Kapitalismens välvilliga natur

Denna uppsats [som också är titelessän i George Reismans senaste Kindlebok], presenterades ursprungligen som en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet 19 oktober 2002 under titeln ”Några grundläggande insikter om kapitalismens välvilliga natur”. Den publicerades på institutets nätsida 24 oktober 2002. I denna version har en del ytterligare material tagits med.

Som jag förklarade i min bok Capitalism: A Treatise on Economics är ”kapitalismen ett samhällssystem som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen. Den kännetecknas av strävan efter materiellt egenintresse under frihet och den vilar på en grund av förnuftets kulturella inflytande. Till sin grund och sin väsentliga natur kännetecknas den vidare av sparande och kapitalackumulation, utbyte och pengar, ekonomiskt egenintresse och vinstmotivet, friheten till ekonomisk konkurrens och ekonomisk olikhet, prissystemet, ekonomiskt framåtskridande, och en harmoni mellan det materiella egenintresset hos alla de individer som deltar i det”.

Med ”kapitalismens välvilliga natur” menar jag det faktum att den befrämjar mänskligt liv och välbefinnande och gör det för alla. Det finns många sådana insikter som har utvecklats över mer än tre århundraden av en serie stora tänkare som sträcker sig från John Locke till Ludwig von Mises och Ayn Rand. Jag presenterar så många av dem som jag kan i min bok.

Jag tänker kortfattat diskutera ett dussintal av dessa insikter vilka jag betraktar som de viktigaste och som jag menar tillsammantagna gör försvaret av kapitalismen ovedersägligt. Jag ska diskutera dem i ungefär den ordning som jag tar upp dem i min bok. Låt mig säga att jag ber om ursäkt för att mina diskussioner blir kortfattade. Var och en av de insikter jag går in på skulle i sig själv fordra en längre diskussion än hela den tid som avsatts åt mig för att tala här idag. Jag kan lyckligtvis falla tillbaka på det faktum att jag tror att jag, åtminstone i min bok, har framlagt dem så detaljerat som de förtjänar.

Låt mig nu börja.

1. Individens frihet – ett av kapitalismens väsentliga kännetecken – är grunden till trygghet, både i bemärkelsen personlig säkerhet och ekonomisk trygghet. Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, för det man är fri från är just sådana handlingar som övervåld och misshandel, rån, våldtäkt och mord, vilka alla utgör initierande av fysiskt tvång. Ännu viktigare är förstås att när man är fri är man fri från initierande av fysiskt tvång från statens sida, vilket potentiellt är vida dödligare än några privata kriminella ligor. (Gestapo och KGB, med sitt förslavande av och mord på miljoner får till exempel privata brottslingar att vid jämförelse se nästan snälla ut.)

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. Där det råder frihet råder fred, eftersom det inte förekommer något bruk av tvång: försåvitt som tvång inte initieras fordras ingen användning av tvång i självförsvar eller som vedergällning.

Den ekonomiska trygghet som friheten skänker härrör sig från det faktum att under frihet kan var och en välja att göra vad han bedömer bäst ligga i hans egenintresse utan fruktan att hindras av någon annans fysiska tvång, så länge han inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; samtidigt kan han behålla alla inkomster han tjänar och spara så mycket av dem som han vill och investera sina besparingar på de lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet ökar en individ sin penninginkomst genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han kan erbjuda andra fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är medlet att förmå dem att frivilligt spendera mer av sina tillgångar i att köpa från honom i stället för från konkurrenterna. Därför är frihet grunden till att var och en är så ekonomiskt trygg som hans eget och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

2. En kontinuerlig ökning av tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturtillgångar är möjlig, allteftersom människan omvandlar en större del av den praktiskt taget oändliga naturen till ekonomiska varor och ekonomisk rikedom, på grundval både av växande kunskap om naturen och ökande fysisk makt över den. (För en vidareutveckling av denna viktiga poäng, se kapitel 3 i min bok eller min uppsats ”Environmentalism in the Light of Menger and Mises” i The Quarterly Journal of Austrian Economics, sommaren 2002. [Finns numera också i svensk översättning.])

3. Produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till själva sin natur till att förbättra människans miljö. Detta beror på att, om man ser det ur fysikens och kemins synvinkel, är allt produktion och ekonomisk verksamhet består av att arrangera om samma naturgivna kemiska grundämnen i olika kombinationer och att flytta dem till olika geografiska platser. Det vägledande syftet för detta omarrangemang och denna omplacering är väsentligen inget annat än att få de kemiska grundämnena att stå i ett förbättrat förhållande till mänskligt liv och välbefinnande. Det ställer de kemiska grundämnena i kombinationer och på platser där de ger större nytta och större gagn för mänskliga varelser.

De kemiska grundämnena järn och koppar ställs till exempel i ett betydligt bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de extraheras ur jordens innanmäte och fås att uppträda i sådana produkter som bilar, kylskåp och elkablar. Sådana kemiska grundämnen som kol, väte, syre och kväve ställs i ett bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de kan fås att ge elektriskt lyse och elkraft. Ett stycke marks förhållande till människans liv och välbefinnande förbättras när hon, i stället för att behöva sova på marken i en sovsäck och vidta försiktighetsåtgärder mot ormar, skorpioner och annat djurliv, kan sova i ett välbyggt modernt hem som byggts på marken med alla de nyttigheter och hjälpmedel vi tar för givna.

Totaliteten av de kemiska grundämnena i deras förhållande till människan utgör människans externa, materiella miljö, och just detta är vad produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till att förbättra till själva sin natur.[1]

4. Arbetsdelningen, ett av kapitalismens ledande kännetecken, som endast kan existera i högt utvecklad form under kapitalismen, ger utöver andra avsevärda förmåner enorma vinster från mångfaldigandet av den mängd kunskap som förs in i produktionsprocessen och dess fortlöpande progressiva ökning. Tänk bara efter: varje särskilt yrke och varje underavdelning av ett yrke har sin egen särskilda uppsättning kunskaper. I ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning finns det lika många särskilda kunskapsuppsättningar som kommer in i produktionsprocessen som det finns särskilda arbeten. Totaliteten av denna kunskap verkar till varje individs gagn i hans egenskap av konsument, när han köper de produkter som producerats av andra – och mycket eller det mesta av den också i hans egenskap av producent, försåvitt som hans produktion hjälps av användningen av kapitalvaror som tidigare producerats av andra.

Så t.ex. kan en given individ arbeta, låt oss säga, som snickare. Hans specialiserade uppsättning kunskap är att snickra. Men i sin egenskap av konsument drar han nytta av alla de andra särskilda yrkena genom hela det ekonomiska systemet. Existensen av en sådan utökad uppsättning kunskap är väsentlig för blotta existensen av många produkter – alla produkter som för sin produktion fordrar mer kunskap än vad någon enstaka individ eller ett fåtal individer kan ha. Sådana produkter inbegriper givetvis maskiner, vilka helt enkelt inte skulle produceras i frånvaro av utökad arbetsdelning och den enorma uppsättning kunskap den representerar.

Vidare: i ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning väljer en stor del av de intelligentaste och ambitiösaste samhällsmedlemmarna, som t.ex. genier och andra individer med stor förmåga, att koncentrera sig just på områden som har den effekten att de fortlöpande förbättrar och ökar den kunskapsvolym som tillämpas i produktionen. Detta är effekten av att sådana individer koncentrerar sig på sådana områden som vetenskap, uppfinningar och affärsverksamhet.

5. Åtminstone sedan Adam Smiths och David Ricardos dagar har man känt till att det i en kapitalistisk ekonomi finns en tendens till utjämning av vinstkvoten eller avkastningsgraden av kapitalet, sett över alla grenar av det ekonomiska systemet. När avkastningsgraderna ligger över genomsnittet ger de incitament till och också medel till att intensifiera investeringarna och därigenom få mer produktion och större tillgång, vilka sedan verkar till att sänka priserna och avkastningsgraden. När avkastningsgraderna ligger under genomsnittet, blir resultatet minskade investeringar, minskad produktion och tillgång, vilket följs av en ökning av vinsterna och avkastningsgraden. På så sätt sjunker höga vinstkvoter och lägre vinstkvoter stiger.

Denna princips verkan tjänar inte bara till att hålla de olika grenarna av en kapitalistisk ekonomi i balans med varandra, utan tjänar också till att ge konsumenterna makt att bestämma de olika industriernas relativa storlek, helt enkelt på grundval av deras beteendemönster när det gäller att köpa och att avstå från att köpa, för att använda Mises ord. När konsumenterna spenderar mer ökar vinsterna, och när de spenderar mindre sjunker vinsterna. Som svar på de högre vinsterna ökar investeringarna och produktionen, och som svar på de lägre vinsterna eller förlusterna minskar de. På så sätt fås mönstret för investering och produktion att följa samma mönster som konsumenternas penningutlägg.

Kanske ännu viktigare är att verkan av tendensen mot enhetlig avkastning på det investerade kapitalet tjänar till att åstadkomma ett mönster av fortlöpande förbättring av produkterna och produktionsmetoderna. Varje givet företag kan få en avkastning som ligger över genomsnittet genom att införa en ny eller förbättrad produkt som konsumenterna vill köpa, eller en effektivare och mindre kostsam metod att producera en existerande produkt. Men sedan kommer den höga vinst det åtnjuter att dra till sig konkurrenter, och när väl innovationen blir allmänt antagen, försvinner den höga vinsten, vilket resulterar i att konsumenterna vinner den fulla nyttan av innovationen. I slutändan får de bättre produkter och betalar lägre priser.

Om det företag som gjort innovationen vill fortsätta att göra exceptionella vinster, måste det införa fler innovationer, vilket i slutändan ger samma resultat. Att göra höga vinster under en lång tidsperiod fordrar att man inför en fortlöpande serie innovationer, så att konsumenterna drar den fulla nyttan av alla innovationerna fram till den allra senaste.

6. Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.

Dessutom: tack vare den dynamiska, progressiva aspekten av principen om enhetlig profitkvot eller avkastningsgrad som jag förklarade för en stund sedan ökar det allmänna gagnet för icke-ägarna från privatägda produktionsmedel hela tiden, eftersom de blir i stånd att köpa ännu fler och bättre produkter till hela tiden fallande realpriser. Det kan inte alltför starkt betonas att dessa progressiva vinster och den allmänt stigande levnadsstandard de medför är med absolut nödvändighet beroende av de kapitalistiska institutionerna privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och ekonomisk konkurrens och inte skulle vara möjliga dem förutan. Det är dessa som ligger bakom motiverat och effektivt individuellt initiativ i höjandet av levnadsstandarden.

7. Ett korollarium till den allmänna nyttan av privat ägande av produktionsmedlen är den allmänna nyttan av arvet som institution. Inte bara arvingarna utan också icke-arvingarna drar nytta av dess existens. Icke-arvingarna gagnas därför att arvet som institution uppmuntrar sparande och kapitalackumulation i den mån som den får människor att ackumulera och behålla kapital att överföras till sina arvingar. Resultatet av existensen av detta extra ackumulerade kapital är fler produktionsmedel som producerar för marknaden och därmed fler och bättre produkter för alla att köpa.

Effekten av ytterligare kapital är förstås också ytterligare efterfrågan på arbetskraft och därmed högre löner. Man bör inse att efterfrågan på arbetskraft är ett av de huvudsakliga medel varmed alla privatägda produktionsmedel verkar till gagn för icke-ägarna. Kapital ligger bakom efterfrågan på arbetskraft lika väl som tillgången på produkter.

8. Under kapitalismen är inte bara den enes vinst inte någon annans förlust, försåvitt som den kommer av en ökning av den allmänna totala produktionen, utan också – i de viktigaste fallen, nämligen uppbyggandet av stora industriförmögenheter – är den enes vinst med bestämdhet andras vinst. Detta följer av det faktum att de rent aritmetiska fordringarna för att bygga upp en stor förmögenhet är en kombination av att göra höga vinster på kapitalet under en längre tidsperiod och att spara och återinvestera den allra största delen av den intjänade vinsten år efter år.

Som vi har sett fordras det för att göra höga vinster under en längre tidsperiod, när man står inför konkurrens, att man introducerar en serie betydande innovationer. Dessa innovationer utgör bättre och mindre dyrbara produkter för konsumenterna. Sparandet och återinvesteringen av de vinster man gör på innovationerna utgör ackumulering av produktionsmedlen, vilket också gagnar konsumenterna. Alltså utgör, både till sitt ursprung, i de höga vinsterna och i dispositionen av dem och i ackumuleringen av kapital, stora industriförmögenheter motsvarande vinningar för konsumenterna i allmänhet. När t.ex. Henry Ford på sin tid började med ett kapital på $25000 år 1903 och slutade med ett kapital på $1 miljard år 1946, var detta den andra sidan av det mynt som utgjordes av att genomsnittspersonen blev i stånd att köpa en betydligt bättre och vida effektivare producerad bil – till stor del producerad i fabriker som representerade Fords miljard.

9. Som Mises har visat skiljer sig den ekonomiska konkurrens som äger rum under kapitalismen radikalt från den biologiska konkurrens som är förhärskande i djurriket. Faktum är att dess karaktär är diametralt motsatt. Djurarterna konfronteras med knappa naturgivna försörjningsmedel, vilkas tillgång de är ur stånd att öka. Människan kan, tack vare sitt innehav av förnuft, öka tillgången på allt varav hennes överlevnad och välbefinnande beror. Alltså är, i stället för djurens biologiska konkurrens där de strävar att grabba åt sig begränsade förråd av naturgivna nödvändigheter, där de starka lyckas och de svaga dukar under, den ekonomiska konkurrensen under kapitalismen en konkurrens om vem som mest kan öka tillgången på saker och ting, med resultat att praktiskt taget var och en överlever längre och bättre.

Helt olikt lejonen på savannen[2], som måste konkurrera om en begränsad tillgång på sådana djur som zebror och gaseller, med hjälp av sina sinnen och sina lemmar, konkurrerar producenterna under kapitalismen om en begränsad tillgång på dollar i konsumenternas händer, om vilka de konkurrerar genom att erbjuda de bästa och mest ekonomiska produkter deras intellekt kan tänka ut. Eftersom sådan konkurrens är en konkurrens i det positiva skapandet av ny och ökad rikedom, finns det inga genuina långsiktiga förlorare som resultat av den. Det finns bara vinnare.

Konkurrensen mellan bönder och mellan tillverkare av jordbruksmaskiner gör det möjligt för de hungriga och svaga att äta och att växa sig starka; konkurrensen mellan tillverkare av läkemedelsprodukter gör det möjligt för de sjuka att återfå sin hälsa; konkurrensen mellan tillverkare av glasögon och av hörapparater gör det möjligt för många som annars inte kunde se eller höra att göra det. Så långt från att vara en konkurrens som resulterar i ”de starkares överlevnad” kan konkurrensen inom kapitalismen exaktare beskrivas som en konkurrens som resulterar i allas överlevnad, eller åtminstone fler och fler, under längre och längre tid och hela tiden bättre. Den enda bemärkelse i vilken endast de ”starkaste” överlever är att det är de starkaste produkterna och de starkaste produktionsmetoderna som överlever, till dess att de ersätts av ännu starkare produkter och produktionsmetoder, med de effekter på den mänskliga överlevnaden som jag just beskrivit.

Som Mises också har visat med sin vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar till associationslagen[3], finns det utrymme för alla i den kapitalistiska konkurrensen. Det finns plats även för dem som i varje avseende är mindre kapabla än andra. Faktum är att konkurrensen under kapitalismen, så långt ifrån att vara en fråga om konflikt mellan mänskliga varelser, till stor del är en process av att organisera detta enda stora system för social samverkan som kallas arbetsdelning. Den bestämmer vid vilken punkt i detta allomfattande system av social samverkan varje individ ska ge sitt specifika bidrag – vem som till exempel ska vara ledare för en industri och för hur lång tid, och vem som ska vara vaktmästare, och vem som ska inta alla ställningar däremellan.

I denna konkurrens har varje individ, oavsett hur begränsade hans förmågor är, möjlighet att konkurrera ut alla andra, oavsett hur överlägsna honom de må vara i sina förmågor, för just hans plats. Helt bokstavligt, och detta är något som händer varje dag, är de som inte besitter högre förmågor än vad som fordras för att vara vaktmästare i stånd att utan vidare konkurrera ut världens största produktiva genier – för arbetet som vaktmästare. Till exempel kanske Bill Gates är en så överlägsen individ att han, förutom att kunna revolutionera mjukvaruindustrin, kanske kan städa fem gånger så många kvadratmeter på kontoret på samma tid som någon nu levande vaktmästare, och göra det bättre. Men om Bill Gates kan tjäna en miljon dollar per timme som chef för Microsoft, och man kan finna vaktmästare som är villiga att arbeta för, låt oss säga, $10 i timmen, får deras beredvillighet att utföra arbetet för en hundratusendel av den timlön Gates skulle kräva deras mindre förmåga att bli en så obetydlig faktor att det är de som i detta fall utklassar alla andra.

Det behöver väl inte sägas att samma princip gäller för alla mindre grader av produktiv överlägsenhet. Till exempel: individer som är i stånd att vara dubbelt så effektiva vaktmästare än den genomsnittlige vaktmästaren, men som också är i stånd till att utföra arbete som den genomsnittlige vaktmästaren helt enkelt inte kan utföra och som ger dem mer än dubbelt så mycket per timme i lön är vad den genomsnittlige vaktmästaren tjänar – dessa personer kommer att konkurreras ut av den genomsnittlige vaktmästaren för arbetet som vaktmästare. För det blir billigare att anställa två vanliga vaktmästare än en dubbelt så effektiv vaktmästare som måste betalas mer än de båda vanliga vaktmästarna tillsammans, samtidigt som deras kombinerade arbetsinsats motsvarar hans.

Det finns en viktig implikation i dessa exempel vad gäller ekonomisk olikhet. Nämligen att det är de mindre kapabla människornas förmåga att arbeta för löner som är tillräckligt mycket lägre än de mer kapablas som gör det möjligt för dem att konkurrera ut de mer kapabla och därmed försäkra sig om anställning. Härav följer att alla åtgärder, som t.ex. lagstadgade minimilöner, som försöker tvinga upp de mindre kapablas löner verkar till att undergräva deras förmåga att konkurrera med framgång och därmed tvingar ut dem i arbetslöshet, samtidigt som de berövar det övriga samhället deras tjänster och tvingar mer kapabla arbetare att ta arbeten som kunde ha fyllts av mindre kapabla arbetare.

Utöver det faktum att det under kapitalism finns utrymme för t.o.m. minimalt kapabla människor att sysselsättas i det ekonomiska systemet, är det också så att eftersom produktiva genier är fria att lyckas med att revolutionera produkter och produktionsmetoder, är de med minimala förmågor i stånd att åtnjuta inte bara mat, kläder och tak över huvudet, utan även sådana produkter som bilar, TV-apparater och persondatorer, produkter vilkas själva existens de förmodligen aldrig ens drömt om på egen hand.

De förluster som förknippas med konkurrens är som mest endast kortsiktiga förluster. Till exempel: när väl de smeder och hästuppfödare som gjordes arbetslösa av bilen hittat andra arbeten på jämförbar nivå, var den enda varaktiga effekten på dem att de också, i sin egenskap av konsumenter, kom att åtnjuta bilens fördelar framför hästen. Inte heller svalt de bönder ihjäl som använde mulor, som sedan drevs ut av bönder som använde traktorer, utan måste helt enkelt byta arbete, och när de gjort det, åtnjöt de tillsammans med alla andra både en rikligare tillgång på föda och andra produkter också, produkter som kunde produceras just på grundval av arbetskraft som frigjorts från jordbruket.

Till och med i de fall där ett enstaka exempel på konkurrens resulterar i att en individ måste tillbringa återstoden av sitt liv i en lägre ställning än han tidigare åtnjöt, till exempel om ägaren till en fabrik som tillverkade piskor för hästskjutsar måste leva resten av sitt liv som vanlig löntagare efter att ha blivit utkonkurrerad av bilen – inte ens han kan med rätta hävda att konkurrensen har skadat honom. Det mesta han rimligen kan hävda är bara att från och med nu är de enorma vinningar han erhåller från konkurrensen mindre än de ännu enormare vinningar han erhöll tidigare. För det är konkurrensen som ligger bakom produktion av och tillgång på allt han fortsätter att kunna köpa och som är ansvarig för köpkraften hos varje dollar av hans och alla andras inkomst. Och givetvis fortsätter den att höja hans realinkomst från den nivå från vilken den sjunkit. Faktum är att under kapitalismen höjer konkurrensen fortlöpande den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard över vad till och med de allra rikaste kunde åtnjuta några generationer tidigare. (Så till exempel har den genomsnittlige löntagaren i ett kapitalistiskt land idag en högre levnadsstandard t.o.m. än drottning Victoria, förmodligen i varje avseende utom förmågan att anställa tjänare.)

10. Och nu, återigen med åberopande av Mises, är kapitalismen, så långt ifrån att vara det planlösa kaos och den ”produktionsanarki” som marxisterna påstår den vara, i själva verket ett så grundligt och rationellt planerat ekonomiskt system som det är möjligt att ha. Den planering som äger rum under kapitalismen, utan att knappast någonsin erkännas som sådan, är den planering som görs av varje enskild deltagare i det ekonomiska systemet. Varje individ som tänker på någon ekonomisk verksamhet som skulle vara till gagn för honom och hur han ska genomföra den ägnar sig åt ekonomisk planering. Privatpersoner planerar att köpa hus, bilar, hushållsapparater och t.o.m. matvaror. De planerar vilka arbeten de ska utbilda sig för och var de ska erbjuda och tillämpa de förmågor de har. Företag planerar att införa nya produkter eller att upphöra med existerande produkter; de planerar att ändra sina produktionsmetoder eller att fortsätta att använda de metoder de för närvarande använder; de planerar att öppna eller stänga filialer; de planerar att anställa nya arbetare eller att avskeda arbetare de för närvarande har i sin anställning; de planerar att öka eller minska sina lager.

Man kan finna ännu fler exempel på rutinmässig, vardaglig ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag. Privat ekonomisk planering finns överallt omkring oss och alla ägnar sig åt den. Men för alla utom dem som studerar Mises är den osynlig. För dem som är okunniga om Mises är ekonomisk planering något som hör staten till.

Enorm, allomfattande privat ekonomisk planering inte bara existerar utan samordnas, integreras, harmoniseras också till att åstadkomma ett sammanhängande planerat ekonomiskt system. Det medel varmed detta åstadkoms är prissystemet. All ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag äger rum på grundval av övervägande av priser – priser som utgör kostnader och priser som utgör vinster eller inkomster. Privatpersoner som planerar att köpa varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid priserna för dessa varor och tjänster och är beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Privatpersoner som planerar att sälja varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid de priser de kan vänta sig för sina varor eller tjänster och är också beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Affärsföretag grundar förstås sina planer på överväganden både av försäljningsvinster och av kostnader och därmed av de respektive priser som utgör båda, och är beredda att ändra sina planer som svar på förändringar i lönsamheten.

När min fru och jag först flyttade till Kalifornien planerade vi till exempel att köpa ett hus högt uppe på en kulle med utsikt över Stilla havet. Men sedan vi fick reda på priset för sådana hus beslöt vi snabbt att vi behövde revidera vår plan och i stället leta efter ett hus åtskilliga kilometer in från kusten. På så sätt leddes vi till att ändra vår husköpsplan på ett sätt som fick den att harmoniera med andras planer, andra som också planerade att köpa den sorts hus vi ursprungligen planerade att köpa, men som dessutom var villiga och i stånd till att i sin plan ta med mer pengar än vi var villiga och i stånd till att ta med. Andras högre bud och vårt övervägande av dessa bud åstadkom en harmonisering av vår husköpsplan med deras.

Likaledes kan en naiv nybörjare vid universitetet planera en karriär som fordrar att han som huvudämne väljer medeltida fransk litteratur eller renässanspoesi. Men någon gång innan hans tredje år vid universitetet börjar kommer han att inse att om han envisas med en sådan karriärplan, kan han förvänta sig att leva sitt liv svältande i en vindskupa. Om han å andra sidan ändrar sin karriärplan och börjar studera bokföring eller teknik kan han förvänta sig att leva mycket behagligt. Och så ändrar han sin karriärplan och sin studieplan. När han ändrar sin karriärplan på grundval av ett övervägande av framtida inkomst gör denne student en förändring som bättre stämmer överens med de planer andra i det ekonomiska systemet har. För att utföra andras planer fordrar vida fler revisorers och ingenjörers tjänster än litterära experters tjänster.[4]

Ett sista exempel: konsumenter ändrar sin kostplan och planerar därför, låt oss säga, att äta mer fisk och kyckling och mindre nötkött. Detta resulterar i en motsvarande ändring i deras köpmönster och i vad de avstår från att köpa. För att bibehålla sin lönsamhet måste nu stormarknader och restauranger planera att ändra sina erbjudanden, nämligen att öka de respektive mängderna av fisk och kyckling och av de huvudrätter eller smörgåsar med fisk och kyckling de erbjuder, och minska mängderna av nötkött och av huvudrätter eller smörgåsar med nötkött. Dessa förändringar av planen och motsvarande förändringar av inköpen från stormarknadernas och restaurangernas sida resulterar i ytterligare ändringar av planer och inköp från leverantörernas och underleverantörernas sida, och så vidare, tills hela det ekonomiska systemet har blivit tillräckligt omplanerat för att stämma med förändringarna i konsumenternas planer och inköp.

Prissystemet och det övervägande av kostnader och intäkter från alla individers sida som det medför leder till att det ekonomiska systemet fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i efterfrågan eller tillgång på ett sätt som maximerar vinsterna och minimerar förlusterna och säkerställer att varje enskild produktionsprocess genomförs på ett sådant sätt som maximalt befrämjar produktionen i det övriga ekonomiska systemet.

Till exempel: som resultat av en minskning av tillgången på råolja kommer priset på råolja och på oljeprodukter att stiga. Alla enskilda köpare kommer att överväga de högre priserna i relation till sina egna specifika omständigheter – när det gäller konsumenter deras egna behov och önskemål; när det gäller affärsföretag deras förmåga att skicka vidare prisökningen till kunderna. De kommer alla att överväga alternativen till att använda den olja eller de oljeprodukter som specifikt är tillgängliga för dem. På så sätt kommer var och en av deltagarna, på grundval av sitt eget tänkande och sin egen planering, att minska sin efterfrågan på dessa varor på ett sätt som minst skadar hans välbefinnande. Och på så sätt kommer tänkandet och planeringen hos alla som deltar i det ekonomiska systemet och som använder olja eller oljeprodukter att finnas med i bestämmandet av var och med hur mycket den mängd olja och oljeprodukter som efterfrågas minskar som svar på en ökning av priserna på dem. Detta är helt klart ett fall av att svara på en förlust i tillgången på ett sätt som minimerar förlusten. Minskningen i tillgången kommer att åtföljas av en jämbördig minskning i användningen av den i de minst viktiga av de användningsområden för vilka den tidigare högre tillgången hade varit tillräcklig.

På liknande sätt leder prissystemet och alla deltagares individuella tänkande och planering till maximering av vinningarna från en ökning i tillgången på varje knapp produktionsfaktor. Den ökade tillgången absorberas i de användningsområden där den värderas högst, d.v.s. där den kan absorberas med lägsta prisfall.

Medan kapitalismen är ett ekonomiskt system som är grundligt och rationellt planerat och som fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i de ekonomiska betingelserna, är socialismen ironiskt nog, som Mises har visat, ur stånd till ekonomisk planering. När socialismen förstör prissystemet och dess grundvalar, nämligen privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen, förstör den också den intellektuella arbetsdelning som är väsentlig för rationell ekonomisk planering. Den kommer med det omöjliga kravet att planeringen av det ekonomiska systemet ska genomföras som ett odelbart helt i ett enda intellekt som endast ett allvetande gudomligt väsen skulle kunna besitta.

Vad socialismen representerar är så långt från rationell ekonomisk planering att den i själva verket är ett förbud mot rationell ekonomisk planering. Till att börja med är den till själva sin natur ett förbud mot ekonomisk planering för alla utom diktatorn och de andra medlemmarna av den centrala planeringsmyndigheten. De ska åtnjuta privilegiet att ha monopol på planering i den absurda, praktiskt taget vansinniga tron att deras hjärnor kan uppnå samma allseende och allvetande förmågor som allsmäktiga gudomligheter. Det kan de inte. Så vad socialismen faktiskt representerar är försöket att sätta en människas, eller som mest en handfull människors, tänkande och planering i stället för tio- och hundratals miljoner, ja rentav miljarder, människors tänkande och planering. Till sin natur har detta försök att få så få människors hjärnor att möta så många människors behov inga större utsikter till framgång än ett försök att få så få människors ben att bära så många människors vikt.

För att ha rationell ekonomisk planering fordras allas självständiga tänkande och planering, som verkar i en miljö av privat ägande av produktionsmedlen och prissystemet, m.a.o. kapitalism.

11. Jag övergår nu till frågan om monopol. Socialismen är det monopolistiska systemet. Kapitalismen är frihetens och den fria konkurrensens system.

Som Mises har påpekat är de väsentliga naturgivna fordringarna för mänskligt liv, som t.ex. dricksvatten, odlingsbar mark och de tillgängliga tillgångarna på praktiskt taget alla mineraler som regel tillgängliga i så stora mängder att inte alla tillgängliga källor kan exploateras. Den arbetskraft som fordras är inte tillgänglig. Den används på landområden och mineralfyndigheter som är produktivare eller i de talrika industriella och kommersiella verksamheter där marknadspriserna demonstrerar att användningen av dem är viktigare än produktionen av ytterligare tillgångar på jordbruksvaror eller mineraler.

Under dessa förhållanden och i frånvaro av statlig inblandning är vad som fordras för att göra det möjligt för någon producent (eller kombination av producenter) att bli ensam leverantör av någonting att det pris han tar är för lågt för att göra det mödan värt för andra potentiella leverantörer att ge sig in på området. Ställningen som ensam leverantör tryggas av det låga priset och är inte någon grundval för att ta ut ett högt pris.

Samma poäng gäller väsentligen för fall där nödvändigheten att investera stora mängder kapital kraftigt begränsar antalet leverantörer. Här fordras ett stort kapital för att uppnå låga produktionskostnader per enhet, vilka är nödvändiga för att vara lönsamma vid låga försäljningspriser.

Monopol är i själva verket resultatet av statlig inblandning. Specifikt är det att en marknad eller en del av en marknad reserveras för en eller flera leverantörer med hjälp av initierandet av fysiskt tvång. Exklusiva statliga ensamrätter, skyddstullar och licensieringslagar är exempel.

12. Kapitalismen är det system som leder till ständigt stigande reallöner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade drar inte affärsmän och kapitalister vinster från vad som påstås ursprungligen bara ha varit löner eller vad som påstås naturligt och med rätta ha varit löner. Den ursprungliga och primära formen av inkomst är vinster, inte löner. Manuella arbetare som producerade och sålde produkter antingen i Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” eller i Karl Marx ”enkla cirkulation” förtjänade inte löner utan försäljningsintäkter. När man säljer en limpa bröd eller ett par skor eller vilken annan produkt som helst, betalas man inte en lön utan en försäljningsintäkt. Och just därför att dessa manuella arbetare inte uppförde sig som kapitalister, d.v.s. inte köpte i avsikt att sälja utan gjorde utgifter bara som konsumenter, gjorde de inga utgifter för medlen att producera vilka varor de än må ha sålt, och därför ådrog de sig inga penningkostnader som måste dras från deras försäljningsintäkter; m.a.o., alla deras försäljningsintäkter var vinster, inte löner. Det visar sig att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.[5]

I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade är det först med kapitalisternas och kapitalackumulationens ankomst som löner som företeelse uppstår, tillsammans med efterfrågan på kapitalvaror. Både löner och utgifter för kapitalvaror visar sig som produktionskostnader i pengar som måste dras från försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, d.v.s. ju mer som köps för syftet att förtjäna försäljningsintäkter i jämförelse med försäljningsintäkterna, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna, och därmed är vinsterna lägre i jämförelse med både försäljningsintäkterna och lönerna. Med andra ord: vad kapitalisterna är ansvariga för är inte skapandet av vinsten som företeelse och dess avdrag från lönerna, utan skapandet av löner och penningkostnader och deras avdrag från försäljningsintäkterna, som ursprungligen alla var vinster. Kapitalister är ansvariga för skapandet av löner och för minskningen av den andel av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ju fler och ju rikare kapitalisterna är, desto högre är lönerna jämfört med vinsterna.

Det faktum att löntagare kan vara villiga att arbeta för existensminimum i avsaknad av bättre alternativ, och att affärsmän och kapitalister, liksom varje annan köpare, föredrar att betala mindre hellre än mer, är påståenden som är sanna men helt och hållet irrelevanta för bestämmandet av de löner som löntagarna faktiskt måste acceptera. Dessa löner bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraft, som både är den mest fundamentalt användbara beståndsdelen i det ekonomiska systemet och som det av naturen råder knapphet på.

I denna konkurrens strider det emot varje arbetsgivares egenintresse att tillåta lönerna att sjunka under den punkt som motsvarar full sysselsättning för ifrågavarande sorts arbetskraft på ifrågavarande plats. Sådana låga löner innebär att mängden efterfrågad arbetskraft överskrider den tillgängliga tillgången, d.v.s. att det råder brist på den arbetskraft det gäller. Brist på arbetskraft är jämförlig med en auktion där det fortfarande finns två eller fler som bjuder på samma föremål. Det enda sätt på vilket den budgivare som helst vill ha föremålet kan försäkra sig om det är genom att bjuda över sina rivaler och göra föremålet för dyrt för dem, så att de måste stiga åt sidan och göra det möjligt för honom att försäkra sig om föremålet.

På arbetsmarknaden kan det finnas tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner arbetare. Men knappheten på arbetskraft innebär att det finns potentiella arbeten för långt fler än detta antal. Det faktum att var och en av oss skulle vilja dra nytta av åtminstone tio andras arbetskraft kan tas som en indikation på omfattningen av knappheten på arbetskraft.

När en lönesats sjunker under den punkt som motsvarar full sysselsättning för den sorts arbetskraft det gäller, blir det möjligt för arbetsgivare som inte var i stånd till eller villiga att betala den högre lönen att erhålla arbetskraft på bekostnad av andra arbetsgivare som är i stånd till och villiga att betala den högre lönen. Situationen är exakt densamma som den starkare budgivaren vid en auktion som står inför förlusten av det föremål han önskar till någon annan, svagare budgivare. Sättet att försäkra sig om den arbetskraft han behöver är att höja budet och slå ut konkurrensen från de svagare arbetsgivarna.

När man ställs inför den brist på arbetskraft som uppkommer när det sätts tak på priset på arbetskraft konspirerar faktiskt arbetsgivarna med sina arbetstagare för att undvika lönekontrollernas anda genom att ge falska befordringar. Detta gör det möjligt för dem att hävda att de inte bryter mot kontrollerna fastän de faktiskt gör det.

Givet hur höga penninglönerna är, vilka, som vi har sett, bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om knapp arbetskraft, är nu det som bestämmer reallönerna, d.v.s. de varor och tjänster löntagarna kan köpa med de pengar de tjänar, priserna. Reallönerna bestäms fullt ut lika mycket av priserna som av lönerna. Reallönerna stiger endast när priserna sjunker i jämförelse med lönerna.

Vad som får priserna att falla i jämförelse med lönerna är en ökning av arbetets produktivitet, d.v.s. produktionen per enhet av arbetskraft. En ökning av arbetets produktivitet betyder större tillgång på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft, och därmed lägre priser på konsumtionsvaror jämfört med löner. Om vi på något sätt kunde mäta tillgången på konsumtionsvaror skulle en fördubbling av arbetets produktivitet åstadkomma en fördubbling av tillgången på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft och, om man står inför i allmänhet samma utgifter för att köpa konsumtionsvaror respektive arbetskraft, resulterar detta i en halvering av priserna på konsumtionsvaror, när man står inför i allmänhet samma genomsnittliga löner. Det skulle med andra ord fördubbla reallönerna.

Ökningen av arbetets produktivitet är alltid den väsentliga beståndsdelen i ökningen av reallönerna. Det är den som möjliggör att ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, vilka ansvarar för i genomsnitt högre penninglöner, åtföljs av priser som inte stiger eller inte stiger i samma omfattning som lönerna.

Och det som ansvarar för ökningen av arbetets produktivitet är affärsmännens och kapitalisternas aktiviteter. Deras fortlöpande innovationer och kapitalackumulation ligger bakom ökningen av arbetets produktivitet och därmed av reallönerna.

13. Till sist min sista poäng: ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver skulle säkra ett kapitalistiskt samhälle både mot inflation och mot deflation/depression. Den blygsamma ökningen i tillgången på ädelmetaller, och därmed den blygsamma ökning i spenderingsvolymen som den resulterar i, skulle inte vara i stånd att öka priserna när de ställs inför den betydande takt i vilken produktionen och tillgången på praktiskt taget alla andra varor än ädelmetallerna ökar under kapitalismen. Det troligaste är att priserna skulle tendera att falla så som då gjorde under loppet av 1800-talet.

Fallande priser som beror på ökad produktion utgör emellertid inte deflation. De är inte något tecken på någon minskning av den genomsnittliga vinstkvoten, det vill säga den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Inte heller är de något tecken på någon större svårighet att återbetala skulder. Men en djupdykning av vinsterna och en plötslig ökning av svårigheten att återbetala skulder är väsentliga symptom på deflation/depression.

Faktum är, som jag visar i min bok, att den blygsamma ökning av penningmängden och spenderingsvolymen som äger rum under ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver tjänar till att lägga en positiv komponent till avkastningsgraden och till att göra återbetalning av skulder något lättare, inte svårare. De fallande priser som orsakas av ökande produktion kolliderar inte med detta. När priser faller på grund av ökad produktion inför en ökning av penningmängden och spenderingsvolymen, är den genomsnittlige säljaren i en position att ha en tillgång på varor att sälja som är större i större proportion än vad priserna är lägre och därmed i stånd att tjäna mer pengar, inte mindre.

Genuin deflation, sådan som åtföljer depression, är finansiell kontraktion – det vill säga en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen. Det är detta som utplånar lönsamheten och gör återbetalning av skulder svårare. Men sådan kontraktion är precis vad ett montetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver förhindrar. Det förhindrar det, därför att när väl ädelmetallpengar uppstår, försvinner de inte plötsligt, så som sker med omloppsmedel, när de banker som ger ut dem går omkull[6]. Och eftersom deras ökningstakt är blygsam, leder den inte till någon betydande, artificiell minskning av efterfrågan på kontantinnehav, vilket sedan måste följas av en omkastning när ökningen av penningmängden upphör eller bromsas.

Inte heller åstadkommer det fortlöpande sparande och den fortlöpande kapitalackumulation som äger rum under kapitalismen att avkastningen på kapital minskar. Det nominella sparande som äger rum utifrån penninginkomsterna äger till stor del rum utifrån en avkastningsgrad som förhöjs av ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen och, så länge som penningmängden och spenderingsvolymen fortsätter att blygsamt öka, minskar detta sparande inte avkastningsgraden.

Om det inte förekom någon ökning av penningmängden och spenderingsvolymen skulle avkastningsgraden vara lägre, men stabil på den lägre nivån. Kapitalackumulationen skulle fortskrida helt enkelt på grundval av fallande ersättningspriser, där oförändrade utgifter fortlöpande skulle köpa större mängder kapitalvaror.

Som jag visar i min bok existerar, i ett sådant sammanhang, sparandet helt och hållet på bruttonivån, där det bestämmer sådana livsviktiga saker som till vilken grad det ekonomiska systemet koncentreras på produktion av kapitalvaror i jämförelse med konsumtionsvaror och på produktionsperiodens längd. Därmed avslöjas de väsentliga beståndsdelarna i kapitalackumulationen vara en tillräckligt hög relativ produktion av kapitalvaror och en tillräckligt lång produktionsperiod, tillsammans med tekniskt framåtskridande och allt annat som tjänar till att öka produktionen, framför allt ekonomisk frihet.

Här måste jag av tidsbrist sluta. Jag skulle vilja göra det med att säga att om ni har funnit mitt anförande av idag av intresse, hoppas jag att ni kommer att utforska de saker jag har diskuterat, längre och i mer detalj, i min bok. Dess hela summa och substans kan förstås som en systematisk redogörelse för kapitalismens välvilliga natur.

Copyright © 2002, 2012 George Reisman

Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.

---

[1]) Se också om detta ämne, och varför miljövännerna inte lyckas förstå det, diskussionen om hur produktion förbättrar miljön i Den giftiga miljörörelsen.

[2]) Reisman skriver ”i djungeln”, men eftersom både lejonen, zebrorna och gasellerna lever på savannen, har jag tagit mig friheten att här rätta min läromästare. Ö.a.

[3]) ”Associationslagen” är Mises egen term för lagen om komparativa fördelar. Ricardo tillämpade den endast på utrikeshandel; hur den är tillämplig på annat förklaras av Reisman i de följande styckena. Ö.a.

[4]) I den mån som människor värderar att tjäna pengar högre än sin personliga preferens för att ägna sig åt något visst yrke kommer deras preferensskala att sammanfalla med deras som erbjuder pengarna. Givetvis finns det fall där en individ sätter så stort värde på att ägna sig åt något visst yrke att han är villig att acceptera betydligt lägre lön än han skulle kunna tjäna inom andra yrken. Att han inte sätter högre värde på pengar än på tillfredsställelsen att ägna sig åt det yrke han föredrar visar samtidigt att han sätter större värde på tillfredsställsen att ägna sig åt detta yrke än på de preferenser andra ger uttryck åt genom att erbjuda pengar. Därför är, i motsats till den förhärskande uppfattningen att penningbegär är ”själviskt”, det i själva verket i sådana fall den relativa avsaknaden av penningbegär som är mer ”självisk” än penningbegäret, ty försåvitt som man inte sätter värde på att tjäna pengar arbetar man inte för att tillfredsställa andras behov och önskemål. En person som inte alls bryr sig om att tjäna pengar och inte tjänar några bidrar inte med någonting alls till tillfredsställandet av andras behov eller önskemål och står därmed utanför det system av social samverkan som utgörs av arbetsdelningen och bruket av pengar.

[5]) Framtida doktrinhistoriker kan gärna notera att Reisman här för första gången inte åberopar sig på Mises. Principen om ”profitens primat” är Reismans eget revolutionerande bidrag till den ekonomiska vetenskapen. Jag har själv gjort ett blygsamt försök att presentera denna princip i min uppsats Varför behöver vi George Reisman? Ö.a.

[6]) Omloppsmedel är fordringar på pengar som bankerna ska betala när så fordras, men som bankerna i själva verket inte äger. [Eng. ”fiduciary media”; ty. ”Umlaufsmittel”.]

Annons

Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen. Den finns också att läsa som pdf-fil.

Idag, den 29 september 2006, var det 125 år sedan ekonomen och samhällsfilosofen Ludwig von Mises föddes; han avled 1973. Mises var min lärare och mentor och inspirationskällan till det mesta jag vet och anser vara viktigt och värdefullt inom dessa områden – till vad som gör det möjligt för mig att förstå de händelser som formar den värld vi lever i. Jag vill ta detta tillfälle i akt att hylla honom, eftersom jag menar att han förtjänar att inta en framträdande plats i den moderna tidens intellektuella historia.

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält. Arbetsdelningens existens och dess framgångsrika funktion beror emellertid på ett avgörande sätt av ett kapitalistiskt samhälles institutioner – d.v.s. av begränsad statsmakt och ekonomisk frihet, privat ägande av land och all annan egendom, utbyte och pengar, sparande och investeringar, ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk konkurrens, och vinstmotivet – institutioner som överallt varit under attack under åtskilliga generationer.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. Betydande brister och inkonsekvenser i Smiths och Ricardos och deras efterföljares skrifter gjorde det möjligt för socialisterna att hävda att de klassiska ekonomerna i själva verket var deras bundsförvanter. Jevons och de tidigare ”österrikiska” ekonomernas – Mengers och Böhm-Bawerks – skrifter var inte tillräckligt uttömmande för att erbjuda socialisterna effektivt motstånd. Bastiat hade försökt göra det, men han dog för tidigt och saknade förmodligen hur som helst det nödvändiga teoretiska djupet.

När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Vad Mises företog sig, och vad som sammanfattar det väsentliga i hans storhet, var att bygga ett intellektuellt försvar för kapitalismen och därmed för civilisationen.

Socialisternas främsta argument var att kapitalismens institutioner endast tjänade en handfull råbarkade ”exploatörers” och ”monopolisters” intressen och motverkade det stora flertalet människors intressen, vilka socialismen skulle tjäna. Medan det enda svar andra kunde ge var att göra upp planer på att beröva kapitalisterna lite mindre av deras förmögenheter än vad socialisterna krävde, eller att yrka på att äganderätten skulle respekteras trots att den var oförenlig med de flesta människors välbefinnande, ifrågasatte Mises allas grundantagande. Han visade att kapitalismen verkar för allas materiella egenintresse, inbegripet icke-kapitalisternas – de så kallade proletärernas. Mises visade att i ett kapitalistiskt samhälle tjänar privatägda produktionsmedel marknaden. Fabrikers och verkstäders fysiska förmånstagare är alla som köper deras produkter. Och, tillsammans med drivfjädern vinst och förlust och den konkurrensfrihet den implicerar, säkerställer förekomsten av privat ägande en ständigt växande tillgång på produkter för alla.

Mises visade alltså att sådana klyschor som att ”fattigdom orsakar kommunism” är absolut nonsens. Det är inte fattigdom, förklarade han, utan fattigdom plus vanföreställningen att kommunism är botemedlet mot fattigdom, som orsakar kommunism. Han visade att om de vilseledda revolutionärerna i underutvecklade länder och i utarmade slumområden förstod ekonomi, skulle varje önskan de skulle kunna ha att bekämpa fattigdom göra dem till förespråkare för kapitalism.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos. För socialism betyder avskaffande av prissystemet och den intellektuella arbetsdelningen; den betyder att allt beslutsfattande koncentreras och centraliseras i händerna på en enda instans: Styrelsen för Central Planering eller den Högste Diktatorn.

Men att planera ett ekonomiskt system går utöver varje enskilt medvetandes förmåga: de olika produktionsfaktorernas antal, varianter och geografiska lägen, de olika tekniska möjligheter som står till buds för dem, och de olika möjligheter till omändringar och kombinationer av vad som kan produceras från dem, ligger långt utöver vad ens det största geni kan hålla i huvudet. Mises visade att ekonomisk planering fordrar samarbete från alla som deltar i det ekonomiska systemet. Den kan endast existera under kapitalismen, där affärsmän varje dag planerar på grundval av vinst- och förlustkalkyler; arbetare på grundval av löner; och konsumenter på grundval av priserna på konsumtionsvaror.

Mises bidrag till debatten mellan kapitalism och socialism – den moderna tidens ledande fråga – är överväldigande. Innan han skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

För människor som lever i ett kapitalistiskt samhälle är bokstavligt talat omgivna av ekonomisk planering, och ändå inser de inte att den existerar. Varje dag är det otaliga affärsmän som planerar att utvidga sina företag eller dra ner på verksamheten, som planerar att införa nya produkter eller upphöra med gamla, som planerar att öppna nya filialer eller stänga existerande, som planerar att ändra sina produktionsmetoder eller fortsätta med samma metoder, som planerar att anställa fler arbetare eller avskeda några av dem de har. Och varje dag finns det otaliga arbetare som planerar att förbättra sina färdigheter, att byta yrke eller arbetsplats eller att fortsätta som de gjort förut; och konsumenter som planerar att köpa hus, bilar, stereoapparater, biffstek eller hamburgare, och hur de ska använda de varor de redan har – till exempel att ta bilen till arbetet eller ta tåget i stället.

Ändå vägrar människor att kalla all denna verksamhet för planering och reserverar termen för en handfull statstjänstemäns kraftlösa ansträngningar, statstjänstemän som, efter att ha förhindrat alla andras planering, dristar sig till att sätta sin egen kunskap och intelligens i tiotals och hundratals miljoner människors kunskaps och intelligens ställe.

Mises identifierade förekomsten av planering under kapitalism, det faktum att den grundar sig på priser (”ekonomiska kalkyler”) och det faktum att priserna tjänar till att samordna och harmonisera alla de miljontals separata, oberoende planerarnas verksamheter.

Han visade att varje individ, genom att vara angelägen om att få inkomster eller avkastningar och om att begränsa sina utgifter, leds till att anpassa sina planer till alla andras planer: Till exempel: en studerande som bestämmer sig för att bli revisor hellre än konstnär, därför att han värdesätter den högre inkomst han kan tjäna som revisor, ändrar sin karriärplan som gensvar på andras planer att köpa revisorstjänster hellre än målningar. En individ som bestämmer sig för att ett hus i ett visst bostadsområde är för dyrt och som därför ger upp sin plan att bo i detta område, är likaledes inbegripen i en process av att anpassa sina planer till andras planer; för det som gör huset alltför dyrt är andras planer att köpa det, andra personer som kan och vill betala mer. Och framför allt visade Mises att varje affärsverksamhet, genom att försöka göra vinster och undvika förluster, leds till att planera sina verksamheter på ett sätt som inte bara tjänar dess egna kunders planer, utan tar med i beräkningen alla andras planer som använder samma produktionsfaktorer genom hela det ekonomiska systemet.

Alltså visade Mises att kapitalismen är ett ekonomiskt system som är rationellt planerat genom alla deltagares kombinerade, egennyttiga ansträngningar. Socialismens misslyckande, visade han, är resultatet av det faktum att den inte utgör ekonomisk planering utan förstörelse av ekonomisk planering, som endast existerar under kapitalismen och prissystemet.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.

Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.