Alltså erhåller endast arbetare i den förkapitalistiska ekonomin inkomster och det finns inget penningkapital. Men alla inkomster som arbetarna erhåller är vinster och inga är löner. I sekvensen V-P-V är allt ”mervärde” – hundra procent av försäljningsintäkterna och en oändlig procent av penningkapitalet, som ju uppgår till noll. I sekvensen P-V-P’ är en mindre proportion av inkomsterna ”mervärde” – i den mån som P är stort i jämförelse med P’.

Samma slutsats, att alla inkomster i den förkapitalistiska ekonomin är vinster och att inga inkomster är löner, kan man komma fram till via Ricardos grundligt missförstådda sats att ”vinsterna stiger allteftersom lönerna faller och faller allteftersom lönerna stiger”. De löner som betalas i produktionen betalas enligt Ricardo av kapitalister, inte av konsumenter. Om det, som i den förkapitalistiska ekonomin, inte finns några kapitalister, då betalas inga löner i produktionen, och om inga löner betalas i produktionen, då måste hela den inkomst som erhålls vara vinst.

Smith och Marx har fel. Löner är inte den primära inkomstformen i produktionen. Vinster är det. För att löner ska kunna finnas i produktionen måste det finnas kapitalister. Det är inte kapitalisternas framträdande som frambringar vinster som företeelse. Vinster existerar före deras framträdande. Kapitalisternas framträdande frambringar företeelserna löner och produktionskostnader i pengar.

Följaktligen är de vinster som existerar i ett kapitalistiskt samhälle inte något avdrag från vad som ursprungligen var löner. Tvärtom är lönerna och de andra penningkostnaderna ett avdrag från försäljningsintäkterna – från vad som ursprungligen helt och hållet var vinst. Kapitalismens effekt är att skapa löner och att minska vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistisk ekonomin är – ju mer som köps i avsikt att sälja i relation till försäljningsintäkterna, desto högre blir lönerna och desto lägre blir vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna.

Alltså utarmar inte kapitalisterna löntagarna, utan gör det möjligt för människor att vara löntagare. För de är ansvariga, inte för vinster som företeelse, utan för löner som företeelse. De har ansvaret för själva förekomsten av löner i produktionen av produkter för försäljning. Utan kapitalister skulle det enda sättet för någon att överleva vara genom att producera och sälja sina egna produkter, det vill säga genom att erhålla vinster. Men för att producera och sälja sina egna produkter skulle man behöva äga sin egen mark och producera eller ha ärvt sina egna verktyg och sitt eget material. Relativt få människor skulle kunna överleva på detta sätt. Förekomsten av kapitalister gör det möjligt för människor att leva genom att sälja sitt arbete snarare än att försöka sälja produkterna av sitt arbete. Alltså finns det i själva verket mellan löntagare och kapitalister den största möjliga intresseharmoni, för kapitalisterna skapar löner och förmågan för människor att överleva och blomstra som löntagare. Och om löntagare önskar en högre proportionell andel löner och en lägre proportionell andel vinster, då bör de önska sig en högre ekonomisk grad av kapitalism – de bör önska sig fler och större kapitalister.

Historisk bekräftelse av den teori jag framför här kan hittas i professor Hayeks inledning till Capitalism and the Historians. Där finner vi sådana uttalanden som: ”Den verkliga historien om sambandet mellan kapitalismen och proletariatets uppkomst är nästan raka motsatsen till vad dessa teorier om expropriering av massorna antyder.” Och: ”Det proletariat som kapitalismen kan sägas ha ’skapat’ var därför inte en del av befolkningen som skulle ha existerat utan den och som den sänkte till en lägre nivå; det var en ökad befolkning som kunde växa fram genom de nya anställningsmöjligheter som kapitalismen tillhandahöll.”[12]

Den korrekta teorin, likaväl som den historiska verkligheten, är raka motsatsen till läran om lönernas primat.

Vinster och arbete:
Företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag

I en förkapitalistisk ekonomi är arbetsinkomsten vinst; alltså är vinst uppenbarligen en arbetsinkomst. I en kapitalistisk ekonomi finns det också många fall där vinster uppenbarligen är en arbetsinkomst: alla de fall där företagarna utför arbete i sina egna företag, antingen som arbetsledare eller som kroppsarbetare. Ändå har praxis inom ekonomin – utan att beakta bokföringen och själva affärsverksamheten – varit att klassificera all sådan inkomst som lön och att reservera termen vinst (varav det mesta har kommit att kallas ränta) för att beskriva inkomst som erhållits tack vare ägande av kapital.

Jag ska argumentera för att i en kapitalistisk, lika väl som i en förkapitalistisk, ekonomi är vinster fortfarande en arbetsinkomst – en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete – och att det är så även om vinsterna till största delen erhålls som avkastning på kapital och tenderar att variera med mängden investerat kapital.

Att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet är fullkomligt förenligt med att de kan tillskrivas deras arbete som erhåller dem, för i en kapitalistisk ekonomi tenderar deras arbete som erhåller vinsterna att vara av övervägande intellektuell natur – ett arbete som består i att tänka, planera och fatta beslut. Samtidigt utgör kapitalet det medel varmed företagarna och kapitalisterna genomför sina planer – det är deras medel att köpa medhjälpares arbete och att utrusta dessa medhjälpare och förse dem med arbetsmaterial. Alltså tjänar innehavet av kapital till att mångfaldiga effektiviteten i företagarnas och kapitalisternas arbete, för ju mer kapital de innehar, i desto större skala kan de genomföra sina idéer. Till exempel kan en företagare som kommer på en bättre metod att producera någonting tillämpa denna bättre metod i tio gånger så stor skala, om han äger tio fabriker än om han bara äger en. Det faktum att samma arbete från hans sida i det ena fallet leder till tio gånger vinsten jämfört med det andra fallet är fullt förenligt med att hela vinsten ändå kan tillskrivas hans arbete.

Att de sammantagna vinsterna varierar med tidens gång är också i fullkomlig överensstämmelse med det faktum att de är en produkt av företagarnas och kapitalisternas arbete. Vinsternas relation till tidens gång härrör från det faktum att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet per tidsperiod. Om man kan erhålla vinster i proportion till sitt kapital under en viss given tidsperiod, och om då investering för en längre tidsperiod ska vara konkurrenskraftig, måste man tjäna de vinster som man skulle ha kunnat tjäna under den kortare perioden plus de vinster man skulle ha kunnat tjäna genom att återinvestera sitt kapital och vinsterna på det.

Man bör inse att också löner, som ingen bestrider ska tillskrivas löntagarnas arbete, varierar med annat än löntagarnas arbetsinsatser – till exempel med teknik och kapitaltillgång och med konkurrensförhållandena inom andra industrier. För att en inkomst ska kunna tillskrivas arbete, är det på intet vis nödvändigt att utförandet av arbete är den enda faktor som bestämmer dess storlek. Med en sådan måttstock skulle faktiskt praktiskt taget ingenting kunna tillskrivas mänskligt arbete utöver vad människor skulle kunna producera med sina bara händer. Inkomst ska tillskrivas utförandet av arbete, trots att den varierar med de medel som används och med andra yttre omständigheter, enligt principen att det är människans arbete som tillhandahåller den styrande och vägledande intelligensen i produktionen. Det är endast på denna grundval som en arbetare som använder en grävmaskin, för att ta ett exempel, får äran för att ha grävt det hål han grävt, icke mindre än en arbetare som använder sina bara händer, för han styr och vägleder grävmaskinen.

Styrande och vägledande intelligens, inte muskelansträngning, är det mänskliga arbetets väsentliga kännetecken. Som Mises säger: ”Vad som producerar produkten är inte slitet och mödan i sig själva, utan det faktum att slitet vägleds av förnuftet.”[13] Styrande och vägledande intelligens i produktionen tillhandahålls förstås av företagare och kapitalister på en högre nivå än av löntagare – en omständighet som förstärker vinsternas och vinsttagarnas primära produktiva status i jämförelse med löner och löntagare.

Jag skulle vilja påpeka att när man tillskriver vinsterna företagarnas och kapitalisternas arbete är detta också fullkomligt förenligt med att de samtidigt speglar den allmänna tidspreferensen i det ekonomiska systemet. Tidspreferensens verkan är att bestämma den allmänna avkastningsgraden på kapitalet, vilken sedan företagarna och kapitalisterna tjänar in eller ej på grundval av sina egna produktiva prestationer. Kanske en användbar analogi är det faktum att konsumenternas efterfrågan bestämmer arbetarnas allmänna inkomster, om de besitter en given grad av skicklighet i jämförelse med arbetare av en annan grad av skicklighet. Och samtidigt är ändå varje enskild arbetare ansvarig för sina egna inkomster. Detta är bara en omformulering av principen att inkomst ska tillskrivas arbete, även om den också varierar med andra faktorer. När det gäller vinster är en av dessa faktorer, som fungerar som en allmän determinant, tidspreferensen.

Den exakta naturen av företagarnas och kapitalisternas arbete behöver förklaras. Väsentligen är den att höja det manuella arbetets produktivitet, och därmed reallönerna, genom att skapa, samordna och förbättra arbetsdelningens effektivitet.

Företagare och kapitalister skapar arbetsdelning genom att grunda och organisera affärsföretag och tillhandahålla kapital. Affärsföretag är arbetsdelningens centrala enheter: de utgör en extern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika företag och industrier, och en intern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika avdelningar, underavdelningar och enskilda arbetare inom företagen. Kapitaltillförsel är oumbärlig för arbetsdelningens existens i dess vertikala aspekt, det vill säga en följd av arbetare som var och en tar vid där en annan slutar. I avsaknad av kapitaltillförsel skulle arbetarna behöva vänta på betalning från de slutliga konsumenterna. I många fall, som t.ex. produktion av utrustning för varaktigt bruk, uppförande av byggnader och, än mer, fabriker som producerar utrustning för varaktigt bruk, inbegripet utrustning för varaktigt bruk för uppförande av fler sådana fabriker, skulle detta innebära en väntetid som sträcker sig utöver arbetarnas livstid och t.o.m. utöver deras barns livstid. Kapitaltillförseln introducerar därför en nödvändig uppdelning av betalningar, kan man säga, som möjliggör för producenter att få betalt inom en rimlig tidsperiod efter arbetets utförande. Och ju mer kapitalistiskt – ju mer kapitalintensivt – det ekonomiska systemet är, desto större är den andel av arbetskraften som kan användas i produktionen av konsumtionsvaror som ligger längre fram i tiden.[14]

Företagare och kapitalister samordnar arbetsdelningen när de söker undvika förluster och erhålla högre avkastning på sitt kapital hellre än lägre avkastning. För i och med att de gör det, leds de att försöka undvika att expandera någon industri för mycket i jämförelse med andra industrier och samtidigt att försäkra sig om att någon industri som är otillräckligt expanderad i jämförelse med andra industrier ytterligare expanderas. Detta är en huvudsaklig aspekt av innebörden i principen, så väl utvecklad av de klassiska ekonomerna, att det finns en tendens mot en enhetlig vinstkvot på det kapital som investeras inom alla industrigrenar.[15] Dessutom utgör företagarnas och kapitalisternas driftsledande arbete en samordning av den interna arbetsdelningen i deras företag.

Slutligen förbättrar företagarna och kapitalisterna kontinuerligt produktionseffektiviteten som följd både av sin konkurrensinriktade strävan efter exceptionellt stora vinster och sitt sparande och sina investeringar i syfte att ackumulera personliga förmögenheter. Det enda sättet att tjäna exceptionellt stora vinster när det råder legal konkurrensfrihet är genom att vara nydanare i produktionen av bättre produkter eller av lika bra men billigare produkter. De exceptionellt stora vinsterna från varje given innovation försvinner sedan, allteftersom konkurrenterna börjar ta upp den och gör den till en industris normala standard. Detta fordrar att man introducerar upprepade innovationer som ett villkor för att fortsätta att tjäna exceptionellt stora vinster. På detta sätt tenderar hela utbytet av varje innovation att skickas vidare till konsumenterna i form av bättre produkter och lägre priser, medan de exceptionellt stora vinsterna är helt och hållet övergående när det gäller varje enskild innovation och ett permanent fenomen endast försåvitt som förbättringen är kontinuerlig.[16]

Företagarnas och kapitalisternas sparande för att ackumulera personliga förmögenheter verkar för att uppnå ekonomiskt framåtskridande genom att säkerställa att en tillräckligt hög andel av det ekonomiska systemets förmåga att producera ägnas produktionen av kapitalvaror, med resultatet att varje års produktion kan börja med existensen av fler kapitalvaror än som var tillgängliga året innan. Deras sparande och investeringar har denna effekt därigenom att de ökar efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror och därmed gör större relativ produktion av kapitalvaror lönsam. (En ytterligare aspekt av detta sparande och dessa investeringar är att efterfrågan på arbetskraft ökas jämfört med efterfrågan på konsumtionsvaror.)

I ljuset av dessa fakta angående naturen av företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag är det möjligt att revidera den klassiska läran om arbetsvärdeteorin på ett sätt som hjälper till att förklara en stadig höjning av reallönerna och som gör den så kallade järnhårda lönelagen ogiltig. Och detta helt enkelt på följande vis: Genom att stadigt höja det manuella arbetets produktivitet minskar företagarna och kapitalisterna konstant den mängd arbete som fordras för att producera praktiskt taget varje vara. Effekten av detta är att stadigt minska priserna i jämförelse med lönerna, m.a.o. att höja reallönerna.

Man bör inse att samma resultat följer om vi betraktar både löner och priser som bestämda av tillgång och efterfrågan i den klassiska bemärkelsen – d.v.s. som förhållandet mellan utgifterna och den sålda kvantiteten. Om man betraktar det i detta ljus, ökar en förbättring av arbetets produktivitet tillgången på varor i förhållande till tillgången på arbetskraft och minskar därmed priserna i förhållande till lönerna. Man bör också inse att denna beskrivning av sakernas tillstånd införlivar både läran om lönefonden och Ricardos lära om distinktionen mellan ”värde och rikedomar”[17] – den förra i implikationen att det finns en klart avgränsad och given efterfrågan på arbetskraft; den senare i iakttagelsen att höjningen av reallönerna inte härrör från en höjning av penninginkomsterna utan från ett prisfall, vilket är den naturliga konsekvensen av större produktionsförmåga.[18] Att medge att priserna bestäms av mängden arbetskraft som fordras för att producera varor leder alltså inte alls till utsugningsteorin, förutsatt att man tillägger att företagarna och kapitalisterna är ansvariga för den fortlöpande minskningen av denna kvantitet och därmed för en fortlöpande minskning av priserna i förhållande till lönerna.

Det måste naturligtvis göras kristallklart, något som de klassiska ekonomerna aldrig lyckades göra, att mängden arbetskraft som bestämmande för priserna är strikt begränsad till kategorin reproducerbara produkter. Viktiga priskategorier bestäms på intet vis av detta – framför allt lönerna. Sådana priser bestäms av tillgång och efterfrågan – av marginalnyttan, inbegripet marginella produkters nytta. Inte heller är lönerna ens indirekt kopplade till ”kostnaden för produktion av arbetskraft”.

Befolkningstillväxten i ett samhälle med arbetsdelning och fri marknad fordrar inte att man odlar upp allt sämre mark under förhållanden av minskande avkastning, tills man når den punkt där arbetsproduktiviteten på den ”sist uppodlade marken” endast ger existensminimum, som Ricardo ofta, men inte alltid, hävdade.[19] Tvärtom betyder befolkningstillväxten i ett sådant samhälle (ett samhälle som är kapitalistiskt i termens fulla bemärkelse, d.v.s. inbegriper ekonomisk frihet) att arbetsdelningen kan vidareutvecklas och att de grenar av den som handlar om upptäckten av ny kunskap och dess tillämpning på produktionen kan bedrivas i större skala. Effekten av en ökande folkmängd i ett sådant samhälle är därför i själva verket att höja arbetsproduktiviteten och reallönerna.

Denna slutsats menar jag följer av Adam Smiths princip att ”arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning”.[20] Den vilar också på det faktum att privat ägande av mark och naturtillgångar ger incitament att stadigt öka markens produktivitet, med resultatet att allteftersom tiden går ger de sämsta lantbruken och gruvorna mer än de bästa lantbruken och gruvorna tidigare gett, och den punkt varifrån avkastningen minskar blir stadigt högre.

När man väl har insett att penninglönerna strikt bestäms av tillgång och efterfrågan, då blir det klart att löntagarens förmodade villighet att arbeta för minimal lön hellre än dö av svält, och kapitalistens villighet, allt annat lika, att betala lägre löner hellre än högre löner, båda är irrelevanta för den lön arbetaren faktiskt får. Lönen bestäms av efterfrågan och tillgången på arbetskraft.. Den kan inte falla lägre än vad som motsvarar den punkt där det råder full sysselsättning. Om den sjunker under denna punkt, skapas en brist på arbetskraft, vilket gör att det ligger i de arbetsgivares egenintresse som kan och vill betala högre lön att erbjuda högre löner, så att de inte förlorar anställda till andra arbetsgivare som inte kan eller vill betala lika mycket.

Dessutom utgör ett lönefall mot den punkt där det råder full sysselsättning inte någon möjlighet att uppnå existensminimumlöner bakvägen, så att säga, eftersom det åtföljs av ett fall både i varupriserna och i bördan att försörja de arbetslösa. Lönefallet implicerar ett prisfall både enligt principen om produktionskostnad och enligt principen om tillgång och efterfrågan, för de lägre lönerna betyder inte bara lägre kostnader utan också högre sysselsättning, och därför mer produktion, och därför att en större tillgång på varor kommer ut på marknaden. Prisfallet tillsammans med en minskning av bördan att försörja de arbetslösa betyder nästan säkert en höjning av de reallöner man faktiskt får ut.

Den ökande arbetsproduktivitet och de motsvarande sjunkande varupriser som företagare och kapitalister åstadkommer äger rum i detta sammanhang där lönerna bestäms av den oberoende tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Allteftersom varupriserna sjunker, sjunker alltså inte lönerna, och därför stiger reallönerna. (Om, ifall penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet förblir desamma, tillgången på arbetskraft ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, sjunker penninglönerna, men priserna sjunker mera.) I den mån som penningmängden ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, ökar förstås både efterfrågan på arbetskraft och på produkter. Som följd härav kan ökningen av reallönerna åtföljas av stigande penninglöner och av konstanta eller rentav stigande varupriser. Men förhållandet mellan löner och priser kommer att spegla förändringen i arbetsproduktiviteten, för denna minskar varupriserna i jämförelse med lönerna, medan ökningen i penningmängden påverkar båda mer eller mindre lika. (Under guldmyntfot skulle vi få en måttlig ökningstakt i penningmängden, vilken förmodligen skulle åtföljas av fallande priser och stigande penninglöner.)

Så mycket för den ”järnhårda lönelagen” i alla dess varianter.

Även inom området reproducerbara produkter är mängden arbetskraft förstås på intet vis det enda som bestämmer priset. Som Ricardo själv förklarade i avsnitt 4–6 i sitt kapitel om värde, är den tidsperiod under vilken de sammantagna vinsterna måste påverka lönerna innan slutprodukten säljs till konsumenterna en annan viktig prisdeterminant.[21][22] (Enligt min mening är Ricardos diskussion av tidsfaktorn i vissa avseenden t.o.m. insiktsfullare än Böhm-Bawerks. Efter att ha läst dessa avsnitt finns det förvisso alla skäl att tro att han skulle ha varit fullständigt enig med alla de väsentliga punkterna i Böhm-Bawerks Karl Marx and the Close of His System.[23] Faktum är att många människor kan finna Ricardos uttalande till McCulloch anmärkningsvärt: ”Jag tänker ibland att om jag på nytt skulle skriva det kapitel om värde som står i min bok, skulle jag tillstå att varors relativa värde regleras av två orsaker i stället för en, nämligen av den relativa mängd arbetskraft som är nödvändig för att producera ifrågavarande varor, och av vinstkvoten för den tid kapitalet förblev slumrande och till dess att varorna förts ut på marknaden.”[24])

Dessutom är själva lönerna och priserna på de olika material som bestäms av tillgång och efterfrågan ytterligare faktorer som ingår i bestämningen av priserna även i det område där mängden arbetskraft är relevant.[25] Och som tidigare påpekats är förstås bestämningen av priser genom kostnader aldrig den yttersta bestämningen, för de priser som utgör kostnaderna bestäms själva av tillgång och efterfrågan och speglar nyttan av de marginella produkterna, som Böhm-Bawerk så lysande förklarade.[26] Och förvisso finns det varupriser som inte har något samband alls med mängden arbetskraft eller produktionskostnad i någon form, utan uteslutande bestäms av tillgång och efterfrågan, något som Ricardo själv påpekade.[27]

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.

Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.

---

1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) F.A. Hayek, The Road to Serfdom (Chicago: University of Chicago Press, 1944). – Svensk översättning: Vägen till träldom (Stockholm: Timbro, 1996). (Det finns även en äldre översättning från 1944.)

[3]) Den ”järnhårda lönelagen” eller ”the iron law of wages” är idén att reallönerna under fri konkurens om arbetskraften alltid tenderar att falla till vad som utgör existensminimum för en arbetare. Den formulerades i själva verket av den tyske socialisten Ferdinand Lasalle, men man har antagit att den har stöd i de klassiska ekonomernas, framför allt Ricardos, läror. Ö.a.

[4]) Se Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i Hunckes och Sennholz översättning, 3 volymer (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1959), vol. II, s. 168–176, s. 248–256; vol. III, s. 97–115; av samme författare, ”Wert, Kosten und Grenznutzen”, Jahrbuch für Nationalökonomie und Statistik, Dritte Folge, Vol. III, 1892, s. 328 [denna uppsats har senare översatts till engelska av George Reisman under titeln ”Value, Cost and Marginal Utility“, Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, n. 3; se också översättarens ”Notes on the Translation“]; Friedrich von Wieser, Ursprung und Hauptgesetze des wirtschaftlichen Werthes, Wien 1884, s. 146–160; av samme författare, Natural Value, London och New York, 1893, s. 78, s. 181n, s. 183; John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Ashley Edition (nytryck, Fairfield, New Jersey: Augustus M. Kelley, 1976), bok III, kap. III–VI; också, George Reisman, Capitalism, s. 200–201, 206–209, 414–416. (För sidnummer i pdf-versionen av Capitalism ska man lägga till 58 sidor.)

[5]) Jevons menade att det enda möjliga sambandet mellan produktionskostnad och pris var via variationer i utbudet. Se W.S. Jevons, The Theory of Political Economy, 4. uppl. (London: Macmillan & Co., 1924), s. 165.

[6]) Kapitel 15 och 18 i Capitalism behandlar uttömmande keynesianismen och dess grundvalar, medan kapitel 10 gör detsamma med med de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens; om det senare, se också min uppsats ”Platonic Competion”, The Objectivist, augusti–september 1968 (nytryck Laguna Hills, California: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology). [Denna uppsats finns också i svensk översättning.]

[7]) Adam Smith, The Wealth of Nations, Cannan Edition, bok I, kap. VIII. – För översättningen har jag anlitat Den osynliga handen. Adam Smith i urval (Stockholm: Ratio, 1994), s. 63f; översättning Dagmar Lagerberg.

[8]) Karl Marx, Das Kapital, vol. 1, del 2, kap. 4. – Svensk översättning: Kapitalet (Lund 1969-1973; övers. Ivan Bohman).

[9]) D.v.s. den förklaring som nämns i nästa stycke, att ”varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden”. Ö.a.

[10]) Marx, a.a., passim¸ Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 259–289, passim.

[11]) John Stuart Mill, Principles of Political Economy, bok 1, kap. 5, avsnitt 9.

[12]) F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 15f.

[13]) Se Ludwig von Mises, Human Action, 3. omarb. uppl. (Chicago: Henry Regnery Company, 1966), s. 142.

[14]) Se Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 105ff; Hayek, Prices and Production, revised edition (London: Routledge & Kegan Paul, 1935; nytryck, Fairfield, New Jersey: A.M. Kelley, (1967), passim.

[15]) Se Adam Smith, a.a., bok 1, kap. 10, del 1; David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation, 3. uppl. (London: 1821), kap. 4. [Denna bok finns också i svensk översättning under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper i översättning av Erik Carlquist (Stockholm, Bokförlaget h:ström, 2009).] Se också Reisman, Capitalism, s. 172–180.

[16]) Att framgångsrikt föregripa förändringar i konsumenternas efterfrågan tidigare än andra är också ett viktigt sätt att tjäna exceptionellt stora vinster och tjänar till att kraftigt öka de förmåner man vinner på ekonomiskt framåtskridande. Se om detta Capitalism, s. 179.

[17]) Med ”värde” menar Ricardo värde beräknat i pengar, och med ”rikedomar” pengarnas köpkraft, d.v.s. vad man faktiskt kan köpa för pengarna. Se kapitel 20 i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (s. 218ff i den svenska översättningen). Ö.a.

[18]) Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 7, kap. 20.

[19]) Ricardo, a.a, kap. 5.

[20]) Smith, a.a., bok 1, kap. 3.

[21]) Se Ricardo, a.a., kap. 1.

[22]) Originalet har “… the period of time for which profits must compound on wages …” Det finns tyvärr inte något bra svenska ord för ”compound” i den bemärkelse som är relevant här. Det engelska uttrycket ”compound interest” heter t.ex. ”ränta på ränta” på svenska, inte ”sammantagen ränta” eller ”ränta som samlas på hög”. Men innebörden är att en längre tidsperiod påverkar relationen mellan priser och löner, och att denna påverkan blir större, ju längre tidsperiod det rör sig om. Jag mejlade George Reisman  själv för att förstå innebörden av detta, och han gav mig ett klargörande svar ur vilket jag citerar:

Föreställ dig att produktionen av en produkt fordrar ett utlägg för löner på $1000 som görs 1 år före försäljningen av produkten, och att detta är den enda kostnaden i sammanhanget. Om vinstkvoten är 10 procent skulle försäljningspriset för produkten vara $1100. Om nu 2 år skulle förflyta mellan utlägget för lönerna och försäljningen av produkten, skulle försäljningspriset vara $1210, eftersom det skulle vara nödvändigt att tjäna 10 procent per år under 2 års tid. [Och så vidare för 3, 4 eller fler år.]

Om man [i stället] börjar med priset på produkten som något givet, är det som påverkas de löner man måste betala för att möjliggöra att en viss given vinstkvot realiseras. Med en vinstkvot på t.ex. 10 procent måste en produkt som ska säljas för $1000 produceras för en kostnad (för enkelhets skull bara löner) av $909,91, d.v.s. den summa som multiplicerad med 1,1 är lika med $1000. [Och så vidare för längre tidsperioder.]

Hoppas detta är klargörande för läsarna också. Ö.a.

[23]) Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System, översatt av Alice Macdonald (New York: The Macmillan Company, 1898; nytryck, New York: Augustus M. Kelley, 1949). Denna uppsats finns också omtryckt under titeln “Unresolved Contradiction in the Marxian Economic System” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1962).

[24]) Se The Works and Correspondence of David Ricardo, Piero Sraffa, red. (Cambridge, England: The Syndics of the Cambridge University Press, 1952), vol. 8, s. 194.

[25]) John Stuart Mill kommer mycket nära en korrekt framställning av alla de relevanta faktorerna i sitt kapitel om den slutgiltiga analysen av produktionskostnaden. Se J.S. Mill, a.a., bok 3, kap. 4.

[26]) Se ovan, fotnot 4.

[27]) Se Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 1. [De varor Ricardo själv nämner som exempel på detta är ”vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i mycket begränsad mängd … Ö.a.]

[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.

Annons

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Denna artikel grundar sig på ett föredrag som hölls vid Ludwig von Mises Institute’s Austrian Scholar’s Conference 2001. Den publicerades första gången i skriftlig form på Misesinstitutets hemsida 20 april 2001 under rubriken Environentalism Refuted, och senare under titeln Environmentalism in the Light of Menger and Mises på Reismans egen blogg 27 maj 2007. En kortare version, där inledningen uteslutits, publicerades i The Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, no 2.

I

Miljörörelsen är en produkt av socialismens kollaps i en värld som är okunnig om Mises’ bidrag – en värld som inte vet vad han har sagt som logiskt skulle förklara socialismens kollaps och, än viktigare, kapitalismens framgång.

På grund av okunnighet om Mises bidrag fortsätter det stora flertalet intellektuella, liksom också den breda allmänheten, som har utsatts för det utbildningssystem som har utformats och letts av dessa intellektuella, att tro sådana saker som att vinstmotivet är orsak till svältlöner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och barnarbete; och till monopol, inflation, depressioner, krig, imperialism och rasism. Samtidigt tror de att sparande är hamstring och orsak till arbetslöshet och depressioner, vilket man också påstår om ekonomiskt framåtskridande i form av effektivitetsförbättringar. Och enligt samma logik betraktar de krig och förstörelse som nödvändiga för att förhindra arbetslöshet under kapitalismen. Dessutom tror de att pengar är roten till allt ont och att konkurrens är ”djungelns lag” och ”de starkares överlevnad”. Ekonomisk ojämlikhet, tror de, bevisar att framgångsrika affärsmän och kapitalister spelar samma samhällsroll i kapitalismen som slavägare och feodala aristokrater gjorde under tidigare epoker och därmed är den logiska och rättmätiga grunden till ”klasskrig”.

Verklig, positiv kunskap om vinstmotivet och prissystemet, om sparande och kapitalackumulation, om pengar, ekonomisk konkurrens och ekonomisk ojämlikhet, och om den intresseharmoni mellan människor som är en följd av att dessa ledande drag hos kapitalismen verkar tillsammans – all denna kunskap saknas nästan helt och hållet hos det stora flertalet av dagens intellektuella. För att erhålla denna kunskap skulle det vara nödvändigt för dem att läsa och studera Mises, som med bred marginal är den viktigaste källan till sådan kunskap . Men det har de inte gjort.

Okunnighet om Mises’ idéer – uppsåtlig evasion av hans idéer – har gjort det möjligt för de senaste tre generationerna av intellektuella att fortsätta inbilla sig att kapitalismen är en ”produktionsanarki”, ett system av ohejdad ondska, ren galenskap och fortlöpande strider och konflikter, medan socialismen är ett system av rationell planering och ordning, av moral och rättvisa, och av slutlig universell harmoni för mänskligheten. I ungefär ett och ett halvt århundrade har de intellektuella sett socialismen som förnuftets och vetenskapens system och som slutmålet för allt socialt framåtskridande. På grundval av allt de tror, och tror att de vet, kan det stora flertalet intellektuella än i denna dag inte låta bli att tro att socialismen borde lyckas och kapitalismen misslyckas.

Okunniga om Mises’ bidrag var de intellektuella helt och hållet oförberedda på socialismens världsomfattande kollaps, vilken blev alltmer uppenbar under 1900-talets sista årtionden och som kulminerade i att de kommunistiska regimerna i Östeuropa och forna Sovjetunionen störtades. I det att deras okunnighet gjort dem djupt depraverade har de uppenbarligen valt att tolka socialismens obestridliga misslyckande, inte som ett bevis på sin egen okunnighet utan som ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. De tror att socialismen är det samhällssystem som impliceras av förnuftet och vetenskapen. De sluter sig till att dess misslyckande endast kan vara ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. Sådant är det tillstånd av okunnighet som följer av okunnighet om Mises bidrag.

Åtminstone så här mycket måste här sägas om det faktiska förhållandet mellan socialism och förnuft. Förnuftet är ett individuellt, inte ett kollektivt attribut. Som Mises upprepade gånger sagt: ”Endast individen tänker. Endast individen handlar.” Så långt ifrån att vara någon sorts system som fordras eller ens tillnärmelsevis stöds av förnuftet innebär socialismen att allas förnuft utom den högste diktatorns undertrycks med tvång. Han ensam ska tänka och planera, medan alla andra bara ska lyda och utföra hans order. Ett system där en människa eller ett fåtal människor dristar sig att etablera ett monopol på bruket av förnuft måste naturligtvis misslyckas. Detta misslyckande kan förvisso inte kallas ett förnuftets misslyckande. Det kan inte mer kallas ett förnuftets misslyckande än det skulle kunna kallas ett misslyckande för de mänskliga benen, om en människa eller en handfull människor på något sätt skulle beröva resten av människosläktet förmågan att använda sina ben och sedan givetvis fann sina egna ben otillräckliga för att bära upp människosläktets vikt. Så långt ifrån är socialismens misslyckande ett förnuftets misslyckande att det skulle vara mycket riktigare att beskriva det som ett dårskapens misslyckande: dårskapen att tro att en människas eller en handfull människors tänkande och planering skulle kunna ersätta tio- eller hundratals miljoner människors tänkande och planering, människor som samarbetar under kapitalismen och dess arbetsdelning och prissystem. (Eftersom de intellektuella aldrig brytt sig om att läsa Mises vet de förstås inte ens att vanliga människor i själva verket ägnar sig åt ekonomisk planering, planering som integreras och harmoniseras av prissystemet. Ur de intellektuellas avgrundsdjupt okunniga perspektiv är vanliga människor huvudlösa kycklingar. Att tänka och planera förmodas vara handlingar som endast statstjänstemän kan utföra.)

På grund av okunnighet om Mises’ bidrag kan man inte vänta sig att särskilt många människor ska veta att nazismen var en av socialismens huvudformer[1] och att därför de femton miljoner eller fler mord för vilka den var ansvarig ska skyllas på socialismen. Om vi lämnar nazismen och alla dess mord åsido, var den marxistiska ”vetenskapliga” socialismen ansvarig för mer än åttio miljoner mord under 1900-talet: trettio miljoner i forna Sovjetunionen, femtio miljoner i Kommunistkina och otaliga miljoner fler i satellitstaterna. Det stora flertalet inom det intellektuella etablissemanget tog aldrig dessa senare massmord särskilt allvarligt och betraktade dem förvisso inte som orsakade av socialismens natur. (De tog däremot de mord som begicks av nazisterna på allvar, och i sin okunnighet skyllde de dessa på kapitalismen.) Till och med när president Reagan i slutet av 1900-talet, långt efter det att det stora flertalet av dessa mord hade begåtts och var kända för världen, karaktäriserade Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, kunde det intellektuella etablissemanget inte komma med något annat svar än att kritisera honom för att vara ohövlig, odiplomatisk och bufflig.

Verkligheten är nu att det stora flertalet intellektuella under de senaste åtskilliga generationerna har blod på händerna. Moraliskt talat har de åtminstone, genom att yrka på etablerandet av socialism och/eller genom att förneka eller ignorera de resulterande blodiga konsekvenserna, varit medskyldiga till massmord, antingen i förhand eller i efterhand.

Och faktum är att de intellektuella har någon form av medvetenhet om sin skuld. För inte bara skyller de socialismens misslyckande på förnuftet och vetenskapen, utan de betraktar nu också förnuftet och vetenskapen och den teknologi som är resultatet av dem, som djupt farliga företeelser, som om de, och inte socialismen och de intellektuella som gjort socialismen möjlig, har varit ansvariga för massmorden. Faktum är att samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på ”social ingenjörskonst” har tagit den sociala ingenjörskonstens misslyckande så långt att de nu motsätter sig ingenjörskonst av praktiskt taget vad slag det vara må. Samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på totalitär kontroll över alla människolivets aspekter i syfte att bringa ordning i vad som annars, som de påstod, vore kaos, yrkar nu på en policy av laissez-faire – av respekt för naturliga harmonier. Det är förstås inte en policy av laissez-faire mot människor, vilka ska kontrolleras så hårt som någonsin. Inte heller är det förstås en policy som erkänner någon sorts ekonomiska harmonier mellan människor. Nej, det är en policy av laissez-faire mot den orörda naturen; de påstådda harmonier som ska respekteras är de så kallade ekosystemens.

Men samtidigt som de intellektuella har vänt sig mot förnuft, vetenskap och teknik, fortsätter de att stödja socialismen och naturligtvis att motsätta sig kapitalismen. De gör det nu i form av miljörörelsen. Man bör inse att miljörörelsens mål att sätta globala gränsvärden för utsläppen av koldioxid och andra kemikalier, så som fordras i Kyotoavtalet, med lätthet lånar sig till etablerandet av världsomfattande centralplanering med avseende på ett stort antal av de väsentliga produktionsmedlen. Faktum är att en explicit bro mellan socialismen och miljörörelsen tillhandahålls av en av miljörörelsens mest framträdande teoretiker, Barry Commoner, som också var det gröna partiets förste presidentkandidat.

Bron tar formen av ett försök till ekologisk validering av en av de första idéer hos Karl Marx som bör förkastas – nämligen Marx förutsägelse att lönearbetarna fortlöpande skulle bli allt fattigare under kapitalismen. Commoner försöker rädda denna idé genom att argumentera för att vad som hitintills hindrat Marx förutsägelse från att slå in bara är att kapitalismen temporärt har kunnat exploatera miljön. Men denna process, hävdar han, måste nu nå vägs ände, och som resultat härav kommer den påstått inneboende konflikten mellan kapitalisterna och arbetarna nu att framträda med full kraft. (För dem som är intresserade citerar jag Commoner utförligt i Capitalism (s. 101).)

Beträffande den väsentliga likheten mellan miljörörelsen och socialismen skrev jag:

Den enda skillnad jag kan se mellan den gröna miljörörelsen och kommunisternas och socialisternas gamla röda rörelse är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning”, ”monopol” och depressioner. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet, surt regn och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. … [Och i slutändan] vill både de röda och de gröna att någon ska lida och dö; de förra kapitalisterna och de rika, för, som det påstås, lönearbetarnas och de fattigas skull; de senare en stor del av hela mänskligheten för, som det påstås, de lägre djurens och den själlösa naturens skull. (S. 102.)[2]

Om världens intellektuella hade varit öppna för möjligheten att de haft fel om kapitalismens och socialismens natur – djupt och förödande fel – och hade gjort sig besväret att läsa och förstå Mises verk för att lära sig hur och varför de haft fel, skulle socialismen ha dött en gång för alla med Sovjetunionen, och hela världen skulle nu röra sig mot laissez-faire-kapitalism och ett ekonomiskt framåtskridande och välstånd utan motstycke. I stället har de intellektuella valt att pracka på världen miljörörelsens läror som ett sista försök att förstöra kapitalismen och rädda socialismen.

II

Allt jag sagt fram till nu ska förstås som en introduktion. Substansen av mitt föredrag avser jag ska vara en vederläggning av miljörörelsens två huvudpåståenden och sedan en kritik av dess huvudsakliga handlingsprogram. Miljövännernas två huvudpåståenden, som jag tar för givet redan är väl kända, är (1) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande är omöjligt på grund av den nära förestående uttömningen av naturresurserna (det är från denna idé som slagordet ”reduce, reuse, recycle” kommer), och (2) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande, ja, faktiskt mycket av det ekonomiska framåtskridande vi har haft fram till nu, är destruktivt för miljön och därför farligt. Miljövännernas huvudsakliga handlingsprogram är förbudet mot individuellt handlande i eget intresse försåvitt som biprodukten av sådant handlande när det utförs i massiv skala påstås skada miljön. Det ledande konkreta exemplet på detta handlingsprogram är det nu pågående försöket att tvinga individer att ge upp sådana saker som sina bilar och luftkonditionerare på den grundvalen att biprodukten av att hundratals miljoner eller miljarder människor använder sådana apparater är att förorsaka global uppvärmning. Och detta samma exempel är förstås för närvarande det ledande exemplet på det ekonomiska framåtskridandets påstådda faror.

Grunden för min kritik mot miljövännernas huvudpåståenden är Carl Mengers varuteori. Grunden för min kritik mot deras huvudsakliga handlingsprogram är den anda av individualism som genomsyrar Ludwig von Mises skrifter.

I sin Principles of Economics utvecklar Menger två aspekter av sin varuteori som är synnerligen relevanta för kritiken mot miljövännernas två huvudpåståenden. Den första aspekten är hans insikt att vad som gör att vad som annars blott och bart skulle varit ting till varor inte är tingens inneboende egenskaper utan en människotillverkad relation mellan tingens fysiska egenskaper och tillfredsställandet av mänskliga behov eller önskemål. Menger beskriver fyra fordringar som alla samtidigt måste vara uppfyllda för att ett ting ska bli en vara eller, som han ofta uttrycker saken, ha ”varukaraktär”.

Han skriver:

Om ett ting ska bli en vara eller med andra ord om det ska förvärva varukaraktär, måste alla fyra av de följande fordringarna samtidigt vara uppfyllda:

1. Ett mänskligt behov.

2. Sådana egenskaper som gör tinget i stånd att bringas i ett kausalt förhållande till tillfredsställandet av detta behov.

3. Mänsklig kunskap om detta kausalsamband.

4. Tillräckligt herravälde över tinget för att inrikta det på tillfredsställandet av detta behov. (S. 52.)

Det måste betonas att de båda sista av dessa fordringar är människotillverkade. Mänsklig kunskap om kausalsambandet mellan yttre materiella ting och tillfredsställandet av mänskliga behov måste upptäckas av människan. Och tillräckligt herravälde över yttre materiella ting för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov måste etableras av människan. Till största delen etableras det genom en process av kapitalackumulation och ökande arbetsproduktivitet.

Allt detta har omedelbar bäring på frågan om naturresurser. Det implicerar att de resurser naturen förser oss med, som t.ex. järn, aluminium, kol, olja och så vidare, på intet sätt automatiskt är varor. Deras varukaraktär måste skapas av människan genom att upptäcka kunskap om de av deras respektive egenskaper som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och sedan genom att etablera tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Till exempel blev järn, som funnits i jorden sedan planetens tillkomst och under hela den tid människan funnits på jorden, inte en vara förrän långt efter det att stenåldern tagit slut. Olja, som har funnits i jorden i miljoner år, blev inte en vara förrän vid artonhundratalets mitt, när användningar för den upptäcktes. Aluminium, radium och uran blev också varor först under det senaste ett eller ett och ett halvt århundradena.

Ett exempel på att varukaraktär skapas först efter etablerandet av tillräckligt herravälde för att inrikta den resurs naturen förser oss med på tillfredsställandet av ett mänskligt behov skulle vara att oljefyndigheter ligger djupare än vad existerande borrningsutrustning kan nå. Allteftersom borrningsutrustningen förbättrades etablerades herravälde över fyndigheter som ligger allt djupare och djupare. Dessa fyndigheter, i den mån som de var kända, blev då till varor, vilket de tidigare inte varit. Ett liknande fall är att under några år efter skapandet av oljans varukaraktär var de oljefyndigheter som innehöll avsevärda mängder svavel obrukbara för produktionen av oljeprodukter och var därför inte varor. Deras varukaraktär skapades först när Rockefeller och Standard Oil utvecklade processen att bryta ned oljemolekyler, vilket sedan gjorde svavelhaltiga fyndigheter användbara.

Den andra aspekten av Mengers varuteori som är synnerligen relevant för kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är hans princip att utgångspunkten både för varukaraktär och varornas värde ligger inom oss – inom mänskliga varelser – och radierar ut från oss till materiella ting och etablerar varukaraktär och värde, för det första för sådana ting som direkt tillfredsställer våra behov, som föda och kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av första ordningen”, och för det andra medlen att producera varor av första ordningen, som t.ex. mjöl för att baka bröd och tyg för att sy kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av andra ordningen”. Varukaraktär och värdet av varor fortskrider sedan från varor av andra ordningen till varor av tredje ordningen, som t.ex. vete, som används för att göra mjöl, och bomullsgarn som används för att göra det tyg man syr kläder av. Därifrån fortskrider de till varor av fjärde ordningen, som t.ex. den utrustning och den mark som används för att odla vetet och den råbomull varav bomullsgarnet görs. Alltså radierar varukaraktären och varornas värde, enligt Mengers synsätt, utåt från mänskliga varelser och deras behov till yttre ting som befinner sig allt längre bort från det direkta tillfredsställandet av mänskliga behov.

Med Mengers egna ord: ”Varukaraktären hos varor av högre ordning härleds från varukaraktären hos de motsvarande varorna av lägre ordning.” (S. 63.) Och: ”värdet av varor av högre ordning bestäms alltid och undantagslöst av det emotsedda värdet av de varor av lägre ordning i vilkas produktion de tjänar”. (S. 150.) Och vad gäller värdet av varor av första ordningen: ”Det värde en hushållande individ tillskriver en vara är lika med vikten av den särskilda tillfredsställelse som är beroende av hans herravälde över varan.” (S. 146.) ”Den bestämmande faktorn … är … storleken av vikten av de tillfredsställelser med avseende på vilka vi är medvetna om att vara beroende av herravälde över varan.” (S. 147.)

Enligt Mengers syn står det klart att produktionsprocessen utgör ett fortskridande från varor av högre ordning till varor av lägre ordning, d.v.s. från varor som är mer avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor, till varor som är mindre avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor. Produktionsprocessen framträder omisskännligen som en process av fortlöpande ökning av nyttan, allteftersom den rör sig närmare och närmare till sitt slutmål och slutändamål: tillfredsställandet av mänskliga behov.

För att tillämpa Mengers synpunkter på kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är det först nödvändigt att betona det faktum att enligt hans syn på saken är naturens bidrag till naturresurserna implicit mycket mindre än vad man i allmänhet antar. Enligt det förhärskande synsättet är vad naturen försett oss med de naturresurser som människan utnyttjar, det vill säga exempelvis alla järn- och kolgruvorna, alla olje- och naturgasfälten, och så vidare. På samma gång är enligt det förhärskande synsättet människans enda anknytning till dessa, vad man påstår, helt och hållet naturgivna naturresurser att hon förbrukar dem utan att ha något sätt att ersätta dem. Det anses till exempel allmänt att medan människan producerar sådant som bilar och kylskåp är hennes enda anknytning till de naturresurser som används i produktionen av dem, som t.ex. järnmalm, bara att förbruka dem utan någon möjlighet att ersätta dem.

Som jag säger är enligt Mengers synsätt naturens bidrag till naturresurserna mycket mindre än man vanligen antar. Vad naturen försett oss med är enligt Menger materien och de fysiska egenskaperna hos dessa gruvor och fyndigheter, men den har inte försett oss med några av dessas varukaraktär. Faktiskt fanns det en tid då inga av dem var varor.

Naturresursernas varukaraktär är enligt Menger skapade av människan, när hon upptäcker de egenskaper de besitter som gör dem i stånd att tillfredsställa mänskliga behov, och när hon vinner tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Allt som behöver läggas till Mengers syn på det mänskliga skapandet av naturresursernas varukaraktär är en precis, explicit insikt om omfattningen av de ting Menger syftar på som naturen har försett oss med och som ännu inte är varor men som, under lämpliga omständigheter, kan bli varor, eller åtminstone från sfären av de ting som i större omfattning kan fås att erhålla varukaraktär tack vare människans bidrag till processen. Med andra ord, vad exakt har naturen försett oss med, med avseende på vilket människan skulle kunna upptäcka kausalsamband med tillfredsställandet av hennes behov och som hon skulle kunna vinna tillräckligt herravälde över större andelar av för att inrikta sådana ting på tillfredsställandet av hennes behov?

Mitt svar på denna fråga är att vad naturen har försett oss med är materia och energi – materia i form av alla kemiska grundämnen, både kända och hittills okända, och energi, i alla dess varierande former. Jag kallar dessa naturens bidrag för ”de naturresurser som naturen försett oss med”. Naturresurser i den mycket trängre bemärkelsen ”varor”, så som Menger använder termen, hämtas från denna praktiskt taget oändliga sfär som naturen förser oss med. Naturresurser som är varor i Mengers bemärkelse är naturresurser som naturen förser oss med som människan gjort användbara och tillgängliga tack vare att hon upptäckt egenskaper som de besitter som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och tack vare att hon vunnit tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Vad som är viktigt här är att fatta distinktionen mellan de båda bemärkelserna av uttrycket ”naturresurser”. Först finns det de naturresurser naturen förser oss med. Sådana naturresurser är materia, i alla dess elementära former, och energi i alla dess former. Och sedan, för det andra, finns naturresurser hämtade från denna sfär som människan har förlänat varukaraktär.

Vi är redan förtrogna med det faktum att ett framträdande kännetecken hos naturresurserna i den första bemärkelsen, d.v.s. av naturresurser sådana som naturen förser oss med, är att inga av dem till sin natur är varor – att deras uppnående av varukaraktär väntar på handlande från människans sida. Ytterligare ett lika viktigt kännetecken hos naturresurserna så som naturen förser oss med dem, och som nu så starkt som möjligt måste betonas, är i vilken enorm mängd de existerar. Faktum är att för alla praktiska syften är de oändliga. Strängt taget är de ett och detsamma som all materia och all energi i universum. Detta är den fulla omfattningen av de naturresurser naturen förser oss med.

Alltså är i en bemärkelse – bemärkelsen användbara, tillgängliga naturresurser, d.v.s. varor så som Menger definierar termen – naturens bidrag noll. Praktiskt taget ingenting kommer till oss från naturen som är färdiggjort som en användbar, tillgänglig naturresurs – som en vara i Mengers bemärkelse. I en annan bemärkelse är däremot de naturresurser som kommer från naturen – materia i form av alla kemiska grundämnen, kända och ännu okända, och energi i alla dess former – praktiskt taget oändliga till sin omfattning. I denna bemärkelse är naturens bidrag gränslösa.

Även om vi uteslutande begränsar vår horisont till planeten Jorden, vilket förvisso inte behöver vara vår yttersta gräns, är storleken på de naturresurser naturen förser oss med ofattbart enorm. Den är ingenting mindre än jordens hela massa och all den energi som därtill hör, från åskväder i atmosfären, där ett enda åskväder laddar ur mer energi än vad mänskligheten producerar under ett helt år, till den oerhörda hetta man finner vid jordens medelpunkt i miljoner kubikkilometer av smält järn och nickel. Ja, de naturresurser naturen förser oss med enbart här på jorden sträcker sig från jordatmosfärens övre gräns, 6500 kilometer rätt ner, ända till dess medelpunkt. Denna enorma massa består av solitt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter på jorden, vare sig på dess yta eller någonstans under dess yta, som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Detta är naturens bidrag till de naturresurser som finns på vår planet. Det indikerar den otroligt enorma omfattningen av vad som finns därute som väntar på att människan ska omvandla  det  till naturresurser som besitter varukaraktär.

Och detta för mig till vad jag betraktar som den revolutionerande syn på naturresurserna som impliceras av Mengers varuteori. Nämligen att människan inte bara skapar naturresursernas varukaraktär – genom att skaffa sig kunskap om deras användbara egenskaper och sedan skapa deras användbarhet och tillgänglighet genom att etablera det nödvändiga herraväldet över dem – utan hon har också förmågan att fortsätta i det oändliga att öka tillgången på naturresurser som besitter varukaraktär. Hon vidgar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser – m.a.o. naturresurser som besitter varukaraktär – allteftersom hon vidgar sin kunskap om och fysiska makt över naturen.

Den förhärskande synen, som dominerar miljövännernas och konservationisternas[3] tänkande, att det finns ett knappt och dyrbart förråd av naturresurser som människans produktiva verksamhet endast tjänar till att uttömma, är felaktig. Sett i sitt fullständiga sammanhang tjänar människans produktiva verksamhet till att öka tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser genom att omvandla en större, fastän fortfarande obetydlig, bråkdel av naturen till naturresurser som besitter varukaraktär. Den väsentliga frågan vad beträffar naturresurser är vilken bråkdel av den praktiskt taget oändliga naturen som människan besitter tillräcklig kunskap om och tillräckligt fysiskt herravälde över för att kunna inrikta den på tillfredsställandet av sina behov. Denna bråkdel kommer verkligen alltid att vara mycket liten och kommer alltid att kunna utökas betydligt mycket mera.

Tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser vidgas allteftersom människan vidgar sin kunskap om och sin fysiska makt över världen och universum. Fram till nu har människans fysiska makt över världen, även om den vidgats avsevärt i jämförelse med vad den var under tidigare århundraden, väsentligen begränsats till de ungefär 30 procent av jordytan som inte täcks av havsvatten, och där har den ytterligare begränsats till djup som fortfarande mäts i meter, inte i kilometer. Människan skrapar bokstavligen ännu bara på jordens yta, och dessutom på den vida mindre delen av ytan. Och ingenstans handskas hon med naturen på långt när så kraftfullt eller effektivt som hon någon gång kan komma att göra.

Betänk, utöver de tidigare givna exemplen med avseende på järn, olja, aluminium, radium och uran, implikationerna för tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser om människan blir i stånd att driva gruvor på större djup med mindre ansträngning; att förflytta större jordmassor med mindre ansträngning, att bryta ned kemiska föreningar som det tidigare inte varit i hennes makt att bryta ned, eller att göra det med mindre ansträngning; att vinna tillgång till regioner av jorden som tidigare varit otillgängliga; eller att förbättra sin tillgång till redan tillgängliga regioner. Alla dessa saker ökar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser. De gör naturligtvis detta tack vare att de skapar vad Menger beskriver som tillräckligt herravälde över tingen för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov. De ger alla varukaraktär till vad som dessförinnan blott och bart varit ting.

Som jag skrev i Capitalism:

Idag är, som en följd av sådana framsteg, tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser enormt mycket större än den var vid den industriella revolutionens början eller ens för bara en eller två generationer sedan. Idag kan människan lättare bedriva gruvdrift på tusen fots djup än hon i det förflutna kunde göra på tio fots djup, tack vare sådana framsteg som mekanisk borrutrustning, högexplosiva sprängämnen, stålförstärkta gruvschakt och moderna pumpar och maskiner. Idag kan en enda arbetare som sköter en bulldozer eller en ångskovel förflytta mer jord än hundratals arbetare som i det förflutna använde handskovlar. Framsteg i nedbrytningsmetoder har gjort det möjligt att erhålla ren malm från föreningar som tidigare var helt och hållet omöjliga att arbeta med eller åtminstone alltför kostsamma att arbeta med. Förbättringar i frakt och i järnvägs- och motorvägsbyggande har möjliggjort tillgång till låg kostnad till högklassiga mineralfyndigheter i regioner som tidigare varit otillgängliga eller alltför kostsamma att utnyttja.

Och jag tillade:

Det finns ingen gräns för de ytterligare framsteg som är möjliga. Minskingar i kostnaden för att utvinna olja från skiffer och tjärhaltig sand kan potentiellt vidga tillgången på ekonomiskt användbar olja till många gånger vad den är idag. Väte, det rikligast förekommande grundämnet i universum, kan visa sig vara en ekonomisk bränslekälla i framtiden. Atom- och vätesprängämnen, laser, satellitövervakningssystem och faktisk själva rymdresorna öppnar för obegränsade möjligheter att öka tillgången på ekonomiskt användbara mineraltillgångar. Framsteg i gruvteknologin som skulle göra det ekonomiskt möjligt med gruvor på ett djup av, låt oss säga, tiotusen fot, i stället för de nuvarande mycket mer begränsade djupen, eller att bedriva gruvdrift under världshaven, skulle öka den del av jordmassan som är tillgänglig för människan så mycket att alla tidigare tillgångar på tillgängliga mineraler skulle förefalla obetydliga i jämförelse. (S. 64.)

Huvudpoängen här är att, om man följer Mengers insikter om varornas natur, går tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturresurser att utvidga. Den utvidgas som en del av samma process varmed människan ökar produktionen av och tillgången på alla andra varor, nämligen vetenskapligt och tekniskt framåtskridande och sparande och kapitalackumulation.

Situationen är i grunden denna. Naturen överlämnar jorden åt oss som en enorm solitt packad boll av kemiska grundämnen. Den har också försett oss med jämförelsevis otroliga energimängder tillsammans med denna massa av kemiska grundämnen. Om det förutom och utöver detta massiva bidrag från naturen står motiverad mänsklig intelligens – den sorts motiverad mänsklig intelligens som ett fritt kapitalistiskt samhälle så mycket uppmuntrar, med dess utsikter att tjäna en betydande personlig förmögenhet som följd av nästan varje betydande framsteg – kan det råda föga tvivel om utgången: människan kommer att lyckas med att fortskridande utvidga den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. hon kommer att lyckas med att fortskridande vidga tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

Sannolikheten för att hon ska lyckas förstärks kraftigt av två nära relaterade fakta: den mänskliga kunskapens progressiva natur, och kapitalackumulationens progressiva natur i ett kapitalistiskt samhälle, vilket naturligtvis också är ett rationellt lika väl som ett fritt samhälle. I ett sådant samhälle växer beståndet av vetenskaplig och teknisk kunskap från generation till generation, allteftersom varje ny generation börjar med all den ackumulerade kunskap som förvärvats av tidigare generationer och sedan kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen. Dessa nya bidrag utökar det kunskapsbestånd som förs vidare till nästa generation, som sedan i sin tur kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen, och så vidare, utan att det finns någon fixerad gräns för ackumulationen av kunskap annat än om vi skulle bli allvetande.

På liknande sätt växer i ett sådant samhälle beståndet av kapitalvaror från generation till generation. Det större bestånd av kapitalvaror som ackumulerats under någon generation på grundval av en tillräckligt låg grad av tidspreferens och därmed motsvarande hög grad av sparande och omsorg om framtiden, tillsammans med en fortsatt hög produktivitet hos kapitalvarorna på grundval av avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar till att inte bara producera ett större och bättre utbud av konsumtionsvaror utan också ett jämförelsevis större och bättre utbud av kapitalvaror. Detta större och bättre utbud av kapitalvaror, som fortsätter på samma grundval av låg tidspreferens och avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar sedan till att ytterligare utöka och förbättra utbudet inte bara av konsumtionsvaror utan också av kapitalvaror. Resultatet är fortsatt kapitalackumulation, på vars grundval människan, från generation till generation, är i stånd att konfrontera naturen i besittning av växande förmåga till fysiskt herravälde över den.

På grundval både av progressivt växande kunskap om naturen och progressivt växande fysisk makt över naturen, utvidgar människan fortlöpande den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

III

Jag övergår nu till den andra aspekten av Mengers varuteori som har avseende på kritiken mot miljörörelsens väsentliga lärosatser, nämligen hans syn på produktionsprocessen som en process av kontinuerligt ökande av nyttan allteftersom den rör sig från varor av högre ordning till varor av lägre ordning.

Allt som behöver läggas till Mengers synsätt är att återigen inse det faktum att jorden är en enorm boll av tätt packade kemiska grundämnen. Dessa kemiska grundämnen utgör nu människans externa materiella omgivningar, m.a.o. hennes miljö. De är människolivets externa materiella villkor.

När man håller dessa fakta i minnet blir det klart att produktionsprocessen, och all ekonomisk verksamhet, så långt ifrån att utgöra en fara för människans miljö, så som miljövännerna hävdar, har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö, ja faktiskt att detta är dess väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart så snart som man inser att hela världen fysiskt inte bara består av ingenting annat än kemiska grundämnen, utan också att dessa grundämnen aldrig förstörs. De återuppträder helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner och på olika platser.

Som jag skrev i Capitalism:

Bortsett från vad som har gått förlorat i ett fåtal raketer är mängden av varje kemiskt grundämne i världen idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll har flyttats omkring som aldrig förr på ett sådant sätt att de förbättrat mänskligt liv och välbefinnande. Till exempel har en del av världens järn och koppar förflyttats från jordens inre, där de inte var till någon nytta, så att de nu utgör byggnader, broar, bilar och en miljon och en andra saker som är till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa föreningar och återkombinerats i andra i en process som frigör energi för att ge värme och lyse åt våra hem, driva maskinerna i industrin, bilar, flygplan, fartyg och järnvägståg, och på otaliga andra sätt tjäna det mänskliga livet. Det följer att försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet gör dem användbara för henne på dessa sätt, förbättras i motsvarande grad hennes miljö.

Betänk fler exempel. För att leva behöver människan vara i stånd att förflytta sig själv och sina varor från en plats till en annan. Om en vildvuxen skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring av människans miljö när hon flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av skogens träd någon annanstans och placerar de kemiska grundämnen som förts någon annanstans ifrån för att bli till en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring i hennes yttre materiella livsvillkor. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivningar – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens beståndsdelar på ett sätt som får dem att stå i ett mer användbart förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

Alltså har all ekonomisk verksamhet som sitt enda syfte att förbättra miljön – den syftar uteslutande till att förbättra människolivets yttre, materiella villkor. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin omgivning till sig själv och därmed förbättrar den. (S. 90.)

Om någon skulle fråga hur det kommer sig att miljövännerna kunde missa det faktum att just produktion och ekonomisk verksamhet utgör de medel varmed människan förbättrar sin miljö, är svaret att miljövännerna inte delar Mengers (eller den västerländska civilisationens) utgångspunkt vad gäller värde – nämligen värdet av mänskligt liv och välbefinnande. Enligt deras synsätt är utgångspunkten vad gäller värde naturens påstådda ”egenvärde” – d.v.s. det påstådda värdet av naturen i och för sig själv, helt bortsett från varje samband med mänskligt liv och välbefinnande. Detta påstådda egenvärde förstörs varje gång människan ändrar någonting som helst i det förutvarande naturtillståndet.

När miljövännerna talar om ”miljöskador” i samband med sådant som att röja djungler, spränga klippformationer, eller förlusten av den ena eller andra växt- eller djurarten som inte har något känt eller förutsebart värde för människan, är vad de i själva verket i slutanalysen menar förlusten av det påstådda egenvärde sådana saker utgör, och inte någon som helst faktisk förlust för människan. Tvärtom är de angelägna att offra mänskligt liv och välbefinnande för att bevara sådana påstådda egenvärden. För dem är ”miljön” inte människans omgivningar som får sitt värde av sitt förhållande till människan, utan naturen i och för sig som får sitt värde från sig själv – m.a.o. som, påstår man, besitter ”egenvärde”.

Naturligtvis poserar miljövännerna också ofta som anhängare av mänskligt liv och välbefinnande, och vid sådana tillfällen riktar de sin eld mot olika jämförelsevis smärre negativa biprodukter av produktion och ekonomisk verksamhet, som t.ex. lokalt försämrad luft- eller vattenkvalitet, samtidigt som de totalt negligerar de enorma positiva effekterna, vilka givetvis är av överväldigande mycket större betydelse.

Vad som garanterar att den positiva nyttan av produktion och ekonomisk verksamhet vida överväger allt negativt som är förknippat med deras biprodukter är principen om respekt för individens rättigheter. Även om denna princip på intet vis alltid respekteras, fordrar den att ens produktion och ekonomiska verksamhet inte bara gagnar en själv utan också att, försåvitt som några andra människor är involverade i processen, användningen av deras arbetskraft och egendom endast får erhållas med deras frivilliga samtycke. Och för att säkerställa deras frivilliga samtycke måste förstås deras samarbete göras värt besväret för dem.

Om jag till exempel önskar uppföra en byggnad, kommer inte bara jag att gagnas av den utan också alla de som arbetar för mig med att bygga den och alla de som förser mig med material och utrustning för att bygga den. Det kommer också byggnadens köpare eller hyresgäster att göra – om jag bygger den i syfte att sälja den eller hyra ut den. Dessutom får ingen tredje parts egendom eller person skadas av min handling. Till exempel riskerar jag allvarliga legala straff om jag uppför min byggnad på ett sätt som underminerar en grannbyggnads grund eller gör den osäker för förbipasserande.

De huvudsakliga klagomål som miljövännerna för närvarande kommer med gäller det faktum att jag värmer upp och luftkonditionerar min byggnad – förvisso inte jag som isolerad individ, utan som en av många tio- eller hundratals miljoner individer som använder fossila bränslen eller freoner. När mänskligheten gör detta påstås den vara skyldig till brottet att öka mängden koldioxid och andra växthusgaser och därigenom orsaka ”global uppvärmning”, eller att öka mängden ozonförstörande molekyler i den övre atmosfären och därigenom orsaka fler fall av hudcancer. Och eftersom mänskligheten påstås vara skyldig på dessa sätt, antar miljövännerna att jag som enskild människa måste förhindras, om inte helt och hållet förbjudas, att använda fossila bränslen och freoner, även om jag som en enda enskild individ är helt och hållet ur stånd att orsaka någon av de påstådda effekterna; och detsamma är förstås, mutatis mutandis, sant om varje annan individ.

IV

Här vill jag övergå till den enorma anda av individualism som man finner hos Ludwig von Mises. Endast individer tänker och endast individer handlar, säger Mises (Human Action, s. 113). Det följer förstås att det bara är för sina egna handlingar som en individ bör hållas ansvarig. Sonen bör inte bestraffas för faderns synder; en medlem av en ras eller nation eller ekonomisk klass bör inte hållas ansvarig för gärningar som begåtts av några andra medlemmar av denna ras, nation eller ekonomiska klass.

Och så bör det också vara när det gäller någon påstådd miljöskada. Om en individ eller ett enskilt affärsföretag är ur stånd att på egen hand orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må i en tillräcklig skala för att vålla någon annan specifik individ eller specifika individer någon skada, då finns det absolut ingen rättmätig grund i Mises individualistiska filosofi för att förbjuda hans handling.

Som jag säger i Capitalism:

Att förbjuda en individs handlande i ett sådant fall är att hålla honom ansvarig för något som han i själva verket helt enkelt inte har ansvaret för. Det är i princip exakt detsamma som att straffa honom för något han inte gjort. (S. 91.)

Individen bör inte straffas för konsekvenser som endast kan inträffa som följd av hur den bredare kategori eller grupp som han är medlem av handlar, men som inte inträffar som följd av hans egna handlingar. Även om det är sant att den kombinerade effekten av åtskilliga miljarder människors handlingar är att orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet (ingendera av dessa påståenden har i själva verket bevisats – påståendet om global uppvärmning har samma grad av visshet som en väderleksprognos som sträcker sig över de närmaste 100 åren!), men även om, som jag säger, dessa påståenden vore sanna, skulle det alltså fortfarande inte följa att det funnes någon rättmätig grund för att förbjuda någon specifik individ eller några specifika individer att handla på sätt som, endast när miljarder individer tillsammans gör det, resulterade i global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må.

Om global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må verkligen är konsekvenser av hur människosläktet taget som kollektiv handlar, men inte av hur varje given individ handlar, inklusive hur något givet enskilt privat affärsföretag handlar, då är det rätta sättet att betrakta dem som en motsvarighet till naturkatastrofer. Eftersom de inte orsakas av enskilda mänskliga varelsers handlande, är de motsvarigheten till handlingar som inte moraliskt orsakas av mänskliga varelser alls, m.a.o. en motsvarighet till naturkatastrofer.

När vi väl ser sakerna i detta ljus blir det klart vad det lämpliga gensvaret på sådana förändringar i miljön är, vare sig det gäller global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, eller global nedkylning och förtätning av ozonskiktet, eller någonting annat naturen kan komma med. Det är detsamma som människans lämpliga gensvar på naturen i allmänhet. Nämligen att enskilda mänskliga varelser måste vara fria att handskas med naturen till sin egen maximala enskilda fördel, med den enda begränsningen att inte initiera bruket av fysiskt tvång mot andra mänskliga varelsers person eller egendom. Genom att följa denna princip kommer människan att handskas med alla de negativa naturkrafter som är resultatet av biprodukter av hennes egen sammantagna verksamhet på exakt samma framgångsrika sätt som hon regelbundet handskas med de primära naturkrafterna.

Vi åtnjuter en otroligt fantastisk industricivilisation vars natur indikeras av det faktum att, tack vare den, ett enormt antal människor kan färdas med häpnadsväckande hastighet i hundratals kilometer i sträck i sina egna personbilar och samtidigt lyssna på symfoniorkestrar – ja, faktiskt flyga över hela kontinenter på några få timmar i jetplan, samtidigt som de ser på filmer och dricker martini; kan promenera in i mörklagda rum och låta ljuset flöda genom att trycka på en knapp; kan öppna en kylskåpsdörr och njuta av läcker och hälsosam föda som kommit från hela världen; kan göra allt detta och så mycket mera. Detta är vad vi har. Detta, och mycket, mycket mer är vad människor överallt skulle kunna ha om de vore intelligenta nog att etablera ekonomisk frihet och kapitalism.

Men detta räknas som praktiskt taget intet försåvitt som miljövännerna anbelangar. De är redo att kasta bort alltihop därför att, påstår de, det orsakar global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, m.a.o. dåligt väder. Och det bästa sättet, säger de, för oss att undvika sådant dåligt väder, och därmed kontrollera naturen mer till vår fördel, är att överge den moderna industricivilisationen och kapitalismen.

Det lämpliga svaret till miljövännerna är att vi inte kommer att offra en hårsmån av industricivilisationen, och att om global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet verkligen hör till dess konsekvenser, kommer vi att acceptera dem och ta itu med dem – med sådana rimliga medel som fler och bättre luftkonditionerare och solskydd, inte genom att ge upp våra luftkonditionerare, kylskåp och bilar.

Det mer grundläggande svaret till miljövännerna är att det lämpliga gensvaret på förändringar i miljön, det må vara global uppvärmning eller en ny istid, är ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska frihet. Förr eller senare kommer sådana miljöförändringar att inträffa – om inte i detta nya århundrade eller ens i detta nya årtusende, så förvisso någon gång i en mer avlägsen framtid. När detta händer kommer det att fordra enorma förändringar i den mänskliga ekonomiska verksamheten. Somliga områden som för närvarande används för vissa syften kommer att bli oanvändbara för dessa syften. Det kan tänkas att de till och med blir obeboeliga. Andra områden som för närvarande är obeboeliga eller nätt och jämt beboeliga kommer att bli mycket mer önskvärda. Stora förändringar i väldiga områdens komparativa fördelar kommer att äga rum, och på dessa måste människorna vara fria att svara.

Som jag skrev i Capitalism:

Även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera … Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Fabriker, affärer och hus behöver alla förr eller senare ersättas. Inför en förändring i olika lokaliteters relativa önskvärdhet skulle ersättningsmönstret också skilja sig. Kanske skulle vissa ersättningar behöva göras tidigare än vad som annars vore fallet. Förvisso skulle vissa markvärden falla och andra stiga. Vad som än hände skulle individer svara på ett sätt som minimerade deras förluster och maximerade deras vinstmöjligheter. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och det forna Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri. (S. 88–89.)

Ett rationellt svar på möjligheten av storskaliga miljöförändringar är att etablera individers ekonomiska frihet att handskas med dem, om och när de kommer. Kapitalismen och den fria marknaden är de väsentliga medlen att göra detta, inte förlamande statliga regleringar och ”miljöpolitik”. Och både i etablerandet av ekonomisk frihet och varje annan mer betydande aspekt av svaret till miljörörelsen måste Ludwig von Mises och Carl Mengers filosofi leda vägen.

Copyright © 2001 George Reisman. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

---

[1] Mer om detta i Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär. Ö.a.

[2] Detta avsnitt i Capitalism är en utvidgad version av Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen Ö.a..

[3] Konservationist: ”En som utövar eller förespråkar bevarande av naturresurserna.” (Översatt från The American Heritage Dictionary.) – En möjlig svensk översättning skulle vara ”naturresursbevarare”, men det blir lite väl otympligt. Ö.a.

Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär

Detta är en föreläsning som George Reisman höll vid en konferens om ”fascismens ekonomi” arrangerad av Misesinstitutet år 2005 och som senare publicerades på Misesinstitutets hemsida.

Mitt syfte idag är att ta upp endast två huvudpunkter: (1) Att visa varför Nazityskland var en socialistisk stat, inte en kapitalistisk. Och (2) att visa varför socialismen som sådan, förstådd som ett ekonomiskt system grundat på offentligt ägande av produktionsmedlen, fordrar en totalitär diktatur.

Identifikationen av Nazityskland som en socialistisk stat var ett av Ludwig von Mises stora bidrag.

När man erinrar sig att ordet ”nazist” var en förkortning för ”der Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei” – i översättning: Det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet – kanske Mises identifikation inte förefaller så värst anmärkningsvärd. För vad skulle man vänta sig för ekonomiskt system i ett land som styrs av ett parti med ordet ”socialistisk” i sitt namn, om inte socialism?

Icke desto mindre tänker sig praktiskt taget ingen, bortsett från Mises och hans läsare, Nazityskland som en socialistisk stat. Det är mycket vanligare att man tror att den utgjorde en form av kapitalism, vilket är vad kommunister och alla andra marxister har hävdat.

Grunden till att man hävdar att Nazityskland var kapitalistiskt var det faktum att de flesta industrier i Nazityskland föreföll vara lämnade i privat ägo.

Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.

Statligt ägande av produktionsmedlen de facto, som Mises kallade det, implicerades logiskt av sådana grundläggande kollektivistiska principer, som nazisterna omfattade, som att det gemensamma bästa kommer före det privata bästa, och att den enskilde finns till som ett medel för Statens ändamål. Om den enskilde är ett medel för Statens ändamål är förstås hans egendom det också. Precis som han ägs av Staten ägs också hans egendom av Staten.

Men vad som specifikt etablerade de facto-socialism i Nazityskland var införandet av pris- och lönekontroller år 1936. Dessa infördes som svar på den inflation av penningmängden som regimen genomförde från den tid den kom till makten i början av år 1933. Naziregimen utökade penningmängden som ett medel att finansiera de stora ökningar av statens utgifter som fordrades för dess program med offentliga arbeten, subventioner och återupprustning. Pris- och lönekontrollerna infördes som svar på de stigande priser som började bli resultatet av inflationen.

Effekten av kombinationen av inflation och pris- och lönekontroller är bristsituationer, d.v.s. en situation där de mängder av varor människor försöker köpa är större än de mängder som är tillgångliga för försäljning.

Bristerna resulterar i sin tur i ekonomiskt kaos. Det är inte bara det att konsumenter som visar sig i butikerna tidigt på dagen är i en position att köpa hela varulagret och lämna de konsumenter som kommer senare utan någonting alls – en situation som stater typiskt svarar på med att införa ransonering. Brister resulterar i kaos i hela det ekonomiska systemet. De introducerar slumpmässighet i fördelningen av tillgångar mellan geografiska områden, i fördelningen av en produktionsfaktor mellan dess olika produkter, i fördelningen av arbetskraft och kapital mellan de olika grenarna av det ekonomiska systemet.

När man ställs inför kombinationen av priskontroller och bristsituationer är effekten av en minskning av tillgången på en vara inte, som den skulle vara på en fri marknad, att priset höjs och lönsamheten ökar, vilket därmed verkar för att hejda minskningen av tillgången eller att vända den, ifall den gått för långt. Priskontrollen förhindrar prishöjningen och därmed ökningen i lönsamhet. På samma gång hindrar de brister som orsakats av priskontrollen ökningar i tillgången från att minska priset och lönsamheten. När det finns en brist är effekten av en ökning av tillgången blott och bart en minskning av bristens kännbarhet. Först när bristen är helt eliminerad nödvändiggör en ökning av tillgången en minskning av priset och åstadkommer en minskning av lönsamheten.

Resultatet är att kombinationen av priskontroller och bristsituationer möjliggör slumpartade förflyttningar av tillgångar utan några effekter på pris och lönsamhet. I denna situation kan produktion av de trivialaste och oviktigaste varor, t.o.m. smyckestenar, utvidgas på bekostnad av produktionen av de viktigaste varor som det råder det mest trängande behov av, som t.ex. mediciner som räddar liv, utan någon effekt på någondera varans pris eller lönsamhet. Priskontroller skulle hindra produktionen av medicinerna från att bli lönsammare allteftersom tillgången på dem minskade, medan en brist t.o.m. på smyckestenar skulle hindra produktionen av dem från att bli mindre lönsam allteftersom tillgången på dem ökade.

Som Mises visade skulle staten, för att handskas med sådana oavsiktliga effekter av dess priskontroller, antingen behöva avskaffa priskontrollerna eller ta till ytterligare åtgärder, nämligen just att kontrollera vad som produceras, i vilka mängder, med vilka metoder och till vilka det distribueras, som jag nämnde tidigare. Kombinationen av priskontroller med denna ytterligare uppsättning kontroller utgör socialisering de facto av det ekonomiska systemet. För detta innebär att staten då utövar alla ägandets väsentliga befogenheter.

Detta var den socialism som nazisterna inrättade. Och Mises kallar den socialism enligt det tyska eller nazistiska mönstret, som kontrast till Sovjetunionens mer uppenbara socialism som han kallade socialism enligt det ryska eller bolsjevikiska mönstret.

Naturligtvis gör socialismen inte slut på det kaos som orsakas av att prissystemet förstörs. Den förevigar det. Och om den införs utan att det tidigare förekommit priskontroller, är dess effekt att införa just detta kaos. Detta beror på att socialismen i själva verket inte är något positivt ekonomiskt system. Den är blott och bart en negation av kapitalismen och dess prissystem. Som sådan är socialismens väsenskärna en och samma som det ekonomiska kaos som blir resultatet av att man förstör prissystemet genom pris- och lönekontroller. (Jag vill påpeka att den bolsjevikiska socialismens införande av ett system med produktionskvoter, med uppmuntran överallt att överskrida kvoterna, är en säker formel för universell brist, precis sådan som existerar under allomfattande pris- och lönekontroller.)

Som mest ändrar socialismen bara kaosets riktning. Statens kontroll över produktionen kan möjliggöra större produktion av vissa varor som är av speciell vikt för den själv, men den gör det endast på bekostnad av att anställa förödelse i hela det övriga ekonomiska systemet. Detta beror på att staten inte har något sätt att veta vilka effekterna blir på det övriga ekonomiska systemet av att den säkrar produktion av de varor vid vilka den lägger speciell vikt.

Fordringarna för att genomdriva ett system av pris- och lönekontroller kastar en hel del ljus över socialismens totalitära natur – mest uppenbart, givetvis, över den tyska eller nazistiska varianten av socialismen, men också och därutöver över den sovjetiska varianten.

Vi kan börja med det faktum att säljares ekonomiska egenintresse, när de arbetar under priskontroller, är att kringgå priskontrollerna och höja sina priser. Köpare som annars inte skulle kunna erhålla varor är villiga, ja, t.o.m. angelägna, att betala dessa högre priser som en metod att försäkra sig om de varor de vill ha. Vad ska under dessa omständigheter hindra priserna från att stiga och en omfattande svart marknad att utvecklas?

Svaret är en kombination av stränga straff tillsammans med stor sannolikhet att åka fast och sedan faktiskt drabbas av dessa straff. Blotta böter kommer förmodligen inte att vara särskilt avskräckande. De kommer helt enkelt att betraktas som en extra affärskostnad. Om staten menar allvar med sina priskontroller, är det nödvändigt för den att ålägga straff jämförbara med straffen för grova brott.

Men bara att sådana straff förekommer är inte nog. Staten måste göra det verkligt farligt att göra transaktioner på den svarta marknaden. Den måste få folk att frukta att om de gör en sådan transaktion kommer de på något sätt att bli upptäckta av polisen och faktiskt hamna i fängelse. För att skapa denna fruktan måste staten skapa en armé av spioner och hemliga informatörer. Till exempel måste staten få en butiksinnehavare och hans kund att frukta att om de inlåter sig på någon transaktion på den svarta marknaden, kan någon annan kund i butiken rapportera dem.

Eftersom många transaktioner på den svarta marknaden kan utföras privat och i hemlighet, måste staten också få var och en som funderar på att göra en sådan transaktion att frukta för att motparten kan visa sig vara en polisagent som försöker locka honom i en fälla. Staten måste få människor att frukta t.o.m. sådana de gjort affärer med under lång tid, ja, t.o.m. deras vänner och släktingar, eftersom de också skulle kunna visa sig vara informatörer.

Och slutligen måste staten för att kunna få fällande domar lägga beslutet om oskuld eller skuld när det gäller transaktioner på den svarta marknaden i händerna på en administrativ tribunal eller på polisagenterna på platsen. Den kan inte förlita sig på juryrättegångar, eftersom det är osannolikt att många jurymedlemmar kan befinnas villiga att förklara någon skyldig i fall där en person kanske måste sitta i fängelse i flera år för brottet att sälja några kilo kött eller ett par skor till ett pris som ligger över pristaket.

Sammanfattningsvis är därför fordringarna bara för att genomdriva bestämmelser om priskontroll att man inför en totalitär stats väsentliga kännetecken, nämligen inrättandet av kategorin ”ekonomiska brott”, där den fredliga strävan efter materiellt egenintresse behandlas som en brottshandling, och inrättandet av en totalitär polisapparat proppfull av spioner och informatörer och med befogenhet att godtyckligt anhålla och fängsla människor.

Det står klart att genomdrivandet av priskontroller fordrar en stat som liknar Tyskland under Hitler eller Sovjetunionen under Stalin, där praktiskt taget vem som helst kan visa sig vara polisspion och där det finns en hemlig polis som har befogenhet att anhålla och fängsla människor. Om staten är ovillig att gå så långt, då visar sig dess priskontroller i samma mån omöjliga att genomdriva och kollapsar helt enkelt. Den svarta marknaden antar då stora proportioner.  (I förbigående sagt är inget av detta avsett att antyda att priskontroller var orsaken till det skräckvälde nazisterna inrättade. Nazisterna påbörjade sitt skräckvälde långt innan de genomförde priskontroller. Resultat var att de genomförde priskontroller i en miljö som förberetts för deras genomdrivande.)

Aktivitet på den svarta marknaden leder till att andra brott begås. Under de facto-socialism leder produktion och försäljning av varor på den svarta marknaden till att man trotsar statens bestämmelser gällande produktion och distribution, lika väl som till att man trotsar dess priskontroller. Till exempel avser staten att just de varor som säljs på den svarta marknaden ska distribueras i enlighet med dess plan, och inte på den svarta marknaden. Staten avser likaledes att de produktionsfaktorer som används för att producera dessa varor ska användas i enlighet med dess plan och inte för syftet att tillgodose den svarta marknaden.

Under ett system med de jure-socialism, ett sådant som existerade i Sovjetryssland, där landets lagar öppet och explicit gör staten till ägare av produktionsmedlen, innebär all aktivitet på den svarta marknaden med nödvändighet förskingring eller stöld av statlig egendom. Till exempel ansåg man att fabriksarbetare eller arbetsledare i Sovjetryssland som tillverkade produkter som de sålde på den svarta marknaden stal råmaterial som staten försett dem med.

Dessutom är i varje typ av socialiststat, nazistisk eller kommunistisk, statens ekonomiska plan en del av landets högsta lag. Vi har alla en god idé om hur kaotisk socialismens så kallade planeringsprocess är. Att den ytterligare rubbas av att arbetare eller arbetsledare lägger beslag på material och tillgångar för att producera för den svarta marknaden är något som en socialiststat logiskt är berättigad att betrakta som en sabotagehandling mot dess nationella ekonomiska plan. Och sabotage är vad en socialistisk stats lagar faktiskt betraktar det som. Följaktligen medför aktivitet på den svarta marknaden i ett socialistiskt land ofta dödsstraff.

Jag tror nu att ett grundläggande faktum som förklarar det allomfattande skräckvälde man finner under socialismen är det ofattbara dilemma i vilket en socialistisk stat försätter sig i förhållande till den stora mängden av sina medborgare. Å ena sidan tar den det fullständiga ansvaret för den enskildes ekonomiska välbefinnande. Den ryska eller bolsjevikiska formen av socialism tillstår öppet detta ansvar – detta är den huvudsakliga källan till dess popularitet. Å andra sidan gör en socialistisk stat, på alla sätt man kan tänka sig, ett otroligt fuskverk av sitt jobb. Den gör den enskildes liv till en mardröm.

Varenda dag i livet måste medborgaren i en socialistisk stat tillbringa tid i ändlösa köer. För honom är de problem amerikaner upplevde under 1970-talets bensinbrist normala; fast han upplever dem inte i relation till bensin – för han äger inte någon bil och har inget hopp om att någonsin äga en – utan i relation till enkla klädesplagg, till grönsaker, t.o.m. till bröd. Än värre är att han ofta tvingas arbeta med något han inte själv valt och som han därför säkert måste hata. (För när det råder brist kommer staten att bestämma fördelningen av arbetskraft precis som den bestämmer fördelningen av de materiella produktionsfaktorerna.) Och han lever under otroligt trångbodda villkor, utan att knappt någonsin ha en chans till privatliv. (När det råder bostadsbrist blir personer inackorderade i andras hem; familjer tvingas dela lägenheter. Och ett system av inrikespass och inrikesvisa införs för att begränsa den alltför svåra bostadsbristen i landets mera åtråvärda delar.) För att uttrycka det milt måste en person som lever under sådana omständigheter sjuda av förbittring och hat.

Mot vem skulle det nu vara mest logiskt för en medborgare i en socialistisk stat att rikta sin förbittring och sitt hat än mot själva socialiststaten? Samma socialiststat som har proklamerat sitt ansvar för deras liv, har lovat dem ett lycksaligt liv, och som faktiskt bär ansvaret för att ha gett dem ett liv som är ett helvete. Faktum är att ledarna för en socialistisk stat lever i ytterligare ett dilemma, i det att de dagligen uppmuntrar folket att tro att socialismen är ett perfekt system och att dess dåliga resultat endast kan vara onda människors verk. Om detta vore sant, vilka skulle rimligen dessa onda människor vara, om inte härskarna själva, som inte bara har gjort livet till ett helvete utan har fördärvat ett påstått perfekt system för att göra det?

Följaktligen måste härskarna i en socialistisk stat leva i skräck för folket. Enligt logiken i deras handlingar och deras läror borde folkets kokande och sjudande förbittring välla upp och svälja dem i en blodig hämndorgie. Härskarna känner det på sig, även om de inte öppet medger det; och därför är de huvudsakligen angelägna om att hålla locket på över medborgarna.

Följaktligen är det sant men helt otillräckligt att bara säga sådana saker som att socialismen saknar pressfrihet och yttrandefrihet. Naturligtvis saknar den dessa friheter. Om staten äger alla tidningar och bokförlag, om den bestämmer för vilka syften tidningar och tidningspapper ska göras tillgängliga, då kan uppenbarligen ingenting tryckas som staten inte vill ha tryckt. Om den äger alla möteslokaler, kan inga offentliga tal eller föreläsningar hållas som staten inte vill ska hållas. Men socialismen går mycket längre än bara till avsaknad av tryck- och yttrandefrihet.

En socialistisk stat förintar dessa friheter helt och hållet. Den omvandlar pressen och varje offentligt forum till ett medel för hysterisk propaganda för egen räkning, och förföljer obarmhärtigt var och en som vågar avvika så mycket som en tum från dess officiella partilinje.

Dessa fakta orsakas av de socialistiska härskarnas skräck för folket. För att skydda sig själva måste de beordra propagandaministeriet och den hemliga polisen att arbeta dygnet runt. Det förra för att ständigt avleda folkets uppmärksamhet från socialismens och de socialistiska härskarnas ansvar för folkets misär. Den senare för att undanröja och tysta var och en som ens antydningsvis skulle kunna hävda att socialismen eller dess härskare bär ansvaret – att undanröja var och en som börjar visa tecken på att tänka själv. Det är på grund av härskarnas skräck och deras desperata behov att hitta syndabockar för socialismens misslyckanden som pressen i ett socialistiskt land alltid är full av historier om utländska komplotter och sabotage, och om korruption och misskötsel från underordnade ämbetsmäns sida, och varför det periodvis är nödvändigt att avslöja storskaliga inhemska komplotter och att offra betydelsefulla ämbetsmän och hela partifalanger i gigantiska utrensningar.

Det är på grund av deras skräck och deras desperata behov att krossa varje antydan om ens potentiell opposition som socialismens härskare inte vågar tillåta ens rent kulturella verksamheter som inte står under statens kontroll. För om människor så mycket som samlas för en konstutställning eller en poesiafton som inte kontrolleras av staten, måste härskarna frukta att det sprids farliga idéer. Alla oauktoriserade idéer är farliga idéer, eftersom de kan leda människor till att börja tänka själva och därmed börja tänka på socialismens och dess härskares natur. Härskarna måste frukta om en handfull människor spontant samlas i ett rum och använda hemliga polisen och dess apparat av spioner, informatörer och terror antingen för att sätta stopp för sådana möten eller för att förvissa sig om att innehållet är alldeles oskyldigt ur statens synvinkel.

Socialismen kan inte härska länge utan terror. Så snart som den släpper efter på terrorn, kommer förbittring och fientlighet mot härskarna logiskt att välla upp. Därmed är grunden lagd för en revolution eller ett inbördeskrig. Faktum är att i avsaknad av terror, eller rättare sagt en tillräcklig grad av terror, skulle socialismen kännetecknas av en ändlös serie revolutioner och inbördeskrig, allteftersom varje ny härskargupp visade sig vara lika oförmögen att få socialismen att fungera med framgång som dess föregångare dessförinnan. Man måste oundvikligen dra slutsatsen att den terror man upplever i de socialistiska länderna inte helt enkelt var onda människors, som t.ex. Stalins, verk, utan härrör från det socialistiska systemets natur. Stalin kunde komma i förgrunden därför att hans ovanliga beredvillighet och förslagenhet i bruket av terror var de specifika kännetecken som mest fordrades av en socialistisk härskare för att stanna vid makten. Han nådde toppen genom en process av socialistiskt naturligt urval: urvalet av de värsta.

Jag måste föregripa ett möjligt missförstånd av min tes att socialismen är totalitär till sin natur. Detta gäller de påstått socialistiska länder son styrs av socialdemokrater, som t.ex. Sverige och de andra skandinaviska länderna, som helt klart inte är totalitära diktaturer.

I sådana fall är det nödvändigt att inse att, förutom att dessa länder inte är totalitära, är de inte heller socialistiska. Deras styrande partier må hylla socialismen som sin filosofi och som sitt slutmål, men det är inte socialismen de har genomfört som sitt ekonomiska system. Deras faktiska ekonomiska system är en hämmad marknadsekonomi, som Mises kallade det. Även om det i viktiga avseenden är mer hämmat än vårt eget, är deras ekonomiska system väsentligen ett som liknar vårt, såtillvida som den kännetecknande drivande kraften i produktionen och den ekonomiska verksamheten inte är statliga dekret utan privata ägares initiativ, privata ägare som motiveras av utsikten till privat vinning.

Skälet till att socialdemokrater inte inrättar socialism när de kommer till makten är att de är ovilliga att göra vad som skulle fordras. Att inrätta socialism som ekonomiskt system fordrar en omfattande stöld – produktionsmedlen måste tas ifrån sina ägare och lämnas över till staten. Sådant beslagtagande kommer praktiskt taget med säkerhet att provocera kraftigt motstånd från ägarnas sida, motstånd som endast kan övervinnas med bruk av omfattande tvång.

Kommunisterna var och är villiga att tillämpa sådant tvång, vilket Sovjetryssland vittnar om. Deras karaktär är densamma som karaktären hos beväpnade rånare som är beredda att begå mord om det är nödvändigt för att genomföra rånet. Som kontrast liknar socialdemokraterna till sin karaktär snarare ficktjuvar, som kan prata om att en vacker dag göra den stora stöten, men som i själva verket är ovilliga att utföra det nödvändiga dödandet och därför ger upp vid minsta tecken på allvarligt motstånd.

Vad nazisterna beträffar behövde de i allmänhet inte döda för att beslagta andra tyskars än judars egendom. Detta berodde, som vi har sett, på att de inrättade socialism i lönndom, genom priskontroller, vilket tjänade till att behålla det yttre skenet av privat ägande. De privata ägarna berövades därmed sin egendom utan att veta om det och kände därför inte något behov av att försvara den med våld.

Jag tror att jag har visat att socialism – verklig socialism – är totalitär till själva sin natur.

I Förenta staterna har vi för närvarande inte socialism i någon form. Och vi har inte diktatur, än mindre då totalitär diktatur.

Vi har också ännu inte fascism, även om vi rör oss i den riktningen. Bland de väsentliga beståndsdelar som fortfarande saknas finns enpartistyre och censur. Vi har fortfarande yttrande- och pressfrihet och fria val, även om båda har undergrävts och deras fortsatta existens inte kan garanteras.

Vad vi har är en hämmad marknadsekonomi som blir alltmer hämmad av allt fler statliga ingrepp och som kännetecknas av en allt större avsaknad av individuell frihet. Tillväxten i statens ekonomiska intervention är synonym med avsaknad av individuell frihet, eftersom den innebär att man i allt större omfattning initierar bruket av fysiskt tvång för att få människor att göra vad de inte frivilligt väljer att göra eller hindrar dem från att göra det de frivilligt väljer att göra.

Eftersom den enskilde är den som bäst kan bedöma sina egna intressen och, åtminstone som regel, strävar efter att göra det som ligger i hans intresse att göra och att undvika att göra det som skadar hans intressen, följer att ju mer omfattande de statliga ingreppen är, desto större blir omfattningen av att individerna hindras från att göra vad som gagnar dem och i stället tvingas göra sådant som åsamkar dem förluster.

I Förenta staterna idag uppgår statens utgifter, federala, delstatliga och lokala, till nästan hälften av penninginkomsterna för den del av befolkningen som inte arbetar för staten. Femton federala regeringsdepartement och ett mycket större antal federala regleringsorgan, i många fall tillsammans med motsvarigheter på delstatlig och lokal nivå, inkräktar rutinmässigt i praktiskt taget varje område av den enskilde medborgarens liv. På otaliga sätt beskattas, tvingas och hindras han.

Effekten av sådana massiva statliga ingrepp är arbetslöshet, stigande priser, sjunkande reallöner, ett behov att arbeta längre och hårdare och växande ekonomisk otrygghet. En ytterligare effekt är växande vrede och förbittring.

Fastän statens interventionspolitik är den logiska måltavlan för den vrede och den förbittring människor känner, är det i stället typiskt att de riktas mot affärsmännen och de rika. Detta är ett misstag som till största delen underblåses av ett okunnigt och avundsjukt intellektuellt etablissemang och av okunniga och avundsjuka media.

Och i överensstämmelse med denna attityd har sedan aktiemarknadsbubblans kollaps, en bubbla som i själva verket skapades av Federal Reserves kreditexpansionspolitik och sedan stacks hål på genom att den temporärt övergav denna politik, har statliga åklagare antagit vad som förefaller vara en synnerligen hämndlysten policy mot företagsledare som gjort sig skyldiga till finansiell oärlighet, som om de genom sina handlingar vore ansvariga för de omfattande förluster som blev resultatet av bubblans kollaps. Så t.ex. dömdes en tidigare chef för ett stort telekommunikationsbolag nyligen till tjugofem års fängelse[1].

Andra stora företagsledare har drabbats på liknande sätt.

Än mer olycksbådande är att statens makt att väcka åtal för brott har blivit likvärdig med makten att förstöra ett företag, så som var fallet med Arthur Andersen, den stora revisionsfirman. Hotet att använda denna makt var sedan tillräckligt för att tvinga stora försäkringsmäklarfirmor i Förenta staterna att byta ut sina företagsledningar för att tillfredsställa  delstaten New Yorks chefsåklagare. Det finns inget annat sätt att beskriva sådana tendenser än som domar och straff utan rättegång och som statlig utpressning. Detta är stora steg längs en mycket farlig väg.

Lyckligtvis finns det fortfarande tillräckligt mycket frihet i Förenta staterna för att omintetgöra all den skada som gjorts. Framför allt finns friheten att nämna den offentligt och att fördöma den.

Mer grundläggande är att det finns frihet att analysera och vederlägga de idéer som ligger bakom de destruktiva åtgärder som har antagits eller kan komma att antas. Och det är detta som är avgörande. För den grundläggande faktor som ligger bakom interventionismen och givetvis också socialismen, den må vara av den nazistiska eller den kommunistiska sorten, är inget annat än felaktiga idéer, framför allt felaktiga idéer om ekonomi och filosofi.

Det finns nu en omfattande och växande samling litteratur som presenterar sunda idéer inom dessa båda livsviktiga områden. Enligt min bedömning är de båda viktigaste författarna inom denna litteratur Ludwig von Mises och Ayn Rand. Omfattande kunskap om deras författarskap är en oundgänglig förutsättning för framgång i förvaret av den enskildes frihet och den fria marknaden.

Detta institut, Ludwig von Misesinstitutet, är världens ledande centrum för spridningen av Mises idéer. Det presenterar ett ständigt flöde av analyser grundade på hans idéer, analyser som publiceras i dess akademiska publikationer, dess böcker och tidskrifter, och i dess dagliga nyhetsartiklar på nätet som handlar om dagsfrågorna. Det utbildar högskole- och universitetsstudenter och unga lärare i hans idéer och relaterade idéer hos andra medlemmar av den ”österrikiska” ekonomiska skolan. Det gör detta genom ”The Mises Summer University”, ”The Austrian Scholars Conferences” och en mångfald seminarier.

Två huvudsakliga sätt att kämpa för friheten är att utbilda sig själv så väl att man kan tala och skriva lika artikulerat till dess försvar som de forskare som är knutna till detta institut, eller, om man inte har tid eller böjelse att ägna sig åt sådana verksamheter, att stödja institutet ekonomiskt i dess livsviktiga arbete i så stor omfattning man kan.

Det är möjligt att vända utvecklingen. Ingen person kan göra det ensam. Men ett stort och växande antal intelligenta människor som är utbildade i den ekonomiska frihetens sak och som talar ut och argumenterar till dess försvar närhelst det är möjligt är i stånd att gradvis forma attityderna i vår kultur och därmed dess politiska och ekonomiska systems natur.

Ni som lyssnar till detta är redan involverade i detta stora arbete. Jag hoppas ni kommer att fortsätta och intensifiera ert engagemang.

Copyright © 2005 George Reisman.

Originalets titel: Why Nazism Was Socialism and Why Socialism Is Totalitarian. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

[1]) Bernard Ebbers, chef för WorldCom. Ö.a.

Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen. Den finns också att läsa som pdf-fil.

Idag, den 29 september 2006, var det 125 år sedan ekonomen och samhällsfilosofen Ludwig von Mises föddes; han avled 1973. Mises var min lärare och mentor och inspirationskällan till det mesta jag vet och anser vara viktigt och värdefullt inom dessa områden – till vad som gör det möjligt för mig att förstå de händelser som formar den värld vi lever i. Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla honom, eftersom jag menar att han förtjänar att inta en framträdande plats i den moderna tidens intellektuella historia.

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält. Arbetsdelningens existens och dess framgångsrika funktion beror emellertid på ett avgörande sätt av ett kapitalistiskt samhälles institutioner – d.v.s. av begränsad statsmakt och ekonomisk frihet, privat ägande av land och all annan egendom, utbyte och pengar, sparande och investeringar, ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk konkurrens, och vinstmotivet – institutioner som överallt varit under attack under åtskilliga generationer.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. Betydande brister och inkonsekvenser i Smiths och Ricardos och deras efterföljares skrifter gjorde det möjligt för socialisterna att hävda att de klassiska ekonomerna i själva verket var deras bundsförvanter. Jevons och de tidigare ”österrikiska” ekonomernas – Mengers och Böhm-Bawerks – skrifter var inte tillräckligt uttömmande för att erbjuda socialisterna effektivt motstånd. Bastiat hade försökt göra det, men han dog för tidigt och saknade förmodligen hur som helst det nödvändiga teoretiska djupet.

När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Vad Mises företog sig, och vad som sammanfattar det väsentliga i hans storhet, var att bygga ett intellektuellt försvar för kapitalismen och därmed för civilisationen.

Socialisternas främsta argument var att kapitalismens institutioner endast tjänade en handfull råbarkade ”exploatörers” och ”monopolisters” intressen och motverkade det stora flertalet människors intressen, vilka socialismen skulle tjäna. Medan det enda svar andra kunde ge var att göra upp planer på att beröva kapitalisterna lite mindre av deras förmögenheter än vad socialisterna krävde, eller att yrka på att äganderätten skulle respekteras trots att den var oförenlig med de flesta människors välbefinnande, ifrågasatte Mises allas grundantagande. Han visade att kapitalismen verkar för allas materiella egenintresse, inbegripet icke-kapitalisternas – de så kallade proletärernas. Mises visade att i ett kapitalistiskt samhälle tjänar privatägda produktionsmedel marknaden. Fabrikers och verkstäders fysiska förmånstagare är alla som köper deras produkter. Och, tillsammans med drivfjädern vinst och förlust och den konkurrensfrihet den implicerar, säkerställer förekomsten av privat ägande en ständigt växande tillgång på produkter för alla.

Mises visade alltså att sådana klyschor som att ”fattigdom orsakar kommunism” är absolut nonsens. Det är inte fattigdom, förklarade han, utan fattigdom plus vanföreställningen att kommunism är botemedlet mot fattigdom, som orsakar kommunism. Han visade att om de vilseledda revolutionärerna i underutvecklade länder och i utarmade slumområden förstod ekonomi, skulle varje önskan de skulle kunna ha att bekämpa fattigdom göra dem till förespråkare för kapitalism.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos. För socialism betyder avskaffande av prissystemet och den intellektuella arbetsdelningen; den betyder att allt beslutsfattande koncentreras och centraliseras i händerna på en enda instans: Styrelsen för Central Planering eller den Högste Diktatorn.

Men att planera ett ekonomiskt system går utöver varje enskilt medvetandes förmåga: de olika produktionsfaktorernas antal, varianter och geografiska lägen, de olika tekniska möjligheter som står till buds för dem, och de olika möjligheter till omändringar och kombinationer av vad som kan produceras från dem, ligger långt utöver vad ens det största geni kan hålla i huvudet. Mises visade att ekonomisk planering fordrar samarbete från alla som deltar i det ekonomiska systemet. Den kan endast existera under kapitalismen, där affärsmän varje dag planerar på grundval av vinst- och förlustkalkyler; arbetare på grundval av löner; och konsumenter på grundval av priserna på konsumtionsvaror.

Mises bidrag till debatten mellan kapitalism och socialism – den moderna tidens ledande fråga – är överväldigande. Innan han skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

För människor som lever i ett kapitalistiskt samhälle är bokstavligt talat omgivna av ekonomisk planering, och ändå inser de inte att den existerar. Varje dag är det otaliga affärsmän som planerar att utvidga sina företag eller dra ner på verksamheten, som planerar att införa nya produkter eller upphöra med gamla, som planerar att öppna nya filialer eller stänga existerande, som planerar att ändra sina produktionsmetoder eller fortsätta med samma metoder, som planerar att anställa fler arbetare eller avskeda några av dem de har. Och varje dag finns det otaliga arbetare som planerar att förbättra sina färdigheter, att byta yrke eller arbetsplats eller att fortsätta som de gjort förut; och konsumenter som planerar att köpa hus, bilar, stereoapparater, biffstek eller hamburgare, och hur de ska använda de varor de redan har – till exempel att ta bilen till arbetet eller ta tåget i stället.

Ändå vägrar människor att kalla all denna verksamhet för planering och reserverar termen för en handfull statstjänstemäns kraftlösa ansträngningar, statstjänstemän som, efter att ha förhindrat alla andras planering, dristar sig till att sätta sin egen kunskap och intelligens i tiotals och hundratals miljoner människors kunskaps och intelligens ställe.

Mises identifierade förekomsten av planering under kapitalism, det faktum att den grundar sig på priser (”ekonomiska kalkyler”) och det faktum att priserna tjänar till att samordna och harmonisera alla de miljontals separata, oberoende planerarnas verksamheter.

Han visade att varje individ, genom att vara angelägen om att få inkomster eller avkastningar och om att begränsa sina utgifter, leds till att anpassa sina planer till alla andras planer: Till exempel: en studerande som bestämmer sig för att bli revisor hellre än konstnär, därför att han värdesätter den högre inkomst han kan tjäna som revisor, ändrar sin karriärplan som gensvar på andras planer att köpa revisorstjänster hellre än målningar. En individ som bestämmer sig för att ett hus i ett visst bostadsområde är för dyrt och som därför ger upp sin plan att bo i detta område, är likaledes inbegripen i en process av att anpassa sina planer till andras planer; för det som gör huset alltför dyrt är andras planer att köpa det, andra personer som kan och vill betala mer. Och framför allt visade Mises att varje affärsverksamhet, genom att försöka göra vinster och undvika förluster, leds till att planera sina verksamheter på ett sätt som inte bara tjänar dess egna kunders planer, utan tar med i beräkningen alla andras planer som använder samma produktionsfaktorer genom hela det ekonomiska systemet.

Alltså visade Mises att kapitalismen är ett ekonomiskt system som är rationellt planerat genom alla deltagares kombinerade, egennyttiga ansträngningar. Socialismens misslyckande, visade han, är resultatet av det faktum att den inte utgör ekonomisk planering utan förstörelse av ekonomisk planering, som endast existerar under kapitalismen och prissystemet.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.

Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.