Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin

Denna uppsats publicerades ursprungligen i en festskrift till F.A. Hayek, The Political Economy of Freedom: Essays in Honor of F.A. Hayek; redigerad av Kurt R. Leube och Albert H. Zlabinger (München & Wien, Philosophia Verlag, The International Carl Menger Library, 1985). I sin ursprungliga form är den tillgänglig som pamflett från The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology. Föreliggande version innehåller några smärre ändringar i ordalydelsen och några stycken har lagts till; noterna är också uppdaterade för att få med hänvisningar till verk som publicerats efter 1985, framför allt Reismans egen Capitalim: A Treatise of Economics (Ottawa, Illinois: Jameson Books, 1995) (fortsättningsvis endast Capitalism) samt hans översättning av Böhm-Bawerks uppsats Value, Cost and Marginal Utility. Denna version finns att läsa både på Reismans egen hemsida och på Misesinstitutets hemsida; den finns också att läsa i pdf-format. – Författaren vill påpeka att Capitalism behandlar detta ämne betydligt utförligare, speciellt i kapitel 10 och 12.

I mer än ett århundrade har en av de populäraste ekonomiska lärorna i världen varit exploaterings- eller utsugningsteorin[1]. Enligt denna teori är kapitalismen praktiskt taget ett system av slavarbete som ensidigt tjänar en jämförelsevis liten handfull företagares och kapitalisters intressen, företagare och kapitalister som, drivna av omättlig girighet och maktlystnad, lever som parasiter på massornas arbete.

Denna syn på kapitalismen har inte rubbats det minsta av den stadiga höjning av den genomsnittliga levnadsstandarden som ägt rum i de kapitalistiska länderna sedan den industriella revolutionen tog sin början. Höjningen av levnadsstandarden tillskrivs inte kapitalismen utan just de intrång som har gjorts i kapitalismen. Människor tillskriver fackföreningar och social lagstiftning det ekonomiska framåtskridandet, och också vad de betraktar som förbättrad personlig etik från arbetsgivarnas sida. Likaså bävar de vid tanken att det inte skulle finnas fackföreningar, vid tanken på ett samhälle utan lagar om minimilöner, maximal arbetstid och barnarbete – vid tanken på ett samhälle där inga lagliga hinder står i vägen för arbetsgivare att eftersträva sitt egenintresse. I avsaknad av sådan lagstiftning, tror människor, skulle lönerna sjunka tillbaka till vad som behövs för blotta livsuppehället; kvinnor och barn skulle återigen arbeta i gruvorna; och arbetstiderna skulle bli så långa och så hårda som det är möjligt för mänskliga varelser att uthärda – allt till gagn för kapitalisterna, precis som Marx hävdade.

Utsugningsteorin och den klassiska ekonomins kullkastande

Det är uppenbart att utsugningsteorin är en av de kraftfullaste faktorer som har verkat för att leda världen längs Vägen till träldom – som titeln på professor Hayeks bok så träffande beskriver trenden mot socialism[2]. Faktum är att utsugningsteorins fördärvliga inflytande går långt utöver det direkta och uppenbara stöd den ger socialismen. Den har också bidragit till socialismens triumf på subtilare sätt. Den spelade en stor och kanske avgörande roll i kullkastandet av den brittiska klassiska ekonomin. Smiths och Ricardos system uppfattades som att de oundvikligen implicerar utsugningsteorins väsentliga grundsatser. Utsugningsteorins motståndare kände sig därför, vilket är fullt förståeligt, förpliktade att avfärda ett så perverst system. Och avfärda det var vad de gjorde. Tillsammans med ”arbetsvärdeteorin” och den ”järnhårda lönelagen”[3] avfärdade de sådana ytterligare inslag i den klassiska politiska ekonomin som läran om lönefonden och dess korollarium att sparande och kapital är källan till nästan alla penningutlägg i det ekonomiska systemet. Två generationer senare möjliggjorde övergivandet av de klassiska lärorna om sparande att man accepterade keynesianismen och den policy som utgörs av inflation, budgetunderskott och ständigt expanderande statliga penningutlägg. På ett liknande paradoxalt sätt ledde övergivandet av den klassiska läran att produktionskostnaden, snarare än tillgång och efterfrågan, direkt (om inte ytterst) bestämmer priserna för de flesta tillverkade eller bearbetade varor, med ungefär samma tidsfördröjning till förkunnandet av lärorna om ”ren och fulländad konkurrens”, ”oligopol”, ”monopolistisk konkurrens” och ”administrerade priser” med deras implicita krav på radikal antitrustpolitik eller fullständiga nationaliseringar för att ”tygla missförhållandena inom storföretagen”. På så sätt har utsugningsteorins inflytande även på dessa båda vägar tjänat till att främja socialismens sak.

Faktum är att utsugningsteorin har varit så framgångsrik när det gäller att misskreditera den klassiska ekonomin att om man ens antyder att produktionskostnaden direkt kan bestämma priserna, riskerar man att klandras både för att vara okunnig om allt ekonomin lärt ut sedan 1870 och för att sympatisera med marxismen. Därför är det i detta sammanhang viktigt att påpeka att Böhm-Bawerk och Wieser var väl medvetna om det faktum att produktionskostnaden ofta direkt bestämmer priset. De menade bara att bestämmandet av de priser som utgör kostnaderna grundar sig på tillgång och efterfrågan (en position som i förbigående sagt ligger mycket nära John Stuart Mills) och därmed på principen om avtagande marginalnytta.[4] De flesta av Böhm-Bawerks och Wiesers efterföljare tycks tyvärr i denna sak vara mer påverkade av Jevons än av Böhm-Bawerk och Wieser.[5]

Mitt syfte här är att visa hur den klassiska ekonomin lätt kan kasta av sig de aspekter av den som i det förflutna faktiskt bidragit till utsugningsteorin. Och, än mer, att visa hur den faktiskt kan lägga grunden för en fundamental och radikal kritik av utsugningsteorin. Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas, speciellt med avseende på kritiken av keynesianismen och de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens. (Den exakta naturen av dessa tillämpningar är ett alltför omfattande ämne att behandlas vid detta tillfälle. Jag har emellertid försökt förklara detta på annat håll.[6])

Utsugningsteorins begreppsram

Det finns tre aspekter av den klassiska ekonomin som bidrar till utsugningsteorin. De båda bäst kända är förstås arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen. Något mindre framträdande, men inte mindre viktig, är den begreppsram inom vilken utsugningsteorin framförs. Denna ram är uppfattningen att löner är den ursprungliga och primära inkomstformen, från vilken vinster och alla andra inkomstformer som inte är löner uppkommer som ett avdrag med tillkomsten av kapitalism och företagare och kapitalister. Denna begreppsram leder lätt till att man hävdar löntagarens rätt till hela produkten eller dess fulla värde. Den grundar sig i sin tur även på uppfattningen att all inkomst som beror av utförandet av arbete är löner och att alla som arbetar är löntagare. Det är på grundval av dessa uppfattningar som Adam Smith börjar sitt kapitel om löner i Folkens välstånd med orden:

Arbetsprodukten utgör den naturliga ersättningen eller lönen för arbete. I det ursprungliga tillstånd som föregår både tillägnandet av jord och ackumulationen av kapital tillhör arbetsprodukten i sin helhet arbetaren. Denne har varken jordägare eller husbonde att dela med sig till.

Adam Smith fortsätter lite längre fram:

Men detta ursprungliga tillstånd, där hela den egna arbetsprodukten tillföll arbetaren, skulle inte kunna sträcka sig längre än marktillägnandets och kapitalackumulationens inledningsskede. Det hade således upphört långt innan de mest betydande förbättringarna av arbetets produktivkrafter hade kommit till stånd, och det skulle inte tjäna något till att ytterligare efterforska vilka effekter detta tillstånd skulle ha kunnat få på arbetsersättningen eller lönen.

Så snart som jord blev enskild egendom, kräver jordägaren en andel av nästan hela den produktion som arbetaren kan odla eller samla in från den. Jordägarens ränta utgör det första avdraget från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Det är sällan fallet att den person som plöjer marken har möjlighet att försörja sig själv tills han bärgar skörden. Sin försörjning får han vanligen från en arbetsgivares kapital, det vill säga från den bonde som har honom i sin tjänst och som inte skulle ha något intresse av att anställa honom om han inte själv skulle få del i produktionen av hans arbete, det vill säga om han inte förväntade sig att få sitt kapital ersatt med profit. Denna profit utgör ett andra avdrag från produktionen av det arbete som läggs ned på jord.

Produktionen av nästan allt annat arbete är belagd med samma avdrag av profit. Inom alla hantverk och manufakturer är flertalet arbetare i behov av en arbetsgivare som kan hålla dem med arbetsmaterial samt lön och underhåll tills arbetet är färdigt. Arbetsgivaren har del i produktionen av deras arbete, eller i det värde som detta arbete tillför de råvaror på vilka det läggs ned, och i denna andel består hans profit.[7]

I dessa stycken framför Adam Smith klart och tydligt vad jag kallar läran om lönernas primat. Med detta menas läran att i en förkapitalistisk ekonomi – det ”tidiga och primitiva samhällsstadiet” – i vilket arbetare helt enkelt producerar och säljer varor och inte köper i avsikt att sälja, är de inkomster arbetare erhåller löner. Löner är den ursprungliga inkomsten, enligt Smith. Alla inkomster i ett förkapitalistiskt samhälle förmodas vara löner, och inga inkomster förmodas vara vinster, enligt Smith, eftersom arbetare är de enda inkomstmottagarna. På samma gång framför Smith förstås den korollära läran att vinster uppkommer först med kapitalismens ankomst och är ett avdrag från vad som naturligt och implikationsvis rättmätigen är löner.

Dessa läror utgör, som jag säger, utsugningsteorins begreppsram. De är utgångspunkten för Marx.

I en förkapitalistisk ekonomi kännetecknas produktionen, säger Marx, av sekvensen V-P-V. I detta sakernas tillstånd producerar en arbetare en vara V, säljer den för pengar P, och köper sedan andra varor V. I detta sakernas tillstånd finns det ingen utsugning, för det finns inga vinster, inget ”mervärde”; all inkomst är, får man förmoda, löner. Mervärde, vinster, uppkommer enligt Marx först med kapitalismens utveckling. Här gäller sekvensen P-V-P’. I denna sekvens lägger kapitalisten ut en penningsumma P på att köpa material och maskiner och på att betala löner. En vara V produceras, som sedan säljs för en penningsumma, P’, som är större än den som lades ut för att tillverka varan. Skillnaden mellan de pengar kapitalisten lägger ut och de pengar han erhåller för produkten är hans vinst eller mervärde.[8]

Vinster uppstår alltså, enligt både Smith och Marx, först med kapitalismen, och är ett avdrag från vad som naturligen och rätteligen tillhör löntagaren.

Detta är ännu inte själva utsugningsteorin, endast utsugningsteorins begreppsram. Det är en ram som är vid nog att inbegripa Marx, utsugningsteorins ledande förespråkare, och Böhm-Bawerk, dess främste kritiker.

Inom denna ram tillämpar Marx arbetsvärdeteorin och den järnhårda lönelagen och kommer fram till utsugningsteorin. Inom samma ram tillämpar Böhm-Bawerk diskonteringsmetoden[9] och kommer fram till en kritik av utsugningsteorin.[10] Båda använder sina respektive läror för att förklara vad som möjliggör det påstådda avdraget av vinster från löner och vad som bestämmer storleken på detta avdrag.

Böhm-Bawerks förklaring är att varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden och att löntagaren behandlas rättvist när han ges en mindre penningsumma i nuet än vad hans framtida produkt kommer att vara värd. Marx förklaring är att kapitalisten godtyckligt betalar löntagaren en lön som motsvarar det antal timmar som fordras för att producera löntagarens livsförnödenheter och säljer löntagarens produkt till ett pris som motsvarar det – större – antal timmar som löntagaren arbetar.

Enligt min uppfattning är nu det grundläggande stället att ifrågasätta utsugningsteorin inte arbetsvärdeteorin eller den järnhårda lönelagen utan just dess begreppsram – läran om lönernas primat och att vinster utgör avdrag från löner. Till yttermera visso är det just den klassiska ekonomin själv som tillhandahåller medlen att göra detta ifrågasättande. För den klassiska ekonomin implicerar att det är falskt att hävda att löner är den ursprungliga inkomstformen och att vinster är ett avdrag från dem. Detta blir uppenbart så snart som vi definierar våra termer i linje med de klassiska ekonomerna.

”Vinst” är överskottet av intäkter från försäljningen av produkter jämfört med penningkostnaderna för att producera dem – jämfört med – det måste upprepas – penningkostnaderna för att producera dem.

En ”kapitalist” är en som köper i avsikt att senare sälja för vinst.

”Löner” är pengar som betalas i utbyte mot utförandet av arbete – inte för arbetets produkt utan för utförandet av själva arbetet.

På grundval av dessa definitioner följer att om det bara finns arbetare som producerar och säljer sina produkter, är de pengar som de erhåller när de säljer sina produkter inte löner. ”Efterfrågan på varor”, för att citera John Stuart Mill, ”är inte efterfrågan på arbete.”[11] När man köper varor betalar man inte löner, och när man säljer varor erhåller man inte löner.

I den förkapitalistiska ekonomin, ifall någon sådan ekonomi någonsin verkligen existerat, är alla inkomstmottagare i produktionsprocessen arbetare. Men dessa arbetares inkomster är inte löner. De är i själva verket vinster. Faktum är att alla inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i den förkapitalistiska ekonomin är vinster eller ”mervärde”; inga inkomster man förtjänar på att producera produkter till försäljning i en sådan ekonomi är löner. För vad arbetarna i en förkapitalistisk ekonomi erhåller är intäkter från försäljning av produkter. Men de har inga produktionskostnader i pengar att dra ifrån dessa försäljningsintäkter, för de har inte agerat som kapitalister. De har inte köpt någonting i syfte att möjliggöra sina försäljningsintäkter, och därför har de inga penningkostnader. Skillnaden mellan intäkterna från försäljningen av produkter och noll produktionskostnader i pengar är hela omfattningen av försäljningsintäkterna.

Alltså erhåller endast arbetare i den förkapitalistiska ekonomin inkomster och det finns inget penningkapital. Men alla inkomster som arbetarna erhåller är vinster och inga är löner. I sekvensen V-P-V är allt ”mervärde” – hundra procent av försäljningsintäkterna och en oändlig procent av penningkapitalet, som ju uppgår till noll. I sekvensen P-V-P’ är en mindre proportion av inkomsterna ”mervärde” – i den mån som P är stort i jämförelse med P’.

Samma slutsats, att alla inkomster i den förkapitalistiska ekonomin är vinster och att inga inkomster är löner, kan man komma fram till via Ricardos grundligt missförstådda sats att ”vinsterna stiger allteftersom lönerna faller och faller allteftersom lönerna stiger”. De löner som betalas i produktionen betalas enligt Ricardo av kapitalister, inte av konsumenter. Om det, som i den förkapitalistiska ekonomin, inte finns några kapitalister, då betalas inga löner i produktionen, och om inga löner betalas i produktionen, då måste hela den inkomst som erhålls vara vinst.

Smith och Marx har fel. Löner är inte den primära inkomstformen i produktionen. Vinster är det. För att löner ska kunna finnas i produktionen måste det finnas kapitalister. Det är inte kapitalisternas framträdande som frambringar vinster som företeelse. Vinster existerar före deras framträdande. Kapitalisternas framträdande frambringar företeelserna löner och produktionskostnader i pengar.

Följaktligen är de vinster som existerar i ett kapitalistiskt samhälle inte något avdrag från vad som ursprungligen var löner. Tvärtom är lönerna och de andra penningkostnaderna ett avdrag från försäljningsintäkterna – från vad som ursprungligen helt och hållet var vinst. Kapitalismens effekt är att skapa löner och att minska vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistisk ekonomin är – ju mer som köps i avsikt att sälja i relation till försäljningsintäkterna, desto högre blir lönerna och desto lägre blir vinsterna i jämförelse med försäljningsintäkterna.

Alltså utarmar inte kapitalisterna löntagarna, utan gör det möjligt för människor att vara löntagare. För de är ansvariga, inte för vinster som företeelse, utan för löner som företeelse. De har ansvaret för själva förekomsten av löner i produktionen av produkter för försäljning. Utan kapitalister skulle det enda sättet för någon att överleva vara genom att producera och sälja sina egna produkter, det vill säga genom att erhålla vinster. Men för att producera och sälja sina egna produkter skulle man behöva äga sin egen mark och producera eller ha ärvt sina egna verktyg och sitt eget material. Relativt få människor skulle kunna överleva på detta sätt. Förekomsten av kapitalister gör det möjligt för människor att leva genom att sälja sitt arbete snarare än att försöka sälja produkterna av sitt arbete. Alltså finns det i själva verket mellan löntagare och kapitalister den största möjliga intresseharmoni, för kapitalisterna skapar löner och förmågan för människor att överleva och blomstra som löntagare. Och om löntagare önskar en högre proportionell andel löner och en lägre proportionell andel vinster, då bör de önska sig en högre ekonomisk grad av kapitalism – de bör önska sig fler och större kapitalister.

Historisk bekräftelse av den teori jag framför här kan hittas i professor Hayeks inledning till Capitalism and the Historians. Där finner vi sådana uttalanden som: ”Den verkliga historien om sambandet mellan kapitalismen och proletariatets uppkomst är nästan raka motsatsen till vad dessa teorier om expropriering av massorna antyder.” Och: ”Det proletariat som kapitalismen kan sägas ha ’skapat’ var därför inte en del av befolkningen som skulle ha existerat utan den och som den sänkte till en lägre nivå; det var en ökad befolkning som kunde växa fram genom de nya anställningsmöjligheter som kapitalismen tillhandahöll.”[12]

Den korrekta teorin, likaväl som den historiska verkligheten, är raka motsatsen till läran om lönernas primat.

Vinster och arbete:
Företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag

I en förkapitalistisk ekonomi är arbetsinkomsten vinst; alltså är vinst uppenbarligen en arbetsinkomst. I en kapitalistisk ekonomi finns det också många fall där vinster uppenbarligen är en arbetsinkomst: alla de fall där företagarna utför arbete i sina egna företag, antingen som arbetsledare eller som kroppsarbetare. Ändå har praxis inom ekonomin – utan att beakta bokföringen och själva affärsverksamheten – varit att klassificera all sådan inkomst som lön och att reservera termen vinst (varav det mesta har kommit att kallas ränta) för att beskriva inkomst som erhållits tack vare ägande av kapital.

Jag ska argumentera för att i en kapitalistisk, lika väl som i en förkapitalistisk, ekonomi är vinster fortfarande en arbetsinkomst – en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete – och att det är så även om vinsterna till största delen erhålls som avkastning på kapital och tenderar att variera med mängden investerat kapital.

Att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet är fullkomligt förenligt med att de kan tillskrivas deras arbete som erhåller dem, för i en kapitalistisk ekonomi tenderar deras arbete som erhåller vinsterna att vara av övervägande intellektuell natur – ett arbete som består i att tänka, planera och fatta beslut. Samtidigt utgör kapitalet det medel varmed företagarna och kapitalisterna genomför sina planer – det är deras medel att köpa medhjälpares arbete och att utrusta dessa medhjälpare och förse dem med arbetsmaterial. Alltså tjänar innehavet av kapital till att mångfaldiga effektiviteten i företagarnas och kapitalisternas arbete, för ju mer kapital de innehar, i desto större skala kan de genomföra sina idéer. Till exempel kan en företagare som kommer på en bättre metod att producera någonting tillämpa denna bättre metod i tio gånger så stor skala, om han äger tio fabriker än om han bara äger en. Det faktum att samma arbete från hans sida i det ena fallet leder till tio gånger vinsten jämfört med det andra fallet är fullt förenligt med att hela vinsten ändå kan tillskrivas hans arbete.

Att de sammantagna vinsterna varierar med tidens gång är också i fullkomlig överensstämmelse med det faktum att de är en produkt av företagarnas och kapitalisternas arbete. Vinsternas relation till tidens gång härrör från det faktum att vinsterna varierar med storleken på det investerade kapitalet per tidsperiod. Om man kan erhålla vinster i proportion till sitt kapital under en viss given tidsperiod, och om då investering för en längre tidsperiod ska vara konkurrenskraftig, måste man tjäna de vinster som man skulle ha kunnat tjäna under den kortare perioden plus de vinster man skulle ha kunnat tjäna genom att återinvestera sitt kapital och vinsterna på det.

Man bör inse att också löner, som ingen bestrider ska tillskrivas löntagarnas arbete, varierar med annat än löntagarnas arbetsinsatser – till exempel med teknik och kapitaltillgång och med konkurrensförhållandena inom andra industrier. För att en inkomst ska kunna tillskrivas arbete, är det på intet vis nödvändigt att utförandet av arbete är den enda faktor som bestämmer dess storlek. Med en sådan måttstock skulle faktiskt praktiskt taget ingenting kunna tillskrivas mänskligt arbete utöver vad människor skulle kunna producera med sina bara händer. Inkomst ska tillskrivas utförandet av arbete, trots att den varierar med de medel som används och med andra yttre omständigheter, enligt principen att det är människans arbete som tillhandahåller den styrande och vägledande intelligensen i produktionen. Det är endast på denna grundval som en arbetare som använder en grävmaskin, för att ta ett exempel, får äran för att ha grävt det hål han grävt, icke mindre än en arbetare som använder sina bara händer, för han styr och vägleder grävmaskinen.

Styrande och vägledande intelligens, inte muskelansträngning, är det mänskliga arbetets väsentliga kännetecken. Som Mises säger: ”Vad som producerar produkten är inte slitet och mödan i sig själva, utan det faktum att slitet vägleds av förnuftet.”[13] Styrande och vägledande intelligens i produktionen tillhandahålls förstås av företagare och kapitalister på en högre nivå än av löntagare – en omständighet som förstärker vinsternas och vinsttagarnas primära produktiva status i jämförelse med löner och löntagare.

Jag skulle vilja påpeka att när man tillskriver vinsterna företagarnas och kapitalisternas arbete är detta också fullkomligt förenligt med att de samtidigt speglar den allmänna tidspreferensen i det ekonomiska systemet. Tidspreferensens verkan är att bestämma den allmänna avkastningsgraden på kapitalet, vilken sedan företagarna och kapitalisterna tjänar in eller ej på grundval av sina egna produktiva prestationer. Kanske en användbar analogi är det faktum att konsumenternas efterfrågan bestämmer arbetarnas allmänna inkomster, om de besitter en given grad av skicklighet i jämförelse med arbetare av en annan grad av skicklighet. Och samtidigt är ändå varje enskild arbetare ansvarig för sina egna inkomster. Detta är bara en omformulering av principen att inkomst ska tillskrivas arbete, även om den också varierar med andra faktorer. När det gäller vinster är en av dessa faktorer, som fungerar som en allmän determinant, tidspreferensen.

Den exakta naturen av företagarnas och kapitalisternas arbete behöver förklaras. Väsentligen är den att höja det manuella arbetets produktivitet, och därmed reallönerna, genom att skapa, samordna och förbättra arbetsdelningens effektivitet.

Företagare och kapitalister skapar arbetsdelning genom att grunda och organisera affärsföretag och tillhandahålla kapital. Affärsföretag är arbetsdelningens centrala enheter: de utgör en extern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika företag och industrier, och en intern arbetsdelning i fördelningen av uppgifter mellan olika avdelningar, underavdelningar och enskilda arbetare inom företagen. Kapitaltillförsel är oumbärlig för arbetsdelningens existens i dess vertikala aspekt, det vill säga en följd av arbetare som var och en tar vid där en annan slutar. I avsaknad av kapitaltillförsel skulle arbetarna behöva vänta på betalning från de slutliga konsumenterna. I många fall, som t.ex. produktion av utrustning för varaktigt bruk, uppförande av byggnader och, än mer, fabriker som producerar utrustning för varaktigt bruk, inbegripet utrustning för varaktigt bruk för uppförande av fler sådana fabriker, skulle detta innebära en väntetid som sträcker sig utöver arbetarnas livstid och t.o.m. utöver deras barns livstid. Kapitaltillförseln introducerar därför en nödvändig uppdelning av betalningar, kan man säga, som möjliggör för producenter att få betalt inom en rimlig tidsperiod efter arbetets utförande. Och ju mer kapitalistiskt – ju mer kapitalintensivt – det ekonomiska systemet är, desto större är den andel av arbetskraften som kan användas i produktionen av konsumtionsvaror som ligger längre fram i tiden.[14]

Företagare och kapitalister samordnar arbetsdelningen när de söker undvika förluster och erhålla högre avkastning på sitt kapital hellre än lägre avkastning. För i och med att de gör det, leds de att försöka undvika att expandera någon industri för mycket i jämförelse med andra industrier och samtidigt att försäkra sig om att någon industri som är otillräckligt expanderad i jämförelse med andra industrier ytterligare expanderas. Detta är en huvudsaklig aspekt av innebörden i principen, så väl utvecklad av de klassiska ekonomerna, att det finns en tendens mot en enhetlig vinstkvot på det kapital som investeras inom alla industrigrenar.[15] Dessutom utgör företagarnas och kapitalisternas driftsledande arbete en samordning av den interna arbetsdelningen i deras företag.

Slutligen förbättrar företagarna och kapitalisterna kontinuerligt produktionseffektiviteten som följd både av sin konkurrensinriktade strävan efter exceptionellt stora vinster och sitt sparande och sina investeringar i syfte att ackumulera personliga förmögenheter. Det enda sättet att tjäna exceptionellt stora vinster när det råder legal konkurrensfrihet är genom att vara nydanare i produktionen av bättre produkter eller av lika bra men billigare produkter. De exceptionellt stora vinsterna från varje given innovation försvinner sedan, allteftersom konkurrenterna börjar ta upp den och gör den till en industris normala standard. Detta fordrar att man introducerar upprepade innovationer som ett villkor för att fortsätta att tjäna exceptionellt stora vinster. På detta sätt tenderar hela utbytet av varje innovation att skickas vidare till konsumenterna i form av bättre produkter och lägre priser, medan de exceptionellt stora vinsterna är helt och hållet övergående när det gäller varje enskild innovation och ett permanent fenomen endast försåvitt som förbättringen är kontinuerlig.[16]

Företagarnas och kapitalisternas sparande för att ackumulera personliga förmögenheter verkar för att uppnå ekonomiskt framåtskridande genom att säkerställa att en tillräckligt hög andel av det ekonomiska systemets förmåga att producera ägnas produktionen av kapitalvaror, med resultatet att varje års produktion kan börja med existensen av fler kapitalvaror än som var tillgängliga året innan. Deras sparande och investeringar har denna effekt därigenom att de ökar efterfrågan på kapitalvaror i jämförelse med efterfrågan på konsumtionsvaror och därmed gör större relativ produktion av kapitalvaror lönsam. (En ytterligare aspekt av detta sparande och dessa investeringar är att efterfrågan på arbetskraft ökas jämfört med efterfrågan på konsumtionsvaror.)

I ljuset av dessa fakta angående naturen av företagarnas och kapitalisternas produktiva bidrag är det möjligt att revidera den klassiska läran om arbetsvärdeteorin på ett sätt som hjälper till att förklara en stadig höjning av reallönerna och som gör den så kallade järnhårda lönelagen ogiltig. Och detta helt enkelt på följande vis: Genom att stadigt höja det manuella arbetets produktivitet minskar företagarna och kapitalisterna konstant den mängd arbete som fordras för att producera praktiskt taget varje vara. Effekten av detta är att stadigt minska priserna i jämförelse med lönerna, m.a.o. att höja reallönerna.

Man bör inse att samma resultat följer om vi betraktar både löner och priser som bestämda av tillgång och efterfrågan i den klassiska bemärkelsen – d.v.s. som förhållandet mellan utgifterna och den sålda kvantiteten. Om man betraktar det i detta ljus, ökar en förbättring av arbetets produktivitet tillgången på varor i förhållande till tillgången på arbetskraft och minskar därmed priserna i förhållande till lönerna. Man bör också inse att denna beskrivning av sakernas tillstånd införlivar både läran om lönefonden och Ricardos lära om distinktionen mellan ”värde och rikedomar”[17] – den förra i implikationen att det finns en klart avgränsad och given efterfrågan på arbetskraft; den senare i iakttagelsen att höjningen av reallönerna inte härrör från en höjning av penninginkomsterna utan från ett prisfall, vilket är den naturliga konsekvensen av större produktionsförmåga.[18] Att medge att priserna bestäms av mängden arbetskraft som fordras för att producera varor leder alltså inte alls till utsugningsteorin, förutsatt att man tillägger att företagarna och kapitalisterna är ansvariga för den fortlöpande minskningen av denna kvantitet och därmed för en fortlöpande minskning av priserna i förhållande till lönerna.

Det måste naturligtvis göras kristallklart, något som de klassiska ekonomerna aldrig lyckades göra, att mängden arbetskraft som bestämmande för priserna är strikt begränsad till kategorin reproducerbara produkter. Viktiga priskategorier bestäms på intet vis av detta – framför allt lönerna. Sådana priser bestäms av tillgång och efterfrågan – av marginalnyttan, inbegripet marginella produkters nytta. Inte heller är lönerna ens indirekt kopplade till ”kostnaden för produktion av arbetskraft”.

Befolkningstillväxten i ett samhälle med arbetsdelning och fri marknad fordrar inte att man odlar upp allt sämre mark under förhållanden av minskande avkastning, tills man når den punkt där arbetsproduktiviteten på den ”sist uppodlade marken” endast ger existensminimum, som Ricardo ofta, men inte alltid, hävdade.[19] Tvärtom betyder befolkningstillväxten i ett sådant samhälle (ett samhälle som är kapitalistiskt i termens fulla bemärkelse, d.v.s. inbegriper ekonomisk frihet) att arbetsdelningen kan vidareutvecklas och att de grenar av den som handlar om upptäckten av ny kunskap och dess tillämpning på produktionen kan bedrivas i större skala. Effekten av en ökande folkmängd i ett sådant samhälle är därför i själva verket att höja arbetsproduktiviteten och reallönerna.

Denna slutsats menar jag följer av Adam Smiths princip att ”arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning”.[20] Den vilar också på det faktum att privat ägande av mark och naturtillgångar ger incitament att stadigt öka markens produktivitet, med resultatet att allteftersom tiden går ger de sämsta lantbruken och gruvorna mer än de bästa lantbruken och gruvorna tidigare gett, och den punkt varifrån avkastningen minskar blir stadigt högre.

När man väl har insett att penninglönerna strikt bestäms av tillgång och efterfrågan, då blir det klart att löntagarens förmodade villighet att arbeta för minimal lön hellre än dö av svält, och kapitalistens villighet, allt annat lika, att betala lägre löner hellre än högre löner, båda är irrelevanta för den lön arbetaren faktiskt får. Lönen bestäms av efterfrågan och tillgången på arbetskraft.. Den kan inte falla lägre än vad som motsvarar den punkt där det råder full sysselsättning. Om den sjunker under denna punkt, skapas en brist på arbetskraft, vilket gör att det ligger i de arbetsgivares egenintresse som kan och vill betala högre lön att erbjuda högre löner, så att de inte förlorar anställda till andra arbetsgivare som inte kan eller vill betala lika mycket.

Dessutom utgör ett lönefall mot den punkt där det råder full sysselsättning inte någon möjlighet att uppnå existensminimumlöner bakvägen, så att säga, eftersom det åtföljs av ett fall både i varupriserna och i bördan att försörja de arbetslösa. Lönefallet implicerar ett prisfall både enligt principen om produktionskostnad och enligt principen om tillgång och efterfrågan, för de lägre lönerna betyder inte bara lägre kostnader utan också högre sysselsättning, och därför mer produktion, och därför att en större tillgång på varor kommer ut på marknaden. Prisfallet tillsammans med en minskning av bördan att försörja de arbetslösa betyder nästan säkert en höjning av de reallöner man faktiskt får ut.

Den ökande arbetsproduktivitet och de motsvarande sjunkande varupriser som företagare och kapitalister åstadkommer äger rum i detta sammanhang där lönerna bestäms av den oberoende tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Allteftersom varupriserna sjunker, sjunker alltså inte lönerna, och därför stiger reallönerna. (Om, ifall penningmängden och spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet förblir desamma, tillgången på arbetskraft ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, sjunker penninglönerna, men priserna sjunker mera.) I den mån som penningmängden ökar samtidigt som arbetsproduktiviteten ökar, ökar förstås både efterfrågan på arbetskraft och på produkter. Som följd härav kan ökningen av reallönerna åtföljas av stigande penninglöner och av konstanta eller rentav stigande varupriser. Men förhållandet mellan löner och priser kommer att spegla förändringen i arbetsproduktiviteten, för denna minskar varupriserna i jämförelse med lönerna, medan ökningen i penningmängden påverkar båda mer eller mindre lika. (Under guldmyntfot skulle vi få en måttlig ökningstakt i penningmängden, vilken förmodligen skulle åtföljas av fallande priser och stigande penninglöner.)

Så mycket för den ”järnhårda lönelagen” i alla dess varianter.

Även inom området reproducerbara produkter är mängden arbetskraft förstås på intet vis det enda som bestämmer priset. Som Ricardo själv förklarade i avsnitt 4–6 i sitt kapitel om värde, är den tidsperiod under vilken de sammantagna vinsterna måste påverka lönerna innan slutprodukten säljs till konsumenterna en annan viktig prisdeterminant.[21][22] (Enligt min mening är Ricardos diskussion av tidsfaktorn i vissa avseenden t.o.m. insiktsfullare än Böhm-Bawerks. Efter att ha läst dessa avsnitt finns det förvisso alla skäl att tro att han skulle ha varit fullständigt enig med alla de väsentliga punkterna i Böhm-Bawerks Karl Marx and the Close of His System.[23] Faktum är att många människor kan finna Ricardos uttalande till McCulloch anmärkningsvärt: ”Jag tänker ibland att om jag på nytt skulle skriva det kapitel om värde som står i min bok, skulle jag tillstå att varors relativa värde regleras av två orsaker i stället för en, nämligen av den relativa mängd arbetskraft som är nödvändig för att producera ifrågavarande varor, och av vinstkvoten för den tid kapitalet förblev slumrande och till dess att varorna förts ut på marknaden.”[24])

Dessutom är själva lönerna och priserna på de olika material som bestäms av tillgång och efterfrågan ytterligare faktorer som ingår i bestämningen av priserna även i det område där mängden arbetskraft är relevant.[25] Och som tidigare påpekats är förstås bestämningen av priser genom kostnader aldrig den yttersta bestämningen, för de priser som utgör kostnaderna bestäms själva av tillgång och efterfrågan och speglar nyttan av de marginella produkterna, som Böhm-Bawerk så lysande förklarade.[26] Och förvisso finns det varupriser som inte har något samband alls med mängden arbetskraft eller produktionskostnad i någon form, utan uteslutande bestäms av tillgång och efterfrågan, något som Ricardo själv påpekade.[27]

En radikal omtolkning av arbetarnas rätt till hela produkten

Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.

Enligt måttstocken att resultaten ska tillskrivas dem som tänker ut och verkställer sina insatser på högsta nivå, måste företagarna och kapitalisterna tillskrivas hela deras företags bruttoprodukt och alla de försäljningsintäkter mot vilka denna produkt utbyts. Detta är faktiskt den accepterade måttstocken inom alla områden utanför den ekonomiska verksamheten. Till exempel tillskriver man Columbus upptäckten av Amerika, Napoleon segern vid Austerlitz, och presidenten (eller som mest en jämförelsevis liten handfull ämbetsmän) Förenta staternas utrikespolitik. Man tillskriver dem detta trots det faktum att Columbus inte kunde ha gjort sin upptäckt utan hjälp från sin besättning, inte heller att Napoleon kunde ha vunnit sin seger utan sina soldaters hjälp, inte heller att Förenta staternas utrikespolitik kunde genomföras utan hjälp från de anställda inom utrikesdepartementet. Den hjälp dessa människor ger uppfattas som det medel varmed de som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå uppnår sina målsättningar. Intelligensen, syftet, riktningen och integrationen sprids uppifrån och ned, och tillskrivandet av resultatet sprids nedifrån och upp.

Enligt denna måttstock ska Fordfabrikernas och Standard Oils produkt i äldre tider tillskrivas Ford och Rockefeller. (I många fall måste förstås produkten tillskrivas en grupp av företagare och kapitalister, inte bara någon enstaka framstående gestalt.) I vilket fall som helst tillgodoses arbetarens rätt till det fulla värdet av sin produkt just när en Rockefeller eller en Ford, eller deras mindre kända motsvarigheter, får betalt av sina kunder för sina produkter. Produkten är deras, inte de anställdas. Den hjälp de anställda ger belönas till fullo när producenterna betalar dem löner.

Denna syn på naturen av arbetarens rätt till hela produkten leder till en mycket annorlunda syn på betalningen av inkomster till kapitalister vilkas roll i produktionen kan bedömas som passiv, som t.ex. kanske de flesta mindre aktieägare och de som erhåller ränta, jordränta och resursroyalties[28]. Om betalningen av sådana inkomster faktiskt utgjorde utsugning av arbetare, skulle det inte vara en utsugning av lönearbetare. Sådana inkomster betalas av företagarna – av de aktiva kapitalisterna; de utgör inte något avdrag från löner utan från vinster. Om det förekom någon utsugning här, skulle det vara denna grupp och inte löntagarna som var de utsugna parterna. Vad detta i praktiken skulle innebära är att individer som Rockefeller och Ford sögs ut av änkor och föräldralösa, för det är sådana individer som till större delen utgör kategorin passiva kapitalister.

I själva verket är dock betalningen av sådana inkomster aldrig någon utsugning, eftersom sådana betalningar är en källa till gagn för dem som betalar dem. De betalas för att förvärva tillgångar vilkas användning är en källa till vinster utöver de betalningar som måste göras. Dessutom behöver de som erhåller sådana inkomster inte alls vara passiva; de kan mycket väl förtjäna sina inkomster genom att utföra en avsevärd mängd intellektuellt arbete. Var och en som har försökt förvalta en aktie- och obligationsportfölj eller fastigheter bör veta att det inte finns någon gräns för den mängd tid och möda sådan förvaltning kan absorbera i form av att söka och värdera investeringsmöjligheter, och att jobbet blir bättre gjort ju mer sådan tid och möda man kan ägna åt det. I frånvaro av statsingripanden i form av förekomsten av statsskulder, lånegarantier och depositionsförsäkringar (för att inte nämna ”transfereringskostnader”) skulle storleken av verkligt oförtjänta inkomster i det ekonomiska systemet vara mycket blygsam, för nästan varje annan form av investering skulle fordra att man utövar någon betydande grad av skicklighet och omdöme. De som inte kan eller vill utöva sådan skicklighet och sådant omdöme skulle antingen snabbt förlora sina tillgångar eller skulle behöva låta sig nöja med mycket låg avkastning som kompensation för trygghet för sitt kapital, och det skulle möjligen spegla avdraget av förvaltningsavgifter till förvaltare eller andra parter.

Man bör också inse att i en laissez-faire-ekonomi, där varken personer eller bolag inkomstbeskattas (en verklig utsugning av arbetarna) och där det inte finns några lagliga restriktioner för sådana affärsverksamheter som insiderhandel och utdelning av aktieoptioner, är företagarna och de aktiva kapitalisterna i en position där de kan äga en ständigt växande andel av det kapital de använder. Med sina höga inkomster kan de fortlöpande köpa upp de aktier som ägs av de passiva kapitalisterna.

På detta sätt kommer under kapitalismen de arbetare – företagarna och de aktiva kapitalisterna – som faktiskt har ett giltigt krav på ägande av industrierna att faktiskt äga dem. Om och om igen uppträder nykomlingar utan ett öre på fickan på scenen och säkrar tack vare sin framgång ett växande inflytande över hur produktionen går till och blir till sist ägare av enorma personliga förmögenheter. En ironisk konsekvens av Adam Smiths misstag på detta område, att räknas in bland alla socialismens övriga absurditeter, är att socialisterna vill ge ägandet av industrierna till fel arbetare! Och för att göra detta vill de förstöra det ekonomiska system som ger det till rätt arbetare. De vill ge det till kroppsarbetarna, medan kapitalismen ger det till dem som tillhandahåller den vägledande och styrande intelligensen i produktionen.

Det är inte ägnat att förvåna att socialisterna och deras medlöpare, de nutida ”liberalerna”, fördömer kapitalismen för att den ger ägandet till rätt arbetare. De fördömer den när de fördömer höga löner och aktieoptioner för chefer i nyckelposition.

Utsugning och socialism

Som en sista ironi visar det sig inte bara att kapitalismen inte är ett system som suger ut arbetarna, utan att det system som faktiskt suger ut arbetarna är socialismen. Socialismen etablerar just den sorts utsugning för vars påstådda existens människor försöker kullkasta kapitalismen.

Den socialistiska staten har ett allomfattande monopol på sysselsättning och produktion. Dess medborgare är ekonomiskt maktlösa både i sin egenskap av arbetare och i sin egenskap av konsumenter. Ingen ekonomisk faktor tvingar socialiststaten att ta hänsyn till deras önskemål. Ur ekonomisk synvinkel behöver socialiststatens härskare bekymra sig om värdet av sina medborgare endast försåvitt som den har ett behov av att medborgarna har den hälsa och styrka som fordras för att arbeta.

Dessutom är socialiststatens ledande moraliska och politiska princip att medborgaren inte är något självändamål, vilket han erkänns vara under kapitalismen, utan ett medel för ”samhällets” ändamål. Eftersom samhället inte bebor någon känd bergstopp och man inte kan kommunicera med det på något direkt sätt, kan dess ändamål endast göras kända genom socialiststatens härskare. Alltså betyder principen att individen är ett medel för samhällets ändamål i praktiken med nödvändighet att han är ett medel för samhällets ändamål så som det förutspås, tolkas och bestäms av socialiststatens härskare. Och vad detta betyder är att han är ett medel för härskarnas ändamål. Man kan knappast föreställa sig ett servilare arrangemang.

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.[29]

Sammanfattning och slutsats

Trots det stöd som den klassiska ekonomin historiskt sett har gett utsugningsteorin är det den som tillhandahåller grunden för att vända upp- och ned på utsugningsteorin. På grundval av Ricardos vinstbegrepp och J.S. Mills sats ”efterfrågan på varor är inte efterfrågan på arbetskraft” gör den det möjligt att visa hur vinster och inte löner måste betraktas som den ursprungliga och primära inkomstformen, varifrån andra inkomster uppkommer som avdrag. Och vidare inte bara hur vinster är en arbetsinkomst (trots att de varierar med storleken av det investerade kapitalet och den tidsperiod under vilken det investeras), utan också hur företagarnas och kapitalisternas arbete har ett mera grundläggande ansvar för produktionen av produkter än löntagarnas arbete, med resultatet att ”arbetarnas rätt till hela produkten” bör betyda företagarnas och kapitalisternas rätt till försäljningsintäkterna – en rätt som infrias varje dag under en kapitalistisk ekonomis normala verksamhet. Dessutom möjliggör de klassiska lärorna om tillgång och efterfrågan, lönefonden, distinktionen mellan värde och rikedomar, och till och med arbetsvärdeteorin (lämpligen modifierad enligt de linjer som antytts av Ricardo och J.S. Mill och med införlivande av de framsteg i pristeori som gjorts av Böhm-Bawerk) en förklaring av reallönerna som grundar sig på arbetets produktivitet, vilken det är företagarnas och kapitalisternas ekonomiska funktion att stadigt öka. Slutligen kan det visas hur socialismen, med dess allomfattande statliga monopol på anställning och tillgångar, är det ekonomiska system som utsugningsteorin i själva verket är tillämplig på.

Copyright © 2005, 1985 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna. Det är tillåtet att återge uppsatsen på nätet, förutsatt att källan anges och att författaren underrättas.

Originalets titel: Classical Economics Versus The Exploitation Theory.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


1) Båda termerna används på svenska; i fortsättningen har jag hållit mig till ”utsugningsteorin” Marx själv använder ordet ”Ausbeutungstheorie” på tyska. Ö.a.

[2]) F.A. Hayek, The Road to Serfdom (Chicago: University of Chicago Press, 1944). – Svensk översättning: Vägen till träldom (Stockholm: Timbro, 1996). (Det finns även en äldre översättning från 1944.)

[3]) Den ”järnhårda lönelagen” eller ”the iron law of wages” är idén att reallönerna under fri konkurens om arbetskraften alltid tenderar att falla till vad som utgör existensminimum för en arbetare. Den formulerades i själva verket av den tyske socialisten Ferdinand Lasalle, men man har antagit att den har stöd i de klassiska ekonomernas, framför allt Ricardos, läror. Ö.a.

[4]) Se Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i Hunckes och Sennholz översättning, 3 volymer (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1959), vol. II, s. 168–176, s. 248–256; vol. III, s. 97–115; av samme författare, ”Wert, Kosten und Grenznutzen”, Jahrbuch für Nationalökonomie und Statistik, Dritte Folge, Vol. III, 1892, s. 328 [denna uppsats har senare översatts till engelska av George Reisman under titeln ”Value, Cost and Marginal Utility“, Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, n. 3; se också översättarens ”Notes on the Translation“]; Friedrich von Wieser, Ursprung und Hauptgesetze des wirtschaftlichen Werthes, Wien 1884, s. 146–160; av samme författare, Natural Value, London och New York, 1893, s. 78, s. 181n, s. 183; John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Ashley Edition (nytryck, Fairfield, New Jersey: Augustus M. Kelley, 1976), bok III, kap. III–VI; också, George Reisman, Capitalism, s. 200–201, 206–209, 414–416. (För sidnummer i pdf-versionen av Capitalism ska man lägga till 58 sidor.)

[5]) Jevons menade att det enda möjliga sambandet mellan produktionskostnad och pris var via variationer i utbudet. Se W.S. Jevons, The Theory of Political Economy, 4. uppl. (London: Macmillan & Co., 1924), s. 165.

[6]) Kapitel 15 och 18 i Capitalism behandlar uttömmande keynesianismen och dess grundvalar, medan kapitel 10 gör detsamma med med de numera förhärskande uppfattningarna om monopol och konkurrens; om det senare, se också min uppsats ”Platonic Competion”, The Objectivist, augusti–september 1968 (nytryck Laguna Hills, California: The Jefferson School of Philosophy, Economics and Psychology). [Denna uppsats finns också i svensk översättning.]

[7]) Adam Smith, The Wealth of Nations, Cannan Edition, bok I, kap. VIII. – För översättningen har jag anlitat Den osynliga handen. Adam Smith i urval (Stockholm: Ratio, 1994), s. 63f; översättning Dagmar Lagerberg.

[8]) Karl Marx, Das Kapital, vol. 1, del 2, kap. 4. – Svensk översättning: Kapitalet (Lund 1969-1973; övers. Ivan Bohman).

[9]) D.v.s. den förklaring som nämns i nästa stycke, att ”varor i nuet är värdefullare än varor i framtiden”. Ö.a.

[10]) Marx, a.a., passim¸ Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 259–289, passim.

[11]) John Stuart Mill, Principles of Political Economy, bok 1, kap. 5, avsnitt 9.

[12]) F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 15f.

[14]) Se Böhm-Bawerk, Capital and Interest, vol. I, s. 263–271; vol. II, s. 105ff; Hayek, Prices and Production, revised edition (London: Routledge & Kegan Paul, 1935; nytryck, Fairfield, New Jersey: A.M. Kelley, (1967), passim.

[15]) Se Adam Smith, a.a., bok 1, kap. 10, del 1; David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation, 3. uppl. (London: 1821), kap. 4. [Denna bok finns också i svensk översättning under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper i översättning av Erik Carlquist (Stockholm, Bokförlaget h:ström, 2009).] Se också Reisman, Capitalism, s. 172–180.

[16]) Att framgångsrikt föregripa förändringar i konsumenternas efterfrågan tidigare än andra är också ett viktigt sätt att tjäna exceptionellt stora vinster och tjänar till att kraftigt öka de förmåner man vinner på ekonomiskt framåtskridande. Se om detta Capitalism, s. 179.

[17]) Med ”värde” menar Ricardo värde beräknat i pengar, och med ”rikedomar” pengarnas köpkraft, d.v.s. vad man faktiskt kan köpa för pengarna. Se kapitel 20 i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (s. 218ff i den svenska översättningen). Ö.a.

[18]) Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 7, kap. 20.

[19]) Ricardo, a.a, kap. 5.

[20]) Smith, a.a., bok 1, kap. 3.

[21]) Se Ricardo, a.a., kap. 1.

[22]) Originalet har “… the period of time for which profits must compound on wages …” Det finns tyvärr inte något bra svenska ord för ”compound” i den bemärkelse som är relevant här. Det engelska uttrycket ”compound interest” heter t.ex. ”ränta på ränta” på svenska, inte ”sammantagen ränta” eller ”ränta som samlas på hög”. Men innebörden är att en längre tidsperiod påverkar relationen mellan priser och löner, och att denna påverkan blir större, ju längre tidsperiod det rör sig om. Jag mejlade George Reisman  själv för att förstå innebörden av detta, och han gav mig ett klargörande svar ur vilket jag citerar:

Föreställ dig att produktionen av en produkt fordrar ett utlägg för löner på $1000 som görs 1 år före försäljningen av produkten, och att detta är den enda kostnaden i sammanhanget. Om vinstkvoten är 10 procent skulle försäljningspriset för produkten vara $1100. Om nu 2 år skulle förflyta mellan utlägget för lönerna och försäljningen av produkten, skulle försäljningspriset vara $1210, eftersom det skulle vara nödvändigt att tjäna 10 procent per år under 2 års tid. [Och så vidare för 3, 4 eller fler år.]

Om man [i stället] börjar med priset på produkten som något givet, är det som påverkas de löner man måste betala för att möjliggöra att en viss given vinstkvot realiseras. Med en vinstkvot på t.ex. 10 procent måste en produkt som ska säljas för $1000 produceras för en kostnad (för enkelhets skull bara löner) av $909,91, d.v.s. den summa som multiplicerad med 1,1 är lika med $1000. [Och så vidare för längre tidsperioder.]

Hoppas detta är klargörande för läsarna också. Ö.a.

[23]) Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System, översatt av Alice Macdonald (New York: The Macmillan Company, 1898; nytryck, New York: Augustus M. Kelley, 1949). Denna uppsats finns också omtryckt under titeln “Unresolved Contradiction in the Marxian Economic System” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk (South Holland, Illinois: Libertarian Press, 1962).

[24]) Se The Works and Correspondence of David Ricardo, Piero Sraffa, red. (Cambridge, England: The Syndics of the Cambridge University Press, 1952), vol. 8, s. 194.

[25]) John Stuart Mill kommer mycket nära en korrekt framställning av alla de relevanta faktorerna i sitt kapitel om den slutgiltiga analysen av produktionskostnaden. Se J.S. Mill, a.a., bok 3, kap. 4.

[26]) Se ovan, fotnot 4.

[27]) Se Ricardo, a.a., kap. 1, avsnitt 1. [De varor Ricardo själv nämner som exempel på detta är ”vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i mycket begränsad mängd … Ö.a.]

[28]) Royalties som man får som ägare till naturtillgångar, som t.ex. oljekällor eller gruvor. Ö.a.

[29]) Se Mises, Socialism (New Haven: 1951; nytryck, Indianapolis: Liberty Classics, 1981), s. 113–142, s. 211–220, s. 516–521; Human Action s. 698–715; Hayek, The Road to Serfdom, s. 48–50; densamme, red., Collectivist Economic Planning (London: George Routledge & Sons, 1935); Reisman, Capitalism¸ s. 275–278, 288–290.

Uppgång och krasch i mikrokosmos

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 26 oktober 2010 samt på Misesinstitutets hemsida 8 november 2010.

Konjunkturcykelns väsentliga kännetecken, växlingarna mellan konjunkturuppgångar och krascher[1], kan förstås genom att man ser dem i termer av en enskild persons ekonomiska omständigheter.

Föreställ dig alltså att en vanlig person har levt sitt liv mer eller mindre efter sina tillgångar. Och nu får han en dag ett rekommenderat brev från en storbank. Brevet informerar honom om att han är ensam arvinge till en avlägsen släkting som ägde en avsevärd förmögenhet, och att han ska infinna sig på bankens huvudkontor i sin hemstad för att underteckna de nödvändiga dokumenten och få alla de nödvändiga auktoriseringarna för att fortsättningsvis förfoga över denna förmögenhet efter eget gottfinnande. Naturligt nog infinner han sig snabbt för att ta över denna nyvunna förmögenhet.

Antingen förmögenheten i fråga är $100 miljoner eller $10 miljoner, kommer den med säkerhet att få stort inflytande på denne persons liv från och med nu. Ty den öppnar nya världar för honom genom att göra det möjligt för honom att nu ha råd att köpa saker som han tidigare aldrig kunnat drömma om att köpa. Han har nu råd med ett nytt hem, kanske en herrgård. Han kan köpa en helt ny garderob, resa jorden runt, lämna varje arbete han för närvarande har och som han inte trivs med.

Om han är företagare kan han avsevärt utvidga sitt företag. Om han inte är företagare, kan han starta ett företag av avsevärd storlek. Och han har nu dessutom råd att investera och spekulera på aktie- och bostadsmarknaderna, försåvitt som hans nyvunna rikedom gör det möjligt för honom att inte längre frukta förluster på bara något hundratal eller tusental dollar; i stället förefaller det som att han nu har råd att förlora så mycket som en miljon dollar och ändå vara mycket rik.

Detta är en period av konjunkturuppgång för vår person. Hans liv är lätt. Han kan göra så mycket mera än han någonsin kunnat göra förr. Och hans framtidsutsikter förefaller obegränsade. Under återstoden av sitt liv kommer han med glädje att se tillbaka på denna period och ivrigt önska att få återuppleva den. Den är ”de goda tiderna”.

Kraschen

Det som sätter punkt för vår persons bekymmersfria liv är ett andra brev. Detta brev förklarar att det nu har bevisats att den släkting vars förmögenhet han tagit emot hade skaffat sig den genom brottslig verksamhet. Alltså tillhörde förmögenheten i själva verket inte denne släkting och kunde därför inte med rätta överföras av honom till någon annan.

Banken drar följaktligen slutsatsen att vår person är skyldig att återlämna förmögenheten. Därför har alla hans konton i banken i fråga frusits, och man har skaffat domstolsförelägganden som hindrar honom från att lägga ut mer av vad han hade trott vara hans arv och kräver att han betalar tillbaka allt som finns kvar av det.

Vår person finner sig nu begravd i ett berg av skulder som han inte kan återbetala. Han måste sälja sitt hem eller sin herrgård, med all sannolikhet för mindre än han hade betalt. (Om inte annat kommer detta förmodligen att bli fallet helt enkelt därför att han måste betala mäklaravgifter och inte kan vänta särskilt länge på att hitta rätt köpare.) Att sälja de kläder och många andra av de varor han köpt kommer förmodligen bara att inbringa bråkdelen av vad han betalt för dem. Allt han lagt ut på att resa jorden runt kommer han att förlora helt och hållet, liksom sina utgifter för många andra former av lyxkonsumtion. Vad gäller hans investeringar kan de vara lönsamma eller olönsamma. Men givet vår persons avsaknad av stora ekonomiska framgångar innan han fick sitt arv är det troligast att de kommer att ha varit olönsamma.

Slutresultatet av allt detta är att vår persons mottagande av sitt ”arv” har visat sig vara en ekonomisk katastrof för honom. Det har fått honom att göra omfattande inköp i den förfelade övertygelsen att han var ägare till en förmögenhet, när han i själva verket inte var det, och har därigenom fått honom att leva långt utöver sina tillgångar och att slösa bort mycket eller allt av den rikedom han hade innan han fick sitt ”arv”.

Uppgång och krasch i ekonomin i stort

Mönstret för konjunkturuppgångar och krascher i ekonomin i stort är väsentligen likadant som vad som har skildrats i fallet med denne privatperson. I båda fallen kännetecknas uppgången av att det förefaller finnas stora nya och ökade rikedomar som i själva verket inte existerar. Kraschen är efterdyningen efter det ekonomiska beteende som inspirerats av denna illusoriska rikedom.

I cykeln av uppgång och fall i ekonomin i stort tar den illusoriska rikedomen inte formen av falska arv utan av nyskapad papperskredit från bankerna som förväxlas med kapital som representerar verklig, fysisk rikedom. På anstiftan av och med stöd från Federal Reserve skapade bankerna i de senaste konjunkturuppgångarna åtskilliga biljoner fler nya pengar som de lånade ut. På grundval av detta fiktiva kapital fick man det ekonomiska systemet att fortskrida som om motsvarande ny och ökad fysisk rikedom hade kommit till. Resultatet var bland annat att det byggdes kanske så många som tre miljoner nya bostäder som människor inte kunde betala för.

I själva verket är det kapital som faktiskt är tillgängligt under konjunkturuppgången otillräckligt för att stödja de projekt som sätts igång på grundval av kreditexpansionen. I stället för att skapa nytt och ökat kapital tjänar kreditexpansionen till att driva upp lönerna och priserna på kapitalvaror. Detta minskar kapitaltillgångarnas köpkraft. I slutändan skapar det en situation i vilken de som normalt skulle ha varit i en position att låna ut pengar finner att de inte kan låna ut pengar, eller inte kan låna ut lika mycket, eftersom de behöver tillgångarna för att finansiera sina egna interna verksamheter som nu måste bedrivas till högre löner och högre priser på kapitalvaror. Samtidigt och av samma skäl finner låntagare att de tillgångar de har lånat är otillräckliga. Alltså behöver låntagarna mer pengar medan långivarna endast kan låna ut mindre pengar. Slutresultatet blir en kraftig kreditåtstramning där företag går i konkurs på grund av bristande tillgångar.

Under uppgångsfasen har väldiga skulder ackumulerats. Allteftersom dessa skulder blir omöjliga att återbetala minskar i motsvarande grad kapitalet i de företag som lånat ut tillgångarna. Under processens lopp kan kapitalet i de banker som skapat den nya och ökade krediten utplånas, vilket skapar en potential för bankrusningar och en faktisk nedgång i penningmängden i det ekonomiska systemet. Blotta den illavarslande utsikten för sådana händelser skapar en betydande ökning i efterfrågan på pengar i form av kontanter, vilket får till följd att spenderingen i det ekonomiska systemet börjar minska t.o.m. utan en faktisk minskning av penningmängden.

Den slutsats man ska dra är att nyckeln till att undvika ”krascher” är att undvika den kreditexpansion och de ”konjunkturuppgångar” som skapar dem. Uppgångar är inte perioder av välstånd utan av slöseri med rikedom. Ju längre de varar, desto värre blir den förödelse som följer.

Copyright © 2010 George Reisman.

Originalets titel: Boom-Bust in Microcosm.

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Efter lite tvekan har jag valt denna översättning för engelskans ”boom-bust”. Ö.a.

Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 24 augusti 2012 och senare på Misesinstitutets hemsida 30 augusti 2012.

De nyligen inträffade massmorden i Aurora, Colorado och sedan i Oak Creek, Wisconsin har lett till förnyade krav på ”vapenkontroll”, vilka ytterst syftar till att beröva den enskilde medborgaren hans konstitutionella rätt att inneha och bära vapen. Man tror att om individen berövades denna rätt, skulle sådana skjutningar inte äga rum på grund av blotta avsaknaden av tillgängliga vapen.

Låt mig genast säga att jag också tror på vapenkontroll. Jag gör emellertid detta i ljuset av vetskapen att det allra största antalet gevär och andra vapen och de kraftfullaste av dem är i statens ägo. Först och främst naturligtvis den federala regeringen som har atom- och vätebomber lika väl som ballistiska missiler att avfyra dem, krigsflottor och tusen sinom tusen stridsvagnar, flygplan, artilleripjäser, maskingevär och  mindre vapen. Delstatsregeringar och lokala myndigheter äger också avsevärda mängder vapen, om än färre än den federala regeringen. Men bara de revolvrar, gevär, hagelbössor, klubbor, tårgas och elpistoler de har i sin ägo är i stånd att vålla allvarliga skador och död och gör det ofta.

Dessutom är hotet om dödligt våld förhanden i varje lag, reglering, domstolsutslag eller dekret som härrör från varje statligt ämbete på varje nivå. Det är hotet om sådant våld som framtvingar lydnad från medborgarnas sida. T.o.m. en sådan oskyldig förseelse som en felparkering kan leda till döden, ifall en person envisas med att inte betala böterna och, när han till sist ställs inför att bli arresterad, gör motstånd genom att fysiskt försvara sig.

Bokstavligt talat allt staten gör är ytterst ett hot att peka med ett vapen mot någon och om nödvändigt använda det. Om så inte vore fallet skulle lagen, regleringen, domstolsutslaget eller vad det vara må vara utan kraft och verkan. Människorna skulle vara fria att ignorera dem om de så ville. På grund av statens underförstådda hot att använda dödligt våld för att upprätthålla sina beslut, måste varje meningsfullt program för vapenkontroll framför allt fokusera på att strikt kontrollera och reglera statens verksamheter.

Staten besitter överväldigande makt att svara på vanliga brottslingars bruk av våld. Detta är dess grundläggande inhemska funktion. Själva existensen av lagar mot sådana brott som mord, rån och våldtäkt tjänar som kontroll över bruket av våld, inklusive bruket av vapen, från potentiella förövare av sådana handlingar, eftersom de avskräcker honom från att begå dem. Ju effektivare staten är i att gripa förövarna av sådana handlingar och ju säkrare det är att de får ett lämpligt straff, desto större är avskräckningseffekten, och därmed är den underförstådda vapenkontrollen desto effektivare.

Hela vår konstitution och vår rättighetsförklaring är väsentliga åtgärder för vapenkontroll – denna gång vapenkontroll som riktas mot staten. Till exempel förbjuder första grundlagstillägget staten att använda sina vapen till att inskränka vår yttrande- eller pressfrihet. Andra grundlagstillägget förbjuder staten att använda sina vapen till att inskränka medborgarens frihet att inneha och bära vapen. Indirekt tjänar också andra grundlagstillägget till att begränsa statens bruk av vapen till att inskränka friheten i allmänhet. Detta beror på att i vårt system med maktfördelning [”checks and balances”] utgör beväpnade medborgare en motvikt mot möjligheten att staten blir tyrannisk och försöker använda sin makt till att hota medborgarnas liv och egendom. Det bör förstås som att det andra grundlagstillägget skyddar balansen mellan den makt som förblir i folkets händer och den makt det har delegerat till staten. Faktum är att andra grundlagstilläggets språkbruk – ”Eftersom en vältränad och disciplinerad milis är nödvändig för en fri stats säkerhet ska folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas” – ska förstås på detta sätt.

Genomsnittsamerikanen av idag har intellektuellt fjärmat sig så långt från sina förfäder att han, i stället för att betrakta staten med misstänksamma ögon, är mer benägen att betrakta den som praktiskt taget en förälder, som bara är intresserad av att skydda och hjälpa honom. Det onda, tror han, kan endast komma från okontrollerade privatpersoner, i synnerhet giriga affärsmän och kapitalister samt, då och då, psykopater som mördarna i Aurora och Oak Creek. Och i dessa fall tror man förstås att lösningen är ännu mer statlig makt – makt att beskatta, reglera och kontrollera affärsmännen och kapitalisterna ända därhän att de utrotas, och ytterst makten att beröva privatpersoner rätten att äga vapen.

Det faller helt enkelt nuförtiden inte många in att staten skulle kunna vara källan, inte bara till massiva ekonomiska skador utan till mänsklig död i en skala som får de dödsfall som orsakas av de värsta individuella psykopater att verka jämförelsevis obetydliga. Antalet mord som kan tillskrivas stater världen över under 1900-talet, inklusive de som varit följden av statligt orsakad hungersnöd på sådana platser som Ukraina och Kommunistkina, uppskattas överskrida 260 miljoner. Av denna totalsumma är Kommunistkina ansvarigt för mer än 76 miljoner, Sovjetunionen för nästan 62 miljoner och Nazityskland för nästan 21 miljoner. (R.J. Rummel, Death by Government [New Brunswick, N.J., Transaction Publishers, 1994], fotnot 1.) Särskilt anmärkningsvärt är att ungefär 2 miljoner av de mord som begicks av Nazityskland var i form av massavrättningar som till sin natur liknade dem i Aurora och Oak Creek, men utförda i en skala som står i proportion till storleken på militära enheter.

Detta var de fruktade ”SS Einsatzgruppen”, som skickades in i Sovjetryssland bakom de avancerande tyska arméerna för det uttryckliga syftet att mörda så många judar som de kunde finna. Organiserade i enheter som i storlek sträckte sig från plutoner till bataljoner sattes ungefär 3000 statligt anställda psykopatiska mördare i arbete i ett program för systematiskt massmord. I olikhet mot de senaste ohyggligheter som begicks av de två amerikanska psykopaterna var de ohyggligheter som begicks av dessa statligt anställda psykopater inte begränsade till bara en gång under en enda dag innan de tog slut. Nej. De upprepades många gånger om dagen, dag efter dag, månader i ända.

Om och om igen sköts hundratals och tusentals försvarslösa människor, inklusive kvinnor och barn, ofta med maskingevär framför diken som de hade fåtts att gräva och i vilka de föll ned döda i massgravar. Sådana mord upphörde först när de ersattes med den effektivare metod för massmord som utgjordes av gaskamrar, som stod för ytterligare 4 miljoner mord på judar utöver de 2 miljoner som utfördes genom massavrättningar.

Om bara offren hade varit beväpnade! Om de 6 miljoner mördade judarna hade varit beväpnade och redo att kämpa för sina liv när nazisterna kom efter dem, hade de kanske kunnat få åtminstone en nazist att betala med sitt liv för varje judisk familj som fördes bort. Det skulle ha blivit ungefär en miljon nazister. Att förutse ett sådant utfall skulle mycket väl kunna ha varit nog för att förhindra nazisternas massutrotningspolitik eller åtminstone kväva den i sin linda. Det skulle vara en enorm illustration av principen att vapen i offrens händer tjänar som kontroll av vapen i händerna på mördare eller potentiella mördare eller angripare av vad slag det vara må. Om publiken på den biograf i Aurora där morden ägde rum hade haft lov att ha vapen i sin ägo, skulle antalet offer med säkerhet ha blivit betydligt färre. Var och en som satt i närheten av mördaren och med ett vapen i sin ägo skulle snabbt ha kunnat stoppa honom.

Det sista Förenta staterna behöver är ”vapenkontroll” i bemärkelsen att beröva dess medborgare deras rätt att äga vapen. Vad Förenta staterna verkligen behöver är kontroll över statens bruk av vapen.

Det amerikanska folket och dess valda representanter har bokstavligt talat förlorat mycket av kontrollen över sin regering och dess bruk av vapen. Sedan 1945 har Förenta staterna varit inblandat i fyra krig – Korea, Vietnam, Afghanistan och Irak – som inte förklarats av kongressen, trots det faktum att konstitutionen klart och tydligt föreskriver att kongressen ska ha makten att förklara krig. Samma process av växande statlig makt, koncentrerad i dess verkställande gren, som har undanröjt behovet för kongressen att förklara krig, har också avlägsnat det juridiska skyddet för ekonomisk frihet och därmed praktiskt taget varje band som lagts på kongressens makt att blanda sig i den ekonomiska verksamheten.

Detta har fått till följd att kongressen har mycket mer makt än den direkt är i stånd att utöva, och detta får dessutom till följd att den har varit tvungen att delegera det mesta av sin ökade lagstiftningsmakt till dussintals oberoende reglerande organ. Fram till december 2010 har dessa organ, lokaliserade inom den verkställande grenen, skrivit hela 75 000 sidor av regleringar, vilka var och en äger laga kraft. De reglerande organen utövar dessutom lagstiftande, verkställande och dömande makt. De agerar som åklagare, domare och jury. Alltså har vi nu dussintals organ som inte valts och från vilka inget ansvar kan utkrävas som skriver motsvarigheten till lagar och auktoriserar bruket av vapen för att genomdriva dem. Vapenkontroll fordrar att sådana organ avskaffas.

Det amerikanska folket och dess valda representanter håller allt mer och mer på att tappa kontrollen över staten och dess bruk av vapen. En stat vars verksamheter är utöver vad en intelligent, samvetsgrann ledamot av representanthuset eller senaten är i stånd att förstå är en stat som är utom kontroll. De ansvariga vet inte, och kan inte veta, vad de gör, trots det faktum att de gör det med vapen. De flesta av dem läser inte ens och studerar inte noga, än mindre då till fullo förstår, de flesta av de lagförslag det är meningen att de ska rösta om. De inför rutinmässigt lagar vilkas konsekvenser de inte känner till och vilkas väsentliga termer de inte ens kan definiera. Detta är milt sagt ett ytterst farligt sakernas tillstånd.

Genuin vapenkontroll, inte den variant som vänsterdominerade media yrkar på, fordrar en radikal nedskärning av statens verksamhet. Denna nedskärning måste fortskrida ända därhän att staten är bemyndigad att använda sina vapen endast mot dem som har begått aggressionshandlingar, d.v.s. har initierat fysiskt tvång, mot andras person eller egendom. Detta inbegriper givetvis bruket av tvång som försvar och vedergällning mot främmande stater som begått aggressionshandlingar mot Förenta staterna och dess medborgare.

Om vi misslyckas med att hejda och vända statsmaktens frammarsch och vår egen och andra regeringars allt mer okontrollerade hot att använda sina vapen, kan följden bli ett antal människor som mördats av sina regeringar senare under detta århundrade som vida överskrider t.o.m. den totalsumma som registrerats för 1900-talet. De mer än en kvarts miljard människor som mördats av sina regeringar under det senaste århundradet kan mycket väl överskridas och bli till miljarder människor som mördas av sina regeringar under detta århundrade.

Ven skulle kunna vilja mörda miljarder människor? Vilka är detta århundrades mega-kommunister och mega-nazister som skulle sätta sådana planer i verket ifall de någonsin skulle komma till makten? Det är de människor som delar sådana uppfattningar som de som uttrycktes av Storbritanniens prins Philip när han skrev: ”Jag undrar just hur det skulle vara att reinkarneras som ett djur av en art som så reducerats i antal att den löpte fara att utrotas. Vad skulle dess känslor mot det människosläkte vara, vars befolkningsexplosion hade förvägrat den en plats att existera … Jag måste erkänna att jag är frestad att be om att reinkarneras som ett synnerligen dödligt virus.”

Mord på miljarder människor impliceras i vars och ens tänkande som hyser uppfattningen att det finns ”för många” miljarder människor. De miljarder som utgör de ”alltför många” – de påstått ”överflödiga”, ”onödiga”, ”miljöförstörande” miljarderna – de är de potentiella måltavlorna för en framtida mega-förintelse.

Det är sant att en sådan förintelse inte oundvikligen impliceras. Folkmängden kan minska helt enkelt som följd av frivilligt sjunkande födelsetal. Faktum är att detta redan har skett i världens avancerade ekonomier. Och om inte folkmängden minskar som det kumulativa resultatet av frivilliga individuella val, eller inte minskar ”tillräckligt” för att tillfredsställa prins Philip och hans gelikar, kan andra moraliska vederstyggligheter än just massmord leda till målet massiv avbefolkning. Tvångssteriliseringar och tvångsaborter, sådana som förekommit i Kommunistkina, är vad man lätt kommer att tänka på. Men lägg därtill en stark dos psykopatiskt hat mot mänskligheten, plus okontrollerad statlig makt i hatarnas händer, och mord i miljardskala blir definitivt en möjlighet.

I år är det 2012. Hur många människor kunde år 1912 ha förutsett att om bara två år skulle världen störtas in i generationer av massdödande och massmord, till allra största delen inspirerade av nationalismens och socialismens kollektivistiska ideologier? Är det omöjligt att världen under de kommande åren på liknande sätt kommer att kännetecknas av att det uppstår miljörörelsediktaturer med målet att utrota de miljarder, inom eller utom landet, vilkas existens de uppfattar som att de förstör ”miljön” eller att de står i vägen för levnadsstandarden för dem som tillåts finnas kvar?

Har de antimänskliga ideologier som stod i förgrunden redan i början av 1900-talet ersatts av en ideologi av individuella rättigheter och ekonomisk frihet? Rör sig världen bort från kollektivismen och socialismen och mot laissez-faire-kapitalism, eller beskrivs tvärtom t.o.m. det minsta spår av ekonomisk frihet som laissez-faire och ges skulden för den rådande ekonomiska krisens existens, vilket därmed driver världen mot ännu mer statlig kontroll och ännu mindre ekonomisk frihet?

Det finns klart och tydligt ett potentiellt hot mot mänskligt liv och välbefinnande som skymtar vid horisonten och som är av aldrig förut skådade proportioner. Det är förhanden i många människors öppet uttryckta, hatfulla och mordiska idéer. Förr eller senare kommer dessa idéer, som svar på den ena eller andra krisen eller serien av kriser, att översättas i fysisk handling om de inte övervinns av andra idéer, idéer som är för människan. Sannolikheten för ett katastrofalt utfall ökar stadigt med den fortsatta ökningen av den statliga makten och den motsvarande minskningen av individens frihet. För varje årtionde som går liknar Förenta staterna allt mindre sina grundlagsfäders land och allt mer ett land som Nazityskland eller Sovjetryssland. Om de senaste åtskilliga generationernas trend fortsätter, är det bara en tidsfråga innan Förenta staterna kommer att bli omöjligt att skilja från en totalitär diktatur.

För att vara trygga mot hotet om en totalitär regim med en politik av massmord, eller mot hotet om varje form av tyranni, måste det amerikanska folket behålla sin rätt att inneha och bära vapen och återställa den varhelst den har inskränkts. Det måste återetablera kontrollen över sin stat. Kongressen måste återta sin exklusiva rätt att förklara krig och sin exklusiva rätt att stifta lagar. Man måste fordra av domstolarna att de upprätthåller ekonomisk frihet. Statens storlek och omfång måste minskas ända därhän att samvetsgranna lagstiftare kan förstå dess verksamheter i detalj och vara i en position där de intelligent kan genomdriva lagar avsedda att kontrollera dem. Detta är vad som fordras för att etablera genuin och meningsfull vapenkontroll.

Det amerikanska folket får inte låta sig vilseledas till att ge upp sin rätt att äga vapen av de då och då inträffande tragedier som åtföljer innehavet av vapen, och som nästan alltid går att undvika, som t.ex. att ett litet barn hittar ett laddat gevär och avfyrar det. På grundval av en sådan måttstock skulle människor också vara tvungna att sluta köra bil för att undvika de tragedier som ofta blir följden av bilolyckor, och t.o.m. att åka häst och vagn för att undvika de tragiska olyckshändelser som kan bli följden av dem. Vad man alltid måste hålla i minnet är den ojämförligt mycket större faran att otaliga barn mister sina föräldrar och sina egna liv på grund av statligt anställda mördare som släpps lös mot en avväpnad befolkning.

För att ålägga staten vapenkontroll måste det amerikanska folket dessutom beväpna sig på ett mer grundläggande sätt än bara att inneha fysiska vapen. De behöver dessutom beväpna sig intellektuellt och moraliskt genom att läsa och studera de verk som skrivits av de stora moderna försvararna av friheten, framför allt Ludwig von Mises och Ayn Rand. Detta kommer att göra det möjligt för dem att bemöta och övervinna de ondskefulla idéer som ligger bakom missbruket av den statliga makten och dess fortlöpande tillväxt. En rustning av fysiska vapen i kombination med kunskap och moralisk övertygelse kommer att säkerställa att det amerikanska folket aldrig kommer att befinna sig i positionen av hjälplösa, vettskrämda människor som leds som får till slakt. De kommer aldrig att tillåta sig själva att bli vare sig offer för eller förövare av en förintelse, för de kommer att ha återvunnit kontrollen över sin stat och dess bruk av vapen. De kommer att ha uppnått den sorts vapenkontroll som tryggar deras liv och egendom och inte hotar någon annans liv och egendom.

Copyright © 2012 George Reisman

Originalets titel: Gun Control: Controlling the Government’s Guns.

Översättning: Per-Olof Samuelsson

De en procenten och de nittionio

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 19 oktober 2011 under den något otympliga rubriken How a Highly Productive and Provident One Percent Provides the Standard of Living of a Largely Ignorant and Ungrateful Ninety-Nine Percent och två dagar senare på Misesinstitutets hemsida under den något mindre otympliga rubriken In Praise of the Capitalist 1 percent. Den ingår också i Reismans bok The Benevolent Nature of Capitalism and Other Essays, tillgänglig som Kindlebok.

De protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen och dess talrika kloner på andra håll i landet och världen över mässar om att 1 procent av befolkningen äger all rikedomen och lever på bekostnad av de återstående 99 procenten. Den lösning de uppenbarligen implicerar är att de 99 procenten ska lägga beslag på de 1 procentens rikedom och använda den till sitt eget gagn hellre än att tillåta att den fortsätter att användas till gagn för de 1 procenten, vilka påstås vara ovärdiga och giriga kapitalistiska utsugare. Med andra ord är de protesterandes implicita program socialism och omfördelning av rikedomen.

Om vi lämnar åsido att rörelsens påstående är överdrivet, är det sant att en relativt liten minoritet faktiskt äger den vida större delen av landets rikedom. Hur överdrivna än siffrorna ”1 procent” och ”99 procent” än må vara, tjänar de ändå till att sätta detta faktum i starkast möjliga belysning.

Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.

De protesterande inser inte detta, därför att de ser världen genom en intellektuell lins som inte är tillämplig på livet under kapitalismen och dess marknadsekonomi. De ser en värld som fortfarande finns på sina håll och som fanns överallt för några århundraden sedan av självförsörjande bondefamiljer där var och en producerar för sin egen konsumtion och inte har någon väsentlig anknytning till marknader.

Om man i en sådan värld ser en bondes åker eller hans lada eller plog eller arbetsdjur, och frågar sig vem dessa produktionsmedel tjänar, är svaret bonden och hans familj och ingen annan. I en sådan värld kan, bortsett från någon tillfällig välgörenhetsgåva från ägarna, de som inte äger produktionsmedlen inte dra någon nytta av produktionsmedlen, om inte och förrän de själva på något vis blir ägare till produktionsmedlen. De kan inte dra nytta av andras produktionsmedel annat än om de ärver dem eller lägger beslag på dem.

I de protesterandes värld har produktionsmedlen väsentligen samma status som konsumtionsvaror, vilka som regel bara är till gagn för sina ägare. Det är på grund av detta som de som delar de protesterandes mentalitet typiskt avbildar kapitalisterna som feta män med tallrikar överfulla av mat, medan de breda massorna av lönearbetare lever nära svältgränsen. Enligt denna mentalitet är omfördelning av rikedom endast en fråga om att ta från kapitalisternas överfulla tallrikar och ge till de svältande arbetarna.

I den moderna värld där vi faktiskt lever är, i motsats till sådana trosföreställningar, kapitalisternas rikedom helt enkelt inte i någon större omfattning i form av konsumtionsvaror. Inte bara är den i överväldigande grad i form av produktionsmedel, utan dessa produktionsmedel används också i produktionen av varor och tjänster som säljs på marknaden. Helt olikt de förhållanden som rådde bland de självförsörjande bondefamiljerna är de fysiska förmånstagarna till kapitalisternas produktionsmedel alla medlemmar av den breda konsumerande allmänhet som köper kapitalisternas produkter.

Till exempel drar var och en i en kapitalistisk ekonomi som köper produkter från General Motors eller Exxon Mobil nytta av deras produktionsmedel, och detta utan att äga så mycket som en enda aktie i dessa företag: köparen av en bil från GM drar nytta av den GM-fabrik som producerade denna bil; köpare av bensin från Exxon drar nytta av dess oljekällor, oljeledningar och tankbilar. Dessutom drar alla som köper GMs eller Exxons kunders produkter nytta av deras produktionsmedel, försåvitt som deras produktionsmedel indirekt bidrar till deras kunders produkter. Till exempel har kunder i speceriaffärer vilkas varor levereras i lastbilar som tillverkats av GM eller drivs med dieselolja som producerats i Exxons raffinaderier nytta av existensen av GMs lastbilsfabriker och Exxons raffinaderier. Till och med de som köper produkter från GMs och Exxons konkurrenter, eller från dessa konkurrenters kunder, drar nytta av existensen av GMs och Exxons produktionsmedel. Detta beror på att GMs och Exxons produktionsmedel resulterar i en rikligare och därmed billigare tillgång på den sorts varor konkurrenterna säljer.

Med andra ord gagnas vi alla, 100 procent av oss, av de hatade kapitalisternas rikedom. Vi gagnas utan att själva vara kapitalister, eller utan att vara kapitalister i någon större omfattning. De protesterande hålls bokstavligen vid liv på grundval av de kapitalisters rikedom som de hatar. Som jag just påpekat tillhandahåller det hatade Exxonbolagets oljefält och oljeledningar det bränsle som driver de traktorer och lastbilar som är väsentliga för produktion och leverans av den mat de protesterande äter. De protesterande och alla andra kapitalisthatare hatar grundvalarna för sin egen tillvaro.

Nyttan av kapitalisternas produktionsmedel för dem som inte äger produktionsmedlen sträcker sig inte bara till köparna av dessa produktionsmedels produkter utan också till säljarna av den arbetskraft som anställs för att arbeta med dessa produktionsmedel. Kapitalisternas rikedom är med andra ord källan både till tillgången på produkter som de som inte äger produktionsmedlen köper och till efterfrågan på den arbetskraft som de som inte äger produktionsmedlen säljer. Härav följer att ju fler kapitalister det finns och ju större deras rikedom är, desto större är både tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, och därmed är också priserna desto lägre och lönerna desto högre, m.a.o. desto högre är vars och ens levnadsstandard. Ingenting är mer i genomsnittspersonens egenintresse än att leva i ett samhälle som är fullt av kapitalister som är mångmiljardärer och deras bolag, alla sysselsatta med att använda sin väldiga rikedom till att producera de produkter han köper och att konkurrera om den arbetskraft han säljer.

Icke desto mindre är den värld de protesterande trånar efter en värld där kapitalister som är miljardärer och deras företag har bannlysts och ersatts av små, fattiga producenter som inte skulle vara särskilt mycket rikare än de själva, vilket vill säga utfattiga. De förväntar sig att i en värld av sådana producenter, producenter som saknar det kapital som erfordras för att producera särskilt mycket av någonting, än mindre då bedriva massproduktion av den moderna kapitalismens tekniskt avancerade produkter, ska de på något vis ha det ekonomiskt bättre än de har det idag. Uppenbarligen kan de protesterande inte vara mer vilseledda.

Utöver att de inte inser att de så kallade 1 procentens rikedom är grundvalen för de så kallade 99 procentens levnadsstandard, inser de protesterande inte heller att ”girigheten” hos dem som söker bli en del av de 1 procenten, eller att förbättra sin position inom dessa 1 procent, är vad som tjänar till att fortlöpande förbättra de 99 procentens levnadsstandard.

Detta gäller naturligtvis inte för rikedom som har förvärvats med sådana medel som att erhålla statliga subventioner eller att hindra konkurrens genom skyddstullar och annan statlig inblandning. Detta är metoder som möjliggörs av den omfattning i vilken staten tillåts avvika från en policy av strikt laissez-faire och därigenom godtyckligt belöna eller straffa företag.

Bortsett från sådana avvikelser ackumuleras affärsförmögenheter genom de höga vinster som genereras genom införandet av nya och förbättrade produkter och effektivare och billigare produktionsmetoder, vilket följs av omfattande sparande och återinvestering av dessa höga vinster.

Till exempel byggde framlidne Steve Jobs förmögenhet på $6 miljarder på den grundvalen att Jobs hade gjort det möjligt för Apple Computer att introducera sådana nya och förbättrade produkter som iPod, iPhone och iPad och sedan i stor omfattning spara och återinvestera den andel av vinsterna som kom honom till del.

Två nära relaterade punkter behöver betonas. Först att de förmögenheter som ackumuleras på detta sätt i allmänhet tjänar i den mer storskaliga produktionen av just de produkter som tillhandahöll de vinster utifrån vilka ackumulationen har ägt rum. Så till exempel tjänade Jobs miljarder till stor del i produktionen av Apples produkter. På liknande sätt användes Henry Fords på sin tid stora personliga förmögenhet, som han förtjänat på grundval av att ha introducerat stora förbättringar i bilproduktionens effektivitet, vilka sänkte priset för en ny bil från omkring $10 000 vid 1900-talets början till $300 vid mitten av 20-talet, till att möjliggöra produktion av miljontals bilar av märket Ford.

För det andra är de höga vinster som förtjänas på nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder temporära. Så snart som produktionen av den nya produkten eller användningen av den nya produktionsmetoden blir till norm inom en industri, erbjuder den inte längre någon exceptionell lönsamhet. Faktum är att ytterligare förbättringar om och om igen gör tidigare förbättringar rent ut sagt olönsamma. Till exempel är den första generationen iPhone, som var synnerligen lönsam för bara några år sedan, numera olönsam eller kommer snart att bli det, eftersom ytterligare framsteg har gjort den föråldrad.

Som följd härav fordrar ackumuleringen av stora affärsförmögenheter i allmänhet att man introducerar en serie förbättringar av produkterna eller produktionsmetoderna. Detta är vad som fordras för att bibehålla höga vinstnivåer när man står inför konkurrens. Till exempel har Intels förmåga att bibehålla sina höga vinstnivåer över åren berott på dess förmåga att introducera den ena betydande förbättringen efter den andra i sina datorchips. Nettoeffekten har varit att datoranvändare har dragit nytta av förbättring efter förbättring, inte bara utan ökad kostnad utan med en drastisk nedgång i priserna på datorchips. Försåvitt som höga vinster grundar sig på låga produktionskostnader driver konkurrensen ned priserna så att de motsvarar de lägre kostnadsnivåerna, vilket gör det nödvändigt att uppnå ännu större kostnadsminskningar för att bibehålla de höga vinsterna.

Samma utfall gäller förstås inte bara Intel och mikroprocessorer utan även för den övriga datorindustrin, där gigabytes av datorminne och terabytes av datalagring på hårddiskar nu säljs för priser som ligger under megabytes av datorminne och hårddiskutrymme för bara ett par årtionden sedan. Faktum är att om man vet vad man ska leta efter gäller principen om allt fler och bättre produkter till allt billigare och billigare priser genom hela det ekonomiska systemet. Den är förhanden i produktionen av mat, kläder och husrum lika väl som inom de högteknologiska industrierna och i praktiskt taget alla industrier däremellan.

Den är förhanden i dessa industrier fastän statens inflation av penningmängden har fått priserna på deras produkter att stiga kraftigt över åren. Trots detta har priserna, ifall de beräknas i termer av den mängd arbete genomsnittspersonen måste lägga ned för att tjäna de löner som behövs för att köpa dessa produkter, fallit kraftigt.

Detta kan ses i det faktum att genomsnittsarbetaren idag arbetar 40 timmar i veckan, medan en arbetare för omkring hundra år sedan arbetade 60 timmar i veckan. För dessa 40 arbetstimmar erhåller dagens genomsnittsarbetare de varor och tjänster som utgör den genomsnittliga levnadsstandarden år 2011, vilken inbegriper sådana saker som en bil, ett kylskåp, luftkonditionering, centralvärme, större och bättre bostadsutrymme, mer och bättre mat och kläder, modern medicin och tandvård, filmer, en dator, en mobil, en TV-apparat, tvättmaskin och torktumlare, mikrovågsugn, och så vidare. Genomsnittsarbetaren år 1911 hade antingen inte dessa saker alls eller hade mycket färre av dem och av sämre kvalitet.

Om vi beskriver de varor och tjänster dagens genomsnittsarbetare erhåller för sina 40 arbetstimmar som 10 gånger mer än dem som genomsnittsarbetaren av år 1911 erhöll för sina 60 arbetstimmar, då följer det att, uttryckt i termer av den mängd arbete som behöver utföras idag för att kunna köpa varor och tjänster som motsvarar 1911 års levnadsstandard, har priserna fallit till två tredjedelar av en tiondel av deras nivå år 1911, d.v.s. till en femtondel av deras nivå år 1911, vilket vill säga med 93 1/3 procent.

Kapitalism – laissez-faire-kapitalism – är det ideala ekonomiska systemet. Den förkroppsligar individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Dess resultat är fortlöpande förbättring av allas materiella välbefinnande, vilket yttrar sig i i ökad livslängd och ständigt förbättrad levnadsstandard.

Den ekonomiska stagnation och nedgång, de problem med massarbetslöshet och ökande fattigdom som vi har upplevt i Förenta staterna under senare år, är en följd av kränkningar av individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Staten har snärjt det ekonomiska systemet i ett växande nät av förlamande regler och regleringar som hindrar produktion av varor och tjänster som människor vill ha, samtidigt som den tvingat fram produktion av varor och tjänster som människor inte vill ha, och gjort produktionen av praktiskt taget allting allt dyrare än den vad behöver vara. Till exempel gör förbud mot produktion av kärnkraft, olja, kol och naturgas kostnaderna för energi högre, och när man ställs inför mindre energi tillgänglig för användning i produktionen, fordras det att man utför mer mänskligt arbete för att producera en viss given kvantitet av varor. Detta resulterar i att färre varor finns tillgängliga för att belöna utförandet av en given kvantitet arbete.

Okontrollerade statliga penningutgifter och därmed åtföljande budgetunderskott och lån, tillsammans med skatter på inkomster, fastigheter och kapitalvinster, alla riktade mot penningtillgångar som annars i stor omfattning skulle ha sparats och investerats, dränerar det ekonomiska systemet på kapital. De tjänar därför till att hindra ökningen både av tillgången på varor och den efterfrågan på arbetskraft som mer kapital i affärsvärldens händer skulle ha möjliggjort. De har nu gått långt nog för att faktiskt minska tillgången på kapital i det ekonomiska systemet i jämförelse med det förflutna.

Kapitalackumulationen skadas också, och kan i slutändan vändas till kapitalförstöring, genom verkningarna av ytterligare statliga regleringar genom att öka produktionskostnaderna och därmed minska effektiviteten. Detta gäller praktiskt taget alla de regleringar som ålagts av The Environmental Protection Agency, The Occupational Safety and Health Administration, The Consumer Product Safety Commission, The National Labor Relations Board, The Food and Drug Administration och olika andra statliga myndigheter. Effekten av deras regleringar är att för varje given mängd arbete som utförs i det ekonomiska systemet blir det färre produkter än vad som annars skulle ha producerats.

Allt som tjänar till att minska förmågan att producera i allmänhet tjänar nu också till att minska förmågan att producera kapitalvaror i synnerhet. På grund av sådan statlig inblandning resulterar varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av kapitalvaror i mindre tillverkning av kapitalvaror, precis som varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av konsumtionsvaror resulterar i mindre tillverkning av konsumtionsvaror. Som allra minst tjänar den minskade tillgången på kapitalvaror till att minska takten i det ekonomiska framåtskridandet. En minskning av tillgången på producerade kapitalvaror som är stor nog att hindra att något läggs till den tidigare existerande tillgången på kapitalvaror, och därmed sätta stopp för kapitalackumulationen, får det ekonomiska framåtskridandet att tvärstanna. En ännu större minskning, en som gör att tillgången på producerade kapitalvaror blir mindre än den tillgång som förbrukas i produktionen, utgör kapitalförstöring och därmed en nedgång i det ekonomiska systemets förmåga att producera. Som jag påpekat förefaller Förenta staterna redan ha nått dithän.

Problemet med kapitalförstöring har allvarligt förvärrats som följd av den massiva kreditexpansion som framkallats av The Federal Reserve System [amerikanska centralbanken] och dess policy av ”lätta pengar” och artificiellt låga räntesatser. Denna policy ledde först till en stor bubbla på aktiemarknaden och sedan till en väldig bostadsbubbla, allteftersom stora mängder nyskapade pengar vällde in över aktiemarknaden och senare över bostadsmarknaden. Mellan dessa båda bubblor gick miljarder dollar av kapital förlorade. I båda fallen inträffade enorm överkonsumtion, i det att människor skyndade att köpa sådana saker som nya bilar, större hushållsapparater, semestrar och alla möjliga lyxvaror som de inte skulle ha trott sig ha råd med i frånvaro av kreditexpansionens verkningar, och ofta gjorde sig ordentligt skuldsatta under processens lopp.

I det förra fallet var det den artificiella ökningen av aktiepriserna som vilseledde människor till att tro att de hade råd med dessa saker. I det senare fallet var det den artificiella ökningen av bostadspriserna som åstadkom detta resultat. Den skenbara rikedomen försvann när aktiepriserna föll och sedan igen, senare, när bostadspriserna föll. Under bostadsbubblan byggdes dessutom miljoner bostäder för människor som inte hade råd att betala för dem. Allt detta utgjorde en enorm kapitalförlust och därmed en förlust av affärsvärldens förmåga att producera och anställa arbetskraft. Det är denna kapitalförlust som bär ansvaret för vårt nuvarande massarbetslöshetsproblem.

Trots denna kapitalförlust skulle arbetslösheten kunna elimineras. Men givet denna kapitalförlust är vad som skulle fordras för att åstadkomma detta sänkta löner. Emellertid görs dessa lönesänkningar praktiskt taget olagliga som följd av lagar om minimilöner och lagstiftning till förmån för facket. Dessa lagar hindrar arbetsgivare från att erbjuda de lägre löner som skulle kunna göra att de arbetslösa kan återanställas.

Hur ironiskt det än må vara visar det sig alltså att praktiskt taget alla de problem som de protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen klagar över är en följd av att man antagit handlingsprogram som de stöder och är glödande anhängare av. Det är deras mentalitet och den marxism som genomsyrar den, och de statliga handlingsprogram som är resultatet av den, som bär ansvaret för det de klagar över. De protesterande är i själva verket i den positionen att de är flagellanter utan att veta om det. De piskar sig själva till höger och vänster, och som balsam för sina sår kräver de fler piskor och kedjor. De ser inte detta, eftersom de inte har lärt sig göra den kopplingen att de, genom att kränka affärsmännens och kapitalisternas frihet och lägga beslag på och konsumera deras rikedom, d.v.s. använda vapen av smärta och lidande mot denna lilla hatade grupp, förstör själva grunden för sitt eget välbefinnande.

Hur mycket de protesterande än må förtjäna att lida som resultat av den skada som vållas av att deras egna idéer antagits, skulle det vara mycket bättre om de vaknade upp till den moderna världen och kom att förstå kapitalismens verkliga natur och sedan riktade sin vrede mot de måltavlor som förtjänar den. I så fall skulle de kunna komma med något verkligt bidrag till det ekonomiska välbefinnandet, inbegripet deras eget.

Copyright © 2011 George Reisman. Översättning: Per-Olof Samuelsson

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Denna artikel grundar sig på ett föredrag som hölls vid Ludwig von Mises Institute’s Austrian Scholar’s Conference 2001. Den publicerades första gången i skriftlig form på Misesinstitutets hemsida 20 april 2001 under rubriken Environentalism Refuted, och senare under titeln Environmentalism in the Light of Menger and Mises på Reismans egen blogg 27 maj 2007. En kortare version, där inledningen uteslutits, publicerades i The Quarterly Journal of Austrian Economics, vol. 5, no 2.

I

Miljörörelsen är en produkt av socialismens kollaps i en värld som är okunnig om Mises’ bidrag – en värld som inte vet vad han har sagt som logiskt skulle förklara socialismens kollaps och, än viktigare, kapitalismens framgång.

På grund av okunnighet om Mises bidrag fortsätter det stora flertalet intellektuella, liksom också den breda allmänheten, som har utsatts för det utbildningssystem som har utformats och letts av dessa intellektuella, att tro sådana saker som att vinstmotivet är orsak till svältlöner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och barnarbete; och till monopol, inflation, depressioner, krig, imperialism och rasism. Samtidigt tror de att sparande är hamstring och orsak till arbetslöshet och depressioner, vilket man också påstår om ekonomiskt framåtskridande i form av effektivitetsförbättringar. Och enligt samma logik betraktar de krig och förstörelse som nödvändiga för att förhindra arbetslöshet under kapitalismen. Dessutom tror de att pengar är roten till allt ont och att konkurrens är ”djungelns lag” och ”de starkares överlevnad”. Ekonomisk ojämlikhet, tror de, bevisar att framgångsrika affärsmän och kapitalister spelar samma samhällsroll i kapitalismen som slavägare och feodala aristokrater gjorde under tidigare epoker och därmed är den logiska och rättmätiga grunden till ”klasskrig”.

Verklig, positiv kunskap om vinstmotivet och prissystemet, om sparande och kapitalackumulation, om pengar, ekonomisk konkurrens och ekonomisk ojämlikhet, och om den intresseharmoni mellan människor som är en följd av att dessa ledande drag hos kapitalismen verkar tillsammans – all denna kunskap saknas nästan helt och hållet hos det stora flertalet av dagens intellektuella. För att erhålla denna kunskap skulle det vara nödvändigt för dem att läsa och studera Mises, som med bred marginal är den viktigaste källan till sådan kunskap . Men det har de inte gjort.

Okunnighet om Mises’ idéer – uppsåtlig evasion av hans idéer – har gjort det möjligt för de senaste tre generationerna av intellektuella att fortsätta inbilla sig att kapitalismen är en ”produktionsanarki”, ett system av ohejdad ondska, ren galenskap och fortlöpande strider och konflikter, medan socialismen är ett system av rationell planering och ordning, av moral och rättvisa, och av slutlig universell harmoni för mänskligheten. I ungefär ett och ett halvt århundrade har de intellektuella sett socialismen som förnuftets och vetenskapens system och som slutmålet för allt socialt framåtskridande. På grundval av allt de tror, och tror att de vet, kan det stora flertalet intellektuella än i denna dag inte låta bli att tro att socialismen borde lyckas och kapitalismen misslyckas.

Okunniga om Mises’ bidrag var de intellektuella helt och hållet oförberedda på socialismens världsomfattande kollaps, vilken blev alltmer uppenbar under 1900-talets sista årtionden och som kulminerade i att de kommunistiska regimerna i Östeuropa och forna Sovjetunionen störtades. I det att deras okunnighet gjort dem djupt depraverade har de uppenbarligen valt att tolka socialismens obestridliga misslyckande, inte som ett bevis på sin egen okunnighet utan som ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. De tror att socialismen är det samhällssystem som impliceras av förnuftet och vetenskapen. De sluter sig till att dess misslyckande endast kan vara ett misslyckande för förnuftet och vetenskapen. Sådant är det tillstånd av okunnighet som följer av okunnighet om Mises bidrag.

Åtminstone så här mycket måste här sägas om det faktiska förhållandet mellan socialism och förnuft. Förnuftet är ett individuellt, inte ett kollektivt attribut. Som Mises upprepade gånger sagt: ”Endast individen tänker. Endast individen handlar.” Så långt ifrån att vara någon sorts system som fordras eller ens tillnärmelsevis stöds av förnuftet innebär socialismen att allas förnuft utom den högste diktatorns undertrycks med tvång. Han ensam ska tänka och planera, medan alla andra bara ska lyda och utföra hans order. Ett system där en människa eller ett fåtal människor dristar sig att etablera ett monopol på bruket av förnuft måste naturligtvis misslyckas. Detta misslyckande kan förvisso inte kallas ett förnuftets misslyckande. Det kan inte mer kallas ett förnuftets misslyckande än det skulle kunna kallas ett misslyckande för de mänskliga benen, om en människa eller en handfull människor på något sätt skulle beröva resten av människosläktet förmågan att använda sina ben och sedan givetvis fann sina egna ben otillräckliga för att bära upp människosläktets vikt. Så långt ifrån är socialismens misslyckande ett förnuftets misslyckande att det skulle vara mycket riktigare att beskriva det som ett dårskapens misslyckande: dårskapen att tro att en människas eller en handfull människors tänkande och planering skulle kunna ersätta tio- eller hundratals miljoner människors tänkande och planering, människor som samarbetar under kapitalismen och dess arbetsdelning och prissystem. (Eftersom de intellektuella aldrig brytt sig om att läsa Mises vet de förstås inte ens att vanliga människor i själva verket ägnar sig åt ekonomisk planering, planering som integreras och harmoniseras av prissystemet. Ur de intellektuellas avgrundsdjupt okunniga perspektiv är vanliga människor huvudlösa kycklingar. Att tänka och planera förmodas vara handlingar som endast statstjänstemän kan utföra.)

På grund av okunnighet om Mises’ bidrag kan man inte vänta sig att särskilt många människor ska veta att nazismen var en av socialismens huvudformer[1] och att därför de femton miljoner eller fler mord för vilka den var ansvarig ska skyllas på socialismen. Om vi lämnar nazismen och alla dess mord åsido, var den marxistiska ”vetenskapliga” socialismen ansvarig för mer än åttio miljoner mord under 1900-talet: trettio miljoner i forna Sovjetunionen, femtio miljoner i Kommunistkina och otaliga miljoner fler i satellitstaterna. Det stora flertalet inom det intellektuella etablissemanget tog aldrig dessa senare massmord särskilt allvarligt och betraktade dem förvisso inte som orsakade av socialismens natur. (De tog däremot de mord som begicks av nazisterna på allvar, och i sin okunnighet skyllde de dessa på kapitalismen.) Till och med när president Reagan i slutet av 1900-talet, långt efter det att det stora flertalet av dessa mord hade begåtts och var kända för världen, karaktäriserade Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, kunde det intellektuella etablissemanget inte komma med något annat svar än att kritisera honom för att vara ohövlig, odiplomatisk och bufflig.

Verkligheten är nu att det stora flertalet intellektuella under de senaste åtskilliga generationerna har blod på händerna. Moraliskt talat har de åtminstone, genom att yrka på etablerandet av socialism och/eller genom att förneka eller ignorera de resulterande blodiga konsekvenserna, varit medskyldiga till massmord, antingen i förhand eller i efterhand.

Och faktum är att de intellektuella har någon form av medvetenhet om sin skuld. För inte bara skyller de socialismens misslyckande på förnuftet och vetenskapen, utan de betraktar nu också förnuftet och vetenskapen och den teknologi som är resultatet av dem, som djupt farliga företeelser, som om de, och inte socialismen och de intellektuella som gjort socialismen möjlig, har varit ansvariga för massmorden. Faktum är att samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på ”social ingenjörskonst” har tagit den sociala ingenjörskonstens misslyckande så långt att de nu motsätter sig ingenjörskonst av praktiskt taget vad slag det vara må. Samma intellektuella kretsar som för en generation eller mer sedan yrkade på totalitär kontroll över alla människolivets aspekter i syfte att bringa ordning i vad som annars, som de påstod, vore kaos, yrkar nu på en policy av laissez-faire – av respekt för naturliga harmonier. Det är förstås inte en policy av laissez-faire mot människor, vilka ska kontrolleras så hårt som någonsin. Inte heller är det förstås en policy som erkänner någon sorts ekonomiska harmonier mellan människor. Nej, det är en policy av laissez-faire mot den orörda naturen; de påstådda harmonier som ska respekteras är de så kallade ekosystemens.

Men samtidigt som de intellektuella har vänt sig mot förnuft, vetenskap och teknik, fortsätter de att stödja socialismen och naturligtvis att motsätta sig kapitalismen. De gör det nu i form av miljörörelsen. Man bör inse att miljörörelsens mål att sätta globala gränsvärden för utsläppen av koldioxid och andra kemikalier, så som fordras i Kyotoavtalet, med lätthet lånar sig till etablerandet av världsomfattande centralplanering med avseende på ett stort antal av de väsentliga produktionsmedlen. Faktum är att en explicit bro mellan socialismen och miljörörelsen tillhandahålls av en av miljörörelsens mest framträdande teoretiker, Barry Commoner, som också var det gröna partiets förste presidentkandidat.

Bron tar formen av ett försök till ekologisk validering av en av de första idéer hos Karl Marx som bör förkastas – nämligen Marx förutsägelse att lönearbetarna fortlöpande skulle bli allt fattigare under kapitalismen. Commoner försöker rädda denna idé genom att argumentera för att vad som hitintills hindrat Marx förutsägelse från att slå in bara är att kapitalismen temporärt har kunnat exploatera miljön. Men denna process, hävdar han, måste nu nå vägs ände, och som resultat härav kommer den påstått inneboende konflikten mellan kapitalisterna och arbetarna nu att framträda med full kraft. (För dem som är intresserade citerar jag Commoner utförligt i Capitalism (s. 101).)

Beträffande den väsentliga likheten mellan miljörörelsen och socialismen skrev jag:

Den enda skillnad jag kan se mellan den gröna miljörörelsen och kommunisternas och socialisternas gamla röda rörelse är den ytliga skillnad som utgörs av deras specifika skäl för att vilja kränka individens frihet och strävan efter lycka. De röda hävdade att den enskilde inte fick vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som ”utsugning”, ”monopol” och depressioner. De gröna hävdar att den enskilde inte får vara fri, eftersom det skulle resultera i sådant som förstörelse av ozonskiktet, surt regn och global uppvärmning. Båda hävdar att centraliserad statlig kontroll över den ekonomiska verksamheten är väsentlig. De röda önskade detta för att uppnå påstått mänskligt välstånd. De gröna önskar det för att undvika påstådda skador på miljön. … [Och i slutändan] vill både de röda och de gröna att någon ska lida och dö; de förra kapitalisterna och de rika, för, som det påstås, lönearbetarnas och de fattigas skull; de senare en stor del av hela mänskligheten för, som det påstås, de lägre djurens och den själlösa naturens skull. (S. 102.)[2]

Om världens intellektuella hade varit öppna för möjligheten att de haft fel om kapitalismens och socialismens natur – djupt och förödande fel – och hade gjort sig besväret att läsa och förstå Mises verk för att lära sig hur och varför de haft fel, skulle socialismen ha dött en gång för alla med Sovjetunionen, och hela världen skulle nu röra sig mot laissez-faire-kapitalism och ett ekonomiskt framåtskridande och välstånd utan motstycke. I stället har de intellektuella valt att pracka på världen miljörörelsens läror som ett sista försök att förstöra kapitalismen och rädda socialismen.

II

Allt jag sagt fram till nu ska förstås som en introduktion. Substansen av mitt föredrag avser jag ska vara en vederläggning av miljörörelsens två huvudpåståenden och sedan en kritik av dess huvudsakliga handlingsprogram. Miljövännernas två huvudpåståenden, som jag tar för givet redan är väl kända, är (1) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande är omöjligt på grund av den nära förestående uttömningen av naturresurserna (det är från denna idé som slagordet ”reduce, reuse, recycle” kommer), och (2) att fortsatt ekonomiskt framåtskridande, ja, faktiskt mycket av det ekonomiska framåtskridande vi har haft fram till nu, är destruktivt för miljön och därför farligt. Miljövännernas huvudsakliga handlingsprogram är förbudet mot individuellt handlande i eget intresse försåvitt som biprodukten av sådant handlande när det utförs i massiv skala påstås skada miljön. Det ledande konkreta exemplet på detta handlingsprogram är det nu pågående försöket att tvinga individer att ge upp sådana saker som sina bilar och luftkonditionerare på den grundvalen att biprodukten av att hundratals miljoner eller miljarder människor använder sådana apparater är att förorsaka global uppvärmning. Och detta samma exempel är förstås för närvarande det ledande exemplet på det ekonomiska framåtskridandets påstådda faror.

Grunden för min kritik mot miljövännernas huvudpåståenden är Carl Mengers varuteori. Grunden för min kritik mot deras huvudsakliga handlingsprogram är den anda av individualism som genomsyrar Ludwig von Mises skrifter.

I sin Principles of Economics utvecklar Menger två aspekter av sin varuteori som är synnerligen relevanta för kritiken mot miljövännernas två huvudpåståenden. Den första aspekten är hans insikt att vad som gör att vad som annars blott och bart skulle varit ting till varor inte är tingens inneboende egenskaper utan en människotillverkad relation mellan tingens fysiska egenskaper och tillfredsställandet av mänskliga behov eller önskemål. Menger beskriver fyra fordringar som alla samtidigt måste vara uppfyllda för att ett ting ska bli en vara eller, som han ofta uttrycker saken, ha ”varukaraktär”.

Han skriver:

Om ett ting ska bli en vara eller med andra ord om det ska förvärva varukaraktär, måste alla fyra av de följande fordringarna samtidigt vara uppfyllda:

1. Ett mänskligt behov.

2. Sådana egenskaper som gör tinget i stånd att bringas i ett kausalt förhållande till tillfredsställandet av detta behov.

3. Mänsklig kunskap om detta kausalsamband.

4. Tillräckligt herravälde över tinget för att inrikta det på tillfredsställandet av detta behov. (S. 52.)

Det måste betonas att de båda sista av dessa fordringar är människotillverkade. Mänsklig kunskap om kausalsambandet mellan yttre materiella ting och tillfredsställandet av mänskliga behov måste upptäckas av människan. Och tillräckligt herravälde över yttre materiella ting för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov måste etableras av människan. Till största delen etableras det genom en process av kapitalackumulation och ökande arbetsproduktivitet.

Allt detta har omedelbar bäring på frågan om naturresurser. Det implicerar att de resurser naturen förser oss med, som t.ex. järn, aluminium, kol, olja och så vidare, på intet sätt automatiskt är varor. Deras varukaraktär måste skapas av människan genom att upptäcka kunskap om de av deras respektive egenskaper som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och sedan genom att etablera tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Till exempel blev järn, som funnits i jorden sedan planetens tillkomst och under hela den tid människan funnits på jorden, inte en vara förrän långt efter det att stenåldern tagit slut. Olja, som har funnits i jorden i miljoner år, blev inte en vara förrän vid artonhundratalets mitt, när användningar för den upptäcktes. Aluminium, radium och uran blev också varor först under det senaste ett eller ett och ett halvt århundradena.

Ett exempel på att varukaraktär skapas först efter etablerandet av tillräckligt herravälde för att inrikta den resurs naturen förser oss med på tillfredsställandet av ett mänskligt behov skulle vara att oljefyndigheter ligger djupare än vad existerande borrningsutrustning kan nå. Allteftersom borrningsutrustningen förbättrades etablerades herravälde över fyndigheter som ligger allt djupare och djupare. Dessa fyndigheter, i den mån som de var kända, blev då till varor, vilket de tidigare inte varit. Ett liknande fall är att under några år efter skapandet av oljans varukaraktär var de oljefyndigheter som innehöll avsevärda mängder svavel obrukbara för produktionen av oljeprodukter och var därför inte varor. Deras varukaraktär skapades först när Rockefeller och Standard Oil utvecklade processen att bryta ned oljemolekyler, vilket sedan gjorde svavelhaltiga fyndigheter användbara.

Den andra aspekten av Mengers varuteori som är synnerligen relevant för kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är hans princip att utgångspunkten både för varukaraktär och varornas värde ligger inom oss – inom mänskliga varelser – och radierar ut från oss till materiella ting och etablerar varukaraktär och värde, för det första för sådana ting som direkt tillfredsställer våra behov, som föda och kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av första ordningen”, och för det andra medlen att producera varor av första ordningen, som t.ex. mjöl för att baka bröd och tyg för att sy kläder, en kategori av varor som Menger beskriver som ”varor av andra ordningen”. Varukaraktär och värdet av varor fortskrider sedan från varor av andra ordningen till varor av tredje ordningen, som t.ex. vete, som används för att göra mjöl, och bomullsgarn som används för att göra det tyg man syr kläder av. Därifrån fortskrider de till varor av fjärde ordningen, som t.ex. den utrustning och den mark som används för att odla vetet och den råbomull varav bomullsgarnet görs. Alltså radierar varukaraktären och varornas värde, enligt Mengers synsätt, utåt från mänskliga varelser och deras behov till yttre ting som befinner sig allt längre bort från det direkta tillfredsställandet av mänskliga behov.

Med Mengers egna ord: ”Varukaraktären hos varor av högre ordning härleds från varukaraktären hos de motsvarande varorna av lägre ordning.” (S. 63.) Och: ”värdet av varor av högre ordning bestäms alltid och undantagslöst av det emotsedda värdet av de varor av lägre ordning i vilkas produktion de tjänar”. (S. 150.) Och vad gäller värdet av varor av första ordningen: ”Det värde en hushållande individ tillskriver en vara är lika med vikten av den särskilda tillfredsställelse som är beroende av hans herravälde över varan.” (S. 146.) ”Den bestämmande faktorn … är … storleken av vikten av de tillfredsställelser med avseende på vilka vi är medvetna om att vara beroende av herravälde över varan.” (S. 147.)

Enligt Mengers syn står det klart att produktionsprocessen utgör ett fortskridande från varor av högre ordning till varor av lägre ordning, d.v.s. från varor som är mer avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor, till varor som är mindre avlägsna från tillfredsställandet av mänskliga behov och från källan till värdet av alla varor. Produktionsprocessen framträder omisskännligen som en process av fortlöpande ökning av nyttan, allteftersom den rör sig närmare och närmare till sitt slutmål och slutändamål: tillfredsställandet av mänskliga behov.

För att tillämpa Mengers synpunkter på kritiken mot miljövännernas huvudpåståenden är det först nödvändigt att betona det faktum att enligt hans syn på saken är naturens bidrag till naturresurserna implicit mycket mindre än vad man i allmänhet antar. Enligt det förhärskande synsättet är vad naturen försett oss med de naturresurser som människan utnyttjar, det vill säga exempelvis alla järn- och kolgruvorna, alla olje- och naturgasfälten, och så vidare. På samma gång är enligt det förhärskande synsättet människans enda anknytning till dessa, vad man påstår, helt och hållet naturgivna naturresurser att hon förbrukar dem utan att ha något sätt att ersätta dem. Det anses till exempel allmänt att medan människan producerar sådant som bilar och kylskåp är hennes enda anknytning till de naturresurser som används i produktionen av dem, som t.ex. järnmalm, bara att förbruka dem utan någon möjlighet att ersätta dem.

Som jag säger är enligt Mengers synsätt naturens bidrag till naturresurserna mycket mindre än man vanligen antar. Vad naturen försett oss med är enligt Menger materien och de fysiska egenskaperna hos dessa gruvor och fyndigheter, men den har inte försett oss med några av dessas varukaraktär. Faktiskt fanns det en tid då inga av dem var varor.

Naturresursernas varukaraktär är enligt Menger skapade av människan, när hon upptäcker de egenskaper de besitter som gör dem i stånd att tillfredsställa mänskliga behov, och när hon vinner tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Allt som behöver läggas till Mengers syn på det mänskliga skapandet av naturresursernas varukaraktär är en precis, explicit insikt om omfattningen av de ting Menger syftar på som naturen har försett oss med och som ännu inte är varor men som, under lämpliga omständigheter, kan bli varor, eller åtminstone från sfären av de ting som i större omfattning kan fås att erhålla varukaraktär tack vare människans bidrag till processen. Med andra ord, vad exakt har naturen försett oss med, med avseende på vilket människan skulle kunna upptäcka kausalsamband med tillfredsställandet av hennes behov och som hon skulle kunna vinna tillräckligt herravälde över större andelar av för att inrikta sådana ting på tillfredsställandet av hennes behov?

Mitt svar på denna fråga är att vad naturen har försett oss med är materia och energi – materia i form av alla kemiska grundämnen, både kända och hittills okända, och energi, i alla dess varierande former. Jag kallar dessa naturens bidrag för ”de naturresurser som naturen försett oss med”. Naturresurser i den mycket trängre bemärkelsen ”varor”, så som Menger använder termen, hämtas från denna praktiskt taget oändliga sfär som naturen förser oss med. Naturresurser som är varor i Mengers bemärkelse är naturresurser som naturen förser oss med som människan gjort användbara och tillgängliga tack vare att hon upptäckt egenskaper som de besitter som gör det möjligt för dem att tillfredsställa mänskliga behov och tack vare att hon vunnit tillräckligt herravälde över dem för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov.

Vad som är viktigt här är att fatta distinktionen mellan de båda bemärkelserna av uttrycket ”naturresurser”. Först finns det de naturresurser naturen förser oss med. Sådana naturresurser är materia, i alla dess elementära former, och energi i alla dess former. Och sedan, för det andra, finns naturresurser hämtade från denna sfär som människan har förlänat varukaraktär.

Vi är redan förtrogna med det faktum att ett framträdande kännetecken hos naturresurserna i den första bemärkelsen, d.v.s. av naturresurser sådana som naturen förser oss med, är att inga av dem till sin natur är varor – att deras uppnående av varukaraktär väntar på handlande från människans sida. Ytterligare ett lika viktigt kännetecken hos naturresurserna så som naturen förser oss med dem, och som nu så starkt som möjligt måste betonas, är i vilken enorm mängd de existerar. Faktum är att för alla praktiska syften är de oändliga. Strängt taget är de ett och detsamma som all materia och all energi i universum. Detta är den fulla omfattningen av de naturresurser naturen förser oss med.

Alltså är i en bemärkelse – bemärkelsen användbara, tillgängliga naturresurser, d.v.s. varor så som Menger definierar termen – naturens bidrag noll. Praktiskt taget ingenting kommer till oss från naturen som är färdiggjort som en användbar, tillgänglig naturresurs – som en vara i Mengers bemärkelse. I en annan bemärkelse är däremot de naturresurser som kommer från naturen – materia i form av alla kemiska grundämnen, kända och ännu okända, och energi i alla dess former – praktiskt taget oändliga till sin omfattning. I denna bemärkelse är naturens bidrag gränslösa.

Även om vi uteslutande begränsar vår horisont till planeten Jorden, vilket förvisso inte behöver vara vår yttersta gräns, är storleken på de naturresurser naturen förser oss med ofattbart enorm. Den är ingenting mindre än jordens hela massa och all den energi som därtill hör, från åskväder i atmosfären, där ett enda åskväder laddar ur mer energi än vad mänskligheten producerar under ett helt år, till den oerhörda hetta man finner vid jordens medelpunkt i miljoner kubikkilometer av smält järn och nickel. Ja, de naturresurser naturen förser oss med enbart här på jorden sträcker sig från jordatmosfärens övre gräns, 6500 kilometer rätt ner, ända till dess medelpunkt. Denna enorma massa består av solitt packade kemiska grundämnen. Det finns inte en enda kubikcentimeter på jorden, vare sig på dess yta eller någonstans under dess yta, som inte är ett eller annat kemiskt grundämne eller någon kombination av kemiska grundämnen. Detta är naturens bidrag till de naturresurser som finns på vår planet. Det indikerar den otroligt enorma omfattningen av vad som finns därute som väntar på att människan ska omvandla  det  till naturresurser som besitter varukaraktär.

Och detta för mig till vad jag betraktar som den revolutionerande syn på naturresurserna som impliceras av Mengers varuteori. Nämligen att människan inte bara skapar naturresursernas varukaraktär – genom att skaffa sig kunskap om deras användbara egenskaper och sedan skapa deras användbarhet och tillgänglighet genom att etablera det nödvändiga herraväldet över dem – utan hon har också förmågan att fortsätta i det oändliga att öka tillgången på naturresurser som besitter varukaraktär. Hon vidgar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser – m.a.o. naturresurser som besitter varukaraktär – allteftersom hon vidgar sin kunskap om och fysiska makt över naturen.

Den förhärskande synen, som dominerar miljövännernas och konservationisternas[3] tänkande, att det finns ett knappt och dyrbart förråd av naturresurser som människans produktiva verksamhet endast tjänar till att uttömma, är felaktig. Sett i sitt fullständiga sammanhang tjänar människans produktiva verksamhet till att öka tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser genom att omvandla en större, fastän fortfarande obetydlig, bråkdel av naturen till naturresurser som besitter varukaraktär. Den väsentliga frågan vad beträffar naturresurser är vilken bråkdel av den praktiskt taget oändliga naturen som människan besitter tillräcklig kunskap om och tillräckligt fysiskt herravälde över för att kunna inrikta den på tillfredsställandet av sina behov. Denna bråkdel kommer verkligen alltid att vara mycket liten och kommer alltid att kunna utökas betydligt mycket mera.

Tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser vidgas allteftersom människan vidgar sin kunskap om och sin fysiska makt över världen och universum. Fram till nu har människans fysiska makt över världen, även om den vidgats avsevärt i jämförelse med vad den var under tidigare århundraden, väsentligen begränsats till de ungefär 30 procent av jordytan som inte täcks av havsvatten, och där har den ytterligare begränsats till djup som fortfarande mäts i meter, inte i kilometer. Människan skrapar bokstavligen ännu bara på jordens yta, och dessutom på den vida mindre delen av ytan. Och ingenstans handskas hon med naturen på långt när så kraftfullt eller effektivt som hon någon gång kan komma att göra.

Betänk, utöver de tidigare givna exemplen med avseende på järn, olja, aluminium, radium och uran, implikationerna för tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser om människan blir i stånd att driva gruvor på större djup med mindre ansträngning; att förflytta större jordmassor med mindre ansträngning, att bryta ned kemiska föreningar som det tidigare inte varit i hennes makt att bryta ned, eller att göra det med mindre ansträngning; att vinna tillgång till regioner av jorden som tidigare varit otillgängliga; eller att förbättra sin tillgång till redan tillgängliga regioner. Alla dessa saker ökar tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser. De gör naturligtvis detta tack vare att de skapar vad Menger beskriver som tillräckligt herravälde över tingen för att inrikta dem på tillfredsställandet av mänskliga behov. De ger alla varukaraktär till vad som dessförinnan blott och bart varit ting.

Som jag skrev i Capitalism:

Idag är, som en följd av sådana framsteg, tillgången på ekonomiskt användbara naturresurser enormt mycket större än den var vid den industriella revolutionens början eller ens för bara en eller två generationer sedan. Idag kan människan lättare bedriva gruvdrift på tusen fots djup än hon i det förflutna kunde göra på tio fots djup, tack vare sådana framsteg som mekanisk borrutrustning, högexplosiva sprängämnen, stålförstärkta gruvschakt och moderna pumpar och maskiner. Idag kan en enda arbetare som sköter en bulldozer eller en ångskovel förflytta mer jord än hundratals arbetare som i det förflutna använde handskovlar. Framsteg i nedbrytningsmetoder har gjort det möjligt att erhålla ren malm från föreningar som tidigare var helt och hållet omöjliga att arbeta med eller åtminstone alltför kostsamma att arbeta med. Förbättringar i frakt och i järnvägs- och motorvägsbyggande har möjliggjort tillgång till låg kostnad till högklassiga mineralfyndigheter i regioner som tidigare varit otillgängliga eller alltför kostsamma att utnyttja.

Och jag tillade:

Det finns ingen gräns för de ytterligare framsteg som är möjliga. Minskingar i kostnaden för att utvinna olja från skiffer och tjärhaltig sand kan potentiellt vidga tillgången på ekonomiskt användbar olja till många gånger vad den är idag. Väte, det rikligast förekommande grundämnet i universum, kan visa sig vara en ekonomisk bränslekälla i framtiden. Atom- och vätesprängämnen, laser, satellitövervakningssystem och faktisk själva rymdresorna öppnar för obegränsade möjligheter att öka tillgången på ekonomiskt användbara mineraltillgångar. Framsteg i gruvteknologin som skulle göra det ekonomiskt möjligt med gruvor på ett djup av, låt oss säga, tiotusen fot, i stället för de nuvarande mycket mer begränsade djupen, eller att bedriva gruvdrift under världshaven, skulle öka den del av jordmassan som är tillgänglig för människan så mycket att alla tidigare tillgångar på tillgängliga mineraler skulle förefalla obetydliga i jämförelse. (S. 64.)

Huvudpoängen här är att, om man följer Mengers insikter om varornas natur, går tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturresurser att utvidga. Den utvidgas som en del av samma process varmed människan ökar produktionen av och tillgången på alla andra varor, nämligen vetenskapligt och tekniskt framåtskridande och sparande och kapitalackumulation.

Situationen är i grunden denna. Naturen överlämnar jorden åt oss som en enorm solitt packad boll av kemiska grundämnen. Den har också försett oss med jämförelsevis otroliga energimängder tillsammans med denna massa av kemiska grundämnen. Om det förutom och utöver detta massiva bidrag från naturen står motiverad mänsklig intelligens – den sorts motiverad mänsklig intelligens som ett fritt kapitalistiskt samhälle så mycket uppmuntrar, med dess utsikter att tjäna en betydande personlig förmögenhet som följd av nästan varje betydande framsteg – kan det råda föga tvivel om utgången: människan kommer att lyckas med att fortskridande utvidga den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. hon kommer att lyckas med att fortskridande vidga tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

Sannolikheten för att hon ska lyckas förstärks kraftigt av två nära relaterade fakta: den mänskliga kunskapens progressiva natur, och kapitalackumulationens progressiva natur i ett kapitalistiskt samhälle, vilket naturligtvis också är ett rationellt lika väl som ett fritt samhälle. I ett sådant samhälle växer beståndet av vetenskaplig och teknisk kunskap från generation till generation, allteftersom varje ny generation börjar med all den ackumulerade kunskap som förvärvats av tidigare generationer och sedan kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen. Dessa nya bidrag utökar det kunskapsbestånd som förs vidare till nästa generation, som sedan i sin tur kommer med sina egna nya bidrag till kunskapen, och så vidare, utan att det finns någon fixerad gräns för ackumulationen av kunskap annat än om vi skulle bli allvetande.

På liknande sätt växer i ett sådant samhälle beståndet av kapitalvaror från generation till generation. Det större bestånd av kapitalvaror som ackumulerats under någon generation på grundval av en tillräckligt låg grad av tidspreferens och därmed motsvarande hög grad av sparande och omsorg om framtiden, tillsammans med en fortsatt hög produktivitet hos kapitalvarorna på grundval av avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar till att inte bara producera ett större och bättre utbud av konsumtionsvaror utan också ett jämförelsevis större och bättre utbud av kapitalvaror. Detta större och bättre utbud av kapitalvaror, som fortsätter på samma grundval av låg tidspreferens och avancerande vetenskaplig och teknisk kunskap, tjänar sedan till att ytterligare utöka och förbättra utbudet inte bara av konsumtionsvaror utan också av kapitalvaror. Resultatet är fortsatt kapitalackumulation, på vars grundval människan, från generation till generation, är i stånd att konfrontera naturen i besittning av växande förmåga till fysiskt herravälde över den.

På grundval både av progressivt växande kunskap om naturen och progressivt växande fysisk makt över naturen, utvidgar människan fortlöpande den bråkdel av naturen som utgör varor; m.a.o. tillgången på användbara, tillgängliga naturresurser.

III

Jag övergår nu till den andra aspekten av Mengers varuteori som har avseende på kritiken mot miljörörelsens väsentliga lärosatser, nämligen hans syn på produktionsprocessen som en process av kontinuerligt ökande av nyttan allteftersom den rör sig från varor av högre ordning till varor av lägre ordning.

Allt som behöver läggas till Mengers synsätt är att återigen inse det faktum att jorden är en enorm boll av tätt packade kemiska grundämnen. Dessa kemiska grundämnen utgör nu människans externa materiella omgivningar, m.a.o. hennes miljö. De är människolivets externa materiella villkor.

När man håller dessa fakta i minnet blir det klart att produktionsprocessen, och all ekonomisk verksamhet, så långt ifrån att utgöra en fara för människans miljö, så som miljövännerna hävdar, har en inneboende tendens att förbättra hennes miljö, ja faktiskt att detta är dess väsentliga syfte.

Detta blir uppenbart så snart som man inser att hela världen fysiskt inte bara består av ingenting annat än kemiska grundämnen, utan också att dessa grundämnen aldrig förstörs. De återuppträder helt enkelt i olika kombinationer, i olika proportioner och på olika platser.

Som jag skrev i Capitalism:

Bortsett från vad som har gått förlorat i ett fåtal raketer är mängden av varje kemiskt grundämne i världen idag densamma som den var före den industriella revolutionen. Den enda skillnaden är att de kemiska grundämnena, tack vare den industriella revolutionen, i stället för att ligga slumrande utom människans kontroll har flyttats omkring som aldrig förr på ett sådant sätt att de förbättrat mänskligt liv och välbefinnande. Till exempel har en del av världens järn och koppar förflyttats från jordens inre, där de inte var till någon nytta, så att de nu utgör byggnader, broar, bilar och en miljon och en andra saker som är till gagn för mänskligt liv. En del av världens kol, syre och väte har separerats från vissa föreningar och återkombinerats i andra i en process som frigör energi för att ge värme och lyse åt våra hem, driva maskinerna i industrin, bilar, flygplan, fartyg och järnvägståg, och på otaliga andra sätt tjäna det mänskliga livet. Det följer att försåvitt som människans miljö består av de kemiska grundämnena järn, koppar, kol, syre och väte, och hennes produktiva verksamhet gör dem användbara för henne på dessa sätt, förbättras i motsvarande grad hennes miljö.

Betänk fler exempel. För att leva behöver människan vara i stånd att förflytta sig själv och sina varor från en plats till en annan. Om en vildvuxen skog står i hennes väg är sådana förflyttningar svåra eller omöjliga. Det utgör därför en förbättring av människans miljö när hon flyttar de kemiska grundämnen som utgör några av skogens träd någon annanstans och placerar de kemiska grundämnen som förts någon annanstans ifrån för att bli till en väg. Det är en förbättring av människans miljö när hon bygger broar, gräver kanaler, öppnar gruvor, röjer mark, bygger fabriker och hus, eller gör någonting annat som utgör en förbättring i hennes yttre materiella livsvillkor. Alla dessa saker utgör en förbättring av människans materiella omgivningar – hennes miljö. De utgör alla ett omarrangemang av naturens beståndsdelar på ett sätt som får dem att stå i ett mer användbart förhållande till mänskligt liv och välbefinnande.

Alltså har all ekonomisk verksamhet som sitt enda syfte att förbättra miljön – den syftar uteslutande till att förbättra människolivets yttre, materiella villkor. Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin omgivning till sig själv och därmed förbättrar den. (S. 90.)

Om någon skulle fråga hur det kommer sig att miljövännerna kunde missa det faktum att just produktion och ekonomisk verksamhet utgör de medel varmed människan förbättrar sin miljö, är svaret att miljövännerna inte delar Mengers (eller den västerländska civilisationens) utgångspunkt vad gäller värde – nämligen värdet av mänskligt liv och välbefinnande. Enligt deras synsätt är utgångspunkten vad gäller värde naturens påstådda ”egenvärde” – d.v.s. det påstådda värdet av naturen i och för sig själv, helt bortsett från varje samband med mänskligt liv och välbefinnande. Detta påstådda egenvärde förstörs varje gång människan ändrar någonting som helst i det förutvarande naturtillståndet.

När miljövännerna talar om ”miljöskador” i samband med sådant som att röja djungler, spränga klippformationer, eller förlusten av den ena eller andra växt- eller djurarten som inte har något känt eller förutsebart värde för människan, är vad de i själva verket i slutanalysen menar förlusten av det påstådda egenvärde sådana saker utgör, och inte någon som helst faktisk förlust för människan. Tvärtom är de angelägna att offra mänskligt liv och välbefinnande för att bevara sådana påstådda egenvärden. För dem är ”miljön” inte människans omgivningar som får sitt värde av sitt förhållande till människan, utan naturen i och för sig som får sitt värde från sig själv – m.a.o. som, påstår man, besitter ”egenvärde”.

Naturligtvis poserar miljövännerna också ofta som anhängare av mänskligt liv och välbefinnande, och vid sådana tillfällen riktar de sin eld mot olika jämförelsevis smärre negativa biprodukter av produktion och ekonomisk verksamhet, som t.ex. lokalt försämrad luft- eller vattenkvalitet, samtidigt som de totalt negligerar de enorma positiva effekterna, vilka givetvis är av överväldigande mycket större betydelse.

Vad som garanterar att den positiva nyttan av produktion och ekonomisk verksamhet vida överväger allt negativt som är förknippat med deras biprodukter är principen om respekt för individens rättigheter. Även om denna princip på intet vis alltid respekteras, fordrar den att ens produktion och ekonomiska verksamhet inte bara gagnar en själv utan också att, försåvitt som några andra människor är involverade i processen, användningen av deras arbetskraft och egendom endast får erhållas med deras frivilliga samtycke. Och för att säkerställa deras frivilliga samtycke måste förstås deras samarbete göras värt besväret för dem.

Om jag till exempel önskar uppföra en byggnad, kommer inte bara jag att gagnas av den utan också alla de som arbetar för mig med att bygga den och alla de som förser mig med material och utrustning för att bygga den. Det kommer också byggnadens köpare eller hyresgäster att göra – om jag bygger den i syfte att sälja den eller hyra ut den. Dessutom får ingen tredje parts egendom eller person skadas av min handling. Till exempel riskerar jag allvarliga legala straff om jag uppför min byggnad på ett sätt som underminerar en grannbyggnads grund eller gör den osäker för förbipasserande.

De huvudsakliga klagomål som miljövännerna för närvarande kommer med gäller det faktum att jag värmer upp och luftkonditionerar min byggnad – förvisso inte jag som isolerad individ, utan som en av många tio- eller hundratals miljoner individer som använder fossila bränslen eller freoner. När mänskligheten gör detta påstås den vara skyldig till brottet att öka mängden koldioxid och andra växthusgaser och därigenom orsaka ”global uppvärmning”, eller att öka mängden ozonförstörande molekyler i den övre atmosfären och därigenom orsaka fler fall av hudcancer. Och eftersom mänskligheten påstås vara skyldig på dessa sätt, antar miljövännerna att jag som enskild människa måste förhindras, om inte helt och hållet förbjudas, att använda fossila bränslen och freoner, även om jag som en enda enskild individ är helt och hållet ur stånd att orsaka någon av de påstådda effekterna; och detsamma är förstås, mutatis mutandis, sant om varje annan individ.

IV

Här vill jag övergå till den enorma anda av individualism som man finner hos Ludwig von Mises. Endast individer tänker och endast individer handlar, säger Mises (Human Action, s. 113). Det följer förstås att det bara är för sina egna handlingar som en individ bör hållas ansvarig. Sonen bör inte bestraffas för faderns synder; en medlem av en ras eller nation eller ekonomisk klass bör inte hållas ansvarig för gärningar som begåtts av några andra medlemmar av denna ras, nation eller ekonomiska klass.

Och så bör det också vara när det gäller någon påstådd miljöskada. Om en individ eller ett enskilt affärsföretag är ur stånd att på egen hand orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må i en tillräcklig skala för att vålla någon annan specifik individ eller specifika individer någon skada, då finns det absolut ingen rättmätig grund i Mises individualistiska filosofi för att förbjuda hans handling.

Som jag säger i Capitalism:

Att förbjuda en individs handlande i ett sådant fall är att hålla honom ansvarig för något som han i själva verket helt enkelt inte har ansvaret för. Det är i princip exakt detsamma som att straffa honom för något han inte gjort. (S. 91.)

Individen bör inte straffas för konsekvenser som endast kan inträffa som följd av hur den bredare kategori eller grupp som han är medlem av handlar, men som inte inträffar som följd av hans egna handlingar. Även om det är sant att den kombinerade effekten av åtskilliga miljarder människors handlingar är att orsaka global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet (ingendera av dessa påståenden har i själva verket bevisats – påståendet om global uppvärmning har samma grad av visshet som en väderleksprognos som sträcker sig över de närmaste 100 åren!), men även om, som jag säger, dessa påståenden vore sanna, skulle det alltså fortfarande inte följa att det funnes någon rättmätig grund för att förbjuda någon specifik individ eller några specifika individer att handla på sätt som, endast när miljarder individer tillsammans gör det, resulterade i global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må.

Om global uppvärmning eller uttunning av ozonskiktet eller vad det vara må verkligen är konsekvenser av hur människosläktet taget som kollektiv handlar, men inte av hur varje given individ handlar, inklusive hur något givet enskilt privat affärsföretag handlar, då är det rätta sättet att betrakta dem som en motsvarighet till naturkatastrofer. Eftersom de inte orsakas av enskilda mänskliga varelsers handlande, är de motsvarigheten till handlingar som inte moraliskt orsakas av mänskliga varelser alls, m.a.o. en motsvarighet till naturkatastrofer.

När vi väl ser sakerna i detta ljus blir det klart vad det lämpliga gensvaret på sådana förändringar i miljön är, vare sig det gäller global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, eller global nedkylning och förtätning av ozonskiktet, eller någonting annat naturen kan komma med. Det är detsamma som människans lämpliga gensvar på naturen i allmänhet. Nämligen att enskilda mänskliga varelser måste vara fria att handskas med naturen till sin egen maximala enskilda fördel, med den enda begränsningen att inte initiera bruket av fysiskt tvång mot andra mänskliga varelsers person eller egendom. Genom att följa denna princip kommer människan att handskas med alla de negativa naturkrafter som är resultatet av biprodukter av hennes egen sammantagna verksamhet på exakt samma framgångsrika sätt som hon regelbundet handskas med de primära naturkrafterna.

Vi åtnjuter en otroligt fantastisk industricivilisation vars natur indikeras av det faktum att, tack vare den, ett enormt antal människor kan färdas med häpnadsväckande hastighet i hundratals kilometer i sträck i sina egna personbilar och samtidigt lyssna på symfoniorkestrar – ja, faktiskt flyga över hela kontinenter på några få timmar i jetplan, samtidigt som de ser på filmer och dricker martini; kan promenera in i mörklagda rum och låta ljuset flöda genom att trycka på en knapp; kan öppna en kylskåpsdörr och njuta av läcker och hälsosam föda som kommit från hela världen; kan göra allt detta och så mycket mera. Detta är vad vi har. Detta, och mycket, mycket mer är vad människor överallt skulle kunna ha om de vore intelligenta nog att etablera ekonomisk frihet och kapitalism.

Men detta räknas som praktiskt taget intet försåvitt som miljövännerna anbelangar. De är redo att kasta bort alltihop därför att, påstår de, det orsakar global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet, m.a.o. dåligt väder. Och det bästa sättet, säger de, för oss att undvika sådant dåligt väder, och därmed kontrollera naturen mer till vår fördel, är att överge den moderna industricivilisationen och kapitalismen.

Det lämpliga svaret till miljövännerna är att vi inte kommer att offra en hårsmån av industricivilisationen, och att om global uppvärmning och uttunning av ozonskiktet verkligen hör till dess konsekvenser, kommer vi att acceptera dem och ta itu med dem – med sådana rimliga medel som fler och bättre luftkonditionerare och solskydd, inte genom att ge upp våra luftkonditionerare, kylskåp och bilar.

Det mer grundläggande svaret till miljövännerna är att det lämpliga gensvaret på förändringar i miljön, det må vara global uppvärmning eller en ny istid, är ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska frihet. Förr eller senare kommer sådana miljöförändringar att inträffa – om inte i detta nya århundrade eller ens i detta nya årtusende, så förvisso någon gång i en mer avlägsen framtid. När detta händer kommer det att fordra enorma förändringar i den mänskliga ekonomiska verksamheten. Somliga områden som för närvarande används för vissa syften kommer att bli oanvändbara för dessa syften. Det kan tänkas att de till och med blir obeboeliga. Andra områden som för närvarande är obeboeliga eller nätt och jämt beboeliga kommer att bli mycket mer önskvärda. Stora förändringar i väldiga områdens komparativa fördelar kommer att äga rum, och på dessa måste människorna vara fria att svara.

Som jag skrev i Capitalism:

Även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Det skulle vara ett alltför stort problem för statliga byråkrater att hantera … Men det skulle med säkerhet inte vara något alltför stort problem att lösa för tio- eller hundratals miljoner fria tänkande individer som lever under kapitalism. Det skulle lösas genom att varje individ är fri att bestämma hur han bäst ska ta itu med just de aspekter av den globala uppvärmningen som påverkar honom. Individerna skulle, på grundval av beräkningar av vinst och förlust, bestämma vilka förändringar de behövde göra i sina företag och i sina personliga liv för att bäst anpassa sig till situationen. De skulle bestämma sig för var det nu var relativt mer önskvärt att äga mark, lokalisera lantbruk och företag, bo och arbeta, och var det var relativt mindre önskvärt, och vilka nya komparativa fördelar varje lokalitet hade för produktion av vilka varor. Fabriker, affärer och hus behöver alla förr eller senare ersättas. Inför en förändring i olika lokaliteters relativa önskvärdhet skulle ersättningsmönstret också skilja sig. Kanske skulle vissa ersättningar behöva göras tidigare än vad som annars vore fallet. Förvisso skulle vissa markvärden falla och andra stiga. Vad som än hände skulle individer svara på ett sätt som minimerade deras förluster och maximerade deras vinstmöjligheter. Vad de huvudsakligen skulle behöva är frihet att tjäna sina egenintressen genom att köpa mark och flytta sina företag till de områden som gjorts relativt mer attraktiva, och frihet att söka anställning och att köpa eller hyra bostäder i dessa områden.

Givet denna frihet skulle problemet i dess helhet övervinnas. Detta beror på att under kapitalismen samordnas och harmoniseras individernas handlingar och det tänkande och den planering som ligger bakom dessa handlingar av prissystemet (något som många tidigare centralplanerare i Östeuropa och det forna Sovjetunionen nu fått lära sig). Som följd härav skulle problemet lösas på exakt samma sätt som tio- eller hundratals miljoner fria individer har löst mycket större problem, som t.ex. att konstruera om det ekonomiska systemet för att handskas med att hästen ersatts av bilen, bosättningen i den amerikanska västern, eller att merparten av arbetskraften i det ekonomiska systemet övergått från jordbruk till industri. (S. 88–89.)

Ett rationellt svar på möjligheten av storskaliga miljöförändringar är att etablera individers ekonomiska frihet att handskas med dem, om och när de kommer. Kapitalismen och den fria marknaden är de väsentliga medlen att göra detta, inte förlamande statliga regleringar och ”miljöpolitik”. Och både i etablerandet av ekonomisk frihet och varje annan mer betydande aspekt av svaret till miljörörelsen måste Ludwig von Mises och Carl Mengers filosofi leda vägen.

Copyright © 2001 George Reisman. Översättning Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna.


[2] Detta avsnitt i Capitalism är en utvidgad version av Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen Ö.a..

[3] Konservationist: ”En som utövar eller förespråkar bevarande av naturresurserna.” (Översatt från The American Heritage Dictionary.) – En möjlig svensk översättning skulle vara ”naturresursbevarare”, men det blir lite väl otympligt. Ö.a.

Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation

Detta är den första i en serie artiklar som försöker förse den intelligente lekmannen med tillräckliga kunskaper om sund ekonomisk teori för att göra det möjligt för honom att förstå vad som måste göras för att övervinna den rådande finansiella krisen och återgå till det ekonomiska framåtskridandets och välståndets väg.[1]

En katastrofal ekonomisk sammanblandning, en som nästan universellt delas både och i lika mån av lekmän och professionella ekonomer, är tron att fallande priser utgör deflation och därför måste fruktas och om möjligt förhindras.

En förstasidesartikel i New York Times 1 november 2008 ger ett typiskt exempel på denna sammanblandning. Den tillkännager:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

I motsats till vad Times och så många andra tror är deflation inte fallande priser utan en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen i det ekonomiska systemet. För att säga detsamma med andra ord är deflation en allmänt fallande efterfrågan. Fallande priser är en följd av deflationen, inte själva företeelsen.

Helt bortsett från deflation är fallande priser också en följd av ökningar i produktionen av och tillgången på varor, vilka är ett väsentligt drag i ekonomiskt framåtskridande och stigande levnadsstandard. Under sådana omständigheter åtföljs inte de fallande priserna av någon djupdykning i näringslivets försäljningsintäkter eller vinster, av någon ökning av svårigheten att återbetala skulder eller någon våg av konkurser. Alla dessa företeelser är uteslutande helt enkelt resultatet av deflation, inte av fallande priser.

Faktum är att under en fullödig guldmyntfot med 100-procentiga reserver skulle fallande priser orsakade av ökad produktion troligen åtföljas av en blygsam ökning av vinstkvoten och en något större lätthet att återbetala skulder, båda beroende av ökningen av produktionen av och tillgången på guld och därmed i spenderingen av guld. Under en sådan guldmyntfot faller priserna i den mån som ökningen av produktionen av och tillgången på vanliga varor och tjänster överstiger ökningen i produktionen av och tillgången på guld och den därav följande ökningen i spenderingen i termer av guld.

Även om allt detta säkert kommer som en överraskning för Times och för alla andra som inte förstår deflationens natur, är fallande priser i själva verket så långt ifrån att vara deflation att de är motgiftet mot deflation. Det är de som gör det möjligt för ett ekonomiskt system som har upplevt deflation att återhämta sig från den och därefter åtnjuta det ekonomiska framåtskridandets frukter.

Denna slutsats kan demonstreras sokratiskt med hjälp av en enkel fråga som skulle kunna användas i ett prov i ekonomi för sjätteklassare.

Föreställ er alltså att Bill, före den nuvarande ekonomiska nedgången, brukade gå och handla en gång i veckan på sin lokala stormarknad. När han gick dit hade han råd att lägga ut $10 för mineralvatten. För det då gällande priset, $1 per flaska, kunde han köpa 10 flaskor. Nu när Bill besöker stormarknaden mitt under nedgången har han bara råd att lägga ut $5 för mineralvatten.

Här är frågan: Vid vilket pris per vattenflaska skulle Bill kunna köpa för $5 de 10 vattenflaskor han förut köpte för $10? Svar: 50 cent.

Som denna fråga och svaret på den gör klart gör ett prisfall det möjligt för mindre pengar tillgängliga för utgifter att köpa lika mycket som den tidigare större penningmängden kunde köpa.

Denna poäng gäller även när lägre priser inte resulterar i större köp av just den sak vars pris har fallit. Anta t.ex. att priset för 4 liter mjölk är $8 och nu faller till $4. Ändå behöver inte Bill och hans familj mer än 4 liter under varje given vecka och kommer därför inte att köpa mer mjölk till dess nu lägre pris. Prisfallet hjälper ändå ekonomin att återhämta sig. Det gör det genom att frigöra $4 av Bills pengar för att möjliggöra köp av andra saker som han vill ha men annars inte hade råd med på grund av avsaknaden av tillgängliga penningmedel.

Ett annat liknande exempel är när priset på bensin eller eldningsolja faller, vilket hjälper till att öka människors förmåga att lägga ut pengar på att köpa produkter genom hela det ekonomiska systemet.

Som jag påpekat är deflation, i skarpaste kontrast mot fallande priser, en process av finansiell kontraktion. I den rådande krisen är den en kontraktion av kredit och av den spendering som är beroende av kredit. Ett fall i priserna och naturligtvis också i lönerna är det huvudsakliga medlet att anpassa sig till denna deflation och att övervinna den.

Icke desto mindre står den rådande bisarra sammanblandningen av fallande priser med deflation i vägen för den ekonomiska återhämtningen. Genom att betrakta fallande priser, vilka är deflationens effekt och samtidigt botemedlet mot deflation, som om de själva på något vis var deflation, leds människor till att förväxla lösningen på problemet med det problem som behöver lösas.

På grundval av denna förväxling förespråkar de statliga ingripanden för att förhindra att priserna faller. De priser de vill hindra från att falla varierar från bostadspriser till priser på jordbruksprodukter och andra varor och, framför allt, löner. I den mån som sådana ansträngningar vinner framgång och priserna hindras från att falla är effekten att förhindra den ekonomiska återhämtningen. De förhindrar den ekonomiska återhämtningen genom att hindra den minskade spenderingsnivå som deflationen utgör från att köpa den större mängd varor och tjänster som den skulle kunna köpa till lägre priser och löner.

Precis som fallande priser är så långt ifrån att vara deflation att de är botemedlet mot deflation, så är också förhindrande av prisfall så långt ifrån att förhindra deflation att det i själva verket förvärrar deflationen. Detta beror på att det leder människor till att uppskjuta köp även i sådana fall där de har förmågan att köpa. De uppskjuter sina köp i förväntan om att kunna köpa på bättre villkor senare, när priserna och lönerna har fallit till den nivå som är nödvändig för att möjliggöra ekonomisk återhämtning.

Likaså, när priserna och lönerna till sist faktiskt faller tillräckligt för att möjliggöra ekonomisk återhämtning, kommer det med all säkerhet att ske en ökning av spenderingen i det ekonomiska systemet. Detta beror på att de penningmedel människor hade avstått från att spendera i väntan på att priserna och lönerna skulle falla nu inför det nödvändiga fallet kommer att spenderas. Det nödvändiga fallet i priserna och lönerna leder alltså till ekonomisk återhämtning genom att skapa större köpkraft för en minskad spenderingsvolym. Det åstadkommer också ett partiellt återställande av spenderingen och gör därigenom definitivt slut på deflationen.

Exakt hur långt det är nödvändigt för priserna och lönerna att falla för att uppnå ekonomisk återhämtning beror på den förändring som har ägt rum i vad Mises kallar ”penningrelationen”. Denna är relationen mellan tillgången på pengar och efterfrågan på penninginnehav.

Under boomen ökar inflationen och kreditexpansionen tillgången på pengar och minskar samtidigt efterfrågan på penninginnehav. Sedan, i konjunkturcykelns efterföljande nedgångsfas, ökar efterfrågan på penninginnehav, och tillgången på pengar kan faktiskt minska. Båda dessa faktorer leder till sjunkande total spendering i det ekonomiska systemet och därmed till ett behov av en motsvarande lägre löne- och prisnivå för att uppnå ekonomisk återhämtning.

Hur långt dessa processer skulle kunna gå i våra rådande omständigheter, och vad som skulle kunna göras för att mildra dem på ett sätt som är förenligt med den ekonomiska frihetens princip, är ett för stort ämne att förklara i denna enda artikel.[2] Här måste jag emellertid säga att en minskning av penningmängden helt och hållet kan förhindras och att detta dramatiskt skulle begränsa omfattningen av den sjunkande allmänna spenderingen i det ekonomiska systemet.

Vilka reducerade spenderingsnivåer som den ändrade penningrelationen än kommer att stödja, kan lönernas och prisernas frihet att falla inte bara leda till ekonomisk återhämtning utan till mer än ekonomisk återhämtning. Den kan leda till att var och en som är förmögen och villig att arbeta får anställning, m.a.o. till full sysselsättning. Och den skulle göra detta utan att den genomsnittlige arbetaren i det ekonomiska systemet får sjunkande reallön utan faktiskt får en avsevärt högre reallön. Tyvärr är detta ett för stort ämne att diskutera vidare i denna artikel.[3]

Räddningsaktioner

Innan jag slutar måste jag säga några ord om statens nuvarande ansträngningar att övervinna krisen genom räddningsaktioner [”bailouts”] och deras därmed sammanhängande finansiering genom budgetunderskott. I slutändan är dessa ansträngningar ett försök att övervinna effekterna av en stigande efterfrågan på penninginnehav genom en tillräckligt stor ökning av penningtillgången. I sin kampanj förefaller staten inte bry sig om något annat än att övervinna krisen för stunden, utan hänsyn till det bränsle det ger till nästa kris.

Staten har idag obegränsade maktbefogenheter att skapa pengar. Och därför är det högst sannolikt, givet dess villighet att använda dessa maktbefogenheter och det överväldigande stöd hos allmänheten som finns för att använda dem, att den ökning av penningtillgången som den åstadkommer i slutändan kommer att väga mer än den nuvarande ökningen av allmänhetens efterfrågan på penninginnehav. När och i den mån som detta händer och näringslivets försäljningsintäkter och vinster börjar öka och sysselsättningen och lönerna börjar öka, kommer allmänhetens efterfrågan på penninginnehav återigen att börja minska.

Vid denna punkt kommer den massiva ökning av penningmängden som staten för närvarande åstadkommer att underblåsa kraftigt stigande priser och ge upphov till en ny kris. Denna gång en inflationskris. Då måste staten antingen nöja sig med en ekonomi i Förenta staterna som påminner om det ekonomiska systemet i ett latinamerikanskt land, eller också måste den tygla sin inflation. Om den snabbt väljer det senare, kommer vi att vara tillbaka vid den situation som rådde i början av 1980-talet och måste genomgå en ny ekonomisk kontraktion, fastän förmodligen av mycket större omfattning än då, på grund av de oavslutade affärer som lämnats kvar efter den nuvarande krisen.

Om staten dröjer för länge med att tygla sin inflation, då kan den, när den till sist ändå bestämmer sig för att göra det, ställas inte bara inför priser som stiger lika snabbt som de gjorde i Latinamerika för några årtionden sedan, utan också inför de massiva arbetslöshetssiffror som åtföljde försöken att tygla en så hög inflation. Vid den tiden åtföljdes priser som steg med 20, 30, 50 procent eller mer av jämförelsevis höga arbetslöshetssiffror. (För att förstå hur något sådant kan hända, föreställ dig att den totala spenderingen och priserna båda stiger med, låt oss säga, 50 procent per år. Nu lyckas staten i ett försök att tygla inflationen att minska ökningen i spenderingen till 15 procent. Om höjningen av lönerna och priserna har någon sorts avsevärd tröghet, som t.ex. att fortsätta att vara 40 procent, kommer effekten att bli ett fall i produktionen och sysselsättningen till en nivå som är lika med 1,15/1,4, vilket utgör ett fall på omkring 18 procent. Inom den närmare framtiden kommer arbetslösheten att främjas genom de ytterligare maktbefogenheter staten ger till fackföreningarna, vilka kommer att använda dem till att höja lönerna t.o.m. mitt under en massarbetslöshet, så som de gjorde från 1932 och framåt under den stora depressionen.)

Naturligtvis, givet den rådande beredvilligheten att massivt expandera statens maktbefogenheter för att handskas med kortsiktiga kriser, är det också möjligt att staten kommer att införa pris- och löneregleringar i sina ansträngningar att bekämpa följderna av sin inflation. Om och när regleringarna senare avlägsnas kommer det återigen att inträffa en kris med stigande priser som, om den inte åtföljs av ännu mer inflation, kommer att åtföljas av en stor finansiell kontraktion. Om prisregleringarna inte avlägsnas kommer det ekonomiska systemet att paralyseras och till sist förstöras.

Slutsatsen är att det inte finns någon bra utväg ur den nuvarande krisen annat än att möta den med den fria marknadens metod: ett löne- och prisfall, som i möjligaste mån mildras på sätt som överensstämmer med den ekonomiska frihetens princip. Vad som fordras är en utväg som en gång för alla gör slut på ”boom-bust-cykeln”, inflation och kreditexpansion som följs av deflation och kontraktion. Den fria marknaden, en friare marknad än vi hittills haft, är den enda lösningen på detta.

Både ekonomisk frihet och ekonomisk återhämtning fordrar att priserna och lönerna är fria att falla och att alla lagliga hinder som står i vägen för deras fallande omedelbart avlägsnas. För att detta ska kunna ske måste så många människor som möjligt förstå att fallande priser inte är deflation utan motgiftet mot deflation.

* * *

Post scriptum: Jag måste i korthet ta upp två punkter som jag inte kunde behandla i själva artikeln. En gäller effekten av utsikten för fallande priser på fördröjningen av penningutlägg. Denna fördröjning gäller endast i det fall där prisfallet kommer som svar på fallande efterfrågan, inte på en ökning i produktionen och tillgången. I detta fall faller efterfrågan ännu mer om priserna inte faller, så som jag har visat.

Utsikten för fallande priser som en följd av ökad produktion och tillgång implicerar emellertid inte någon fördröjning av inköpen. Detta beror på att i detta fall är det förväntade prisfallet inte resultatet av någon minskning vare sig i spenderingen eller i något annat viktigt penningaggregat. Tvärtom innebär här det förväntade prisfallet en ökning i den förväntade köpkraften hos alla ackumulerade besparingar lika väl som hos de inkomster som kommer att förtjänas i framtiden. På detta sätt förebådar den ekonomiska framåtskridandeprocessen att man kommer att ha det ekonomiskt bättre i framtiden än i nuet. Effekten av detta är i sin tur att det gör det möjligt för människor att ha råd att konsumera mer i nuet. Detta bildar motvikt mot de vinningar man får genom att vänta med att dra fördel av lägre priser i framtiden. Med andra ord är fallande priser som beror på ökad produktion och tillgång i allt väsentligt neutrala i sin samlade effekt på relationen mellan att spendera för konsumtion i nuet gentemot att spara för framtida konsumtion.

Den andra punkt som behöver tas upp gäller bostadspriser. Det hävdas ofta att fallande bostadspriser bär ansvaret för att banker går omkull, och att fortsatt fallande priser för bostäder måste resultera i att fler banker går omkull, och att de fallande priserna därför måste stoppas.

Fallande bostadspriser är i själva verket lika lite ansvariga för att banker går omkull som fallande priser på åldrande bilar är ansvariga för att banker går omkull. Det faktum att bostadsägare kan vara skyldiga mer för sina bostäder än vad deras bostäder är värda har inget mer grundläggande samband med uteblivna amorteringar på bostadslån än det faktum att många eller de flesta bilar som köpts på avbetalning är värda mindre än de utestående lån man har på dem. Faktum är att själva handlingen att köra en ny bil från försäljningsstället ofta är tillräcklig för att sänka dess återförsäljningsvärde under värdet av det utestående lånet på bilen.

Vad som leder till uteblivna betalningar, det må vara för bostadslån eller billån, är låntagarnas oförmåga eller ovillighet att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, inte bostädernas eller bilarnas marknadsvärde.

Endast årtionden av inflation och kreditexpansion skulle kunna göra det möjligt för människor att tänka på de hus de bor i som en investering. I verkligheten är ett hus en konsumtionsvara, precis som en bil eller ett kylskåp. Den enda skillnaden är att den tappar i värde långsammare än de gör. Endast en lång rad år där inflationen ägde rum snabbare än husen tappade i värde gjorde det möjligt för huspriserna att stiga varje år och att människor kom att betrakta dem som en källa till ekonomisk vinning. Om det inte vore för inflationen och de stigande priser som den åstadkommer skulle det stå helt klart att ens bostad är en förbrukningsvara, förvisso en vara som förbrukas långsamt, men icke desto mindre en förbrukningsvara.

Om det inte vore för inflationen skulle priserna för nya hus inte stiga. De skulle förmodligen t.o.m. falla från ett år till nästa. Dessutom skulle priset för ett hus som var 5, 10 eller 20 år gammalt vara betydligt lägre än priset för ett nybyggt hus. Alltså implicerar t.o.m. konstanta priser för nya hus, än mer då fallande priser för nya hus, att priset för ett hus faller allteftersom det blir äldre. Detta är den normala situationen. Detta är situationen i avsaknad av inflation.

Den accelererade kreditexpansionen under senare år och de snabbt ökande bostadspriserna gjorde det för en tid möjligt att förefalla lönsamt att köpa hus utan någon annan avsikt än att snabbt sälja dem igen. Den fick det också att verka som om människor kunde leva på inteckningsvärdet av sina bostäder genom att ta lån på dem. Frenesin i bostadsbubblan var sådan att när den var som värst hade bara de som låg bland de högsta 15 procenten i inkomster råd att köpa ett genomsnittligt hus.

Det finns ingen anledning att försöka bibehålla konstlat höga bostadspriser och rädda de låntagare och långivare som bar ansvaret för dem. Dessutom måste försöket att göra detta vidmakthålla misstanken att långivarna fortfarande i grund och botten är osunda och att man inte kan räkna med att de ska kunna uppfylla sina egna ekonomiska förpliktelser. Sådana dåliga lån måste banker och andra finansiella institutioner som gjort dem öppet erkänna och få bort ur bokföringen, innan förtroendet inom det ekonomiska systemet kan återställas.

Det fall i bostadspriserna som äger rum behöver gå vidare. Det genomsnittliga bostadspriset är fortfarande avsevärt högre än den genomsnittliga inkomstnivån. Krav på stabiliserade bostadspriser är ett krav på statlig inblandning till förmån för lättsinniga låntagare och långivare, att betalas av skattebetalarna.

De lägre bostadspriser som kommer att bli resultatet av bostadsmarknadens frihet från statlig inblandning kommer att minska storleken på de inteckningar som är nödvändiga för att köpa bostäder. Om ett hus säljs för en halv miljon dollar i stället för en miljon dollar, eller för hundratusen dollar i stället för tvåhundratusen dollar, då kommer beloppet av den inteckningsfinansiering som fordras för att köpa det att i samma mån minska, och bostadsmarknaden kommer att rätta sig efter den minskade allmänna tillgången på tillgänglig kredit.

Copyright © 2009 George Reisman

Originalets titel: Falling Prices Are Not Deflation But the Antidote to Deflation. Svensk översättning: Per-Olof Samuelsson.


[1]) Originalet finns på Reismans blogg och också på Misesinstitutets nätsida.

De övriga artiklarna i serien är:

Economic Recovery Requires Capital Accumulation Nor Government ”Stimulus Packages”, Part I och Part II.

The Fundamental Obstacles to Economic Recovery: Marxism and Keynesianism

Standing Keynesianism on Its Head

Credit Expansion, Crisis, and the Myth of the Saving Glut

Artiklarna är långa, och det är inte troligt att jag kommer att översätta dem under den närmaste tiden. Men läs dem gärna!

[2]) För en diskussion av detta ämne, se Capitalism: A Treatise on Economics, s. 959–962. – (Detta avsnitt handlar om hur man snabbt och relativt smärtfritt skulle kunna övergå från pappersmyntfot till guldmyntfot. Ö.a.)

[3]) Jag har diskuterat det utförligt i Capitalism; se s. 580–587. – (Avsnittet handlar om arbetslöshet. Ö.a.)

Utbildningen och den rasistiska vägen mot barbari

Denna uppsats – som också ingår i Reismans Kindlebok The Benevolent Character of Capitalism and Other Essays – publicerades första gången i The Intellectual Activist 30 april 1990 och senare, 1992, också som pamflett. (Uppdatering november 2014: Finns nu också som Kindlebok.)

Stora förändringar äger rum i den amerikanska utbildningsfilosofin, förändringar som potentiellt kan få enormt inflytande på alla aspekter av det amerikanska livet. Förändringarna inspireras av vad The New York Times kallar ”kritiken mot eurocentrismen”. Enligt Times är ”eurocentrism” en nedsättande term som antas beskriva ”ett provinsiellt synsätt som i överväldigande grad fokuserar på europeisk och västerländsk kultur och samtidigt behandlar Asien, Afrika och Latinamerika styvmoderligt”. En typisk yttring av ”eurocentrism” är enligt dess kritiker påståendet att Columbus upptäckte Amerika. Detta påstående, som de flesta barn i Amerika kanske lärt sig som sitt allra första historiska faktum, betraktas nu som kontroversiellt. Faktum är att det betraktas som direkt stötande, eftersom det implicerar att ”det inte hade funnits några andra människor på kontinenten” innan Columbus kom dit. Den traditionella amerikanska utbildningen i allmänhet fördöms för att den ser icke-västerländsk civilisation och resten av världen ”endast genom en västerländsk lins”. Endast genom denna ”lins”, menar man, kan till exempel afrikansk konst betraktas som primitiv.

I ett försök att undanröja sådan påstådd västerländsk och europeisk ”ensidighet” ändrar skolorna det sätt på vilket historia, litteratur och humaniora lärs ut. Nyligen genomförda förändringar vid Stanforduniversitetet, där en kurs om den västerländska civilisationen ersattes av en där icke-västerländska idéer måste tas med, är bara ett belysande exempel. Omarbetningarna av kursplanen i historia i Kaliforniens allmänna skolsystem för att lägga tonvikt vid indianska och afrikanska kulturer är ett annat. Kursplaner och läroböcker håller i stor omfattning på att skrivas om och, som bevis på hur djupt förändringarna går, rapporterar Times att försök är på gång ”att rekonstruera afrikanska stammars historia och gå längre än till att lita till västerländska resandes redogörelser till att undersöka inhemska källor, ofta muntliga, och att anta antropologiska synsätt”.

Implikationerna av dessa förändringar är enorma. Att man accepterar kritiken mot ”eurocentrismen” och dess förnekande av sådana påståenden som att ”Columbus upptäckte Amerika” talar sitt tydliga språk om tillståndet i Förenta staternas utbildningsetablissemang och det intellektuella etablissemanget i allmänhet.

Den västerländska civilisationens natur

För att förstå implikationerna är det först nödvändigt att påminna sig om vad den västerländska civilisationen är. Ur ett historiskt perspektiv omfattar den västerländska civilisationen två huvudperioder: den grekisk-romerska civilisationens era och den moderna västerländska civilisationens era, vilken senare innefattar återupptäckten av den grekisk-romerska civilisationen vid slutet av medeltiden, samt renässansens, upplysningens och den industriella revolutionens perioder. Den moderna västerländska civilisationen fortsätter förstås ända fram till idag som den dominerande kulturella kraften i de västeuropeiska länderna och i Förenta staterna och de andra länder som koloniserats av ättlingar till västeuropéer. Den är en allt större kraft i de snabbt framåtskridande länderna i Fjärran östern, som t.ex. Japan, Taiwan och Sydkorea, vilkas ekonomier i varje väsentligt avseende vilar på ”västerländska” grundvalar.

Ur det intellektuella och kulturella innehållets perspektiv utgörs den västerländska civilisationen av att man förstår och accepterar det följande: logikens lagar; kausalitetsbegreppet och som en följd härav begreppet om ett universum som styrs av naturlagar som är begripliga för människan; på dessa grundvalar all den samlade kunskapen om matematikens och vetenskapens lagar; individens ansvar för sig själv grundat på hans fria vilja att välja mellan gott och ont; människans värde över alla andra arter på grundval av hennes unika innehav av förnuftsförmåga; den enskilda människans värde och kompetens och hennes därav följande innehav av individuella rättigheter, däribland rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka; behovet av en begränsad statsmakt och av individens frihet från staten; på grundval av allt det föregående värdet av kapitalismen, med dess exempellösa och fortskridande ekonomiska utveckling i form av arbetsdelning, tekniskt framåtskridande, kapitalackumulation och stigande levnadsstandard; dessutom vikten av konst och litteratur som beskriver människan som i stånd att möta världen med förtroende för sin förmåga att lyckas, och musik som uppvisar harmoni och melodi.

Den västerländska civilisationens universaliserbarhet

När man väl erinrar sig vad den västerländska civilisationen är, är det absolut viktigaste att inse om den att den är öppen för envar. Faktum är att viktiga beståndsdelar av den ”västerländska” civilisationen inte ens hade sitt ursprung i Västerlandet. Grekernas och romarnas civilisation införlivade betydande vetenskapliga aspekter som lämnats i arv från Egypten och Babylonien. Den moderna ”västerländska” civilisationen inbegriper bidrag från folk som levt i Mellanöstern och i Kina under den mörka medeltiden, när Västeuropa praktiskt taget återfallit i barbari. Faktum är att under den mörka medeltiden var den ”västerländska” civilisationen mycket mer hemmahörande i Mellanöstern än i Västeuropa. (Det är tänkbart att om de nuvarande trenderna håller i sig kommer den kanske i något senare århundrade att vara mer hemmahörande i Fjärran östern än i Västerlandet.)

Sanningen är att precis som man inte behöver vara från Frankrike för att tycka om pommes frites eller från New York för att tycka om New Yorkbiff, behöver man inte vara född i Västeuropa eller vara av västeuropeisk härkomst för att beundra den västerländska civilisationen eller ens för att hjälpa till att bygga upp den. Den västerländska civilisationen är inte en geografisk produkt. Den är en samling kunskaper och värden. Varje individ, varje samhälle, är potentiellt i stånd att anta den och därigenom bli ”västerniserad”. Fjärran österns snabbt framåtskridande ekonomier är alla ”västerländska” försåvitt som de vilar på en grund av logik, matematik, vetenskap, teknik och kapitalism – exakt samma logik, matematik, vetenskap, teknik och kapitalism som är väsentliga drag i den ”västerländska” civilisationen.

Vad gäller en ”västerniserad” individ måste jag tänka på mig själv. Jag är inte av västeuropeisk härkomst. Mina far- och morföräldrar kom alla till Förenta staterna från Ryssland för omkring hundra år sedan. Den moderna västerländska civilisationen hade inte sitt ursprung i Ryssland och berörde knappast Ryssland. Den enda anknytning mina avlägsnare förfäder hade med Greklands och Roms civilisation var förmodligen att hjälpa till med att plundra och skövla den. Icke desto mindre är jag i grunden västerlänning. Jag är västerlänning på grund av de idéer och värden jag omfattar. Jag har helt och hållet tagit till mig alla den västerländska civilisationens ledande drag. De är nu mina idéer och mina värden. I och med att jag omfattar dessa idéer och dessa värden skulle jag vara västerlänning var jag än bodde och var jag än föddes. Jag identifierar mig med Grekland och Rom och inte med mina förfäder från den tiden, eftersom jag delar Greklands och Roms idéer och värden, inte mina förfäders. För att säga det rakt på sak var mina förfäder vildar – förvisso fram till för omkring tusen år sedan och för alla praktiska syften förmodligen så sent som för fyra eller fem generationer sedan.

Jag vet ingenting med säkerhet om mina far- och morföräldrars föräldrar, men om de levde på den ryska landsbygden vid mitten av 1800-talet var de nästan säkert totala analfabeter, ytterst vidskepliga och på alla sätt primitiva. Under vinternätterna sov de förmodligen med sina kreatur i sin hydda för att hålla sig varma, vilket en gång var sedvanligt i Nordeuropa, och var personligen lortiga och nedlusade. Jag ser absolut ingenting av värde i deras ”livsstil”, om det kan kallas en livsstil, och jag är omåttligt tacksam att mina far- och morföräldrar hade vett nog att överge den och flytta till Amerika, så att jag kunde få möjligheten att bli ”västerlänning” och, än bättre, amerikansk ”västerlänning”, för i de flesta avseenden har Förenta staterna, sedan den koloniala epoken, alltid intellektuellt och kulturellt varit det mest västerländska av de västerländska länderna.

Alltså härstammar jag från vildar som höll till i Östeuropa – och dessförinnan förmodligen på Asiens stäpper – och jag har blivit ”västerniserad” och ser nu världen helt och hållet genom en västerländsk ”lins”, för att använda samma term som ”eurocentrismens” kritiker. Det är förstås i själva verket inte någon lins genom vilken jag betraktar världen. Det är mycket mer grundläggande än så. Jag har utvecklat ett västerländskt intellekt, ett intellekt som upplysts och grundligt omformats av den enorma samling kunskaper som utgör den västerländska civilisationens substans, och jag betraktar nu världen helt och hållet på grundval av denna kunskap. Till exempel ser jag världen på grundval av de logiska, matematiska och vetenskapliga lagar jag har lärt mig. Och närhelst något nytt eller oväntat inträffar, som jag inte förstår, vet jag att det icke desto mindre måste ha en orsak som jag är i stånd att upptäcka. I dessa avseenden skiljer jag mig i grunden från mina vilda förfäder, som saknade kunskapen att se världen ur ett vetenskapligt perspektiv och som förmodligen kände sig hjälplösa och vettskrämda när de ställdes inför något nytt och okänt, eftersom de i avsaknad av kausalitetsprincipen och kunskap om logikens lagar helt enkelt inte hade någon grund för att vänta sig att kunna uppnå någon förståelse av det.

Det är på samma kunskapsgrundval som jag betraktar Columbus som den som upptäckte det västra halvklotet snarare än de allra första människor som kom till den nordamerikanska kontinenten (förmodligen över en landbrygga från Asien) och snarare än norrmannen Leif Ericson. Jag betraktar Columbus som upptäckaren, inte på grund av något så absurt skäl som att jag föredrar européer framför asiater (Leif Ericson var lika mycket europé som Columbus), utan därför att det var Columbus som öppnade det västra halvklotet för den civilisation som jag har gjort till min egen. Columbus var den man som gjorde det möjligt att föra mina idéer och värden till dessa stränder. Det är inte ur perspektivet av mina förfäders hemvist, som förvisso inte var italienare eller spanjorer eller ens västeuropéer, som jag betraktar Columbus som den som upptäckte Amerika, utan ur perspektivet av mina idéers och värdens hemvist. Precis som de under tidigare epoker hade sin hemvist i Grekland och Rom snarare än i mina förfäders Ryssland så var mina idéers och värdens hem under 1400- och 1500-talen Västeuropa. Jag menar att Columbus var den som upptäckte Amerika ur detta perspektiv. Detta är det perspektiv varje utbildad person skulle ha.

Jag har inget behov att längre uppehålla mig vid mina egna vilda förfäder. Den enkla sanningen är att allas förfäder var vildar – faktum är att åtminstone 99,5 procent av allas förfäder var vildar, även de som härstammat från grundarna av världens äldsta civilisationer. Ty mänskligheten har existerat på jorden under en miljon år, och ändå uppträdde de allra äldsta civilisationerna – om man dömer efter innehavet av skriftspråk som kriterium – inte förrän för mindre än 5000 år sedan. Förfäderna till dem som idag bor i Storbritannien eller Frankrike eller merparten av Spanien var vildar så sent som under Julius Cæsars tid, för föga mer än 2000 år sedan. Så om man mäter efter mänsklighetens totala närvaro på jorden som måttstock, var 99,8 procent av förfäderna till dagens engelsmän, fransmän och spanjorer vildar. Förfäderna till dagens tyskar och skandinaver var vildar ännu längre fram i tiden, så åtminstone 99,9 procent av förfäderna till dagens tyskar och skandinaver var förmodligen vildar.

Det är viktigt att betona dessa fakta för att bli medveten om hur liten vikt man ska lägga vid att medlemmarna av någon ras eller språkgupp uppnått civilisation förr snarare än senare. Mellan ättlingarna till världens äldsta civilisationer och de som kanske först i vår tid höjer sig till att bli civiliserade finns det en skillnad på som allra mest en halv procent om man mäter med människans existens på jorden som måttstock.

Dessa observationer bör bekräfta det faktum att det inte finns något skäl att tro att civilisation på något sätt är något visst folkslags eller någon viss etnisk grupps egendom. Det är en i strikt bemärkelse intellektuell fråga – ytterst en fråga om närvaron eller frånvaron av vissa grundläggande idéer som ligger bakom förvärvet av ytterligare kunskap.

Måttstocken för att bedöma en civilisation: den västerländska civilisationens objektiva överlägsenhet

De folk som har ett skriftspråk kan kallas civiliserade, försåvitt som skrift är ett oundgängligt medel för att överföra betydelsefull kunskap, och därmed för ackumuleringen av kunskap från generation till generation. De som inte bara har ett skriftspråk utan också kunskap om logikens lagar och om kausalitetsprincipen är i en position att ackumulera och vidareföra ojämförligt mycket mer kunskap än de folk som bara har skriftkonsten. På denna grundval är befinner sig den grekisk-romerska civilisationen på ett högre plan än någon av sina föregångare.

Slutligen är en civilisation som är i besittning av ännu fler grundläggande tillämpningar av det mänskliga förnuftet, som t.ex. vida mer omfattande vidareutvecklingar av matematikens och vetenskapens principer, existensen av yttrande- och tryckfrihet och utvecklandet av en ekonomi med arbetsdelning, t.o.m. en högre civilisation än Greklands och Roms civilisationer. (Yttrande- och tryckfrihet är en väsentlig garanti för individens rätt att sprida kunskap utan att hindras av farhågor eller vidskepelser hos någon grupp som backas upp av statens tvångsmakt. En ekonomi med arbetsdelning möjliggör ett motsvarande mångfaldigande av den mängd kunskap som tillämpas på produktionen och för att möta det mänskliga livets behov, för sådan kunskap existerar väsentligen i proportion till det antal separata yrken som utövas, var och en med sin specialiserade kunskapssamling. Lika viktigt, om inte viktigare, betyder en ekonomi med arbetsdelning att genier kan ägna sina talanger på heltid åt sådana områden som vetenskap, utbildning, uppfinningar och affärsverksamhet med en motsvarande fortlöpande ökning av kunskapen och av förbättring i människors liv.)

En sådan civilisation är förstås vår alldeles egna, moderna västerländska civilisation – den ojämförligt mest högtstående civilisation som någonsin existerat och som, till för tämligen kort tid sedan, upprepade gånger har förts till sina allra högsta toppar just här i Förenta staterna.

(När man talar om en civilisations eller kulturs objektiva överlägsenhet över någon annan, möter man motstånd från ett djupt och självrättfärdigt hat mot själva idén. Alltså kan kulturer utöva rituella offer, kannibalism, massexpropriering, slaveri, tortyr och massakrer – allt detta accepteras som på något vis legitimt inom ifrågavarande kulturs kontext. Den enda påstådda synden, den enda påstått omoraliska handlingen i världen, är att visa förakt för sådana kulturer och att mena att den västerländska kulturens värden är överlägsna. Då fördöms man som imperialist, rasist och praktiskt taget nazist. Man bör inse att de som intar denna ståndpunkt inte betraktar nazismens uttalade irrationalism, dess förkärlek för tvång och våld och dess handlingar av förstörelse och massmord som kärnan i dess ondska. Allt detta skulle de kunna acceptera och accepterar också när det gäller andra kulturer, som t.ex. primitiva stammar, det gamla Egypten, aztekernas och inkaindianernas civilisation, medeltiden och Sovjetryssland. Vad de menar var nazismens ondska var att nazisterna hävdade att den nazistiska kulturen var överlägsen andra kulturer. Det är förstås onödigt att säga att det endast är på grundval av objektiva värden som man på allvar kan fördöma nazismen – inte för dess absurda anspråk på överlägsenhet, utan som en primitiv, barbarisk kultur av den typ man skulle vänta sig att finna bland vildar.)

Den nya rasismen

Det faktum att civilisation är en intellektuell fråga är okänt för ”eurocentrismens” kritiker. Enligt deras uppfattning är den västerländska civilisationen inte ens så mycket en geografisk fråga som en fråga om rastillhörighet. Den är, som de ser det, den vite mannens civilisation. När Times rapporterar om ändringarna i kursplanen för världshistorien i Kalifornien noterar den, betecknande nog, att latinamerikanska, asiatiska och svarta elever nu utgör en majoritet av de 4,4 miljonerna elever i delstaten. Den citerar medförfattaren till den nya kursplanen, som säger att många pedagoger tror att ”människor med icke-europeisk bakgrund inte känner att de har sina rötter i Europa”. En annan av ”eurocentrismens” kritiker, som beskrivs som ”ledare för en översyn av kursplanen för de allmänna skolorna i Camden, N.J. för att lägga tonvikt på … ett mer ’afrocentriskt och latinocentriskt’ betraktelsesätt” citeras som följer: ”Vi lever inte i ett västerländskt land. Det amerikanska projektet är ännu inte fullbordat. Det är bara i eurocentristernas ögon som det ses som ett västerländskt projekt, vilket betyder åt helvete med resten av folket som ännu inte har skapat projektet.”

I dessa uttalanden identifieras den västerländska civilisationen klart och tydligt med människor av en viss typ, nämligen västeuropéerna och deras avkomlingar, som är vita. Studenter som härstammar från asiater eller afrikaner, antar man, kan bara känna sig hemma i den mån som kursplanen omarbetas för att lägga större vikt vid ”Kinas, Indiens och Afrikas antika civilisationer, islams tillväxt och utvecklingen i Afrika söder om Sahara”. ”Eurocentrismens” kritiker förklarar sig vara motståndare till rasism. I själva verket accepterar de exakt samma falska premiss som de påstår sig motsätta sig – nämligen att civilisation eller avsaknad av civilisation bestäms av ens ras.

Under tidigare århundraden iakttog människor av europeisk härkomst den markanta kulturella underlägsenheten hos den inhemska befolkningen i Afrika, Asien och på västra halvklotet, och antog att förklaringen låg i att dessa befolkningar tillhörde en underlägsen ras. När de fällde detta omdöme glömde de sina egna förfäders kulturella tillstånd, som var lika mycket lägre än deras eget som något av dessa folks. De förbisåg också det mycket primitiva kulturella tillståndet bland många européer som då levde i östra delen av kontinenten och bland kaukasier som levde i Mellanöstern. Ännu viktigare är att de inte kunde se att de genom acceptera rasism motsade den väsentliga ”västerländska” doktrinen om individens fria vilja och det individuella ansvaret för de val som görs. För om de fördömer människor som underlägsna på grundval av deras ras, betraktar de individer som moraliskt ansvariga för omständigheter över vilka de absolut inte hade någon kontroll. Samtidigt gav de sig själva äran för bedrifter som knappast var deras skapelser utan skapats av jämförelsevis få andra individer av vilka de flesta råkade vara av samma ras och som, ironiskt nog, hade måst kämpa mot likgiltighet eller rentav fientlighet hos den stora majoriteten av sina rasfränder för att skapa civilisationen.

Idag vägrar ”eurocentrismens” kritiker med all rätt att acceptera någon form av fördömande för sin rastillhörighet. De hävdar att de menar att ras är moraliskt irrelevant och att människor av varje ras därför är lika bra som människor av varje annan ras. Men sedan antar de att om människor av alla raser är likvärdiga, så måste alla civilisationer och kulturer vara likvärdiga. De härleder civilisation och kultur från ras, precis som de europeiska rasisterna gjorde. Och det är därför som de också måste kallas rasister. De skiljer sig från de europeiska rasisterna endast såtillvida som att, medan de senare började med omdömet om en underlägsen civilisation eller kultur och sedan fortsatte bakåt till slutsatsen om en underlägsen ras, började de förra med omdömet om en likvärdig ras och fortsatte framåt till slutsatsen om en likvärdig civilisation eller kultur. Båda rasistgruppernas misstag är detsamma: tron att civilisation eller kultur bestäms av ras.

Nedvärderingen av kunskap

Dessa nyare rasisters rasism, den som nu tvingas på utbildningssystemet, implicerar en radikal nedvärdering av civilisation, kunskap och utbildning. De nya rasisterna vill inte att studenter ska studera icke-västerländska civilisationer och primitiva folkslags villkor ur perspektivet att se hur de släpar efter den västerländska civilisationen och vad de skulle kunna göra för att hinna ikapp. Studier ur det perspektivet skulle fördömas som att se världen genom en ”västerländsk lins”. De skulle betraktas som stötande för människor av icke-västeuropeisk härkomst.

Nej, vad de vill är att studera de olika civilisationerna och t.o.m. det rent primitiva tillståndet på ett sätt som får dem alla att förefalla likvärdiga. Man antar t.ex. att svarta studenter kan känna sig likvärdiga med vita studenter endast om deras anfäder från Afrika söder om Sahara framställs som i en grundläggande mening kulturellt likvärdiga med moderna västeuropéer eller amerikaner.

Ett sådant program betyder nu ett explicit utplånande av distinktioner mellan nivåer av civilisation och mellan civilisation och barbari. Det framställer okunnighet som likvärdig med kunskap och vidskepelse som likvärdig med vetenskap. Allting – logik, filosofi, vetenskap, juridik, teknik – ska ignoreras, och en kultur som begränsar sig till nivån att göra kanoter genom att urholka trädstammar ska betraktas som likvärdig med en som är i stånd att skicka upp rymdskepp. Och allt detta för, påstår man, att inte såra någon som, förmodar man, måste känna sig underlägsen om ett sådant monumentalt bedrägeri inte begås.

I motsats till vad de nya rasisterna väntar sig tror jag att deras program måste vara ytterst stötande för just de studenter som det är avsett att göra bättre till mods. Jag vet att jag personligen skulle bli ytterst upprörd, om jag fick höra att mina intellektuella förmågor och personliga värden hade blivit oåterkalleligen definierade åt mig av mina förfäder och att jag nu skulle tänka på mig själv i termer av ryska bönders folkseder. Jag tror att om mina förfäder hade varit afrikaner och jag, till exempel, skulle vilja bli konstnär, skulle jag utan vidare acceptera det faktum att konst skapad på grundval av kunskap om perspektiv, geometri, mänsklig anatomi och ljusets brytning var en högre konstform än konst skapad i okunnighet om sådana överväganden. Jag skulle utan vidare acceptera det faktum att den senare typen av konst faktiskt var primitiv. Jag skulle inte känna att jag var oförmögen att lära mig dessa vetenskapsgrenar bara därför att mina förfäder eller andra samtida rasfränder inte hade kunnat göra det. Jag skulle känna det yttersta förakt för den uppsåtliga, självvalda primitivismen hos de ”konstnärer” (nästan alla vita) som hade återgått till mina (och deras) primitiva förfäders konstnärliga nivå.

Det är inte rasen som bestämmer kulturen. Inte bara är den västerländska civilisationen öppen för medlemmar av varje ras, utan de som för närvarande innehar den är potentiellt i stånd att förlora den, precis som människorna i det västromerska imperiet en gång förlorade den höga grad av civilisation de hade uppnått. Vad som gör accepterandet av kritiken mot ”eurocentrismen” så betecknande är att den klart och tydligt avslöjar på vilken skör tråd vår förmåga att bibehålla den västerländska civilisationen hänger.

Den västerländska civilisationen och tillståndet i utbildningen

Bevarandet av den västerländska civilisationen är inte automatiskt. Under en tidrymd av mindre än ett århundrade består praktiskt taget hela befolkningen vid dess slut av människor som inte levde vid dess början. Den västerländska civilisationen, eller vilken civilisation som helst, kan fortleva endast försåvitt som dess intellektuella substans lever vidare i nya generationers intellekt.

Och den kan göra det endast om den överförs till unga intellekt genom utbildning. Utbildning är den formella processen att överföra civilisationens intellektuella substans från en generation till nästa och därigenom utveckla barns okultiverade intellekt så att de blir civiliserade vuxna. Den västerländska civilisationen överförs till unga intellekt, inte mindre när man lär ut euklidisk geometri och Newtons fysik än när man lär ut Platons och Aristoteles filosofi eller Shakespeares skådespel. Den överförs när man lär ut varje betydelsefullt ämne, från aritmetik till kärnfysik, från att läsa och skriva till orsakerna till civilisationers uppgång och fall. Överallt där den västerländska civilisationens substans är känd är dess överförande till studenters intellekt praktiskt taget sammanfallande med utbildningsprocessen. För den västerländska civilisationens substans är inget annat än de grundvalar som ligger bakom de högsta kunskapsnivåer som uppnåtts någonstans på jorden, och om utbildningens syfte är att överföra kunskap, då är dess syfte att överföra den västerländska civilisationen.

Alltså måste, i den mån som utbildningsprocessen undermineras, också hela civilisationen undermineras, med början en generation senare. Dessa resultat kommer att framträda som alltmer slående allteftersom tiden går och fler och fler bristfälligt utbildade människor tar deras plats vilkas utbildning var bättre. Försämringseffekterna kommer sannolikt att intensifieras ytterligare när de vilkas egen utbildning var bristfällig själva blir lärare och därmed blir orsak till att följande generationer blir ännu sämre utbildade.

Utbildningsväsendet i Förenta staterna har varit i uppenbart förfall i decennier och, på vissa sätt som är avgörande men inte uppenbara, kanske i generationer. Förfallet har blivit synligt i sådana företeelser som att läroböckerna vid högskolorna har skrivits om för att anpassas till dagens studenters mer begränsade ordförråd. Det är synligt i den funktionella analfabetismen hos ett stort antal av dem som gått ut gymnasiet och t.o.m. högskolan, i deras oförmåga att artikulera sina tankar eller att lösa relativt enkla matematiska eller rentav aritmetiska problem, och i deras djupgående brist på elementära kunskaper om vetenskap och historia.

Jag tror att utbildningens förfall förmodligen bär ansvaret för det omfattande bruket av droger. Att leva mitt i ett civiliserat samhälle med en kunskapsnivå som kanske ligger närmare den primitiva människans än till vad som fordras av en civiliserad vuxen (vilket beklagligt nog är det intellektuella tillståndet hos många av dagens studenter och akademiker) måste vara en skrämmande upplevelse som skapar ett trängande behov av någon sorts lättnad, och droger kan för många förefalla vara lösningen.

Jag tror att detta också tjänar som förklaring till den relativt sentida företeelsen att allmänheten fruktar vetenskap och teknik. Vetenskap och teknik betraktas i allt högre grad i verkligheten så som de humoristiskt brukade framställas i filmer med Boris Karloff eller Bela Legusi, nämligen som skrämmande ”experiment” som försiggår i Frankensteins slott, där ett stort antal av dagens amerikanska medborgare i verkliga livet spelar rollen som vettskrämda och arga transsylvanska bönder som försöker slå sönder allt som kommer från sådana laboratorier. Denna attityd är inte bara en följd av bristande vetenskaplig utbildning, utan, mer grundläggande än så, förlust av förmågan att tänka kritiskt – en förmåga som den samtida utbildningen erbjuder föga eller ingen grund för att utveckla. På grund av sin växande brist på kunskap och tankeförmåga blir människorna allt mer godtrogna och snara till panik.

Därför kan kritiken av ”eurocentrismen” – och alla ändringar i kursplanerna som kan bli följden av den – knappast beskyllas för att ha inlett förfallet i det amerikanska utbildningsväsendet. Den är tvärtom en produkt av detta förfall. Det faktum att den accepteras nästan utan motstånd utgör bevis på hur långt förfallet redan har gått.

Att alla kulturer är likvärdiga, att civilisation och barbari är likvärdiga, är vad läran om kulturell relativism öppet hävdar, och denna lära har länge accepterats av praktiskt taget hela utbildningsetablissemanget. Denna är i sin tur en konsekvens av den ännu äldre och mer grundläggande läran att det inte finns någon objektiv grund för värden – att alla värdeomdömen är godtyckliga och subjektiva. De nya rasisterna skördar nu blott och bart frukterna av detta synsätt och försöker tillämpa det i största möjliga skala, i den process som i grunden ändrar det sätt på vilket ämnen lärs ut. Dagens utbildningsetablissemang har färre skrupler när det gäller att omsätta absurda idéer i praktiken, förmodligen på grund av att deras egen utbildning förfallit. (Många av dess medlemmar fick sin utbildning under 60-talet, i ”studentrevoltens” miljö.)

Det faktum att utbildningsetablissemanget och det intellektuella etablissemanget helt och hållet håller med om de nya rasisternas grundpremisser hjälper till att förklara varför deras medlemmar inte ens när de motsätter sig kritiken mot ”eurocentrismen” har något av substans att säga emot den. Enligt vad Times rapporterar uppgick de invändningar som restes inte till mer än klagomål över svårigheten att finna icke-europeiska författare, filosofer och konstnärer för att ersätta de europeiska som tagits bort ur kursplanerna och knorrande om bristen på amerikaner som kan undervisa med auktoritet om icke-europeiska kulturer.

Genom att kapitulera för kritiken mot ”eurocentrismen” har utbildningsetablissemanget nått därhän att man reducerat utbildningen till en nivå under det vanliga politiska käbblet och myglet[1]: utbildningen ska nu vara en fråga om påtryckningsgruppers politik grundad på rasismens alltigenom falska antaganden. Om det finns en majoritet av svarta, latinamerikanska eller asiatiska studenter i ett område, då ska detta faktum tillåtas bestämma utbildningens substans i tron att dessa grupper på något vis ”utsöndrar”, verkar det som, ett annat slags civilisation och kultur än de vita gör och fordrar en motsvarande annorlunda typ av utbildning.

Högskolorna och universiteten i Förenta staterna har visat prov på sådan fullständig filosofisk korruption i samband med detta ämne att om det funnes en grupp studenter som var villig att med stolthet framhäva sin härkomst från vandalerna eller hunnerna och att kräva kurser om sina förfäders kulturella bidrag, skulle skolorna erbjuda sådana kurser. Allt studenterna skulle behöva göra för att få sin vilja igenom är att hota att bränna ner universitetsområdet.

Men vad som bäst sammanfattar hela sammanhanget är detta: Från och med nu ska i delstaten Kalifornien en student genomgå tolv år i den allmänna skolan, och det explicita målet för hans utbildning är att vid dess slut, om han föreställer sig en bild av Columbus hälsad av vildar som bär spjut, och han händelsevis inte är vit, bör han identifiera sig med vildarna – och om han ändå råkar vara vit, och därför har lov att identifiera sig med Columbus, ska han inte ha någon aning om varför det är bättre att identifiera sig med Columbus än med vildarna.

Detta är inte längre något utbildningssystem. Dess karaktär har fullständigt omvandlats och avslöjar sig nu klart och tydligt för vad det i många decennier har varit på väg att bli: nämligen en verksamhet som går ut på att barbarisera ungdomen.

Utbildningens värde härrör från civilisationens värde, och utbildningen förväntas vara dess väktare och vidmakthållare. Ett utbildningssystem som helhjärtat ägnar sig åt att barbarisera ungdomen är en självmotsägande ohygglighet som måste förkastas och ersättas med ett sant utbildningssystem. Men detta kan endast göras av dem som verkligen förstår och är i stånd att försvara den västerländska civilisationens objektiva värde.

Copyright © 1990 The Intellectual Activist; 1992, 2012 George Reisman

Originalets titel: Education and the Racist Road to Barbarism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[1]) Originalet har ”ward politics”, ett uttryck som saknar exakt motsvarighet på svenska; men jag tror min översättning fångar innebörden. Ö.a.