Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation

Detta är den första i en serie artiklar som försöker förse den intelligente lekmannen med tillräckliga kunskaper om sund ekonomisk teori för att göra det möjligt för honom att förstå vad som måste göras för att övervinna den rådande finansiella krisen och återgå till det ekonomiska framåtskridandets och välståndets väg.[1]

En katastrofal ekonomisk sammanblandning, en som nästan universellt delas både och i lika mån av lekmän och professionella ekonomer, är tron att fallande priser utgör deflation och därför måste fruktas och om möjligt förhindras.

En förstasidesartikel i New York Times 1 november 2008 ger ett typiskt exempel på denna sammanblandning. Den tillkännager:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

I motsats till vad Times och så många andra tror är deflation inte fallande priser utan en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. För att säga detsamma med andra ord är deflation en allmänt fallande efterfrågan. Fallande priser är en följd av deflationen, inte själva företeelsen.

Helt bortsett från deflation är fallande priser också en följd av ökningar i produktionen av och tillgången på varor, vilka är ett väsentligt drag i ekonomiskt framåtskridande och stigande levnadsstandard. Under sådana omständigheter åtföljs inte de fallande priserna av någon djupdykning i näringslivets försäljningsintäkter eller vinster, av någon ökning av svårigheten att återbetala skulder eller någon våg av konkurser. Alla dessa företeelser är uteslutande helt enkelt resultatet av deflation, inte av fallande priser.

Faktum är att under en fullödig guldmyntfot med 100-procentiga reserver skulle fallande priser orsakade av ökad produktion troligen åtföljas av en blygsam ökning av vinstkvoten och en något större lätthet att återbetala skulder, båda beroende av ökningen av produktionen av och tillgången på guld och därmed i spenderingen av guld. Under en sådan guldmyntfot faller priserna i den mån som ökningen av produktionen av och tillgången på vanliga varor och tjänster överstiger ökningen i produktionen av och tillgången på guld och den därav följande ökningen i spenderingen i termer av guld.

Även om allt detta säkert kommer som en överraskning för Times och för alla andra som inte förstår deflationens natur, är fallande priser i själva verket så långt ifrån att vara deflation att de är motgiftet mot deflation. Det är de som gör det möjligt för ett ekonomiskt system som har upplevt deflation att återhämta sig från den och därefter åtnjuta det ekonomiska framåtskridandets frukter.

Denna slutsats kan demonstreras sokratiskt med hjälp av en enkel fråga som skulle kunna användas i ett prov i ekonomi för sjätteklassare.

Föreställ er alltså att Bill, före den nuvarande ekonomiska nedgången, brukade gå och handla en gång i veckan på sin lokala stormarknad. När han gick dit hade han råd att lägga ut $10 för mineralvatten. För det då gällande priset, $1 per flaska, kunde han köpa 10 flaskor. Nu när Bill besöker stormarknaden mitt under nedgången har han bara råd att lägga ut $5 för mineralvatten.

Här är frågan: Vid vilket pris per vattenflaska skulle Bill kunna köpa för $5 de 10 vattenflaskor han förut köpte för $10? Svar: 50 cent.

Som denna fråga och svaret på den gör klart gör ett prisfall det möjligt för mindre pengar tillgängliga för utgifter att köpa lika mycket som den tidigare större penningmängden kunde köpa.

Denna poäng gäller även när lägre priser inte resulterar i större köp av just den sak vars pris har fallit. Anta t.ex. att priset för 4 liter mjölk är $8 och nu faller till $4. Ändå behöver inte Bill och hans familj mer än 4 liter under varje given vecka och kommer därför inte att köpa mer mjölk till dess nu lägre pris. Prisfallet hjälper ändå ekonomin att återhämta sig. Det gör det genom att frigöra $4 av Bills pengar för att möjliggöra köp av andra saker som han vill ha men annars inte hade råd med på grund av avsaknaden av tillgängliga penningmedel.

Ett annat liknande exempel är när priset på bensin eller eldningsolja faller, vilket hjälper till att öka människors förmåga att lägga ut pengar på att köpa produkter genom hela det ekonomiska systemet.

Som jag påpekat är deflation, i skarpaste kontrast mot fallande priser, en process av finansiell kontraktion. I den rådande krisen är den en kontraktion av kredit och av den spendering som är beroende av kredit. Ett fall i priserna och naturligtvis också i lönerna är det huvudsakliga medlet att anpassa sig till denna deflation och att övervinna den.

Icke desto mindre står den rådande bisarra sammanblandningen av fallande priser med deflation i vägen för den ekonomiska återhämtningen. Genom att betrakta fallande priser, vilka är deflationens effekt och samtidigt botemedlet mot deflation, som om de själva på något vis var deflation, leds människor till att förväxla lösningen på problemet med det problem som behöver lösas.

På grundval av denna förväxling förespråkar de statliga ingripanden för att förhindra att priserna faller. De priser de vill hindra från att falla varierar från bostadspriser till priser på jordbruksprodukter och andra varor och, framför allt, löner. I den mån som sådana ansträngningar vinner framgång och priserna hindras från att falla är effekten att förhindra den ekonomiska återhämtningen. De förhindrar den ekonomiska återhämtningen genom att hindra den minskade spenderingsnivå som deflationen utgör från att köpa den större mängd varor och tjänster som den skulle kunna köpa till lägre priser och löner.

Precis som fallande priser är så långt ifrån att vara deflation att de är botemedlet mot deflation, så är också förhindrande av prisfall så långt ifrån att förhindra deflation att det i själva verket förvärrar deflationen. Detta beror på att det leder människor till att uppskjuta köp även i sådana fall där de har förmågan att köpa. De uppskjuter sina köp i förväntan om att kunna köpa på bättre villkor senare, när priserna och lönerna har fallit till den nivå som är nödvändig för att möjliggöra ekonomisk återhämtning.

Likaså, när priserna och lönerna till sist faktiskt faller tillräckligt för att möjliggöra ekonomisk återhämtning, kommer det med all säkerhet att ske en ökning av spenderingen i det ekonomiska systemet. Detta beror på att de penningmedel människor hade avstått från att spendera i väntan på att priserna och lönerna skulle falla nu inför det nödvändiga fallet kommer att spenderas. Det nödvändiga fallet i priserna och lönerna leder alltså till ekonomisk återhämtning genom att skapa större köpkraft för en minskad spenderingsvolym. Det åstadkommer också ett partiellt återställande av spenderingen och gör därigenom definitivt slut på deflationen.

Exakt hur långt det är nödvändigt för priserna och lönerna att falla för att uppnå ekonomisk återhämtning beror på den förändring som har ägt rum i vad Mises kallar ”penningrelationen”. Denna är relationen mellan tillgången på pengar och efterfrågan på penninginnehav.

Under boomen ökar inflationen och kreditexpansionen tillgången på pengar och minskar samtidigt efterfrågan på penninginnehav. Sedan, i konjunkturcykelns efterföljande nedgångsfas, ökar efterfrågan på penninginnehav, och tillgången på pengar kan faktiskt minska. Båda dessa faktorer leder till sjunkande total spendering i det ekonomiska systemet och därmed till ett behov av en motsvarande lägre löne- och prisnivå för att uppnå ekonomisk återhämtning.

Hur långt dessa processer skulle kunna gå i våra rådande omständigheter, och vad som skulle kunna göras för att mildra dem på ett sätt som är förenligt med den ekonomiska frihetens princip, är ett för stort ämne att förklara i denna enda artikel.[2] Här måste jag emellertid säga att en minskning av penningmängden helt och hållet kan förhindras och att detta dramatiskt skulle begränsa omfattningen av den sjunkande allmänna spenderingen i det ekonomiska systemet.

Vilka reducerade spenderingsnivåer som den ändrade penningrelationen än kommer att stödja, kan lönernas och prisernas frihet att falla inte bara leda till ekonomisk återhämtning utan till mer än ekonomisk återhämtning. Den kan leda till att var och en som är förmögen och villig att arbeta får anställning, m.a.o. till full sysselsättning. Och den skulle göra detta utan att den genomsnittlige arbetaren i det ekonomiska systemet får sjunkande reallön utan faktiskt får en avsevärt högre reallön. Tyvärr är detta ett för stort ämne att diskutera vidare i denna artikel.[3]

Räddningsaktioner

Innan jag slutar måste jag säga några ord om statens nuvarande ansträngningar att övervinna krisen genom räddningsaktioner [”bailouts”] och deras därmed sammanhängande finansiering genom budgetunderskott. I slutändan är dessa ansträngningar ett försök att övervinna effekterna av en stigande efterfrågan på penninginnehav genom en tillräckligt stor ökning av penningtillgången. I sin kampanj förefaller staten inte bry sig om något annat än att övervinna krisen för stunden, utan hänsyn till det bränsle det ger till nästa kris.

Staten har idag obegränsade maktbefogenheter att skapa pengar. Och därför är det högst sannolikt, givet dess villighet att använda dessa maktbefogenheter och det överväldigande stöd hos allmänheten som finns för att använda dem, att den ökning av penningtillgången som den åstadkommer i slutändan kommer att väga mer än den nuvarande ökningen av allmänhetens efterfrågan på penninginnehav. När och i den mån som detta händer och näringslivets försäljningsintäkter och vinster börjar öka och sysselsättningen och lönerna börjar öka, kommer allmänhetens efterfrågan på penninginnehav återigen att börja minska.

Vid denna punkt kommer den massiva ökning av penningmängden som staten för närvarande åstadkommer att underblåsa kraftigt stigande priser och ge upphov till en ny kris. Denna gång en inflationskris. Då måste staten antingen nöja sig med en ekonomi i Förenta staterna som påminner om det ekonomiska systemet i ett latinamerikanskt land, eller också måste den tygla sin inflation. Om den snabbt väljer det senare, kommer vi att vara tillbaka vid den situation som rådde i början av 1980-talet och måste genomgå en ny ekonomisk kontraktion, fastän förmodligen av mycket större omfattning än då, på grund av de oavslutade affärer som lämnats kvar efter den nuvarande krisen.

Om staten dröjer för länge med att tygla sin inflation, då kan den, när den till sist ändå bestämmer sig för att göra det, ställas inte bara inför priser som stiger lika snabbt som de gjorde i Latinamerika för några årtionden sedan, utan också inför de massiva arbetslöshetssiffror som åtföljde försöken att tygla en så hög inflation. Vid den tiden åtföljdes priser som steg med 20, 30, 50 procent eller mer av jämförelsevis höga arbetslöshetssiffror. (För att förstå hur något sådant kan hända, föreställ dig att den totala spenderingen och priserna båda stiger med, låt oss säga, 50 procent per år. Nu lyckas staten i ett försök att tygla inflationen att minska ökningen i spenderingen till 15 procent. Om höjningen av lönerna och priserna har någon sorts avsevärd tröghet, som t.ex. att fortsätta att vara 40 procent, kommer effekten att bli ett fall i produktionen och sysselsättningen till en nivå som är lika med 1,15/1,4, vilket utgör ett fall på omkring 18 procent. Inom den närmare framtiden kommer arbetslösheten att främjas genom de ytterligare maktbefogenheter staten ger till fackföreningarna, vilka kommer att använda dem till att höja lönerna t.o.m. mitt under en massarbetslöshet, så som de gjorde från 1932 och framåt under den stora depressionen.)

Naturligtvis, givet den rådande beredvilligheten att massivt expandera statens maktbefogenheter för att handskas med kortsiktiga kriser, är det också möjligt att staten kommer att införa pris- och löneregleringar i sina ansträngningar att bekämpa följderna av sin inflation. Om och när regleringarna senare avlägsnas kommer det återigen att inträffa en kris med stigande priser som, om den inte åtföljs av ännu mer inflation, kommer att åtföljas av en stor finansiell kontraktion. Om prisregleringarna inte avlägsnas kommer det ekonomiska systemet att paralyseras och till sist förstöras.

Slutsatsen är att det inte finns någon bra utväg ur den nuvarande krisen annat än att möta den med den fria marknadens metod: ett löne- och prisfall, som i möjligaste mån mildras på sätt som överensstämmer med den ekonomiska frihetens princip. Vad som fordras är en utväg som en gång för alla gör slut på ”boom-bust-cykeln”, inflation och kreditexpansion som följs av deflation och kontraktion. Den fria marknaden, en friare marknad än vi hittills haft, är den enda lösningen på detta.

Både ekonomisk frihet och ekonomisk återhämtning fordrar att priserna och lönerna är fria att falla och att alla lagliga hinder som står i vägen för deras fallande omedelbart avlägsnas. För att detta ska kunna ske måste så många människor som möjligt förstå att fallande priser inte är deflation utan motgiftet mot deflation.

* * *

Post scriptum: Jag måste i korthet ta upp två punkter som jag inte kunde behandla i själva artikeln. En gäller effekten av utsikten för fallande priser på fördröjningen av penningutlägg. Denna fördröjning gäller endast i det fall där prisfallet kommer som svar på fallande efterfrågan, inte på en ökning i produktionen och tillgången. I detta fall faller efterfrågan ännu mer om priserna inte faller, så som jag har visat.

Utsikten för fallande priser som en följd av ökad produktion och tillgång implicerar emellertid inte någon fördröjning av inköpen. Detta beror på att i detta fall är det förväntade prisfallet inte resultatet av någon minskning vare sig i spenderingen eller i något annat viktigt penningaggregat. Tvärtom innebär här det förväntade prisfallet en ökning i den förväntade köpkraften hos alla ackumulerade besparingar lika väl som hos de inkomster som kommer att förtjänas i framtiden. På detta sätt förebådar den ekonomiska framåtskridandeprocessen att man kommer att ha det ekonomiskt bättre i framtiden än i nuet. Effekten av detta är i sin tur att det gör det möjligt för människor att ha råd att konsumera mer i nuet. Detta bildar motvikt mot de vinningar man får genom att vänta med att dra fördel av lägre priser i framtiden. Med andra ord är fallande priser som beror på ökad produktion och tillgång i allt väsentligt neutrala i sin samlade effekt på relationen mellan att spendera för konsumtion i nuet gentemot att spara för framtida konsumtion.

Den andra punkt som behöver tas upp gäller bostadspriser. Det hävdas ofta att fallande bostadspriser bär ansvaret för att banker går omkull, och att fortsatt fallande priser för bostäder måste resultera i att fler banker går omkull, och att de fallande priserna därför måste stoppas.

Fallande bostadspriser är i själva verket lika lite ansvariga för att banker går omkull som fallande priser på åldrande bilar är ansvariga för att banker går omkull. Det faktum att bostadsägare kan vara skyldiga mer för sina bostäder än vad deras bostäder är värda har inget mer grundläggande samband med uteblivna amorteringar på bostadslån än det faktum att många eller de flesta bilar som köpts på avbetalning är värda mindre än de utestående lån man har på dem. Faktum är att själva handlingen att köra en ny bil från försäljningsstället ofta är tillräcklig för att sänka dess återförsäljningsvärde under värdet av det utestående lånet på bilen.

Vad som leder till uteblivna betalningar, det må vara för bostadslån eller billån, är låntagarnas oförmåga eller ovillighet att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, inte bostädernas eller bilarnas marknadsvärde.

Endast årtionden av inflation och kreditexpansion skulle kunna göra det möjligt för människor att tänka på de hus de bor i som en investering. I verkligheten är ett hus en konsumtionsvara, precis som en bil eller ett kylskåp. Den enda skillnaden är att den tappar i värde långsammare än de gör. Endast en lång rad år där inflationen ägde rum snabbare än husen tappade i värde gjorde det möjligt för huspriserna att stiga varje år och att människor kom att betrakta dem som en källa till ekonomisk vinning. Om det inte vore för inflationen och de stigande priser som den åstadkommer skulle det stå helt klart att ens bostad är en förbrukningsvara, förvisso en vara som förbrukas långsamt, men icke desto mindre en förbrukningsvara.

Om det inte vore för inflationen skulle priserna för nya hus inte stiga. De skulle förmodligen t.o.m. falla från ett år till nästa. Dessutom skulle priset för ett hus som var 5, 10 eller 20 år gammalt vara betydligt lägre än priset för ett nybyggt hus. Alltså implicerar t.o.m. konstanta priser för nya hus, än mer då fallande priser för nya hus, att priset för ett hus faller allteftersom det blir äldre. Detta är den normala situationen. Detta är situationen i avsaknad av inflation.

Den accelererade kreditexpansionen under senare år och de snabbt ökande bostadspriserna gjorde det för en tid möjligt att förefalla lönsamt att köpa hus utan någon annan avsikt än att snabbt sälja dem igen. Den fick det också att verka som om människor kunde leva på inteckningsvärdet av sina bostäder genom att ta lån på dem. Frenesin i bostadsbubblan var sådan att när den var som värst hade bara de som låg bland de högsta 15 procenten i inkomster råd att köpa ett genomsnittligt hus.

Det finns ingen anledning att försöka bibehålla konstlat höga bostadspriser och rädda de låntagare och långivare som bar ansvaret för dem. Dessutom måste försöket att göra detta vidmakthålla misstanken att långivarna fortfarande i grund och botten är osunda och att man inte kan räkna med att de ska kunna uppfylla sina egna ekonomiska förpliktelser. Sådana dåliga lån måste banker och andra finansiella institutioner som gjort dem öppet erkänna och få bort ur bokföringen, innan förtroendet inom det ekonomiska systemet kan återställas.

Det fall i bostadspriserna som äger rum behöver gå vidare. Det genomsnittliga bostadspriset är fortfarande avsevärt högre än den genomsnittliga inkomstnivån. Krav på stabiliserade bostadspriser är ett krav på statlig inblandning till förmån för lättsinniga låntagare och långivare, att betalas av skattebetalarna.

De lägre bostadspriser som kommer att bli resultatet av bostadsmarknadens frihet från statlig inblandning kommer att minska storleken på de inteckningar som är nödvändiga för att köpa bostäder. Om ett hus säljs för en halv miljon dollar i stället för en miljon dollar, eller för hundratusen dollar i stället för tvåhundratusen dollar, då kommer beloppet av den inteckningsfinansiering som fordras för att köpa det att i samma mån minska, och bostadsmarknaden kommer att rätta sig efter den minskade allmänna tillgången på tillgänglig kredit.

Copyright © 2009 George Reisman

Originalets titel: Falling Prices Are Not Deflation But the Antidote to Deflation. Svensk översättning: Per-Olof Samuelsson.

---

[1]) Originalet finns på Reismans blogg och också på Misesinstitutets nätsida.

De övriga artiklarna i serien är:

Economic Recovery Requires Capital Accumulation Nor Government ”Stimulus Packages”, Part I och Part II.

The Fundamental Obstacles to Economic Recovery: Marxism and Keynesianism

Standing Keynesianism on Its Head

Credit Expansion, Crisis, and the Myth of the Saving Glut

Artiklarna är långa, och det är inte troligt att jag kommer att översätta dem under den närmaste tiden. Men läs dem gärna!

[2]) För en diskussion av detta ämne, se Capitalism: A Treatise on Economics, s. 959–962. – (Detta avsnitt handlar om hur man snabbt och relativt smärtfritt skulle kunna övergå från pappersmyntfot till guldmyntfot. Ö.a.)

[3]) Jag har diskuterat det utförligt i Capitalism; se s. 580–587. – (Avsnittet handlar om arbetslöshet. Ö.a.)

Annons