Denna uppsats publicerades i The Objectivist, augusti–september 1968 och har senare också utgivits som pamflett; originalet finns också att läsa på George Reismans hemsida. En utvidgad version av uppsatsen ingår i Capitalism: A Treatise on Economics (kap. 10, avsnitt 10).
Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är en central beståndsdel både inom samtida ekonomisk teori och i [amerikanska] justitiedepartementets antitrustavdelnings praktik. ”Ren och fullkomlig konkurrens” är den måttstock varmed samtida ekonomiska teoretiker och justitiedepartementets jurister bestämmer sig för om en industri är ”konkurrensutsatt” eller ”monopolistisk” och vad man ska göra om de finner att den inte är ”konkurrensutsatt”.
”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. Om detta är svårt att tro, beakta följande stycke i en ofta använd ekonomisk lärobok av professor Richard Leftwich:
Som kontrast kan det förekomma intensiv rivalitet mellan två bilförsäljare eller mellan två bensinstationer i samma stad. Den ene säljarens handlingar påverkar den andres marknad; följaktligen existerar inte ren konkurrens i detta fall.[1]
Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism. Det som med rätta kallas konkurrens vilar på separata, oberoende individers verksamhet, individer som äger och utbyter privategendom i strävan efter sitt egenintresse. Den uppstår när två eller flera sådana individer blir rivaler om samma affärsområde. Begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår däremot från en ideologi som utplånar existensen av individer, privategendom och utbyte. Det är en produkt av ett sätt att nalkas ekonomin som grundar sig på vad Ayn Rand har kännetecknat som ”stampremissen”.[2]
Stampremissen dominerar samtida ekonomisk teori, och som Miss Rand skriver, ”delas [den] i lika mån av kapitalismens fiender och dess förkämpar…” Länken mellan begreppet ”ren och fullkomlig konkurrens” och stambegreppet om människan är ett stambegrepp om egendom, om priser och om kostnader.
Enligt samtida ekonomi betraktas ingen egendom som verkligt privat. Som mest menar man att egendom hålls i förvaltarskap för dess påstått verkliga ägare, ”samhället” eller ”konsumenterna”. ”Samhället”, påstår man, har rätt till varje producents egendom och finner sig i att han fortsätter att vara ägare endast så länge som ”samhället” erhåller vad det eller dess talesmän bland professorerna anser vara maximalt möjliga behållning. Som professor C.E. Ferguson, en anhängare av läran om ”ren och fullkomlig konkurrens”, förklarar i sin lärobok:
Vid varje tidpunkt innehar ett samhälle en samling resurser som antingen ägs individuellt eller kollektivt, beroende på ifrågavarande samhälles politiska organisation. Ur social synvinkel är målsättningen för den ekonomiska verksamheten att få ut så mycket som möjligt från denna existerande samling resurser.[3]
Enligt detta stambegrepp om egendom har ”samhället” rätt till etthundra procent av varje försäljares lager och till att dra nytta av etthundra procents användning av hans fabriker och utrustning. Utövandet av denna påstådda rättighet ska endast begränsas av hänsynen till ”samhällets” påstådda alternativa behov. Alltså ska en producent behålla någon del av sitt lager endast om det kommer att tjäna ett större behov hos ”samhället” i framtiden än i nuet. Han ska producera till mindre än hundra procent av sin kapacitet endast i den mån som det finns något mer trängande behov av ”samhällets” arbetskraft, material och bränsle inom något annat produktionsområde än vad han själv skulle ha behov av.
Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det. (För en redogörelse för upphovet till detta påstådda ideal, se Ludwig von Mises, Human Action.[4]) I enlighet med detta ”ideal” bryter den samtida ekonomin ut begreppen pris och kostnad från det sammanhang som utgörs av individer som ägnar sig åt fritt utbyte av privategendom och förvränger dem så att de passar in i en socialistisk diktators perspektiv. Den betraktar systemet med priser och kostnader som det medel varmed producenterna i en kapitalistisk ekonomi kan ledas till att förse ”samhället” med optimal användning och ”allokering” av dess ”resurser”.
Ett pris betraktas inte som en säljares monetära belöning som han förtjänar i det fria utbytet av hans privategendom, utan som ett sätt att ransonera hans produkter bland de medlemmar av ”samhället” eller de ”suveräna konsumenter” som råkar önska sig dem. Priser rättfärdigas på den grundvalen att de är ett sätt att ransonera som är överlägset statens utgivande av kuponger och statliga prioriteringar. Faktum är att själva ransoneringen av professor George Stigler i hans populära lärobok beskrivs som ”ransonering utan priser”, där priser påstås vara den form av ransonering som existerar under kapitalismen.[5]
Likaledes är en kostnad, enligt samtida ekonomi, inte ett penningutlägg som görs av en köpare för att erhålla varor eller tjänster genom fritt utbyte, utan värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” måste avstå från genom att erhålla någon viss vara eller tjänst. Om detta skriver professor Ferguson:
Den sociala kostnaden för att använda ett knippe resurser för att producera en enhet av vara X är det antal enheter av vara Y som måste uppoffras under processen. Resurser används för att producera både X och Y (och alla andra varor). De resurser som används i produktionen av X kan inte användas för att producera Y eller någon annan vara. För att använda ett populärt krigstidsexempel: Om man använder fler resurser till att producera kanoner, betyder det färre resurser till att producera smör. Den sociala kostnaden för kanoner är den mängd smör man avstår från.[6]
På grundval av detta kostnadsbegrepp menar samtida ekonomi att den enda relevanta produktionskostnaden är ”marginalkostnaden”. Som regel och på ett ungefär, för begreppet kan endast approximeras, anses ”marginalkostnaden” vara kostnaden för den arbetskraft, det material och det bränsle som behövs för att producera ytterligare en enhet av en produkt. Deras värde förmodas representera värdet av de viktigaste alternativa varor eller tjänster som ”samhället” avstår från för att erhålla denna ytterligare enhet.
Begreppet ”marginalkostnad” utesluter kostnaden för existerande fabriker och maskiner. Skälet till att dessa utesluts är att dessa tillgångar är ”här”, de har betalats i det förflutna, och därför betraktas kostnaden för dem inte som någon angelägenhet för ”samhället” i nuet.
Alla priser bör enligt detta synsätt vara knapphetspriser, d.v.s. priser som bestäms av nödvändigheten att balansera en begränsad tillgång mot en jämförelsevis obegränsad efterfrågan.
Tillgång betyder, i det sammanhang som utgörs av denna lära, de varor som är här – i säljarnas ägo – och de potentiella varor som säljarna skulle producera med sina existerande fabriker och sin existerande utrustning, om de inte tog någon begränsning av sin produktion utom ”marginalkostnaden” under övervägande. Efterfrågan betyder den uppsättning kvantiteter som köparna kommer att ta vid varierande priser. Varje pris förmodas bestämmas vid vilken punkt som än fordras för att ge köparna den fulla tillgången i denna bemärkelse och begränsa deras efterfrågan efter tillgångens storlek.
Kärnan i denna pristeori är idén att varje säljares varor och användningen av hans fabriker och utrustning tillhör ”samhället” och bör vara gratis för ”samhällets” medlemmar, om inte och förrän ett pris fordras för att ”ransonera” dem och fördela dem mellan de konsumenter som tävlar om dem och har alltför hög efterfrågan på dem. Dessförinnan anses de vara gratisvaror, som luft och solsken, och varje värde de ändå har anses vara resultatet av ”artificiell, monopolistisk begränsning av tillgången” – av ett uppsåtligt, illvilligt undanhållande av varor från ”samhället” från de privata förvaltarnas sida. Men därefter begränsas det värde de kan uppnå endast av den vikt köparna lägger vid dem.
Enligt detta synsätt antas varje pris vara ett index på intensiteten av ”samhällets” behov av eller begär efter en vara – ett index på varans ”marginella samhällsnytta”.
På så sätt leder den stambundna synen på egendom, på priser och på kostnader till den syn på konkurrens som omfattas av den samtida ekonomin.
Konkurrens ses som det medel varmed priserna drivs ned antingen till likhet med ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de endast överskrider ”marginalkostnaden” med det extra belopp som är nödvändigt för att ”ransonera” nyttan av fabriker och utrustning som arbetar med full kapacitet.
Detta är inte konkurrens sådan som den existerar i verkligheten. Den konkurrens som äger rum under kapitalismen fungerar så att den helt enkelt reglerar priserna i enlighet med de fullständiga produktionskostnaderna och vinstkraven. Den fungerar inte så att den driver ned priserna till ”marginalkostnadernas” nivå eller till den punkt där de representerar en ”knapphet” på kapacitet. Den sorts ”konkurrens” som fordras för att göra det är av ett mycket speciellt slag. Den är bokstavligt talat inte av denna världen. Den är ”ren” och ”fullkomlig”.
Ingen har någonsin definierat ”ren och fullkomlig konkurrens” – proceduren är att blott och bart presentera en lista över betingelser som den fordrar. En tämligen fullständig lista över dessa betingelser presenteras av professor Clair Wilcox (som inte är någon förespråkare för kapitalism) som om den vore en definition av ”ren och fullkomlig konkurrens”. Han skriver:
Fordringarna för fullkomlig konkurrens är fem: För det första måste den vara man handlar med tillhandahållas i stor mängd och varje enhet måste vara så lik varje annan enhet att köparna lätt kan byta från en säljare till en annan för att kunna dra fördel av ett lägre pris. För det andra måste den marknad i vilken varan köps och säljs vara välorganiserad, handeln måste vara kontinuerlig, och de som handlar med den måste vara så välinformerade att varje enhet som säljs vid samma tillfälle säljs för samma pris. För det tredje måste säljarna vara talrika, varje säljare måste vara liten, och den mängd som tillhandahålls av någon av dem måste vara en så obetydlig del av det totala utbudet att ingen ökning eller minskning i hans tillverkning märkbart kan påverka marknadspriset… För det fjärde får det inte finnas någon inskränkning i någon säljares eller köpares oberoende, det må vara enligt sedvänja, kontrakt, hemliga överenskommelser, fruktan för motåtgärder från konkurrenter eller åläggande av offentlig kontroll. Var och en måste vara fri att agera i sitt eget intresse utan hänsyn till några av de andras intressen. För det femte måste marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan. Det får inte finnas någon friktion som hindrar kapitalrörelser från industri till industri, från produkt till produkt eller från företag till företag; investeringar måste snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden; tillgång till marknaden måste beviljas alla säljare och alla köpare inom och utom landet. Slutligen får det inte finnas något hinder för uteslutning från marknaden; bankrutt måste tillåtas förstöra dem som saknar styrkan att överleva.[7]
För att sammanfatta dessa betingelser: enhetliga produkter som erbjuds av alla säljare i samma industri, fullkomlig kunskap, varje säljares kvantitativa obetydlighet, ingen fruktan för motåtgärder från konkurrenter som svar på ens handlingar, ständiga prisändringar, och fullkomlig lätthet att investera och dra tillbaka sina investeringar.
För att förstå det påstådda behovet av alla dessa betingelser och vad de skulle betyda i verkligheten är det nödvändigt att projicera dem på ett konkret exempel. Detta görs vanligtvis inte alls, och det görs aldrig till fullo – om det gjordes, skulle varken teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” eller prisransoneringsteorin kunna föras fram. Så jag ska använda ett eget exempel, som inte kommer att vara av det slag som teorins anhängare använder, men som exakt kommer att uttrycka dessa teoriers innebörd.
Föreställ dig en biograf med 500 platser. Filmen ska precis börja; biografmaskinisten, platsanvisarna och kassören är alla på plats. ”Samhället” har den påstådda rätten att ta 500 sittplatser i besittning. Om de inte alla är tagna i besittning för denna föreställning, kan ingen framtida tillfredsställelse erhållas genom att man lagrar sittplatserna för framtida bruk. Sittplatserna, biografen, filmen, de nödvändiga arbetarna är ”här”. ”Samhället”, får man förmoda, ”har dem”, och nu kräver det hela behållningen av sin påstådda egendom.
Om filmen inte visas är det enda som ”samhället” kan spara den elektriska ström som skulle kunna göras tillgänglig någon annanstans, eller det kol som måste förbrukas för att generera strömmen. Kostnaderna för bigrafen, filmen, arbetarna är alla ”nedplöjda kostnader” – ”vatten över dammen”[8], som läroböckerna säger – och eftersom ”gjort är gjort” är det enda som nu räknas för ”samhället” kostnaden för elströmmen.
Biografen bör enligt stamransoneringsteorin ta ett inträdespris som garanterar försäljning av 500 biljetter för föreställningen. Om horder av människor står i kö för att komma in, bör den höja priset till vilken punkt som än fordras för att endast 500 personer ska ha råd med det. Om alla personerna i kön har identiskt lika inkomster, samma hälsotillstånd och är lika känsliga till sin natur, kommer ett sådant pris, förmodar man, att betyda att de 500 personer som helst vill se filmen kommer att få se den. Om de är olika i dessa avseenden, så förmodas detta redan vara en ”ofullkomlighet”, som professor Wilcox skulle säga, i ”marknadsmekanismens” rättvisa.
Men om det i stället är få personer som står i kö, bör biografen börja minska sitt inträdespris. Den måste fortsätta att minska inträdespriset tills den har dragit till sig 500 kunder. Om ett inträdespris på bara två cent fordras för att dra till sig så många kunder, då, får man förmoda, är detta det pris som bör tas, förutsatt bara att kassans intäkter täcker kostnaden för den elektriska strömmen.
Om biografen envisas med att ta sitt standardpris på, låt oss säga, en dollar och då säljer färre än 500 biljetter, då är den enligt stamransoneringsläran, skyldig till att ”administrera” sitt pris och till ”monopolistisk begränsning av tillgången”. Den ägnar sig åt ”priskontroll” – något som strider mot ”lagarna om tillgång och efterfrågan” – och åt att skapa en ”artificiell knapphet” på sittplatser genom att ”monopolistiskt” undanhålla en del av sitt utbud från marknaden för att behålla ett högt pris på de sittplatser till vilka de säljer biljetter.
Om biografen inte kan sälja 500 biljetter ens för en cent per biljett, då måste den enligt denna teori antingen öppna dörrarna gratis eller också ställa in föreställningen. I detta fall är en sittplats på bio, menar man, en gratisvara – den är inte längre ”knapp” i förhållande till efterfrågan på den, och därför finns det inte längre något behov av ett pris eftersom det inte längre finns något behov av att ransonera biografplatser. Om det finns 100 personer som vill se filmen och som är beredda att göra det värt besväret för biografägaren, bör han kanske visa filmen – enligt vad samtida ekonomi skulle hävda – förutsatt att han säljer de återstående 400 biljetterna för vilket pris som än behövs för att bli av med dem, inklusive noll. Detta skulle emellertid vara en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismen” – prisdiskriminering. Den ”ideala lösningen” i ett sådant fall, menar man, skulle vara att låta staten nationalisera biografen, inte ta något betalt och subventionera förlusten.
I processen att justera priset för att dra till sig kunder får biografen givetvis inte skicka ut någon på gatan för att berätta för folk om den film den visar eller vilket pris den tar. Det skulle vara en annan ”ofullkomlighet” – reklam. Reklam är enligt denna teori ett slösaktigt och illasinnat sätt att ”skapa efterfrågan” – det får ”konsumenterna” att agera annorlunda än de i själva verket vill agera. Så när biografen sänker sitt pris måste den vara noga med att inte visa det för tydligt. Att helt enkelt ändra priset vid kassan bör vara nog.
Fastän reklam från biografens sida är en ”ofullkomlighet” fordrar emellertid ”fullkomlighet” att alla biografens potentiella kunder besitter fullkomlig och ögonblicklig kunskap om dess prisändringar och om den film som visas. Det är en annan ”ofullkomlighet” i ”marknadsmekanismens” funktion om personer som just ska till att besöka andra biografer, eller kör runt i sina bilar, eller älskar med varandra, inte ögonblickligen erhåller information om prisändringarna, så att de snabbt kan ändra sina planer. Och, får man förmoda, det är en ”ofullkomlighet” om de inte redan har sett filmerna många, många gånger – för att vara fullkomligt informerade om dem.
Eftersom biografägaren vill ”maximera vinsten”, kommer han inte att agera i enlighet med teorins tribalistiska föreskrifter. Men, argumenterar man, han skulle göra det, om kunskapen vore fullkomlig och automatisk, om människor faktiskt rusade fram och tillbaka mellan biograferna som svar på minimala prisskillnader, och om ett antal ytterligare betingelser också vore uppfyllda. Om det till exempel funnes 401 identiskt lika biografer i samma grannskap, som alla visar samma film, och alla är i samma läge vad beträffar tomma sittplatser, då kommer, argumenterar man, den listige och klipske ”vinstmaximerande” affärsmannen att resonera som följer: ”Med mitt standardpris på en dollar kan jag bara sälja 100 biljetter idag. Men om jag tar 99,999…9 cent (det är ett standardantagande i teorin att alla ekonomiska fenomen är matematiskt kontinuerliga och därmed kan behandlas med differentialkalkyl) kan jag sälja alla 500 biljetterna. För som svar på denna obetydliga prisändring, som ligger oändligt nära mitt nuvarande pris, kan jag dra till mig en kund från var och en av de 400 andra biograferna. Detta skulle vara mycket bra för mig, och inga av de andra biografägarna skulle egentligen lägga märke till förlusten av bara en kund, och därför skulle ingen matcha mitt lägre pris. Så det är vad jag tänker göra.”
Samma tanke skulle emellertid, antar man, samtidigt rusa genom huvudena hos de andra 400 biografägarna, och därför skulle allas pris justeras precis så mycket, och ingen kommer i slutändan att ha några ytterligare kunder som lockats från andra biografer. Varje biograf kan dra till sig en procent av en ytterligare kund som annars inte skulle ha gått på bio, men det är allt.
Samma process upprepas vid det infinitesimalt lägre priset, allteftersom varje biografägare försöker ”maximera vinsten”, ledd av idén att hans obetydliga prisändring kommer att dra en obemärkt mängd affärer från var och en av många konkurrenter, som inte kommer att sänka priserna som svar på hans agerande. Denna process av oändligt små prissänkningar förmodas utföras med oändlig snabbhet – förmodligen genom den ”automatiska marknadsmekanismen” – och därför sjunker priset ögonblickligen till den punkt där vars och ens biografsalong är fullsatt.
Enligt teorin om ”ren och fullkomlig konkurrens” är det stora antalet säljare den huvudbetingelse som fordras för att driva priserna antingen till ”marginalkostnaden” eller till den punkt där de reflekterar en ”knapphet” av den kapacitet som finns ”här”. Om den enskilde säljaren vore en betydande del av marknaden och vore i en position där han tar hand om en stor del av de affärer som görs av hans konkurrenter, då, förmodar man, skulle han aldrig sänka sitt pris, därför att han skulle veta att andra som resultat av hans agerande kommer att förlora så mycket affärer att de kommer att behöva matcha hans sänkning och att han därför i grund och botten endast lämnas med det lägre priset. När det finns ett stort antal små säljare, matchas också varje prissänkning, men, så lyder argumentet, inte på grund av ens egen prissänkning, utan därför att de andra säljarna leds att sänka sina priser oberoende av varandra, vägledda av exakt samma tanke.
Betydelsen av att alla säljare har en identisk produkt förmodas ligga i kundernas större lyhördhet för prisändringar. Om varje biograf visade olika filmer, är det inte troligt att kunderna skulle byta mellan olika biografer som svar på oändligt små prisskillnader, och därför skulle en biografägare ha mindre incitament att sänka sitt pris. Den betydelse man knyter till fullkomlig kunskap är liknande.
Detta porträtt av en ekonomiskt fullkomlig värld är emellertid ännu inte komplett. Det återstår ytterligare två huvudsakliga fordringar om ”samhället” ska erhålla den maximala behållningen från sina ”knappa resurser”. Det måste, som professor Wilcox uttrycker saken, vara möjligt för investeringar att ”snabbt dras tillbaka från misslyckade företag och överföras till dem som utlovar vinst. Det får inte finnas några hinder för att komma in på marknaden…” Denna betingelse skulle förverkligas om filmerna visades i tält och med projektorer som använde levande ljus i stället för elektricitet. Då skulle biografägarna närhelst efterfrågan ändrades bara behöva ta ner eller resa upp sina biografer och tända eller blåsa ut de levande ljusen.
Detta skulle vara ”fullkomning”, men ännu inte riktigt i dess fulla ”renhet”. För dessutom måste, som professor Wilcox säger, ”marknadspriset, som vid varje ögonblick i tiden är enhetligt, vara flexibelt över en tidsperiod och hela tiden stiga och falla som svar på de förändrade betingelserna vad gäller tillgång och efterfrågan”. Detta skulle förverkligas om man, sedan man lämnat biografen gått för att äta middag på en restaurang, inte fick en meny utan fick sitta framför en teleprinterremsa – och erbjöds ett ”future contract” på dessert; och om man efteråt, när man lämnat restaurangen och promenerat tillbaka till sin lägenhet, man inte skulle veta om man har råd att bo i den över natten eller om hyran på takvåningar hade kollapsat. Först då skulle världen vara ”rent fullkomlig”.
Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.
Ironiskt nog tog detta försök fart inom ekonomin under slutet av 1800-talet (och har vunnit i inflytande alltsedan dess) genom viktorianska ekonomers ansträngningar att vederlägga Karl Marx teorier angående värde och pris. Prisransoneringsteorin framfördes som ett alternativ till den marxistiska arbetsvärdeteorin. Ironin ligger i att läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” ligger till vänster om marxismen.
Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster. Argumentet från anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är inte att affärsmännen gör orimliga vinster genom någon sorts ”monopol”, utan att de är ”monopolistiska” när de vägrar att sälja sina produkter med förlust – vilket affärsmännen skulle behöva göra om de behandlade sina fabriker och sin utrustning som kostnadsfria naturtillgångar som erhåller värde endast när de råkar vara ”knappa”.
Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” förvrider verklighetens fakta i större omfattning än kapitalismens traditionella kritiker. Dessa kritiker insåg att konkurrens är en grundbeståndsdel i kapitalismen, men de fördömde den. Kapitalismen, hävdade de, styrs av ”djungelns lag”, av principerna om ”skoningslöshet[9]” och ”de starkares överlevnad”. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” utgår från samma grund som dessa tidigare kritiker och är fullständigt enig med dem i deras invändningar mot sådana kännetecken för konkurrensprocessen som de kontinuerliga produktförbättringarna, mångfalden av produkter, reklam och förekomsten av outnyttjad kapacitet. Båda skolorna betraktar alla dessa kännetecken på konkurrens som ett ”slöseri” med ”samhällets knappa resurser”.
Men läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” betraktar dessa kännetecken som ”ofullkomligheter” och angriper kapitalismen på den grundvalen att kapitalismen saknar konkurrens.
Varje industri, hävdar den, är ”ofullkomligt konkurrensutsatt” (med nätt och jämt möjligt undantag för sädesodling). Varje industri är skyldig till ”monopolistisk konkurrens” eller ”oligopol”. Med professor Bachs ord:
Det finns ett spektrum från ren konkurrens till rent monopol. När det finns en stor mängd säljare av produkter som bara är en smula differentierade, men inte tillräckligt många för att göra marknaden fullkomligt konkurrensutsatt, kallar vi situationen ”monopolistisk konkurrens”.
Och:
När det bara finns ett fåtal konkurrerande producenter, så att varje producent måste ta med i beräkningen vad varje annan producent gör, kallar vi situationen ”oligopol”, vilket betyder få säljare.[10]
Begreppen ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” är oskiljaktiga, både i teorin och i praktiken. Som exempel på ”monopolistisk konkurrens” anger professor Bach Kellogg och Post när det gäller frukostflingor, och RCA och Philco[11] när det gäller TV-apparater – fastän dessa industrier är fullt ut lika ”oligopolistiska” som bil- eller stålindistrin. (Även små detaljhandelsföretag, ett populärare exempel på ”monopolistisk konkurrens”, kan klassificeras som ”oligopol”, eftersom det bara finns ett fåtal av ett givet slag inom ett givet område.) I vilket fall som helst omfattar dessa båda begrepp praktiskt taget alla industrier med undantag för det fåtal som kallas ”rena monopol”.
Den konkurrens som kapitalismen anklagas för att sakna – som resultat av ”monopolistisk konkurrens” och ”oligopol” – kallas priskonkurrens. Priskonkurrensens natur, som samtida ekonomer ser den, indikeras i ett annat stycke ur professor Bachs lärobok:
Analytiskt sett är det avgörande med oligopol det lilla antalet säljare, vilket gör det absolut nödvändigt för var och en att noga väga andras reaktioner på hans eget pris, produktion och försäljningspolicy. Resultatet är ett starkt tryck att undvika priskonkurrens eller att undvika den utan hemliga överenskommelser.[12]
Kapitalismen anklagas för att sakna priskonkurrens på följande grunder: om det finns få säljare på en marknad, måste varje säljare som sänker sitt pris ta det faktum med i beräkningen att andra säljare kommer att matcha hans prissänkning – så han kanske klarar sig bättre om han avstår från att sänka priset; alltså kommer priserna inte att drivas ned till ”marginalkostnadens” nivå eller till den punkt där de ”ransonerar” behållningen av ”knapp” kapacitet.
Betänk den evasion som inryms i anklagelsen att kapitalismen saknar priskonkurrens. För varje årtionde sedan begynnelsen av den industriella revolutionen har varor inte bara blivit bättre utan också billigare – om inte alltid räknat i papperspengar (vilkas värde hela tiden minskat på grund av statens politik), så om man räknar med det arbete och den ansträngning som måste läggas ner för att tjäna dem. Vad är det som har fått producenter att sänka sina priser under de senaste tvåhundra åren? Bortsuddat.
Verklig priskonkurrens är en allestädes närvarande företeelse i en kapitalistisk ekonomi. Men den skiljer sig fullständigt från den sorts prissättning som läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” föreställer sig. Den är inte en produkt av en mängd kortsynta, obetydliga små lurendrejare, av vilka var och en agerar för att sänka sitt pris i hopp om att inga av de andra kommer att lägga märke till hans agerande. En konkurrent i verkliga livet som sänker sitt pris lever inte i en värld av råttor där han hoppas kunna kila iväg med en munsbit av tusentals andra råttors ost, bara för att finna att de också har vägletts av samma dumhet, med resultatet att alla har mindre ost.
Den producent som sänker sitt pris är fullt medveten om dess effekt på andra konkurrenter och att de kommer att försöka matcha hans pris. Han agerar med kunskap om att några av dem inte kommer att ha råd med sänkningen, medan han själv har råd med den, och att han så småningom kommer att ta över deras affärer. Han kan ha råd med sänkningen när och om hans produktiva effektivitet är större än deras, vilket sänker hans kostnader till en nivå som de inte kan matcha.
Förmågan att sänka produktionskostnaderna är grunden till priskonkurrens. Den möjliggör för en effektiv producent som sänker sina priser att vinna de flesta nya kunder inom sitt område; hans lägre kostnader blir källan till ytterligare vinster, och att återinvestera dessa gör det möjligt för honom att utöka sin kapacitet. Dessutom gör hans förmåga att minska kostnaderna det möjligt för honom att förebygga potentiell konkurrens från utomstående som kan frestas ge sig in på hans område, lockade av hoppet att göra vinster med höga priser, men som inte kan matcha hans kostnadseffektivitet och följaktligen hans lägre priser. Alltså är priskonkurrensen under kapitalismen resultatet av en tävlan i effektivitet, kompetens, förmåga.
Priskonkurrens är inte någon självuppoffrande nedskärning av priserna till ”marginalkostnaden” eller till deras justering dag för dag, minut för minut, till fordringarna för att ”ransonera knapp kapacitet”. Den är att priserna sätts – kanske bara en gång om året – av de effektivaste producenterna med de lägsta kostnaderna, motiverade av deras eget egenintresse. Priskonkurrensens omfattning varierar i direkt proportion till dessa producenters storlek och ekonomiska förmåga. Det är företag som Ford, General Motors och A&P[13] – inte någon sädesodlare eller arrendator av mikroskopisk storlek – som är ansvariga för priskonkurrens. Det väldiga Fordbolagets priskonkurrens sänkte priset på bilar från en nivå där de endast kunde vara leksaker för de rika till en nivå där en lågavlönad arbetare kunde ha råd att äga en bil. General Motors priskonkurrens var så intensiv att företag som Kaiser och Studebaker inte kunde möta dem. A&P:s priskonkurrens var så framgångsrik att anhängare av ”ren och fullkomlig konkurrens” aldrig har slutat klaga över alla de små speceriaffärer som har varit tvungna att slå igen.
Konkurrens är det medel varmed fortlöpande framåtskridande och förbättring åstadkoms. Och ingenting kan vara renare och fullkomligare – i dessa termers rationella bemärkelse – än den konkurrens som äger rum under kapitalismen.
Idealet för läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” är emellertid en helt och hållet stillastående ekonomi – det ”statiska tillståndet” som det kallas – i vilken produktion och konsumtion består av en ändlös upprepning av samma rörelser. (För en värdefull diskussion av detta ”ideals” inflytande på samtida ekonomi, se Ludwig von Mises, Human Action.[14])
Det är i namn av detta ”ideal” som anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” angriper det ständiga införandet av nya eller förbättrade produkter, den ständigt växande mångfalden av produkter och den reklam som fordras för att hålla människor underrättade om vad som erbjuds.
Och endast med utgångspunkt från detta ”ideal” kan man deklarera att outnyttjad kapacitet är ”slöseri” – för endast i ett ”statiskt tillstånd” skulle det inte finnas något behov av någon outnyttjad kapacitet.
En kapitalistisk ekonomi är inte ”statisk”. Producenterna vet att de måste svara på ändrade förhållanden. De strävar alltid efter att ha en marginal av outnyttjad kapacitet som kan föras in i produktionen om och när det behövs. Under kapitalismen fordrar det normala produktionstillståndet innehav av extra maskiner och verktyg inom varje industri för att möta varje ändring i efterfrågan som går att förutse. Detta är inget ”slöseri”, inte mer än det faktum att konsumenterna under kapitalismen äger fler skjortor än dem som de råkar ha på sig.
Vad läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” eftersträvar är att avskaffa konkurrensen mellan producenter. Dess ”ideal” är ett tillstånd i vilket ingen producent är i stånd att ta affärerna ifrån någon annan producent. Om en person producerar med full kapacitet, kan han inte möta en enda ytterligare köpares efterfrågan, än mindre konkurrera om denna efterfrågan. Och om han inte producerar med full kapacitet och tar ut ett pris som är lika med hans ”marginalkostnad”, kan han ändå inte konkurrera om några ytterligare köpares efterfrågan, eftersom han är förbjuden att ”differentiera” sin produkt eller göra reklam för den.
Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” strävar efter att ersätta konkurrensen mellan producenter i skapandet av rikedom med konkurrens mellan konsumenterna i form av en huggsexa om ett fixerat förråd av existerande rikedom. Den eftersträvar ett sakernas tillstånd i vilket ingen ytterligare köpare kan erhålla en produkt utan att beröva någon annan köpare de varor han önskar – för detta är vad konkurrens med full kapacitet skulle betyda. Den strävar efter att göra människor till konkurrenter i konsumtion snarare än i produktion. Den strävar efter att omforma mänskliga varelsers konkurrens till en konkurrens mellan djur som slåss om en statisk mängd byte. Med andra ord: när den fördömer kapitalismen, fördömer den det faktum att kapitalismen inte styrs av djungelns lag.
Anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är medvetna om det faktum att deras lära inte går att tillämpa på verkligheten. Detta bekymrar dem inte. Deras synsätt uttrycks av professor Wilcox, som i förbigående observerar (i ett stycke som direkt följer efter hans påstådda definition – den lista över betingelser som jag citerade tidigare):
Fullkomlig konkurrens, definierad på detta sätt, existerar förmodligen inte, har aldrig existerat och kan aldrig existera … Verklig konkurrens avviker alltid i högre eller lägre grad från fullkomlighetens ideal. Fullkomlig konkurrens är alltså bara ett begrepp, en måttstock varmed vi kan mäta de olika grader av ofullkomlighet som kännetecknar de verkliga marknader på vilka varor köps och säljs.
Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.[15]
Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.
Copyright © 1968 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.
Originalets titel: Platonic Competition. Översättning: Per-Olof Samuelsson.
George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.
[1]) Richard H. Leftwich, The Price System and Resource Allocation, 3. ed., Holt, Rinehart and Winston, Inc., New York, 1966, s. 24.
[2]) Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, The New American Library, New York, 1966, s. 7 (svensk översättning: Kapitalismen: det okända idealet, Lindfors, Köping, 1984, s. 14.)
[3]) C.E. Ferguson, Microeconomic Theory, Richard D. Irwin, Inc., Homewood, Illinois, 1966, s. 163f.
[4]) Human Action, s. 689–693, avsnittet “The Historical Origin of the Socialist Idea”. Ö.a.
[5]) George J. Stigler, The Theory of Price, revised edition, The Macmillan Company, New York, 1952, s. 83.
[6]) Ferguson, a.a., s. 164.
[7]) Clair Wilcox, ”The Nature of Competition”, omtryckt i Joel Dean, Managerial Economics, Prentice-Hall Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1951, s. 49.
[8]) Det engelska uttrycket ”water over the dam” (eller ”water under the bridge”) betyder saker som skett i det förflutna och som man nu inte kan göra något åt. Tyvärr har inte lyckats komma på något bra svenskt idiomatiskt uttryck för detta. Ö.a.
[9]) På engelska “dog-eat-dog”; ett utryck om vilket Ayn Rand sagt att det inte är tillämpligt på kapitalismen eller ens på hundar.(Möjligen skulle man kunna mynta begreppet ”hundslagsmålskonkurrens” på svenska.) Ö.a.
8) George Leland Bach, Economics: An Introduction to Analysis and Policy, 6. ed., Prentice-Hall, Inc., New Jersey, 1968, s. 337.
9) RCA: Radio Corporation of America. Philco: Philadelphia Storage Battery Company. Ö.a.
[13]) A&P (The Great Atlantic & Pacific Tea Company) är en detaljhandelskedja i USA som vid den tid detta skrevs var den framgångsrikaste i USA. Ö.a.
[14]) Human Action, s. 250 (avsnittet om ”The Stationary Economy”); s. 350–357 (“Logical Catallactics Versus Mathematical Catallactics”).
[15]) Mer om detta i Ayn Rands uppsats ”Amerikas förföljda minoritet: storföretagen” i Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.
George Reisman på svenska 