Öppet brev till Warren Buffett

Detta öppna brev publicerades på George Reismans blogg 12 juli 2012 och på Misesinstitutets hemsida 26 juli 2012. Det finns också utgivet som Kindlebok, tillsammans med ett utdrag ur Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.

Mr. Warren Buffett
3555 Farnam Street
Suite 1440
Omaha, NE 68131

Mr. Buffett,

Ni har gång efter annan, utan att Ni, vad jag vet, någonsin dementerat det, citerats som följer: ”Jodå, vi har en klasskamp, men det är min klass, den rika klassen, som för den, och vi är på väg att segra.”

Med tanke på det allvarliga i detta uttalande måste jag ställa Er några frågor.

Avser Ni att tas på allvar när Ni uttalar Er? Känner Ni till innebörden i de ord Ni använder? Känner Ni till källan till och implikationerna av de läror Ni gör Er till tolk för?

Läran om klasskamp låter sig härledas ur exploaterings- eller utsugningsteorin[1], vars mest kände förespråkare är Karl Marx. Enligt utsugningsteorin är vinst och ränta, ja, faktiskt alla inkomster utom löner, ett orättvist avdrag från vad som naturligen och rätteligen borde vara löner.

Vad som möjliggör förekomsten av andra inkomster än löner är enligt Marx samma grundläggande faktum som gör det möjligt för en slavägare att dra nytta av att äga en slav. Nämligen det faktum att en arbetare är i stånd att under mindre än en hel arbetsdag producera de förnödenheter han behöver för att kunna ha styrka och energi nog att arbeta en hel arbetsdag.

För att använda ett av Marx egna exempel är en arbetare i stånd att på 6 timmar producera den föda och de andra förnödenheter han behöver för att kunna arbeta 12 timmar. Dessa 6 timmar, eller vilket antal timmar arbetaren än må behöva för att producera sina förnödenheter, kallar Marx ”nödvändig arbetstid”. De timmar arbetaren arbetar utöver den nödvändiga arbetstiden kallar Marx ”merarbetstid”.

Precis som merarbetstiden är källan till slavägarens vinning är den också, enligt Marx, källan till kapitalistens vinst och ränta. När arbetaren arbetar 12 timmar för en kapitalist, lägger hans arbete enligt Marx ett varuvärde som motsvarar 12 arbetstimmar till de material och andra fysiska produktionsmedel som förbrukats för att producera de resulterande produkterna. Om det fordras 48 arbetstimmar för att producera dessa material och andra produktionsmedel, kommer slutprodukten att innehålla dessa 48 arbetstimmar plus de 12 ytterligare timmar av nytillkommet arbete som utförs. Den kommer allt i allt att ha ett värde som motsvarar 60 arbetstimmar.

Alltså har produktionsprocessen enligt Marx resulterat i ett extra värde som motsvarar 12 timmar nytt arbete. Detta extra värde kommer att delas mellan löntagaren och kapitalisten i form av löner å ena sidan och vinst/ränta å den andra. Vad kapitalisten måste betala i lön bestäms enligt Marx genom att tillämpa den påstått universella principen för värdering av varor, nämligen arbetsvärdeteorin. Kapitalisten kommer att betala löntagaren en lön som motsvarar de arbetstimmar som fordras för att producera hans förnödenheter, vilket enligt antagandet är 6 timmar, och kommer att stoppa det värde som lagts till genom arbetarens utförande av 12 timmars arbete i sin egen ficka. Hans vinst/ränta är vad som blir kvar efter att ha dragit ifrån arbetarens löner och motsvarar exakt arbetarens merarbetstid.

Detta exempel kan lätt översättas till monetära termer helt enkelt genom att anta att varje timmas arbete som utförs i produktionen av en produkt motsvarar ett produktvärde av $1. Alltså var materialet och de andra producerade produktionsmedlen värda $48, och de produkter som blir resultatet av användandet av 12 nytillkomna arbetstimmar är värda $60. De 12 nytillkomna arbetstimmarna lägger till $12 i nytt, utökat produktvärde.

Kapitalistens vinst/ränta påstås vara resultatet av det faktum att av de 12 nytillkomna arbetstimmarna med deras motsvarande extra produktvärde av $12 betalar kapitalisten endast $6 i lön, den summa som motsvarar den arbetstid som fordras för att producera de förnödenheter som gör det möjligt för arbetaren att utföra sina 12 arbetstimmar. Kapitalistens vinst/ränta utgör därför ett ”mervärde” som motsvarar ”merarbetstiden”.

Förhållandet mellan mervärde och löner eller mellan merarbetstid och nödvändig arbetstid kallar Marx för ”utsugningsgraden”[2]. I denna illustration är den 100%, d.v.s. $6/$6 eller 6 timmar/6 timmar.

En kombination av girighet och av krafter som för övrigt tenderar att minska vinsten/räntan i förhållande till det investerade kapitalet, säger Marx, driver kapitalisterna att gradvis öka utsugningsgraden. Om arbetarna är i stånd att arbeta 18 timmar om dagen på grundval av förnödenheter som produceras på bara 6 timmar om dagen, då kommer arbetsdagen att förlängas till 18 timmar. Om de löner kapitalisterna betalar sina vuxna manliga arbetare räcker till för att göra det möjligt för dem att försörja hustru och två barn som skulle kunna ersätta honom, kommer kapitalisterna att minska dessa löner och därmed driva in kvinnor och barn i fabrikerna, vilket ger kapitalisterna förmånen av ännu mer merarbetstid och mervärde. Kapitalisterna påstås också eftersträva att göra arbetarnas kost billigare och ersätta vete med, låt oss säga, potatis eller ris och därmed minska den nödvändiga arbetstiden och förlänga den del av arbetsdagen som utgör merarbetstid. Arbetsförhållandena kommer, det behöver väl inte sägas, att bli förfärliga, eftersom en förbättring av dem i allmänhet skulle komma till priset av en minskning av mervärdet.

Detta påstådda sakernas tillstånd av löner som bara räcker till existensminimum, ja, faktiskt mindre än existensminimum, och omänskliga arbetstider och arbetsförhållanden, ända därhän till att småbarn arbetar i gruvorna, är resultatet av kapitalismens verksamhet och av vinstmotivet, säger Marx, på grundval av sin utsugningsteori.

Klasskamp är resultatet av det faktum att kapitalisterna i ljuset av utsugningsteorin ska betraktas som dödsfiender till mänsklighetens överväldigande flertal och förtjänar att ställas mot en mur och skjutas, vilket är precis vad som har hänt gång efter annan när marxister har gripit makten.

Vad är då Er plats, Mr. Buffett?

På grundval av denna redogörelse för det påstådda klasskampens ursprung och natur måste jag fråga Er, Mr. Buffett, hur Ni ser på Er egen ställning i världen. Suger Ni ut arbetarna? Har Ert livsverk bestått i att samla på Er rikedom på ett sätt som i grunden är oskiljaktigt från en slavägares? Har ackumulationen av Era miljarder varit resultatet av att Ni systematiskt stulit arbetarnas rättmätiga löner? Har Ert liv huvudsakligen bestått i ansträngningar som tenderar att göra de arbetare Ni anställt ännu fattigare, och har Ni hindrats från att göra detta endast i den mån som det förekommit sådana åtgärder som fackföreningsvänlig lagstiftning, minimilöner och maximiarbetstimmar?

Är enligt Er syn på saken, Mr. Buffett, Ni och Era medkapitalister i sanning fiender till resten av människosläktet – tarvliga, blodsugande parasiter som förtjänar att dödas för vad Marx utsugningsteori hävdar att de har gjort och varje dag försöker göra i ännu större omfattning? Försöker Ni undfly vad Ni implicit erkänner som ett rättvist straff genom att bara yrka på att president Obama höjer Era skatter och låter Er paradera inför landet som hans ”huskapitalist” när han ger en påstådd skatteförordning – ”Buffettförordningen” – namn efter Er[3]. Har Ni skyndat att hämta den piska han kommer att prygla Er med i hopp om att undvika vad Ni betraktar som det rättvisare straffet att Ni blir skjuten?

Vad Ni behöver veta, Mr. Buffett

Jag skulle vilja, Mr. Buffett, att Ni får veta att vad Ni tror om kapitalismens och vinstens/räntans natur inte har det ringaste samband med kapitalismens och vinstens/räntans verkliga natur. Trots allt vad Ni åstadkommit när det gäller investeringar är Ni lika okunnig om dessa saker som den genomsnittlige fackföreningsmedlemmen eller den genomsnittlige litteraturprofessorn.

Jag hoppas Ni är villig att korrigera Era misstag och missuppfattningar på detta livsviktiga område. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur Ni kan leva med Er själv i ljuset av Era uppfattningar om naturen av Er ekonomiska verksamhet. Det faktum att Ni enligt Er ”Giving Pledge” planerar att skänka bort mer än 99 procent av Er förmögenhet skulle inte sona Era brott, om utsugningsteorin eller läran om klasskamp vore korrekta. Det skulle inte bara vara hela dödvikten av allt som Ni och Er familj personligen har konsumerat under årens lopp och som stulits från andra, från den ice-cream soda det sägs att Ni då och då unnar Er till Ert privata jetplan. Det skulle också vara det faktum att vad Ni än nu skänker bort inte skulle vara någon kompensation för Era verkliga offer, av vilka många nu gått hädan eller är för gamla för att njuta av den så som de skulle kunna ha gjort vid den tid de förtjänade den och Ni berövade dem den och som inte skulle erhålla någonting alls i den mån som Ni skänker bort Er förmögenhet till helt andra människor.

Om Ni å andra sidan lyckas med att korrigera Era misstag på detta område, då kommer Ni nästan säkert att kunna betrakta Er själv i ett starkt positivt ljus som en ytterst produktiv individ, vars ekonomiska aktiviteter i Ert egen intresse och den därav följande stora ackumulerade förmögenheten har tjänat till att förbättra andras liv snarare än skadat dem. Någon som har åstadkommit så mycket som Ni faktiskt har gjort ska inte behöva bära på en massiv oförtjänt skuldbörda, så som Ni tydligen gör.

Kapitalisterna och inte löntagarna är de primära producenterna

Ni inser det inte, Mr. Buffett – knappast någon gör det ännu – men de löntagare som Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna anställer är inte de primära producenterna av de produkter som utsugningsteorin tillskriver dem. Precis som Columbus var den som upptäckte Amerika, inte de sjömän som bemannade hans fartyg och som var hans medhjälpare i förverkligandet av hans – Columbus – planer och projekt, så är också Ni, Mr. Buffett, den primäre producenten av de produkter som produceras av Ert företag Berkshire Hathaway och alla andra företag som Ni kanske äger och som agerar på Ert initiativ och under Ert överinseende. Era anställda, Mr. Buffett, bör med rätta beskrivas som ”medhjälpare” i produktionen av Era produkter. Era vinster eller ränteintäkter är inte något avdrag från vad som rätteligen tillhör dem som löner. De är vad Ni har förtjänat på grundval av Ert huvudsakligen intellektuella arbete att tänka, planera och fatta beslut. Och detsamma gäller förstås alla Era påstådda kapitalistiska ”medutsugare”, nu och i det förgångna, som producerar sina produkter, även om det är med hjälp av andra vilkas arbetskraft de använder för syftet att förverkliga sina planer och därigenom producera sina produkter. Så t.ex. var Henry Ford på sin tid den primäre producenten i Ford Motor Company, Rockefeller i Standard Oil, och numera Gates i Microsoft och Bezoz i Amazon, liksom Ni i Berkshire Hathaway.

Marx hade en betydelsefull idé som i sig själv var helt och hållet korrekt och som kan kasta ytterligare ljus över denna diskussion. Denna idé var hans distinktion mellan vad han kallade ”kapitalistisk cirkulation” och ”enkel cirkulation”. Tyvärr ignorerade och motsade Marx helt och hållet de faktiska implikationerna av denna idé.

Vad Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna ägnar sig åt är kapitalistisk cirkulation. Kapitalistisk cirkulation, som Marx beskrev den, är ett utlägg av pengar, P, för inköp av varor, V, vilka ska användas till att producera produkter som ska säljas för en större summa pengar, P’. Kapitalistisk cirkulation är kort sagt P-V-P’. Om Ni och alla de andra påstådda kapitalistiska utsugarna inte existerade, och kapitalistisk cirkulation försvann ur världen, skulle de som finns kvar av dem som nu är i stånd att arbeta som löntagare vara tvungna att leva i en värld av enkel cirkulation, d.v.s. V-P-V. Detta vill säga att de, utan att göra några initiala penningutlägg, skulle försöka att omedelbart producera varor, V, som de skulle sälja för pengar, P, som de i sin tur skulle använda till att köpa andra varor, V.

Kapitalister är inte ansvariga för vinster som företeelse, utan för lönebetalningar och kostnader som företeelse

Marx antog, liksom Adam Smith före honom, felaktigt att i en värld av enkel cirkulation, som Smith kallade ”det tidiga och primitiva samhällsstadiet”, skulle alla inkomster vara löner, och att vinst/ränta kom till först när kapitalistisk cirkulation uppkom och då var ett avdrag från vad som ursprungligen helt och hållet varit löner. Sanningen är att i en värld av enkel cirkulation är vad som saknas inte vinst/ränta utan de penningutlägg – det ursprungliga P – som används för att betala löner och köpa kapitalvaror och som sedan visar sig som produktionskostnader.

En värld av enkel cirkulation skulle vara en värld utan produktionskostnader i pengar. Det skulle vara en värld där de utgifter för varor som betalas med pengar som erhållits från försäljning av andra varor, eller från nya pengar som utvunnits ur gruvorna, skulle utgöra försäljningsintäkter för säljare som inte hade några penningkostnader att dra från dessa försäljningsintäkter, eftersom de inte hade gjort några tidigare penningutlägg för att få in dessa försäljningsintäkter. Det skulle därför vara en värld där arbete var den enda inkomstkällan, men där arbetarnas inkomster var vinster, inte löner. Det skulle vara en värld av arbetare som producerade produkter, hur primitiva och torftiga de än månde vara, för vilka de erhöll försäljningsintäkter, från vilka de inte hade några penningkostnader att dra och som därför utgjorde ren vinst.

Uppkomsten av kapitalistisk cirkulation är alltså inte ansvarig för något avdrag av vinst/ränta från lönerna. Tvärtom är den ansvarig för tillkomsten av lönebetalningar, utgifter för kapitalvaror och produktionskostnader i pengar att dras från försäljningsintäkterna, vilka tidigare helt och hållet varit vinst. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, i bemärkelsen ju högre grad av kapitalistisk cirkulation som förekommer, d.v.s. ju högre förhållandet mellan P och P’ är, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna och desto lägre är vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Samtidigt tjänar det ekonomiska systemets större koncentration på inköp av, och därmed produktion av och tillgång på, kapitalvaror till att höja arbetets produktivitet och öka den allmänna produktionsförmågan. Tillgången på produkter växer i jämförelse med tillgången på arbetskraft, och därmed sjunker priserna i jämförelse med lönerna, vilket resulterar i att reallönerna stiger och fortsätter att stiga så länge som arbetsproduktiviteten fortsätter att öka.

Alltså är sanningen, Mr. Buffett, beträffande förhållandet mellan kapitalister och löntagare raka motsatsen till vad utsugningsteorin hävdar. Nämligen att kapitalister inte drar vinster från löner utan är ansvariga för själva förekomsten av löner. Som produktionskostnader är lönerna ett avdrag från försäljningsintäkterna, vilka i avsaknad av kapitalister skulle ha varit ren vinst. Alltså är kapitalisterna ansvariga för att öka lönerna i jämförelse med vinsterna och att minska vinsterna i jämförelse med lönerna. Samtidigt ökar de, genom att öka produktionen av och tillgången på varor och därmed sänka priserna, köpkraften hos de löner de betalar. Detta är inte någon utsugning av löntagarna utan en enorm fortlöpande förbättring för dem.

Det ekonomiska goda Ni har gjort utan att inse det

Under loppet av Ert liv, Mr. Buffett, har Ni ackumulerat ett enormt stort kapital. Det kapital Ni har ackumulerat tjänar som grund för efterfrågan på en mycket stor mängd arbetskraft och är därmed en källa till högre löner i det ekonomiska systemet än vad som annars skulle existera. Samtidigt är den källan till tillgången på en avsevärd mängd varor och tjänster, vilkas verkan är att göra priserna lägre än de annars skulle varit. Så för mig förefaller det, Mr. Buffett, tvärtemot vad Ni tror om naturen av Er ekonomiska verksamhet, som om Ni faktiskt gjort en betydande mängd gott här i världen. Ni har på ett betydande och positivt sätt bidragit till människornas levnadsstandard i Förenta staterna och den övriga världen.

Ni förefaller inte förstå den positiva inverkan på andra av det sätt på vilket Ni förtjänat det mesta av Er förmögenhet, vilket huvudsakligen har varit att köpa och sälja värdepapper. Ni karaktäriserar Ert arbete som blott och bart att upptäcka ”felaktig prissättning av värdepapper”. Att korrigera denna felaktiga prissättning är i själva verket av stor vikt i det ekonomiska systemet. När Ni köper värdepapper som är undervärderade hjälper Ni till att höja priset på dem och minskar därmed den felaktiga prissättning som förekommer. När Ni säljer värdepapper som är övervärderade hjälper Ni till att sänka priset på dem, vilket återigen minskar den felaktiga prissättning som förekommer. I den mån som Er bedömning är riktig gör Ni vinster, och i den mån Ni sparar dessa vinster är Ni i en position där Ni kan köpa och sälja värdepapper i större omfattning och därmed korrigera felaktiga prissättningar i större omfattning.

När Ni höjer priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att hjälpa företag som bör kunna anskaffa kapital att också göra det; när Ni sänker priserna på deras värdepapper är effekten av Ert handlande att göra det svårare för företag som inte borde kunna anskaffa kapital att göra det. Som Ni vet fungerar priset på värdepapper på detta sätt, eftersom det bestämmer vilken procent av ägandet i ett företag som behöver ges upp för att skaffa en given mängd kapital, eller hur mycket kapital som kan skaffas fram genom att ge upp en given procent av ägandet. Med andra ord underlättar Ni för företag som kommer att använda det väl att anskaffa kapital och förhindrar anskaffandet av kapital för företag som inte kommer att göra det.

Naturligtvis är inte ens Era bästa insatser, tillsammans med många andras insatser som arbetar på samma sätt, tillräckliga för att motverka de nytillkomna väldiga felaktiga prissättningar som om och om igen förs in i värdepappersmarknaderna av Federal Reserve System. Feds omfattande skapande av pengar och kredit och dess manipulerande av räntorna blåser i motsvarande grad upp värdepapperspriserna, vilka sedan börjar kollapsa så snart som stimulansen försvinner. Under tiden feldirigeras den ekonomiska verksamheten till de områden där de nyskapade pengarna huvudsakligen spenderas.

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter

De allmänna samhälleliga förmåner som åtföljer ackumulationen av stora förmögenheter är lättare att se i ett typfall. Här, liksom i Ert fall, har förmögenheten skapats genom en kombination av att göra höga vinster åtföljt av stora besparingar utifrån dessa höga vinster. Detta bestämmer i vilken takt förmögenheten växer. En hög tillväxttakt som fortsätter över många år omvandlar från början små kapitalbelopp till enorma belopp.

Det som leder till de höga vinsterna är framgångsrik innovation, d.v.s. införandet av nya och förbättrade produkter eller effektivare metoder att producera existerande produkter, eller korrekta förutsägelser av förändringar i konsumenternas efterfrågemönster. Er verksamhet bidrar till denna process genom att underlätta anskaffandet av kapital för de företag som kan vara framgångsrika på ett eller flera av dessa sätt, och att förvägra de företag kapital som inte kan det. Effekten är en ökning av den samlade produktionen i det ekonomiska systemet och därmed en ökning av den allmänna levnadsstandarden.

Om och om igen urholkar konkurrensen de höga vinster som åtföljer framgångsrika innovationer. För att kunna fortsätta att göra höga vinster måste man göra en hel serie framgångsrika innovationer. Den kanske mest dramatiska illustrationen av detta är fallet Intel. I början av 1980-talet gjorde Intel höga vinster i kraft av vad som då var den mest avancerade datorprocessorn: nummer 8086. Men mycket snart avlägsnade konkurrensen dessa vinster, och för att fortsätta att vara exceptionellt lönsamt måste Intel utveckla nummer 80286.

Sedan upprepades samma historia med nödvändigheten att ersätta 286 med 386, denna med 486, därefter 586, och en lika stor ytterligare serie förbättringar därefter. Slutresultatet har blivit tiotals (världen över hundratals) miljoner människor som var och en har mer datorkraft på sitt skrivbord än vad som fanns tillgänglig för 50 år sedan med en dator som tog upp ett helt rum eller mer, och till ett pris som är likvärdigt med en tiondels procent eller mindre av priset på datorer för 50 år sedan. Och allt eller praktiskt taget allt det kapital som Intel ackumulerade under sin otroliga innovationsprocess och åtföljande intjänande och sparande av de höga vinsterna används till att producera de datorprocessorer som de nu säljer eller till att utveckla de ännu mer avancerade processorer som de kommer att sälja under kommande år.

Även om det kanske inte så ofta är lika dramatiskt som i fallet Intel har samma mönster varit det förhärskande i det kapitalistiska ekonomiska systemet inom praktiskt taget varje industri sedan den industriella revolutionen tog sin början. Man gjorde höga vinster på att producera bomull genom att använda maskiner för att rensa bomullen, och tyg genom att använda mekaniska vävstolar, och senare genom att använda symaskiner för att producera färdigsydda kläder. Konkurrensen avlägsnade snart dessa höga vinster, och för att göra ytterligare höga vinster på dessa områden måste ytterligare framsteg göras. Under tiden plöjdes de höga vinsterna till stor del tillbaka i storskaligare produktion av bomull och tyg. Slutresultatet blev att genomsnittspersonen i Västerlandet fick nya och bättre kläder till billigare och billigare priser.

Samma historia upprepades inom produktionen av skor, av säd, ångbåtar, järnvägar, kolgruvor, produktion av järn och stål, av naturgas, av olja, livsmedelshantering, elektriskt lyse och elkraft, varmt och kallt rinnande vatten, vattentoaletter, centralvärme, telefoner, bilar, filmer, radioapparater, kylskåp, luftkonditionerare, TV-apparater, antibiotika, alla möjliga andra mediciner, diagnosutrustning, proteser och t.o.m. konstgjorda kroppsdelar, plus ett väldigt antal andra framsteg.  I vart och ett av fallen blev slutresultatet att genomsnittspersonen fick förmånen av produkter eller produktionsmetoder som han på egen hand inte ens hade kunnat föreställa sig, och till priser som han mer och mer hade råd att betala.

Och i vart och ett av de fall där förmögenheter ackumulerades, sparades och investerades i stor omfattning de höga vinster som man gjort och användes till att producera antingen en större mängd av just de produkter som hade gett upphov till vinsterna eller en större mängd andra produkter. Samtidigt tillhandahöll det kapital som förmögenheterna utgjorde tillräckligt höga löner för den genomsnittlige deltagaren i det ekonomiska systemet att ha råd att köpa dessa produkter, tillsammans med kapital för att finansiera den forskning och utveckling som behövdes för ytterligare förbättringar.

De förunderliga resultaten av att bygga upp förmögenheter

Slutresultatet har blivit ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen av idag åtnjuter en levnadsstandard som är långt högre än kungars och kejsares för några generationer sedan, en levnadsstandard som inte bara är långt högre än den som åtnjöts av Alexander den store, Julius Cæsar, Ludvig XIV och Napoleon utan t.o.m. av drottning Victoria som levde ända in på 1900-talet. De hatade kapitalistiska ”utsugarna” har åstadkommit ett ekonomiskt system i vilket åtnjutandet av vetenskapliga och tekniska underverk är en normal del av det dagliga livet. Ett ekonomiskt system där genomsnittspersonen kan färdas med bil i 110 km/tim. och samtidigt lyssna till världens bästa musik om han så önskar, och allt detta i luftkonditionerad bekvämlighet. Och när han kommer hem till sitt hus eller sin lägenhet, kan han lysa upp mörkret genom att trycka på en knapp, njuta av mat från hela landet och hela världen, vare sig det är säsong eller ej, utan särskilt mycket mer ansträngning än vad som fordras för att öppna kylskåpet. Och medan han äter kan han trycka på en eller ett par knappar och titta på sådant som händer 1500 mil bort eller, genom att trycka på några knappar till, prata med någon på telefon inte bara i närheten utan praktiskt taget var som helst i världen. Och givetvis kan han då och då flyga genom luften på 10 000 meters höjd och titta på en film samtidigt som han dricker en martini, om han så önskar, och inom loppet av några timmar färdas över avstånd som det för några generationer sedan tog månader att färdas över.

Folk pladdrar om att ”stanna upp och lukta på rosorna”. Jag har ett bättre förslag. Då och då borde var och en stanna upp och försöka betrakta vår värld av tekniska under genom ögonen på någon som fötts i ett tidigare århundrade. De borde föreställa sig att någon historisk gestalt som de beundrar på något sätt kunde stiga fram och vara deras gäst under en kort tur runt den moderna världen. Hur förvånad, överväldigad och förbluffad skulle han inte bli! En och annan gång borde vi själva stanna upp och uppleva denna överväldigande häpnad. Vi behöver inse att vår värld, trots alla dess problem och brister, såvitt som det gäller dess materiella produkter verkligen är häpnadsväckande och underbar.

Det ekonomiska system som har producerat alla dessa underbara resultat på grundval av de otaliga enskilda framsteg vad gäller produkter och produktionsmetoder som uppnåtts av vinstmotiverade kapitalister – detta är det ekonomiska system som Ni har fräckheten tillämpa begreppet ”klasskamp” på, som om de som gång på gång höjt massornas levnadsstandard vore i krig med dem. Det är helt enkelt otroligt att någon så skarpsinnig som Ni kan vara så ytterligt blind för fakta här och begå en så monstruös orättvisa mot en klass som inte består av utsugare utan av innovatörer och välgörare.

Vad Ni behöver göra och göra ogjort, Mr. Buffett: ”The Giving Pledge”

Jag menar att det står klart, Mr. Buffet, att när det gäller de mest grundläggande frågorna inom ekonomisk teori och ekonomisk politik är Ni lika fullständigt okunnig som Ni är genialisk när det gäller handel med värdepapper. Ni är i trängande behov av att korrigera Er själv och ta tillbaka Ert skandalösa uttalande om klasskamp.

Ni behöver göra mycket mer. Ni behöver göra den skada ogjord som Ni vållat genom att göra Era medmiljardärer till ett byte för sin egen oförtjänta skuld, genom att vilseleda dem till att tro att de för att sona sina påstådda synder måste ge bort åtminstone hälften av sina förmögenheter. Här talar jag om den så kallade ”Giving Pledge”, där undertecknarna lovar detta. Ni och de andra som undertecknat ”The Giving Pledge” tycks vilja avskaffa arvet som institution (åtminstone till 50 procent) och dess överförande av ackumulerad rikedom till arvingar till förmån för en policy av sonande av fiktiv skuld som går stick i stäv med det omfattande goda Ni faktiskt åstadkommit.

Otroligt nog har Ni lyckats hjälpa till att övertala mer än 80 miljardärer, vilkas miljarder speglar det faktum att de gett sina medmänniskor förmånen, både av en hel serie viktiga innovationer tillsammans med den dagliga förmånen av den rikedom som ackumulerats tack vare dessa innovationer, att de har fått sina förmögenheter gratis, i utbyte mot ingenting. Och att de nu behöver ge tillbaka minst häften av sin påstått oförtjänta rikedom. Ni och de behöver förstå att de redan har gett och dagligen fortsätter att ge, tack vare vad de har åstadkommit och tack vare det kapital de har ackumulerat som resultat av vad de åstadkommit.

Faktum är att om de faktiskt gav bort sitt kapital för att, som det påstås, försörja de fattiga, skulle resultatet bli en allvarlig sänkning av den allmänna levnadsstandarden. Det skulle betyda kapitalförstörelse, en process som består i att äta upp utsädet i en skala som omfattar hela det ekonomiska systemet. Det skulle betyda att efterfrågan på arbetskraft och därmed lönerna skulle vara lägre, liksom också efterfrågan och tillgången på kapitalvaror. Den minskade tillgången på kapitalvaror och den därav följande minskade produktionsförmågan skulle betyda inte bara en minskning i den efterföljande tillgången på konsumtionsvaror utan också i den efterföljande tillgången på kapitalvaror, vilkas produktion också är beroende av den existerande tillgången på kapitalvaror. Som allra minst skulle den framtida ekonomiska framstegstakten minskas. Kapitalförbrukning i tillräckligt stor skala skulle följas av ekonomisk tillbakagång. Vad Ni förespråkar när Ni stöder ”The Giving Pledge”, Mr. Buffett, är en policy av kapitalförstörelse och ekonomisk förstörelse, även om Ni gör det frivilligt. Ni borde ta tillbaka Ert stöd för ”The Giving Pledge” och yrka på att alla de andra undertecknarna gör detsamma.

Men Ni slutar inte med att bara yrka på frivillig förstörelse. Ni vill att staten ska höja skatterna för dem som har de högsta inkomsterna och som sparar och investerar allra mest. Ni önskar alltså minska efterfrågan på arbetskraft och kapitalvaror med tvång.

Varför Era skatter är för höga, inte för låga, Mr. Buffett

Ni pladdrar och pladdrar om den påstådda orättvisan i att de skatter som Er sekreterare betalar utgör en högre procent av hennes inkomst än det väldigt mycket högre totalbeloppet av de skatter Ni betalar utgör av Er inkomst. För att rätta till denna påstådda orättvisa vill Ni att president Obama ska höja Era skatter.

Faktum är, Mr. Buffett, att Era skatter redan är alldeles för höga. Vad som gör Er sammantagna skattebörda till de 17,4 procent som rapporterats av ABC News, medan Er sekreterares skattebörda är 35,8 procent, är det faktum att nästan hela Er inkomst speglar utdelningar eller kapitalvinster. Dessa typer av inkomster beskattades med 15 procent under ifrågavarande taxeringsår. En 15-procentig skatt på utdelningar är ingen låg skattesats; det är i själva verket en del av en mycket hög beskattning av bolagsvinster. Utdelningar beskattas med 15 procent trots det faktum att de vinster utifrån vilka dessa utdelningar betalas själva beskattas med så mycket som 35 procent på federal nivå plus ytterligare 4,2 procent i genomsnitt på delstatsnivå. Faktum är att enligt CNN har Förenta staterna nu de högsta bolagsskatterna i världen.

I den mån som Ni eller någon annan äger aktier är bolagsskatten indirekt en del av Er och deras skattebörda, i vart och ett av fallen i proportion till hur stor procent en individ äger av ett givet företag. Om Ni alltså t.ex. äger 5 procent av ett hypotetiskt Företag X som förtjänar $1 miljard i vinst och betalar $392 miljoner i bolagsskatt, har Ni indirekt $50 miljoner i inkomst och $19,6 miljoner i skatt som behöver inkluderas i beräkningen av Er skattebörda. De utdelningar Ni erhåller från detta företag inräknas i de $50 miljonerna, men de skatter Ni betalar på dessa utdelningar är ett tillägg till Era samlade skatteutgifter. Så om företaget betalade Er en utdelning på, låt oss säga, $10 miljoner, skulle de $1,5 miljoner i skatt som Ni måste betala på denna utdelning läggas till de $19,6 miljoner i bolagsskatt som företaget redan har betalat för Er räkning. Er verkliga skatteprocent, om vi håller oss till detta exempel, är inte 15 procent av $10 miljoner utan den procentsats man får genom att dividera $21,1 miljoner i skattebetalningar med $50 miljoner i bolagsvinst, d.v.s. mer än 42 procent. Detta är förstås en högre skatteprocent än Er sekreterare betalar. Och sådana resultat gäller förstås för alla de aktier Ni får utdelning på.

Innan vi går in på frågan om skatter på kapitalvinster och varför Era skatter redan är alldeles för höga på grund av dem lika väl som på grund av skatten på utdelningar, låt oss för ett ögonblick uppskatta skillnaden mellan det belopp i skatt Ni betalar och det skattebelopp Er sekreterare betalar som motsvarar t.o.m. de 17,4 procent som Ni tror beskriver omfattningen av Er skattebörda.

Ert nettovärde har rapporteras ha varit omkring $47 miljarder år 2010. Låt oss acceptera denna summa och anta att Ni haft ett tämligen bra år 2011 och tjänat 6 procent i kapitalvinster på denna summa. Beloppet på Era inkomster från kapitalvinster skulle då vara ungefär $2,82 miljarder. Denna inkomst beskattas förstås bara i den mån som den realiseras genom försäljning av värdepapper för priser som är högre än vad som betalats för dem. Låt oss anta att hela denna inkomst faktiskt realiserades. Vid 17,4 procent skulle de skatter Ni betalade då vara $490,68 miljoner. Jag vet inte hur mycket Ni betalar Er sekreterare, men låt oss anta att det är $200 000 om året, vilket är extremt högt för praktiskt taget vilken sekreterare som helst. I det fallet skulle Er sekreterares skatter vid 35,8 procent belöpa sig till $71 600. De skatter Ni betalar skulle emellertid vara 6 911 gånger så höga som de skatter hon betalade. (Faktum är att de skulle vara betydligt mycket högre, eftersom varje noggrann beräkning av dem skulle inbegripa Er andel av de skatter som betalas av de bolag Ni äger, vilka, som vi har sett, inte inbegrips i summan 17,4 procent.) Men inte ens denna enorma multipel skulle vara nog för Er, bara därför att procenten av de skatter Er sekreterare betalar är högre än Er.

I ABC:s nyhetsrapport citeras Er sekreterare som följer: ”Varenda en på vårt kontor betalar högre skatt i procent än Warren.” Om man ignorerar underlåtenheten att inbegripa betalningen av bolagsskatter å Era vägnar är detta sant. Men även om detta vore en legitim beräkning, vilket det inte är, än sen? Vad är den procent av sin inkomst som Er sekreterare och alla andra på Ert kontor betalar för vad som helst, från ett kilo äpplen till ett kilo zink, jämfört med den procent av Er inkomst som Ni måste betala? Är den inte typiskt högre i exakt samma mån som Er inkomst är högre? Vill Ni ha det så ordnat att var och en betalar samma procent av sin inkomst för allting? Är det Ert begrepp om rättvisa? Detta skulle vara ett system av perfekt egalitarianism, där var och en hade exakt samma köpkraft som alla andra. Jag är säker på att sanningen är att om Ni någonsin haft en upplevelse där Er sekreterare fick betala $5 för någonting som Ni fick betala $35 000 för, skulle Ni betrakta det som ett fall av mycket allvarlig ”felaktig prissättning”, och Ni skulle inte för ett ögonblick acceptera det. Varför är Ni beredd att acceptera det när det gäller skatter? En avsevärd del av de skatter Er sekreterare och övriga anställda betalar går till socialförsäkringar och Medicare. Ni har inget behov av någondera. Varför skulle Ni tvingas, inte bara att betala för bådadera utan betala flera tusen gånger så mycket för dem som Era anställda betalar?

Det faktum att Ni normalt betalar en lägre procent av Er högre inkomst för allt som både Ni och Era anställda köper är exakt vad som gör det möjligt för Er att köpa mer än de; det är vad som lämnar kvar de medel som fordras för att köpa Ert privata jetplan och de ytterligare värdepapper och andra investeringar Ni lägger till Ert innehav. Säkert accepterar Ni detta. Ni är väl inte kommunist?

Kapitalvinster som biprodukt av inflation

Vi kan nu övergå till den specifika frågan om kapitalvinster. Vad som skapar kapitalvinster genom hela det ekonomiska systemet, viktigast av allt på aktie- och fastighetsmarknaden, är statens kontinuerliga expansion av penningmängden. Mer pengar och större penningutlägg leder till att priserna höjs. Försåvitt som prishöjningen gäller aktier eller fastigheter skapas kapitalvinster.

Dessa vinster borde inte beskattas alls. De är inte genuina vinster. Beviset på att de inte är genuina kan ses i det faktum att, efter att ha betalat skatten på kapitalvinster, kan den som säljer en tillgång vars pris har stigit endast köpa mindre av andra tillgångar vilkas pris har stigit i jämförelse än han kunde ha köpt före prishöjningen. När till exempel någon köpte 1000 aktier till ett pris av $100 per aktie, hade han förmågan att köpa 1000 aktier av varje aktiestock som såldes för $100 per aktie, eller 2000 aktier av varje aktiestock som såldes för $50 per aktie, och så vidare.

Om nu inflationen av penningmängden lyckas fördubbla aktiepriserna, säljer vår köpare de 1000 aktier han köpt för $100 000 för $200 000. Men efter att ha betalt 15 procent i skatt på kapitalvinsten har han $185 000 kvar. Med denna summa kan han inte längre köpa 1000 aktier av någon annat aktiestock som tidigare kostat $100 per aktie och som nu kostar $200 per aktie. Med $185 000 kan han nu bara köpa 925 av dessa aktier, inte 1000 aktier. Och samma princip gäller för köp av allt annat som gått upp i pris i samma omfattning som priset på hans tillgångar som blivit föremål för kapitalvinstbeskattning. I termer av vad han kan köpa har den som förtjänat kapitalvinster i ett sådant fall blivit fattigare. Kombinationen av inflation och beskattning av kapitalvinster är en svindel som sätter pengar i statens händer på dess medborgares bekostnad.

Medborgarnas kostnad är på intet vis begränsad till bara deras kostnad som måste betala kapitalvinstskatten. Den är också på bekostnad av löntagare genom hela det ekonomiska systemet, vilka ställs inför en efterfrågan på arbetskraft och därmed löner som inte kan hålla jämna steg med prishöjningarna, eftersom skatten på kapitalvinster håller nere den ökning i tillgången på kapital som betalar löner. Den är också på bekostnad av den breda konsumerande allmänheten, försåvitt som mindre tillgångar på kapitalvaror och därmed mindre produktion av konsumtionsvaror bidrar till att priserna stiger mer än de annars skulle ha gjort.

Det bör vara uppenbart att när det råder inflation borde skatterna på kapitalvinster vara noll. Faktum är att om man förstår kapitalets roll i att möjliggöra både efterfrågan på arbetskraft och tillgång på konsumtionsvaror, borde det aldrig finnas någon skatt på kapitalvinster. Beskattningen bör såvitt möjligt undvika att stå i vägen för kapitalackumulation och effektivt bruk av kapital. En skatt på kapitalvinster gör bådadera.

Löntagarnas intressen tjänas mycket bättre av att Era skatter sänks, Mr. Buffett, än Er sekreterares

Jag sympatiserar med Er sekreterare och alla andra vilkas inkomster utplundras av inkomstskatten. Men hur mycket jag än välkomnar en sänkning av hennes skatter, måste jag, när jag rådgör med mig själv om mitt materiella egenintresse och varje annan löntagares egenintresse i det ekonomiska systemet, komma till slutsatsen att en sänkning av de skatter Ni betalar ligger mer i mitt egenintresse än en sänkning av de skatter hon betalar. Detta beror på att när Ni och Era medmiljardärer och de som är på väg att bli miljardärer betalar lägre skatter, är den huvudsakliga effekten en ökning av sparandet och investeringarna, vilken tjänar till att öka efterfrågan på den arbetskraft jag säljer och tillgången på de konsumtionsvaror jag köper. Lägre skatter för Er sekreterare har föga eller ingen sådan effekt.

Sättet att minska skattebördan i det ekonomiska systemet är att börja med att minska de skatter som mest betungar sparande och investeringar. Detta inbegriper skatten på kapitalvinster, arvsskatten, den progressiva inkomstskatten och bolagsskatten. Varje sänkning av dessa skatter, förutsatt att de åtföljs av lika stora sänkningar av de statliga utgifterna, för det ekonomiska systemet i riktning mot större ekonomiskt framåtskridande och stigande realinkomster. Under sådana förhållanden kommer varje given initial skattebörda gradvis att bli allt mindre allteftersom tiden går och realinkomsterna stiger mer och mer.

Förnyad kapitalackumulation och ekonomiskt framåtskridande fordrar också en radikal minskning av de statliga regleringarna

Detta skattesänkningsprogram kommer i sig självt inte att vara tillräckligt. En kraftig minskning av de lagar och regleringar som undergräver produktionseffektiviteten måste också komma till stånd. Vad som undergräver produktionseffektiviteten undergräver kapitalackumulationen lika mycket som de skatter som hindrar sparande och investeringar.

Man kan förstå vad som väsentligen fordras för kapitalackumulation i det ekonomiska systemet  genom att tänka på betingelserna för en självförsörjande bonde. För en sådan bonde kan utsädet tas som att de utgör hans kapitalvaror. När han odlar den säd han skördar förbrukar han utsäde. Han ersätter det utsäde han förbrukat i produktionen av en skörd från denna skörd. Givet skördens storlek måste någon bestämd andel av den läggas undan för att ersätta det utsäde som förbrukats för att producera den och därmed ha utsäde tillgängligt för att producera en skörd av samma storlek nästa år. Denna del kan vi kalla ”underhållsdelen”. I den mån som mer än underhållsdelen av utsädet läggs undan kommer bonden att ha mer utsäde tillgängligt för att odla sin skörd nästa år än han haft i år. Och därför kommer han att kunna producera en större skörd nästa år. Den omfattning i vilken ett års skörd läggs undan för att göra tjänst i produktionen av nästa års skörd representerar sparandets och investeringarnas roll i det ekonomiska systemet.

Den andra faktor som är bestämmande för kapitalackumulationen är produktionseffektiviteten, vilken kan illustreras i termer av förhållandet mellan de skäppor säd som produceras och de skäppor utsäde som förbrukats i produktionen av dem.[4] Om endast två skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukades, skulle så mycket som hälften av skörden fordras för att ersätta det utsäde som förbrukats i produktionen av den. Detta skulle vara underhållsdelen. Om däremot fyra skäppor säd kunde produceras för varje skäppa utsäde som förbrukats i produktionen av dem, skulle underhållsdelen bara vara 25% i stället för 50%. I detta fall skulle resultatet av att man använder halva skörden till utsäde vara en förmåga att producera dubbelt så mycket utsäde som fordras för underhållet och därmed potentiellt en fördubblad skörd. Även om detta är ytterst förenklat följer det icke desto mindre att allt som tjänar till att minska produktionseffektiviteten tjänar till att minska mängden kapitalvaror som produceras inte mindre än mängden konsumtionsvaror och därmed till att hålla produktionen i framtiden nere.

Alla lagar och regleringar som i onödan ökar produktionskostnaderna har denna effekt. De tjänar alla till att fordra mer tillförsel för att producera samma avkastning och resulterar därmed i mindre avkastning för samma tillförsel. Denna mindre avkastning betyder att en mindre tillgång på kapitalvaror produceras tillsammans med en mindre tillgång på konsumtionsvaror. Denna mindre tillgång på kapitalvaror tjänar i sin tur till att ytterligare hålla nere avkastningen av både konsumtions- och kapitalvaror i framtiden.[5]

För att förstå den minskande framåtskridandetakten i vårt ekonomiska system måste man också ta sådana saker med i beräkningen som allt mer omfattande miljöregleringar. Sådana regleringar ökar om och om igen produktionskostnaderna bara för att tillfredsställa miljörörelsens godtyckliga och till stor del religiösa krav. Genom att de gör det nödvändiggör de att man använder mer tillförsel för att producera samma avkastning och minskar därmed den sammantagna avkastning som kan produceras med samma tillförsel. Ett bra exempel är att det fordras tre sopbilar för att samla ihop samma mängd sopor som det skulle räcka med en sopbil till för att tillfredsställa krav på godtyckligt ålagd återvinning. Samma situation har upprepats inom den ena industrin efter den andra och i produktionen av den ena varan eller tjänsten efter den andra.

Det värsta, Mr. Buffett, skulle vara att höja Era och Era medmiljardärers skatter för att tillhandahålla medel att finansiera åläggandet av ännu fler lagar och regleringar som undergräver den ekonomiska effektiviteten.

Slutsatsen, Mr. Buffett, är att Ni bör behålla Era pengar och fortsätta att spara och investera Era vinster så mycket som någonsin. Erbjud Er inte frivilligt att finansiera ännu mer ekonomisk förstörelse.

De rikas rikedom gör mest gott för andra medan den fortfarande är deras och tjänar som kapital

Era pengar är förstås Era. Och Ni ska förvisso vara fri att ge bort dem, om Ni så önskar.

Kanske Ni kan göra andra en del gott genom att göra det. Andrew Carnegie, som Ni har valt till Er mentor, gjorde det förvisso. Men vad man behöver inse och aldrig glömma bort är att Ni redan gör gott med Era pengar helt enkelt genom att använda dem som kapital. Det goda  Carnegie gjorde för andra började inte med att han skänkte pengar till välgörenhet. Det hade kommit igång och fortsatte sedan i ökande skala i och med att han grundade och fortlöpande utvidgade  Carnegie Steel Company, som försåg tusentals människor med förvärvsarbete och tiotals miljoner med järn- och stålprodukter. Detta goda var förvisso lika stort eller större än det goda som kom sig av att han skänkte bort sin rikedom. Och för att undvika förlusten av detta goda skulle det vara till hjälp om de som önskade ge bort sin rikedom gjorde det i form av donationer. Detta skulle finansiera deras välgörenhet utifrån deras inkomster snarare än utifrån deras kapital.

Överge inställningen att allt Ni behöver göra för att leda den allmänna opinionen är att ha goda avsikter. Det är inte nog. Ni behöver också veta vad Ni talar om. Om Ni inte gör det, då är Ni en kraft som verkar för ekonomisk förstörelse, och alla Era goda avsikter är värdelösa. Goda avsikter kan inte tillåtas tjäna som täckmantel för att gå igenom det ekonomiska systemet med en demoleringskula. Men detta är vår situation idag. Under de senaste 75 åren har Högsta Domstolen övergett sin roll som beskyddare av den ekonomiska friheten och tillåtit okunniga kongressmajoriteter att göra praktiskt taget vad de vill, hur destruktiva deras handlingar än må vara.

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Några sista råd

Ni behöver utbilda Er i kapitalismens ekonomiska teori och politiska filosofi, Mr. Buffett. Ni, Era medmiljardärer och praktiskt taget hela det övriga landet har formats i en intellektuell miljö som är otroligt ensidig och fördomsfull i sin behandling av företagare och kapitalister. Sådana idéer som dem jag presenterat för Er i detta brev har man praktiskt taget inte hört talas om. Marxistiska idéer har praktiskt taget åtnjutit ett intellektuellt monopol.

Betänk som en illustration av detta innebörden av orden ”socialist” och ”kapitalist”. En socialist förmodas vara en opartisk intellektuell som, på grundval av sin förståelse av ekonomi, historia, filosofi och kanske också andra ämnen, tror att socialismen är ett ekonomiskt system som verkar i hela mänsklighetens intresse (utom då de kapitalistiska utsugarnas). Men vad är en kapitalist? En kapitalist är inte någon sorts tänkare eller intellektuell som förespråkar det kapitalistiska systemet på grundval av sin kunskap och sina övertygelser. Nej. En kapitalist är en ägare av produktionsmedel. Ni och Era medmiljardärer är kapitalister. Ni och de andra kapitalisterna förmodas vara de enda som möjligtvis kan förespråka kapitalismen, inte på grundval av något hänsynstagande till mänsklighetens intressen, utan på grundval av ett påstått trångt klassintresse av att suga ut arbetarna och skada resten av mänskligheten. Och naturligtvis är inte ens Ni och de flesta kapitalister i själva verket förespråkare för kapitalismen, eftersom Ni och de har accepterat det väsentliga av marxismen liksom nästan alla andra.

Alltså har vi en situation där, efter vad man låter påskina, det finns två ekonomiska och sociala system, socialism och kapitalism, men vad man påstår endast en grupp opartiska tänkare: socialisterna. Samtidigt driver socialisterna oss mot mer och mer statlig kontroll över våra liv, en process som, om den inte hejdas, kommer att sluta med förslavning och massmord, så som historien upprepade gånger har visat i sådana fall som Sovjetryssland, Nazityskland och Kommunistkina.

Detta är en situation som måste ändras. Det finns intellektuella som är för kapitalismen. De är ännu få till antalet, men intellektuellt är de mycket starkare än socialisterna. De har potentialen att ändra världen i diametralt motsatt riktning mot socialisterna, d.v.s. i riktning mot individuell frihet och säkerhet till person och egendom. Ni är i trängande behov att göra Er bekant med deras skrifter.

Om Ni önskar göra detta, då rekommenderar jag framför allt att Ni studerar Ludwig von Mises verk, speciellt hans stora klassiker, Socialism, Human Action och The Theory of Money and Credit. Under tiden skulle hans kortare böcker också vara till hjälp, som t.ex. hans Planning for Freedom, Bureaucracy och Liberalism, liksom också Henry Hazlitts och Frédéric Bastiats skrifter. De skrifter som författats av några av Mises föregångare inom den ”österrikiska” ekonomiska skolan, i synnerhet Eugen von Böhm-Bawerk och Carl Menger, innehåller också betydande bidrag. (Det finns också värdefullt material i de gamla klassiska ekonomernas skrifter, i synnerhet Smith, Ricardo, James Mill, Say, McCulloch, Senior och John Stuart Mill, men de stora sanningarna i deras skrifter har blivit allvarligt förvrängda av att de förefallit föregripa Marx[6]. Dessutom bör Ni se till att läsa Ayn Rands Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness och Capitalism: The Unknown Ideal.[7] Och till sist rekommenderar jag att Ni läser min bok Capitalism: A Treatise on Economics. Ett tema som explicit eller implicit förenar alla dessa verk är att de demonstrerar att det under laissez-faire-kapitalism råder intresseharmoni mellan rika och fattiga och mellan kapitalister och löntagare och därmed total avsaknad av utsugning av arbetare och klasskamp under laissez-faire-kapitalism.

Jag skulle vilja sluta, Mr. Buffett, med att komma med ett sista förslag. Om Ni läser och studerar de författare jag just nämnt, framför allt Mises och Rand, och når dithän att Ni sluter Er till att det de har att säga åtminstone förtjänar att höras, då skulle jag vilja uppmana Er att ta ett steg längs den stig som banats av Carnegie. Som jag är säker på att Ni mycket väl vet grundade Carnegie tusentals avgiftsfria lånebibliotek, som tjänade till upplysning för ett enormt antal människor. Vad jag skulle uppmana Er att göra är att bidra med en betydande summa för inköp av e-bokversioner av de verk jag nämnt för bibliotek i hela Förenta staterna och den övriga världen, inbegripet universitets-, högskole-, skol- och folkbibliotek. Målet skulle vara att göra dessa böcker tillgängliga för studerande och intelligenta medlemmar av den breda allmänheten överallt, inbegripet fakultetsmedlemmar på alla utbildningsnivåer, journalister, advokater, yrkesmän av alla sorter och, givetvis, företagare. Med dagens teknik skulle människor kunna läsa dem på sina bärbara datorer, surfplattor och t.o.m. på smarta mobiler. När det gäller högre läroanstalter bör man köpa tillräckligt många exemplar för att göra det möjligt för ett stort antal studerande att få till uppgift att läsa dessa böcker på samma gång, så att man kan tillhandahålla dem i fall där delar av dem skulle vara rekommenderad eller obligatorisk kurslitteratur men de studerande skulle inte behöva köpa dem.

Dagens utbildningsetablissemang stoltserar med sin kärlek till ”öppenhet”, ”jämlikhet” och ”mångfald”. Detta skulle vara en chans för dess medlemmar att bevisa det genom att göra studerande medvetna om att dessa böcker utgör ett allvarligt och sammanhängande alternativ till deras egen politiska och ekonomiska filosofi och ge relevanta delar av dem som hemuppgift i olika kurser inom humaniora och företagsekonomi och i alla andra program försåvitt som de innehåller kurser som kan karaktäriseras som hörande till humaniora. Ni och Era medmiljardärer bör göra denna policy vad gäller högskolor och universitet till ett absolut villkor för att erhålla donationer eller testamentariska gåvor från Er för något som helst syfte. Ni skulle kanske kunna tänka Er detta som ”The Fairness for Capitalism Pledge”.

Framgång för detta projekt skulle åstadkomma ett sakernas tillstånd där ett mycket större antal högskole- och universitetsstuderande, och intelligenta människor i allmänhet, skulle exponeras på djupet för pro-kapitalistiska idéer, så som de framställts av kapitalismens bästa försvarare. Företagare och kapitalister förtalas, fördöms och trakasseras regelbundet i vårt samhälle, inte bara till förlust för dem själva, utan till förlust för hela samhället, försåvitt som ett sådant klimat om och om igen ställer hinder i vägen för ytterligare ekonomiskt framåtskridande. Denna process emanerar från klassrummen och leds av professorer som är genomsyrade av marxism. Detta projekt kommer att motverka detta starka och onda inflytande.

Brottsmisstänkta underrättas om sin rätt till advokat. Ni och Era medmiljardärer uppfattas regelmässigt som brottsmisstänkta i allmänna opinionens domstol, där Ni inte bara förtalas, fördöms och trakasseras utan mer och mer blir föremål för faktiska brottsåtal. Utöver de vanliga advokater Ni alla måste anlita är vad Ni alla behöver advokater inför allmänna opinionens domstol. Dessa författare är dessa advokater. Med deras hjälp kommer det stora flertalet av Er att i slutändan inte bara förklaras oskyldiga utan helt och hållet rättfärdiga i allmänhetens ögon.

Den vidare långsiktiga effekten av att dessa författare exponeras världen över skulle kunna bli en värld av respekt för äganderätt och alla andra verkliga individuella rättigheter. Detta skulle betyda en värld av frihandel, inversteringsfrihet och i slutändan fri rörlighet av människor varifrån det vara månde till vart det vara månde. En sådan värld skulle vara en värld där det inte skulle finnas något motiv för territoriell utvidgningspolitik från något lands sida, eftersom dess medborgare redan skulle kunna erhålla allt de skulle kunna önska från något annat lands territorium helt enkelt genom att köpa dess produkter, investera i landet eller bosätta sig där.

På så sätt skulle världsomfattande utbildning av intellektuella i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska teori och politiska filosofi bli grundvalen för en fredlig och allt mer välmående värld.

Om Ni ger ett betydande bidrag till  detta projekt, Mr. Buffett, skulle det vida mer än utplåna den skada Ni hitintills har vållat med Era uttalanden om klasskamp. Jag hoppas, både för att främja kapitalismen som intellektuell rörelse och också för Er egen skull, att Ni kommer att göra det rätta och hjälpa till att lansera detta projekt.

Högaktningsfullt,
George Reisman

Copyright © 2012 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: An Open Letter to Warren Buffett.

Översättning: Per-Olof Samuelsson

---

1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) ”Exploateringsgraden” i den svenska översättningen av Kapitalet; men jag har ju valt ordet ”utsugning” på svenska. Ö.a.

[3]) ”Buffettförordningen” är ett förslag som lanserades av president Obama 2011 och som går ut på att alla som tjänar mer än $1 miljon om året ska betala minst 30% i inkomstskatt. Se Wikipedia. Ö.a.

[4]) Skäppa är ett gammalt rymdmått, ungefär motsvarande det engelska originalets ”bushel”. (Ifall ni inte redan visste.) Ö.a.

[5]) Engelskans ”input” och ”output” har jag alltså översatt som ”tillförsel” och ”avkastning”. Ö.a.

[6]) Mer om detta i Reismans tidigare uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. Ö.a.

[7]) Dessa böcker finns också i svensk översättning: Och världen skälvde, Själviskhetens dygd och Kapitalismen: det okända idealet. Ö.a.

Annons

Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin

Denna uppsats publicerades ursprungligen i en festskrift till F.A. Hayek, The Political Economy of Freedom: Essays in Honor of F.A. Hayek; redigerad av Kurt R. Leube och Albert H. Zlabinger (München & Wien, Philosophia Verlag, The International Carl Menger Library, 1985). I sin ursprungliga form är den tillgänglig som pamflett från The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology. Föreliggande version innehåller några smärre ändringar i ordalydelsen och några stycken har lagts till; noterna är också uppdaterade för att få med hänvisningar till verk som publicerats efter 1985, framför allt Reismans egen Capitalim: A Treatise of Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1995) (fortsättningsvis endast Capitalism) samt hans översättning av Böhm-Bawerks uppsats Value, Cost and Marginal Utility. Denna version finns att läsa både på Reismans egen hemsida och på Misesinstitutets hemsida; den finns också att läsa i pdf-format. – Författaren vill påpeka att Capitalism behandlar detta ämne betydligt utförligare, speciellt i kapitel 10 och 12.

I mer än ett århundrade har en av de populäraste ekonomiska lärorna i världen varit exploaterings- eller utsugningsteorin[1]. Enligt denna teori är kapitalismen praktiskt taget ett system av slavarbete som ensidigt tjänar en jämförelsevis liten handfull företagares och kapitalisters intressen, företagare och kapitalister som, drivna av omättlig girighet och maktlystnad, lever som parasiter på massornas arbete.

Denna syn på kapitalismen har inte rubbats det minsta av den stadiga höjning av den genomsnittliga levnadsstandarden som ägt rum i de kapitalistiska länderna sedan den industriella revolutionen tog sin början. Höjningen av levnadsstandarden tillskrivs inte kapitalismen utan just de intrång som har gjorts i kapitalismen. Människor tillskriver fackföreningar och social lagstiftning det ekonomiska framåtskridandet, och också vad de betraktar som förbättrad personlig etik från arbetsgivarnas sida. Likaså bävar de vid tanken att det inte skulle finnas fackföreningar, vid tanken på ett samhälle utan lagar om minimilöner, maximal arbetstid och barnarbete – vid tanken på ett samhälle där inga lagliga hinder står i vägen för arbetsgivare att eftersträva sitt egenintresse. I avsaknad av sådan lagstiftning, tror människor, skulle lönerna sjunka tillbaka till vad som behövs för blotta livsuppehället; kvinnor och barn skulle återigen arbeta i gruvorna; och arbetstiderna skulle bli så långa och så hårda som det är möjligt för mänskliga varelser att uthärda – allt till gagn för kapitalisterna, precis som Marx hävdade.

Utsugningsteorin och den klassiska ekonomins kullkastande

Det är uppenbart att utsugningsteorin är en av de kraftfullaste faktorer som har verkat för att leda världen längs Vägen till träldom – som titeln på professor Hayeks bok så träffande beskriver trenden mot socialism[2]. Faktum är att utsugningsteorins fördärvliga inflytande går långt utöver det direkta och uppenbara stöd den ger socialismen. Den har också bidragit till socialismens triumf på subtilare sätt. Den spelade en stor och kanske avgörande roll i kullkastandet av den brittiska klassiska ekonomin. Smiths och Ricardos system uppfattades som att de oundvikligen implicerar utsugningsteorins väsentliga grundsatser. Utsugningsteorins motståndare kände sig därför, vilket är fullt förståeligt, förpliktade att avfärda ett så perverst system. Och avfärda det var vad de gjorde. Tillsammans med ”arbetsvärdeteorin” och den ”järnhårda lönelagen”[3] avfärdade de sådana ytterligare inslag i den klassiska politiska ekonomin som läran om lönefonden och dess korollarium att sparande och kapital är källan till nästan alla penningutlägg i det ekonomiska systemet. Två generationer senare möjliggjorde övergivandet av de klassiska lärorna om sparande att man accepterade keynesianismen och den policy som utgörs av inflation, budgetunderskott och ständigt expanderande statliga penningutlägg. På ett liknande paradoxalt sätt ledde övergivandet av den klassiska läran att produktionskostnaden, snarare än tillgång och efterfrågan, direkt (om inte ytterst) bestämmer priserna för de flesta tillverkade eller bearbetade varor, med ungefär samma tidsfördröjning till förkunnandet av lärorna om ”ren och fulländad konkurrens”, ”oligopol”, ”monopolistisk konkurrens” och ”administrerade priser” med deras implicita krav på radikal antitrustpolitik eller fullständiga nationaliseringar för att ”tygla missförhållandena inom storföretagen”. På så sätt har utsugningsteorins inflytande även på dessa båda vägar tjänat till att främja socialismens sak.

Faktum är att utsugningsteorin har varit så framgångsrik när det gäller att misskreditera den klassiska ekonomin att om man ens antyder att produktionskostnaden direkt kan bestämma priserna, riskerar man att klandras både för att vara okunnig om allt ekonomin lärt ut sedan 1870 och för att sympatisera med marxismen. Därför är det i detta sammanhang viktigt att påpeka att Böhm-Bawerk och Wieser var väl medvetna om det faktum att produktionskostnaden ofta direkt bestämmer priset. De menade bara att bestämmandet av de priser som utgör kostnaderna grundar sig på tillgång och efterfrågan (en position som i förbigående sagt ligger mycket nära John Stuart Mills) och därmed på principen om avtagande marginalnytta.[4] De flesta av Böhm-Bawerks och Wiesers efterföljare tycks tyvärr i denna sak vara mer påverkade av Jevons än av Böhm-Bawerk och Wieser.[5]

Mitt syfte här är att visa hur den klassiska ekonomin lätt kan kasta av sig de aspekter av den som i det förflutna faktiskt bidragit till utsugningsteorin. Och, än mer, att visa hur den faktiskt kan lägga grunden för en fundamental och radikal kritik av utsugningsteorin. Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas, speciellt med avseende på kritiken av keynesianismen och de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens. (Den exakta naturen av dessa tillämpningar är ett alltför omfattande ämne att behandlas vid detta tillfälle. Jag har emellertid försökt förklara detta på annat håll.[6])

Utsugningsteorins begreppsram

Det finns tre aspekter av den klassiska ekonomin som bidrar till utsugningsteorin. De båda bäst kända är förstås arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen. Något mindre framträdande, men inte mindre viktig, är den begreppsram inom vilken utsugningsteorin framförs. Denna ram är uppfattningen att löner är den ursprungliga och primära inkomstformen, från vilken vinster och alla andra inkomstformer som inte är löner uppkommer som ett avdrag med tillkomsten av kapitalism och företagare och kapitalister. Denna begreppsram leder lätt till att man hävdar löntagarens rätt till hela produkten eller dess fulla värde. Den grundar sig i sin tur även på uppfattningen att all inkomst som beror av utförandet av arbete är löner och att alla som arbetar är löntagare. Det är på grundval av dessa uppfattningar som Adam Smith börjar sitt kapitel om löner i Folkens välstånd med orden:

Arbetsprodukten utgör den naturliga ersättningen eller lönen för arbete. I det ursprungliga tillstånd som föregår både tillägnandet av jord och ackumulationen av kapital tillhör arbetsprodukten i sin helhet arbetaren. Denne har varken jordägare eller husbonde att dela med sig till.

Adam Smith fortsätter lite längre fram:

Men detta ursprungliga tillstånd, där hela den egna arbetsprodukten tillföll arbetaren, skulle inte kunna sträcka sig längre än marktillägnandets och kapitalackumulationens inledningsskede. Det hade således upphört långt innan de mest betydande förbättringarna av arbetets produktivkrafter hade kommit till stånd, och det skulle inte tjäna något till att ytterligare efterforska vilka effekter detta tillstånd skulle ha kunnat få på arbetsersättningen eller lönen.

Så snart som jord blev enskild egendom, kräver jordägaren en andel av nästan hela den produktion som arbetaren kan odla eller samla in från den. Jordägarens ränta utgör det första avdraget från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Det är sällan fallet att den person som plöjer marken har möjlighet att försörja sig själv tills han bärgar skörden. Sin försörjning får han vanligen från en arbetsgivares kapital, det vill säga från den bonde som har honom i sin tjänst och som inte skulle ha något intresse av att anställa honom om han inte själv skulle få del i produktionen av hans arbete, det vill säga om han inte förväntade sig att få sitt kapital ersatt med profit. Denna profit utgör ett andra avdrag från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Produktionen av nästan allt annat arbete är belagd med samma avdrag av profit. Inom alla hantverk och manufakturer är flertalet arbetare i behov av en arbetsgivare som kan hålla dem med arbetsmaterial samt lön och underhåll tills arbetet är färdigt. Arbetsgivaren har del i produktionen av deras arbete, eller i det värde som detta arbete tillför de råvaror på vilka det läggs ned, och i denna andel består hans profit.[7]

I dessa stycken framför Adam Smith klart och tydligt vad jag kallar läran om lönernas primat. Med detta menas läran att i en förkapitalistisk ekonomi – det ”tidiga och primitiva samhällsstadiet” – i vilket arbetare helt enkelt producerar och säljer varor och inte köper i avsikt att sälja, är de inkomster arbetare erhåller löner. Löner är den ursprungliga inkomsten, enligt Smith. Alla inkomster i ett förkapitalistiskt samhälle förmodas vara löner, och inga inkomster förmodas vara vinster, enligt Smith, eftersom arbetare är de enda inkomstmottagarna. På samma gång framför Smith förstås den korollära läran att vinster uppkommer först med kapitalismens ankomst och är ett avdrag från vad som naturligt och implikationsvis rättmätigen är löner.

Dessa läror utgör, som jag säger, utsugningsteorins begreppsram. De är utgångspunkten för Marx.

I en förkapitalistisk ekonomi kännetecknas produktionen, säger Marx, av sekvensen V-P-V. I detta sakernas tillstånd producerar en arbetare en vara V, säljer den för pengar P, och köper sedan andra varor V. I detta sakernas tillstånd finns det ingen utsugning, för det finns inga vinster, inget ”mervärde”; all inkomst är, får man förmoda, löner. Mervärde, vinster, uppkommer enligt Marx först med kapitalismens utveckling. Här gäller sekvensen P-V-P’. I denna sekvens lägger kapitalisten ut en penningsumma P på att köpa material och maskiner och på att betala löner. En vara V produceras, som sedan säljs för en penningsumma, P’, som är större än den som lades ut för att tillverka varan. Skillnaden mellan de pengar kapitalisten lägger ut och de pengar han erhåller för produkten är hans vinst eller mervärde.[8]

Vinster uppstår alltså, enligt både Smith och Marx, först med kapitalismen, och är ett avdrag från vad som naturligen och rätteligen tillhör löntagaren.

Detta är ännu inte själva utsugningsteorin, endast utsugningsteorins begreppsram. Det är en ram som är vid nog att inbegripa Marx, utsugningsteorins ledande förespråkare, och Böhm-Bawerk, dess främste kritiker.

Inom denna ram tillämpar Marx arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen och kommer fram till utsugningsteorin. Inom samma ram tillämpar Böhm-Bawerk diskonteringsmetoden[9] och kommer fram till en kritik av utsugningsteorin.[10] Båda använder sina respektive läror för att förklara vad som möjliggör det påstådda avdraget av vinster från löner och vad som bestämmer storleken på detta avdrag.

Böhm-Bawerks förklaring är att varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden och att löntagaren behandlas rättvist när han ges en mindre penningsumma i nuet än vad hans framtida produkt kommer att vara värd. Marx förklaring är att kapitalisten godtyckligt betalar löntagaren en lön som motsvarar det antal timmar som fordras för att producera löntagarens livsförnödenheter och säljer löntagarens produkt till ett pris som motsvarar det – större – antal timmar som löntagaren arbetar.

Enligt min uppfattning är nu det grundläggande stället att ifrågasätta utsugningsteorin inte arbetsvärdeteorin eller den järnhårda lönelagen utan just dess begreppsram – läran om lönernas primat och att vinster utgör avdrag från löner. Till yttermera visso är det just den klassiska ekonomin själv som tillhandahåller medlen att göra detta ifrågasättande. För den klassiska ekonomin implicerar att det är falskt att hävda att löner är den ursprungliga inkomstformen och att vinster är ett avdrag från dem. Detta blir uppenbart så snart som vi definierar våra termer i linje med de klassiska ekonomerna.

”Vinst” är överskottet av intäkter från försäljningen av produkter jämfört med penningkostnaderna för att producera dem – jämfört med – det måste upprepas – penningkostnaderna för att producera dem.

En ”kapitalist” är en som köper i avsikt att senare sälja för vinst.

”Löner” är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete – inte för arbetets produkt utan för utförandet av själva arbetet.

På grundval av dessa definitioner följer att om det bara finns arbetare som producerar och säljer sina produkter, är de pengar som de erhåller när de säljer sina produkter inte löner. ”Efterfrågan på varor”, för att citera John Stuart Mill, ”är inte efterfrågan på arbete.”[11] När man köper varor betalar man inte löner, och när man säljer varor erhåller man inte löner.

I den förkapitalistiska ekonomin, ifall någon sådan ekonomi någonsin verkligen existerat, är alla inkomstmottagare i produktionsprocessen arbetare. Men dessa arbetares inkomster är inte löner. De är i själva verket vinster. Faktum är att alla inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i den förkapitalistiska ekonomin är vinster eller ”mervärde”; inga inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i en sådan ekonomi är löner. För vad arbetarna i en förkapitalistisk ekonomi erhåller är intäkter från försäljning av produkter. Men de har inga produktionskostnader i pengar att dra ifrån dessa försäljningsintäkter, för de har inte agerat som kapitalister. De har inte köpt någonting i syfte att möjliggöra sina försäljningsintäkter, och därför har de inga penningkostnader. Skillnaden mellan intäkterna från försäljningen av produkter och noll produktionskostnader i pengar är hela omfattningen av försäljningsintäkterna.

Alltså erhåller endast arbetare i den förkapitalistiska ekonomin inkomster och det finns inget penningkapital. Men alla inkomster som arbetarna erhåller är vinster och inga är löner. I sekvensen V-P-V är allt ”mervärde” – hundra procent av försäljningsintäkterna och en oändlig procent av penningkapitalet, som ju uppgår till noll. I sekvensen P-V-P’ är en mindre proportion av inkomsterna ”mervärde” – i den mån som P är stort i jämförelse med P’.

Samma slutsats, att alla inkomster i den förkapitalistiska ekonomin är vinster och att inga inkomster är löner, kan man komma fram till via Ricardos grundligt missförstådda sats att ”vinsterna stiger allteftersom lönerna faller och faller allteftersom lönerna stiger”. De löner som betalas i produktionen betalas enligt Ricardo av kapitalister, inte av konsumenter. Om det, som i den förkapitalistiska ekonomin, inte finns några kapitalister, då betalas inga löner i produktionen, och om inga löner betalas i produktionen, då måste hela den inkomst som erhålls vara vinst.

Smith och Marx har fel. Löner är inte den primära inkomstformen i produktionen. Vinster är det. För att löner ska kunna finnas i produktionen måste det finnas kapitalister. Det är inte kapitalisternas framträdande som frambringar vinster som företeelse. Vinster existerar före deras framträdande. Kapitalisternas framträdande frambringar företeelserna löner och produktionskostnader i pengar.

Följaktligen är de vinster som existerar i ett kapitalistiskt samhälle inte något avdrag från vad som ursprungligen var löner. Tvärtom är lönerna och de andra penningkostnaderna ett avdrag från försäljningsintäkterna – från vad som ursprungligen helt och hållet var vinst. Kapitalismens effekt är att skapa löner och att minska vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistisk ekonomin är – ju mer som köps i avsikt att sälja i relation till försäljningsintäkterna, desto högre blir lönerna och desto lägre blir vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna.

Alltså utarmar inte kapitalisterna löntagarna, utan gör det möjligt för människor att vara löntagare. För de är ansvariga, inte för vinster som företeelse, utan för löner som företeelse. De har ansvaret för själva förekomsten av löner i produktionen av produkter för försäljning. Utan kapitalister skulle det enda sättet för någon att överleva vara genom att producera och sälja sina egna produkter, det vill säga genom att erhålla vinster. Men för att producera och sälja sina egna produkter skulle man behöva äga sin egen mark och producera eller ha ärvt sina egna verktyg och sitt eget material. Relativt få människor skulle kunna överleva på detta sätt. Förekomsten av kapitalister gör det möjligt för människor att leva genom att sälja sitt arbete snarare än att försöka sälja produkterna av sitt arbete. Alltså finns det i själva verket mellan löntagare och kapitalister den största möjliga intresseharmoni, för kapitalisterna skapar löner och förmågan för människor att överleva och blomstra som löntagare. Och om löntagare önskar en högre proportionell andel löner och en lägre proportionell andel vinster, då bör de önska sig en högre ekonomisk grad av kapitalism – de bör önska sig fler och större kapitalister.

Historisk bekräftelse av den teori jag framför här kan hittas i professor Hayeks inledning till Capitalism and the Historians. Där finner vi sådana uttalanden som: ”Den verkliga historien om sambandet mellan kapitalismen och proletariatets uppkomst är nästan raka motsatsen till vad dessa teorier om expropriering av massorna antyder.” Och: ”Det proletariat som kapitalismen kan sägas ha ’skapat’ var därför inte en del av befolkningen som skulle ha existerat utan den och som den sänkte till en lägre nivå; det var en ökad befolkning som kunde växa fram genom de nya anställningsmöjligheter som kapitalismen tillhandahöll.”[12]

Den korrekta teorin, likaväl som den historiska verkligheten, är raka motsatsen till läran om lönernas primat.

Vinster och arbete:
Företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag

I en förkapitalistisk ekonomi är arbetsinkomsten vinst; alltså är vinst uppenbarligen en arbetsinkomst. I en kapitalistisk ekonomi finns det också många fall där vinster uppenbarligen är en arbetsinkomst: alla de fall där företagarna utför arbete i sina egna företag, antingen som arbetsledare eller som kroppsarbetare. Ändå har praxis inom ekonomin – utan att beakta bokföringen och själva affärsverksamheten – varit att klassificera all sådan inkomst som lön och att reservera termen vinst (varav det mesta har kommit att kallas ränta) för att beskriva inkomst som erhållits tack vare ägande av kapital.

Jag ska argumentera för att i en kapitalistisk, lika väl som i en förkapitalistisk, ekonomi är vinster fortfarande en arbetsinkomst – en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete – och att det är så även om vinsterna till största delen erhålls som avkastning på kapital och tenderar att variera med mängden investerat kapital.

Att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet är fullkomligt förenligt med att de kan tillskrivas deras arbete som erhåller dem, för i en kapitalistisk ekonomi tenderar deras arbete som erhåller vinsterna att vara av övervägande intellektuell natur – ett arbete som består i att tänka, planera och fatta beslut. Samtidigt utgör kapitalet det medel varmed företagarna och kapitalisterna genomför sina planer – det är deras medel att köpa medhjälpares arbete och att utrusta dessa medhjälpare och förse dem med arbetsmaterial. Alltså tjänar innehavet av kapital till att mångfaldiga effektiviteten i företagarnas och kapitalisternas arbete, för ju mer kapital de innehar, i desto större skala kan de genomföra sina idéer. Till exempel kan en företagare som kommer på en bättre metod att producera någonting tillämpa denna bättre metod i tio gånger så stor skala, om han äger tio fabriker än om han bara äger en. Det faktum att samma arbete från hans sida i det ena fallet leder till tio gånger vinsten jämfört med det andra fallet är fullt förenligt med att hela vinsten ändå kan tillskrivas hans arbete.

Att de sammantagna vinsterna varierar med tidens gång är också i fullkomlig överensstämmelse med det faktum att de är en produkt av företagarnas och kapitalisternas arbete. Vinsternas relation till tidens gång härrör från det faktum att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet per tidsperiod. Om man kan erhålla vinster i proportion till sitt kapital under en viss given tidsperiod, och om då investering för en längre tidsperiod ska vara konkurrenskraftig, måste man tjäna de vinster som man skulle ha kunnat tjäna under den kortare perioden plus de vinster man skulle ha kunnat tjäna genom att återinvestera sitt kapital och vinsterna på det.

Man bör inse att också löner, som ingen bestrider ska tillskrivas löntagarnas arbete, varierar med annat än löntagarnas arbetsinsatser – till exempel med teknik och kapitaltillgång och med konkurrensförhållandena inom andra industrier. För att en inkomst ska kunna tillskrivas arbete, är det på intet vis nödvändigt att utförandet av arbete är den enda faktor som bestämmer dess storlek. Med en sådan måttstock skulle faktiskt praktiskt taget ingenting kunna tillskrivas mänskligt arbete utöver vad människor skulle kunna producera med sina bara händer. Inkomst ska tillskrivas utförandet av arbete, trots att den varierar med de medel som används och med andra yttre omständigheter, enligt principen att det är människans arbete som tillhandahåller den styrande och vägledande intelligensen i produktionen. Det är endast på denna grundval som en arbetare som använder en grävmaskin, för att ta ett exempel, får äran för att ha grävt det hål han grävt, icke mindre än en arbetare som använder sina bara händer, för han styr och vägleder grävmaskinen.

Styrande och vägledande intelligens, inte muskelansträngning, är det mänskliga arbetets väsentliga kännetecken. Som Mises säger: ”Vad som producerar produkten är inte slitet och mödan i sig själva, utan det faktum att slitet vägleds av förnuftet.”[13] Styrande och vägledande intelligens i produktionen tillhandahålls förstås av företagare och kapitalister på en högre nivå än av löntagare – en omständighet som förstärker vinsternas och vinsttagarnas primära produktiva status i jämförelse med löner och löntagare.

Jag skulle vilja påpeka att när man tillskriver vinsterna företagarnas och kapitalisternas arbete är detta också fullkomligt förenligt med att de samtidigt speglar den allmänna tidspreferensen i det ekonomiska systemet. Tidspreferensens verkan är att bestämma den allmänna avkastningsgraden på kapitalet, vilken sedan företagarna och kapitalisterna tjänar in eller ej på grundval av sina egna produktiva prestationer. Kanske en användbar analogi är det faktum att konsumenternas efterfrågan bestämmer arbetarnas allmänna inkomster, om de besitter en given grad av skicklighet i jämförelse med arbetare av en annan grad av skicklighet. Och samtidigt är ändå varje enskild arbetare ansvarig för sina egna inkomster. Detta är bara en omformulering av principen att inkomst ska tillskrivas arbete, även om den också varierar med andra faktorer. När det gäller vinster är en av dessa faktorer, som fungerar som en allmän determinant, tidspreferensen.

Den exakta naturen av företagarnas och kapitalisternas arbete behöver förklaras. Väsentligen är den att höja det manuella arbetets produktivitet, och därmed reallönerna, genom att skapa, samordna och förbättra arbetsdelningens effektivitet.

Företagare och kapitalister skapar arbetsdelning genom att grunda och organisera affärsföretag och tillhandahålla kapital. Affärsföretag är arbetsdelningens centrala enheter: de utgör en extern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika företag och industrier, och en intern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika avdelningar, underavdelningar och enskilda arbetare inom företagen. Kapitaltillförsel är oumbärlig för arbetsdelningens existens i dess vertikala aspekt, det vill säga en följd av arbetare som var och en tar vid där en annan slutar. I avsaknad av kapitaltillförsel skulle arbetarna behöva vänta på betalning från de slutliga konsumenterna. I många fall, som t.ex. produktion av utrustning för varaktigt bruk, uppförande av byggnader och, än mer, fabriker som producerar utrustning för varaktigt bruk, inbegripet utrustning för varaktigt bruk för uppförande av fler sådana fabriker, skulle detta innebära en väntetid som sträcker sig utöver arbetarnas livstid och t.o.m. utöver deras barns livstid. Kapitaltillförseln introducerar därför en nödvändig uppdelning av betalningar, kan man säga, som möjliggör för producenter att få betalt inom en rimlig tidsperiod efter arbetets utförande. Och ju mer kapitalistiskt – ju mer kapitalintensivt – det ekonomiska systemet är, desto större är den andel av arbetskraften som kan användas i produktionen av konsumtionsvaror som ligger längre fram i tiden.[14]

Företagare och kapitalister samordnar arbetsdelningen när de söker undvika förluster och erhålla högre avkastning på sitt kapital hellre än lägre avkastning. För i och med att de gör det, leds de att försöka undvika att expandera någon industri för mycket i jämförelse med andra industrier och samtidigt att försäkra sig om att någon industri som är otillräckligt expanderad i jämförelse med andra industrier ytterligare expanderas. Detta är en huvudsaklig aspekt av innebörden i principen, så väl utvecklad av de klassiska ekonomerna, att det finns en tendens mot en enhetlig vinstkvot på det kapital som investeras inom alla industrigrenar.[15] Dessutom utgör företagarnas och kapitalisternas driftsledande arbete en samordning av den interna arbetsdelningen i deras företag.

Slutligen förbättrar företagarna och kapitalisterna kontinuerligt produktionseffektiviteten som följd både av sin konkurrensinriktade strävan efter exceptionellt stora vinster och sitt sparande och sina investeringar i syfte att ackumulera personliga förmögenheter. Det enda sättet att tjäna exceptionellt stora vinster när det råder legal konkurrensfrihet är genom att vara nydanare i produktionen av bättre produkter eller av lika bra men billigare produkter. De exceptionellt stora vinsterna från varje given innovation försvinner sedan, allteftersom konkurrenterna börjar ta upp den och gör den till en industris normala standard. Detta fordrar att man introducerar upprepade innovationer som ett villkor för att fortsätta att tjäna exceptionellt stora vinster. På detta sätt tenderar hela utbytet av varje innovation att skickas vidare till konsumenterna i form av bättre produkter och lägre priser, medan de exceptionellt stora vinsterna är helt och hållet övergående när det gäller varje enskild innovation och ett permanent fenomen endast försåvitt som förbättringen är kontinuerlig.[16]

Företagarnas och kapitalisternas sparande för att ackumulera personliga förmögenheter verkar för att uppnå ekonomiskt framåtskridande genom att säkerställa att en tillräckligt hög andel av det ekonomiska systemets förmåga att producera ägnas produktionen av kapitalvaror, med resultatet att varje års produktion kan börja med existensen av fler kapitalvaror än som var tillgängliga året innan. Deras sparande och investeringar har denna effekt därigenom att de ökar efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror och därmed gör större relativ produktion av kapitalvaror lönsam. (En ytterligare aspekt av detta sparande och dessa investeringar är att efterfrågan på arbetskraft ökas jämfört med efterfrågan på konsumtionsvaror.)

I ljuset av dessa fakta angående naturen av företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag är det möjligt att revidera den klassiska läran om arbetsvärdeteorin på ett sätt som hjälper till att förklara en stadig höjning av reallönerna och som gör den så kallade järnhårda lönelagen ogiltig. Och detta helt enkelt på följande vis: Genom att stadigt höja det manuella arbetets produktivitet minskar företagarna och kapitalisterna konstant den mängd arbete som fordras för att producera praktiskt taget varje vara. Effekten av detta är att stadigt minska priserna i jämförelse med lönerna, m.a.o. att höja reallönerna.

Man bör inse att samma resultat följer om vi betraktar både löner och priser som bestämda av tillgång och efterfrågan i den klassiska bemärkelsen – d.v.s. som förhållandet mellan utgifterna och den sålda kvantiteten. Om man betraktar det i detta ljus, ökar en förbättring av arbetets produktivitet tillgången på varor i förhållande till tillgången på arbetskraft och minskar därmed priserna i förhållande till lönerna. Man bör också inse att denna beskrivning av sakernas tillstånd införlivar både läran om lönefonden och Ricardos lära om distinktionen mellan ”värde och rikedomar”[17] – den förra i implikationen att det finns en klart avgränsad och given efterfrågan på arbetskraft; den senare i iakttagelsen att höjningen av reallönerna inte härrör från en höjning av penninginkomsterna utan från ett prisfall, vilket är den naturliga konsekvensen av större produktionsförmåga.[18] Att medge att priserna bestäms av mängden arbetskraft som fordras för att producera varor leder alltså inte alls till utsugningsteorin, förutsatt att man tillägger att företagarna och kapitalisterna är ansvariga för den fortlöpande minskningen av denna kvantitet och därmed för en fortlöpande minskning av priserna i förhållande till lönerna.

Det måste naturligtvis göras kristallklart, något som de klassiska ekonomerna aldrig lyckades göra, att mängden arbetskraft som bestämmande för priserna är strikt begränsad till kategorin reproducerbara produkter. Viktiga priskategorier bestäms på intet vis av detta – framför allt lönerna. Sådana priser bestäms av tillgång och efterfrågan – av marginalnyttan, inbegripet marginella produkters nytta. Inte heller är lönerna ens indirekt kopplade till ”kostnaden för produktion av arbetskraft”.

Befolkningstillväxten i ett samhälle med arbetsdelning och fri marknad fordrar inte att man odlar upp allt sämre mark under förhållanden av minskande avkastning, tills man når den punkt där arbetsproduktiviteten på den ”sist uppodlade marken” endast ger existensminimum, som Ricardo ofta, men inte alltid, hävdade.[19] Tvärtom betyder befolkningstillväxten i ett sådant samhälle (ett samhälle som är kapitalistiskt i termens fulla bemärkelse, d.v.s. inbegriper ekonomisk frihet) att arbetsdelningen kan vidareutvecklas och att de grenar av den som handlar om upptäckten av ny kunskap och dess tillämpning på produktionen kan bedrivas i större skala. Effekten av en ökande folkmängd i ett sådant samhälle är därför i själva verket att höja arbetsproduktiviteten och reallönerna.

Denna slutsats menar jag följer av Adam Smiths princip att ”arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning”.[20] Den vilar också på det faktum att privat ägande av mark och naturtillgångar ger incitament att stadigt öka markens produktivitet, med resultatet att allteftersom tiden går ger de sämsta lantbruken och gruvorna mer än de bästa lantbruken och gruvorna tidigare gett, och den punkt varifrån avkastningen minskar blir stadigt högre.

När man väl har insett att penninglönerna strikt bestäms av tillgång och efterfrågan, då blir det klart att löntagarens förmodade villighet att arbeta för minimal lön hellre än dö av svält, och kapitalistens villighet, allt annat lika, att betala lägre löner hellre än högre löner, båda är irrelevanta för den lön arbetaren faktiskt får. Lönen bestäms av efterfrågan och tillgången på arbetskraft.. Den kan inte falla lägre än vad som motsvarar den punkt där det råder full sysselsättning. Om den sjunker under denna punkt, skapas en brist på arbetskraft, vilket gör att det ligger i de arbetsgivares egenintresse som kan och vill betala högre lön att erbjuda högre löner, så att de inte förlorar anställda till andra arbetsgivare som inte kan eller vill betala lika mycket.

Dessutom utgör ett lönefall mot den punkt där det råder full sysselsättning inte någon möjlighet att uppnå existensminimumlöner bakvägen, så att säga, eftersom det åtföljs av ett fall både i varupriserna och i bördan att försörja de arbetslösa. Lönefallet implicerar ett prisfall både enligt principen om produktionskostnad och enligt principen om tillgång och efterfrågan, för de lägre lönerna betyder inte bara lägre kostnader utan också högre sysselsättning, och därför mer produktion, och därför att en större tillgång på varor kommer ut på marknaden. Prisfallet tillsammans med en minskning av bördan att försörja de arbetslösa betyder nästan säkert en höjning av de reallöner man faktiskt får ut.

Den ökande arbetsproduktivitet och de motsvarande sjunkande varupriser som företagare och kapitalister åstadkommer äger rum i detta sammanhang där lönerna bestäms av den oberoende tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Allteftersom varupriserna sjunker, sjunker alltså inte lönerna, och därför stiger reallönerna. (Om, ifall penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet förblir desamma, tillgången på arbetskraft ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, sjunker penninglönerna, men priserna sjunker mera.) I den mån som penningmängden ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, ökar förstås både efterfrågan på arbetskraft och på produkter. Som följd härav kan ökningen av reallönerna åtföljas av stigande penninglöner och av konstanta eller rentav stigande varupriser. Men förhållandet mellan löner och priser kommer att spegla förändringen i arbetsproduktiviteten, för denna minskar varupriserna i jämförelse med lönerna, medan ökningen i penningmängden påverkar båda mer eller mindre lika. (Under guldmyntfot skulle vi få en måttlig ökningstakt i penningmängden, vilken förmodligen skulle åtföljas av fallande priser och stigande penninglöner.)

Så mycket för den ”järnhårda lönelagen” i alla dess varianter.

Även inom området reproducerbara produkter är mängden arbetskraft förstås på intet vis det enda som bestämmer priset. Som Ricardo själv förklarade i avsnitt 4–6 i sitt kapitel om värde, är den tidsperiod under vilken de sammantagna vinsterna måste påverka lönerna innan slutprodukten säljs till konsumenterna en annan viktig prisdeterminant.[21][22] (Enligt min mening är Ricardos diskussion av tidsfaktorn i vissa avseenden t.o.m. insiktsfullare än Böhm-Bawerks. Efter att ha läst dessa avsnitt finns det förvisso alla skäl att tro att han skulle ha varit fullständigt enig med alla de väsentliga punkterna i Böhm-Bawerks Karl Marx and the Close of His System.[23] Faktum är att många människor kan finna Ricardos uttalande till McCulloch anmärkningsvärt: ”Jag tänker ibland att om jag på nytt skulle skriva det kapitel om värde som står i min bok, skulle jag tillstå att varors relativa värde regleras av två orsaker i stället för en, nämligen av den relativa mängd arbetskraft som är nödvändig för att producera ifrågavarande varor, och av vinstkvoten för den tid kapitalet förblev slumrande och till dess att varorna förts ut på marknaden.”[24])

Dessutom är själva lönerna och priserna på de olika material som bestäms av tillgång och efterfrågan ytterligare faktorer som ingår i bestämningen av priserna även i det område där mängden arbetskraft är relevant.[25] Och som tidigare påpekats är förstås bestämningen av priser genom kostnader aldrig den yttersta bestämningen, för de priser som utgör kostnaderna bestäms själva av tillgång och efterfrågan och speglar nyttan av de marginella produkterna, som Böhm-Bawerk så lysande förklarade.[26] Och förvisso finns det varupriser som inte har något samband alls med mängden arbetskraft eller produktionskostnad i någon form, utan uteslutande bestäms av tillgång och efterfrågan, något som Ricardo själv påpekade.[27]

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.

Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.

---

1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) F.A. Hayek, The Road to Serfdom (Chicago: University of Chicago Press, 1944). – Svensk översättning: Vägen till träldom (Stockholm: Timbro, 1996). (Det finns även en äldre översättning från 1944.)

[3]) Den ”järnhårda lönelagen” eller ”the iron law of wages” är idén att reallönerna under fri konkurens om arbetskraften alltid tenderar att falla till vad som utgör existensminimum för en arbetare. Den formulerades i själva verket av den tyske socialisten Ferdinand Lasalle, men man har antagit att den har stöd i de klassiska ekonomernas, framför allt Ricardos, läror. Ö.a.

[4]) Se Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i Hunckes och Sennholz översättning, 3 volymer (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1959), vol. II, s. 168–176, s. 248–256; vol. III, s. 97–115; av samme författare, ”Wert, Kosten und Grenznutzen”, Jahrbuch für Nationalökonomie und Statistik, Dritte Folge, Vol. III, 1892, s. 328 [denna uppsats har senare översatts till engelska av George Reisman under titeln ”Value, Cost and Marginal Utility“, Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, n. 3; se också översättarens ”Notes on the Translation“]; Friedrich von Wieser, Ursprung und Hauptgesetze des wirtschaftlichen Werthes, Wien 1884, s. 146–160; av samme författare, Natural Value, London och New York, 1893, s. 78, s. 181n, s. 183; John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Ashley Edition (nytryck, Fairfield, New Jersey: Augustus M. Kelley, 1976), bok III, kap. III–VI; också, George Reisman, Capitalism, s. 200–201, 206–209, 414–416. (För sidnummer i pdf-versionen av Capitalism ska man lägga till 58 sidor.)

[5]) Jevons menade att det enda möjliga sambandet mellan produktionskostnad och pris var via variationer i utbudet. Se W.S. Jevons, The Theory of Political Economy, 4. uppl. (London: Macmillan & Co., 1924), s. 165.

[6]) Kapitel 15 och 18 i Capitalism behandlar uttömmande keynesianismen och dess grundvalar, medan kapitel 10 gör detsamma med med de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens; om det senare, se också min uppsats ”Platonic Competion”, The Objectivist, augusti–september 1968 (nytryck Laguna Hills, California: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology). [Denna uppsats finns också i svensk översättning.]

[7]) Adam Smith, The Wealth of Nations, Cannan Edition, bok I, kap. VIII. – För översättningen har jag anlitat Den osynliga handen. Adam Smith i urval (Stockholm: Ratio, 1994), s. 63f; översättning Dagmar Lagerberg.

[8]) Karl Marx, Das Kapital, vol. 1, del 2, kap. 4. – Svensk översättning: Kapitalet (Lund 1969-1973; övers. Ivan Bohman).

[9]) D.v.s. den förklaring som nämns i nästa stycke, att ”varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden”. Ö.a.

[10]) Marx, a.a., passim¸ Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 259–289, passim.

[11]) John Stuart Mill, Principles of Political Economy, bok 1, kap. 5, avsnitt 9.

[12]) F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 15f.

[13]) Se Ludwig von Mises, Human Action, 3. omarb. uppl. (Chicago: Henry Regnery Company, 1966), s. 142.

[14]) Se Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 105ff; Hayek, Prices and Production, revised edition (London: Routledge & Kegan Paul, 1935; nytryck, Fairfield, New Jersey: A.M. Kelley, (1967), passim.

[15]) Se Adam Smith, a.a., bok 1, kap. 10, del 1; David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation, 3. uppl. (London: 1821), kap. 4. [Denna bok finns också i svensk översättning under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper i översättning av Erik Carlquist (Stockholm, Bokförlaget h:ström, 2009).] Se också Reisman, Capitalism, s. 172–180.

[16]) Att framgångsrikt föregripa förändringar i konsumenternas efterfrågan tidigare än andra är också ett viktigt sätt att tjäna exceptionellt stora vinster och tjänar till att kraftigt öka de förmåner man vinner på ekonomiskt framåtskridande. Se om detta Capitalism, s. 179.

[17]) Med ”värde” menar Ricardo värde beräknat i pengar, och med ”rikedomar” pengarnas köpkraft, d.v.s. vad man faktiskt kan köpa för pengarna. Se kapitel 20 i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (s. 218ff i den svenska översättningen). Ö.a.

[18]) Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 7, kap. 20.

[19]) Ricardo, a.a, kap. 5.

[20]) Smith, a.a., bok 1, kap. 3.

[21]) Se Ricardo, a.a., kap. 1.

[22]) Originalet har “… the period of time for which profits must compound on wages …” Det finns tyvärr inte något bra svenska ord för ”compound” i den bemärkelse som är relevant här. Det engelska uttrycket ”compound interest” heter t.ex. ”ränta på ränta” på svenska, inte ”sammantagen ränta” eller ”ränta som samlas på hög”. Men innebörden är att en längre tidsperiod påverkar relationen mellan priser och löner, och att denna påverkan blir större, ju längre tidsperiod det rör sig om. Jag mejlade George Reisman  själv för att förstå innebörden av detta, och han gav mig ett klargörande svar ur vilket jag citerar:

Föreställ dig att produktionen av en produkt fordrar ett utlägg för löner på $1000 som görs 1 år före försäljningen av produkten, och att detta är den enda kostnaden i sammanhanget. Om vinstkvoten är 10 procent skulle försäljningspriset för produkten vara $1100. Om nu 2 år skulle förflyta mellan utlägget för lönerna och försäljningen av produkten, skulle försäljningspriset vara $1210, eftersom det skulle vara nödvändigt att tjäna 10 procent per år under 2 års tid. [Och så vidare för 3, 4 eller fler år.]

Om man [i stället] börjar med priset på produkten som något givet, är det som påverkas de löner man måste betala för att möjliggöra att en viss given vinstkvot realiseras. Med en vinstkvot på t.ex. 10 procent måste en produkt som ska säljas för $1000 produceras för en kostnad (för enkelhets skull bara löner) av $909,91, d.v.s. den summa som multiplicerad med 1,1 är lika med $1000. [Och så vidare för längre tidsperioder.]

Hoppas detta är klargörande för läsarna också. Ö.a.

[23]) Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System, översatt av Alice Macdonald (New York: The Macmillan Company, 1898; nytryck, New York: Augustus M. Kelley, 1949). Denna uppsats finns också omtryckt under titeln “Unresolved Contradiction in the Marxian Economic System” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1962).

[24]) Se The Works and Correspondence of David Ricardo, Piero Sraffa, red. (Cambridge, England: The Syndics of the Cambridge University Press, 1952), vol. 8, s. 194.

[25]) John Stuart Mill kommer mycket nära en korrekt framställning av alla de relevanta faktorerna i sitt kapitel om den slutgiltiga analysen av produktionskostnaden. Se J.S. Mill, a.a., bok 3, kap. 4.

[26]) Se ovan, fotnot 4.

[27]) Se Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 1. [De varor Ricardo själv nämner som exempel på detta är ”vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i mycket begränsad mängd … Ö.a.]

[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.