Kapitalismens välvilliga natur

Denna uppsats [som också är titelessän i George Reismans senaste Kindlebok], presenterades ursprungligen som en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet 19 oktober 2002 under titeln ”Några grundläggande insikter om kapitalismens välvilliga natur”. Den publicerades på institutets nätsida 24 oktober 2002. I denna version har en del ytterligare material tagits med.

Som jag förklarade i min bok Capitalism: A Treatise on Economics är ”kapitalismen ett samhällssystem som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen. Den kännetecknas av strävan efter materiellt egenintresse under frihet och den vilar på en grund av förnuftets kulturella inflytande. Till sin grund och sin väsentliga natur kännetecknas den vidare av sparande och kapitalackumulation, utbyte och pengar, ekonomiskt egenintresse och vinstmotivet, friheten till ekonomisk konkurrens och ekonomisk olikhet, prissystemet, ekonomiskt framåtskridande, och en harmoni mellan det materiella egenintresset hos alla de individer som deltar i det”.

Med ”kapitalismens välvilliga natur” menar jag det faktum att den befrämjar mänskligt liv och välbefinnande och gör det för alla. Det finns många sådana insikter som har utvecklats över mer än tre århundraden av en serie stora tänkare som sträcker sig från John Locke till Ludwig von Mises och Ayn Rand. Jag presenterar så många av dem som jag kan i min bok.

Jag tänker kortfattat diskutera ett dussintal av dessa insikter vilka jag betraktar som de viktigaste och som jag menar tillsammantagna gör försvaret av kapitalismen ovedersägligt. Jag ska diskutera dem i ungefär den ordning som jag tar upp dem i min bok. Låt mig säga att jag ber om ursäkt för att mina diskussioner blir kortfattade. Var och en av de insikter jag går in på skulle i sig själv fordra en längre diskussion än hela den tid som avsatts åt mig för att tala här idag. Jag kan lyckligtvis falla tillbaka på det faktum att jag tror att jag, åtminstone i min bok, har framlagt dem så detaljerat som de förtjänar.

Låt mig nu börja.

1. Individens frihet – ett av kapitalismens väsentliga kännetecken – är grunden till trygghet, både i bemärkelsen personlig säkerhet och ekonomisk trygghet. Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, för det man är fri från är just sådana handlingar som övervåld och misshandel, rån, våldtäkt och mord, vilka alla utgör initierande av fysiskt tvång. Ännu viktigare är förstås att när man är fri är man fri från initierande av fysiskt tvång från statens sida, vilket potentiellt är vida dödligare än några privata kriminella ligor. (Gestapo och KGB, med sitt förslavande av och mord på miljoner får till exempel privata brottslingar att vid jämförelse se nästan snälla ut.)

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. Där det råder frihet råder fred, eftersom det inte förekommer något bruk av tvång: försåvitt som tvång inte initieras fordras ingen användning av tvång i självförsvar eller som vedergällning.

Den ekonomiska trygghet som friheten skänker härrör sig från det faktum att under frihet kan var och en välja att göra vad han bedömer bäst ligga i hans egenintresse utan fruktan att hindras av någon annans fysiska tvång, så länge han inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; samtidigt kan han behålla alla inkomster han tjänar och spara så mycket av dem som han vill och investera sina besparingar på de lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet ökar en individ sin penninginkomst genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han kan erbjuda andra fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är medlet att förmå dem att frivilligt spendera mer av sina tillgångar i att köpa från honom i stället för från konkurrenterna. Därför är frihet grunden till att var och en är så ekonomiskt trygg som hans eget och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

2. En kontinuerlig ökning av tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturtillgångar är möjlig, allteftersom människan omvandlar en större del av den praktiskt taget oändliga naturen till ekonomiska varor och ekonomisk rikedom, på grundval både av växande kunskap om naturen och ökande fysisk makt över den. (För en vidareutveckling av denna viktiga poäng, se kapitel 3 i min bok eller min uppsats ”Environmentalism in the Light of Menger and Mises” i The Quarterly Journal of Austrian Economics, sommaren 2002. [Finns numera också i svensk översättning.])

3. Produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till själva sin natur till att förbättra människans miljö. Detta beror på att, om man ser det ur fysikens och kemins synvinkel, är allt produktion och ekonomisk verksamhet består av att arrangera om samma naturgivna kemiska grundämnen i olika kombinationer och att flytta dem till olika geografiska platser. Det vägledande syftet för detta omarrangemang och denna omplacering är väsentligen inget annat än att få de kemiska grundämnena att stå i ett förbättrat förhållande till mänskligt liv och välbefinnande. Det ställer de kemiska grundämnena i kombinationer och på platser där de ger större nytta och större gagn för mänskliga varelser.

De kemiska grundämnena järn och koppar ställs till exempel i ett betydligt bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de extraheras ur jordens innanmäte och fås att uppträda i sådana produkter som bilar, kylskåp och elkablar. Sådana kemiska grundämnen som kol, väte, syre och kväve ställs i ett bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de kan fås att ge elektriskt lyse och elkraft. Ett stycke marks förhållande till människans liv och välbefinnande förbättras när hon, i stället för att behöva sova på marken i en sovsäck och vidta försiktighetsåtgärder mot ormar, skorpioner och annat djurliv, kan sova i ett välbyggt modernt hem som byggts på marken med alla de nyttigheter och hjälpmedel vi tar för givna.

Totaliteten av de kemiska grundämnena i deras förhållande till människan utgör människans externa, materiella miljö, och just detta är vad produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till att förbättra till själva sin natur.[1]

4. Arbetsdelningen, ett av kapitalismens ledande kännetecken, som endast kan existera i högt utvecklad form under kapitalismen, ger utöver andra avsevärda förmåner enorma vinster från mångfaldigandet av den mängd kunskap som förs in i produktionsprocessen och dess fortlöpande progressiva ökning. Tänk bara efter: varje särskilt yrke och varje underavdelning av ett yrke har sin egen särskilda uppsättning kunskaper. I ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning finns det lika många särskilda kunskapsuppsättningar som kommer in i produktionsprocessen som det finns särskilda arbeten. Totaliteten av denna kunskap verkar till varje individs gagn i hans egenskap av konsument, när han köper de produkter som producerats av andra – och mycket eller det mesta av den också i hans egenskap av producent, försåvitt som hans produktion hjälps av användningen av kapitalvaror som tidigare producerats av andra.

Så t.ex. kan en given individ arbeta, låt oss säga, som snickare. Hans specialiserade uppsättning kunskap är att snickra. Men i sin egenskap av konsument drar han nytta av alla de andra särskilda yrkena genom hela det ekonomiska systemet. Existensen av en sådan utökad uppsättning kunskap är väsentlig för blotta existensen av många produkter – alla produkter som för sin produktion fordrar mer kunskap än vad någon enstaka individ eller ett fåtal individer kan ha. Sådana produkter inbegriper givetvis maskiner, vilka helt enkelt inte skulle produceras i frånvaro av utökad arbetsdelning och den enorma uppsättning kunskap den representerar.

Vidare: i ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning väljer en stor del av de intelligentaste och ambitiösaste samhällsmedlemmarna, som t.ex. genier och andra individer med stor förmåga, att koncentrera sig just på områden som har den effekten att de fortlöpande förbättrar och ökar den kunskapsvolym som tillämpas i produktionen. Detta är effekten av att sådana individer koncentrerar sig på sådana områden som vetenskap, uppfinningar och affärsverksamhet.

5. Åtminstone sedan Adam Smiths och David Ricardos dagar har man känt till att det i en kapitalistisk ekonomi finns en tendens till utjämning av vinstkvoten eller avkastningsgraden av kapitalet, sett över alla grenar av det ekonomiska systemet. När avkastningsgraderna ligger över genomsnittet ger de incitament till och också medel till att intensifiera investeringarna och därigenom få mer produktion och större tillgång, vilka sedan verkar till att sänka priserna och avkastningsgraden. När avkastningsgraderna ligger under genomsnittet, blir resultatet minskade investeringar, minskad produktion och tillgång, vilket följs av en ökning av vinsterna och avkastningsgraden. På så sätt sjunker höga vinstkvoter och lägre vinstkvoter stiger.

Denna princips verkan tjänar inte bara till att hålla de olika grenarna av en kapitalistisk ekonomi i balans med varandra, utan tjänar också till att ge konsumenterna makt att bestämma de olika industriernas relativa storlek, helt enkelt på grundval av deras beteendemönster när det gäller att köpa och att avstå från att köpa, för att använda Mises ord. När konsumenterna spenderar mer ökar vinsterna, och när de spenderar mindre sjunker vinsterna. Som svar på de högre vinsterna ökar investeringarna och produktionen, och som svar på de lägre vinsterna eller förlusterna minskar de. På så sätt fås mönstret för investering och produktion att följa samma mönster som konsumenternas penningutlägg.

Kanske ännu viktigare är att verkan av tendensen mot enhetlig avkastning på det investerade kapitalet tjänar till att åstadkomma ett mönster av fortlöpande förbättring av produkterna och produktionsmetoderna. Varje givet företag kan få en avkastning som ligger över genomsnittet genom att införa en ny eller förbättrad produkt som konsumenterna vill köpa, eller en effektivare och mindre kostsam metod att producera en existerande produkt. Men sedan kommer den höga vinst det åtnjuter att dra till sig konkurrenter, och när väl innovationen blir allmänt antagen, försvinner den höga vinsten, vilket resulterar i att konsumenterna vinner den fulla nyttan av innovationen. I slutändan får de bättre produkter och betalar lägre priser.

Om det företag som gjort innovationen vill fortsätta att göra exceptionella vinster, måste det införa fler innovationer, vilket i slutändan ger samma resultat. Att göra höga vinster under en lång tidsperiod fordrar att man inför en fortlöpande serie innovationer, så att konsumenterna drar den fulla nyttan av alla innovationerna fram till den allra senaste.

6. Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.

Dessutom: tack vare den dynamiska, progressiva aspekten av principen om enhetlig profitkvot eller avkastningsgrad som jag förklarade för en stund sedan ökar det allmänna gagnet för icke-ägarna från privatägda produktionsmedel hela tiden, eftersom de blir i stånd att köpa ännu fler och bättre produkter till hela tiden fallande realpriser. Det kan inte alltför starkt betonas att dessa progressiva vinster och den allmänt stigande levnadsstandard de medför är med absolut nödvändighet beroende av de kapitalistiska institutionerna privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och ekonomisk konkurrens och inte skulle vara möjliga dem förutan. Det är dessa som ligger bakom motiverat och effektivt individuellt initiativ i höjandet av levnadsstandarden.

7. Ett korollarium till den allmänna nyttan av privat ägande av produktionsmedlen är den allmänna nyttan av arvet som institution. Inte bara arvingarna utan också icke-arvingarna drar nytta av dess existens. Icke-arvingarna gagnas därför att arvet som institution uppmuntrar sparande och kapitalackumulation i den mån som den får människor att ackumulera och behålla kapital att överföras till sina arvingar. Resultatet av existensen av detta extra ackumulerade kapital är fler produktionsmedel som producerar för marknaden och därmed fler och bättre produkter för alla att köpa.

Effekten av ytterligare kapital är förstås också ytterligare efterfrågan på arbetskraft och därmed högre löner. Man bör inse att efterfrågan på arbetskraft är ett av de huvudsakliga medel varmed alla privatägda produktionsmedel verkar till gagn för icke-ägarna. Kapital ligger bakom efterfrågan på arbetskraft lika väl som tillgången på produkter.

8. Under kapitalismen är inte bara den enes vinst inte någon annans förlust, försåvitt som den kommer av en ökning av den allmänna totala produktionen, utan också – i de viktigaste fallen, nämligen uppbyggandet av stora industriförmögenheter – är den enes vinst med bestämdhet andras vinst. Detta följer av det faktum att de rent aritmetiska fordringarna för att bygga upp en stor förmögenhet är en kombination av att göra höga vinster på kapitalet under en längre tidsperiod och att spara och återinvestera den allra största delen av den intjänade vinsten år efter år.

Som vi har sett fordras det för att göra höga vinster under en längre tidsperiod, när man står inför konkurrens, att man introducerar en serie betydande innovationer. Dessa innovationer utgör bättre och mindre dyrbara produkter för konsumenterna. Sparandet och återinvesteringen av de vinster man gör på innovationerna utgör ackumulering av produktionsmedlen, vilket också gagnar konsumenterna. Alltså utgör, både till sitt ursprung, i de höga vinsterna och i dispositionen av dem och i ackumuleringen av kapital, stora industriförmögenheter motsvarande vinningar för konsumenterna i allmänhet. När t.ex. Henry Ford på sin tid började med ett kapital på $25000 år 1903 och slutade med ett kapital på $1 miljard år 1946, var detta den andra sidan av det mynt som utgjordes av att genomsnittspersonen blev i stånd att köpa en betydligt bättre och vida effektivare producerad bil – till stor del producerad i fabriker som representerade Fords miljard.

9. Som Mises har visat skiljer sig den ekonomiska konkurrens som äger rum under kapitalismen radikalt från den biologiska konkurrens som är förhärskande i djurriket. Faktum är att dess karaktär är diametralt motsatt. Djurarterna konfronteras med knappa naturgivna försörjningsmedel, vilkas tillgång de är ur stånd att öka. Människan kan, tack vare sitt innehav av förnuft, öka tillgången på allt varav hennes överlevnad och välbefinnande beror. Alltså är, i stället för djurens biologiska konkurrens där de strävar att grabba åt sig begränsade förråd av naturgivna nödvändigheter, där de starka lyckas och de svaga dukar under, den ekonomiska konkurrensen under kapitalismen en konkurrens om vem som mest kan öka tillgången på saker och ting, med resultat att praktiskt taget var och en överlever längre och bättre.

Helt olikt lejonen på savannen[2], som måste konkurrera om en begränsad tillgång på sådana djur som zebror och gaseller, med hjälp av sina sinnen och sina lemmar, konkurrerar producenterna under kapitalismen om en begränsad tillgång på dollar i konsumenternas händer, om vilka de konkurrerar genom att erbjuda de bästa och mest ekonomiska produkter deras intellekt kan tänka ut. Eftersom sådan konkurrens är en konkurrens i det positiva skapandet av ny och ökad rikedom, finns det inga genuina långsiktiga förlorare som resultat av den. Det finns bara vinnare.

Konkurrensen mellan bönder och mellan tillverkare av jordbruksmaskiner gör det möjligt för de hungriga och svaga att äta och att växa sig starka; konkurrensen mellan tillverkare av läkemedelsprodukter gör det möjligt för de sjuka att återfå sin hälsa; konkurrensen mellan tillverkare av glasögon och av hörapparater gör det möjligt för många som annars inte kunde se eller höra att göra det. Så långt från att vara en konkurrens som resulterar i ”de starkares överlevnad” kan konkurrensen inom kapitalismen exaktare beskrivas som en konkurrens som resulterar i allas överlevnad, eller åtminstone fler och fler, under längre och längre tid och hela tiden bättre. Den enda bemärkelse i vilken endast de ”starkaste” överlever är att det är de starkaste produkterna och de starkaste produktionsmetoderna som överlever, till dess att de ersätts av ännu starkare produkter och produktionsmetoder, med de effekter på den mänskliga överlevnaden som jag just beskrivit.

Som Mises också har visat med sin vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar till associationslagen[3], finns det utrymme för alla i den kapitalistiska konkurrensen. Det finns plats även för dem som i varje avseende är mindre kapabla än andra. Faktum är att konkurrensen under kapitalismen, så långt ifrån att vara en fråga om konflikt mellan mänskliga varelser, till stor del är en process av att organisera detta enda stora system för social samverkan som kallas arbetsdelning. Den bestämmer vid vilken punkt i detta allomfattande system av social samverkan varje individ ska ge sitt specifika bidrag – vem som till exempel ska vara ledare för en industri och för hur lång tid, och vem som ska vara vaktmästare, och vem som ska inta alla ställningar däremellan.

I denna konkurrens har varje individ, oavsett hur begränsade hans förmågor är, möjlighet att konkurrera ut alla andra, oavsett hur överlägsna honom de må vara i sina förmågor, för just hans plats. Helt bokstavligt, och detta är något som händer varje dag, är de som inte besitter högre förmågor än vad som fordras för att vara vaktmästare i stånd att utan vidare konkurrera ut världens största produktiva genier – för arbetet som vaktmästare. Till exempel kanske Bill Gates är en så överlägsen individ att han, förutom att kunna revolutionera mjukvaruindustrin, kanske kan städa fem gånger så många kvadratmeter på kontoret på samma tid som någon nu levande vaktmästare, och göra det bättre. Men om Bill Gates kan tjäna en miljon dollar per timme som chef för Microsoft, och man kan finna vaktmästare som är villiga att arbeta för, låt oss säga, $10 i timmen, får deras beredvillighet att utföra arbetet för en hundratusendel av den timlön Gates skulle kräva deras mindre förmåga att bli en så obetydlig faktor att det är de som i detta fall utklassar alla andra.

Det behöver väl inte sägas att samma princip gäller för alla mindre grader av produktiv överlägsenhet. Till exempel: individer som är i stånd att vara dubbelt så effektiva vaktmästare än den genomsnittlige vaktmästaren, men som också är i stånd till att utföra arbete som den genomsnittlige vaktmästaren helt enkelt inte kan utföra och som ger dem mer än dubbelt så mycket per timme i lön är vad den genomsnittlige vaktmästaren tjänar – dessa personer kommer att konkurreras ut av den genomsnittlige vaktmästaren för arbetet som vaktmästare. För det blir billigare att anställa två vanliga vaktmästare än en dubbelt så effektiv vaktmästare som måste betalas mer än de båda vanliga vaktmästarna tillsammans, samtidigt som deras kombinerade arbetsinsats motsvarar hans.

Det finns en viktig implikation i dessa exempel vad gäller ekonomisk olikhet. Nämligen att det är de mindre kapabla människornas förmåga att arbeta för löner som är tillräckligt mycket lägre än de mer kapablas som gör det möjligt för dem att konkurrera ut de mer kapabla och därmed försäkra sig om anställning. Härav följer att alla åtgärder, som t.ex. lagstadgade minimilöner, som försöker tvinga upp de mindre kapablas löner verkar till att undergräva deras förmåga att konkurrera med framgång och därmed tvingar ut dem i arbetslöshet, samtidigt som de berövar det övriga samhället deras tjänster och tvingar mer kapabla arbetare att ta arbeten som kunde ha fyllts av mindre kapabla arbetare.

Utöver det faktum att det under kapitalism finns utrymme för t.o.m. minimalt kapabla människor att sysselsättas i det ekonomiska systemet, är det också så att eftersom produktiva genier är fria att lyckas med att revolutionera produkter och produktionsmetoder, är de med minimala förmågor i stånd att åtnjuta inte bara mat, kläder och tak över huvudet, utan även sådana produkter som bilar, TV-apparater och persondatorer, produkter vilkas själva existens de förmodligen aldrig ens drömt om på egen hand.

De förluster som förknippas med konkurrens är som mest endast kortsiktiga förluster. Till exempel: när väl de smeder och hästuppfödare som gjordes arbetslösa av bilen hittat andra arbeten på jämförbar nivå, var den enda varaktiga effekten på dem att de också, i sin egenskap av konsumenter, kom att åtnjuta bilens fördelar framför hästen. Inte heller svalt de bönder ihjäl som använde mulor, som sedan drevs ut av bönder som använde traktorer, utan måste helt enkelt byta arbete, och när de gjort det, åtnjöt de tillsammans med alla andra både en rikligare tillgång på föda och andra produkter också, produkter som kunde produceras just på grundval av arbetskraft som frigjorts från jordbruket.

Till och med i de fall där ett enstaka exempel på konkurrens resulterar i att en individ måste tillbringa återstoden av sitt liv i en lägre ställning än han tidigare åtnjöt, till exempel om ägaren till en fabrik som tillverkade piskor för hästskjutsar måste leva resten av sitt liv som vanlig löntagare efter att ha blivit utkonkurrerad av bilen – inte ens han kan med rätta hävda att konkurrensen har skadat honom. Det mesta han rimligen kan hävda är bara att från och med nu är de enorma vinningar han erhåller från konkurrensen mindre än de ännu enormare vinningar han erhöll tidigare. För det är konkurrensen som ligger bakom produktion av och tillgång på allt han fortsätter att kunna köpa och som är ansvarig för köpkraften hos varje dollar av hans och alla andras inkomst. Och givetvis fortsätter den att höja hans realinkomst från den nivå från vilken den sjunkit. Faktum är att under kapitalismen höjer konkurrensen fortlöpande den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard över vad till och med de allra rikaste kunde åtnjuta några generationer tidigare. (Så till exempel har den genomsnittlige löntagaren i ett kapitalistiskt land idag en högre levnadsstandard t.o.m. än drottning Victoria, förmodligen i varje avseende utom förmågan att anställa tjänare.)

10. Och nu, återigen med åberopande av Mises, är kapitalismen, så långt ifrån att vara det planlösa kaos och den ”produktionsanarki” som marxisterna påstår den vara, i själva verket ett så grundligt och rationellt planerat ekonomiskt system som det är möjligt att ha. Den planering som äger rum under kapitalismen, utan att knappast någonsin erkännas som sådan, är den planering som görs av varje enskild deltagare i det ekonomiska systemet. Varje individ som tänker på någon ekonomisk verksamhet som skulle vara till gagn för honom och hur han ska genomföra den ägnar sig åt ekonomisk planering. Privatpersoner planerar att köpa hus, bilar, hushållsapparater och t.o.m. matvaror. De planerar vilka arbeten de ska utbilda sig för och var de ska erbjuda och tillämpa de förmågor de har. Företag planerar att införa nya produkter eller att upphöra med existerande produkter; de planerar att ändra sina produktionsmetoder eller att fortsätta att använda de metoder de för närvarande använder; de planerar att öppna eller stänga filialer; de planerar att anställa nya arbetare eller att avskeda arbetare de för närvarande har i sin anställning; de planerar att öka eller minska sina lager.

Man kan finna ännu fler exempel på rutinmässig, vardaglig ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag. Privat ekonomisk planering finns överallt omkring oss och alla ägnar sig åt den. Men för alla utom dem som studerar Mises är den osynlig. För dem som är okunniga om Mises är ekonomisk planering något som hör staten till.

Enorm, allomfattande privat ekonomisk planering inte bara existerar utan samordnas, integreras, harmoniseras också till att åstadkomma ett sammanhängande planerat ekonomiskt system. Det medel varmed detta åstadkoms är prissystemet. All ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag äger rum på grundval av övervägande av priser – priser som utgör kostnader och priser som utgör vinster eller inkomster. Privatpersoner som planerar att köpa varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid priserna för dessa varor och tjänster och är beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Privatpersoner som planerar att sälja varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid de priser de kan vänta sig för sina varor eller tjänster och är också beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Affärsföretag grundar förstås sina planer på överväganden både av försäljningsvinster och av kostnader och därmed av de respektive priser som utgör båda, och är beredda att ändra sina planer som svar på förändringar i lönsamheten.

När min fru och jag först flyttade till Kalifornien planerade vi till exempel att köpa ett hus högt uppe på en kulle med utsikt över Stilla havet. Men sedan vi fick reda på priset för sådana hus beslöt vi snabbt att vi behövde revidera vår plan och i stället leta efter ett hus åtskilliga kilometer in från kusten. På så sätt leddes vi till att ändra vår husköpsplan på ett sätt som fick den att harmoniera med andras planer, andra som också planerade att köpa den sorts hus vi ursprungligen planerade att köpa, men som dessutom var villiga och i stånd till att i sin plan ta med mer pengar än vi var villiga och i stånd till att ta med. Andras högre bud och vårt övervägande av dessa bud åstadkom en harmonisering av vår husköpsplan med deras.

Likaledes kan en naiv nybörjare vid universitetet planera en karriär som fordrar att han som huvudämne väljer medeltida fransk litteratur eller renässanspoesi. Men någon gång innan hans tredje år vid universitetet börjar kommer han att inse att om han envisas med en sådan karriärplan, kan han förvänta sig att leva sitt liv svältande i en vindskupa. Om han å andra sidan ändrar sin karriärplan och börjar studera bokföring eller teknik kan han förvänta sig att leva mycket behagligt. Och så ändrar han sin karriärplan och sin studieplan. När han ändrar sin karriärplan på grundval av ett övervägande av framtida inkomst gör denne student en förändring som bättre stämmer överens med de planer andra i det ekonomiska systemet har. För att utföra andras planer fordrar vida fler revisorers och ingenjörers tjänster än litterära experters tjänster.[4]

Ett sista exempel: konsumenter ändrar sin kostplan och planerar därför, låt oss säga, att äta mer fisk och kyckling och mindre nötkött. Detta resulterar i en motsvarande ändring i deras köpmönster och i vad de avstår från att köpa. För att bibehålla sin lönsamhet måste nu stormarknader och restauranger planera att ändra sina erbjudanden, nämligen att öka de respektive mängderna av fisk och kyckling och av de huvudrätter eller smörgåsar med fisk och kyckling de erbjuder, och minska mängderna av nötkött och av huvudrätter eller smörgåsar med nötkött. Dessa förändringar av planen och motsvarande förändringar av inköpen från stormarknadernas och restaurangernas sida resulterar i ytterligare ändringar av planer och inköp från leverantörernas och underleverantörernas sida, och så vidare, tills hela det ekonomiska systemet har blivit tillräckligt omplanerat för att stämma med förändringarna i konsumenternas planer och inköp.

Prissystemet och det övervägande av kostnader och intäkter från alla individers sida som det medför leder till att det ekonomiska systemet fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i efterfrågan eller tillgång på ett sätt som maximerar vinsterna och minimerar förlusterna och säkerställer att varje enskild produktionsprocess genomförs på ett sådant sätt som maximalt befrämjar produktionen i det övriga ekonomiska systemet.

Till exempel: som resultat av en minskning av tillgången på råolja kommer priset på råolja och på oljeprodukter att stiga. Alla enskilda köpare kommer att överväga de högre priserna i relation till sina egna specifika omständigheter – när det gäller konsumenter deras egna behov och önskemål; när det gäller affärsföretag deras förmåga att skicka vidare prisökningen till kunderna. De kommer alla att överväga alternativen till att använda den olja eller de oljeprodukter som specifikt är tillgängliga för dem. På så sätt kommer var och en av deltagarna, på grundval av sitt eget tänkande och sin egen planering, att minska sin efterfrågan på dessa varor på ett sätt som minst skadar hans välbefinnande. Och på så sätt kommer tänkandet och planeringen hos alla som deltar i det ekonomiska systemet och som använder olja eller oljeprodukter att finnas med i bestämmandet av var och med hur mycket den mängd olja och oljeprodukter som efterfrågas minskar som svar på en ökning av priserna på dem. Detta är helt klart ett fall av att svara på en förlust i tillgången på ett sätt som minimerar förlusten. Minskningen i tillgången kommer att åtföljas av en jämbördig minskning i användningen av den i de minst viktiga av de användningsområden för vilka den tidigare högre tillgången hade varit tillräcklig.

På liknande sätt leder prissystemet och alla deltagares individuella tänkande och planering till maximering av vinningarna från en ökning i tillgången på varje knapp produktionsfaktor. Den ökade tillgången absorberas i de användningsområden där den värderas högst, d.v.s. där den kan absorberas med lägsta prisfall.

Medan kapitalismen är ett ekonomiskt system som är grundligt och rationellt planerat och som fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i de ekonomiska betingelserna, är socialismen ironiskt nog, som Mises har visat, ur stånd till ekonomisk planering. När socialismen förstör prissystemet och dess grundvalar, nämligen privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen, förstör den också den intellektuella arbetsdelning som är väsentlig för rationell ekonomisk planering. Den kommer med det omöjliga kravet att planeringen av det ekonomiska systemet ska genomföras som ett odelbart helt i ett enda intellekt som endast ett allvetande gudomligt väsen skulle kunna besitta.

Vad socialismen representerar är så långt från rationell ekonomisk planering att den i själva verket är ett förbud mot rationell ekonomisk planering. Till att börja med är den till själva sin natur ett förbud mot ekonomisk planering för alla utom diktatorn och de andra medlemmarna av den centrala planeringsmyndigheten. De ska åtnjuta privilegiet att ha monopol på planering i den absurda, praktiskt taget vansinniga tron att deras hjärnor kan uppnå samma allseende och allvetande förmågor som allsmäktiga gudomligheter. Det kan de inte. Så vad socialismen faktiskt representerar är försöket att sätta en människas, eller som mest en handfull människors, tänkande och planering i stället för tio- och hundratals miljoner, ja rentav miljarder, människors tänkande och planering. Till sin natur har detta försök att få så få människors hjärnor att möta så många människors behov inga större utsikter till framgång än ett försök att få så få människors ben att bära så många människors vikt.

För att ha rationell ekonomisk planering fordras allas självständiga tänkande och planering, som verkar i en miljö av privat ägande av produktionsmedlen och prissystemet, m.a.o. kapitalism.

11. Jag övergår nu till frågan om monopol. Socialismen är det monopolistiska systemet. Kapitalismen är frihetens och den fria konkurrensens system.

Som Mises har påpekat är de väsentliga naturgivna fordringarna för mänskligt liv, som t.ex. dricksvatten, odlingsbar mark och de tillgängliga tillgångarna på praktiskt taget alla mineraler som regel tillgängliga i så stora mängder att inte alla tillgängliga källor kan exploateras. Den arbetskraft som fordras är inte tillgänglig. Den används på landområden och mineralfyndigheter som är produktivare eller i de talrika industriella och kommersiella verksamheter där marknadspriserna demonstrerar att användningen av dem är viktigare än produktionen av ytterligare tillgångar på jordbruksvaror eller mineraler.

Under dessa förhållanden och i frånvaro av statlig inblandning är vad som fordras för att göra det möjligt för någon producent (eller kombination av producenter) att bli ensam leverantör av någonting att det pris han tar är för lågt för att göra det mödan värt för andra potentiella leverantörer att ge sig in på området. Ställningen som ensam leverantör tryggas av det låga priset och är inte någon grundval för att ta ut ett högt pris.

Samma poäng gäller väsentligen för fall där nödvändigheten att investera stora mängder kapital kraftigt begränsar antalet leverantörer. Här fordras ett stort kapital för att uppnå låga produktionskostnader per enhet, vilka är nödvändiga för att vara lönsamma vid låga försäljningspriser.

Monopol är i själva verket resultatet av statlig inblandning. Specifikt är det att en marknad eller en del av en marknad reserveras för en eller flera leverantörer med hjälp av initierandet av fysiskt tvång. Exklusiva statliga ensamrätter, skyddstullar och licensieringslagar är exempel.

12. Kapitalismen är det system som leder till ständigt stigande reallöner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade drar inte affärsmän och kapitalister vinster från vad som påstås ursprungligen bara ha varit löner eller vad som påstås naturligt och med rätta ha varit löner. Den ursprungliga och primära formen av inkomst är vinster, inte löner. Manuella arbetare som producerade och sålde produkter antingen i Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” eller i Karl Marx ”enkla cirkulation” förtjänade inte löner utan försäljningsintäkter. När man säljer en limpa bröd eller ett par skor eller vilken annan produkt som helst, betalas man inte en lön utan en försäljningsintäkt. Och just därför att dessa manuella arbetare inte uppförde sig som kapitalister, d.v.s. inte köpte i avsikt att sälja utan gjorde utgifter bara som konsumenter, gjorde de inga utgifter för medlen att producera vilka varor de än må ha sålt, och därför ådrog de sig inga penningkostnader som måste dras från deras försäljningsintäkter; m.a.o., alla deras försäljningsintäkter var vinster, inte löner. Det visar sig att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.[5]

I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade är det först med kapitalisternas och kapitalackumulationens ankomst som löner som företeelse uppstår, tillsammans med efterfrågan på kapitalvaror. Både löner och utgifter för kapitalvaror visar sig som produktionskostnader i pengar som måste dras från försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, d.v.s. ju mer som köps för syftet att förtjäna försäljningsintäkter i jämförelse med försäljningsintäkterna, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna, och därmed är vinsterna lägre i jämförelse med både försäljningsintäkterna och lönerna. Med andra ord: vad kapitalisterna är ansvariga för är inte skapandet av vinsten som företeelse och dess avdrag från lönerna, utan skapandet av löner och penningkostnader och deras avdrag från försäljningsintäkterna, som ursprungligen alla var vinster. Kapitalister är ansvariga för skapandet av löner och för minskningen av den andel av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ju fler och ju rikare kapitalisterna är, desto högre är lönerna jämfört med vinsterna.

Det faktum att löntagare kan vara villiga att arbeta för existensminimum i avsaknad av bättre alternativ, och att affärsmän och kapitalister, liksom varje annan köpare, föredrar att betala mindre hellre än mer, är påståenden som är sanna men helt och hållet irrelevanta för bestämmandet av de löner som löntagarna faktiskt måste acceptera. Dessa löner bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraft, som både är den mest fundamentalt användbara beståndsdelen i det ekonomiska systemet och som det av naturen råder knapphet på.

I denna konkurrens strider det emot varje arbetsgivares egenintresse att tillåta lönerna att sjunka under den punkt som motsvarar full sysselsättning för ifrågavarande sorts arbetskraft på ifrågavarande plats. Sådana låga löner innebär att mängden efterfrågad arbetskraft överskrider den tillgängliga tillgången, d.v.s. att det råder brist på den arbetskraft det gäller. Brist på arbetskraft är jämförlig med en auktion där det fortfarande finns två eller fler som bjuder på samma föremål. Det enda sätt på vilket den budgivare som helst vill ha föremålet kan försäkra sig om det är genom att bjuda över sina rivaler och göra föremålet för dyrt för dem, så att de måste stiga åt sidan och göra det möjligt för honom att försäkra sig om föremålet.

På arbetsmarknaden kan det finnas tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner arbetare. Men knappheten på arbetskraft innebär att det finns potentiella arbeten för långt fler än detta antal. Det faktum att var och en av oss skulle vilja dra nytta av åtminstone tio andras arbetskraft kan tas som en indikation på omfattningen av knappheten på arbetskraft.

När en lönesats sjunker under den punkt som motsvarar full sysselsättning för den sorts arbetskraft det gäller, blir det möjligt för arbetsgivare som inte var i stånd till eller villiga att betala den högre lönen att erhålla arbetskraft på bekostnad av andra arbetsgivare som är i stånd till och villiga att betala den högre lönen. Situationen är exakt densamma som den starkare budgivaren vid en auktion som står inför förlusten av det föremål han önskar till någon annan, svagare budgivare. Sättet att försäkra sig om den arbetskraft han behöver är att höja budet och slå ut konkurrensen från de svagare arbetsgivarna.

När man ställs inför den brist på arbetskraft som uppkommer när det sätts tak på priset på arbetskraft konspirerar faktiskt arbetsgivarna med sina arbetstagare för att undvika lönekontrollernas anda genom att ge falska befordringar. Detta gör det möjligt för dem att hävda att de inte bryter mot kontrollerna fastän de faktiskt gör det.

Givet hur höga penninglönerna är, vilka, som vi har sett, bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om knapp arbetskraft, är nu det som bestämmer reallönerna, d.v.s. de varor och tjänster löntagarna kan köpa med de pengar de tjänar, priserna. Reallönerna bestäms fullt ut lika mycket av priserna som av lönerna. Reallönerna stiger endast när priserna sjunker i jämförelse med lönerna.

Vad som får priserna att falla i jämförelse med lönerna är en ökning av arbetets produktivitet, d.v.s. produktionen per enhet av arbetskraft. En ökning av arbetets produktivitet betyder större tillgång på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft, och därmed lägre priser på konsumtionsvaror jämfört med löner. Om vi på något sätt kunde mäta tillgången på konsumtionsvaror skulle en fördubbling av arbetets produktivitet åstadkomma en fördubbling av tillgången på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft och, om man står inför i allmänhet samma utgifter för att köpa konsumtionsvaror respektive arbetskraft, resulterar detta i en halvering av priserna på konsumtionsvaror, när man står inför i allmänhet samma genomsnittliga löner. Det skulle med andra ord fördubbla reallönerna.

Ökningen av arbetets produktivitet är alltid den väsentliga beståndsdelen i ökningen av reallönerna. Det är den som möjliggör att ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, vilka ansvarar för i genomsnitt högre penninglöner, åtföljs av priser som inte stiger eller inte stiger i samma omfattning som lönerna.

Och det som ansvarar för ökningen av arbetets produktivitet är affärsmännens och kapitalisternas aktiviteter. Deras fortlöpande innovationer och kapitalackumulation ligger bakom ökningen av arbetets produktivitet och därmed av reallönerna.

13. Till sist min sista poäng: ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver skulle säkra ett kapitalistiskt samhälle både mot inflation och mot deflation/depression. Den blygsamma ökningen i tillgången på ädelmetaller, och därmed den blygsamma ökning i spenderingsvolymen som den resulterar i, skulle inte vara i stånd att öka priserna när de ställs inför den betydande takt i vilken produktionen och tillgången på praktiskt taget alla andra varor än ädelmetallerna ökar under kapitalismen. Det troligaste är att priserna skulle tendera att falla så som då gjorde under loppet av 1800-talet.

Fallande priser som beror på ökad produktion utgör emellertid inte deflation. De är inte något tecken på någon minskning av den genomsnittliga vinstkvoten, det vill säga den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Inte heller är de något tecken på någon större svårighet att återbetala skulder. Men en djupdykning av vinsterna och en plötslig ökning av svårigheten att återbetala skulder är väsentliga symptom på deflation/depression.

Faktum är, som jag visar i min bok, att den blygsamma ökning av penningmängden och spenderingsvolymen som äger rum under ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver tjänar till att lägga en positiv komponent till avkastningsgraden och till att göra återbetalning av skulder något lättare, inte svårare. De fallande priser som orsakas av ökande produktion kolliderar inte med detta. När priser faller på grund av ökad produktion inför en ökning av penningmängden och spenderingsvolymen, är den genomsnittlige säljaren i en position att ha en tillgång på varor att sälja som är större i större proportion än vad priserna är lägre och därmed i stånd att tjäna mer pengar, inte mindre.

Genuin deflation, sådan som åtföljer depression, är finansiell kontraktion – det vill säga en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen. Det är detta som utplånar lönsamheten och gör återbetalning av skulder svårare. Men sådan kontraktion är precis vad ett montetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver förhindrar. Det förhindrar det, därför att när väl ädelmetallpengar uppstår, försvinner de inte plötsligt, så som sker med omloppsmedel, när de banker som ger ut dem går omkull[6]. Och eftersom deras ökningstakt är blygsam, leder den inte till någon betydande, artificiell minskning av efterfrågan på kontantinnehav, vilket sedan måste följas av en omkastning när ökningen av penningmängden upphör eller bromsas.

Inte heller åstadkommer det fortlöpande sparande och den fortlöpande kapitalackumulation som äger rum under kapitalismen att avkastningen på kapital minskar. Det nominella sparande som äger rum utifrån penninginkomsterna äger till stor del rum utifrån en avkastningsgrad som förhöjs av ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen och, så länge som penningmängden och spenderingsvolymen fortsätter att blygsamt öka, minskar detta sparande inte avkastningsgraden.

Om det inte förekom någon ökning av penningmängden och spenderingsvolymen skulle avkastningsgraden vara lägre, men stabil på den lägre nivån. Kapitalackumulationen skulle fortskrida helt enkelt på grundval av fallande ersättningspriser, där oförändrade utgifter fortlöpande skulle köpa större mängder kapitalvaror.

Som jag visar i min bok existerar, i ett sådant sammanhang, sparandet helt och hållet på bruttonivån, där det bestämmer sådana livsviktiga saker som till vilken grad det ekonomiska systemet koncentreras på produktion av kapitalvaror i jämförelse med konsumtionsvaror och på produktionsperiodens längd. Därmed avslöjas de väsentliga beståndsdelarna i kapitalackumulationen vara en tillräckligt hög relativ produktion av kapitalvaror och en tillräckligt lång produktionsperiod, tillsammans med tekniskt framåtskridande och allt annat som tjänar till att öka produktionen, framför allt ekonomisk frihet.

Här måste jag av tidsbrist sluta. Jag skulle vilja göra det med att säga att om ni har funnit mitt anförande av idag av intresse, hoppas jag att ni kommer att utforska de saker jag har diskuterat, längre och i mer detalj, i min bok. Dess hela summa och substans kan förstås som en systematisk redogörelse för kapitalismens välvilliga natur.

Copyright © 2002, 2012 George Reisman

Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[1]) Se också om detta ämne, och varför miljövännerna inte lyckas förstå det, diskussionen om hur produktion förbättrar miljön i Den giftiga miljörörelsen.

[2]) Reisman skriver ”i djungeln”, men eftersom både lejonen, zebrorna och gasellerna lever på savannen, har jag tagit mig friheten att här rätta min läromästare. Ö.a.

[3]) ”Associationslagen” är Mises egen term för lagen om komparativa fördelar. Ricardo tillämpade den endast på utrikeshandel; hur den är tillämplig på annat förklaras av Reisman i de följande styckena. Ö.a.

[4]) I den mån som människor värderar att tjäna pengar högre än sin personliga preferens för att ägna sig åt något visst yrke kommer deras preferensskala att sammanfalla med deras som erbjuder pengarna. Givetvis finns det fall där en individ sätter så stort värde på att ägna sig åt något visst yrke att han är villig att acceptera betydligt lägre lön än han skulle kunna tjäna inom andra yrken. Att han inte sätter högre värde på pengar än på tillfredsställelsen att ägna sig åt det yrke han föredrar visar samtidigt att han sätter större värde på tillfredsställsen att ägna sig åt detta yrke än på de preferenser andra ger uttryck åt genom att erbjuda pengar. Därför är, i motsats till den förhärskande uppfattningen att penningbegär är ”själviskt”, det i själva verket i sådana fall den relativa avsaknaden av penningbegär som är mer ”självisk” än penningbegäret, ty försåvitt som man inte sätter värde på att tjäna pengar arbetar man inte för att tillfredsställa andras behov och önskemål. En person som inte alls bryr sig om att tjäna pengar och inte tjänar några bidrar inte med någonting alls till tillfredsställandet av andras behov eller önskemål och står därmed utanför det system av social samverkan som utgörs av arbetsdelningen och bruket av pengar.

[5]) Framtida doktrinhistoriker kan gärna notera att Reisman här för första gången inte åberopar sig på Mises. Principen om ”profitens primat” är Reismans eget revolutionerande bidrag till den ekonomiska vetenskapen. Jag har själv gjort ett blygsamt försök att presentera denna princip i min uppsats Varför behöver vi George Reisman? Ö.a.

[6]) Omloppsmedel är fordringar på pengar som bankerna ska betala när så fordras, men som bankerna i själva verket inte äger. [Eng. ”fiduciary media”; ty. ”Umlaufsmittel”.]

Frihet

Denna uppsats är ett utdrag ur Capitalism: A Treatise of Economics (kap. 1, avsnitt 2; s. 21–27), och flera fotnoter hänvisar därför till senare delar av boken; den publicerades emellertid separat första gången i The Orange County Register, 11 och 18 juli 1992.

Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. Fysiskt tvång betyder att såra, skada eller på annat sätt fysiskt göra någonting mot eller med någon annans person eller egendom mot dennes vilja. Att initiera fysiskt tvång betyder att påbörja processen – d.v.s. vara först med att använda den. När man är fri är det initierandet av fysiskt tvång från andra människors sida som man är fri från. En individ är till exempel fri, när han är fri från hotet att bli mördad, rånad, angripen, kidnappad eller bedragen.

(Bedrägeri utgör tvång, därför att det innebär att ta ifrån någon egendom mot ägarens vilja; det är en sorts stöld. Om till exempel en bluffreparatör tar ifrån någon en tvättmaskin för att sälja den, samtidigt som han säger att han tar den för att reparera den, är han skyldig till tvång. När han tar den för att sälja den, tar han den mot ägarens vilja. Ägaren auktoriserar honom inte att sälja den, lika lite som han auktoriserar en inbrottstjuv.)

Friheten och staten

För att det ska finnas frihet fordras det att det finns en stat. Staten är den samhällsinstitution vars rättmätiga funktion är att skydda individen från initierandet av tvång. Dess rättmätiga funktion är att agera som ett ombud för individen, ett ombud till vilket han delegerar sin rätt till självförsvar. Den finns till för att möjliggöra ett organiserat, effektivt försvar och avskräckningsmedel mot initierandet av tvång. Genom att placera bruket av defensivt tvång under kontroll av objektiva lagar och procedurregler förhindrar den också att självförsvarsansträngningar förvandlas till aggression. Om till exempel individer kunde bestämma sig för att deras självförsvar fordrade att de kör gatan fram i stridsvagnar, skulle de i själva verket ägna sig åt aggression, eftersom de skulle göra alla andra skräckslagna. Kontroll över allt bruk av tvång, även i självförsvar, är nödvändigt för att människor ska vara tryggade mot aggression.[1]

En effektiv stat etablerar, genom att den minimerar hotet om aggression, existensen av individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att etablera frihet som ett allmänt socialt tillstånd. För ett överväldigande hot mot friheten kvarstår: nämligen aggression från staten själv.

Allt en stat gör vilar på bruket av tvång. Ingen lag är i själva verket lag om den inte backas upp av hotet om tvång. Så länge som det staten gör olagligt endast är handlingar som utgör initierande av tvång, är den frihetens vän och garant. Men i vilken mån staten än gör handlingar som inte utgör initierande av tvång olagliga, är den frihetens fiende och kränkare. När den gör sådana handlingar olagliga, blir den initierare av tvång.

Så även om frihetens existens fordrar statens existens, fordrar den existensen av en mycket specifik stat: nämligen en begränsad stat, en stat som uteslutande begränsas till funktionerna försvar och vedergällning mot initierandet av tvång – det vill säga till att tillhandahålla polis, domstolar och ett nationellt försvar.[2]

I ett helt kapitalistiskt samhälle överskrider inte staten dessa funktioner. Den dikterar till exempel inte priser, löner eller arbetsförhållanden. Den föreskriver inte produktionsmetoder eller vad för slags produkter som kan produceras. Den sysslar inte med någon form av ”ekonomisk reglering”. Den varken bygger hus eller tillhandahåller utbildning, sjukvård, ålderspensioner eller någon annan form av subventioner. Alla ekonomiska behov tillgodoses privat, inbegripet behovet av välgörenhet, när det uppstår. Statens utgifter är följaktligen strikt begränsade; de överskrider inte betalningen av kostnaderna för försvarsfunktionerna. Och därför är beskattningen strikt begränsad; den överskrider inte kostnaderna för försvarsfunktionerna.[3]

Kort sagt kännetecknas kapitalismen i sin logiskt konsekventa form av laissez faire. Staten i ett sådant samhälle är i själva verket blott och bart en nattväktare som den ärlige och fredlige medborgaren har mycket lite kontakt med och från vilken han ingenting har att frukta. De regleringar och kontroller som finns i ett sådant samhälle är inte regleringar och kontroller av den fredlige medborgarens aktiviteter, utan av vanliga brottslingars och statstjänstemäns aktiviteter – de båda klasser av människor som använder fysiskt tvång. Samtidigt som staten under kapitalismen kontrollerar brottslingarna, kontrolleras den själv av en författning, en rättighetsförklaring och maktdelning. Och på så sätt tryggas individens frihet.[4]

Givet statens existens och dess makt att tygla privat bruk av tvång, måste begreppet frihet definieras på ett sätt som lägger särskild tonvikt på medborgarens relation till sin stat. Detta beror på att statens kapacitet att kränka friheten är ojämförligt mycket större än någon privatperson eller något gäng vars aggression den bekämpar. Man behöver bara jämföra Gestapo eller KGB med maffian för att inse hur mycket större den potentiella faran för friheten från statens sida är än från privatpersoner. Staten verkar genom öppna kommunikationslinjer och har till sitt förfogande hela arméer som i modern tid är utrustade med artilleri, stridsvagnar, flygplan, raketer och kärnvapen. Privata gäng utgörs av en relativ handfull individer som verkar i lönndom och som mest kanske är utrustade med maskingevär. Därför måste frihet definieras inte bara som frånvaro av initierandet av fysiskt tvång, utan dessutom, för att belysa dess mest avgörande aspekt, som frånvaro av initierandet av fysiskt tvång från statens sida eller med statens sanktion. Statens själva existens kan lätt trygga individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Den avgörande frågan är individens frihet i relation till staten.

Frihet som grunden för trygghet

Det är viktigt att inse att frihet är grunden för både personlig och ekonomisk trygghet.

Frihetens existens etablerar direkt och omedelbart personlig trygghet i bemärkelsen säkerhet från initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, eftersom det man är fri från just är initierandet av fysiskt tvång.

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. När frihet råder, råder fred, eftersom det inte används tvång: försåvitt som tvång inte initieras, behöver bruket av tvång som försvar eller vedergällning inte äga rum. Fred i denna bemärkelse är ett av frihetens mest önskvärda kännetecken. Ingenting kunde vara värdefullare eller ärofullare.

Det finns emellertid en annan bemärkelse i vilken det kan råda en sorts fred. Här hotar en person eller grupp någon annan med initierande av tvång, och den andre bjuder inget motstånd utan lyder helt enkelt. Detta är slavars och ynkryggars fred. Det är den sorts fred som korrupta intellektuella länge yrkade på att västerlandets relativt fria folk skulle upprätthålla i relation till kommunistvärldens aggression.

Frihet är förutsättningen för ekonomisk trygghet, tillsammans med personlig säkerhet, därför att den är en väsentlig fordring för att individer ska kunna handla efter sitt eget rationella omdöme. När individer äger frihet, kan de beakta sina levnadsförhållanden och sedan välja den handlingsriktning som de bedömer bäst främjar deras ekonomiska välbefinnande och därmed deras ekonomiska trygghet. Dessutom kan de dra nytta av liknande val som görs av dem de gör affärer med.

Under frihet kan var och en välja att göra vad han än bedömer vara mest i sitt eget intresse utan att behöva frukta att bli hindrad av någon annans fysiska tvång, så länge som han själv inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; och samtidigt kan han behålla all inkomst han tjänar och spara så mycket han vill, och investera sina besparingar på det lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet, ökar en individ sina penninginkomster genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han ska erbjuda andra människor fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är sättet att förmå dem att frivilligt lägga ut mer av sina tillgångar på att köpa från honom hellre än från konkurrenterna. Således är friheten grunden till att var och en är så trygg som utövandet av hans eget förnuft och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

Att i detalj demonstrera det faktum att ekonomisk frihet är grunden till ekonomisk trygghet är ett huvudtema i denna bok. Denna bok kommer till exempel att visa att fri konkurrens i själva verket är en huvudkälla till ekonomisk trygghet, snarare än någon sorts hot mot den, och att sådana företeelser som inflation, depressioner och massarbetslöshet – de främsta orsakerna till ekonomisk otrygghet – är resultat av statens kränkningar av den ekonomiska friheten, och inte alls, som man allmänt tror, av den ekonomiska friheten själv.[5]

Den harmoni mellan frihet och trygghet som denna bok förespråkar står naturligtvis i direkt motsättning till det förhärskande synsättet att man för att uppnå ekonomisk trygghet måste inkräkta på den ekonomiska friheten och etablera en välfärdsstat. Förekomsten av ett socialt trygghetssystem i Förenta staterna och i andra länder utgör både en av de främsta konsekvenserna av denna felaktiga uppfattning och tillhandahåller väsentligt bevismaterial beträffande vad som är fel med den.

I den ekonomiska trygghetens namn har individernas frihet att förfoga över sina egna inkomster kränkts, i och med att de har tvingats bidra till det sociala trygghetssystemet. En huvudsaklig konsekvens av detta har varit att en enorm mängd besparingar har tagits från privatpersoner och hamnat i statens händer. Hade dessa besparingar stannat kvar i individernas ägo, skulle de ha investerats och skulle på så sätt ha hjälpt till att finansiera det ekonomiska systemets produktiva verksamheter, som t.ex. genom att sörja för byggande av nya fabriker och inköp av fler och bättre maskiner. I statens händer har dessa besparingar slösats bort på löpande konsumtion. Detta är resultatet av det faktum att staten har ett överväldigande större intresse för sina egna omedelbara finansiella behov än för några privatpersoners framtida ekonomiska trygghet och därför har lagt ut pengarna på att finansiera sina löpande utgifter. Detta har inneburit att dessa besparingar slösats bort och därigenom allvarligt undergrävt hela det ekonomiska systemets produktionsförmåga.

Dessa resultat kommer sig av att det ligger i sakens själva natur att privatpersoner har ett intresse av sin egen långsiktiga framtida ekonomiska trygghet och kommer att sörja för den om de lämnas fria att göra det, medan staten inte har något sådant intresse. Statstjänstemännens intresse ligger i att behålla sitt ämbete och lämna framtidens problem åt sina efterföljare. Därför resulterar kränkningar av den ekonomiska friheten med nödvändighet i att de gör individerna mindre ekonomiskt trygga. Faktum är att individerna, sedan de berövats existensen av verkliga besparingar för att sörja för sin framtida ekonomiska trygghet, nu är i en position där de är beroende av framtida lagstiftares frikostighet, och dessa måste vända sig till framtida skattebetalare för de nödvändiga medlen. Detta arrangemang har mycket mer gemensamt med den fullständiga otryggheten i att leva som tiggare än det har med någon verklig ekonomisk trygghet.[6]

I motsats till alla sådana vanföreställningar visar denna bok att vad som väsentligen fordras för att uppnå ekonomisk trygghet är just ekonomisk frihet.

Den ekonomiska och den politiska frihetens oskiljaktighet

Även om tonvikten i den här boken med nödvändighet ligger på den ekonomiska friheten, ska detta faktum inte på minsta vis tas som att det betyder bristande intresse för eller omsorg om den politiska friheten. Ekonomisk frihet och politisk frihet är oskiljaktiga. De är i själva verket bara olika aspekter av samma sak. Den förmenta dikotomin mellan ekonomisk frihet och politisk frihet, mellan äganderätt och mänskliga rättigheter, saknar grund. Praktiskt taget varje mänsklig verksamhet använder sig av rikedomar[7] – av egendom. Att respektera rätten och friheten att använda egendom är att respektera rätten och friheten att bedriva de verksamheter där egendom används. Att förvägra rätten och friheten att bedriva sådana verksamheter är att förvägra rätten och friheten att använda den egendom det gäller.

Till exempel impliceras yttrandefriheten i en bondes rätt att använda sin betesmark som han finner för gott. Bondens äganderätt inbegriper hans rätt att bjuda in folk till sin mark för att hålla eller lyssna till ett tal. Varje försök från statens sida att stoppa eller hindra ett sådant tal är uppenbart att inkräkta på bondens äganderätt. Äganderätten inbegriper också rätten att bygga möteslokaler och radio- och TV-stationer och att använda dem till att föra fram vilka idéer man än finner för gott. Yttrandefriheten inryms helt och hållet i den ekonomiska friheten för ägarna av den sorts egendom som främjar tal att använda sin egendom som de finner för gott. Likaledes impliceras deras yttrandefrihet som inte äger sådan egendom i deras rätt och frihet att köpa användningen av sådan egendom från dem som faktiskt äger den och är villiga att hyra ut den till dem. Om staten inkräktar på sådant tal inkräktar den i och med det på äganderätten för ägarna av möteslokaler eller radio- eller TV-stationer att använda eller hyra ut sina utrymmen som de finner för gott.

På samma sätt inryms pressfriheten helt och hållet i en individs frihet att sätta sina typer så att de bildar de ord han vill bilda, och sedan använda sina tryckpressar, sitt papper och sitt bläck till att reproducera dessa ord, och att sälja den resulterande produkten till de köpare han väljer. Resefrihet inryms i rätten för en ägare att bygga järnvägar och landsvägar, bilar och flygplan, att köra sin bil vart man behagar, eller köpa en buss-, tåg- eller flygbiljett från vilken villig säljare som helst. Den inryms i friheten att använda sina skor för att vandra över gränsen.

När man förbjuder yttrande-, press- eller resefriheten, förbjuder man egendomsägare att använda sin egendom som det lyster dem. När man respekterar äganderätten respekterar man likaledes dessa friheter. På denna grundval bör man observera ironin i att förmenta konservativa försvarare av äganderätten förespråkar sådant som lagstiftning mot pornografi – en kränkning av tryckpressägarnas äganderätt – och i att förmenta liberala förvarare av medborgerliga rättigheter förespråkar kränkningar av äganderätten.[8]

Det rationella versus det anarkiska frihetsbegreppet

När frihetsbegreppet används rationellt, förutsätter det att verkligheten existerar, och därmed naturlagarna, nödvändigheten att välja mellan alternativ, och det faktum att om man tillgriper tvång, måste man vänta sig att bemötas med tvång. Av särskild vikt är det faktum att det förutsätter nödvändigheten av frivilligt samarbete från var och en som ska hjälpa till i någon verksamhet – inbegripet ägarna till all egendom som kan vara inblandad. Efter det att man tagit närvaron av allt detta för given, fokuserar det rationella frihetsbegreppet därefter på frånvaron av en särskild sak: initierandet av fysiskt tvång – speciellt från statens sida.[9]

I skarpaste kontrast till det rationella frihetsbegreppet står det anarkiska begreppet. Det anarkiska frihetsbegreppet evaderar och försöker utplåna den fundamentala och radikala distinktion som råder mellan två sorters hinder för uppnåendet av ett mål eller uppfyllandet av en önskan: ”hinder” som utgörs av verklighetens vanliga fakta, inbegripet andra människors frivilliga val, och hinder som utgörs av statens hot att använda fysiskt tvång. Enligt tingens natur är det till exempel omöjligt för mig att kvadrera cirklar, gå genom väggar eller vara på två ställen samtidigt. Det är inte heller möjligt för mig, under mitt livs faktiska omständigheter, att vinna nobelpriset i kemi eller en Oscar som årets bäste skådespelare, eller att ge mig in i bil- eller stålindustrin. Det finns alla möjliga saker som jag helt enkelt inte kan göra. Och bland de saker jag kan göra finns det många som jag väljer att inte göra, eftersom jag bedömer att konsekvenserna för mig själv kommer att vara högeligen oönskade. Till exempel kan jag inte godtyckligt bestämma mig för att lämna min arbetsplats mitt i vintern för att ta en solsemester utan att jag med stor sannolikhet blir avskedad. Jag kan inte köra bil på en stadsgata i 150 km/tim, inte heller kan jag slå ned eller döda någon annan, utan att löpa risk att bestraffas för att jag åsidosatt lagen. Och sedan finns det saker som är möjliga för mig att göra och som jag mycket gärna skulle vilja göra, men som skulle fordra andra människors samtycke, ett samtycke som de är ovilliga att ge. Till denna kategori hör sådana saker som att få mina uppfattningar publicerade i The New York Times eller att få med denna bok i kurslitteraturen vid ledande ”liberala” universitet.

Absolut inga av dessa fakta utgör någon kränkning av friheten, något förvägrande av rättigheter, eller något i den stilen. För att någon kränkning av friheten ska existera är det inte tillräckligt bara att någon inte uppnår vad han önskar. Vad som är nödvändigt är att det som specifikt hindrar honom är initierandet av fysiskt tvång, i synnerhet statens hot att använda tvång mot honom som svar på en handling han utfört som inte utgör bruk av tvång.

Det hör emellertid till det anarkiska frihetsbegreppets standardrepertoar att tolka just sådana fakta som en kränkning av friheten och rättigheterna. På grundval av det anarkiska frihetsbegreppet hävdar man att friheten kränks varje gång det finns något som en person, av vad anledning det vara må, inte kan göra, från att flyga till månen, till att ha råd med ett hus eller en universitetsutbildning som ligger utom räckhåll för honom, till att begå mord.[10]

Ironiskt nog accepteras det anarkiska frihetsbegreppet implicit av konservativa och fascister lika väl som av anarkister och hippies. Detta är uppenbart i de argument de för fram när de försöker etablera principen att det är nödvändigt och rätt och riktigt att kränka friheten. Till exempel hävdar de att vi inte tillåter en människa ”friheten” att mörda sin svärmor eller att överskrida fartgränser och ignorera rödljus och därigenom hota andras liv. När de konservativa och fascisterna framför sådana argument, nonchalerar de det faktum att sådana handlingar utgör initierande av tvång och är så långt ifrån att utgöra frihet att förbud mot dem är vad som faktiskt utgör frihet.

Det anarkiska frihetsbegreppet är förstås närvarande i kommunisters och socialisters påståenden att deras yttrandefrihet kränks därför att de hotas med att arresteras när de försöker avbryta en inbjuden talares tal genom att överrösta eller prata i mun på honom. Detta påstående från kommunisters och socialisters sida negligerar det faktum att deras handling utgör bruk av någon annans egendom mot dennes vilja – nämligen att använda möteslokalen mot ägarens eller hyresgästens vilja, som vill att den inbjudne talaren ska tala, inte den som avbryter honom. Det är därför i detta fall kommunisternas och socialisternas handling som utgör en kränkning – en genuin kränkning av yttrandefriheten.

Det följer av denna diskussion av kommunisters och socialisters falska anspråk att ett förbud mot att utan anledning ropa ”elden är lös!” på en fullsatt teater inte ska tolkas som någon form av begränsning av yttrandefriheten. Att utan anledning ropa ”elden är lös!” utgör en kränkning av teaterägarens och de övriga biljettinnehavarnas äganderätt, för det hindrar dem från att använda sin egendom som de önskar. När man ser det rationella frihetsbegreppet i sitt rätta sammanhang, blir det klart att ett förbud mot sådant tal inte är någon kränkning av yttrandefriheten, lika lite som att förbjuda störande häcklare att tala, eller förbjuda en objuden gäst att tala, ifall han skulle få för sig att leverera en harang i ens vardagsrum. Kränkningar av yttrandefriheten inträffar endast när talaren har tillstånd från ägarna till den egendom det gäller och sedan förhindras att tala genom initierande av fysiskt tvång – i synnerhet från statens sida eller från privatpersoner som agerar med statens sanktion.

På grund av de förvirrade idéer som har blandats in i frihetsbegreppet är det nödvändigt att ställa saker till rätta i ett antal viktiga konkreta fall. Så t.ex. kränks inte yttrandefriheten när en person inte får någon inbjudan att tala någonstans, utan när han faktiskt får en inbjudan och hindras av staten (eller av privatpersoner som agerar med statens sanktion) från att acceptera eller använda sig av denna inbjudan. Den kränks just av störande kommunister och socialister som polisen vägrar att avhysa. Ironiskt nog kränks den, när det gäller en teateruppsättning, just när någon utan anledning ropar ”elden är lös!”. Han kränker skådespelarnas yttrandefrihet.

Pressfriheten kränks och det råder censur, inte när en tidning vägrar publicera en nyhetsartikel eller en kolumn som den, av vad skäl det vara må, betraktar som ej värd att publiceras, utan när den är beredd att publicera ett stycke och hindras från att göra det av staten. Så om jag vill få mina synpunkter tryckta i The New York Times, men varken har råd att betala kostnaderna för en annons eller kan övertala redaktören att ge mig spaltutrymme, kränks inte min pressfrihet; jag är inte offer för ”censur”. Men anta att jag har pengar att betala en annons eller att jag kunde övertala redaktören att trycka mina synpunkter, och staten förbjuder det – det skulle vara en kränkning av pressfriheten; det skulle vara censur. Det är en kränkning av min pressfrihet om staten hindrar mig från att stencilera flygblad, om det är allt jag har råd med för att sprida mina idéer. Det råder återigen inte censur när ett TV-programs sponsor vägrar att betala för att sprida idéer som han betraktar som falska och onda, utan när han faktiskt godtar de idéer han ombeds sponsra och ändå hindras från att sponsra dem – till exempel av ett underförstått hot från staten att inte förnya TV-stationens licens, eller att godtyckligt förvägra honom något tillstånd han behöver för någon viktig aspekt av hans affärsverksamhet.[11]

Likadant är det om jag ber en kvinna att gifta sig med mig och hon svarar nej: min frihet kränks inte. Den kränks bara om hon säger ja, och staten sedan hindrar oss från att gifta oss – låt oss säga genom en lag beträffande äktenskap mellan människor av olika ras, religion eller blodgrupp. Eller till sist: om jag vill resa någonstans men saknar förmåga att betala kostnaderna för resan, har min resefrihet inte på något vis kränkts. Men anta att jag faktiskt har förmågan att betala kostnaden och vill betala den, men att staten hindrar mig – låt oss säga med en mur runt min stad (så som det tills nyligen var i Östberlin), en passrestriktion, eller en prisreglering på olja och oljeprodukter som skapar brist på bensin och flygbränsle och på så sätt hindrar mig från att köra bil och flygbolagen från att flyga – då kränks min resefrihet.

Det väsentliga i alla dessa fall är inte det faktum att det finns något som jag av ena eller andra skälet inte kan göra, utan vad det specifikt är som hindrar mig. Endast om det som hindrar mig är initierandet av fysiskt tvång – i synnerhet från statens sida – kränks min frihet.

Senare diskussioner i denna bok kommer att blottlägga det anarkiska frihetsbegreppets inflytande i de förvrängningar som har ägt rum i samband med antitrustlagarna – i begreppen om konkurrensfrihet och etableringsfrihet, och i de relaterade uppfattningarna om privat monopol och privat priskontroll. De kommer också att behandla de förvrängningar man finner i dagens uppfattning om ”rätt till sjukvård”.[12]

Här måste det påpekas att tillämpningen av det anarkiska frihetsbegreppet fungerar som täckmantel för kränkningar av genuin frihet. Om det till exempel är en kränkning av friheten att behöva arbeta för en kapitalist som villkor för att tjäna pengar och kunna leva, och om detta betyder att det råder ”löneslaveri”, som marxisterna kallar det, då förefaller det som att när kommunisterna mördar kapitalisterna, vedergäller de bara mot kapitalisternas aggression – i själva verket mot slavägare.[13] Likaså, om rese- eller flyttfrihet, som det anarkiska frihetsbegreppet hävdar, fordrar att man ska kunna ha råd att resa eller flytta, då kan en delstats krav att man ska ha varit bosatt där i, låt oss säga, ett år som villkor för att få ta emot socialbidrag tolkas som en kränkning av rese- eller flyttfriheten. Att upprätthålla en sådan förment rese- eller flyttfrihet fordrar sedan fortsatt motsvarande förslavning av skattebetalarna, som måste betala för att finansiera den under hot om att hamna i fängelse om de inte gör det.

Vad som är väsentligt att alltid hålla i minnet är att eftersom frihet – verklig frihet – är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång, är varje försök att rättfärdiga någon form av restriktion eller begränsning av friheten i själva verket ett försök att, medvetet eller omedvetet, släppa loss initierandet av fysiskt tvång. Som sådant är det ett försök att släppa loss förstörelse av människans liv och egendom och bör av detta skäl betraktas som monstruöst ont.

Vad som gör det anarkiska frihetsbegreppet så destruktivt är det faktum att det, genom att skilja friheten från rationalitetens sammanhang, inte bara söker etablera en frihet att initiera fysiskt tvång, som i fallen ”löneslaveri” och det anarkiska begreppet om resefrihet, utan också, på grundval av konsekvenserna av ett sådant förvrängt frihetsbegrepp, tillhandahåller ett skenbart rättfärdigande för kränkning av friheten som en rationell principfråga. Till exempel tjänar det anarkiska yttrandefrihetsbegreppet, som hävdar att häcklare kan prata i mun på en föreläsare och därigenom hindra honom från att förmedla sina tankar, inte bara till att legitimera kränkningen av föreläsarens yttrandefrihet, utan måste också, ifall det accepteras som ett giltigt yttrandefrihetsbegrepp, ytterst leda till yttrandefrihetens undergång som en rationell principfråga. För om yttrandefriheten faktiskt medförde att det blev omöjligt att förmedla sina tankar genom att hålla tal, eftersom häcklare hela tiden skulle kunna avbryta talaren, skulle respekten för rationaliteten – för värdet av att förmedla tankar – fordra att yttrandefriheten förnekas.

En sådan ondskefull absurditet uppstår endast på grundval av det anarkiska frihetsbegreppet. Den uppstår inte på grundval av det rationella frihetsbegreppet. Yttrandefrihet betyder rationellt att föreläsaren eller den inbjudne talaren har rätt att tala, och att de som häcklar och avbryter kränker yttrandefriheten. Det rationella frihetsbegreppet etablerar yttrandefrihet just genom att garantera förmedlingen av tankar, inte genom att vara dess fiende. Det är livsviktigt att hålla denna princip i minnet idag i en miljö där många universitetsområden har förvandlats till rena zoologiska trädgårdar, där fega och okunniga administratörer regelmässigt tolererar att talare avbryts av gäng av småbrottslingar som ger sig ut för vara studenter. Sådana universitetsadministratörer sviker därmed sitt ansvar för att bibehålla universiteten som de centra för utbildning och lärande som de enligt sin natur förväntas vara. När de tolererar anarkiska kränkningar av yttrandefriheten i yttrandefrihetens namn, banar de väg för den rent fascistiska förstörelsen av yttrandefriheten i rationalitetens namn.

Frihetens förfall i Förenta staterna

Under nittonhundratalet har friheten i Förenta staterna befunnit sig i förfall. Ett tvåfaldigt mått på detta förfall är det faktum att det nu, med endast lätt överdrift, är så att den genomsnittlige rånaren har mindre att frukta från polis och domstolar än den genomsnittlige framgångsrike affärs- eller yrkesmannen har att frukta av amerikanska skatteverket. Genom att i allt större omfattning tillåta att vanliga brott lämnas obekämpade, har staten i allt större omfattning försummat sin funktion att trygga individens frihet i relation till andra privatpersoner. På samma gång har den själv, allteftersom begränsningarna i dess makt avlägsnats, i allt större omfattning kränkt individens frihet. Statens energi och ansträngningar har mer och mer avletts från att skydda individens frihet till att kränka den.

I viss mån har denna process ägt rum under kodorden att bekämpa ”manschettbrott” i stället för ”våldsbrott”[14]. Den senare typen av brott är genuina brott som innebär initierande av fysiskt tvång. Den förra typen av brott innefattar element av genuin brottslighet, som t.ex. bedrägeri och förskingring, men består huvudsakligen av uppdiktade brott – d.v.s. fullkomligt tillbörliga aktiviteter från affärsmäns och kapitalisters sida som betraktas som brott utifrån marxismens och andra varianter av socialismens förvrängda perspektiv, som t.ex. att ta ut priser som påstås vara ”för höga” eller betala ut löner som påstås vara ”för låga”.

Ett politiskt parti som är för frihet skulle som huvudpunkten i sitt partiprogram ha att ersätta statens undertryckande av affärsmäns och andra fredliga privatpersoners aktiviteter med det rättmätiga undertryckandet av vanliga brottslingars, som t.ex. rånares och mördares aktiviteter. Dess väsentliga mål skulle vara att helt och hållet omdirigera statens energi bort från att lägga sig i medborgarnas fredliga, produktiva aktiviteter till att kraftfullt och effektivt bekämpa vanliga brottslingars destruktiva aktiviteter.

I vilken mån detta kan hända, och därmed frihetens framtid i Förenta staterna, beror först och främst på om frihetsbegreppet blir rätt förstått, och sedan på att det kompromisslöst upprätthålls i varje fall där friheten kränks eller hotas, från att polisen vänder ryggen åt störningar vid universiteten eller t.o.m. öppna upplopp och plundringar i större städer, till granskning av inkomstdeklarationer och den ständigt växande samlingen av statliga regleringar.

Alla de större problem vi nu upplever i Förenta staterna har som ett väsentligt element den inkonsekventa tillämpningen eller det rena övergivandet av landets egen storartade ursprungliga princip om en stat som värnar om individens frihet. Varje kränkning av denna princip – varje handling där staten ingriper i det ekonomiska systemet – utgör bruk av fysiskt tvång, antingen för att hindra individer från att agera i sitt egenintresse eller för att tvinga dem att agera mot sitt egenintresse. Det är inte att undra på att allteftersom frihetskränkningarna mångfaldigas, blir människor mindre och mindre i stånd att tjäna sina egna intressen och därför lider mer och mer. För att det amerikanska folket återigen ska kunna lyckas och blomstra är det väsentligt att Förenta staterna återvänder till sin ärofulla grundläggande princip: individens frihet.

Copyright © 1992, 1996 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Freedom. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.


[1]) Se om detta Ayn Rand, ”Statens natur” i Ayn Rand, The Virtue of Selfishness [Själviskhetens dygd] (New York: New American Library, 1964).

[2]) Se samma ställe.

[3]) I ett helt kapitalistiskt samhälle skulle själva beskattningen vara frivillig. Se om detta Ayn Rand, ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.

[4]) Se återigen Ayn Rand, ”Statens natur” i Själviskhetens dygd.

[5]) Se kap. 9, 12, 13 och 19.

[6]) Problemet med framtida socialbidragstagares (och alla andras) ekonomiska otrygghet förvärras av det faktum att ett av välfärdsstatens oundvikliga tillbehör är fiatpengar, vilket gör att alla kontraktsförbindelser som uttrycks i fasta penningsummor väsentligen blir meningslösa. Se nedan, s. 925–926 och 930–931.

[7]) Det tycks inte finnas något bättre ord för ”wealth” på svenska än just ”rikedomar”; men eftersom ”rikedom” på svenska normalt är en synonym för ”förmögenhet”, ”överflöd” eller ”välstånd”, är en kort definition på sin plats. Min engelska ordbok definierar det som ”alla varor och resurser som har ekonomiskt värde”. Och Reismans egen definition i Capitalism är ”materiella varor som tillverkats av människan”. Alla varor som tillverkats av människan, och alla naturresurser som utnyttjas av människan – alla ”ekonomiska varor” – ingår i begreppet ”rikedomar” – till skillnad från ”gratisvaror” som luft, vind, vatten och solsken. Ö.a.

[8]) Det ska inte behöva sägas att det sammanhang som tas för givet i hänvisningen till lagstiftning mot pornografi är ett där alla inblandade parter är fritt samtyckande vuxna.

[9]) Följande diskussion är väsentligen en tillämpning av principer som framförts av Ayn Rand i hennes kritik av användandet av ordet censur med avseende på privatpersoners handlingar. Se Ayn Rand, ”Människans rättigheter”, i Själviskhetens dygd, speciellt s. 131–134 [i det engelska originalet].

[10]) Se samma ställe, s. 128–130.

[11]) Se samma ställe.

[12]) Se nedan, s. 375–387 och 238.. De kontrasterande innebörderna av rätten till sjukvård diskuteras på s. 380. Se också, beträffande detta sista ämne, George Reismans pamflett The Real Right to Medical Care Versus Socialized Medicine, (Laguna Hills, Calif.: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology).

[13]) För vidare diskussion om de förvrängningar som blandats in i begreppet arbetsfrihet och som finns med i idén om ”löneslaveri”, se nedan, s. 330–332.

[14]) Originalet har ”white-collar crime” och ”blue-collar crime”, men något sådant ord som ”blåställsbrott” har vi inte på svenska. Ö.a.