Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Denna artikel grundar sig på ett föredrag som hölls vid Ludwig von Mises Institute’s Austrian Scholar’s Conference 2001. Den publicerades första gången i skriftlig form på Misesinstitutets hemsida 20 april 2001 under rubriken Environentalism Refuted, och senare under titeln Environmentalism in the Light of Menger and Mises på Reismans egen blogg 27 maj 2007. En kortare version, där inledningen uteslutits, publicerades i The Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, no 2.

I

Miljörörelsen är en produkt av socialismens kollaps i en värld som är okunnig om Mises’ bidrag – en värld som inte vet vad han har sagt som logiskt skulle förklara socialismens kollaps och, än viktigare, kapitalismens framgång.

På grund av okunnighet om Mises bidrag fortsätter det stora flertalet intellektuella, liksom också den breda allmänheten, som har utsatts för det utbildningssystem som har utformats och letts av dessa intellektuella, att tro sådana saker som att vinstmotivet är orsak till svältlöner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och barnarbete; och till monopol, inflation, depressioner, krig, imperialism och rasism. Samtidigt tror de att sparande är hamstring och orsak till arbetslöshet och depressioner, vilket man också påstår om ekonomiskt framåtskridande i form av effektivitetsförbättringar. Och enligt samma logik betraktar de krig och förstörelse som nödvändiga för att förhindra arbetslöshet under kapitalismen. Dessutom tror de att pengar är roten till allt ont och att konkurrens är ”djungelns lag” och ”de starkares överlevnad”. Ekonomisk ojämlikhet, tror de, bevisar att framgångsrika affärsmän och kapitalister spelar samma samhällsroll i kapitalismen som slavägare och feodala aristokrater gjorde under tidigare epoker och därmed är den logiska och rättmätiga grunden till ”klasskrig”.

Verklig, positiv kunskap om vinstmotivet och prissystemet, om sparande och kapitalackumulation, om pengar, ekonomisk konkurrens och ekonomisk ojämlikhet, och om den intresseharmoni mellan människor som är en följd av att dessa ledande drag hos kapitalismen verkar tillsammans – all denna kunskap saknas nästan helt och hållet hos det stora flertalet av dagens intellektuella. För att erhålla denna kunskap skulle det vara nödvändigt för dem att läsa och studera Mises, som med bred marginal är den viktigaste källan till sådan kunskap . Men det har de inte gjort.

Okunnighet om Mises’ idéer – uppsåtlig evasion av hans idéer – har gjort det möjligt för de senaste tre generationerna av intellektuella att fortsätta inbilla sig att kapitalismen är en ”produktionsanarki”, ett system av ohejdad ondska, ren galenskap och fortlöpande strider och konflikter, medan socialismen är ett system av rationell planering och ordning, av moral och rättvisa, och av slutlig universell harmoni för mänskligheten. I ungefär ett och ett halvt århundrade har de intellektuella sett socialismen som förnuftets och vetenskapens system och som slutmålet för allt socialt framåtskridande. På grundval av allt de tror, och tror att de vet, kan det stora flertalet intellektuella än i denna dag inte låta bli att tro att socialismen borde lyckas och kapitalismen misslyckas.

Okunniga om Mises’ bidrag var de intellektuella helt och hållet oförberedda på socialismens världsomfattande kollaps, vilken blev alltmer uppenbar under 1900-talets sista årtionden och som kulminerade i att de kommunistiska regimerna i Östeuropa och forna Sovjetunionen störtades. I det att deras okunnighet gjort dem djupt depraverade har de uppenbarligen valt att tolka socialismens obestridliga misslyckande, inte som ett bevis på sin egen okunnighet utan som ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. De tror att socialismen är det samhällssystem som impliceras av förnuftet och vetenskapen. De sluter sig till att dess misslyckande endast kan vara ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. Sådant är det tillstånd av okunnighet som följer av okunnighet om Mises bidrag.

Åtminstone så här mycket måste här sägas om det faktiska förhållandet mellan socialism och förnuft. Förnuftet är ett individuellt, inte ett kollektivt attribut. Som Mises upprepade gånger sagt: ”Endast individen tänker. Endast individen handlar.” Så långt ifrån att vara någon sorts system som fordras eller ens tillnärmelsevis stöds av förnuftet innebär socialismen att allas förnuft utom den högste diktatorns undertrycks med tvång. Han ensam ska tänka och planera, medan alla andra bara ska lyda och utföra hans order. Ett system där en människa eller ett fåtal människor dristar sig att etablera ett monopol på bruket av förnuft måste naturligtvis misslyckas. Detta misslyckande kan förvisso inte kallas ett förnuftets misslyckande. Det kan inte mer kallas ett förnuftets misslyckande än det skulle kunna kallas ett misslyckande för de mänskliga benen, om en människa eller en handfull människor på något sätt skulle beröva resten av människosläktet förmågan att använda sina ben och sedan givetvis fann sina egna ben otillräckliga för att bära upp människosläktets vikt. Så långt ifrån är socialismens misslyckande ett förnuftets misslyckande att det skulle vara mycket riktigare att beskriva det som ett dårskapens misslyckande: dårskapen att tro att en människas eller en handfull människors tänkande och planering skulle kunna ersätta tio- eller hundratals miljoner människors tänkande och planering, människor som samarbetar under kapitalismen och dess arbetsdelning och prissystem. (Eftersom de intellektuella aldrig brytt sig om att läsa Mises vet de förstås inte ens att vanliga människor i själva verket ägnar sig åt ekonomisk planering, planering som integreras och harmoniseras av prissystemet. Ur de intellektuellas avgrundsdjupt okunniga perspektiv är vanliga människor huvudlösa kycklingar. Att tänka och planera förmodas vara handlingar som endast statstjänstemän kan utföra.)

På grund av okunnighet om Mises’ bidrag kan man inte vänta sig att särskilt många människor ska veta att nazismen var en av socialismens huvudformer[1] och att därför de femton miljoner eller fler mord för vilka den var ansvarig ska skyllas på socialismen. Om vi lämnar nazismen och alla dess mord åsido, var den marxistiska ”vetenskapliga” socialismen ansvarig för mer än åttio miljoner mord under 1900-talet: trettio miljoner i forna Sovjetunionen, femtio miljoner i Kommunistkina och otaliga miljoner fler i satellitstaterna. Det stora flertalet inom det intellektuella etablissemanget tog aldrig dessa senare massmord särskilt allvarligt och betraktade dem förvisso inte som orsakade av socialismens natur. (De tog däremot de mord som begicks av nazisterna på allvar, och i sin okunnighet skyllde de dessa på kapitalismen.) Till och med när president Reagan i slutet av 1900-talet, långt efter det att det stora flertalet av dessa mord hade begåtts och var kända för världen, karaktäriserade Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, kunde det intellektuella etablissemanget inte komma med något annat svar än att kritisera honom för att vara ohövlig, odiplomatisk och bufflig.

Verkligheten är nu att det stora flertalet intellektuella under de senaste åtskilliga generationerna har blod på händerna. Moraliskt talat har de åtminstone, genom att yrka på etablerandet av socialism och/eller genom att förneka eller ignorera de resulterande blodiga konsekvenserna, varit medskyldiga till massmord, antingen i förhand eller i efterhand.

Och faktum är att de intellektuella har någon form av medvetenhet om sin skuld. För inte bara skyller de socialismens misslyckande på förnuftet och vetenskapen, utan de betraktar nu också förnuftet och vetenskapen och den teknologi som är resultatet av dem, som djupt farliga företeelser, som om de, och inte socialismen och de intellektuella som gjort socialismen möjlig, har varit ansvariga för massmorden. Faktum är att samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på ”social ingenjörskonst” har tagit den sociala ingenjörskonstens misslyckande så långt att de nu motsätter sig ingenjörskonst av praktiskt taget vad slag det vara må. Samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på totalitär kontroll över alla människolivets aspekter i syfte att bringa ordning i vad som annars, som de påstod, vore kaos, yrkar nu på en policy av laissez-faire – av respekt för naturliga harmonier. Det är förstås inte en policy av laissez-faire mot människor, vilka ska kontrolleras så hårt som någonsin. Inte heller är det förstås en policy som erkänner någon sorts ekonomiska harmonier mellan människor. Nej, det är en policy av laissez-faire mot den orörda naturen; de påstådda harmonier som ska respekteras är de så kallade ekosystemens.

Men samtidigt som de intellektuella har vänt sig mot förnuft, vetenskap och teknik, fortsätter de att stödja socialismen och naturligtvis att motsätta sig kapitalismen. De gör det nu i form av miljörörelsen. Man bör inse att miljörörelsens mål att sätta globala gränsvärden för utsläppen av koldioxid och andra kemikalier, så som fordras i Kyotoavtalet, med lätthet lånar sig till etablerandet av världsomfattande centralplanering med avseende på ett stort antal av de väsentliga produktionsmedlen. Faktum är att en explicit bro mellan socialismen och miljörörelsen tillhandahålls av en av miljörörelsens mest framträdande teoretiker, Barry Commoner, som också var det gröna partiets förste presidentkandidat.

Bron tar formen av ett försök till ekologisk validering av en av de första idéer hos Karl Marx som bör förkastas – nämligen Marx förutsägelse att lönearbetarna fortlöpande skulle bli allt fattigare under kapitalismen. Commoner försöker rädda denna idé genom att argumentera för att vad som hitintills hindrat Marx förutsägelse från att slå in bara är att kapitalismen temporärt har kunnat exploatera miljön. Men denna process, hävdar han, måste nu nå vägs ände, och som resultat härav kommer den påstått inneboende konflikten mellan kapitalisterna och arbetarna nu att framträda med full kraft. (För dem som är intresserade citerar jag Commoner utförligt i Capitalism (s. 101).)

Beträffande den väsentliga likheten mellan miljörörelsen och socialismen skrev jag:

Den enda skillnad jag kan se mellan den gröna miljörörelsen och kommunisternas och socialisternas gamla röda rörelse är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning”, ”monopol” och depressioner. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet, surt regn och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. … [Och i slutändan] vill både de röda och de gröna att någon ska lida och dö; de förra kapitalisterna och de rika, för, som det påstås, lönearbetarnas och de fattigas skull; de senare en stor del av hela mänskligheten för, som det påstås, de lägre djurens och den själlösa naturens skull. (S. 102.)[2]

Om världens intellektuella hade varit öppna för möjligheten att de haft fel om kapitalismens och socialismens natur – djupt och förödande fel – och hade gjort sig besväret att läsa och förstå Mises verk för att lära sig hur och varför de haft fel, skulle socialismen ha dött en gång för alla med Sovjetunionen, och hela världen skulle nu röra sig mot laissez-faire-kapitalism och ett ekonomiskt framåtskridande och välstånd utan motstycke. I stället har de intellektuella valt att pracka på världen miljörörelsens läror som ett sista försök att förstöra kapitalismen och rädda socialismen.

II

Allt jag sagt fram till nu ska förstås som en introduktion. Substansen av mitt föredrag avser jag ska vara en vederläggning av miljörörelsens två huvudpåståenden och sedan en kritik av dess huvudsakliga handlingsprogram. Miljövännernas två huvudpåståenden, som jag tar för givet redan är väl kända, är (1) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande är omöjligt på grund av den nära förestående uttömningen av naturresurserna (det är från denna idé som slagordet ”reduce, reuse, recycle” kommer), och (2) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande, ja, faktiskt mycket av det ekonomiska framåtskridande vi har haft fram till nu, är destruktivt för miljön och därför farligt. Miljövännernas huvudsakliga handlingsprogram är förbudet mot individuellt handlande i eget intresse försåvitt som biprodukten av sådant handlande när det utförs i massiv skala påstås skada miljön. Det ledande konkreta exemplet på detta handlingsprogram är det nu pågående försöket att tvinga individer att ge upp sådana saker som sina bilar och luftkonditionerare på den grundvalen att biprodukten av att hundratals miljoner eller miljarder människor använder sådana apparater är att förorsaka global uppvärmning. Och detta samma exempel är förstås för närvarande det ledande exemplet på det ekonomiska framåtskridandets påstådda faror.

Grunden för min kritik mot miljövännernas huvudpåståenden är Carl Mengers varuteori. Grunden för min kritik mot deras huvudsakliga handlingsprogram är den anda av individualism som genomsyrar Ludwig von Mises skrifter.

I sin Principles of Economics utvecklar Menger två aspekter av sin varuteori som är synnerligen relevanta för kritiken mot miljövännernas två huvudpåståenden. Den första aspekten är hans insikt att vad som gör att vad som annars blott och bart skulle varit ting till varor inte är tingens inneboende egenskaper utan en människotillverkad relation mellan tingens fysiska egenskaper och tillfredsställandet av mänskliga behov eller önskemål. Menger beskriver fyra fordringar som alla samtidigt måste vara uppfyllda för att ett ting ska bli en vara eller, som han ofta uttrycker saken, ha ”varukaraktär”.

Han skriver:

Om ett ting ska bli en vara eller med andra ord om det ska förvärva varukaraktär, måste alla fyra av de följande fordringarna samtidigt vara uppfyllda:

1. Ett mänskligt behov.

2. Sådana egenskaper som gör tinget i stånd att bringas i ett kausalt förhållande till tillfredsställandet av detta behov.

3. Mänsklig kunskap om detta kausalsamband.

4. Tillräckligt herravälde över tinget för att inrikta det på tillfredsställandet av detta behov. (S. 52.)

Det måste betonas att de båda sista av dessa fordringar är människotillverkade. Mänsklig kunskap om kausalsambandet mellan yttre materiella ting och tillfredsställandet av mänskliga behov måste upptäckas av människan. Och tillräckligt herravälde över yttre materiella ting för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov måste etableras av människan. Till största delen etableras det genom en process av kapitalackumulation och ökande arbetsproduktivitet.

Allt detta har omedelbar bäring på frågan om naturresurser. Det implicerar att de resurser naturen förser oss med, som t.ex. järn, aluminium, kol, olja och så vidare, på intet sätt automatiskt är varor. Deras varukaraktär måste skapas av människan genom att upptäcka kunskap om de av deras respektive egenskaper som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och sedan genom att etablera tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Till exempel blev järn, som funnits i jorden sedan planetens tillkomst och under hela den tid människan funnits på jorden, inte en vara förrän långt efter det att stenåldern tagit slut. Olja, som har funnits i jorden i miljoner år, blev inte en vara förrän vid artonhundratalets mitt, när användningar för den upptäcktes. Aluminium, radium och uran blev också varor först under det senaste ett eller ett och ett halvt århundradena.

Ett exempel på att varukaraktär skapas först efter etablerandet av tillräckligt herravälde för att inrikta den resurs naturen förser oss med på tillfredsställandet av ett mänskligt behov skulle vara att oljefyndigheter ligger djupare än vad existerande borrningsutrustning kan nå. Allteftersom borrningsutrustningen förbättrades etablerades herravälde över fyndigheter som ligger allt djupare och djupare. Dessa fyndigheter, i den mån som de var kända, blev då till varor, vilket de tidigare inte varit. Ett liknande fall är att under några år efter skapandet av oljans varukaraktär var de oljefyndigheter som innehöll avsevärda mängder svavel obrukbara för produktionen av oljeprodukter och var därför inte varor. Deras varukaraktär skapades först när Rockefeller och Standard Oil utvecklade processen att bryta ned oljemolekyler, vilket sedan gjorde svavelhaltiga fyndigheter användbara.

Den andra aspekten av Mengers varuteori som är synnerligen relevant för kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är hans princip att utgångspunkten både för varukaraktär och varornas värde ligger inom oss – inom mänskliga varelser – och radierar ut från oss till materiella ting och etablerar varukaraktär och värde, för det första för sådana ting som direkt tillfredsställer våra behov, som föda och kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av första ordningen”, och för det andra medlen att producera varor av första ordningen, som t.ex. mjöl för att baka bröd och tyg för att sy kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av andra ordningen”. Varukaraktär och värdet av varor fortskrider sedan från varor av andra ordningen till varor av tredje ordningen, som t.ex. vete, som används för att göra mjöl, och bomullsgarn som används för att göra det tyg man syr kläder av. Därifrån fortskrider de till varor av fjärde ordningen, som t.ex. den utrustning och den mark som används för att odla vetet och den råbomull varav bomullsgarnet görs. Alltså radierar varukaraktären och varornas värde, enligt Mengers synsätt, utåt från mänskliga varelser och deras behov till yttre ting som befinner sig allt längre bort från det direkta tillfredsställandet av mänskliga behov.

Med Mengers egna ord: ”Varukaraktären hos varor av högre ordning härleds från varukaraktären hos de motsvarande varorna av lägre ordning.” (S. 63.) Och: ”värdet av varor av högre ordning bestäms alltid och undantagslöst av det emotsedda värdet av de varor av lägre ordning i vilkas produktion de tjänar”. (S. 150.) Och vad gäller värdet av varor av första ordningen: ”Det värde en hushållande individ tillskriver en vara är lika med vikten av den särskilda tillfredsställelse som är beroende av hans herravälde över varan.” (S. 146.) ”Den bestämmande faktorn … är … storleken av vikten av de tillfredsställelser med avseende på vilka vi är medvetna om att vara beroende av herravälde över varan.” (S. 147.)

Enligt Mengers syn står det klart att produktionsprocessen utgör ett fortskridande från varor av högre ordning till varor av lägre ordning, d.v.s. från varor som är mer avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor, till varor som är mindre avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor. Produktionsprocessen framträder omisskännligen som en process av fortlöpande ökning av nyttan, allteftersom den rör sig närmare och närmare till sitt slutmål och slutändamål: tillfredsställandet av mänskliga behov.

För att tillämpa Mengers synpunkter på kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är det först nödvändigt att betona det faktum att enligt hans syn på saken är naturens bidrag till naturresurserna implicit mycket mindre än vad man i allmänhet antar. Enligt det förhärskande synsättet är vad naturen försett oss med de naturresurser som människan utnyttjar, det vill säga exempelvis alla järn- och kolgruvorna, alla olje- och naturgasfälten, och så vidare. På samma gång är enligt det förhärskande synsättet människans enda anknytning till dessa, vad man påstår, helt och hållet naturgivna naturresurser att hon förbrukar dem utan att ha något sätt att ersätta dem. Det anses till exempel allmänt att medan människan producerar sådant som bilar och kylskåp är hennes enda anknytning till de naturresurser som används i produktionen av dem, som t.ex. järnmalm, bara att förbruka dem utan någon möjlighet att ersätta dem.

Som jag säger är enligt Mengers synsätt naturens bidrag till naturresurserna mycket mindre än man vanligen antar. Vad naturen försett oss med är enligt Menger materien och de fysiska egenskaperna hos dessa gruvor och fyndigheter, men den har inte försett oss med några av dessas varukaraktär. Faktiskt fanns det en tid då inga av dem var varor.

Naturresursernas varukaraktär är enligt Menger skapade av människan, när hon upptäcker de egenskaper de besitter som gör dem i stånd att tillfredsställa mänskliga behov, och när hon vinner tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Allt som behöver läggas till Mengers syn på det mänskliga skapandet av naturresursernas varukaraktär är en precis, explicit insikt om omfattningen av de ting Menger syftar på som naturen har försett oss med och som ännu inte är varor men som, under lämpliga omständigheter, kan bli varor, eller åtminstone från sfären av de ting som i större omfattning kan fås att erhålla varukaraktär tack vare människans bidrag till processen. Med andra ord, vad exakt har naturen försett oss med, med avseende på vilket människan skulle kunna upptäcka kausalsamband med tillfredsställandet av hennes behov och som hon skulle kunna vinna tillräckligt herravälde över större andelar av för att inrikta sådana ting på tillfredsställandet av hennes behov?

Mitt svar på denna fråga är att vad naturen har försett oss med är materia och energi – materia i form av alla kemiska grundämnen, både kända och hittills okända, och energi, i alla dess varierande former. Jag kallar dessa naturens bidrag för ”de naturresurser som naturen försett oss med”. Naturresurser i den mycket trängre bemärkelsen ”varor”, så som Menger använder termen, hämtas från denna praktiskt taget oändliga sfär som naturen förser oss med. Naturresurser som är varor i Mengers bemärkelse är naturresurser som naturen förser oss med som människan gjort användbara och tillgängliga tack vare att hon upptäckt egenskaper som de besitter som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och tack vare att hon vunnit tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Vad som är viktigt här är att fatta distinktionen mellan de båda bemärkelserna av uttrycket ”naturresurser”. Först finns det de naturresurser naturen förser oss med. Sådana naturresurser är materia, i alla dess elementära former, och energi i alla dess former. Och sedan, för det andra, finns naturresurser hämtade från denna sfär som människan har förlänat varukaraktär.

Vi är redan förtrogna med det faktum att ett framträdande kännetecken hos naturresurserna i den första bemärkelsen, d.v.s. av naturresurser sådana som naturen förser oss med, är att inga av dem till sin natur är varor – att deras uppnående av varukaraktär väntar på handlande från människans sida. Ytterligare ett lika viktigt kännetecken hos naturresurserna så som naturen förser oss med dem, och som nu så starkt som möjligt måste betonas, är i vilken enorm mängd de existerar. Faktum är att för alla praktiska syften är de oändliga. Strängt taget är de ett och detsamma som all materia och all energi i universum. Detta är den fulla omfattningen av de naturresurser naturen förser oss med.

Alltså är i en bemärkelse – bemärkelsen användbara, tillgängliga naturresurser, d.v.s. varor så som Menger definierar termen – naturens bidrag noll. Praktiskt taget ingenting kommer till oss från naturen som är färdiggjort som en användbar, tillgänglig naturresurs – som en vara i Mengers bemärkelse. I en annan bemärkelse är däremot de naturresurser som kommer från naturen – materia i form av alla kemiska grundämnen, kända och ännu okända, och energi i alla dess former – praktiskt taget oändliga till sin omfattning. I denna bemärkelse är naturens bidrag gränslösa.

Även om vi uteslutande begränsar vår horisont till planeten Jorden, vilket förvisso inte behöver vara vår yttersta gräns, är storleken på de naturresurser naturen förser oss med ofattbart enorm. Den är ingenting mindre än jordens hela massa och all den energi som därtill hör, från åskväder i atmosfären, där ett enda åskväder laddar ur mer energi än vad mänskligheten producerar under ett helt år, till den oerhörda hetta man finner vid jordens medelpunkt i miljoner kubikkilometer av smält järn och nickel. Ja, de naturresurser naturen förser oss med enbart här på jorden sträcker sig från jordatmosfärens övre gräns, 6500 kilometer rätt ner, ända till dess medelpunkt. Denna enorma massa består av solitt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter på jorden, vare sig på dess yta eller någonstans under dess yta, som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Detta är naturens bidrag till de naturresurser som finns på vår planet. Det indikerar den otroligt enorma omfattningen av vad som finns därute som väntar på att människan ska omvandla  det  till naturresurser som besitter varukaraktär.

Och detta för mig till vad jag betraktar som den revolutionerande syn på naturresurserna som impliceras av Mengers varuteori. Nämligen att människan inte bara skapar naturresursernas varukaraktär – genom att skaffa sig kunskap om deras användbara egenskaper och sedan skapa deras användbarhet och tillgänglighet genom att etablera det nödvändiga herraväldet över dem – utan hon har också förmågan att fortsätta i det oändliga att öka tillgången på naturresurser som besitter varukaraktär. Hon vidgar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser – m.a.o. naturresurser som besitter varukaraktär – allteftersom hon vidgar sin kunskap om och fysiska makt över naturen.

Den förhärskande synen, som dominerar miljövännernas och konservationisternas[3] tänkande, att det finns ett knappt och dyrbart förråd av naturresurser som människans produktiva verksamhet endast tjänar till att uttömma, är felaktig. Sett i sitt fullständiga sammanhang tjänar människans produktiva verksamhet till att öka tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser genom att omvandla en större, fastän fortfarande obetydlig, bråkdel av naturen till naturresurser som besitter varukaraktär. Den väsentliga frågan vad beträffar naturresurser är vilken bråkdel av den praktiskt taget oändliga naturen som människan besitter tillräcklig kunskap om och tillräckligt fysiskt herravälde över för att kunna inrikta den på tillfredsställandet av sina behov. Denna bråkdel kommer verkligen alltid att vara mycket liten och kommer alltid att kunna utökas betydligt mycket mera.

Tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser vidgas allteftersom människan vidgar sin kunskap om och sin fysiska makt över världen och universum. Fram till nu har människans fysiska makt över världen, även om den vidgats avsevärt i jämförelse med vad den var under tidigare århundraden, väsentligen begränsats till de ungefär 30 procent av jordytan som inte täcks av havsvatten, och där har den ytterligare begränsats till djup som fortfarande mäts i meter, inte i kilometer. Människan skrapar bokstavligen ännu bara på jordens yta, och dessutom på den vida mindre delen av ytan. Och ingenstans handskas hon med naturen på långt när så kraftfullt eller effektivt som hon någon gång kan komma att göra.

Betänk, utöver de tidigare givna exemplen med avseende på järn, olja, aluminium, radium och uran, implikationerna för tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser om människan blir i stånd att driva gruvor på större djup med mindre ansträngning; att förflytta större jordmassor med mindre ansträngning, att bryta ned kemiska föreningar som det tidigare inte varit i hennes makt att bryta ned, eller att göra det med mindre ansträngning; att vinna tillgång till regioner av jorden som tidigare varit otillgängliga; eller att förbättra sin tillgång till redan tillgängliga regioner. Alla dessa saker ökar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser. De gör naturligtvis detta tack vare att de skapar vad Menger beskriver som tillräckligt herravälde över tingen för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov. De ger alla varukaraktär till vad som dessförinnan blott och bart varit ting.

Som jag skrev i Capitalism:

Idag är, som en följd av sådana framsteg, tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser enormt mycket större än den var vid den industriella revolutionens början eller ens för bara en eller två generationer sedan. Idag kan människan lättare bedriva gruvdrift på tusen fots djup än hon i det förflutna kunde göra på tio fots djup, tack vare sådana framsteg som mekanisk borrutrustning, högexplosiva sprängämnen, stålförstärkta gruvschakt och moderna pumpar och maskiner. Idag kan en enda arbetare som sköter en bulldozer eller en ångskovel förflytta mer jord än hundratals arbetare som i det förflutna använde handskovlar. Framsteg i nedbrytningsmetoder har gjort det möjligt att erhålla ren malm från föreningar som tidigare var helt och hållet omöjliga att arbeta med eller åtminstone alltför kostsamma att arbeta med. Förbättringar i frakt och i järnvägs- och motorvägsbyggande har möjliggjort tillgång till låg kostnad till högklassiga mineralfyndigheter i regioner som tidigare varit otillgängliga eller alltför kostsamma att utnyttja.

Och jag tillade:

Det finns ingen gräns för de ytterligare framsteg som är möjliga. Minskingar i kostnaden för att utvinna olja från skiffer och tjärhaltig sand kan potentiellt vidga tillgången på ekonomiskt användbar olja till många gånger vad den är idag. Väte, det rikligast förekommande grundämnet i universum, kan visa sig vara en ekonomisk bränslekälla i framtiden. Atom- och vätesprängämnen, laser, satellitövervakningssystem och faktisk själva rymdresorna öppnar för obegränsade möjligheter att öka tillgången på ekonomiskt användbara mineraltillgångar. Framsteg i gruvteknologin som skulle göra det ekonomiskt möjligt med gruvor på ett djup av, låt oss säga, tiotusen fot, i stället för de nuvarande mycket mer begränsade djupen, eller att bedriva gruvdrift under världshaven, skulle öka den del av jordmassan som är tillgänglig för människan så mycket att alla tidigare tillgångar på tillgängliga mineraler skulle förefalla obetydliga i jämförelse. (S. 64.)

Huvudpoängen här är att, om man följer Mengers insikter om varornas natur, går tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturresurser att utvidga. Den utvidgas som en del av samma process varmed människan ökar produktionen av och tillgången på alla andra varor, nämligen vetenskapligt och tekniskt framåtskridande och sparande och kapitalackumulation.

Situationen är i grunden denna. Naturen överlämnar jorden åt oss som en enorm solitt packad boll av kemiska grundämnen. Den har också försett oss med jämförelsevis otroliga energimängder tillsammans med denna massa av kemiska grundämnen. Om det förutom och utöver detta massiva bidrag från naturen står motiverad mänsklig intelligens – den sorts motiverad mänsklig intelligens som ett fritt kapitalistiskt samhälle så mycket uppmuntrar, med dess utsikter att tjäna en betydande personlig förmögenhet som följd av nästan varje betydande framsteg – kan det råda föga tvivel om utgången: människan kommer att lyckas med att fortskridande utvidga den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. hon kommer att lyckas med att fortskridande vidga tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

Sannolikheten för att hon ska lyckas förstärks kraftigt av två nära relaterade fakta: den mänskliga kunskapens progressiva natur, och kapitalackumulationens progressiva natur i ett kapitalistiskt samhälle, vilket naturligtvis också är ett rationellt lika väl som ett fritt samhälle. I ett sådant samhälle växer beståndet av vetenskaplig och teknisk kunskap från generation till generation, allteftersom varje ny generation börjar med all den ackumulerade kunskap som förvärvats av tidigare generationer och sedan kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen. Dessa nya bidrag utökar det kunskapsbestånd som förs vidare till nästa generation, som sedan i sin tur kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen, och så vidare, utan att det finns någon fixerad gräns för ackumulationen av kunskap annat än om vi skulle bli allvetande.

På liknande sätt växer i ett sådant samhälle beståndet av kapitalvaror från generation till generation. Det större bestånd av kapitalvaror som ackumulerats under någon generation på grundval av en tillräckligt låg grad av tidspreferens och därmed motsvarande hög grad av sparande och omsorg om framtiden, tillsammans med en fortsatt hög produktivitet hos kapitalvarorna på grundval av avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar till att inte bara producera ett större och bättre utbud av konsumtionsvaror utan också ett jämförelsevis större och bättre utbud av kapitalvaror. Detta större och bättre utbud av kapitalvaror, som fortsätter på samma grundval av låg tidspreferens och avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar sedan till att ytterligare utöka och förbättra utbudet inte bara av konsumtionsvaror utan också av kapitalvaror. Resultatet är fortsatt kapitalackumulation, på vars grundval människan, från generation till generation, är i stånd att konfrontera naturen i besittning av växande förmåga till fysiskt herravälde över den.

På grundval både av progressivt växande kunskap om naturen och progressivt växande fysisk makt över naturen, utvidgar människan fortlöpande den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

III

Jag övergår nu till den andra aspekten av Mengers varuteori som har avseende på kritiken mot miljörörelsens väsentliga lärosatser, nämligen hans syn på produktionsprocessen som en process av kontinuerligt ökande av nyttan allteftersom den rör sig från varor av högre ordning till varor av lägre ordning.

Allt som behöver läggas till Mengers synsätt är att återigen inse det faktum att jorden är en enorm boll av tätt packade kemiska grundämnen. Dessa kemiska grundämnen utgör nu människans externa materiella omgivningar, m.a.o. hennes miljö. De är människolivets externa materiella villkor.

När man håller dessa fakta i minnet blir det klart att produktionsprocessen, och all ekonomisk verksamhet, så långt ifrån att utgöra en fara för människans miljö, så som miljövännerna hävdar, har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö, ja faktiskt att detta är dess väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart så snart som man inser att hela världen fysiskt inte bara består av ingenting annat än kemiska grundämnen, utan också att dessa grundämnen aldrig förstörs. De återuppträder helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner och på olika platser.

Som jag skrev i Capitalism:

Bortsett från vad som har gått förlorat i ett fåtal raketer är mängden av varje kemiskt grundämne i världen idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll har flyttats omkring som aldrig förr på ett sådant sätt att de förbättrat mänskligt liv och välbefinnande. Till exempel har en del av världens järn och koppar förflyttats från jordens inre, där de inte var till någon nytta, så att de nu utgör byggnader, broar, bilar och en miljon och en andra saker som är till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa föreningar och återkombinerats i andra i en process som frigör energi för att ge värme och lyse åt våra hem, driva maskinerna i industrin, bilar, flygplan, fartyg och järnvägståg, och på otaliga andra sätt tjäna det mänskliga livet. Det följer att försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet gör dem användbara för henne på dessa sätt, förbättras i motsvarande grad hennes miljö.

Betänk fler exempel. För att leva behöver människan vara i stånd att förflytta sig själv och sina varor från en plats till en annan. Om en vildvuxen skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring av människans miljö när hon flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av skogens träd någon annanstans och placerar de kemiska grundämnen som förts någon annanstans ifrån för att bli till en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring i hennes yttre materiella livsvillkor. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivningar – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens beståndsdelar på ett sätt som får dem att stå i ett mer användbart förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

Alltså har all ekonomisk verksamhet som sitt enda syfte att förbättra miljön – den syftar uteslutande till att förbättra människolivets yttre, materiella villkor. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin omgivning till sig själv och därmed förbättrar den. (S. 90.)

Om någon skulle fråga hur det kommer sig att miljövännerna kunde missa det faktum att just produktion och ekonomisk verksamhet utgör de medel varmed människan förbättrar sin miljö, är svaret att miljövännerna inte delar Mengers (eller den västerländska civilisationens) utgångspunkt vad gäller värde – nämligen värdet av mänskligt liv och välbefinnande. Enligt deras synsätt är utgångspunkten vad gäller värde naturens påstådda ”egenvärde” – d.v.s. det påstådda värdet av naturen i och för sig själv, helt bortsett från varje samband med mänskligt liv och välbefinnande. Detta påstådda egenvärde förstörs varje gång människan ändrar någonting som helst i det förutvarande naturtillståndet.

När miljövännerna talar om ”miljöskador” i samband med sådant som att röja djungler, spränga klippformationer, eller förlusten av den ena eller andra växt- eller djurarten som inte har något känt eller förutsebart värde för människan, är vad de i själva verket i slutanalysen menar förlusten av det påstådda egenvärde sådana saker utgör, och inte någon som helst faktisk förlust för människan. Tvärtom är de angelägna att offra mänskligt liv och välbefinnande för att bevara sådana påstådda egenvärden. För dem är ”miljön” inte människans omgivningar som får sitt värde av sitt förhållande till människan, utan naturen i och för sig som får sitt värde från sig själv – m.a.o. som, påstår man, besitter ”egenvärde”.

Naturligtvis poserar miljövännerna också ofta som anhängare av mänskligt liv och välbefinnande, och vid sådana tillfällen riktar de sin eld mot olika jämförelsevis smärre negativa biprodukter av produktion och ekonomisk verksamhet, som t.ex. lokalt försämrad luft- eller vattenkvalitet, samtidigt som de totalt negligerar de enorma positiva effekterna, vilka givetvis är av överväldigande mycket större betydelse.

Vad som garanterar att den positiva nyttan av produktion och ekonomisk verksamhet vida överväger allt negativt som är förknippat med deras biprodukter är principen om respekt för individens rättigheter. Även om denna princip på intet vis alltid respekteras, fordrar den att ens produktion och ekonomiska verksamhet inte bara gagnar en själv utan också att, försåvitt som några andra människor är involverade i processen, användningen av deras arbetskraft och egendom endast får erhållas med deras frivilliga samtycke. Och för att säkerställa deras frivilliga samtycke måste förstås deras samarbete göras värt besväret för dem.

Om jag till exempel önskar uppföra en byggnad, kommer inte bara jag att gagnas av den utan också alla de som arbetar för mig med att bygga den och alla de som förser mig med material och utrustning för att bygga den. Det kommer också byggnadens köpare eller hyresgäster att göra – om jag bygger den i syfte att sälja den eller hyra ut den. Dessutom får ingen tredje parts egendom eller person skadas av min handling. Till exempel riskerar jag allvarliga legala straff om jag uppför min byggnad på ett sätt som underminerar en grannbyggnads grund eller gör den osäker för förbipasserande.

De huvudsakliga klagomål som miljövännerna för närvarande kommer med gäller det faktum att jag värmer upp och luftkonditionerar min byggnad – förvisso inte jag som isolerad individ, utan som en av många tio- eller hundratals miljoner individer som använder fossila bränslen eller freoner. När mänskligheten gör detta påstås den vara skyldig till brottet att öka mängden koldioxid och andra växthusgaser och därigenom orsaka ”global uppvärmning”, eller att öka mängden ozonförstörande molekyler i den övre atmosfären och därigenom orsaka fler fall av hudcancer. Och eftersom mänskligheten påstås vara skyldig på dessa sätt, antar miljövännerna att jag som enskild människa måste förhindras, om inte helt och hållet förbjudas, att använda fossila bränslen och freoner, även om jag som en enda enskild individ är helt och hållet ur stånd att orsaka någon av de påstådda effekterna; och detsamma är förstås, mutatis mutandis, sant om varje annan individ.

IV

Här vill jag övergå till den enorma anda av individualism som man finner hos Ludwig von Mises. Endast individer tänker och endast individer handlar, säger Mises (Human Action, s. 113). Det följer förstås att det bara är för sina egna handlingar som en individ bör hållas ansvarig. Sonen bör inte bestraffas för faderns synder; en medlem av en ras eller nation eller ekonomisk klass bör inte hållas ansvarig för gärningar som begåtts av några andra medlemmar av denna ras, nation eller ekonomiska klass.

Och så bör det också vara när det gäller någon påstådd miljöskada. Om en individ eller ett enskilt affärsföretag är ur stånd att på egen hand orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må i en tillräcklig skala för att vålla någon annan specifik individ eller specifika individer någon skada, då finns det absolut ingen rättmätig grund i Mises individualistiska filosofi för att förbjuda hans handling.

Som jag säger i Capitalism:

Att förbjuda en individs handlande i ett sådant fall är att hålla honom ansvarig för något som han i själva verket helt enkelt inte har ansvaret för. Det är i princip exakt detsamma som att straffa honom för något han inte gjort. (S. 91.)

Individen bör inte straffas för konsekvenser som endast kan inträffa som följd av hur den bredare kategori eller grupp som han är medlem av handlar, men som inte inträffar som följd av hans egna handlingar. Även om det är sant att den kombinerade effekten av åtskilliga miljarder människors handlingar är att orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet (ingendera av dessa påståenden har i själva verket bevisats – påståendet om global uppvärmning har samma grad av visshet som en väderleksprognos som sträcker sig över de närmaste 100 åren!), men även om, som jag säger, dessa påståenden vore sanna, skulle det alltså fortfarande inte följa att det funnes någon rättmätig grund för att förbjuda någon specifik individ eller några specifika individer att handla på sätt som, endast när miljarder individer tillsammans gör det, resulterade i global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må.

Om global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må verkligen är konsekvenser av hur människosläktet taget som kollektiv handlar, men inte av hur varje given individ handlar, inklusive hur något givet enskilt privat affärsföretag handlar, då är det rätta sättet att betrakta dem som en motsvarighet till naturkatastrofer. Eftersom de inte orsakas av enskilda mänskliga varelsers handlande, är de motsvarigheten till handlingar som inte moraliskt orsakas av mänskliga varelser alls, m.a.o. en motsvarighet till naturkatastrofer.

När vi väl ser sakerna i detta ljus blir det klart vad det lämpliga gensvaret på sådana förändringar i miljön är, vare sig det gäller global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, eller global nedkylning och förtätning av ozonskiktet, eller någonting annat naturen kan komma med. Det är detsamma som människans lämpliga gensvar på naturen i allmänhet. Nämligen att enskilda mänskliga varelser måste vara fria att handskas med naturen till sin egen maximala enskilda fördel, med den enda begränsningen att inte initiera bruket av fysiskt tvång mot andra mänskliga varelsers person eller egendom. Genom att följa denna princip kommer människan att handskas med alla de negativa naturkrafter som är resultatet av biprodukter av hennes egen sammantagna verksamhet på exakt samma framgångsrika sätt som hon regelbundet handskas med de primära naturkrafterna.

Vi åtnjuter en otroligt fantastisk industricivilisation vars natur indikeras av det faktum att, tack vare den, ett enormt antal människor kan färdas med häpnadsväckande hastighet i hundratals kilometer i sträck i sina egna personbilar och samtidigt lyssna på symfoniorkestrar – ja, faktiskt flyga över hela kontinenter på några få timmar i jetplan, samtidigt som de ser på filmer och dricker martini; kan promenera in i mörklagda rum och låta ljuset flöda genom att trycka på en knapp; kan öppna en kylskåpsdörr och njuta av läcker och hälsosam föda som kommit från hela världen; kan göra allt detta och så mycket mera. Detta är vad vi har. Detta, och mycket, mycket mer är vad människor överallt skulle kunna ha om de vore intelligenta nog att etablera ekonomisk frihet och kapitalism.

Men detta räknas som praktiskt taget intet försåvitt som miljövännerna anbelangar. De är redo att kasta bort alltihop därför att, påstår de, det orsakar global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, m.a.o. dåligt väder. Och det bästa sättet, säger de, för oss att undvika sådant dåligt väder, och därmed kontrollera naturen mer till vår fördel, är att överge den moderna industricivilisationen och kapitalismen.

Det lämpliga svaret till miljövännerna är att vi inte kommer att offra en hårsmån av industricivilisationen, och att om global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet verkligen hör till dess konsekvenser, kommer vi att acceptera dem och ta itu med dem – med sådana rimliga medel som fler och bättre luftkonditionerare och solskydd, inte genom att ge upp våra luftkonditionerare, kylskåp och bilar.

Det mer grundläggande svaret till miljövännerna är att det lämpliga gensvaret på förändringar i miljön, det må vara global uppvärmning eller en ny istid, är ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska frihet. Förr eller senare kommer sådana miljöförändringar att inträffa – om inte i detta nya århundrade eller ens i detta nya årtusende, så förvisso någon gång i en mer avlägsen framtid. När detta händer kommer det att fordra enorma förändringar i den mänskliga ekonomiska verksamheten. Somliga områden som för närvarande används för vissa syften kommer att bli oanvändbara för dessa syften. Det kan tänkas att de till och med blir obeboeliga. Andra områden som för närvarande är obeboeliga eller nätt och jämt beboeliga kommer att bli mycket mer önskvärda. Stora förändringar i väldiga områdens komparativa fördelar kommer att äga rum, och på dessa måste människorna vara fria att svara.

Som jag skrev i Capitalism:

Även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera … Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Fabriker, affärer och hus behöver alla förr eller senare ersättas. Inför en förändring i olika lokaliteters relativa önskvärdhet skulle ersättningsmönstret också skilja sig. Kanske skulle vissa ersättningar behöva göras tidigare än vad som annars vore fallet. Förvisso skulle vissa markvärden falla och andra stiga. Vad som än hände skulle individer svara på ett sätt som minimerade deras förluster och maximerade deras vinstmöjligheter. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och det forna Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri. (S. 88–89.)

Ett rationellt svar på möjligheten av storskaliga miljöförändringar är att etablera individers ekonomiska frihet att handskas med dem, om och när de kommer. Kapitalismen och den fria marknaden är de väsentliga medlen att göra detta, inte förlamande statliga regleringar och ”miljöpolitik”. Och både i etablerandet av ekonomisk frihet och varje annan mer betydande aspekt av svaret till miljörörelsen måste Ludwig von Mises och Carl Mengers filosofi leda vägen.

Copyright © 2001 George Reisman. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[2] Detta avsnitt i Capitalism är en utvidgad version av Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen Ö.a..

[3] Konservationist: ”En som utövar eller förespråkar bevarande av naturresurserna.” (Översatt från The American Heritage Dictionary.) – En möjlig svensk översättning skulle vara ”naturresursbevarare”, men det blir lite väl otympligt. Ö.a.

Annonser

Kapitalismens välvilliga natur

Denna uppsats [som också är titelessän i George Reismans senaste Kindlebok], presenterades ursprungligen som en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet 19 oktober 2002 under titeln ”Några grundläggande insikter om kapitalismens välvilliga natur”. Den publicerades på institutets nätsida 24 oktober 2002. I denna version har en del ytterligare material tagits med.

Som jag förklarade i min bok Capitalism: A Treatise on Economics är ”kapitalismen ett samhällssystem som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen. Den kännetecknas av strävan efter materiellt egenintresse under frihet och den vilar på en grund av förnuftets kulturella inflytande. Till sin grund och sin väsentliga natur kännetecknas den vidare av sparande och kapitalackumulation, utbyte och pengar, ekonomiskt egenintresse och vinstmotivet, friheten till ekonomisk konkurrens och ekonomisk olikhet, prissystemet, ekonomiskt framåtskridande, och en harmoni mellan det materiella egenintresset hos alla de individer som deltar i det”.

Med ”kapitalismens välvilliga natur” menar jag det faktum att den befrämjar mänskligt liv och välbefinnande och gör det för alla. Det finns många sådana insikter som har utvecklats över mer än tre århundraden av en serie stora tänkare som sträcker sig från John Locke till Ludwig von Mises och Ayn Rand. Jag presenterar så många av dem som jag kan i min bok.

Jag tänker kortfattat diskutera ett dussintal av dessa insikter vilka jag betraktar som de viktigaste och som jag menar tillsammantagna gör försvaret av kapitalismen ovedersägligt. Jag ska diskutera dem i ungefär den ordning som jag tar upp dem i min bok. Låt mig säga att jag ber om ursäkt för att mina diskussioner blir kortfattade. Var och en av de insikter jag går in på skulle i sig själv fordra en längre diskussion än hela den tid som avsatts åt mig för att tala här idag. Jag kan lyckligtvis falla tillbaka på det faktum att jag tror att jag, åtminstone i min bok, har framlagt dem så detaljerat som de förtjänar.

Låt mig nu börja.

1. Individens frihet – ett av kapitalismens väsentliga kännetecken – är grunden till trygghet, både i bemärkelsen personlig säkerhet och ekonomisk trygghet. Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, för det man är fri från är just sådana handlingar som övervåld och misshandel, rån, våldtäkt och mord, vilka alla utgör initierande av fysiskt tvång. Ännu viktigare är förstås att när man är fri är man fri från initierande av fysiskt tvång från statens sida, vilket potentiellt är vida dödligare än några privata kriminella ligor. (Gestapo och KGB, med sitt förslavande av och mord på miljoner får till exempel privata brottslingar att vid jämförelse se nästan snälla ut.)

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. Där det råder frihet råder fred, eftersom det inte förekommer något bruk av tvång: försåvitt som tvång inte initieras fordras ingen användning av tvång i självförsvar eller som vedergällning.

Den ekonomiska trygghet som friheten skänker härrör sig från det faktum att under frihet kan var och en välja att göra vad han bedömer bäst ligga i hans egenintresse utan fruktan att hindras av någon annans fysiska tvång, så länge han inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; samtidigt kan han behålla alla inkomster han tjänar och spara så mycket av dem som han vill och investera sina besparingar på de lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet ökar en individ sin penninginkomst genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han kan erbjuda andra fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är medlet att förmå dem att frivilligt spendera mer av sina tillgångar i att köpa från honom i stället för från konkurrenterna. Därför är frihet grunden till att var och en är så ekonomiskt trygg som hans eget och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

2. En kontinuerlig ökning av tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturtillgångar är möjlig, allteftersom människan omvandlar en större del av den praktiskt taget oändliga naturen till ekonomiska varor och ekonomisk rikedom, på grundval både av växande kunskap om naturen och ökande fysisk makt över den. (För en vidareutveckling av denna viktiga poäng, se kapitel 3 i min bok eller min uppsats ”Environmentalism in the Light of Menger and Mises” i The Quarterly Journal of Austrian Economics, sommaren 2002. [Finns numera också i svensk översättning.])

3. Produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till själva sin natur till att förbättra människans miljö. Detta beror på att, om man ser det ur fysikens och kemins synvinkel, är allt produktion och ekonomisk verksamhet består av att arrangera om samma naturgivna kemiska grundämnen i olika kombinationer och att flytta dem till olika geografiska platser. Det vägledande syftet för detta omarrangemang och denna omplacering är väsentligen inget annat än att få de kemiska grundämnena att stå i ett förbättrat förhållande till mänskligt liv och välbefinnande. Det ställer de kemiska grundämnena i kombinationer och på platser där de ger större nytta och större gagn för mänskliga varelser.

De kemiska grundämnena järn och koppar ställs till exempel i ett betydligt bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de extraheras ur jordens innanmäte och fås att uppträda i sådana produkter som bilar, kylskåp och elkablar. Sådana kemiska grundämnen som kol, väte, syre och kväve ställs i ett bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de kan fås att ge elektriskt lyse och elkraft. Ett stycke marks förhållande till människans liv och välbefinnande förbättras när hon, i stället för att behöva sova på marken i en sovsäck och vidta försiktighetsåtgärder mot ormar, skorpioner och annat djurliv, kan sova i ett välbyggt modernt hem som byggts på marken med alla de nyttigheter och hjälpmedel vi tar för givna.

Totaliteten av de kemiska grundämnena i deras förhållande till människan utgör människans externa, materiella miljö, och just detta är vad produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till att förbättra till själva sin natur.[1]

4. Arbetsdelningen, ett av kapitalismens ledande kännetecken, som endast kan existera i högt utvecklad form under kapitalismen, ger utöver andra avsevärda förmåner enorma vinster från mångfaldigandet av den mängd kunskap som förs in i produktionsprocessen och dess fortlöpande progressiva ökning. Tänk bara efter: varje särskilt yrke och varje underavdelning av ett yrke har sin egen särskilda uppsättning kunskaper. I ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning finns det lika många särskilda kunskapsuppsättningar som kommer in i produktionsprocessen som det finns särskilda arbeten. Totaliteten av denna kunskap verkar till varje individs gagn i hans egenskap av konsument, när han köper de produkter som producerats av andra – och mycket eller det mesta av den också i hans egenskap av producent, försåvitt som hans produktion hjälps av användningen av kapitalvaror som tidigare producerats av andra.

Så t.ex. kan en given individ arbeta, låt oss säga, som snickare. Hans specialiserade uppsättning kunskap är att snickra. Men i sin egenskap av konsument drar han nytta av alla de andra särskilda yrkena genom hela det ekonomiska systemet. Existensen av en sådan utökad uppsättning kunskap är väsentlig för blotta existensen av många produkter – alla produkter som för sin produktion fordrar mer kunskap än vad någon enstaka individ eller ett fåtal individer kan ha. Sådana produkter inbegriper givetvis maskiner, vilka helt enkelt inte skulle produceras i frånvaro av utökad arbetsdelning och den enorma uppsättning kunskap den representerar.

Vidare: i ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning väljer en stor del av de intelligentaste och ambitiösaste samhällsmedlemmarna, som t.ex. genier och andra individer med stor förmåga, att koncentrera sig just på områden som har den effekten att de fortlöpande förbättrar och ökar den kunskapsvolym som tillämpas i produktionen. Detta är effekten av att sådana individer koncentrerar sig på sådana områden som vetenskap, uppfinningar och affärsverksamhet.

5. Åtminstone sedan Adam Smiths och David Ricardos dagar har man känt till att det i en kapitalistisk ekonomi finns en tendens till utjämning av vinstkvoten eller avkastningsgraden av kapitalet, sett över alla grenar av det ekonomiska systemet. När avkastningsgraderna ligger över genomsnittet ger de incitament till och också medel till att intensifiera investeringarna och därigenom få mer produktion och större tillgång, vilka sedan verkar till att sänka priserna och avkastningsgraden. När avkastningsgraderna ligger under genomsnittet, blir resultatet minskade investeringar, minskad produktion och tillgång, vilket följs av en ökning av vinsterna och avkastningsgraden. På så sätt sjunker höga vinstkvoter och lägre vinstkvoter stiger.

Denna princips verkan tjänar inte bara till att hålla de olika grenarna av en kapitalistisk ekonomi i balans med varandra, utan tjänar också till att ge konsumenterna makt att bestämma de olika industriernas relativa storlek, helt enkelt på grundval av deras beteendemönster när det gäller att köpa och att avstå från att köpa, för att använda Mises ord. När konsumenterna spenderar mer ökar vinsterna, och när de spenderar mindre sjunker vinsterna. Som svar på de högre vinsterna ökar investeringarna och produktionen, och som svar på de lägre vinsterna eller förlusterna minskar de. På så sätt fås mönstret för investering och produktion att följa samma mönster som konsumenternas penningutlägg.

Kanske ännu viktigare är att verkan av tendensen mot enhetlig avkastning på det investerade kapitalet tjänar till att åstadkomma ett mönster av fortlöpande förbättring av produkterna och produktionsmetoderna. Varje givet företag kan få en avkastning som ligger över genomsnittet genom att införa en ny eller förbättrad produkt som konsumenterna vill köpa, eller en effektivare och mindre kostsam metod att producera en existerande produkt. Men sedan kommer den höga vinst det åtnjuter att dra till sig konkurrenter, och när väl innovationen blir allmänt antagen, försvinner den höga vinsten, vilket resulterar i att konsumenterna vinner den fulla nyttan av innovationen. I slutändan får de bättre produkter och betalar lägre priser.

Om det företag som gjort innovationen vill fortsätta att göra exceptionella vinster, måste det införa fler innovationer, vilket i slutändan ger samma resultat. Att göra höga vinster under en lång tidsperiod fordrar att man inför en fortlöpande serie innovationer, så att konsumenterna drar den fulla nyttan av alla innovationerna fram till den allra senaste.

6. Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.

Dessutom: tack vare den dynamiska, progressiva aspekten av principen om enhetlig profitkvot eller avkastningsgrad som jag förklarade för en stund sedan ökar det allmänna gagnet för icke-ägarna från privatägda produktionsmedel hela tiden, eftersom de blir i stånd att köpa ännu fler och bättre produkter till hela tiden fallande realpriser. Det kan inte alltför starkt betonas att dessa progressiva vinster och den allmänt stigande levnadsstandard de medför är med absolut nödvändighet beroende av de kapitalistiska institutionerna privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och ekonomisk konkurrens och inte skulle vara möjliga dem förutan. Det är dessa som ligger bakom motiverat och effektivt individuellt initiativ i höjandet av levnadsstandarden.

7. Ett korollarium till den allmänna nyttan av privat ägande av produktionsmedlen är den allmänna nyttan av arvet som institution. Inte bara arvingarna utan också icke-arvingarna drar nytta av dess existens. Icke-arvingarna gagnas därför att arvet som institution uppmuntrar sparande och kapitalackumulation i den mån som den får människor att ackumulera och behålla kapital att överföras till sina arvingar. Resultatet av existensen av detta extra ackumulerade kapital är fler produktionsmedel som producerar för marknaden och därmed fler och bättre produkter för alla att köpa.

Effekten av ytterligare kapital är förstås också ytterligare efterfrågan på arbetskraft och därmed högre löner. Man bör inse att efterfrågan på arbetskraft är ett av de huvudsakliga medel varmed alla privatägda produktionsmedel verkar till gagn för icke-ägarna. Kapital ligger bakom efterfrågan på arbetskraft lika väl som tillgången på produkter.

8. Under kapitalismen är inte bara den enes vinst inte någon annans förlust, försåvitt som den kommer av en ökning av den allmänna totala produktionen, utan också – i de viktigaste fallen, nämligen uppbyggandet av stora industriförmögenheter – är den enes vinst med bestämdhet andras vinst. Detta följer av det faktum att de rent aritmetiska fordringarna för att bygga upp en stor förmögenhet är en kombination av att göra höga vinster på kapitalet under en längre tidsperiod och att spara och återinvestera den allra största delen av den intjänade vinsten år efter år.

Som vi har sett fordras det för att göra höga vinster under en längre tidsperiod, när man står inför konkurrens, att man introducerar en serie betydande innovationer. Dessa innovationer utgör bättre och mindre dyrbara produkter för konsumenterna. Sparandet och återinvesteringen av de vinster man gör på innovationerna utgör ackumulering av produktionsmedlen, vilket också gagnar konsumenterna. Alltså utgör, både till sitt ursprung, i de höga vinsterna och i dispositionen av dem och i ackumuleringen av kapital, stora industriförmögenheter motsvarande vinningar för konsumenterna i allmänhet. När t.ex. Henry Ford på sin tid började med ett kapital på $25000 år 1903 och slutade med ett kapital på $1 miljard år 1946, var detta den andra sidan av det mynt som utgjordes av att genomsnittspersonen blev i stånd att köpa en betydligt bättre och vida effektivare producerad bil – till stor del producerad i fabriker som representerade Fords miljard.

9. Som Mises har visat skiljer sig den ekonomiska konkurrens som äger rum under kapitalismen radikalt från den biologiska konkurrens som är förhärskande i djurriket. Faktum är att dess karaktär är diametralt motsatt. Djurarterna konfronteras med knappa naturgivna försörjningsmedel, vilkas tillgång de är ur stånd att öka. Människan kan, tack vare sitt innehav av förnuft, öka tillgången på allt varav hennes överlevnad och välbefinnande beror. Alltså är, i stället för djurens biologiska konkurrens där de strävar att grabba åt sig begränsade förråd av naturgivna nödvändigheter, där de starka lyckas och de svaga dukar under, den ekonomiska konkurrensen under kapitalismen en konkurrens om vem som mest kan öka tillgången på saker och ting, med resultat att praktiskt taget var och en överlever längre och bättre.

Helt olikt lejonen på savannen[2], som måste konkurrera om en begränsad tillgång på sådana djur som zebror och gaseller, med hjälp av sina sinnen och sina lemmar, konkurrerar producenterna under kapitalismen om en begränsad tillgång på dollar i konsumenternas händer, om vilka de konkurrerar genom att erbjuda de bästa och mest ekonomiska produkter deras intellekt kan tänka ut. Eftersom sådan konkurrens är en konkurrens i det positiva skapandet av ny och ökad rikedom, finns det inga genuina långsiktiga förlorare som resultat av den. Det finns bara vinnare.

Konkurrensen mellan bönder och mellan tillverkare av jordbruksmaskiner gör det möjligt för de hungriga och svaga att äta och att växa sig starka; konkurrensen mellan tillverkare av läkemedelsprodukter gör det möjligt för de sjuka att återfå sin hälsa; konkurrensen mellan tillverkare av glasögon och av hörapparater gör det möjligt för många som annars inte kunde se eller höra att göra det. Så långt från att vara en konkurrens som resulterar i ”de starkares överlevnad” kan konkurrensen inom kapitalismen exaktare beskrivas som en konkurrens som resulterar i allas överlevnad, eller åtminstone fler och fler, under längre och längre tid och hela tiden bättre. Den enda bemärkelse i vilken endast de ”starkaste” överlever är att det är de starkaste produkterna och de starkaste produktionsmetoderna som överlever, till dess att de ersätts av ännu starkare produkter och produktionsmetoder, med de effekter på den mänskliga överlevnaden som jag just beskrivit.

Som Mises också har visat med sin vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar till associationslagen[3], finns det utrymme för alla i den kapitalistiska konkurrensen. Det finns plats även för dem som i varje avseende är mindre kapabla än andra. Faktum är att konkurrensen under kapitalismen, så långt ifrån att vara en fråga om konflikt mellan mänskliga varelser, till stor del är en process av att organisera detta enda stora system för social samverkan som kallas arbetsdelning. Den bestämmer vid vilken punkt i detta allomfattande system av social samverkan varje individ ska ge sitt specifika bidrag – vem som till exempel ska vara ledare för en industri och för hur lång tid, och vem som ska vara vaktmästare, och vem som ska inta alla ställningar däremellan.

I denna konkurrens har varje individ, oavsett hur begränsade hans förmågor är, möjlighet att konkurrera ut alla andra, oavsett hur överlägsna honom de må vara i sina förmågor, för just hans plats. Helt bokstavligt, och detta är något som händer varje dag, är de som inte besitter högre förmågor än vad som fordras för att vara vaktmästare i stånd att utan vidare konkurrera ut världens största produktiva genier – för arbetet som vaktmästare. Till exempel kanske Bill Gates är en så överlägsen individ att han, förutom att kunna revolutionera mjukvaruindustrin, kanske kan städa fem gånger så många kvadratmeter på kontoret på samma tid som någon nu levande vaktmästare, och göra det bättre. Men om Bill Gates kan tjäna en miljon dollar per timme som chef för Microsoft, och man kan finna vaktmästare som är villiga att arbeta för, låt oss säga, $10 i timmen, får deras beredvillighet att utföra arbetet för en hundratusendel av den timlön Gates skulle kräva deras mindre förmåga att bli en så obetydlig faktor att det är de som i detta fall utklassar alla andra.

Det behöver väl inte sägas att samma princip gäller för alla mindre grader av produktiv överlägsenhet. Till exempel: individer som är i stånd att vara dubbelt så effektiva vaktmästare än den genomsnittlige vaktmästaren, men som också är i stånd till att utföra arbete som den genomsnittlige vaktmästaren helt enkelt inte kan utföra och som ger dem mer än dubbelt så mycket per timme i lön är vad den genomsnittlige vaktmästaren tjänar – dessa personer kommer att konkurreras ut av den genomsnittlige vaktmästaren för arbetet som vaktmästare. För det blir billigare att anställa två vanliga vaktmästare än en dubbelt så effektiv vaktmästare som måste betalas mer än de båda vanliga vaktmästarna tillsammans, samtidigt som deras kombinerade arbetsinsats motsvarar hans.

Det finns en viktig implikation i dessa exempel vad gäller ekonomisk olikhet. Nämligen att det är de mindre kapabla människornas förmåga att arbeta för löner som är tillräckligt mycket lägre än de mer kapablas som gör det möjligt för dem att konkurrera ut de mer kapabla och därmed försäkra sig om anställning. Härav följer att alla åtgärder, som t.ex. lagstadgade minimilöner, som försöker tvinga upp de mindre kapablas löner verkar till att undergräva deras förmåga att konkurrera med framgång och därmed tvingar ut dem i arbetslöshet, samtidigt som de berövar det övriga samhället deras tjänster och tvingar mer kapabla arbetare att ta arbeten som kunde ha fyllts av mindre kapabla arbetare.

Utöver det faktum att det under kapitalism finns utrymme för t.o.m. minimalt kapabla människor att sysselsättas i det ekonomiska systemet, är det också så att eftersom produktiva genier är fria att lyckas med att revolutionera produkter och produktionsmetoder, är de med minimala förmågor i stånd att åtnjuta inte bara mat, kläder och tak över huvudet, utan även sådana produkter som bilar, TV-apparater och persondatorer, produkter vilkas själva existens de förmodligen aldrig ens drömt om på egen hand.

De förluster som förknippas med konkurrens är som mest endast kortsiktiga förluster. Till exempel: när väl de smeder och hästuppfödare som gjordes arbetslösa av bilen hittat andra arbeten på jämförbar nivå, var den enda varaktiga effekten på dem att de också, i sin egenskap av konsumenter, kom att åtnjuta bilens fördelar framför hästen. Inte heller svalt de bönder ihjäl som använde mulor, som sedan drevs ut av bönder som använde traktorer, utan måste helt enkelt byta arbete, och när de gjort det, åtnjöt de tillsammans med alla andra både en rikligare tillgång på föda och andra produkter också, produkter som kunde produceras just på grundval av arbetskraft som frigjorts från jordbruket.

Till och med i de fall där ett enstaka exempel på konkurrens resulterar i att en individ måste tillbringa återstoden av sitt liv i en lägre ställning än han tidigare åtnjöt, till exempel om ägaren till en fabrik som tillverkade piskor för hästskjutsar måste leva resten av sitt liv som vanlig löntagare efter att ha blivit utkonkurrerad av bilen – inte ens han kan med rätta hävda att konkurrensen har skadat honom. Det mesta han rimligen kan hävda är bara att från och med nu är de enorma vinningar han erhåller från konkurrensen mindre än de ännu enormare vinningar han erhöll tidigare. För det är konkurrensen som ligger bakom produktion av och tillgång på allt han fortsätter att kunna köpa och som är ansvarig för köpkraften hos varje dollar av hans och alla andras inkomst. Och givetvis fortsätter den att höja hans realinkomst från den nivå från vilken den sjunkit. Faktum är att under kapitalismen höjer konkurrensen fortlöpande den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard över vad till och med de allra rikaste kunde åtnjuta några generationer tidigare. (Så till exempel har den genomsnittlige löntagaren i ett kapitalistiskt land idag en högre levnadsstandard t.o.m. än drottning Victoria, förmodligen i varje avseende utom förmågan att anställa tjänare.)

10. Och nu, återigen med åberopande av Mises, är kapitalismen, så långt ifrån att vara det planlösa kaos och den ”produktionsanarki” som marxisterna påstår den vara, i själva verket ett så grundligt och rationellt planerat ekonomiskt system som det är möjligt att ha. Den planering som äger rum under kapitalismen, utan att knappast någonsin erkännas som sådan, är den planering som görs av varje enskild deltagare i det ekonomiska systemet. Varje individ som tänker på någon ekonomisk verksamhet som skulle vara till gagn för honom och hur han ska genomföra den ägnar sig åt ekonomisk planering. Privatpersoner planerar att köpa hus, bilar, hushållsapparater och t.o.m. matvaror. De planerar vilka arbeten de ska utbilda sig för och var de ska erbjuda och tillämpa de förmågor de har. Företag planerar att införa nya produkter eller att upphöra med existerande produkter; de planerar att ändra sina produktionsmetoder eller att fortsätta att använda de metoder de för närvarande använder; de planerar att öppna eller stänga filialer; de planerar att anställa nya arbetare eller att avskeda arbetare de för närvarande har i sin anställning; de planerar att öka eller minska sina lager.

Man kan finna ännu fler exempel på rutinmässig, vardaglig ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag. Privat ekonomisk planering finns överallt omkring oss och alla ägnar sig åt den. Men för alla utom dem som studerar Mises är den osynlig. För dem som är okunniga om Mises är ekonomisk planering något som hör staten till.

Enorm, allomfattande privat ekonomisk planering inte bara existerar utan samordnas, integreras, harmoniseras också till att åstadkomma ett sammanhängande planerat ekonomiskt system. Det medel varmed detta åstadkoms är prissystemet. All ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag äger rum på grundval av övervägande av priser – priser som utgör kostnader och priser som utgör vinster eller inkomster. Privatpersoner som planerar att köpa varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid priserna för dessa varor och tjänster och är beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Privatpersoner som planerar att sälja varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid de priser de kan vänta sig för sina varor eller tjänster och är också beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Affärsföretag grundar förstås sina planer på överväganden både av försäljningsvinster och av kostnader och därmed av de respektive priser som utgör båda, och är beredda att ändra sina planer som svar på förändringar i lönsamheten.

När min fru och jag först flyttade till Kalifornien planerade vi till exempel att köpa ett hus högt uppe på en kulle med utsikt över Stilla havet. Men sedan vi fick reda på priset för sådana hus beslöt vi snabbt att vi behövde revidera vår plan och i stället leta efter ett hus åtskilliga kilometer in från kusten. På så sätt leddes vi till att ändra vår husköpsplan på ett sätt som fick den att harmoniera med andras planer, andra som också planerade att köpa den sorts hus vi ursprungligen planerade att köpa, men som dessutom var villiga och i stånd till att i sin plan ta med mer pengar än vi var villiga och i stånd till att ta med. Andras högre bud och vårt övervägande av dessa bud åstadkom en harmonisering av vår husköpsplan med deras.

Likaledes kan en naiv nybörjare vid universitetet planera en karriär som fordrar att han som huvudämne väljer medeltida fransk litteratur eller renässanspoesi. Men någon gång innan hans tredje år vid universitetet börjar kommer han att inse att om han envisas med en sådan karriärplan, kan han förvänta sig att leva sitt liv svältande i en vindskupa. Om han å andra sidan ändrar sin karriärplan och börjar studera bokföring eller teknik kan han förvänta sig att leva mycket behagligt. Och så ändrar han sin karriärplan och sin studieplan. När han ändrar sin karriärplan på grundval av ett övervägande av framtida inkomst gör denne student en förändring som bättre stämmer överens med de planer andra i det ekonomiska systemet har. För att utföra andras planer fordrar vida fler revisorers och ingenjörers tjänster än litterära experters tjänster.[4]

Ett sista exempel: konsumenter ändrar sin kostplan och planerar därför, låt oss säga, att äta mer fisk och kyckling och mindre nötkött. Detta resulterar i en motsvarande ändring i deras köpmönster och i vad de avstår från att köpa. För att bibehålla sin lönsamhet måste nu stormarknader och restauranger planera att ändra sina erbjudanden, nämligen att öka de respektive mängderna av fisk och kyckling och av de huvudrätter eller smörgåsar med fisk och kyckling de erbjuder, och minska mängderna av nötkött och av huvudrätter eller smörgåsar med nötkött. Dessa förändringar av planen och motsvarande förändringar av inköpen från stormarknadernas och restaurangernas sida resulterar i ytterligare ändringar av planer och inköp från leverantörernas och underleverantörernas sida, och så vidare, tills hela det ekonomiska systemet har blivit tillräckligt omplanerat för att stämma med förändringarna i konsumenternas planer och inköp.

Prissystemet och det övervägande av kostnader och intäkter från alla individers sida som det medför leder till att det ekonomiska systemet fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i efterfrågan eller tillgång på ett sätt som maximerar vinsterna och minimerar förlusterna och säkerställer att varje enskild produktionsprocess genomförs på ett sådant sätt som maximalt befrämjar produktionen i det övriga ekonomiska systemet.

Till exempel: som resultat av en minskning av tillgången på råolja kommer priset på råolja och på oljeprodukter att stiga. Alla enskilda köpare kommer att överväga de högre priserna i relation till sina egna specifika omständigheter – när det gäller konsumenter deras egna behov och önskemål; när det gäller affärsföretag deras förmåga att skicka vidare prisökningen till kunderna. De kommer alla att överväga alternativen till att använda den olja eller de oljeprodukter som specifikt är tillgängliga för dem. På så sätt kommer var och en av deltagarna, på grundval av sitt eget tänkande och sin egen planering, att minska sin efterfrågan på dessa varor på ett sätt som minst skadar hans välbefinnande. Och på så sätt kommer tänkandet och planeringen hos alla som deltar i det ekonomiska systemet och som använder olja eller oljeprodukter att finnas med i bestämmandet av var och med hur mycket den mängd olja och oljeprodukter som efterfrågas minskar som svar på en ökning av priserna på dem. Detta är helt klart ett fall av att svara på en förlust i tillgången på ett sätt som minimerar förlusten. Minskningen i tillgången kommer att åtföljas av en jämbördig minskning i användningen av den i de minst viktiga av de användningsområden för vilka den tidigare högre tillgången hade varit tillräcklig.

På liknande sätt leder prissystemet och alla deltagares individuella tänkande och planering till maximering av vinningarna från en ökning i tillgången på varje knapp produktionsfaktor. Den ökade tillgången absorberas i de användningsområden där den värderas högst, d.v.s. där den kan absorberas med lägsta prisfall.

Medan kapitalismen är ett ekonomiskt system som är grundligt och rationellt planerat och som fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i de ekonomiska betingelserna, är socialismen ironiskt nog, som Mises har visat, ur stånd till ekonomisk planering. När socialismen förstör prissystemet och dess grundvalar, nämligen privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen, förstör den också den intellektuella arbetsdelning som är väsentlig för rationell ekonomisk planering. Den kommer med det omöjliga kravet att planeringen av det ekonomiska systemet ska genomföras som ett odelbart helt i ett enda intellekt som endast ett allvetande gudomligt väsen skulle kunna besitta.

Vad socialismen representerar är så långt från rationell ekonomisk planering att den i själva verket är ett förbud mot rationell ekonomisk planering. Till att börja med är den till själva sin natur ett förbud mot ekonomisk planering för alla utom diktatorn och de andra medlemmarna av den centrala planeringsmyndigheten. De ska åtnjuta privilegiet att ha monopol på planering i den absurda, praktiskt taget vansinniga tron att deras hjärnor kan uppnå samma allseende och allvetande förmågor som allsmäktiga gudomligheter. Det kan de inte. Så vad socialismen faktiskt representerar är försöket att sätta en människas, eller som mest en handfull människors, tänkande och planering i stället för tio- och hundratals miljoner, ja rentav miljarder, människors tänkande och planering. Till sin natur har detta försök att få så få människors hjärnor att möta så många människors behov inga större utsikter till framgång än ett försök att få så få människors ben att bära så många människors vikt.

För att ha rationell ekonomisk planering fordras allas självständiga tänkande och planering, som verkar i en miljö av privat ägande av produktionsmedlen och prissystemet, m.a.o. kapitalism.

11. Jag övergår nu till frågan om monopol. Socialismen är det monopolistiska systemet. Kapitalismen är frihetens och den fria konkurrensens system.

Som Mises har påpekat är de väsentliga naturgivna fordringarna för mänskligt liv, som t.ex. dricksvatten, odlingsbar mark och de tillgängliga tillgångarna på praktiskt taget alla mineraler som regel tillgängliga i så stora mängder att inte alla tillgängliga källor kan exploateras. Den arbetskraft som fordras är inte tillgänglig. Den används på landområden och mineralfyndigheter som är produktivare eller i de talrika industriella och kommersiella verksamheter där marknadspriserna demonstrerar att användningen av dem är viktigare än produktionen av ytterligare tillgångar på jordbruksvaror eller mineraler.

Under dessa förhållanden och i frånvaro av statlig inblandning är vad som fordras för att göra det möjligt för någon producent (eller kombination av producenter) att bli ensam leverantör av någonting att det pris han tar är för lågt för att göra det mödan värt för andra potentiella leverantörer att ge sig in på området. Ställningen som ensam leverantör tryggas av det låga priset och är inte någon grundval för att ta ut ett högt pris.

Samma poäng gäller väsentligen för fall där nödvändigheten att investera stora mängder kapital kraftigt begränsar antalet leverantörer. Här fordras ett stort kapital för att uppnå låga produktionskostnader per enhet, vilka är nödvändiga för att vara lönsamma vid låga försäljningspriser.

Monopol är i själva verket resultatet av statlig inblandning. Specifikt är det att en marknad eller en del av en marknad reserveras för en eller flera leverantörer med hjälp av initierandet av fysiskt tvång. Exklusiva statliga ensamrätter, skyddstullar och licensieringslagar är exempel.

12. Kapitalismen är det system som leder till ständigt stigande reallöner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade drar inte affärsmän och kapitalister vinster från vad som påstås ursprungligen bara ha varit löner eller vad som påstås naturligt och med rätta ha varit löner. Den ursprungliga och primära formen av inkomst är vinster, inte löner. Manuella arbetare som producerade och sålde produkter antingen i Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” eller i Karl Marx ”enkla cirkulation” förtjänade inte löner utan försäljningsintäkter. När man säljer en limpa bröd eller ett par skor eller vilken annan produkt som helst, betalas man inte en lön utan en försäljningsintäkt. Och just därför att dessa manuella arbetare inte uppförde sig som kapitalister, d.v.s. inte köpte i avsikt att sälja utan gjorde utgifter bara som konsumenter, gjorde de inga utgifter för medlen att producera vilka varor de än må ha sålt, och därför ådrog de sig inga penningkostnader som måste dras från deras försäljningsintäkter; m.a.o., alla deras försäljningsintäkter var vinster, inte löner. Det visar sig att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.[5]

I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade är det först med kapitalisternas och kapitalackumulationens ankomst som löner som företeelse uppstår, tillsammans med efterfrågan på kapitalvaror. Både löner och utgifter för kapitalvaror visar sig som produktionskostnader i pengar som måste dras från försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, d.v.s. ju mer som köps för syftet att förtjäna försäljningsintäkter i jämförelse med försäljningsintäkterna, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna, och därmed är vinsterna lägre i jämförelse med både försäljningsintäkterna och lönerna. Med andra ord: vad kapitalisterna är ansvariga för är inte skapandet av vinsten som företeelse och dess avdrag från lönerna, utan skapandet av löner och penningkostnader och deras avdrag från försäljningsintäkterna, som ursprungligen alla var vinster. Kapitalister är ansvariga för skapandet av löner och för minskningen av den andel av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ju fler och ju rikare kapitalisterna är, desto högre är lönerna jämfört med vinsterna.

Det faktum att löntagare kan vara villiga att arbeta för existensminimum i avsaknad av bättre alternativ, och att affärsmän och kapitalister, liksom varje annan köpare, föredrar att betala mindre hellre än mer, är påståenden som är sanna men helt och hållet irrelevanta för bestämmandet av de löner som löntagarna faktiskt måste acceptera. Dessa löner bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraft, som både är den mest fundamentalt användbara beståndsdelen i det ekonomiska systemet och som det av naturen råder knapphet på.

I denna konkurrens strider det emot varje arbetsgivares egenintresse att tillåta lönerna att sjunka under den punkt som motsvarar full sysselsättning för ifrågavarande sorts arbetskraft på ifrågavarande plats. Sådana låga löner innebär att mängden efterfrågad arbetskraft överskrider den tillgängliga tillgången, d.v.s. att det råder brist på den arbetskraft det gäller. Brist på arbetskraft är jämförlig med en auktion där det fortfarande finns två eller fler som bjuder på samma föremål. Det enda sätt på vilket den budgivare som helst vill ha föremålet kan försäkra sig om det är genom att bjuda över sina rivaler och göra föremålet för dyrt för dem, så att de måste stiga åt sidan och göra det möjligt för honom att försäkra sig om föremålet.

På arbetsmarknaden kan det finnas tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner arbetare. Men knappheten på arbetskraft innebär att det finns potentiella arbeten för långt fler än detta antal. Det faktum att var och en av oss skulle vilja dra nytta av åtminstone tio andras arbetskraft kan tas som en indikation på omfattningen av knappheten på arbetskraft.

När en lönesats sjunker under den punkt som motsvarar full sysselsättning för den sorts arbetskraft det gäller, blir det möjligt för arbetsgivare som inte var i stånd till eller villiga att betala den högre lönen att erhålla arbetskraft på bekostnad av andra arbetsgivare som är i stånd till och villiga att betala den högre lönen. Situationen är exakt densamma som den starkare budgivaren vid en auktion som står inför förlusten av det föremål han önskar till någon annan, svagare budgivare. Sättet att försäkra sig om den arbetskraft han behöver är att höja budet och slå ut konkurrensen från de svagare arbetsgivarna.

När man ställs inför den brist på arbetskraft som uppkommer när det sätts tak på priset på arbetskraft konspirerar faktiskt arbetsgivarna med sina arbetstagare för att undvika lönekontrollernas anda genom att ge falska befordringar. Detta gör det möjligt för dem att hävda att de inte bryter mot kontrollerna fastän de faktiskt gör det.

Givet hur höga penninglönerna är, vilka, som vi har sett, bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om knapp arbetskraft, är nu det som bestämmer reallönerna, d.v.s. de varor och tjänster löntagarna kan köpa med de pengar de tjänar, priserna. Reallönerna bestäms fullt ut lika mycket av priserna som av lönerna. Reallönerna stiger endast när priserna sjunker i jämförelse med lönerna.

Vad som får priserna att falla i jämförelse med lönerna är en ökning av arbetets produktivitet, d.v.s. produktionen per enhet av arbetskraft. En ökning av arbetets produktivitet betyder större tillgång på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft, och därmed lägre priser på konsumtionsvaror jämfört med löner. Om vi på något sätt kunde mäta tillgången på konsumtionsvaror skulle en fördubbling av arbetets produktivitet åstadkomma en fördubbling av tillgången på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft och, om man står inför i allmänhet samma utgifter för att köpa konsumtionsvaror respektive arbetskraft, resulterar detta i en halvering av priserna på konsumtionsvaror, när man står inför i allmänhet samma genomsnittliga löner. Det skulle med andra ord fördubbla reallönerna.

Ökningen av arbetets produktivitet är alltid den väsentliga beståndsdelen i ökningen av reallönerna. Det är den som möjliggör att ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, vilka ansvarar för i genomsnitt högre penninglöner, åtföljs av priser som inte stiger eller inte stiger i samma omfattning som lönerna.

Och det som ansvarar för ökningen av arbetets produktivitet är affärsmännens och kapitalisternas aktiviteter. Deras fortlöpande innovationer och kapitalackumulation ligger bakom ökningen av arbetets produktivitet och därmed av reallönerna.

13. Till sist min sista poäng: ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver skulle säkra ett kapitalistiskt samhälle både mot inflation och mot deflation/depression. Den blygsamma ökningen i tillgången på ädelmetaller, och därmed den blygsamma ökning i spenderingsvolymen som den resulterar i, skulle inte vara i stånd att öka priserna när de ställs inför den betydande takt i vilken produktionen och tillgången på praktiskt taget alla andra varor än ädelmetallerna ökar under kapitalismen. Det troligaste är att priserna skulle tendera att falla så som då gjorde under loppet av 1800-talet.

Fallande priser som beror på ökad produktion utgör emellertid inte deflation. De är inte något tecken på någon minskning av den genomsnittliga vinstkvoten, det vill säga den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Inte heller är de något tecken på någon större svårighet att återbetala skulder. Men en djupdykning av vinsterna och en plötslig ökning av svårigheten att återbetala skulder är väsentliga symptom på deflation/depression.

Faktum är, som jag visar i min bok, att den blygsamma ökning av penningmängden och spenderingsvolymen som äger rum under ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver tjänar till att lägga en positiv komponent till avkastningsgraden och till att göra återbetalning av skulder något lättare, inte svårare. De fallande priser som orsakas av ökande produktion kolliderar inte med detta. När priser faller på grund av ökad produktion inför en ökning av penningmängden och spenderingsvolymen, är den genomsnittlige säljaren i en position att ha en tillgång på varor att sälja som är större i större proportion än vad priserna är lägre och därmed i stånd att tjäna mer pengar, inte mindre.

Genuin deflation, sådan som åtföljer depression, är finansiell kontraktion – det vill säga en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen. Det är detta som utplånar lönsamheten och gör återbetalning av skulder svårare. Men sådan kontraktion är precis vad ett montetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver förhindrar. Det förhindrar det, därför att när väl ädelmetallpengar uppstår, försvinner de inte plötsligt, så som sker med omloppsmedel, när de banker som ger ut dem går omkull[6]. Och eftersom deras ökningstakt är blygsam, leder den inte till någon betydande, artificiell minskning av efterfrågan på kontantinnehav, vilket sedan måste följas av en omkastning när ökningen av penningmängden upphör eller bromsas.

Inte heller åstadkommer det fortlöpande sparande och den fortlöpande kapitalackumulation som äger rum under kapitalismen att avkastningen på kapital minskar. Det nominella sparande som äger rum utifrån penninginkomsterna äger till stor del rum utifrån en avkastningsgrad som förhöjs av ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen och, så länge som penningmängden och spenderingsvolymen fortsätter att blygsamt öka, minskar detta sparande inte avkastningsgraden.

Om det inte förekom någon ökning av penningmängden och spenderingsvolymen skulle avkastningsgraden vara lägre, men stabil på den lägre nivån. Kapitalackumulationen skulle fortskrida helt enkelt på grundval av fallande ersättningspriser, där oförändrade utgifter fortlöpande skulle köpa större mängder kapitalvaror.

Som jag visar i min bok existerar, i ett sådant sammanhang, sparandet helt och hållet på bruttonivån, där det bestämmer sådana livsviktiga saker som till vilken grad det ekonomiska systemet koncentreras på produktion av kapitalvaror i jämförelse med konsumtionsvaror och på produktionsperiodens längd. Därmed avslöjas de väsentliga beståndsdelarna i kapitalackumulationen vara en tillräckligt hög relativ produktion av kapitalvaror och en tillräckligt lång produktionsperiod, tillsammans med tekniskt framåtskridande och allt annat som tjänar till att öka produktionen, framför allt ekonomisk frihet.

Här måste jag av tidsbrist sluta. Jag skulle vilja göra det med att säga att om ni har funnit mitt anförande av idag av intresse, hoppas jag att ni kommer att utforska de saker jag har diskuterat, längre och i mer detalj, i min bok. Dess hela summa och substans kan förstås som en systematisk redogörelse för kapitalismens välvilliga natur.

Copyright © 2002, 2012 George Reisman

Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[1]) Se också om detta ämne, och varför miljövännerna inte lyckas förstå det, diskussionen om hur produktion förbättrar miljön i Den giftiga miljörörelsen.

[2]) Reisman skriver ”i djungeln”, men eftersom både lejonen, zebrorna och gasellerna lever på savannen, har jag tagit mig friheten att här rätta min läromästare. Ö.a.

[3]) ”Associationslagen” är Mises egen term för lagen om komparativa fördelar. Ricardo tillämpade den endast på utrikeshandel; hur den är tillämplig på annat förklaras av Reisman i de följande styckena. Ö.a.

[4]) I den mån som människor värderar att tjäna pengar högre än sin personliga preferens för att ägna sig åt något visst yrke kommer deras preferensskala att sammanfalla med deras som erbjuder pengarna. Givetvis finns det fall där en individ sätter så stort värde på att ägna sig åt något visst yrke att han är villig att acceptera betydligt lägre lön än han skulle kunna tjäna inom andra yrken. Att han inte sätter högre värde på pengar än på tillfredsställelsen att ägna sig åt det yrke han föredrar visar samtidigt att han sätter större värde på tillfredsställsen att ägna sig åt detta yrke än på de preferenser andra ger uttryck åt genom att erbjuda pengar. Därför är, i motsats till den förhärskande uppfattningen att penningbegär är ”själviskt”, det i själva verket i sådana fall den relativa avsaknaden av penningbegär som är mer ”självisk” än penningbegäret, ty försåvitt som man inte sätter värde på att tjäna pengar arbetar man inte för att tillfredsställa andras behov och önskemål. En person som inte alls bryr sig om att tjäna pengar och inte tjänar några bidrar inte med någonting alls till tillfredsställandet av andras behov eller önskemål och står därmed utanför det system av social samverkan som utgörs av arbetsdelningen och bruket av pengar.

[5]) Framtida doktrinhistoriker kan gärna notera att Reisman här för första gången inte åberopar sig på Mises. Principen om ”profitens primat” är Reismans eget revolutionerande bidrag till den ekonomiska vetenskapen. Jag har själv gjort ett blygsamt försök att presentera denna princip i min uppsats Varför behöver vi George Reisman? Ö.a.

[6]) Omloppsmedel är fordringar på pengar som bankerna ska betala när så fordras, men som bankerna i själva verket inte äger. [Eng. ”fiduciary media”; ty. ”Umlaufsmittel”.]